Det har varit rätt mycket negativt på min blogg på sistone. Nu får den perioden vara slut. Jag hoppas att det som nu kommit upp till ytan är det sista. Politik får inte i första rummet handla om andras fel, även om det också är en nödvändig del av politiken. Men huvudnumret måste vara vad man själv och partiet vill.
Rätt länge har jag funderat över den gångna mandatperioden, varför det gick så bra som det gjorde, och vad som skiljt denna period från de gångna. Samtidigt har jag också funderat över skillnaderna i partiernas politik framåt, och då naturligtvis mest skillnaderna mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna.
När jag läser Simon Banks intervju i förra torsdagens Aftonbladet, om den parallella utvecklingen av ÖSK och Örebro blir det en ögonöppnare också för mig, som varit mitt i de båda skeendena. ÖSKs utveckling är fantastisk. Från en klubb på dekis till en av Sveriges framgångsrikaste. Från en klubb som inte fanns, till en som syns och vågar. Från en klubb utan strategier och strukturer, till en där strukturer, strategier och mål är tydliga för alla, i och utanför klubben.
ÖSKs framgångssaga kan kopplas till ett antal personer. Det handlar om Jan Karlsson, VDn som inte har fotboll som huvudintresse, men som kanske tack vare det har skapat ett vinnande koncept för ekonomiskt framgångsrika ÖSK och ÖSK AB. Lennart Sjögren, som klarat av att både vara en försiktig general men också värva rätt och skapa intresse kring spelartrupp och matcher. Rose-Marie Frebran som stöttat och strukturerat föreningen ÖSK och skapat trovärdighet nationellt kring föreningen. Björn Åqvist som lugnt och metodiskt skapat ett stabilt och framtidsinriktat upplevelseföretag.
Kring dessa personer har framgångssagan ÖSK vävts. Kring dem har kompetenta medarbetare värvats, spelare såväl som administratörer. Kring dem har nätverk vävts som skapat förutsättningar för den utveckling som ÖSK nu är inne i. De har haft mål. De har lagt strukturer. De har skapat strategier och vågat prioritera. De har vågat delegera, låta den som kan just denna del av verksamheten, i stort eller smått, få ansvar och makt att göra sitt bästa. De har vågat lyfta blicken från dagens alla detaljer till den långsiktiga utvecklingen av förening och företag. De har vågat visa att de vill, kan och kommer att lyckas. De har inte upplevts positivt av alla. Men det har lagt grunden till en långsiktigt positiv utveckling.
Kan man dra paralleller till politiken? Med lite vilja kan man säkert dra paralleller till allt möjligt. Men jag menar att det finns en djupare parallellitet mellan ÖSKs och Örebros utveckling.
Den handlar om strukturer. Den handlar om strategier och prioriteringar. Och den handlar om att våga lyfta blicken.
När jag fick möjligheten att bli kommunstyrelsens ordförande (KSO) fanns det en förväntan att jag skulle bli som min företrädare. Min upplevelse var att allt skulle gå igenom hans händer. Det handlade om allt ifrån attesteringar av fakturor till detaljstyrning av tjänstemän. Under den första perioden som KSO fick jag därför berätta att jag styrde på ett annat sätt. Jag vill inte styra allt, från stort till smått. Jag vill inte detaljstyra tjänstemän. Jag vill istället uppmuntra medarbetare att våga prestera själva, att ta egna beslut inom tydliga ramar, att stå upp för den makt man fått både uppåt och neråt i organisationen. Jag har sagt många gånger att det är helt OK att misslyckas, jag kommer inte att slå någon i huvudet för det, bara man lär sig av sina misstag och inte gör om dem. Jag vill ha en organisation som vågar. Jag vill inte ha en politisk ledning som sätter sig på sina medarbetare, som skapar osäkerhet om vem som har den administrativa makten, och vem som har den politiska maktens öra just för tillfället. Det fanns en sådan tid, då det av många upplevdes att det var bäst att inte göra något på ett eget initiativ. För gick det fel fick man kritik. Gick det rätt hördes inget.
För mig handlade det också om att försöka byta fokus för organisationen. Från en organisation som var helt inåtvänd, till en som såg örebroarna som sina uppdragsgivare, kunder eller tjänstetagare. Från en som såg förändring som något ont och oroande, till en som vågade skapa trygghet just i förändringen. Från en som ständigt fastnade i detaljer på alla plan, till en som vågade delegera detaljerna till dem som var bäst på det, medan andra sökte en bra kurs framåt i en värld som förändrades allt snabbare.
Jag tror att detta är en av de viktigaste delförklaringarna till varför det gått så bra för Örebro. Jag upplever en betydligt större glädje hos många av de tjänstemän jag jobbat med idag, än för fyra år sedan. De har fått ansvar, befogenheter och tilltro. De vet att de gör ett bra jobb.
Jag märker också att Sverige ser på Örebro kommun på ett annat sätt idag än tidgare. Vi vågar visa att vi kan, vill och kommer att ta spets. Några av många exempel: Vårt jämställdhetsarbete som idag används som nationell förebild. Vårt arbete med civilsamhället som är internationellt uppmärksammat. Vår satsning på kultur, till exempel Svenska Kammarorkestern, Open Art och SWICCO, som ger genljud i världen. Vårt samarbete med Örebro Universitet som varit en pusselbit i dess otroliga tillväxt. Vårt arbete med att skapa ett mer kompetensintensivt näringsliv för framtidens arbeten, där nu IT är ett framgångskluster. Vårt arbete med idrotten, idrottsanläggningarna, med KIF Örebro och naturligtvis - med ÖSK. Och så vidare.
Som politiker har vi i koalitionen valt att delegera detaljerna till de tjänstemän som kan det bättre än oss. Vi har försökt hitta strukturerna för den framgångsrika kommunen. Det är inte bara en styrningsmässig skillnad. Den är också politisk.
Ett av socialdemokratins största problem är att den inte hittar någon väg framåt. När folkhemstanken, och de socialistiska drömmarna, nu allt snabbare falnar och dör, finns inte heller några visioner om framtiden, vare sig för Örebro eller landet. Istället hamnar man i detaljpolitiken. Deras politik handlar om detaljer, om hur de som politiker ska göra det som tjänstemännen borde ha makten över.
För oss liberaler är situationen en annan. Vi ser istället utmaningen i att förändra Örebro, att leda Örebro in i framtiden med aktiva politiker som skapar mål, strategier och strukturer men som delegerar detaljerna till proffsen. För oss handlar det om att skapa ett nytt och bättre Örebro: Universitetsstaden Örebro. Framtidsföretagandets Örebro. Kulturstaden Örebro. Skolstaden Örebro.
Ditt Örebro - Örebro inte som en form som ska passa alla, utan ett Örebro där du själv kan forma din framtid. I frihet. Med valfrihet. Som individ. I gemenskap.
Det är en våghalsig resa. Men den är nödvändig. Lika nödvändig som att våga gå in för att vinna alla matcher i allsvenskan. Lika nödvändig som att våga sätta det realistiska målet: ÖSK tar SM-guld 2015.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2011-04-27
Fu(s)kandets miljö
Idag på kommunfullmäktige ställde Fredrik Persson (mp) en fråga om socialdemokraternas olovliga användning av kommunens resurser. Bakgrunden är att socialdemokraterna gång efter gång skickat partipropaganda med kommunens kuvert, till företagare och till anställda. Denna gång hade de genom Anhörigcentrum skickat till alla som finns med i Anhörigcentrums adressregister. Det bakomliggande skälet till Fredriks fråga var att en av hans medlemmar fått brevet, blivit upprörd och frågat vad han skulle göra. Nu ville Fredrik av kommunstyrelseordföranden, Kent Persson, veta vad kommunen skulle göra. Skulle man utreda? Skulle man (polis)anmäla om det visade sig vara medvetna handlingar av socialdemokraterna? I frågan står att Nationaldemokraterna i Jönköping blev anmälda för stöld för något liknande. Skillnaden var att i Jönköping satt inte Nationaldemokraterna i fullmäktige.
Det finns många problem kring det fuskande socialdemokratiska partiet. Under den nuvarande ledningen, Lena Baastad och Björn Sundin, har partiet gått från ett ganska trist men trovärdigt parti till ett fuskande populismparti. Och det har pågått länge. Jag har haft insyn i vad som skett de senaste fyra åren. En kort genomgång:
När valförlusten 2006 var ett faktum lyxrenoverade socialdemokraterna sitt kansli på Rådhuset. Det hade inte pengar till det, men det bekymrade föga. Visst fanns pengar i partiet, men på konton som skulle användas till helt andra saker än lyxrenoveringar av kontor. Det innebar att Rådhusets övriga personal under ett år fick vara mer sparsamma med mer prioriterade investeringar. Vi löste detta tillsammans med kommunledningskontoret och trodde då att det var ett engångsmisstag.
Vid (minst?) två tillfällen skickade socialdemokraterna ut brev till många företagare i Örebro. Breven gick i kommunens kuvert. Båda gångerna kom många företagare och klagade. De trodde de hade fått kommunal information. Men det var socialdemokratisk propaganda. Båda gångerna tog vi upp frågan i FOA, partiernas gruppledares forum för diskussioner. Båda gångerna lovade Lena Baastad att det var ett misstag som inte skulle göras om. Men löftet var värt vatten.
Vid (minst?) ett tillfälle skickade socialdemokraterna brev till skolledare och rektorer i kommunen med internposten. Även denna gång tog vi upp frågan i FOA. Lena Baastad lovade än en gång att det inte skulle upprepas. Ett löfte värt... vatten.
Nu skickar socialdemokraterna ut inbjudningar via Anhörigcentrum i kommunens kuvert till en visning av Rådhuset följt av en partipropaganda av Fisun Yavas. Det är mycket tydligt att vi inte får använda Rådhuset annat än till aktiviteter för de förtroendevalda. Men för socialdemokraterna gäller en annan regelbok.
Alla partier i Örebro har rätt till politiska sekreterare. De ska användas för, som det står i regelboken: "För arbetet i kommunstyrelsen, kommunstyrelsens arbetsutskott respektive de tre programnämnderna tilldelas de partier som representeras i styrelsen resurser till politiska sekreterare." Men när man tittar på socialdemokraternas politiska sekretarare så är två stycken ombudsmän för partiet, Peter Dahlgren och Simon Kjellin, och en Eva Ströman, finns inte överhuvudtaget upptagen som anställd någonstans på partiets informationssidor. Att använda pengar för politiska sekreterare till partiombudsmän är otillåtet. Det vet socialdemokraterna. Det vet Lena Baastad. Men det struntar de i.
Partierna i Örebro får förhållandevis mycket pengar från kommunen. Alla partier får 2 basbelopp per mandat i kommunfullmäktige och år. För socialdemokraterna innebär det ca 2,2 miljoner kronor per år. De pengarna kan de använda fritt. Därutöver finns investeringspengar, så kallade utbildningspengar för de förtroendevalda och resurser för kommunalråd och politiska sekreterare. När vi förhandlade resurserna i höstas ville först socialdemokraterna och vänsterpartiet spara på de politiska resurserna. Men alla besparingar skulle bäras av koalitionens partier. När vi inte accepterade detta ville istället socialdemokraterna ha mer resurser. Det kom att kosta kommunen ca 1 miljon kronor per år. Men det var enda sättet att komma överens.
Socialdemokraterna är ett rikt parti, det klart rikaste i Örebro. Ändå väljer de gång efter gång att gå långt över de regler som borde gälla för alla partier, men som uppenbarligen inte gäller för socialdemokraterna. De väljer helt enkelt att sno åt sig mer av skattebetalarnas pengar.
Vems är ansvaret? Varje gång detta har tagits upp har Lena Baastad skyllt ifrån sig. Hon visste inget om breven till företagarna (trots att hon stod som avsändare, med foto och allt). Det var nån annan i partiet som gjort det. Hon visste inget om internbreven till skolledarna (trots att hon även där var avsändare). Nån annan i partiet... Hon visste inget om breven via Anhörigcentrum. Där var det Anhörigcentrums fel. Och hon har uppenbarligen ingen koll på hur man får använda resurserna för politiska sekreterare.
Men Lena Baastad är ansvarig. Hon borde ta det ansvaret. Men det vägrar hon att göra.
Nu måste kommunen skyndsamt utreda detta, omfattningen av det socialdemokratiska fusket, hur stora summor det rör sig om, och om det ska till en polisanmälan eller inte. Utredningen borde vara klar före valet för att örebroarna ska kunna göra sig en uppfattning om det parti och den partiledare de kanske ska rösta på. Fram till det är klart borde Lena Baastad fundera över sin egen situation. Det självklara borde vara att hon tar en time out fram till dess skuldfrågan är klarlagd. För vem vill att Örebro kommun ska ledas av en person som kan bli anmäld för stöld av den organisation hon ska leda?
Media: NA
Det finns många problem kring det fuskande socialdemokratiska partiet. Under den nuvarande ledningen, Lena Baastad och Björn Sundin, har partiet gått från ett ganska trist men trovärdigt parti till ett fuskande populismparti. Och det har pågått länge. Jag har haft insyn i vad som skett de senaste fyra åren. En kort genomgång:
När valförlusten 2006 var ett faktum lyxrenoverade socialdemokraterna sitt kansli på Rådhuset. Det hade inte pengar till det, men det bekymrade föga. Visst fanns pengar i partiet, men på konton som skulle användas till helt andra saker än lyxrenoveringar av kontor. Det innebar att Rådhusets övriga personal under ett år fick vara mer sparsamma med mer prioriterade investeringar. Vi löste detta tillsammans med kommunledningskontoret och trodde då att det var ett engångsmisstag.
Vid (minst?) två tillfällen skickade socialdemokraterna ut brev till många företagare i Örebro. Breven gick i kommunens kuvert. Båda gångerna kom många företagare och klagade. De trodde de hade fått kommunal information. Men det var socialdemokratisk propaganda. Båda gångerna tog vi upp frågan i FOA, partiernas gruppledares forum för diskussioner. Båda gångerna lovade Lena Baastad att det var ett misstag som inte skulle göras om. Men löftet var värt vatten.
Vid (minst?) ett tillfälle skickade socialdemokraterna brev till skolledare och rektorer i kommunen med internposten. Även denna gång tog vi upp frågan i FOA. Lena Baastad lovade än en gång att det inte skulle upprepas. Ett löfte värt... vatten.
Nu skickar socialdemokraterna ut inbjudningar via Anhörigcentrum i kommunens kuvert till en visning av Rådhuset följt av en partipropaganda av Fisun Yavas. Det är mycket tydligt att vi inte får använda Rådhuset annat än till aktiviteter för de förtroendevalda. Men för socialdemokraterna gäller en annan regelbok.
Alla partier i Örebro har rätt till politiska sekreterare. De ska användas för, som det står i regelboken: "För arbetet i kommunstyrelsen, kommunstyrelsens arbetsutskott respektive de tre programnämnderna tilldelas de partier som representeras i styrelsen resurser till politiska sekreterare." Men när man tittar på socialdemokraternas politiska sekretarare så är två stycken ombudsmän för partiet, Peter Dahlgren och Simon Kjellin, och en Eva Ströman, finns inte överhuvudtaget upptagen som anställd någonstans på partiets informationssidor. Att använda pengar för politiska sekreterare till partiombudsmän är otillåtet. Det vet socialdemokraterna. Det vet Lena Baastad. Men det struntar de i.
Partierna i Örebro får förhållandevis mycket pengar från kommunen. Alla partier får 2 basbelopp per mandat i kommunfullmäktige och år. För socialdemokraterna innebär det ca 2,2 miljoner kronor per år. De pengarna kan de använda fritt. Därutöver finns investeringspengar, så kallade utbildningspengar för de förtroendevalda och resurser för kommunalråd och politiska sekreterare. När vi förhandlade resurserna i höstas ville först socialdemokraterna och vänsterpartiet spara på de politiska resurserna. Men alla besparingar skulle bäras av koalitionens partier. När vi inte accepterade detta ville istället socialdemokraterna ha mer resurser. Det kom att kosta kommunen ca 1 miljon kronor per år. Men det var enda sättet att komma överens.
Socialdemokraterna är ett rikt parti, det klart rikaste i Örebro. Ändå väljer de gång efter gång att gå långt över de regler som borde gälla för alla partier, men som uppenbarligen inte gäller för socialdemokraterna. De väljer helt enkelt att sno åt sig mer av skattebetalarnas pengar.
Vems är ansvaret? Varje gång detta har tagits upp har Lena Baastad skyllt ifrån sig. Hon visste inget om breven till företagarna (trots att hon stod som avsändare, med foto och allt). Det var nån annan i partiet som gjort det. Hon visste inget om internbreven till skolledarna (trots att hon även där var avsändare). Nån annan i partiet... Hon visste inget om breven via Anhörigcentrum. Där var det Anhörigcentrums fel. Och hon har uppenbarligen ingen koll på hur man får använda resurserna för politiska sekreterare.
Men Lena Baastad är ansvarig. Hon borde ta det ansvaret. Men det vägrar hon att göra.
Nu måste kommunen skyndsamt utreda detta, omfattningen av det socialdemokratiska fusket, hur stora summor det rör sig om, och om det ska till en polisanmälan eller inte. Utredningen borde vara klar före valet för att örebroarna ska kunna göra sig en uppfattning om det parti och den partiledare de kanske ska rösta på. Fram till det är klart borde Lena Baastad fundera över sin egen situation. Det självklara borde vara att hon tar en time out fram till dess skuldfrågan är klarlagd. För vem vill att Örebro kommun ska ledas av en person som kan bli anmäld för stöld av den organisation hon ska leda?
Media: NA
Bokslutstal
Idag har vi kommunfullmäktige och talar om bokslutet för 2010. Jag sade följande i mitt första inlägg:
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
I fjol ökade Örebros befolkning med 1454 personer. De senaste fyra åren har Örebros befolkning ökat med mer än 6000 personer. Det är som om ett Lekeberg, eller ett Nora, flyttat in till oss i Örebro. Förr var det också så. Örebro har haft en förmåga att ta innevånare från övriga länet och växa på länets bekostnad.
Så är det inte längre. Idag har Örebro ett positivt flyttnetto, det vill säga det flyttar in fler till Örebro än från Örebro, hur man än mäter. Visst flyttar fler länsbor hit, än örebroare till övriga länet. Men Örebros befolkningsökning bygger nu mer på att människor från hela Sverige känner för Örebro, vill jobba i och med Örebro, vill studera och forma sin framtid i Örebro. Men det är inte nog. Till Örebro kommer människor med mer främmande bakgrunder. Vi tar vårt ansvar för vår del av Sveriges internationella engagemang. Vårt mottagande av flyktingar, speciellt ensamkommande flyktingbarn, och invandrare från alla världens hörn kännetecknas av öppenhet och medmänsklighet. Vi välkomnar dem som nya örebroare med öppna armar!
Nu vill vi vidare. Örebro har alla förutsättningar att fortsätta växa. Örebro kommun genom ÖBO vill tillsammans med alla privata fastighetsägare och byggherrar bygga en än vackrare stad för ännu fler örebroare. Nu planerar vi nya bostadsområden, säljer mark och skapar byggrätter, ger ÖBO uppdrag att bygga mer och bygga snabbt. Örebro är fantastiskt!
Ordförande,
Det går bra för Örebro!
När vi tillträdde hösten 2006 trodde vi på att vi skulle få leda en kommun genom en lugn och trygg period för såväl Sverige som världen. Men verkligheten ville, som så ofta, något annat. En amerikansk finanskris blev internationell, en finanskris utvecklades till en global lågkonjunktur med en ekonomisk turbulens utan motsvarighet sedan i vart fall andra världskriget. Handeln minskade, globalt och nationellt. Företag fick problem. Arbetslösheten ökade. Människor världen över fick problem med jobb och försörjning.
Örebro var inte opåverkat. Dels ökade arbetslösheten även här. Dels minskade kommunens skatteintäkter, när fler blev utan arbete. Men genom ett medvetet och strukturerat arbete värnades kommunens anställda så långt möjligt. Örebro kommun tog ett större ansvar för arbetsmarknaden. Genom en unikt hög investeringsvolym skapades nya jobb inom privat sektor. Förskolor och skolor. Äldreboenden och boenden för funktionshindrade. Gator, vägar och torg. Örebro byggdes starkt under krisen.
När vi nu kan se på det värsta i backspegeln ser vi att Örebro klarade krisen bättre än de flesta. Vid årsskiftet låg arbetslösheten i Örebro på samma siffror som rikssnittet, mot att tidigare ofta legat mer än en procent högre. En stark arbetsmarknad, en bra arbetsmarknadspolitik och en medveten kommun lade grunden för fler människors jobb och trygghet.
Nu vill vi vidare. Vi ser fortfarande utmaningen i det utanförskap som byggdes under 1990-talet. Vi vill skapa jobb och utbildning för dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Tillsammans med samhällets alla aktörer, företag, föreningar, organisationer och nätverk ska vi göra Örebro till ett föredöme i kampen för full sysselsättning. Arbete är inte bara grunden för välfärden, det är också grunden för integration och innanförskap. Örebroarna är fantastiska!
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
Örebro är en kommun, och en region, där den offentliga sektorn varit stark. Näringslivet har inte alls haft samma styrka. Ett stort bekymmer var också att näringslivet, och näringslivsklimatet blev allt sämre. Men 2007 hände något. Utvecklingen vände. Näringslivsklimatet förbättrades. Och förbättringen har fortsatt.
2010 är Örebro den kommun, utanför Stockholms stad, som har flest så kallade gasellföretag, de företag som växer snabbast.
2010 är Örebro en kommun där nyföretagandet växer med rekordfart.
2010 är Örebro en kommun där ett världsledande företag som Atlas Copco stärker sin produktion, nyanställer i hundratal och skapar jobb och välfärd för fler.
2010 är Örebro en kommun som tar ytterligare ett steg på väg mot först topp 100, därefter topp 50 på Svenskt Näringslivs ranking.
Näringslivet lägger grunden till den offentliga sektorn. Bara genom ett starkt, vitalt och växande näringsliv kan vi skapa de resurser som behövs för välfärden. Grunden är lagd.
Nu vill vi vidare. Örebros näringsliv kan och ska bli än starkare. Kommunens service kan och ska bli ännu bättre. Kommunen kan och ska öppna sig för alternativ, för entreprenörer, för kvinnor som företagare, för de nya svenskarnas kompetenser. Örebro är fantastiskt!
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
Låt mig visa en enda bild av Örebros utveckling. Sedan 1998 har Örebros ekonomi sett ut så här:
1998 -7
1999 -24
2000 67
2001 -35
2002 -149
2003 -15
2004 126
2005 190
2006 294
2007 268
2008 97
2009 396
2010 234
Denna bild visar två saker.
För det första: Den senaste fyraårsperioden är unik. Örebro har haft en tradition av underskott. Dessa underskott har lett fram till olika panikåtgärder. I mitten av 1990-talet såldes guldkalven Örebro Energi för att rädda en ruttnande ekonomi. 2003 och 2004 sparades 360 miljoner kronor, nästan tusen anställda hade inte längre något arbete att gå till, för att kommunens ledning inte klarade sitt uppdrag.
Det leder oss till det andra: Det spelar roll vem som styr.
Jag har tidigare pekat på några av alla de faktorer som visar på hur bra det går och gått för Örebro de senaste fyra åren. Några av mina koalitionsvänner kommer att peka på andra; bättre resultat i skolan, ett universitet som växer i samverkan med kommunen, fler äldreboenden, ökat förebyggande socialt arbete, jämställdhet i nationell toppklass, idrottsliv som nationell förebild.
På alla dessa områden har vi brutit den negativa utveckling som socialdemokratin ledde Örebro in i. Deras politik ledde till: Sjunkande skolresultat. Dåliga universitetskontakter. Färre platser på äldreboenden. Minskande förebyggande socialt arbete. Ett jämställdhetsarbete utan innehåll. En idrottsrörelse satt på undantag. Och en ekonomi utan hållbarhet.
Vi har lett Örebro genom en svår tid, nationellt och internationellt. Och vi har gjort det och värnat de anställda och ekonomin. Vi behöver inte gå längre än till det socialdemokratiskt styrda landstinget för att se hur det kunde gått. De beslut som borde tagits förra året, uteblev. Kostnaderna ökar nu snabbare än intäkterna. Just nu pekar det både mot ett nollresultat och sannolika krav på nedskärningar och besparingar.
I den situationen är inte Örebro. Vi har en stabil ekonomi. Vi har fattat de nödvändiga besluten. Vi har lagt en fast grund för välfärdens fortsatta utveckling.
Ordförande,
Det går bra för Örebro. Det känns bra att säga det. Det känns ännu bättre att veta att det denna gång finns fog för påståendet. Grunden för en positiv utveckling är lagd. Nu gäller det bara att bygga vidare.
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
I fjol ökade Örebros befolkning med 1454 personer. De senaste fyra åren har Örebros befolkning ökat med mer än 6000 personer. Det är som om ett Lekeberg, eller ett Nora, flyttat in till oss i Örebro. Förr var det också så. Örebro har haft en förmåga att ta innevånare från övriga länet och växa på länets bekostnad.
Så är det inte längre. Idag har Örebro ett positivt flyttnetto, det vill säga det flyttar in fler till Örebro än från Örebro, hur man än mäter. Visst flyttar fler länsbor hit, än örebroare till övriga länet. Men Örebros befolkningsökning bygger nu mer på att människor från hela Sverige känner för Örebro, vill jobba i och med Örebro, vill studera och forma sin framtid i Örebro. Men det är inte nog. Till Örebro kommer människor med mer främmande bakgrunder. Vi tar vårt ansvar för vår del av Sveriges internationella engagemang. Vårt mottagande av flyktingar, speciellt ensamkommande flyktingbarn, och invandrare från alla världens hörn kännetecknas av öppenhet och medmänsklighet. Vi välkomnar dem som nya örebroare med öppna armar!
Nu vill vi vidare. Örebro har alla förutsättningar att fortsätta växa. Örebro kommun genom ÖBO vill tillsammans med alla privata fastighetsägare och byggherrar bygga en än vackrare stad för ännu fler örebroare. Nu planerar vi nya bostadsområden, säljer mark och skapar byggrätter, ger ÖBO uppdrag att bygga mer och bygga snabbt. Örebro är fantastiskt!
Ordförande,
Det går bra för Örebro!
När vi tillträdde hösten 2006 trodde vi på att vi skulle få leda en kommun genom en lugn och trygg period för såväl Sverige som världen. Men verkligheten ville, som så ofta, något annat. En amerikansk finanskris blev internationell, en finanskris utvecklades till en global lågkonjunktur med en ekonomisk turbulens utan motsvarighet sedan i vart fall andra världskriget. Handeln minskade, globalt och nationellt. Företag fick problem. Arbetslösheten ökade. Människor världen över fick problem med jobb och försörjning.
Örebro var inte opåverkat. Dels ökade arbetslösheten även här. Dels minskade kommunens skatteintäkter, när fler blev utan arbete. Men genom ett medvetet och strukturerat arbete värnades kommunens anställda så långt möjligt. Örebro kommun tog ett större ansvar för arbetsmarknaden. Genom en unikt hög investeringsvolym skapades nya jobb inom privat sektor. Förskolor och skolor. Äldreboenden och boenden för funktionshindrade. Gator, vägar och torg. Örebro byggdes starkt under krisen.
När vi nu kan se på det värsta i backspegeln ser vi att Örebro klarade krisen bättre än de flesta. Vid årsskiftet låg arbetslösheten i Örebro på samma siffror som rikssnittet, mot att tidigare ofta legat mer än en procent högre. En stark arbetsmarknad, en bra arbetsmarknadspolitik och en medveten kommun lade grunden för fler människors jobb och trygghet.
Nu vill vi vidare. Vi ser fortfarande utmaningen i det utanförskap som byggdes under 1990-talet. Vi vill skapa jobb och utbildning för dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Tillsammans med samhällets alla aktörer, företag, föreningar, organisationer och nätverk ska vi göra Örebro till ett föredöme i kampen för full sysselsättning. Arbete är inte bara grunden för välfärden, det är också grunden för integration och innanförskap. Örebroarna är fantastiska!
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
Örebro är en kommun, och en region, där den offentliga sektorn varit stark. Näringslivet har inte alls haft samma styrka. Ett stort bekymmer var också att näringslivet, och näringslivsklimatet blev allt sämre. Men 2007 hände något. Utvecklingen vände. Näringslivsklimatet förbättrades. Och förbättringen har fortsatt.
2010 är Örebro den kommun, utanför Stockholms stad, som har flest så kallade gasellföretag, de företag som växer snabbast.
2010 är Örebro en kommun där nyföretagandet växer med rekordfart.
2010 är Örebro en kommun där ett världsledande företag som Atlas Copco stärker sin produktion, nyanställer i hundratal och skapar jobb och välfärd för fler.
2010 är Örebro en kommun som tar ytterligare ett steg på väg mot först topp 100, därefter topp 50 på Svenskt Näringslivs ranking.
Näringslivet lägger grunden till den offentliga sektorn. Bara genom ett starkt, vitalt och växande näringsliv kan vi skapa de resurser som behövs för välfärden. Grunden är lagd.
Nu vill vi vidare. Örebros näringsliv kan och ska bli än starkare. Kommunens service kan och ska bli ännu bättre. Kommunen kan och ska öppna sig för alternativ, för entreprenörer, för kvinnor som företagare, för de nya svenskarnas kompetenser. Örebro är fantastiskt!
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
Låt mig visa en enda bild av Örebros utveckling. Sedan 1998 har Örebros ekonomi sett ut så här:
1998 -7
1999 -24
2000 67
2001 -35
2002 -149
2003 -15
2004 126
2005 190
2006 294
2007 268
2008 97
2009 396
2010 234
Denna bild visar två saker.
För det första: Den senaste fyraårsperioden är unik. Örebro har haft en tradition av underskott. Dessa underskott har lett fram till olika panikåtgärder. I mitten av 1990-talet såldes guldkalven Örebro Energi för att rädda en ruttnande ekonomi. 2003 och 2004 sparades 360 miljoner kronor, nästan tusen anställda hade inte längre något arbete att gå till, för att kommunens ledning inte klarade sitt uppdrag.
Det leder oss till det andra: Det spelar roll vem som styr.
Jag har tidigare pekat på några av alla de faktorer som visar på hur bra det går och gått för Örebro de senaste fyra åren. Några av mina koalitionsvänner kommer att peka på andra; bättre resultat i skolan, ett universitet som växer i samverkan med kommunen, fler äldreboenden, ökat förebyggande socialt arbete, jämställdhet i nationell toppklass, idrottsliv som nationell förebild.
På alla dessa områden har vi brutit den negativa utveckling som socialdemokratin ledde Örebro in i. Deras politik ledde till: Sjunkande skolresultat. Dåliga universitetskontakter. Färre platser på äldreboenden. Minskande förebyggande socialt arbete. Ett jämställdhetsarbete utan innehåll. En idrottsrörelse satt på undantag. Och en ekonomi utan hållbarhet.
Vi har lett Örebro genom en svår tid, nationellt och internationellt. Och vi har gjort det och värnat de anställda och ekonomin. Vi behöver inte gå längre än till det socialdemokratiskt styrda landstinget för att se hur det kunde gått. De beslut som borde tagits förra året, uteblev. Kostnaderna ökar nu snabbare än intäkterna. Just nu pekar det både mot ett nollresultat och sannolika krav på nedskärningar och besparingar.
I den situationen är inte Örebro. Vi har en stabil ekonomi. Vi har fattat de nödvändiga besluten. Vi har lagt en fast grund för välfärdens fortsatta utveckling.
Ordförande,
Det går bra för Örebro. Det känns bra att säga det. Det känns ännu bättre att veta att det denna gång finns fog för påståendet. Grunden för en positiv utveckling är lagd. Nu gäller det bara att bygga vidare.
2011-04-18
Värna Ekeskolan!
Förra fredagen var jag ute på Ekeskolan. Jag var ditbjuden av en av eleverna, Per, och hans pappa Leif. Vi träffas då och då. Jag har känt Per och Leif länge.
För tio år sedan var Ekeskolan hotad. Det fanns då en syn att elever med många funktionshinder ändå skulle gå i vanliga skolor och vanliga klasser så långt det bara var möjligt, och ibland längre ändå. Det var inte det enda hotet. Hela specialskolesystemet var i förändring.
Då var vi många politiker som stod upp för Ekeskolan. Det fanns ett starkt lokalt stöd som sträckte sig ända in i riksdagen. Det hjälpte. Ekeskolan räddades. Det har betytt mycket för alla de elever som fått förmånen att gå där.
När jag nu besökte Ekeskolan var man åter orolig. Orolig över ekonomin. Orolig över att elevtillströmningen inte möttes av ökade resurser. Orolig över att det fanns utredningar som åter började nagga elevernas rätt i kanten.
Tvärsnytt har nu gjort ett reportage om skolan. Det är bra. Det behövs alltid en uppmärksamhet för dem som saknar eller har små egna resurser. Det måste alltid finnas människor som vill och orkar engagera sig för samhällets sårbaraste. Ekeskolans elever hör verkligen dit. Vårt sätt att visa dem medmänsklighetens alla sidor blir ett kännetecken för hela samhällets medmänsklighet, hela samhällets välfärd.
Ekeskolan måste få de resurser som behövs för att klara sina uppgifter. När jag var där häpnade jag över hur resurstilldelningen går till. Även om man får fler elever kan resurserna minska eftersom skolan får sin budget från den budget som hela specialpedagogiskaskolmyndigheten får. Det är ju minst sagt märkligt.
För att värna elevernas rätt borde det finnas en tydlig elevpeng för de elever som går på skolan. Precis som LSS/LASS(stöd, service och assistans till funktionshindrade)-lagstiftningen har en klar individprägel, borde även dessa elevers rätt vara individualiserad. Det är, eller borde vara, självklart. Alla människor är individer, med individuella möjligheter, förutsättningar och utmaningar. Men individualismen, och behovet av individuella bedömningar och anpassningar blir sällan större än för dessa elever.
Ekeskolan, alla dess elever och anhöriga, behöver många vänner. Lokalt, javisst, därför att Örebro har många förutsättningar för att arbeta bra tillsammans med unga och äldre människor med olika funktionshinder. Men även nationellt, därför att Ekeskolan är en resurs för hela Sverige, både vad gäller själva skolan. Men också för att skolans resultat kan användas av pedagoger över hela landet, och även internationellt.
För tio år sedan var Ekeskolan hotad. Det fanns då en syn att elever med många funktionshinder ändå skulle gå i vanliga skolor och vanliga klasser så långt det bara var möjligt, och ibland längre ändå. Det var inte det enda hotet. Hela specialskolesystemet var i förändring.
Då var vi många politiker som stod upp för Ekeskolan. Det fanns ett starkt lokalt stöd som sträckte sig ända in i riksdagen. Det hjälpte. Ekeskolan räddades. Det har betytt mycket för alla de elever som fått förmånen att gå där.
När jag nu besökte Ekeskolan var man åter orolig. Orolig över ekonomin. Orolig över att elevtillströmningen inte möttes av ökade resurser. Orolig över att det fanns utredningar som åter började nagga elevernas rätt i kanten.
Tvärsnytt har nu gjort ett reportage om skolan. Det är bra. Det behövs alltid en uppmärksamhet för dem som saknar eller har små egna resurser. Det måste alltid finnas människor som vill och orkar engagera sig för samhällets sårbaraste. Ekeskolans elever hör verkligen dit. Vårt sätt att visa dem medmänsklighetens alla sidor blir ett kännetecken för hela samhällets medmänsklighet, hela samhällets välfärd.
Ekeskolan måste få de resurser som behövs för att klara sina uppgifter. När jag var där häpnade jag över hur resurstilldelningen går till. Även om man får fler elever kan resurserna minska eftersom skolan får sin budget från den budget som hela specialpedagogiskaskolmyndigheten får. Det är ju minst sagt märkligt.
För att värna elevernas rätt borde det finnas en tydlig elevpeng för de elever som går på skolan. Precis som LSS/LASS(stöd, service och assistans till funktionshindrade)-lagstiftningen har en klar individprägel, borde även dessa elevers rätt vara individualiserad. Det är, eller borde vara, självklart. Alla människor är individer, med individuella möjligheter, förutsättningar och utmaningar. Men individualismen, och behovet av individuella bedömningar och anpassningar blir sällan större än för dessa elever.
Ekeskolan, alla dess elever och anhöriga, behöver många vänner. Lokalt, javisst, därför att Örebro har många förutsättningar för att arbeta bra tillsammans med unga och äldre människor med olika funktionshinder. Men även nationellt, därför att Ekeskolan är en resurs för hela Sverige, både vad gäller själva skolan. Men också för att skolans resultat kan användas av pedagoger över hela landet, och även internationellt.
Sommarörebro
Man kan prata rätt mycket om de förändringar som skett och sker i Örebro. De investeringar i centrum som skett de senaste fyra åren är de största sedan, ja sedan Birgitta Lindahl var folkpartistiskt kommunalråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor.
Nu har vi skapat nya miljöer på och vid de tre stora centrala torgen, vi har gjort om flera centrala gator och centrala miljöer. Allt är inte klart men allt är på gång. Till sommaren kommer det att bli fantastiskt. Örebroare, turister - alla nuvarande och blivande Örebroälskare - får en helt "ny" stad att njuta av.
Jag går över Stortorget. Det är några veckor sedan Jensen öppnade sin uteservering. Sen kom Espressohouse och Vasakonditoriet. Nu är Ivy-bar på gång. Och snart får vi flera nya restauranger i Kompassen. Stortorget kommer att kunna bli ett sommar-restaurangtorg av internationellt snitt.
Vi kan se samma sak hända runt Örebro slott, en av de vackraste stadskärnorna i Sverige, Norden, får liv.
Det är fantastiskt!
Örebro är en fantastisk sommarstad. Vi har alla parkerna, från den stora Stadsparken till den glömda Eugenparken, från den trolska Varbergaskogen till den centrala Oskarsparken. Vi har vattnet, både Svartån och Lillån, rakt genom staden. Nu har vi också gator och torg som håller.
Det finns två saker som vi borde bli betydligt bättre på.
För det första: Örebro borde satsa på att få Sveriges vackraste stadsarkitektur. Jag skulle vilja driva ett samarbete mellan byggherrar, kommuner, byggentreprenörer och kommunen:
De privata byggarna lovar att bygga vackert, spännande, nyskapande, klimatanpassat, miljöanpassat och framförallt människovänligt.
Kommunen ställer upp med snabb bygglovshantering, snabb infrastrukturplanering och genomförande, och vackra stadsmiljöer kring de vackra husen.
Jag fick extra vatten på denna kvarn, en idé jag försökt driva igenom de senaste åren, när jag läste om betydelsen av vackra hus för trygghet och låg brottslighet i en rapport som BRÅ lämnade i mars i år. Vi ska bygga högt i Örebro. För stadens skull. För klimatets skull. För människornas skull. Och vi ska bygga vackert.
För det andra: Örebro är en fantastisk sommarstad. Men vinterhalvåret lämnar en del i övrigt att önska. När vi ser en utveckling av handelsströmmarna så kan vi konstatera att människor hellre väljer att parkera på en stor parkering i Marieberg, gå några hundratalet meter och sedan vandra rätt långt inne i gallerian, än att parkera centralt, inte behöva gå så långt men där vandringen sker utomhus.
Alldeles för ofta ser man såväl Storgatan som Drottninggatan alldeles för tomma. Även A-lägena vid Köpmangatan har för lite besök för att befinna sig i en stad av Örebros storlek. Och torgen är rätt tomma på vintrarna, även när snön inte ligger.
Hur hanterar vi detta? Det enklaste svaret är att släppa in bilarna. Jag är inte säker på att det är fallet. Men vi måste fundera både brett och djupt. Hur kan vi få mer torghandel? Hur ska vi kunna konkurrera med de externa köpcentra med deras inomhusklimat året om? Vad är stadens fördelar en gråmulen januaridag?
När året är som ljusast kan det vara trist att behöva fundera över vad vi gör för att öka attraktiviteten i centrum när det är mörkt och kallt. Men det är också en politikers uppdrag.
Nu har vi skapat nya miljöer på och vid de tre stora centrala torgen, vi har gjort om flera centrala gator och centrala miljöer. Allt är inte klart men allt är på gång. Till sommaren kommer det att bli fantastiskt. Örebroare, turister - alla nuvarande och blivande Örebroälskare - får en helt "ny" stad att njuta av.
Jag går över Stortorget. Det är några veckor sedan Jensen öppnade sin uteservering. Sen kom Espressohouse och Vasakonditoriet. Nu är Ivy-bar på gång. Och snart får vi flera nya restauranger i Kompassen. Stortorget kommer att kunna bli ett sommar-restaurangtorg av internationellt snitt.
Vi kan se samma sak hända runt Örebro slott, en av de vackraste stadskärnorna i Sverige, Norden, får liv.
Det är fantastiskt!
Örebro är en fantastisk sommarstad. Vi har alla parkerna, från den stora Stadsparken till den glömda Eugenparken, från den trolska Varbergaskogen till den centrala Oskarsparken. Vi har vattnet, både Svartån och Lillån, rakt genom staden. Nu har vi också gator och torg som håller.
Det finns två saker som vi borde bli betydligt bättre på.
För det första: Örebro borde satsa på att få Sveriges vackraste stadsarkitektur. Jag skulle vilja driva ett samarbete mellan byggherrar, kommuner, byggentreprenörer och kommunen:
De privata byggarna lovar att bygga vackert, spännande, nyskapande, klimatanpassat, miljöanpassat och framförallt människovänligt.
Kommunen ställer upp med snabb bygglovshantering, snabb infrastrukturplanering och genomförande, och vackra stadsmiljöer kring de vackra husen.
Jag fick extra vatten på denna kvarn, en idé jag försökt driva igenom de senaste åren, när jag läste om betydelsen av vackra hus för trygghet och låg brottslighet i en rapport som BRÅ lämnade i mars i år. Vi ska bygga högt i Örebro. För stadens skull. För klimatets skull. För människornas skull. Och vi ska bygga vackert.
För det andra: Örebro är en fantastisk sommarstad. Men vinterhalvåret lämnar en del i övrigt att önska. När vi ser en utveckling av handelsströmmarna så kan vi konstatera att människor hellre väljer att parkera på en stor parkering i Marieberg, gå några hundratalet meter och sedan vandra rätt långt inne i gallerian, än att parkera centralt, inte behöva gå så långt men där vandringen sker utomhus.
Alldeles för ofta ser man såväl Storgatan som Drottninggatan alldeles för tomma. Även A-lägena vid Köpmangatan har för lite besök för att befinna sig i en stad av Örebros storlek. Och torgen är rätt tomma på vintrarna, även när snön inte ligger.
Hur hanterar vi detta? Det enklaste svaret är att släppa in bilarna. Jag är inte säker på att det är fallet. Men vi måste fundera både brett och djupt. Hur kan vi få mer torghandel? Hur ska vi kunna konkurrera med de externa köpcentra med deras inomhusklimat året om? Vad är stadens fördelar en gråmulen januaridag?
När året är som ljusast kan det vara trist att behöva fundera över vad vi gör för att öka attraktiviteten i centrum när det är mörkt och kallt. Men det är också en politikers uppdrag.
2011-04-16
Om socialdemokratiskt fusk
I går var jag i radio. Radio Örebro. Jag trodde jag skulle diskutera socialdemokraternas fusk i valet i Vivalla med Björn Sundin eftersom han och Lena Baastad var de som var ansvariga för genomförandet av valet. Men han dök inte upp. Det blev en ersättare istället, Peter Dahlgren. Det enda han ville var att inte prata om det som det skulle pratas om - socialdemokraternas fuskande.
Tyvärr ville inte reportern det heller. Det var rätt uppenbart att den bild som skulle sättas var att det inte var valfusk. Ja, ja - det får man väl acceptera. Reportern tyckte istället att vi skulle prata om vad vi ville framåt. Vem bryr sig väl om det som varit? Och det är väl fult att kalla fusk för fusk...
Tänk vad bekvämt. Vi struntar i att prata om varför vi har omval. Vi struntar i att prata om att ett parti agerat så att vallagen överträtts. Det spelar ju ingen roll.
Tänk om man skulle ha samma journalistiska princip när det gäller andra länder. Vi struntar i vad valfuskarna har för sig i alla de länder där Europarådets valövervakare agerar. Det har ju redan hänt. Istället är det väl bra att lyssna på vad fuskarna vill göra framåt.
Näe - så går det inte till. Men i Örebro gör det det. Det är ett problem. Jag har ännu inte sett en enda journalistisk djupdykning i det som skedde i Vivalla. Jag har ännu inte sett en enda journalist gå igenom ombudsrösterna, kolla vem som varit ombud, frågat relevanta frågor, kanske kollat hur många av de väljare som enligt ombuden var förmögna att fatta ett aktivt beslut kring valet som nu är döda, kanske kollat hur många av de andra väljarna som ombudsröstat som verkligen var i den situation där ombudsröstning var tillåten, ställt frågor till de kvinnor som var med i "valskolan" om deras förståelse för såväl "valskolan" som den efterföljande röstningen, funderat över hur det kommer sig att två socialdemokratiska kandidater gått så bra i just dessa valdistrikt, o.s.v.
Men man har vant sig vid att media inte granskar socialdemokraterna. Det är ett stort demokratiskt bekymmer, kanske lika stort som själva fusket vid valet. För visst har socialdemokraterna fuskat. Det är uppenbart för alla som läser Valprövningsnämndens beslut. För den som tog sig tid att lyssna på Valprövningsnämndens ordförande när han drog skälen för beslutet blir det än tydligare.
Låt mig visa på de tydligaste exemplen på varför socialdemokraterna har fuskat:
1) "Valskolan".
Valprövningsnämnden konstaterar att "valskolan" i sig inte bryter mot vallagen. Eftersom lokalen låg en bit ifrån vallokalen är det OK. Propagandan i lokalen skiljer sig inte heller mot vanlig partipropaganda. Men frågan är om det delats ut färdigställda valkuvert i lokalen. Flera vittnen har pekat på det. Enligt vad jag förstått har Valprövningsnämnden inte undersökt det närmare. Några vittesuppgifter från medverkande och närvarande, som man kan inkräva, har inte inhämtats. Man skriver därför:
"Om det - som klagande uppgett - skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klagande uppgett."
Fusk eller inte? Det är inte klarlagt.
2) Valtältet.
Det socialdemokratiska valtältet stod alldeles för nära vallokalen. Det borde varit uppenbart för alla. Medan alla andra partier håller god distans till vallokalerna, valde socialdemokraterna en annan strategi. Deras valtält stod alldeles utanför vallokalen. Så här skriver Valprövningsnämnden:
"Om ett parti på detta sätt har en valstuga eller ett valtält uppställt i anslutning till ett röstmottagningsställe är det risk för att skyddet för väljaren urholkas. Enligt Valprövningsnämndens mening är det därför inte förenligt med vallagens bestämmelser i 8 kap. 3§ att valstugor eller andra anordningar för valpropaganda finns så nära ett röstmottagningsställe (vallokal eller röstningslokal för förtidsröstning) som var fallet vid Vivalla bibliotek."
Extra allvarligt är detta därför att så många ledande socialdemokrater var där, agerade och propagerade. Den förra partiledaren Mona Sahlin, liksom det nuvarande landstingsrådet Jonas Karlsson, syntes i mängden. Det är osannolikt att de inte varit medvetna om vallagens bestämmelser. Skulle man ens låtsas att en statsministerkandidat har så dålig koll på en av demokratins viktigaste byggstenar. Knappast. Detta var en medveten handling i syfte att påverka väljare ända in till vallokalen.
Socialdemokratiskt fusk? Självklart!
3) Socialdemokratiska valarbetare (och kandidater) i vallokalen.
Alla som sett Tvärsnytts inslag (kan fortfarande ses på Youtube här) och som har någon erfarenhet av valrörelser och politik måste ha satt allt vad man hade i halsen när nyheterna spelades upp. Där stod en socialdemokratisk kandidat i valet, ända framme vid valurnan, talandes med en av de väljare som gått kollektivt till vallokalen. I full valmundering.
Det är ofattbart. När vi i Folkpartiet har våra utbildningar för våra valarbetare är vi övertydliga i att vallokalen är "helgad" för väljarna. Det får inte finnas någon partisymbol i lokalen. Vi tar till och med av oss våra jackor när vi går in och snabbkollar om det behövs påfyllning av valsedlar. Jag vet att alla andra partier gör likadant, alla utom ett.
Det finns inga ursäkter för det som skedde. Antingen har socialdemokraterna inte haft den utbildning av sina kandidater och valarbetare som krävs, och då är det oursäktligt eftersom det möjliggör än allvarligare fel som bara inte upptäckts. Eller så har man haft utbildning, men struntat i att följa vallagens krav. Jag är övertygad om att det största och rikaste partiet har alla möjligheter att utbilda såväl kandidater som valarbetare mer och bättre än oss övriga, mindre och betydligt fattigare partier.
Och så här skriver Valprövningsnämnden:
"Däremot står det i uppenbar strid om 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster."
Detta är en enormt hård kritik. Och den är också indirekt mot "valskolan". Som jag läser det ifrågasätter Valprövningsnämnden här det egentliga syftet med "valskolan". Var "valskolans" uppgift egentligen att se till så att de som fanns med röstade som de (s)kulle? Och var marschen och spektaklet vid vallokalen bara "en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster."
Det Valprövningsnämnden här funderar kring borde vara intressant för såväl lokala rättsvårdande myndigheter som nationella dito. Vilket var det egentliga syftet med "valskolan"? Varför hölls den just första förtidsröstningsdagen? Vad hände egentligen inne i "valskolan", med röstsedlar och kuvert? Vad var meningen med att gå kollektivt till vallokalen, med valtältet och med närvaron inne i vallokalen?
Om det fanns ett annat syfte än att informera, vilket jag inte kan frigöra mig ifrån, är detta lika illa som det som sker i stater som vi aldrig annars vill jämföra oss med.
Socialdemokratiskt fusk? Tyvärr självklart. Och det är mycket illa!
Men borde då inte personalen reagerat? Självklart. De borde omedelbart stängt vallokalen, slängt ut alla sossar, bett dem packa ihop tältet och inte öppnat förrän valhemligheten och den individuella rösträtten säkrats. Men detta undandrar inte ansvaret från socialdemokratin. Har du rätt att överträda andra lagar bara för att ingen bemöter dig rätt? Knappast. Men här menar tyvärr alla lokala socialdemokrater att de inte har något ansvar. Det var ju valpersonalens fel. Det gör bara det hela än värre!
Sen finns det en del annat också. Lena Beime har ombudsröstat åt minst två örebroare i Nordöstra valkretsen utan att ha fyllt i ombudskorten rätt. Har hon missat? Har hon inte vetat? Har hon vetat men chansat? Det är bara Lena Beime som vet. Men här borde en åklagare gå in och granska. Det är liknande förfaranden som tidigare inneburit att socialdemokrater (och det är bara socialdemokrater..) dömts för brott i samband med allmänna val.
Nu vill inte Radio Örebro att jag ska kalla fusket fusk. Björn Sundin twittrar dessutom utdrag ur Brottsbalken till mig där han verkar vilja att jag ska bli rädd att när jag kallar socialdemokraternas fusk för fusk så kommer han eller någon annan att anmäla mig för förtal...
Men jag kommer att framhärda. Varför? Svaret är enkelt. Det räcker med ett ord: Demokrati! För mig handlar det om att försäkra mig om att jag gjort allt som står i min makt att det som skedde i Vivalla i Örebro inte upprepas igen, inte i Örebro, inte någon annan stans! Sverige får inte ännu mer bli en banandemokrati. Valet 2010 måste bli en vändpunkt!
Men är deras fusk straffbart? Jag önskar att riksåklagaren verkligen gick igenom det som hänt. Det vore bra av många skäl. Tyvärr är det sannolika utfallet att det inte är straffbart att fuska på det sättet socialdemokraterna gjort. Jag påpekade redan i min debattartikel i DN den 9 februari de allvarliga brister som finns i vallagen. Och en otydlig vallag innebär svårigheter att därefter fälla för handlingar som borde varit brott.
Men jag kommer alltså att fortsätta att prata om fusk. För fusk är fusk. Eller för att travestera Fröding:
"Och fusk är fusk, och snus är snus, om ock i gyllne dosor..."
Tyvärr ville inte reportern det heller. Det var rätt uppenbart att den bild som skulle sättas var att det inte var valfusk. Ja, ja - det får man väl acceptera. Reportern tyckte istället att vi skulle prata om vad vi ville framåt. Vem bryr sig väl om det som varit? Och det är väl fult att kalla fusk för fusk...
Tänk vad bekvämt. Vi struntar i att prata om varför vi har omval. Vi struntar i att prata om att ett parti agerat så att vallagen överträtts. Det spelar ju ingen roll.
Tänk om man skulle ha samma journalistiska princip när det gäller andra länder. Vi struntar i vad valfuskarna har för sig i alla de länder där Europarådets valövervakare agerar. Det har ju redan hänt. Istället är det väl bra att lyssna på vad fuskarna vill göra framåt.
Näe - så går det inte till. Men i Örebro gör det det. Det är ett problem. Jag har ännu inte sett en enda journalistisk djupdykning i det som skedde i Vivalla. Jag har ännu inte sett en enda journalist gå igenom ombudsrösterna, kolla vem som varit ombud, frågat relevanta frågor, kanske kollat hur många av de väljare som enligt ombuden var förmögna att fatta ett aktivt beslut kring valet som nu är döda, kanske kollat hur många av de andra väljarna som ombudsröstat som verkligen var i den situation där ombudsröstning var tillåten, ställt frågor till de kvinnor som var med i "valskolan" om deras förståelse för såväl "valskolan" som den efterföljande röstningen, funderat över hur det kommer sig att två socialdemokratiska kandidater gått så bra i just dessa valdistrikt, o.s.v.
Men man har vant sig vid att media inte granskar socialdemokraterna. Det är ett stort demokratiskt bekymmer, kanske lika stort som själva fusket vid valet. För visst har socialdemokraterna fuskat. Det är uppenbart för alla som läser Valprövningsnämndens beslut. För den som tog sig tid att lyssna på Valprövningsnämndens ordförande när han drog skälen för beslutet blir det än tydligare.
Låt mig visa på de tydligaste exemplen på varför socialdemokraterna har fuskat:
1) "Valskolan".
Valprövningsnämnden konstaterar att "valskolan" i sig inte bryter mot vallagen. Eftersom lokalen låg en bit ifrån vallokalen är det OK. Propagandan i lokalen skiljer sig inte heller mot vanlig partipropaganda. Men frågan är om det delats ut färdigställda valkuvert i lokalen. Flera vittnen har pekat på det. Enligt vad jag förstått har Valprövningsnämnden inte undersökt det närmare. Några vittesuppgifter från medverkande och närvarande, som man kan inkräva, har inte inhämtats. Man skriver därför:
"Om det - som klagande uppgett - skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klagande uppgett."
Fusk eller inte? Det är inte klarlagt.
2) Valtältet.
Det socialdemokratiska valtältet stod alldeles för nära vallokalen. Det borde varit uppenbart för alla. Medan alla andra partier håller god distans till vallokalerna, valde socialdemokraterna en annan strategi. Deras valtält stod alldeles utanför vallokalen. Så här skriver Valprövningsnämnden:
"Om ett parti på detta sätt har en valstuga eller ett valtält uppställt i anslutning till ett röstmottagningsställe är det risk för att skyddet för väljaren urholkas. Enligt Valprövningsnämndens mening är det därför inte förenligt med vallagens bestämmelser i 8 kap. 3§ att valstugor eller andra anordningar för valpropaganda finns så nära ett röstmottagningsställe (vallokal eller röstningslokal för förtidsröstning) som var fallet vid Vivalla bibliotek."
Extra allvarligt är detta därför att så många ledande socialdemokrater var där, agerade och propagerade. Den förra partiledaren Mona Sahlin, liksom det nuvarande landstingsrådet Jonas Karlsson, syntes i mängden. Det är osannolikt att de inte varit medvetna om vallagens bestämmelser. Skulle man ens låtsas att en statsministerkandidat har så dålig koll på en av demokratins viktigaste byggstenar. Knappast. Detta var en medveten handling i syfte att påverka väljare ända in till vallokalen.
Socialdemokratiskt fusk? Självklart!
3) Socialdemokratiska valarbetare (och kandidater) i vallokalen.
Alla som sett Tvärsnytts inslag (kan fortfarande ses på Youtube här) och som har någon erfarenhet av valrörelser och politik måste ha satt allt vad man hade i halsen när nyheterna spelades upp. Där stod en socialdemokratisk kandidat i valet, ända framme vid valurnan, talandes med en av de väljare som gått kollektivt till vallokalen. I full valmundering.
Det är ofattbart. När vi i Folkpartiet har våra utbildningar för våra valarbetare är vi övertydliga i att vallokalen är "helgad" för väljarna. Det får inte finnas någon partisymbol i lokalen. Vi tar till och med av oss våra jackor när vi går in och snabbkollar om det behövs påfyllning av valsedlar. Jag vet att alla andra partier gör likadant, alla utom ett.
Det finns inga ursäkter för det som skedde. Antingen har socialdemokraterna inte haft den utbildning av sina kandidater och valarbetare som krävs, och då är det oursäktligt eftersom det möjliggör än allvarligare fel som bara inte upptäckts. Eller så har man haft utbildning, men struntat i att följa vallagens krav. Jag är övertygad om att det största och rikaste partiet har alla möjligheter att utbilda såväl kandidater som valarbetare mer och bättre än oss övriga, mindre och betydligt fattigare partier.
Och så här skriver Valprövningsnämnden:
"Däremot står det i uppenbar strid om 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster."
Detta är en enormt hård kritik. Och den är också indirekt mot "valskolan". Som jag läser det ifrågasätter Valprövningsnämnden här det egentliga syftet med "valskolan". Var "valskolans" uppgift egentligen att se till så att de som fanns med röstade som de (s)kulle? Och var marschen och spektaklet vid vallokalen bara "en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster."
Det Valprövningsnämnden här funderar kring borde vara intressant för såväl lokala rättsvårdande myndigheter som nationella dito. Vilket var det egentliga syftet med "valskolan"? Varför hölls den just första förtidsröstningsdagen? Vad hände egentligen inne i "valskolan", med röstsedlar och kuvert? Vad var meningen med att gå kollektivt till vallokalen, med valtältet och med närvaron inne i vallokalen?
Om det fanns ett annat syfte än att informera, vilket jag inte kan frigöra mig ifrån, är detta lika illa som det som sker i stater som vi aldrig annars vill jämföra oss med.
Socialdemokratiskt fusk? Tyvärr självklart. Och det är mycket illa!
Men borde då inte personalen reagerat? Självklart. De borde omedelbart stängt vallokalen, slängt ut alla sossar, bett dem packa ihop tältet och inte öppnat förrän valhemligheten och den individuella rösträtten säkrats. Men detta undandrar inte ansvaret från socialdemokratin. Har du rätt att överträda andra lagar bara för att ingen bemöter dig rätt? Knappast. Men här menar tyvärr alla lokala socialdemokrater att de inte har något ansvar. Det var ju valpersonalens fel. Det gör bara det hela än värre!
Sen finns det en del annat också. Lena Beime har ombudsröstat åt minst två örebroare i Nordöstra valkretsen utan att ha fyllt i ombudskorten rätt. Har hon missat? Har hon inte vetat? Har hon vetat men chansat? Det är bara Lena Beime som vet. Men här borde en åklagare gå in och granska. Det är liknande förfaranden som tidigare inneburit att socialdemokrater (och det är bara socialdemokrater..) dömts för brott i samband med allmänna val.
Nu vill inte Radio Örebro att jag ska kalla fusket fusk. Björn Sundin twittrar dessutom utdrag ur Brottsbalken till mig där han verkar vilja att jag ska bli rädd att när jag kallar socialdemokraternas fusk för fusk så kommer han eller någon annan att anmäla mig för förtal...
Men jag kommer att framhärda. Varför? Svaret är enkelt. Det räcker med ett ord: Demokrati! För mig handlar det om att försäkra mig om att jag gjort allt som står i min makt att det som skedde i Vivalla i Örebro inte upprepas igen, inte i Örebro, inte någon annan stans! Sverige får inte ännu mer bli en banandemokrati. Valet 2010 måste bli en vändpunkt!
Men är deras fusk straffbart? Jag önskar att riksåklagaren verkligen gick igenom det som hänt. Det vore bra av många skäl. Tyvärr är det sannolika utfallet att det inte är straffbart att fuska på det sättet socialdemokraterna gjort. Jag påpekade redan i min debattartikel i DN den 9 februari de allvarliga brister som finns i vallagen. Och en otydlig vallag innebär svårigheter att därefter fälla för handlingar som borde varit brott.
Men jag kommer alltså att fortsätta att prata om fusk. För fusk är fusk. Eller för att travestera Fröding:
"Och fusk är fusk, och snus är snus, om ock i gyllne dosor..."
2011-04-15
Tankehegemoni a la (s)
Läser med större intresse än vanligt DNs ledare. Om det gamla Sverige. Om den tid då socialdemokratin fanns överallt, var allsmäktig, styrde människorna från vaggan till graven. Det är intressant.
Problemet är att det inte är det gamla Sverige. Det är fortfarande Örebro idag.
DNs ledare har ett nationellt perspektiv, med Stockholmsbakgrund. Men för oss som är lokalpolitiker i Örebro är fortfarande politiken normerad runt ett parti. Socialdemokratin i Örebro finns överallt, styr överallt, har (eller tar sig) alltid rätt.
Under min 20-åriga tid som politiker i Örebro har det ofta slagit mig att det funnits ett osynligt nätverk i kommunen. När jag läser följande citat från DN blir det som att få bli bekräftad: "I kommunerna finns osynliga men sega trådar mellan näringsliv, tjänstemän och politiker som alla svettats i samma folkrörelsebastu." Dessa trådar har vävts starkare i Örebro än på många andra platser. Låt mig ta några exempel:
Det har varit självklart för socialdemokrater att vandra mellan kommunala chefspositioner och förtroendeuppdrag. Men jag har talat med många borgerliga tjänstemän som aldrig vågat yppa att de ens tänker liberalt. Risken att karriärvägen skulle stängas har varit uppenbar. Tyvärr är inte heller detta en del av gårdagen. Vid rekryteringen av ny kommundirektör var det uppenbart att socialdemokraterna inte kunde acceptera en chefstjänsteman med uttalat borgerliga sympatier. Däremot gick det motsatta bra.
Det finns fortfarande enormt starka trådar mellan delar av det lokala näringslivet och socialdemokratin, eller i vart fall ett socialdemokratiskt sätt att tänka. Förr skulle kommunen vara med och bli inblandad i allt. Nästan inte ett näringslivsprojekt kunde starta eller genomföras om inte kommunen var med. Fortfarande hör jag ibland såväl kommunala tjänstemän som näringslivsföreträdare tala om den tiden som något bra. Men tiderna förändras. Det nya näringslivet som nu skapas i Örebro har inte det bagaget. Problemet är att så mycket av det gamla fortfarande är med och styr.
Och nätverken är så mycket större än så. Socialdemokratin har länge besatt ledande poster i det civila samhället. Länsidrotten har en stor socialdemokratisk slagsida. Hyresgästföreningens ledning är klart partimärkt. Även inom andra sektorer har det varit mer regel än undantag att socialdemokrater varit de ledande.
Detta har också påverkat politiken. Jag har flera gånger offentligt påpekat att alla vi örebroare egentligen är goda socialdemokrater. De har haft en ställning i samhället som gjort det omöjligt att driva någon annan politik. Även här kan vi lära av vad som varit. DN skriver om socialdemokraternas maktövertagande 1982: "När de vaknar på morgonen efter valet kan svenskarna alltså konstatera att Socialdemokraterna återkommit till makten i ett land som trots sex års borgerligt styre varit socialdemokratiskt hela tiden."
Tyvärr har vi i koalitionen inte tillräckligt orkat göra oss fria från denna kvävande politik. Det har skett rätt mycket, men alldeles för lite. Fortfarande finns det tabufrågor i Örebro, som är helt präglade av det socialdemokratiskt socialistiska sättet att se på världen: ÖBO och kommunalskatten är väl de tydligaste. Men det handlar också om entreprenader, valfrihet, utmaningsrätt, civilsamhället, ja helt enkelt synen på politikens gränser. Örebro skulle må bra av en friare diskussion där vi som politiker kan mötas, utan att ta till överord eller lögner. Tyvärr verkar vägen dit lång.
Men den socialdemokratiska tankehegemonin har gått längre. Den påverkar också journalistiken i Örebro. Jag har skrivit det förr, och fått däng av olika journalister. Men jag får väl våga säga det igen. Det socialistiska sättet att tänka har genomsyrat Örebro under så lång tid att många journalister inte ens reflekterar över att de inte tänker objektivt och neutralt, utan subjektivt och socialistiskt. Ibland kanske det handlar om direkta partisympatier. Men lika ofta handlar det säkert om att man helt enkelt inte tänker på den omvärld man är en del av.
Valet 2006 var en vattendelare för Örebros politiska liv. Då lades grunden för ett brytande av denna socialistiska tankehegemoni. Men valet 2010/11 är minst lika viktigt. Ska Örebropolitiken bli modern, förändringsvillig, följa med tiden, så måste socialdemokraterna förlora. I Örebro läns landsting har de styrt sedan demokratin infördes. Det har inneburit att vi idag har ett landsting som saknar visioner, där den politiska ledningen som bäst blir administratörer av den rådande vardagen, där nej är vanligare än ja, där organisation är viktigare än patient.
Den vardagen har också funnits i Örebro kommun. Den började vi bryta 2006. Den måste vi helt lämna efter omvalet 2011. Örebro är värt ett bättre öde än att styras av en förstelnad gårdagsideologi a la socialdemokraterna.
Problemet är att det inte är det gamla Sverige. Det är fortfarande Örebro idag.
DNs ledare har ett nationellt perspektiv, med Stockholmsbakgrund. Men för oss som är lokalpolitiker i Örebro är fortfarande politiken normerad runt ett parti. Socialdemokratin i Örebro finns överallt, styr överallt, har (eller tar sig) alltid rätt.
Under min 20-åriga tid som politiker i Örebro har det ofta slagit mig att det funnits ett osynligt nätverk i kommunen. När jag läser följande citat från DN blir det som att få bli bekräftad: "I kommunerna finns osynliga men sega trådar mellan näringsliv, tjänstemän och politiker som alla svettats i samma folkrörelsebastu." Dessa trådar har vävts starkare i Örebro än på många andra platser. Låt mig ta några exempel:
Det har varit självklart för socialdemokrater att vandra mellan kommunala chefspositioner och förtroendeuppdrag. Men jag har talat med många borgerliga tjänstemän som aldrig vågat yppa att de ens tänker liberalt. Risken att karriärvägen skulle stängas har varit uppenbar. Tyvärr är inte heller detta en del av gårdagen. Vid rekryteringen av ny kommundirektör var det uppenbart att socialdemokraterna inte kunde acceptera en chefstjänsteman med uttalat borgerliga sympatier. Däremot gick det motsatta bra.
Det finns fortfarande enormt starka trådar mellan delar av det lokala näringslivet och socialdemokratin, eller i vart fall ett socialdemokratiskt sätt att tänka. Förr skulle kommunen vara med och bli inblandad i allt. Nästan inte ett näringslivsprojekt kunde starta eller genomföras om inte kommunen var med. Fortfarande hör jag ibland såväl kommunala tjänstemän som näringslivsföreträdare tala om den tiden som något bra. Men tiderna förändras. Det nya näringslivet som nu skapas i Örebro har inte det bagaget. Problemet är att så mycket av det gamla fortfarande är med och styr.
Och nätverken är så mycket större än så. Socialdemokratin har länge besatt ledande poster i det civila samhället. Länsidrotten har en stor socialdemokratisk slagsida. Hyresgästföreningens ledning är klart partimärkt. Även inom andra sektorer har det varit mer regel än undantag att socialdemokrater varit de ledande.
Detta har också påverkat politiken. Jag har flera gånger offentligt påpekat att alla vi örebroare egentligen är goda socialdemokrater. De har haft en ställning i samhället som gjort det omöjligt att driva någon annan politik. Även här kan vi lära av vad som varit. DN skriver om socialdemokraternas maktövertagande 1982: "När de vaknar på morgonen efter valet kan svenskarna alltså konstatera att Socialdemokraterna återkommit till makten i ett land som trots sex års borgerligt styre varit socialdemokratiskt hela tiden."
Tyvärr har vi i koalitionen inte tillräckligt orkat göra oss fria från denna kvävande politik. Det har skett rätt mycket, men alldeles för lite. Fortfarande finns det tabufrågor i Örebro, som är helt präglade av det socialdemokratiskt socialistiska sättet att se på världen: ÖBO och kommunalskatten är väl de tydligaste. Men det handlar också om entreprenader, valfrihet, utmaningsrätt, civilsamhället, ja helt enkelt synen på politikens gränser. Örebro skulle må bra av en friare diskussion där vi som politiker kan mötas, utan att ta till överord eller lögner. Tyvärr verkar vägen dit lång.
Men den socialdemokratiska tankehegemonin har gått längre. Den påverkar också journalistiken i Örebro. Jag har skrivit det förr, och fått däng av olika journalister. Men jag får väl våga säga det igen. Det socialistiska sättet att tänka har genomsyrat Örebro under så lång tid att många journalister inte ens reflekterar över att de inte tänker objektivt och neutralt, utan subjektivt och socialistiskt. Ibland kanske det handlar om direkta partisympatier. Men lika ofta handlar det säkert om att man helt enkelt inte tänker på den omvärld man är en del av.
Valet 2006 var en vattendelare för Örebros politiska liv. Då lades grunden för ett brytande av denna socialistiska tankehegemoni. Men valet 2010/11 är minst lika viktigt. Ska Örebropolitiken bli modern, förändringsvillig, följa med tiden, så måste socialdemokraterna förlora. I Örebro läns landsting har de styrt sedan demokratin infördes. Det har inneburit att vi idag har ett landsting som saknar visioner, där den politiska ledningen som bäst blir administratörer av den rådande vardagen, där nej är vanligare än ja, där organisation är viktigare än patient.
Den vardagen har också funnits i Örebro kommun. Den började vi bryta 2006. Den måste vi helt lämna efter omvalet 2011. Örebro är värt ett bättre öde än att styras av en förstelnad gårdagsideologi a la socialdemokraterna.
2011-04-14
Örebroregionen?
Sitter på ett möte som kallas "Regiondialog". Det är landstinget som inbjudit. De vill att flera av samhällets aktörer ska tycka till om vilka regioner som är möjliga för Örebro.
Under rätt lång tid har jag försökt diskutera regionfrågan ur ett Örebroperspektiv. Man kan inte påstå att intresset varit så stort. Men nu ställs vi snart inför fait accompli. Regionerna sätts, med eller utan vår medverkan. Örebro riskerar att bli en del av en region vi inte vill tillhöra.
Det går att rikta skarp kritik mot många i denna regionala fråga.
Regeringen borde ha satt ner fötterna först. Bildandet av regioner är inte en lokal fråga. Staten borde tagit ansvaret och pekat med hela handen. Det statliga myndighetssystemet skulle samordnats med landstingen och sedan hade det bara varit att köra. Vi lokalpolitiker skulle fått acceptera detta. Så gjorde man med kommunsammanslagningen i Danmark. Det blev gny först, men bara kortvarigt.
Tyvärr har moderaterna bromsat i regeringen. Och det är samma sak lokalt. Moderaterna i Örebro har inte ens velat diskutera. Det har lagt en död hand över hela regionfrågan. Det har gjort det omöjligt att driva frågan i Koalitionen, framförallt som även Miljöpartiet varit emot regionerna. Nu har de lokala moderaterna ändrat sig. Det är bra. Men det är sent...
Men även socialdemokraterna är värda kritik. Landstinget har inte klarat sin långsiktiga uppgift. De har vänt blickarna enbart mot den sjukvårdsregion som har sitt centrum i Uppsala. De har hållit på att sälja bort Örebros stora strategiska värde, som demografiskt centrum i Sverige. De har inte klarat av att diskutera öppet och förutsättningslöst med partners runt om oss.
Det finns plats för självkritik också. Folkpartiet har inte heller varit så pådrivande. Vi har säkert kunnat göra mer. Men det har varit svårt i ett läge där de två större partierna har så divergerande agendor.
Nu handlar det om att snabbare än någon annan skapa förutsättningarna för den framtida Örebroregionen och bilda nödvändiga allianser.
Jag ser egentligen bara två alternativ för Örebro.
Det första, och bästa, är en trestadsregion. Karlstad - Örebro - Västerås. Det är självklart att även Södermanland kan vara en del av detta. Men Södermanlands framtid är osäkrare än de andras. Det finns stora möjligheter att länet delas.
För Örebro kommun, och för landstinget, handlar det om att orka och vilja diskutera lösningar som skapar fördelar för alla tre landstingen, länen och länshuvudstäderna. Örebro har här många trumf på hand. Vi har det bästa universitetet. Vi har läkarutbildning. Vi har Universitetssjukhus. Vi har läget.
Men i en regiondialog kan man inte gå in och säga att Örebro ska vinna på allt. Knäckfrågan är hur vi delar på gracerna. Vilka starka områden ska Karlstad få utveckla? Och på vilket sätt ska Västerås växa? Hur skapar vi en stark region med tre regionala centrum som samverkar kring hela regionens utveckling?
Jag har funderingar kring detta. Regionerna handlar om utbildning, arbetsmarknader, tillväxt, infrastruktur, administration. Det handlar om att våga bestämma var centrum för vart och ett av dessa områden ska ligga. Västerås, med sin starka näringslivsprofil, får hantera arbetsmarknad och tekniktillväxtfrågor. Karlstad, med sin förankring i svensk basindustri, hanterarregional utveckling och industriella frågor. Örebro, med universitet och läge, hanterar utbildning och administration.
Detta är inte någon självklar fördelning. Och framförallt är den inte komplett. Den måste diskuteras. Men någon måste sätta ner foten och våga börja diskussionen.
Det andra alternativet är inte någon stor Svealand/Södranorrlandsregion. En sådan region vore förödande för Örebro. Istället handlar det då om att göra Örebro län så starkt att vi klarar oss själva. Länet kan säkerligen utvidgas så att såväl östra Värmland som västra Västmanland och Södermanland anknyter. Men det krävs i så fall mer.
En liten Örebroregion förutsätter öppenhet och förändringsvilja. Det kommer att påverka alla regionala aktörer. Landstinget måste sluta med sin socialistiska aversion mot att sälja vård och istället bli den bästa vårdförsäljaren. Universitetet måste säkra sin framtid genom internationella koalitioner. Näringslivet måste stötta infrastrukturarbetet på ett helt annat sätt än idag. Örebro kommun måste säkra möjligheter för en stark regional administration med såväl nationella som internationella kontakter.
Detta är en möjlighet. Den är inte optimal. Men den är bättre än att förtvina i en region styrd av Uppsala och Västerås.
Under rätt lång tid har jag försökt diskutera regionfrågan ur ett Örebroperspektiv. Man kan inte påstå att intresset varit så stort. Men nu ställs vi snart inför fait accompli. Regionerna sätts, med eller utan vår medverkan. Örebro riskerar att bli en del av en region vi inte vill tillhöra.
Det går att rikta skarp kritik mot många i denna regionala fråga.
Regeringen borde ha satt ner fötterna först. Bildandet av regioner är inte en lokal fråga. Staten borde tagit ansvaret och pekat med hela handen. Det statliga myndighetssystemet skulle samordnats med landstingen och sedan hade det bara varit att köra. Vi lokalpolitiker skulle fått acceptera detta. Så gjorde man med kommunsammanslagningen i Danmark. Det blev gny först, men bara kortvarigt.
Tyvärr har moderaterna bromsat i regeringen. Och det är samma sak lokalt. Moderaterna i Örebro har inte ens velat diskutera. Det har lagt en död hand över hela regionfrågan. Det har gjort det omöjligt att driva frågan i Koalitionen, framförallt som även Miljöpartiet varit emot regionerna. Nu har de lokala moderaterna ändrat sig. Det är bra. Men det är sent...
Men även socialdemokraterna är värda kritik. Landstinget har inte klarat sin långsiktiga uppgift. De har vänt blickarna enbart mot den sjukvårdsregion som har sitt centrum i Uppsala. De har hållit på att sälja bort Örebros stora strategiska värde, som demografiskt centrum i Sverige. De har inte klarat av att diskutera öppet och förutsättningslöst med partners runt om oss.
Det finns plats för självkritik också. Folkpartiet har inte heller varit så pådrivande. Vi har säkert kunnat göra mer. Men det har varit svårt i ett läge där de två större partierna har så divergerande agendor.
Nu handlar det om att snabbare än någon annan skapa förutsättningarna för den framtida Örebroregionen och bilda nödvändiga allianser.
Jag ser egentligen bara två alternativ för Örebro.
Det första, och bästa, är en trestadsregion. Karlstad - Örebro - Västerås. Det är självklart att även Södermanland kan vara en del av detta. Men Södermanlands framtid är osäkrare än de andras. Det finns stora möjligheter att länet delas.
För Örebro kommun, och för landstinget, handlar det om att orka och vilja diskutera lösningar som skapar fördelar för alla tre landstingen, länen och länshuvudstäderna. Örebro har här många trumf på hand. Vi har det bästa universitetet. Vi har läkarutbildning. Vi har Universitetssjukhus. Vi har läget.
Men i en regiondialog kan man inte gå in och säga att Örebro ska vinna på allt. Knäckfrågan är hur vi delar på gracerna. Vilka starka områden ska Karlstad få utveckla? Och på vilket sätt ska Västerås växa? Hur skapar vi en stark region med tre regionala centrum som samverkar kring hela regionens utveckling?
Jag har funderingar kring detta. Regionerna handlar om utbildning, arbetsmarknader, tillväxt, infrastruktur, administration. Det handlar om att våga bestämma var centrum för vart och ett av dessa områden ska ligga. Västerås, med sin starka näringslivsprofil, får hantera arbetsmarknad och tekniktillväxtfrågor. Karlstad, med sin förankring i svensk basindustri, hanterarregional utveckling och industriella frågor. Örebro, med universitet och läge, hanterar utbildning och administration.
Detta är inte någon självklar fördelning. Och framförallt är den inte komplett. Den måste diskuteras. Men någon måste sätta ner foten och våga börja diskussionen.
Det andra alternativet är inte någon stor Svealand/Södranorrlandsregion. En sådan region vore förödande för Örebro. Istället handlar det då om att göra Örebro län så starkt att vi klarar oss själva. Länet kan säkerligen utvidgas så att såväl östra Värmland som västra Västmanland och Södermanland anknyter. Men det krävs i så fall mer.
En liten Örebroregion förutsätter öppenhet och förändringsvilja. Det kommer att påverka alla regionala aktörer. Landstinget måste sluta med sin socialistiska aversion mot att sälja vård och istället bli den bästa vårdförsäljaren. Universitetet måste säkra sin framtid genom internationella koalitioner. Näringslivet måste stötta infrastrukturarbetet på ett helt annat sätt än idag. Örebro kommun måste säkra möjligheter för en stark regional administration med såväl nationella som internationella kontakter.
Detta är en möjlighet. Den är inte optimal. Men den är bättre än att förtvina i en region styrd av Uppsala och Västerås.
2011-04-13
Skillnad
I tisdags redogjorde Kommunledningskontorets medarbetare för månadsrapporten för mars. Som vanligt är ekonomin i god hållning, även om det finns nämnder som verkar ha problem. Gymnasienämnden är den tydligaste, där kostnaderna verkar dragit iväg. Men djupare analyser krävs innan man kan säga om det beror på ökade kostnader, eller på grund av att kostnader bokförts olika.
Örebro har en stabil ekonomi, även i dessa dagar av kaos. Idag styr tjänstemännen Örebro. Det finns ingen politisk styrning. Det har inte heller funnits någon sådan, egentligen sedan valet. Efter valet var koalitionen en "lame duck" i avvaktan på en kommande regering. När omvalsbeslutet kom, och sedan den märkliga 7-partikonstellationen tillträdde, har det blivit än tydligare att det inte finns någon politisk kommunledning. Socialdemokraterna har dessutom en ledning som inte kan leda...
Trots detta är ekonomin i balans. Skälet till detta ligger flera år bakåt i tiden.
För några år sedan ingick Örebro kommun i ett arbete inom SKL där ekonomer från SKL gick igenom kommunens ekonomi. En av de tydligaste trenderna som de redovisade var kostnaderna under valåren. När socialdemokraterna styrde släppte de alla hämningar de år det var val. Inga beslut som kunde riskera en valseger togs. Socialdemokraternas agenda handlade i princip om att köpa väljarnas röster genom att inte fatta nödvändiga beslut. Istället tog man dem året efter valet. Det tydligaste exemplet var 2002, när Mats Sjöström före valet hade mantrat "Det går bra för Örebro" för att omedelbart efter att valet var vunnet börja planera för nedskärningar på 350 miljoner kronor, och uppsägningar av nästan 1000 medarbetare.
I koalitionen valde vi inte den strategin. För mig som folkpartist och ansvarig för ekonomin var det aldrig ett alternativ. Örebros välfärd och omsorgen om örebroarna vägde tyngre än populistiska valstrategier. Vi fattade ett antal tunga beslut även 2010. Kanske inverkade det på valresultatet. Men för Örebro, kommunens verksamheter, kommunens ekonomi, välfärden och framförallt örebroarnas väl och ve, var det bra.
Inom det socialdemokratiskt styrda landstinget har man inte lärt sig läxan. Där fattades inga tunga, men nödvändiga, beslut 2010. Där gömdes alla svåra beslut i avvaktan på att valet skulle vinnas. Resultatet låter inte heller vänta på sig. När landstingsstyrelsen nu får ta del av de första delårsrapporterna pekar ekonomin mot ett nollresultat, långt under de nödvändiga resultaten som krävs för att värna välfärden.
Det socialdemokratiska ekonomiska populismen är ett cyniskt spel med örebroarna och deras välfärd. Frågan nu är om Marie-Louise Forssberg-Fransson, som har lagt all makt i sina händer, kan luta sig mot att alliansregeringen klarar av sysselsättningen bättre än förväntat, eller när hon blir tvungen att börja spara.
För alla som tror på en långsiktigt hållbar välfärd lönar det sig att jämföra Örebro kommun under den Folkpartiledda Koalition Örebro med det socialdemokratiskt styrda landstinget. Där vi arbetat för hållbarhet, genomsynlighet och långsiktighet, har de arbetat kortsiktigt, i det fördolda och utan strategier. Det kommer sjukvåden och framförallt örebroarna som patienter att få betala för.
Örebro har en stabil ekonomi, även i dessa dagar av kaos. Idag styr tjänstemännen Örebro. Det finns ingen politisk styrning. Det har inte heller funnits någon sådan, egentligen sedan valet. Efter valet var koalitionen en "lame duck" i avvaktan på en kommande regering. När omvalsbeslutet kom, och sedan den märkliga 7-partikonstellationen tillträdde, har det blivit än tydligare att det inte finns någon politisk kommunledning. Socialdemokraterna har dessutom en ledning som inte kan leda...
Trots detta är ekonomin i balans. Skälet till detta ligger flera år bakåt i tiden.
För några år sedan ingick Örebro kommun i ett arbete inom SKL där ekonomer från SKL gick igenom kommunens ekonomi. En av de tydligaste trenderna som de redovisade var kostnaderna under valåren. När socialdemokraterna styrde släppte de alla hämningar de år det var val. Inga beslut som kunde riskera en valseger togs. Socialdemokraternas agenda handlade i princip om att köpa väljarnas röster genom att inte fatta nödvändiga beslut. Istället tog man dem året efter valet. Det tydligaste exemplet var 2002, när Mats Sjöström före valet hade mantrat "Det går bra för Örebro" för att omedelbart efter att valet var vunnet börja planera för nedskärningar på 350 miljoner kronor, och uppsägningar av nästan 1000 medarbetare.
I koalitionen valde vi inte den strategin. För mig som folkpartist och ansvarig för ekonomin var det aldrig ett alternativ. Örebros välfärd och omsorgen om örebroarna vägde tyngre än populistiska valstrategier. Vi fattade ett antal tunga beslut även 2010. Kanske inverkade det på valresultatet. Men för Örebro, kommunens verksamheter, kommunens ekonomi, välfärden och framförallt örebroarnas väl och ve, var det bra.
Inom det socialdemokratiskt styrda landstinget har man inte lärt sig läxan. Där fattades inga tunga, men nödvändiga, beslut 2010. Där gömdes alla svåra beslut i avvaktan på att valet skulle vinnas. Resultatet låter inte heller vänta på sig. När landstingsstyrelsen nu får ta del av de första delårsrapporterna pekar ekonomin mot ett nollresultat, långt under de nödvändiga resultaten som krävs för att värna välfärden.
Det socialdemokratiska ekonomiska populismen är ett cyniskt spel med örebroarna och deras välfärd. Frågan nu är om Marie-Louise Forssberg-Fransson, som har lagt all makt i sina händer, kan luta sig mot att alliansregeringen klarar av sysselsättningen bättre än förväntat, eller när hon blir tvungen att börja spara.
För alla som tror på en långsiktigt hållbar välfärd lönar det sig att jämföra Örebro kommun under den Folkpartiledda Koalition Örebro med det socialdemokratiskt styrda landstinget. Där vi arbetat för hållbarhet, genomsynlighet och långsiktighet, har de arbetat kortsiktigt, i det fördolda och utan strategier. Det kommer sjukvåden och framförallt örebroarna som patienter att få betala för.
2011-04-11
Zlatan
Jag såg Zlatan bli utvisad igår. Han sa tydligen något olämpligt till en domare. Det är inte bra. Kanske sa han det till domaren. Kanske sa han det till sig själv. Vem vet? Vem kan veta?
Tidigare i samma match kapades spelare både hit och dit. Utan annan åtgärd än frispark. Ett par spelare gruffade och knuffade. Frispark. Jag kan helt enkelt inte fatta att det Zlatan gjorde var värre. Han gick inte fram till domaren. Han skrek inte. Det såg rätt lugnt ut. Men orden var tydligen så hemska att det röda kortet åkte upp.
Det är inte första gången jag funderar över varför det blir så. Det känns som om Zlatan betydligt oftare än andra spelare både får frisparkar emot sig och inte med sig. En del beror säkert på hans storlek och styrka. En del på hans sätt att vara. En del på hans historik. Det är ju inte så bra att slå på motspelarna, oavsett hur mycket oertappat stryk man fått tidigare i matchen.
Men det som stör mig, och det är därför denna sena blogg skrivs, är hur media senare hanterar detta. Läs kommentarerna på exempelvis Expressen. De är inte värre än någon annan stans. Men de är ett typexempel på hur en spelare, en människa, hanteras. Hur kan kommentarer skrivas på detta sätt? För mig lyser det främlingsfientliga igenom. Zlatan Ibrahimovic är ännu inte en av oss. Han är någon annan. Såväl hans namn som hans sätt att vara är så osvenskt det nu kan. Det gör honom till ett godtagbart mål för dem som medvetet eller omedvetet inte gillar det osvenska.
Och det förstärks tyvärr av en del journalister. Jag lyssnar exempelvis på SVTs sportpanel om att Zlatan inte är i balans. Tydligen är journalisten helt säker på att Zlatan angrep linjedomaren. Det innebar att han ljög på presskonferensen. Intressant angreppssätt. Vet han det? Eller är det just att det är Zlatan som gör ett sådant angrepssätt möjligt?
OK, jag måste erkänna att detta inlägg är totalt subjektivt. Jag har sagt det förr, kan skriva det igen: Jag är Zlatanist. Jag gillar pojken. Jag gillar hans sätt att spela fotboll, även om han var roligare förr när kraven på att lyckas var mindre och spelglädjen större. Jag gillar hans sätt att vara som person, osvensk, medveten, spännande, med världens leende. Jag gillar att han har gjort det han gjort, kommit från ingenstans, och blivit en av världens ledande fotbollsspelare. Jag tror att han är en bättre spelare än alla andra, just därför att han inte är 165 cm lång utan nästan 200, och ändå har den kroppskontroll han har.
Så jag hoppas att italienarna inser att de aldrig kommer att få veta vem han riktade sig till, låter udda vara jämt och ger honom bara en match avstängning och att Milan vinner Il Scudetto. Du är värd det, Zlatan Ibrahimovic!
Tidigare i samma match kapades spelare både hit och dit. Utan annan åtgärd än frispark. Ett par spelare gruffade och knuffade. Frispark. Jag kan helt enkelt inte fatta att det Zlatan gjorde var värre. Han gick inte fram till domaren. Han skrek inte. Det såg rätt lugnt ut. Men orden var tydligen så hemska att det röda kortet åkte upp.
Det är inte första gången jag funderar över varför det blir så. Det känns som om Zlatan betydligt oftare än andra spelare både får frisparkar emot sig och inte med sig. En del beror säkert på hans storlek och styrka. En del på hans sätt att vara. En del på hans historik. Det är ju inte så bra att slå på motspelarna, oavsett hur mycket oertappat stryk man fått tidigare i matchen.
Men det som stör mig, och det är därför denna sena blogg skrivs, är hur media senare hanterar detta. Läs kommentarerna på exempelvis Expressen. De är inte värre än någon annan stans. Men de är ett typexempel på hur en spelare, en människa, hanteras. Hur kan kommentarer skrivas på detta sätt? För mig lyser det främlingsfientliga igenom. Zlatan Ibrahimovic är ännu inte en av oss. Han är någon annan. Såväl hans namn som hans sätt att vara är så osvenskt det nu kan. Det gör honom till ett godtagbart mål för dem som medvetet eller omedvetet inte gillar det osvenska.
Och det förstärks tyvärr av en del journalister. Jag lyssnar exempelvis på SVTs sportpanel om att Zlatan inte är i balans. Tydligen är journalisten helt säker på att Zlatan angrep linjedomaren. Det innebar att han ljög på presskonferensen. Intressant angreppssätt. Vet han det? Eller är det just att det är Zlatan som gör ett sådant angrepssätt möjligt?
OK, jag måste erkänna att detta inlägg är totalt subjektivt. Jag har sagt det förr, kan skriva det igen: Jag är Zlatanist. Jag gillar pojken. Jag gillar hans sätt att spela fotboll, även om han var roligare förr när kraven på att lyckas var mindre och spelglädjen större. Jag gillar hans sätt att vara som person, osvensk, medveten, spännande, med världens leende. Jag gillar att han har gjort det han gjort, kommit från ingenstans, och blivit en av världens ledande fotbollsspelare. Jag tror att han är en bättre spelare än alla andra, just därför att han inte är 165 cm lång utan nästan 200, och ändå har den kroppskontroll han har.
Så jag hoppas att italienarna inser att de aldrig kommer att få veta vem han riktade sig till, låter udda vara jämt och ger honom bara en match avstängning och att Milan vinner Il Scudetto. Du är värd det, Zlatan Ibrahimovic!
Socialförsäkringar
Läser Alliansregeringens inlägg på DN-debatt. Det är en intressant läsning. Regeringen försöker göra två saker samtidigt. Dels peka på att de förändringar inom sjukförsäkringen som gjorts är nödvändiga och ska ligga kvar. De har skapat mervärde för många människor som gått från bidrag till arbete. Dels peka på att nya förändringar måste göras. Det är för många människor som hamnat mellan stolarna.
På båda punkterna har regeringen rätt.
Det är lätt att glömma att förändringarna av socialförsäkringssystemet startade redan under regeringen Persson (s). Göran Persson var helt på det klara med att det system han hanterade var en gökunge i välfärdsboet. Men han förmådde inte att göra de nödvändiga förändringarna. Socialdemokraterna hade alldeles för länge använt systemet för rent valmässig propaganda. De gömde bland annat arbetslöshet i sjukskrivningar och förtidspensioner.
Under de senaste åren har vi i media kunnat följa hur det nya sjukförsäkringssystemet drabbat ett antal svårt sjuka personer. Vi har inte på samma sätt kunnat följa hur människor upprättats av att kunna gå från passivitet, bidrag och utanförskap till aktivitet, jobb och innanförskap.
Detta sätter egentligen fingret på bekymren med alla stora och generella system. Just att de är stora och generella. För de allra flesta med stora bekymmer, oavsett om de är fysiska eller psykiska, består av sjukdomar eller social problematik, så behövs en specifik och individuell prövning. Men sjukförsäkringssystemet kan i sin utformning knappast vare specifikt och individuellt. Tillämpningen måste vara det. Men själva systemet kan det knappast. Här ligger ett av del allra största problemen. Hur skapar man en nationellt samordnad tillämpning där tusentals läkare och annan personal ska hantera ärenden individuellt och specifikt men också likartat?
Nu föreslår regeringen ett antal förändringar för att ändå göra det generella något mindre generellt. Det är bra. Det bibehåller det goda med att skapa arbeten för de som tidigare varit i utanförskap. Och det gör det möjligt för fler att hamna på en stol istället för mellan stolarna.
Och oppositionens förslagslåda är tom...
Media: DN, Expressen, SR, SVD, Aftonbladet, SVT
På båda punkterna har regeringen rätt.
Det är lätt att glömma att förändringarna av socialförsäkringssystemet startade redan under regeringen Persson (s). Göran Persson var helt på det klara med att det system han hanterade var en gökunge i välfärdsboet. Men han förmådde inte att göra de nödvändiga förändringarna. Socialdemokraterna hade alldeles för länge använt systemet för rent valmässig propaganda. De gömde bland annat arbetslöshet i sjukskrivningar och förtidspensioner.
Under de senaste åren har vi i media kunnat följa hur det nya sjukförsäkringssystemet drabbat ett antal svårt sjuka personer. Vi har inte på samma sätt kunnat följa hur människor upprättats av att kunna gå från passivitet, bidrag och utanförskap till aktivitet, jobb och innanförskap.
Detta sätter egentligen fingret på bekymren med alla stora och generella system. Just att de är stora och generella. För de allra flesta med stora bekymmer, oavsett om de är fysiska eller psykiska, består av sjukdomar eller social problematik, så behövs en specifik och individuell prövning. Men sjukförsäkringssystemet kan i sin utformning knappast vare specifikt och individuellt. Tillämpningen måste vara det. Men själva systemet kan det knappast. Här ligger ett av del allra största problemen. Hur skapar man en nationellt samordnad tillämpning där tusentals läkare och annan personal ska hantera ärenden individuellt och specifikt men också likartat?
Nu föreslår regeringen ett antal förändringar för att ändå göra det generella något mindre generellt. Det är bra. Det bibehåller det goda med att skapa arbeten för de som tidigare varit i utanförskap. Och det gör det möjligt för fler att hamna på en stol istället för mellan stolarna.
Och oppositionens förslagslåda är tom...
Media: DN, Expressen, SR, SVD, Aftonbladet, SVT
2011-04-10
Vår bonde
Sitter i soffan på söndagskvällen efter en rätt hektisk fredag. Den började egentligen redan i går när en av tackorna inte mådde så bra. Veterinären fick tillkallas och konstaterade kalkbrist. Det blev både sockerlösning och calciumlösning. Så hon piggnade till.
Men i morse var det likadant. Vad gör man?
Vi ringde runt. Grannarna H och L, som jag sannolikt väckte - barnen sov borta, slängde i sig frukost och kom. I ett par timmar försökte de sedan få ut lammen ur tackan på alla möjliga sätt. Efter ett par timmar kom det första - dödfött. Snart efter det andra. Knappt andandes. Det var bara att torka, massera och försöka få igång det lilla livet. Tack H och L, och E som senare anslöt, för att ni tog er tid med oss oerfarna fårbönder!
Och så dog tackan.
Ja, ja. Vad gör man? Skulle hon överleva. Oddsen var väl inte så stora. Men plötsligt låter det ett litet bäää. Fanns det liv i den lilla kroppen i alla fall?
Det fanns lite råmjölk som vi sondade ner. Fortsatt massage. Värmelampor. In i köket. Lite mer mjölk. Och så fortsatte det.
Taxen Wilma, som alltid velat ha valpar, blev snabbt surrogatmamma. Hon slickade den lilla torr. Och vi fortsatte mata med lite mjölk.
Nu är det sen kväll. I köket ligger Wilma och Åsa, eller vad hon nu heter, och vilar. Det är inte över än. Men det finns möjligheter. I ladan finns ytterligare två lamm som föddes utan att vi märkte det i all annan brådska. I hagen går ytterligare tio tackor som förhoppningsvis får enklare nedkomster de kommande veckorna.
Mitt bonderi är inte direkt lönsamt. Vi hoppas att det ska gå ihop sig om nåt år när vi kunnat investera lite så vi har de maskiner och den lada vi behöver. Idag handlar det mer om hur mycket man ska betala för alla timmar man lägger ner.
Men det är det värt. Av tre orsaker.
För det första är det skönt att kunna vara en del av ett levande landskap. Ett landskap som ger biologisk mångfald. Ett landskap utan gifter, med spännande miljöer. Det milda, vänliga landskapet. Som fågelskådare gläder jag mig åt att det finns miljöer både för skogssnäppa och stjärtmes. Jag tycker det är roligt att minst fyra hackspettarter faktiskt visat sig här. Det går att skapa mångfald även i det lilla.
För det andra är det otroligt skönt att bo på landet. Att kunna sitta en skön aprildag i solen och bara se ut över ängar och skog. Höra taltrasten sjunga, se rödhaken hoppa på stenen och njuta av att både nässelfjäril och citronfjäril fladdrar i brisen. Den livskvaliteten är få förunnad.
För det tredje är det en bra balans mot politiken. Jag tror inte att det är bra med människor som levt politik hela sitt liv. Jag tror inte att vare sig partier, politik eller demokrati vinner på att människor går in i ungdomsförbund och ut som färdigpensionerade kommunalråd. Jag tror absolut inte på att det är bra för vare sig politik eller demokrati med människor som lever politik hela sitt liv, som saknar andra referensramar.
I mitt politiska liv möter jag alldeles för många, främst yngre, politiker som verkar tro att politik är ett spel. Som gör politik till en match att vinna, en tävling där motståndarens förlust ibland är lika viktig som meningen med tävlingen. Den gemensamma nämnaren för dem är ofta att de saknar någon av de där andra referensramarna. En utbildning. Ett annat arbetsliv. Ett fritidsintresse. Något som visar att politik inte är allt.
Jag tror att de referensramarna behövs också för att kunna bli en bättre politiker. När politiken blir ett spel, när de personliga konflikterna och vinsterna över motståndaren i debatter och utspel blir det viktiga i politiken, då slås ytterligare en spik i den låda som riskerar att bli den levande demokratins kista.
I köket bräker Åsa. Jag tror det är dags att ge henne lite mer mjölkersättning. Det blir inte så mycket sömn i natt...
Men i morse var det likadant. Vad gör man?
Vi ringde runt. Grannarna H och L, som jag sannolikt väckte - barnen sov borta, slängde i sig frukost och kom. I ett par timmar försökte de sedan få ut lammen ur tackan på alla möjliga sätt. Efter ett par timmar kom det första - dödfött. Snart efter det andra. Knappt andandes. Det var bara att torka, massera och försöka få igång det lilla livet. Tack H och L, och E som senare anslöt, för att ni tog er tid med oss oerfarna fårbönder!
Och så dog tackan.
Ja, ja. Vad gör man? Skulle hon överleva. Oddsen var väl inte så stora. Men plötsligt låter det ett litet bäää. Fanns det liv i den lilla kroppen i alla fall?
Det fanns lite råmjölk som vi sondade ner. Fortsatt massage. Värmelampor. In i köket. Lite mer mjölk. Och så fortsatte det.
Taxen Wilma, som alltid velat ha valpar, blev snabbt surrogatmamma. Hon slickade den lilla torr. Och vi fortsatte mata med lite mjölk.
Nu är det sen kväll. I köket ligger Wilma och Åsa, eller vad hon nu heter, och vilar. Det är inte över än. Men det finns möjligheter. I ladan finns ytterligare två lamm som föddes utan att vi märkte det i all annan brådska. I hagen går ytterligare tio tackor som förhoppningsvis får enklare nedkomster de kommande veckorna.
Mitt bonderi är inte direkt lönsamt. Vi hoppas att det ska gå ihop sig om nåt år när vi kunnat investera lite så vi har de maskiner och den lada vi behöver. Idag handlar det mer om hur mycket man ska betala för alla timmar man lägger ner.
Men det är det värt. Av tre orsaker.
För det första är det skönt att kunna vara en del av ett levande landskap. Ett landskap som ger biologisk mångfald. Ett landskap utan gifter, med spännande miljöer. Det milda, vänliga landskapet. Som fågelskådare gläder jag mig åt att det finns miljöer både för skogssnäppa och stjärtmes. Jag tycker det är roligt att minst fyra hackspettarter faktiskt visat sig här. Det går att skapa mångfald även i det lilla.
För det andra är det otroligt skönt att bo på landet. Att kunna sitta en skön aprildag i solen och bara se ut över ängar och skog. Höra taltrasten sjunga, se rödhaken hoppa på stenen och njuta av att både nässelfjäril och citronfjäril fladdrar i brisen. Den livskvaliteten är få förunnad.
För det tredje är det en bra balans mot politiken. Jag tror inte att det är bra med människor som levt politik hela sitt liv. Jag tror inte att vare sig partier, politik eller demokrati vinner på att människor går in i ungdomsförbund och ut som färdigpensionerade kommunalråd. Jag tror absolut inte på att det är bra för vare sig politik eller demokrati med människor som lever politik hela sitt liv, som saknar andra referensramar.
I mitt politiska liv möter jag alldeles för många, främst yngre, politiker som verkar tro att politik är ett spel. Som gör politik till en match att vinna, en tävling där motståndarens förlust ibland är lika viktig som meningen med tävlingen. Den gemensamma nämnaren för dem är ofta att de saknar någon av de där andra referensramarna. En utbildning. Ett annat arbetsliv. Ett fritidsintresse. Något som visar att politik inte är allt.
Jag tror att de referensramarna behövs också för att kunna bli en bättre politiker. När politiken blir ett spel, när de personliga konflikterna och vinsterna över motståndaren i debatter och utspel blir det viktiga i politiken, då slås ytterligare en spik i den låda som riskerar att bli den levande demokratins kista.
I köket bräker Åsa. Jag tror det är dags att ge henne lite mer mjölkersättning. Det blir inte så mycket sömn i natt...
2011-04-08
Folkpartiet stärks
Läser dagens SKOP-mätning. Det finns tre intressanta iakttagelser:
För det första: Folkpartiet stärks. Den trend som funnits i många mätningar i år, där Folkpartiet och Miljöpartiet bildar någon form av mittenlag i Riksdagsallsvenskan, förtydligas. Det är rätt intressant. Det är två partier som både är varandras syskon och varandras fiender. Många Stockholmska miljöpartister är tidigare folkpartistiska liberaler. Det finns en frihetsrörelse inom miljöpartiet som är liberal. Samtidigt är partierna varandras motsatser. Folkpartiet står för tillväxt. Miljöpartiet för nolltillväxt. Folkpartiet för kärnkraft. Miljöpartiet mot. Och så vidare.
Det intressanta är att partierna är tydliga i sina ställningstaganden. Folkpartiet skola. Miljöpartiet miljö. Tyvärr har det på riksplanet inte gått att hitta samverkan mellan dessa två partier. I Örebro har vi kunnat brygga över de frågor där vi har olika uppfattning.
För det andra: Det finns ingen Juholt-effekt. Socialdemokraternas kris är en politisk kris. De saknar svaren på de frågor människor ställer idag. Det är tydligt på riksnivå. det är lika tydligt i Örebro. Nationellt har de skapat regler som gjort människor bidragsberoende och lyft ut dem från arbetsmarknaden. I Örebro har de använt dem. De skapade flumskolan på riksplanet. De använde den i Örebro. De kollektiviserade de äldre på riksplanet. De vägrade de äldre valfrihet lokalt. De har skapat utanförskapet som tyvärr är så kännetecknande för det delade Örebro.
För Folkpartiet i Örebro är detta de högst prioriterade frågorna. Återupprätta skolan och kunskaperna. Ge folk jobb istället för bidrag. Låt även den gamla människan vara individ med individuella rättigheter och möjligheter. Bryt utanförskapet, bort med omhändertagandementaliteten, alla människor har möjligheter och utvecklingskraft!
För det tredje: Det finns fyra partier med problem. Det handlar inte bara om KD och C. Även V och SD finns i gränslandet. Det intressanta är här att såväl KD som C har större möjligheter än framförallt V. Många allmänborgerliga säger idag att de ska rösta på M. Men det finns överströmningsmöjligheter. Men varifrån ska V ta sina säkrande röster? Från en socialdemokrati som fortfarande blöder?
I några tidigare bloggar har jag beskrivit alliansens framtida utmaningar. Jag tror inte att det kommer att finnas fyra allianspartier om några år. Jag hoppas på ett starkt liberalt alternativ. Men frågan är vad som händer med socialisterna? En förstenad socialdemokrati under Juholt? En mer rabiat vänster under, ja under vem...
Vägen fram till valet 2014 lär sannerligen bli spännande.
Media: DN, SVT, Expressen
Bloggar: Det politiska landskapet (sju delar)
För det första: Folkpartiet stärks. Den trend som funnits i många mätningar i år, där Folkpartiet och Miljöpartiet bildar någon form av mittenlag i Riksdagsallsvenskan, förtydligas. Det är rätt intressant. Det är två partier som både är varandras syskon och varandras fiender. Många Stockholmska miljöpartister är tidigare folkpartistiska liberaler. Det finns en frihetsrörelse inom miljöpartiet som är liberal. Samtidigt är partierna varandras motsatser. Folkpartiet står för tillväxt. Miljöpartiet för nolltillväxt. Folkpartiet för kärnkraft. Miljöpartiet mot. Och så vidare.
Det intressanta är att partierna är tydliga i sina ställningstaganden. Folkpartiet skola. Miljöpartiet miljö. Tyvärr har det på riksplanet inte gått att hitta samverkan mellan dessa två partier. I Örebro har vi kunnat brygga över de frågor där vi har olika uppfattning.
För det andra: Det finns ingen Juholt-effekt. Socialdemokraternas kris är en politisk kris. De saknar svaren på de frågor människor ställer idag. Det är tydligt på riksnivå. det är lika tydligt i Örebro. Nationellt har de skapat regler som gjort människor bidragsberoende och lyft ut dem från arbetsmarknaden. I Örebro har de använt dem. De skapade flumskolan på riksplanet. De använde den i Örebro. De kollektiviserade de äldre på riksplanet. De vägrade de äldre valfrihet lokalt. De har skapat utanförskapet som tyvärr är så kännetecknande för det delade Örebro.
För Folkpartiet i Örebro är detta de högst prioriterade frågorna. Återupprätta skolan och kunskaperna. Ge folk jobb istället för bidrag. Låt även den gamla människan vara individ med individuella rättigheter och möjligheter. Bryt utanförskapet, bort med omhändertagandementaliteten, alla människor har möjligheter och utvecklingskraft!
För det tredje: Det finns fyra partier med problem. Det handlar inte bara om KD och C. Även V och SD finns i gränslandet. Det intressanta är här att såväl KD som C har större möjligheter än framförallt V. Många allmänborgerliga säger idag att de ska rösta på M. Men det finns överströmningsmöjligheter. Men varifrån ska V ta sina säkrande röster? Från en socialdemokrati som fortfarande blöder?
I några tidigare bloggar har jag beskrivit alliansens framtida utmaningar. Jag tror inte att det kommer att finnas fyra allianspartier om några år. Jag hoppas på ett starkt liberalt alternativ. Men frågan är vad som händer med socialisterna? En förstenad socialdemokrati under Juholt? En mer rabiat vänster under, ja under vem...
Vägen fram till valet 2014 lär sannerligen bli spännande.
Media: DN, SVT, Expressen
Bloggar: Det politiska landskapet (sju delar)
2011-04-07
Hemmapremiär
I morgon är det hemmapremiär för ÖSK. Vi lär bli några tusen som äntligen får sätta oss på Behrn Arena för att se ett av Sveriges bästa fotbollslag spela sin första hemmamatch för säsongen.
Det känns fantastiskt roligt.
Örebro har genomgått en enorm förändring de senaste fyra åren, när det gäller satsningar på idrotten. För rätt många år sedan skrev jag en motion "En plan för fler planer" som handlade om det som vi sedan genomfört. Motionen handlade om vilka behov idrotten hade utifrån den situation som många års socialdemokratiskt vanstyre orsakat. Jag gjorde en jämförelse med ett antal kommuner av någorlunda lika storlek. Örebro var nästan sämst på allt. I pressen kunde man läsa om Örebro som ett svart hål i Idrottssverige.
Men efter fyra år med koalitionen är det inte så längre. NU beskriver DN Örebro som "Sveriges lagidrottshuvudstad." Det är en rätt fantastisk resa idrotten i Örebro gjort. Det handlar inte bara om alla de anläggningar vi i koalitionen byggt eller hjälpt till att bygga, utan om en allmän inställning till idrott, föreningar och engagemang för civilsamhället.
Behrn Arena vinter och sommar.
Tybblelundshallen.
Rosta Gärde.
Eklunda.
Idrottshuset.
Trängen.
Karlslund.
Vivalla IP.
Pettersberg.
Grenadjärvallen.
Adolfsberg.
Jag kan fortsätta uppräkningen av alla de projekt vi genomfört eller planerat för idrottens, barnens och ungdomarnas, skull. Alla de miljoner vi lagt ner för folkhälsa, för gemenskap, för att skapa goda uppväxtmiljöer som på sikt sparar betydligt fler miljoner än de vi lagt ut.
Vi har varit tydliga i våra satsningar. Vi bygger för bredden, men gör det möjligt för de föreningar som så vill och kan, att bygga vidare med egna pengar för eliten. Det som händer med och på Behrn Arena är ett typexempel på detta. Vi har lagt resurser för att göra det möjligt för många flickor och pojkar att träna. ÖSK har fått möjligheter att bygga en av Sveriges bästa elitanläggningar.
Det finns en tydlig politisk skiljelinje kring idrotten. Folkpartiet har varit det parti som tydligast drivit det idrottspolitiska arbetet. Vi har också drivit arbetet med samverkan med det civila samhället, att föreningarna ska ha självständighet och utvecklas som de själva vill och kan. Mellan skål och vägg är det flera gamla sossar som ger mig och oss beröm för detta. Gamla sossar som minns tiden då socialdemokratin hade en koppling till idrotten.
Nu saknas denna koppling. Då brister också engagemanget för såväl idrott som föreningar. Jag minns fortfarande när Jonas Karlsson (s) för några år sedan hävdade att bandyn i Örebro bara berörde ett seniorlag, trots att flera hundra unga fanns i ungdomsbandyn. Jag mins väl alla de förslag från socialisterna om att kräva att idrottsföreningarna ska vara sociala inrättningar, ska ha samma policydokument som kommunen, inte får konkurrera med kommunala tjänser, för att de ska ha rätt att få kommunala bidrag. En sådan politik leder just till det som Örebro var under socialdemokraterna, ett svart (eller möjligtvis rött) hål.
Efter en omvalsvinst vill jag gå vidare med satsningarna på idrott i Örebro. Fortfarande saknar vi flera inomhushallar. Fortfarande behöver vi fler konstgräsplaner. Fortfarande behöver vi satsa på hästsporten. Fortfarande har vi alldeles för få isrinkar. Fortfarande finns behov inom så många idrotter att det inte ens räcker med denna mandatperiod för att klara det.
Då är det skönt att få koppla av med ett par timmars fotboll. Förhoppningsvis gör Andreas Haddad ett par mål också. Då ska jag med glädje läsa NA på lördag!
Det känns fantastiskt roligt.
Örebro har genomgått en enorm förändring de senaste fyra åren, när det gäller satsningar på idrotten. För rätt många år sedan skrev jag en motion "En plan för fler planer" som handlade om det som vi sedan genomfört. Motionen handlade om vilka behov idrotten hade utifrån den situation som många års socialdemokratiskt vanstyre orsakat. Jag gjorde en jämförelse med ett antal kommuner av någorlunda lika storlek. Örebro var nästan sämst på allt. I pressen kunde man läsa om Örebro som ett svart hål i Idrottssverige.
Men efter fyra år med koalitionen är det inte så längre. NU beskriver DN Örebro som "Sveriges lagidrottshuvudstad." Det är en rätt fantastisk resa idrotten i Örebro gjort. Det handlar inte bara om alla de anläggningar vi i koalitionen byggt eller hjälpt till att bygga, utan om en allmän inställning till idrott, föreningar och engagemang för civilsamhället.
Behrn Arena vinter och sommar.
Tybblelundshallen.
Rosta Gärde.
Eklunda.
Idrottshuset.
Trängen.
Karlslund.
Vivalla IP.
Pettersberg.
Grenadjärvallen.
Adolfsberg.
Jag kan fortsätta uppräkningen av alla de projekt vi genomfört eller planerat för idrottens, barnens och ungdomarnas, skull. Alla de miljoner vi lagt ner för folkhälsa, för gemenskap, för att skapa goda uppväxtmiljöer som på sikt sparar betydligt fler miljoner än de vi lagt ut.
Vi har varit tydliga i våra satsningar. Vi bygger för bredden, men gör det möjligt för de föreningar som så vill och kan, att bygga vidare med egna pengar för eliten. Det som händer med och på Behrn Arena är ett typexempel på detta. Vi har lagt resurser för att göra det möjligt för många flickor och pojkar att träna. ÖSK har fått möjligheter att bygga en av Sveriges bästa elitanläggningar.
Det finns en tydlig politisk skiljelinje kring idrotten. Folkpartiet har varit det parti som tydligast drivit det idrottspolitiska arbetet. Vi har också drivit arbetet med samverkan med det civila samhället, att föreningarna ska ha självständighet och utvecklas som de själva vill och kan. Mellan skål och vägg är det flera gamla sossar som ger mig och oss beröm för detta. Gamla sossar som minns tiden då socialdemokratin hade en koppling till idrotten.
Nu saknas denna koppling. Då brister också engagemanget för såväl idrott som föreningar. Jag minns fortfarande när Jonas Karlsson (s) för några år sedan hävdade att bandyn i Örebro bara berörde ett seniorlag, trots att flera hundra unga fanns i ungdomsbandyn. Jag mins väl alla de förslag från socialisterna om att kräva att idrottsföreningarna ska vara sociala inrättningar, ska ha samma policydokument som kommunen, inte får konkurrera med kommunala tjänser, för att de ska ha rätt att få kommunala bidrag. En sådan politik leder just till det som Örebro var under socialdemokraterna, ett svart (eller möjligtvis rött) hål.
Efter en omvalsvinst vill jag gå vidare med satsningarna på idrott i Örebro. Fortfarande saknar vi flera inomhushallar. Fortfarande behöver vi fler konstgräsplaner. Fortfarande behöver vi satsa på hästsporten. Fortfarande har vi alldeles för få isrinkar. Fortfarande finns behov inom så många idrotter att det inte ens räcker med denna mandatperiod för att klara det.
Då är det skönt att få koppla av med ett par timmars fotboll. Förhoppningsvis gör Andreas Haddad ett par mål också. Då ska jag med glädje läsa NA på lördag!
2011-04-06
Halveringstid?
Nu börjar sannolikt drevet gå mot Maud Olofsson. Flera mer eller mindre tunga centerpartister går nu öppet ut och säger att det är dags. I DN, i SR, på SVT och i Expressen.
Jag tänker inte kommentera Olofssons goda eller dåliga sidor. Hon har säkert båda delar, som alla människor. Men det finns två intressanta förändringar som skett under hennes ledning.
Den första är att Centerpartiet idag allt oftare beskriver sig som ett liberalt parti. Jag, som medlem i det parti som burit svensk liberalism några år längre, delar inte denna syn i allt. Centerpartiet har många liberala drag. Men det finns också helt andra strömningar i partiet. Det finns en stark vänsterrörelse som sannolikt ligger närmare socialdemokraterna än Folkpartiet. Det finns även en konservativ rörelse där en del företrädare inte alls har någon liberal ådra, snarare tvärsom. Men det är, och kommer än mer att bli, intressant om Centerns liberala vandring fortsätter. Svenskt partisystem behöver starka ideologiska partier som motvikt mot de två stora oideologiska.
Den andra är den försvagning av partiet som skett, främst lokalt men även nationellt. Med den utveckling av politiken som skett de senaste tio åren är det inte förvånande att Centerpartiet, liksom Folkpartiet, håller sig kring 6-7 %. Det är snarare förvånande när det går bättre. Det handlar om medial logik. Det handlar om politikens pragmatisering. Det handlar om regeringsställningslogiken. Men den lokala försvagningen är intressantare. Centerpartiet har varit enormt starkt i många kommuner. Det är man fortfarande. Men främst i små kommuner i svensk glesbygd. I Sveriges Kommuner och Landsting är nu Folkpartiet ett starkare lokalt parti än Centerpartiet, eftersom vi är mer framträdande i de folkrika delarna av Sverige.
Men det finns en annan utveckling som är lika intressant. Och det är partiledarnas halveringstid. Förr kunde en partiledare sitta i 20, kanske 30 år. Idag är Maud Olofsson äldst med sina 10. När man har gjort två val börjar man bli en föredetting, allt ointressantare medialt, gammal (oavsett ålder). Istället söker kanske främst media, men även partister, yngre krafter som ska ta över. Håkan Juholt är väl undantaget som bekräftar regeln. Men det befäster väl snarare socialdemokraternas problem än visar på ett aktivt alternativt tänk.
Jag är tveksam till den ungdomisering av partiledandet som rätt många efterfrågar. Jag är inte alls säker på att den som är 25, 30 eller 35 har bättre kompetens att leda än den som är 55, 60 eller 65. Det är fascinerande att i USA är det OK att kandidera till president som 70+, i Sverige diskuterar man partiledaralternativ som många är runt 30 och knappt någon över 40...
På samma sätt är frågan om hur länge man ska sitta som politiker för svår för att svara generellt. Det finns skäl för att man ska sitta länge. Ett gott och öppet ledarskap, där man söker samverkan mellan samhällets olika aktörer, har inget bäst före-datum. Men ett långt ledarskap kan ofta säker förstelna både parti och ledare.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se betydligt kortare partiledarperioder. Som mest kanske 8 år, två valrörelser. Allt oftare bara en enda valrörelse. Att en partiledare sitter i tio år blir nog ett undanta.
Är det bra? Jag tvekar.
Jag tänker inte kommentera Olofssons goda eller dåliga sidor. Hon har säkert båda delar, som alla människor. Men det finns två intressanta förändringar som skett under hennes ledning.
Den första är att Centerpartiet idag allt oftare beskriver sig som ett liberalt parti. Jag, som medlem i det parti som burit svensk liberalism några år längre, delar inte denna syn i allt. Centerpartiet har många liberala drag. Men det finns också helt andra strömningar i partiet. Det finns en stark vänsterrörelse som sannolikt ligger närmare socialdemokraterna än Folkpartiet. Det finns även en konservativ rörelse där en del företrädare inte alls har någon liberal ådra, snarare tvärsom. Men det är, och kommer än mer att bli, intressant om Centerns liberala vandring fortsätter. Svenskt partisystem behöver starka ideologiska partier som motvikt mot de två stora oideologiska.
Den andra är den försvagning av partiet som skett, främst lokalt men även nationellt. Med den utveckling av politiken som skett de senaste tio åren är det inte förvånande att Centerpartiet, liksom Folkpartiet, håller sig kring 6-7 %. Det är snarare förvånande när det går bättre. Det handlar om medial logik. Det handlar om politikens pragmatisering. Det handlar om regeringsställningslogiken. Men den lokala försvagningen är intressantare. Centerpartiet har varit enormt starkt i många kommuner. Det är man fortfarande. Men främst i små kommuner i svensk glesbygd. I Sveriges Kommuner och Landsting är nu Folkpartiet ett starkare lokalt parti än Centerpartiet, eftersom vi är mer framträdande i de folkrika delarna av Sverige.
Men det finns en annan utveckling som är lika intressant. Och det är partiledarnas halveringstid. Förr kunde en partiledare sitta i 20, kanske 30 år. Idag är Maud Olofsson äldst med sina 10. När man har gjort två val börjar man bli en föredetting, allt ointressantare medialt, gammal (oavsett ålder). Istället söker kanske främst media, men även partister, yngre krafter som ska ta över. Håkan Juholt är väl undantaget som bekräftar regeln. Men det befäster väl snarare socialdemokraternas problem än visar på ett aktivt alternativt tänk.
Jag är tveksam till den ungdomisering av partiledandet som rätt många efterfrågar. Jag är inte alls säker på att den som är 25, 30 eller 35 har bättre kompetens att leda än den som är 55, 60 eller 65. Det är fascinerande att i USA är det OK att kandidera till president som 70+, i Sverige diskuterar man partiledaralternativ som många är runt 30 och knappt någon över 40...
På samma sätt är frågan om hur länge man ska sitta som politiker för svår för att svara generellt. Det finns skäl för att man ska sitta länge. Ett gott och öppet ledarskap, där man söker samverkan mellan samhällets olika aktörer, har inget bäst före-datum. Men ett långt ledarskap kan ofta säker förstelna både parti och ledare.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se betydligt kortare partiledarperioder. Som mest kanske 8 år, två valrörelser. Allt oftare bara en enda valrörelse. Att en partiledare sitter i tio år blir nog ett undanta.
Är det bra? Jag tvekar.
Fortsatt förnyelse av Örebro city
Koalitionen bygger vidare i tio punkter!
I takt med att centrumkärnan förnyas för att skapa en attraktivare och bättre innerstadsmiljö, så har nu turen kommit till norrcity. Koalition Örebro är överens om att i kommande års investeringsbudgetar avsätta pengar för att kunna fortsätta utvecklingen av Örebro som en trygg och vacker stad. Men norrcity är mer än norr. Vi får inte göra Örebro till en stad i delar. Det handlar om att skapa en helhet. Därför fortsätter vi att göra hela Örebro city vackrare, hållbarare, mer företagsvänligt, mer anpassat för människor med funktionshinder och tryggare.
Vi gör det i samverkan med alla örebroare, alla som är engagerade i ett levande och mänskligare city. Vår stora medborgardialog "Stadsliv" som låg till grund för de första fyra årens arbete, följs nu upp med "Stadsliv 2011 - 2014".
Följande åtgärder ser vi som viktiga för att kunna fortsätta att utveckla innerstaden och för att skapa en tryggare trafikmiljö för alla som rör sig i området. Vi vill samtala och diskutera kring dessa och fler andra med alla örebroare:
1. Utveckla resecentrum på befintlig plats.
Resecentrum är en viktig pulsåder för norrcity. Dock behöver resecentrum byggas ut för att klara av att svälja den stora mängden människor som väljer att resa kollektivt. Detta gäller både tåg, men också bussar och angöringsytor för bilar. I anslutning till resecentrum ska det finnas trygga och säkra cykelparkeringsplatser. Ett utvecklat resecentrum betyder för oss självfallet att även Södra Station finns kvar.
2. Ett tydligare stråk från resecentrum upp mot Järntorget.
Det ska vara tydligt hur man ska gå för att ta sig in till Örebros stadskärna. Vi måste förstärka övergångsställen. Gång och cykelstråk och bli mycket tydligare med skyltning så man vet hur man ska ta sig vare sig man vill gå, cykla eller åka buss till sin målpunkt.
3. Gamla gatan ska utvecklas.
Gamla gatan har stor potential som handels- och restauranggata. Inglasade restauranger eller småbutiker med möjlighet till uteservering som kantar gatan, gör att den blir mer levande. Gamla gatan har möjlighet att bli ett tydligt promenadstråk mellan Järntorget och Järnvägsgatan.
4. Järntorget färdigställs i etapp 2.
Detta innebär att vi skapar försäljningsbodar vid juletid och uteserveringar under sommaren allt beroende på årstid och väderlek. Målet är att likna Kungsträdgården i Stockholm. Ner mot soldäcket möjliggör vi en glasveranda där man kan ta en glass eller en fika. Denna möjlighet följer med runt in på Olaigatan.
5. Olaigatan-kulturstråket.
Olaigatan förvandlas till en gårdsgata med kulturprägel där man kan sitta i solnedgången och ta en fika, eller bara umgås. Olaigatan med sin koppling till Svartån och slottet blir en plats för utveckling av mindre glasscafeer eller en plats där konsthallen och Bio Roxy kan finnas till hands med utomhusverksamhet, utställningar eller liknande.
6. Fisktorget byggs färdigt.
Fisktorget matchar upp Svartån från andra sidan slottet. Fisktorget blir ett s k skvallertorg där uteserveringarna får ta plats närmare vattnet, och där bilarna försiktigt får smyga förbi närmare husen.
7. Storgatan blir norrcitys gågata.
Storgatan öppnas upp för mer handel och restauratörer. Redan idag finns ett antal verksamheter med olika kulturell bakgrund efter gatan. Vi vill utveckla möjligheterna för dessa. Vi vill också utveckla norrcity till en mångkulturell matarena. För många människor som kommer med tåget så är norrcity det första intrycket man får av Örebro.
8. Ett nytt kulturcentrum ska utredas.
Vi vill skapa ett nytt kulturcentrum någonstans i Örebro. Detta innebär ett nytt bibliotek, en nytt konserthall och en ny möjlighet för vår konsthall. Vi vet idag inte var den bästa placeringen för ett nytt kulturcentrum ska vara, men vi vill utreda frågan brett och se på så många olika alternativ som möjligt. Innan mandatperioden är slut vill vi att ett beslut är fattat om hur och var ett nytt kulturcentra ska finnas.
9. Fortsätt Rudbecksgatans överdäckning österut.
Vi tror att det skulle vara spännande att matcha upp det kommande hotellet som Behrn fastigheter ska bygga, med att fortsätta se om Rudbeckstunnels kan förlängas ytterligare österut. Detta skulle frigöra mark i de centrala delarna av Örebro, och vi skulle få en renare luft i innerstaden. Under den kommande mandatperioden kommer vi därför att utreda om det är fysiskt möjligt att fortsätta att däcka över Rudbecksgatan österut.
10. Fräscha upp Järnvägsgatan.
Järnvägsgatan är idag ett central stråk för de som ska transportera sig mellan resecentrum och USÖ. Vi vill därför se till att gatan blir tryggare för dem som tar sig där. Detta betyder att vi vill säkra upp i korsningarna för gångare och cyklister, samt införa ledstråk för dem som inte ser så bra.
Under de senaste åren har vi i koalitionen klarat av att bära Örebro genom den djupaste internationella lågkonjunkturen på tiotals år. Vi har gjort det med en urstark ekonomi i botten. Vi har investerat Örebro ur krisen, skapat jobb och stärkt konkurrenskraften för handel och besöksnäring.
Och vi har gjort det med starkt motstånd från socialdemokraterna som inte velat bygga, lika mycket och lika snabbt...
Nu begär vi örebroarnas förtroende för en fortsatt ansvarsfull förnyelse av Örebro city. Med örebroarna i centrum!
I takt med att centrumkärnan förnyas för att skapa en attraktivare och bättre innerstadsmiljö, så har nu turen kommit till norrcity. Koalition Örebro är överens om att i kommande års investeringsbudgetar avsätta pengar för att kunna fortsätta utvecklingen av Örebro som en trygg och vacker stad. Men norrcity är mer än norr. Vi får inte göra Örebro till en stad i delar. Det handlar om att skapa en helhet. Därför fortsätter vi att göra hela Örebro city vackrare, hållbarare, mer företagsvänligt, mer anpassat för människor med funktionshinder och tryggare.
Vi gör det i samverkan med alla örebroare, alla som är engagerade i ett levande och mänskligare city. Vår stora medborgardialog "Stadsliv" som låg till grund för de första fyra årens arbete, följs nu upp med "Stadsliv 2011 - 2014".
Följande åtgärder ser vi som viktiga för att kunna fortsätta att utveckla innerstaden och för att skapa en tryggare trafikmiljö för alla som rör sig i området. Vi vill samtala och diskutera kring dessa och fler andra med alla örebroare:
1. Utveckla resecentrum på befintlig plats.
Resecentrum är en viktig pulsåder för norrcity. Dock behöver resecentrum byggas ut för att klara av att svälja den stora mängden människor som väljer att resa kollektivt. Detta gäller både tåg, men också bussar och angöringsytor för bilar. I anslutning till resecentrum ska det finnas trygga och säkra cykelparkeringsplatser. Ett utvecklat resecentrum betyder för oss självfallet att även Södra Station finns kvar.
2. Ett tydligare stråk från resecentrum upp mot Järntorget.
Det ska vara tydligt hur man ska gå för att ta sig in till Örebros stadskärna. Vi måste förstärka övergångsställen. Gång och cykelstråk och bli mycket tydligare med skyltning så man vet hur man ska ta sig vare sig man vill gå, cykla eller åka buss till sin målpunkt.
3. Gamla gatan ska utvecklas.
Gamla gatan har stor potential som handels- och restauranggata. Inglasade restauranger eller småbutiker med möjlighet till uteservering som kantar gatan, gör att den blir mer levande. Gamla gatan har möjlighet att bli ett tydligt promenadstråk mellan Järntorget och Järnvägsgatan.
4. Järntorget färdigställs i etapp 2.
Detta innebär att vi skapar försäljningsbodar vid juletid och uteserveringar under sommaren allt beroende på årstid och väderlek. Målet är att likna Kungsträdgården i Stockholm. Ner mot soldäcket möjliggör vi en glasveranda där man kan ta en glass eller en fika. Denna möjlighet följer med runt in på Olaigatan.
5. Olaigatan-kulturstråket.
Olaigatan förvandlas till en gårdsgata med kulturprägel där man kan sitta i solnedgången och ta en fika, eller bara umgås. Olaigatan med sin koppling till Svartån och slottet blir en plats för utveckling av mindre glasscafeer eller en plats där konsthallen och Bio Roxy kan finnas till hands med utomhusverksamhet, utställningar eller liknande.
6. Fisktorget byggs färdigt.
Fisktorget matchar upp Svartån från andra sidan slottet. Fisktorget blir ett s k skvallertorg där uteserveringarna får ta plats närmare vattnet, och där bilarna försiktigt får smyga förbi närmare husen.
7. Storgatan blir norrcitys gågata.
Storgatan öppnas upp för mer handel och restauratörer. Redan idag finns ett antal verksamheter med olika kulturell bakgrund efter gatan. Vi vill utveckla möjligheterna för dessa. Vi vill också utveckla norrcity till en mångkulturell matarena. För många människor som kommer med tåget så är norrcity det första intrycket man får av Örebro.
8. Ett nytt kulturcentrum ska utredas.
Vi vill skapa ett nytt kulturcentrum någonstans i Örebro. Detta innebär ett nytt bibliotek, en nytt konserthall och en ny möjlighet för vår konsthall. Vi vet idag inte var den bästa placeringen för ett nytt kulturcentrum ska vara, men vi vill utreda frågan brett och se på så många olika alternativ som möjligt. Innan mandatperioden är slut vill vi att ett beslut är fattat om hur och var ett nytt kulturcentra ska finnas.
9. Fortsätt Rudbecksgatans överdäckning österut.
Vi tror att det skulle vara spännande att matcha upp det kommande hotellet som Behrn fastigheter ska bygga, med att fortsätta se om Rudbeckstunnels kan förlängas ytterligare österut. Detta skulle frigöra mark i de centrala delarna av Örebro, och vi skulle få en renare luft i innerstaden. Under den kommande mandatperioden kommer vi därför att utreda om det är fysiskt möjligt att fortsätta att däcka över Rudbecksgatan österut.
10. Fräscha upp Järnvägsgatan.
Järnvägsgatan är idag ett central stråk för de som ska transportera sig mellan resecentrum och USÖ. Vi vill därför se till att gatan blir tryggare för dem som tar sig där. Detta betyder att vi vill säkra upp i korsningarna för gångare och cyklister, samt införa ledstråk för dem som inte ser så bra.
Under de senaste åren har vi i koalitionen klarat av att bära Örebro genom den djupaste internationella lågkonjunkturen på tiotals år. Vi har gjort det med en urstark ekonomi i botten. Vi har investerat Örebro ur krisen, skapat jobb och stärkt konkurrenskraften för handel och besöksnäring.
Och vi har gjort det med starkt motstånd från socialdemokraterna som inte velat bygga, lika mycket och lika snabbt...
Nu begär vi örebroarnas förtroende för en fortsatt ansvarsfull förnyelse av Örebro city. Med örebroarna i centrum!
2011-04-05
Tid för svar.
Politik handlar om att lyssna. För alla politiker är det viktigt att inse att det finns ett skäl att människan begåvats med två öron men bara en mun. Vi ska lyssna på människorna, på deras tankar och funderingar, på hur de vill förändra samhället. Vi ska vara ödmjuka och söka svar på både små och stora frågor.
För oss i Folkpartiet har det varit en självklarhet att lyssna. Vi är ute på skolor och äldreboenden. Vi sitter på caféer och möter folk på torg och gator. Vi anordnar luncher, seminarier och samtalsforum. Vi finns på facebook, twittrar och bloggar. Vi läser och svarar på mail.
Under de år jag varit kommunalråd har detta varit en viktig del för att forma vår lokala politik. Det har inneburit att den inte på alla sätt stämt överens med partiets rikslinje. Men det är viktigt att det finns en liberalism med lokala förtecken.
Det finns tid för samtal och lyssnande. Men det finns också en tid för svar. Den tiden är nu!
När man närmar sig ett val är det viktigt att partierna berättar om det man vill göra. Socialdemokraterna är fortfarande, en månad före valet, ute och frågar vad folk tycker att de ska göra den kommande mandatperioden. Det är möjligtvis bara valtaktik, om man frågar ger man ju inga löften som kan brytas. Om man bara presenterar olika diskussionsförslag kan man ju enkelt retirera.
Men detta sätt att driva politik riskerar att bli en del av demokratins avsomnande. Socialdemokratin har länge varit ett parti utan ideologi. Det manifesteras nu. Partiet har ingen annan ideologi än att driva den politik som majoriteten av de som svarar på deras enkäter tycker...
För oss Folkpartister är det annorlunda. I fyra år lyssnar och samtalar vi. Vi diskuterar och kommer fram till goda lösningar. Men i fyra veckor är det viktigt att vi ger örebroarna svar på hur vi vill lösa de utmaningar vi ser i och för Örebro. Den tiden är nu.
I går redovisade jag det valmanifest som vi kommer att gå till val på. Nu slutjusteras det för att presenteras i slutet av veckan. Men redan nu kan jag presentera de åtta punkter som lägger grunden för vårt valmanifest:
Skolan
Förskolan
Trygghet i staden
Trygghet för äldre
Bättre näringslivsklimat
En ännu vackrare stad
Utveckla idrottsstaden
och
Gör Örebro helt - en integrationspolitik för innanförskap
Det kommer att finnas en del rätt kontroversiella punkter i programmet. Men det är ett liberalt program. Därför att Folkpartiet är ett parti med en ideologi värd namnet, en ideologi att våga stå upp för, en ideologi som inte bara ställer frågor - utan också lämnar svar.
Framtidens politik kommer sannolikt handla om en kamp mellan partier som ser allmänintresset som överordnat, där ideologierna lagts i kofferten, och partier med ideologierna i framsätet. Folkpartiet hör självklart till de ideologiska partiern. Ett parti som inte bara ställer frågor. Ett parti som vågar lämna svar.
För oss i Folkpartiet har det varit en självklarhet att lyssna. Vi är ute på skolor och äldreboenden. Vi sitter på caféer och möter folk på torg och gator. Vi anordnar luncher, seminarier och samtalsforum. Vi finns på facebook, twittrar och bloggar. Vi läser och svarar på mail.
Under de år jag varit kommunalråd har detta varit en viktig del för att forma vår lokala politik. Det har inneburit att den inte på alla sätt stämt överens med partiets rikslinje. Men det är viktigt att det finns en liberalism med lokala förtecken.
Det finns tid för samtal och lyssnande. Men det finns också en tid för svar. Den tiden är nu!
När man närmar sig ett val är det viktigt att partierna berättar om det man vill göra. Socialdemokraterna är fortfarande, en månad före valet, ute och frågar vad folk tycker att de ska göra den kommande mandatperioden. Det är möjligtvis bara valtaktik, om man frågar ger man ju inga löften som kan brytas. Om man bara presenterar olika diskussionsförslag kan man ju enkelt retirera.
Men detta sätt att driva politik riskerar att bli en del av demokratins avsomnande. Socialdemokratin har länge varit ett parti utan ideologi. Det manifesteras nu. Partiet har ingen annan ideologi än att driva den politik som majoriteten av de som svarar på deras enkäter tycker...
För oss Folkpartister är det annorlunda. I fyra år lyssnar och samtalar vi. Vi diskuterar och kommer fram till goda lösningar. Men i fyra veckor är det viktigt att vi ger örebroarna svar på hur vi vill lösa de utmaningar vi ser i och för Örebro. Den tiden är nu.
I går redovisade jag det valmanifest som vi kommer att gå till val på. Nu slutjusteras det för att presenteras i slutet av veckan. Men redan nu kan jag presentera de åtta punkter som lägger grunden för vårt valmanifest:
Skolan
Förskolan
Trygghet i staden
Trygghet för äldre
Bättre näringslivsklimat
En ännu vackrare stad
Utveckla idrottsstaden
och
Gör Örebro helt - en integrationspolitik för innanförskap
Det kommer att finnas en del rätt kontroversiella punkter i programmet. Men det är ett liberalt program. Därför att Folkpartiet är ett parti med en ideologi värd namnet, en ideologi att våga stå upp för, en ideologi som inte bara ställer frågor - utan också lämnar svar.
Framtidens politik kommer sannolikt handla om en kamp mellan partier som ser allmänintresset som överordnat, där ideologierna lagts i kofferten, och partier med ideologierna i framsätet. Folkpartiet hör självklart till de ideologiska partiern. Ett parti som inte bara ställer frågor. Ett parti som vågar lämna svar.
Kon(s)ult(s)tyrd
Jag läser om socialdemokraternas förslag till förändringar i Norrcity. Det är fascinerande. För ett år sedan fanns inte pengar till de investeringar vi gjorde på Storgatan och Järntorget. Då - under brinnande lågkonjunktur - hade de inte pengar till att värna jobb och bygga Örebro tryggare, vackrare och mänskligare. Då fanns inte en vilja att lyssna till någon av alla de örebroare som varit med och tillsammans med oss format drömmarna genom den stora medborgardialogen som Stadsliv Örebro var.
Men nu har Björn Sundin (s) varit på ett seminarium och lyssnat på en, säger en, konsult. Då ska plötsligt allt hända. Nu finns pengar. Nu finns vilja. Nu finns sanningen.
För enligt Sundin och socialdemokraterna har just denne ende konsult rätt i allt han säger. Det behövs inte medborgardialog. Det behövs inte ekonomiska analyser. Nu kan man börja jobba direkt. Det spelar ingen roll om konsultens förslag innebär ingrepp i privat ägda fastigheter. Det spelar ingen roll om det finns andra, alternativa förslag som kanske både är bättre och billigare.
Nej - nu handlar det om att visa handlingskraft...
Det är just denna låtsade handlingskraft som gång på gång gjorde att socialdemokraterna drog in Örebro i ekonomiskt moras och oklara framtidsvägar. Om man lyssnar på olika konsulter och varje gång tror att just den senaste har sanningen, kommer man att springa åt alla håll samtidigt, och inte komma någonstans. Men det kostar enorma pengar...
För oss i Folkpartiet och i Koalition Örebro handlar det istället om att arbeta målmedvetet tillsammans med örebroarna för att finna de goda utvecklingsvägarna. Det handlar om att ta ansvar för ekonomi och verksamheter. Det handlar om att sätta barn före betong. Och det handlar om att inte bara lyssna på en, säger en, konsult utan låta många röster tala.
(Och förresten - var inte ett av sossarnas vallöften att man skulle minska konsultkostnaderna i kommunen? Nu gör man tvärsom - blir konsultstyrda politiker. Flip - flopp)
Men nu har Björn Sundin (s) varit på ett seminarium och lyssnat på en, säger en, konsult. Då ska plötsligt allt hända. Nu finns pengar. Nu finns vilja. Nu finns sanningen.
För enligt Sundin och socialdemokraterna har just denne ende konsult rätt i allt han säger. Det behövs inte medborgardialog. Det behövs inte ekonomiska analyser. Nu kan man börja jobba direkt. Det spelar ingen roll om konsultens förslag innebär ingrepp i privat ägda fastigheter. Det spelar ingen roll om det finns andra, alternativa förslag som kanske både är bättre och billigare.
Nej - nu handlar det om att visa handlingskraft...
Det är just denna låtsade handlingskraft som gång på gång gjorde att socialdemokraterna drog in Örebro i ekonomiskt moras och oklara framtidsvägar. Om man lyssnar på olika konsulter och varje gång tror att just den senaste har sanningen, kommer man att springa åt alla håll samtidigt, och inte komma någonstans. Men det kostar enorma pengar...
För oss i Folkpartiet och i Koalition Örebro handlar det istället om att arbeta målmedvetet tillsammans med örebroarna för att finna de goda utvecklingsvägarna. Det handlar om att ta ansvar för ekonomi och verksamheter. Det handlar om att sätta barn före betong. Och det handlar om att inte bara lyssna på en, säger en, konsult utan låta många röster tala.
(Och förresten - var inte ett av sossarnas vallöften att man skulle minska konsultkostnaderna i kommunen? Nu gör man tvärsom - blir konsultstyrda politiker. Flip - flopp)
2011-04-04
Statlig skola?
Läser Maciej Zaremba på DN om den svenska skolan. Reportaget får TV-serien 9A från Örebro att verka som rena elitskolan. Det är ingen nådig lunta han slänger i läsarens ansikte på måndagsmorgonen. Men är den riktig?
Jag är en av dem som på alla Folkpartiets landsmöten talat mot och röstat mot ett återförstatligande av skolan. Det finns två huvudsakliga skäl för det. För det första tror jag inte att organisationsförändringar i sig är lösningen på de stora problemen i samhället. Organisationsförändringar kan ibland vara en ursäkt för att inte ta tag i de verkliga problemen. För det andra innebär en sådan förändring att fler kommunala verksamheter borde stå på tur. Det finns inga skäl att acceptera skillnader i äldreomsorg, social omsorg, omsorg om funktionshindrade och så vidare, om vi inte accepterar dem i skolan.
Med detta sagt vill jag ändå ge en eloge till såväl Zaremba som Jan Björklund. Och jag vill delvis krypa till korset.
Varför? Jo - i efterhand är det bara att inse att man varit en del av ungefär samma spel som det Zaremba beskriver.
I början på 1990-talet var jag ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd. Vi hade ansvaret för bland annat förskolor och skolor. Det var inget enkelt område. Varbergaskolan hölls uppe av en gammal lärarkår, men skakade under trycket av en ökad andel elever med invandrarbakgrund och utanförskapets villkor. Mellringeskolan började byggas och hade problem från början. Wallerska skolan var det lysande undantaget, både tack vare läget, lärarna och rektorskapet.
Men det fanns ett tryck att förändra. Rektorn skulle ju inte vara rektor. Det handlade inte om pedagogisk kunskap och kännedom om och för skolan, utan om ett ledarskap som alla andra. Det var bra att förändra bara för förändringens skull. Jag försökte kanske hålla emot, men inte gjorde jag det tillräckligt. Delvis berodde det väl på okunskap, såväl politisk som pedagogisk. Delvis berodde det väl på att jag trodde på ett förändrat ledarskap som grund för en bättre skola.
Sett i efterhand var det inte bra. Det var helt enkelt dåligt. Den utveckling som börjat tidigare, under socialdemokratisk ledning, och accelererade därefter, under socialdemokratisk ledning, gjorde kanske halvhalt. Men den avstannade inte. Det är ett av skälen till att Örebro idag har så stora problem med skolan. Vi har alla varit goda socialdemokrater.
Örebro har länge varit en kunskapsstad. Men vi är det inte längre. Det finns så många olika skäl för detta. Men det är ett grundläggande problem att det parti som styrt längst, socialdemokraterna, inte har visat intresse för lärande, kunskap, vidareutbildning, spetskompetens, bildning, det är bara att fortsätta. De gav inte skolan en chans att fokusera på kunskaper, utan överöste den med massa blahamål. De gav inte skolan rätt pedagogisk ledning, utan lät politikerna verka ända in i klassrummen. de gav inte lärarna möjlighet att utvecklas, gav dem dåliga löner, gav dem ingen vidareutbildning.
Och vi andra har i alldeles för stor utsträckning bara stått och tittat på. Vår passivitet har givit socialdemokraterna alldeles för stort spelrum. Det är illa.
Nu vänder det. Genom Folkpartiets trägna arbete de senaste åren har saker och ting skett. Ina Lindström har som skolpolitisk talesman klarat av att baxa kunskapsfokus genom en trögrörlig organisation. Vi är på väg. Men frågan är hur långt.
Hur långt klarar kommunerna att ta skolan?
Frågan blev för mig överaktuell på den valkongress som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) höll förra veckan. I ett panelsamtal sade en av deltagarna ungefär så här: "Det långa sommarlovet får inte bli det främsta skälet för att bli lärare." Vilken syn på lärarna!!! Är det någon som tror det? Och i så fall - hur har det blivit så? Läraryrket kan inte längre konkurrera vare sig med lön, karriärvägar eller andra arbetsförmåner. Snarare med låg lön och andra usla villkor. Det är alldeles för få som söker sig till läraryrket, framförallt för få med den spetskompetens som behövs.
Det är illa när SKL som företräder alla kommuner och landsting har politiska företrädare som tycker så. Än värre var att det sagda fick en av de längsta applåderna av det församlade auditoriet - lokala politiker från hela Sverige. Är det verkligen så som förtroendevalda ser på skolan, på lärarna, på lärandet? Vill man ha konflikt med den grupp som gör jobbet? Tror man att politiker kan skolan bättre än rektorer och goda lärare?
Jag ryser.
Så kanske är det så att skolan måste förstatligas. Inte för att det egentligen behövs. Men för att det är det enda som kan ruska om såväl de lokala förtroendevalda som tror att politiker vet bättre, som de rektorer och lärare som behöver både stöd, ansvar och ansvarsutkrävande.
För målet, mer kunskap åt fler elever, får aldrig skymmas av vare sig organisation eller förutfattade meningar.
Media: DN, Expressen
Jag är en av dem som på alla Folkpartiets landsmöten talat mot och röstat mot ett återförstatligande av skolan. Det finns två huvudsakliga skäl för det. För det första tror jag inte att organisationsförändringar i sig är lösningen på de stora problemen i samhället. Organisationsförändringar kan ibland vara en ursäkt för att inte ta tag i de verkliga problemen. För det andra innebär en sådan förändring att fler kommunala verksamheter borde stå på tur. Det finns inga skäl att acceptera skillnader i äldreomsorg, social omsorg, omsorg om funktionshindrade och så vidare, om vi inte accepterar dem i skolan.
Med detta sagt vill jag ändå ge en eloge till såväl Zaremba som Jan Björklund. Och jag vill delvis krypa till korset.
Varför? Jo - i efterhand är det bara att inse att man varit en del av ungefär samma spel som det Zaremba beskriver.
I början på 1990-talet var jag ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd. Vi hade ansvaret för bland annat förskolor och skolor. Det var inget enkelt område. Varbergaskolan hölls uppe av en gammal lärarkår, men skakade under trycket av en ökad andel elever med invandrarbakgrund och utanförskapets villkor. Mellringeskolan började byggas och hade problem från början. Wallerska skolan var det lysande undantaget, både tack vare läget, lärarna och rektorskapet.
Men det fanns ett tryck att förändra. Rektorn skulle ju inte vara rektor. Det handlade inte om pedagogisk kunskap och kännedom om och för skolan, utan om ett ledarskap som alla andra. Det var bra att förändra bara för förändringens skull. Jag försökte kanske hålla emot, men inte gjorde jag det tillräckligt. Delvis berodde det väl på okunskap, såväl politisk som pedagogisk. Delvis berodde det väl på att jag trodde på ett förändrat ledarskap som grund för en bättre skola.
Sett i efterhand var det inte bra. Det var helt enkelt dåligt. Den utveckling som börjat tidigare, under socialdemokratisk ledning, och accelererade därefter, under socialdemokratisk ledning, gjorde kanske halvhalt. Men den avstannade inte. Det är ett av skälen till att Örebro idag har så stora problem med skolan. Vi har alla varit goda socialdemokrater.
Örebro har länge varit en kunskapsstad. Men vi är det inte längre. Det finns så många olika skäl för detta. Men det är ett grundläggande problem att det parti som styrt längst, socialdemokraterna, inte har visat intresse för lärande, kunskap, vidareutbildning, spetskompetens, bildning, det är bara att fortsätta. De gav inte skolan en chans att fokusera på kunskaper, utan överöste den med massa blahamål. De gav inte skolan rätt pedagogisk ledning, utan lät politikerna verka ända in i klassrummen. de gav inte lärarna möjlighet att utvecklas, gav dem dåliga löner, gav dem ingen vidareutbildning.
Och vi andra har i alldeles för stor utsträckning bara stått och tittat på. Vår passivitet har givit socialdemokraterna alldeles för stort spelrum. Det är illa.
Nu vänder det. Genom Folkpartiets trägna arbete de senaste åren har saker och ting skett. Ina Lindström har som skolpolitisk talesman klarat av att baxa kunskapsfokus genom en trögrörlig organisation. Vi är på väg. Men frågan är hur långt.
Hur långt klarar kommunerna att ta skolan?
Frågan blev för mig överaktuell på den valkongress som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) höll förra veckan. I ett panelsamtal sade en av deltagarna ungefär så här: "Det långa sommarlovet får inte bli det främsta skälet för att bli lärare." Vilken syn på lärarna!!! Är det någon som tror det? Och i så fall - hur har det blivit så? Läraryrket kan inte längre konkurrera vare sig med lön, karriärvägar eller andra arbetsförmåner. Snarare med låg lön och andra usla villkor. Det är alldeles för få som söker sig till läraryrket, framförallt för få med den spetskompetens som behövs.
Det är illa när SKL som företräder alla kommuner och landsting har politiska företrädare som tycker så. Än värre var att det sagda fick en av de längsta applåderna av det församlade auditoriet - lokala politiker från hela Sverige. Är det verkligen så som förtroendevalda ser på skolan, på lärarna, på lärandet? Vill man ha konflikt med den grupp som gör jobbet? Tror man att politiker kan skolan bättre än rektorer och goda lärare?
Jag ryser.
Så kanske är det så att skolan måste förstatligas. Inte för att det egentligen behövs. Men för att det är det enda som kan ruska om såväl de lokala förtroendevalda som tror att politiker vet bättre, som de rektorer och lärare som behöver både stöd, ansvar och ansvarsutkrävande.
För målet, mer kunskap åt fler elever, får aldrig skymmas av vare sig organisation eller förutfattade meningar.
Media: DN, Expressen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)