I valrörelsen 2010 och omvalrörelsen 2011 var socialdemokraterna i Örebro ute och knackade dörr. Jag kan inte annat än beundra dem för den hängivenhet de visade. Tiotusentals örebroare fick besök av socialdemokrater som ville prata politik.
Temat för deras dörrknackningskampanj var att de skulle lyssna på örebroarna och höra deras förslag. I och för sig var lyssnandet selektivt, det fanns en mall kring vad man fick tycka till om, men i alla fall. Det var en bra kampanj och en mycket väl genomförd kampanj.
Nu ska miljöpartiet göra detsamma på riksplanet. Över 200.000 svenskar ska få tycka till om vad miljöpartiet ska tycka till om. Eller???
När nu valen i Örebro är över och vardagens kranka blekhet tar över, blir min fundering vad alla de örebroare som fick tycka om sossarnas politik nu kommer att tänka. I morgon kommer sannolikt de tre styrande partiernas budget att bli färdig och offentlig. Det kommer inte att vara en positiv läsning. De senaste dagarna har de tre partierna försökt hitta positiva nyheter från budgeten, men den som läser noga och kan spelet inser att det inte funnits en enda satsning som kostat pengar i drift. Det har bara handlat om investeringar. Och investeringar som påbörjas 2012 kommer inte att börja kosta i drift förrän 2013...
I sin kampanj inför valen 2010 och 2011 var det socialdemokratiska löften som gällde. Mer jobb. Inga nedlagda skolor. Mer personal. Rätt till heltid. Mer, mer, mer. Lova, lova, lova. I de samtal man förde var det samma typ av diskussioner som skulle föras. Vad vill ni ha mer av? - ungefär.
Men ser man till tjänstemännens förslag till budget är det det motsatta som nu gäller. För att få ihop ekonomin borde sossarna lägga ut 1 % i generellt sparbeting över alla verksamheter. Plus att man måste dra tillbaka satsningar som kan dras tillbaka. För skolan skulle det innebära minskade ramar med över 40 miljoner kronor. Det blir (eller borde bli) istället mindre personal, nedlagda skolor, ingen heltid, inga jämställda löner, mindre och mindre. På samma sätt inom äldreomsorgen, inom miljöarbetet, inom näringslivsarbetet...
Hur går det då med ett parti som inte velat leda, utan velat ledas av medborgarna? Om man inte har en egen politik som man vill söka stöd för, utan främst är en megafon för de som tycker mest, hur blir då trovärdigheten när det man sagt sig vilja, inte kan infrias? Och hur går det med demokratin, när samtalen visar sig både innehållslösa och meningslösa?
Miljöpartiet går nu samma risk till mötes på riksplanet. Istället för att söka stöd för idéer grundade i den egna ideologin, ska man på något sätt hantera en massa åsikter och bli någon form av mainstreamad mjukisgrön rörelse där alla ska känna sig hemma. Men någon gång kommer räkenskapens dag. Och vad händer då? Eller tänk om medborgarna svarar fel, att de vill flyga mer till Thailand, att de vill ha massor av billig energi, att de vill fortsätta att festa loss i köplador och handelsstäder? Vad händer då? Ska man strunta i att lyssna? Och vad innebär det då för trovärdighet och demokrati?
Förr var partierna bärare av idéer med bas i olika ideologier. Folkpartiets liberalism. Högerpartiets konservatism. Socialdemokratins socialism. Kommunisternas kommunism. Man tolkade sina väljargruppers intressen genom den medlemskår man hade. Sedan sökte man stöd för sin politik hos medborgarna, gärna via samtal, oftare genom tal och möten. Men partierna ledde, eller försökte, leda in i den framtid man ville se.
Nu blir istället partierna följare. De nya moderaterna ska företräda allmänintresset, precis som socialdemokraterna alltid försökt göra. Visst finns det vissa ideologiska förtecken, men de bärs för det mesta fram bara i hyllningstalen. Och nu ska även miljöpartiet bli ett parti som leds istället för ett parti som leder...
Det är i dessa lägen det känns skönt att höra till ett liberalt parti som fortfarande vågar stå för sin ideologiska grund. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för euron och EU, men Folkpartiet gör det med vilja och glädje eftersom vi liberaler tror på mer internationella kontakter. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för kärnkraften, men vi liberaler tror att vi som lever idag måste ta ansvar för morgondagens människor och måste ta svåra beslut kring klimat även när andra tvekar. Bara för att nämna ett par frågor.
Samtal med väljare är aldrig fel. Jag har själv suttit tio år på ett café för att lyssna och samtala med örebroarna. Men samtalen måste grundas i en förståelse för politikens villkor och ideologiernas plats i samhälle och partier. Annars riskerar vi antingen en demokrati där bara de starkastes, de högljuddastes och de tuffastes åsikter hörs. Eller partier som låtsas lyssna, för att sedan göra som man själva vill i alla fall.
I Örebro är nu socialdemokraterna på god väg mot den andra linjen. Det är inte bra vare sig för dem eller för demokratin.
Media: DN1 och DN2, Aftonbladet, NA
Jag låg lite före SVD i mitt bloggande. Idag finns ungefär samma teser här...
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2011-10-30
Åter till socialismen...
Socialdemokraterna i Örebro ska starta två bolag. Ett byggbolag och ett utvecklingsbolag. Syftet är att klara av ungdomsarbetslösheten. Tankarna kommer från Södertälje, dit kommunledningen åkt för studiebesök. Studiebesök som var så viktiga att kommunstyrelsens ordförande prioriterade bort närvaron då kommunens allvarliga ekonomiska läge diskuterades på kommunstyrelsen.
Det är oklokt att som högst ansvariga ekonomiska politiker prioritera bort det kommunstyrelsesammanträde där redovisningen av det ekonomiska läget sker. Det sänder många felaktiga signaler. Dels att kommunledningen inte bryr sig om det ekonomiska läget och inte tar så allvarligt på ekonomin. Dels att samma kommunledning inte bryr sig om en diskussion med oppositionen. Det finns inget intresse att ens på de ordinarie tillfällena med kommunstyrelsen diskutera öppet och tillsammans försöka analysera vad som sker och vad som kan göras. Det är illa.
Istället prioriterar den socialdemokratiska kommunledningen studieresor för att få reda på hur Örebro ska bli mer socialistiskt.
Nu ska alltså två bolag bildas. Båda bolagen ska vara kommunalt ägda, men kanske ha privata intressenter inblandade. Men kommunen kommer att ha ett avgörande inflytande och stå som ekonomisk garant för bolagen. Om man ska bilda sådana bolag måste det finnas skäl. Och skälet är: Få ner ungdomsarbetslösheten.
Frågan är om det är rätt väg att gå. På något sätt.
Är Södertälje överhuvudtaget något bra exempel på att ha lyckats med arbetslöshetsbekämpning? Så här skriver Länstidningen i Södertälje den 13 oktober: Arbetslösheten sjunker - Men inte i Södertälje! Är det därför socialdemokraterna åker dit? I så fall borde väl man åka för att se vad man inte ska göra? Men tyvärr är det tvärs om. Så vad ska man lära? Och varför?
De bolag som nu etableras kommer att belastas av flera problem.
1) De blir sannolikt konkurrenssnedvridande. Om kommunen blir majoritetsägare eller ekonomisk garant, kommer bolaget att ha sådana ekonomiska muskler att ingen annan aktör kan spela på samma villkor. Det kommer att innebära att ett redan svagt lokalt näringsliv blir ännu svagare.
2) Om ÖBO och Örebro Porten får i uppdrag att finansiera satsningarna, kommer det att slå mot bolagens resultat. För Örebro Portens del innebär det att pengar som annars skulle gått till kommunen går till annat. Från vård och skola till osäkra bolagssatsningar.
3) För ÖBOs del innebär det att ÖBOs hyresgäster får betala socialdemokraternas satsningar på bolag för att minska arbetslösheten. Men det är fullständigt fel. Kommunala bostadsbolag får inte och ska inte agera finansiärer till kommunala arbetsmarknadsåtgärder. Det hade varit renhårigare att sossarna tagit ut mer pengar ur ÖBO genom krav på vinster och sedan använt dem i dessa satsningar. Hur många tiotals miljoner det handlar om per år vet ännu ingen, men det blir sannolikt rätt många!
4) När man lägger verksamhet i bolag försvinner det demokratiska tydliga inflytandet, och möjligheterna att granska verksamheterna öppet och offentligt försvagas. Istället blir det enskilda politiker och tjänstemän som styr utan vare sig offentlighet och öppenhet. Vi kan se det redan nu, när Lena Baastad, Björn Sundin och Staffan Isling styr och ställer i och med Örebro Porten utan någon form av offentlighet. Hur blir det i de nya bolagen? Var finns demokratin?
Vad borde man göra istället? För oss liberaler handlar det om en mångfald av åtgärder, till exempel:
1) Skolan är nyckeln till framtiden. En skola för kunskap och med elever som får baskunskaper och utvidgade kunskaper beroende på ålder. Ordning och reda. Individuellt anpassade krav, men tydliga krav, på alla elever. En tro på att alla elever kan lära. Lärare som är engagerade och har bra arbetsvillkor. Skolor med lokaler som gör skolans arbetsmiljö god för alla.
2) Tydliga krav på att alla bidrag ska följas av motprestationer. Det får inte finnas några bidragstagare som enbart är passiva. Nästan alla kan ges möjlighet att hitta en individuellt anpassad motprestation. Kommunen ska ta ansvar för meningsfulla arbeten som inte inkräktar på det privata företagandets villkor. Kommunen får gärna finansiera insatser som görs inom den civila sektorn.
3) Stärk det lokala näringslivet. Här finns massor att göra: Bättre och snabbare kommunal service. Ingen kommunal illojal konkurrens. Ökad entreprenadutsättning. Mer valfrihet och mer användning av Lagen om Valfrihetssystem.
4) Satsa på Universitetet. Fler och starkare forskningsmiljöer ger större möjligheter till fler företag och många nya arbetstillfällen. Ett växande universitet kommer också att lägga grunden för företag och handel som bara indirekt är kopplade till universitetet.
5) Lita till och lita på den civila sektorn. Kommunen ska inte ta över den civila sektorns uppgifter. Inte heller den privata sektorns uppgifter. Men ofta är det lätt för engagerade kommunpolitiker att tro att kommunen gör saker bättre än föreningar, organistioner, nätverk och enskilda. Men det gäller att skapa bra kommunikationsvägar, stabila ersättningssystem, men framförallt måste kommunen ha respekt för den civila sektorn.
6 ) Bygg ihop staden. Istället för att satsa på ytterligare ett projekt i Vivalla, som redan nu är ett område som lider av projektosis, måste vi ha en politik för hela Örebro. Det handlar om allt från bostäder, över infrastruktur till kultur och idrott. Men framförallt handlar det om de grundläggande kommunala verksamheterna: Den bästa skolan. Den tryggaste äldreomsorgen. Den humanaste sociala politiken. Men det ska inte spela någon roll om man bor i Adolfsberg eller Vivalla, i Hjärsta eller Brickebacken, i kontakterna med kommunen. Det ska vara lika bra välfärdsarbete överallt.
Socialism har aldrig varit en väg framåt. Kommunsocialistiska bolag inte heller. De förslag som nu finns borde ha stannat i skrivbordslådan.
Media: NA, SVT Tvärsnytt, Länstidningen Södertälje
Bloggar: Kent Persson,
Det är oklokt att som högst ansvariga ekonomiska politiker prioritera bort det kommunstyrelsesammanträde där redovisningen av det ekonomiska läget sker. Det sänder många felaktiga signaler. Dels att kommunledningen inte bryr sig om det ekonomiska läget och inte tar så allvarligt på ekonomin. Dels att samma kommunledning inte bryr sig om en diskussion med oppositionen. Det finns inget intresse att ens på de ordinarie tillfällena med kommunstyrelsen diskutera öppet och tillsammans försöka analysera vad som sker och vad som kan göras. Det är illa.
Istället prioriterar den socialdemokratiska kommunledningen studieresor för att få reda på hur Örebro ska bli mer socialistiskt.
Nu ska alltså två bolag bildas. Båda bolagen ska vara kommunalt ägda, men kanske ha privata intressenter inblandade. Men kommunen kommer att ha ett avgörande inflytande och stå som ekonomisk garant för bolagen. Om man ska bilda sådana bolag måste det finnas skäl. Och skälet är: Få ner ungdomsarbetslösheten.
Frågan är om det är rätt väg att gå. På något sätt.
Är Södertälje överhuvudtaget något bra exempel på att ha lyckats med arbetslöshetsbekämpning? Så här skriver Länstidningen i Södertälje den 13 oktober: Arbetslösheten sjunker - Men inte i Södertälje! Är det därför socialdemokraterna åker dit? I så fall borde väl man åka för att se vad man inte ska göra? Men tyvärr är det tvärs om. Så vad ska man lära? Och varför?
De bolag som nu etableras kommer att belastas av flera problem.
1) De blir sannolikt konkurrenssnedvridande. Om kommunen blir majoritetsägare eller ekonomisk garant, kommer bolaget att ha sådana ekonomiska muskler att ingen annan aktör kan spela på samma villkor. Det kommer att innebära att ett redan svagt lokalt näringsliv blir ännu svagare.
2) Om ÖBO och Örebro Porten får i uppdrag att finansiera satsningarna, kommer det att slå mot bolagens resultat. För Örebro Portens del innebär det att pengar som annars skulle gått till kommunen går till annat. Från vård och skola till osäkra bolagssatsningar.
3) För ÖBOs del innebär det att ÖBOs hyresgäster får betala socialdemokraternas satsningar på bolag för att minska arbetslösheten. Men det är fullständigt fel. Kommunala bostadsbolag får inte och ska inte agera finansiärer till kommunala arbetsmarknadsåtgärder. Det hade varit renhårigare att sossarna tagit ut mer pengar ur ÖBO genom krav på vinster och sedan använt dem i dessa satsningar. Hur många tiotals miljoner det handlar om per år vet ännu ingen, men det blir sannolikt rätt många!
4) När man lägger verksamhet i bolag försvinner det demokratiska tydliga inflytandet, och möjligheterna att granska verksamheterna öppet och offentligt försvagas. Istället blir det enskilda politiker och tjänstemän som styr utan vare sig offentlighet och öppenhet. Vi kan se det redan nu, när Lena Baastad, Björn Sundin och Staffan Isling styr och ställer i och med Örebro Porten utan någon form av offentlighet. Hur blir det i de nya bolagen? Var finns demokratin?
Vad borde man göra istället? För oss liberaler handlar det om en mångfald av åtgärder, till exempel:
1) Skolan är nyckeln till framtiden. En skola för kunskap och med elever som får baskunskaper och utvidgade kunskaper beroende på ålder. Ordning och reda. Individuellt anpassade krav, men tydliga krav, på alla elever. En tro på att alla elever kan lära. Lärare som är engagerade och har bra arbetsvillkor. Skolor med lokaler som gör skolans arbetsmiljö god för alla.
2) Tydliga krav på att alla bidrag ska följas av motprestationer. Det får inte finnas några bidragstagare som enbart är passiva. Nästan alla kan ges möjlighet att hitta en individuellt anpassad motprestation. Kommunen ska ta ansvar för meningsfulla arbeten som inte inkräktar på det privata företagandets villkor. Kommunen får gärna finansiera insatser som görs inom den civila sektorn.
3) Stärk det lokala näringslivet. Här finns massor att göra: Bättre och snabbare kommunal service. Ingen kommunal illojal konkurrens. Ökad entreprenadutsättning. Mer valfrihet och mer användning av Lagen om Valfrihetssystem.
4) Satsa på Universitetet. Fler och starkare forskningsmiljöer ger större möjligheter till fler företag och många nya arbetstillfällen. Ett växande universitet kommer också att lägga grunden för företag och handel som bara indirekt är kopplade till universitetet.
5) Lita till och lita på den civila sektorn. Kommunen ska inte ta över den civila sektorns uppgifter. Inte heller den privata sektorns uppgifter. Men ofta är det lätt för engagerade kommunpolitiker att tro att kommunen gör saker bättre än föreningar, organistioner, nätverk och enskilda. Men det gäller att skapa bra kommunikationsvägar, stabila ersättningssystem, men framförallt måste kommunen ha respekt för den civila sektorn.
6 ) Bygg ihop staden. Istället för att satsa på ytterligare ett projekt i Vivalla, som redan nu är ett område som lider av projektosis, måste vi ha en politik för hela Örebro. Det handlar om allt från bostäder, över infrastruktur till kultur och idrott. Men framförallt handlar det om de grundläggande kommunala verksamheterna: Den bästa skolan. Den tryggaste äldreomsorgen. Den humanaste sociala politiken. Men det ska inte spela någon roll om man bor i Adolfsberg eller Vivalla, i Hjärsta eller Brickebacken, i kontakterna med kommunen. Det ska vara lika bra välfärdsarbete överallt.
Socialism har aldrig varit en väg framåt. Kommunsocialistiska bolag inte heller. De förslag som nu finns borde ha stannat i skrivbordslådan.
Media: NA, SVT Tvärsnytt, Länstidningen Södertälje
Bloggar: Kent Persson,
2011-10-26
Jämställdhet
Idag har kommunfullmäktige i Örebro diskuterat jämställdhetsarbetet i kommunen. Det var inte mindre än tre interpellationer som berörde frågan, från tre olika partier som oberoende av varandra kommit fram till att den nuvarande majoriteten inte prioriterar jämställdheten.
Vänsterpartiet hade frågat om jämställdhetsdelegationens vara eller inte vara. Det blev nu klart att den inte kommer att fortsätta, utan att jämställdhetsfrågorna kommer att komma bort bland näringslivsfrågor och annat "viktigare".
Moderaterna hade frågat om rätten till heltid. Det blir alltmer uppenbart att detta är den enda sanningen vad gäller jämtställdheten som sossarna ser. Rätten till heltid ska lösa allt, oavsett om det gör det eller inte, kosta vad det kosta vill. Och kosta kommer det att göra. Preliminära beräkningar visar på en kostnad på mellan 130 och 250 miljoner om året!
Folkpartiet hade frågat om varför det inte finns pengar för åtgärdande av osakliga löneskillnader, något som måste göras. Här blev svaret bara snömos. Det är uppenbart att Örebro idag åter har en kommunstyrelseordförande som inte är insatt i jämställdhetsfrågorna, som inte vet skillnaden mellan exempelvis jämställdhetsintegrering och personalpolitiska åtgärder och som inte har en aning om vilken resa Örebro kommun gjort de senaste åren.
Under den förra socialdemokratiska regimen, när Mats Sjöström var kommunstyrelseordförande, saknades i princip allt jämställdhetsarbete. Det fanns knappt lönekartläggningar, det fanns inget strukturerat jämställdhetsarbete, arbetet var splittrat och beroende av enskilda engagerade medarbetare. Det fanns inte ett arbete som ens uppfyllde grunderna i den dåvarande jämställdhetslagen. Och Sjöström brydde sig inte.
Under Folkpartiets ledning skärptes jämställdhetsarbetet på alla punkter. En jämställdhetsdelegation inrättades. En kommunalråd fick tydligt förstahandsansvar för jämställdhetsarbetet inom kommunen. Jämställdheten blev en prioriterad fråga med ingång högst upp i politiken, i kommunledningen, i kommunstyrelsen och i den högsta förvaltningsledningen. Tydliga krav ställdes, på nämnder, på förvaltningar, på enheter. Ordentliga uppföljningar gjordes. Ett arbete med jämställdhetsintegrering startades för att garantera alla örebroare en jämställd service. Det började ge utdelning, även om många nämnder i början inte förstod varför deras beslut skulle granskas. Och tyvärr var det ibland lika illa med ledande chefer. Vårt arbete rönte uppmärksamhet och det var därför naturligt att Örebro kommun var bland de allra första som fick del av Alliansregeringens och Sveriges Kommuners och Landstings pengar för just arbete med jämställdhetsintegrering.
Ytterligare en tydlig prioritering var att vi tydliggjorde de lönepolitiska grunderna för lönesättning. Den första prioriteringen var att åtgärda osakliga löneskillnader. (De andra två att prioritera kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning och att öka lönespridningen.) Det innebar att vi gjorde ordentliga lönekartläggningar, presenterade dem för kommunstyrelsen varje år och gav personalkontoret i uppdrag att omedelbart lösa alla osakliga löneskillnader. Det innebar att det alltid fanns pengar till att åtgärda alla osakliga löneskillnader årligen.
Men nu väljer sossarna en annan väg. Bort från det effektiva och lyckade jämställdhetsarbetet. Jämställdhetsdelegationen avskaffas. Kommunstyrelsens ordförande verkar knappt veta om det pågår någon lönekartläggning eller var och när den ska redovisas. Lika lite vet hon om det finns pengar till åtgärdande av osakliga löneskillnader. Hon har heller inte koll på vad det innebär att jämställdhetsintegrera. Det finns idag inget kommunalråd som har jämställdheten som prioriterad fråga.
Istället ska rätt till heltid lösa allt...
För oss liberaler handlar det nu om att skapa en grund för jämställdhetsarbetet som kan återuppta arbetet efter en valvinst 2014. Bort från vårdnadsbidrag och inlåsningar i bidragsberoende och utanförskap. Bort från ett ostrukturerat och oprioriterat arbete. Och till ett arbete där jämställdheten åter sätts i fokus, oavsett om det gäller kommunens anställda, eller om ett arbete där alla beslut som tas är jämställdhetsintegrerade och bekräftar varje örebroares rätt att få samma kommunal service, oavsett kön.
Media: Det finns ingen media som skriver om jämställdhetsfrågor idag, och det kanske är det tydligaste skälet att sossarna idag struntar i frågan. För det verkar ju vara just mediala rubriker som driver Baastad, Sundin och Co's politik...
Vänsterpartiet hade frågat om jämställdhetsdelegationens vara eller inte vara. Det blev nu klart att den inte kommer att fortsätta, utan att jämställdhetsfrågorna kommer att komma bort bland näringslivsfrågor och annat "viktigare".
Moderaterna hade frågat om rätten till heltid. Det blir alltmer uppenbart att detta är den enda sanningen vad gäller jämtställdheten som sossarna ser. Rätten till heltid ska lösa allt, oavsett om det gör det eller inte, kosta vad det kosta vill. Och kosta kommer det att göra. Preliminära beräkningar visar på en kostnad på mellan 130 och 250 miljoner om året!
Folkpartiet hade frågat om varför det inte finns pengar för åtgärdande av osakliga löneskillnader, något som måste göras. Här blev svaret bara snömos. Det är uppenbart att Örebro idag åter har en kommunstyrelseordförande som inte är insatt i jämställdhetsfrågorna, som inte vet skillnaden mellan exempelvis jämställdhetsintegrering och personalpolitiska åtgärder och som inte har en aning om vilken resa Örebro kommun gjort de senaste åren.
Under den förra socialdemokratiska regimen, när Mats Sjöström var kommunstyrelseordförande, saknades i princip allt jämställdhetsarbete. Det fanns knappt lönekartläggningar, det fanns inget strukturerat jämställdhetsarbete, arbetet var splittrat och beroende av enskilda engagerade medarbetare. Det fanns inte ett arbete som ens uppfyllde grunderna i den dåvarande jämställdhetslagen. Och Sjöström brydde sig inte.
Under Folkpartiets ledning skärptes jämställdhetsarbetet på alla punkter. En jämställdhetsdelegation inrättades. En kommunalråd fick tydligt förstahandsansvar för jämställdhetsarbetet inom kommunen. Jämställdheten blev en prioriterad fråga med ingång högst upp i politiken, i kommunledningen, i kommunstyrelsen och i den högsta förvaltningsledningen. Tydliga krav ställdes, på nämnder, på förvaltningar, på enheter. Ordentliga uppföljningar gjordes. Ett arbete med jämställdhetsintegrering startades för att garantera alla örebroare en jämställd service. Det började ge utdelning, även om många nämnder i början inte förstod varför deras beslut skulle granskas. Och tyvärr var det ibland lika illa med ledande chefer. Vårt arbete rönte uppmärksamhet och det var därför naturligt att Örebro kommun var bland de allra första som fick del av Alliansregeringens och Sveriges Kommuners och Landstings pengar för just arbete med jämställdhetsintegrering.
Ytterligare en tydlig prioritering var att vi tydliggjorde de lönepolitiska grunderna för lönesättning. Den första prioriteringen var att åtgärda osakliga löneskillnader. (De andra två att prioritera kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning och att öka lönespridningen.) Det innebar att vi gjorde ordentliga lönekartläggningar, presenterade dem för kommunstyrelsen varje år och gav personalkontoret i uppdrag att omedelbart lösa alla osakliga löneskillnader. Det innebar att det alltid fanns pengar till att åtgärda alla osakliga löneskillnader årligen.
Men nu väljer sossarna en annan väg. Bort från det effektiva och lyckade jämställdhetsarbetet. Jämställdhetsdelegationen avskaffas. Kommunstyrelsens ordförande verkar knappt veta om det pågår någon lönekartläggning eller var och när den ska redovisas. Lika lite vet hon om det finns pengar till åtgärdande av osakliga löneskillnader. Hon har heller inte koll på vad det innebär att jämställdhetsintegrera. Det finns idag inget kommunalråd som har jämställdheten som prioriterad fråga.
Istället ska rätt till heltid lösa allt...
För oss liberaler handlar det nu om att skapa en grund för jämställdhetsarbetet som kan återuppta arbetet efter en valvinst 2014. Bort från vårdnadsbidrag och inlåsningar i bidragsberoende och utanförskap. Bort från ett ostrukturerat och oprioriterat arbete. Och till ett arbete där jämställdheten åter sätts i fokus, oavsett om det gäller kommunens anställda, eller om ett arbete där alla beslut som tas är jämställdhetsintegrerade och bekräftar varje örebroares rätt att få samma kommunal service, oavsett kön.
Media: Det finns ingen media som skriver om jämställdhetsfrågor idag, och det kanske är det tydligaste skälet att sossarna idag struntar i frågan. För det verkar ju vara just mediala rubriker som driver Baastad, Sundin och Co's politik...
2011-10-24
Slutet för Örebro Universitet?
Idag kan vi på DN-debatt läsa utbildningsminister Jan Björklunds inlägg kring framtidens universitet. Han pekar tydligt på två förändringsvägar: Färre. Bättre.
Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.
Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.
För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.
Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.
När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.
Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.
Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.
Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.
Och då kan man bli bekymrad.
Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.
På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.
Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.
Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.
Och nu då, vad händer nu?
Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.
Eller som man säger i USA:
"If you can't join them, beat them!"
Det är helt enkelt bäst att vara bäst!
Media: DN
Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.
Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.
För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.
Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.
När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.
Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.
Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.
Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.
Och då kan man bli bekymrad.
Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.
På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.
Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.
Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.
Och nu då, vad händer nu?
Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.
Eller som man säger i USA:
"If you can't join them, beat them!"
Det är helt enkelt bäst att vara bäst!
Media: DN
2011-10-21
Budgettider
Sitter på tåget hem från Sundsvall. Har varit uppe för att avsluta en konferens som anordnats av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Eftersom jag är ordförande i en av SKLs beredningar ingår en del andra uppdrag än att leda själva beredningssammanträdet. Mest handlar det om äldrevård, men idag har jag pratat på en konferens om evidensbaserad praktik inom socialtjänsten. Sist en fredagkväll. Det gällde att ta i lite mer än vanligt, och kanske provocera lite mer för att klara av att hålla uppmärksamheten.
Nu har jag hunnit ikapp med de arbetsuppgifter som så ofta ligger över och kvar under veckorna. Och så skrivit lite på budgeten för Örebro 2012. Vi har ju en liten annorlunda situation i Örebro. Den majoritet som var ny i juni skrev någon form av budget redan då, men kallade den tilläggsbudget. Men den riktiga budgeten ska tas i november. Eller...
Det finns fortfarande inget siffermaterial att förhålla sig till. Skälen är enkla. Dels har ekonomikontoret inväntat SKLs ekonomirapport från oktober. Eftersom den kom senare än väntat blev också kommunens arbete försenat. Men sedan har sannolikt tilläggsbudgeten och ett antal politiska beslut (i eller utanför de politiska nämnderna) påverkat ekonomin mer än beräknat. Nu kanske vi får siffermaterialet på måndag.
Sedan borde tågordningen vara sådan att majoriteten presenterade sin budget. Därefter får oppositionen möjlighet att läsa igenom den och både agera och reagera. Men är det någon som tror att det är möjligt? Blir det inte så istället att majoriteten lägger sin budget på bordet den 8 november och menar att vi ska göra precis samma? Är det i så fall demokrati? Vilka möjligheter har örebroarna att jämföra och vilka möjligheter har oppositionen att göra ett bra jobb? I princip inga.
Trots detta fortsätter jag och min fullmäktigegrupp att arbeta på den liberala budgeten för Örebro. Det blir allt mer uppenbart att det bara är Folkpartiet som kommer att stå för de liberala inslagen i Örebro de kommande åren. Centerpartiet vill ju gärna kalla sig liberalt, men dels finns det stora skillnader mellan Stockholmscentern och Örebrocentern vad gäller liberalt anslag, dels sitter Örebrocentern fast förankrad i det stora, röda kommunsocialistiska knäet.
För mig handlar det därför om att hitta de liberala grunderna för en alternativ budget. En del är självklart. Folkpartiet kommer att lägga en stark betoning på skolan, på kunskap, på ordning och reda och på lärarnas arbetssituation. Men det finns andra liberala utmaningar. Låt mig nämna tre:
Om man läser en intressant artikel på newsmill av Peter Santesson kring socialdemokraternas tidigare politiska hegemoni finner man en del förklaringar till varför näringslivet i Örebro ser ut som det gör. Socialdemokraterna har varit maktbärande i Örebro. För att klara sig har näringslivet varit tvungna att anpassa sig. Det lönsammaste har varit att ta rygg på socialdemokratiska partipampar. Det liberala uppdraget blir att skapa förutsättningar för ett fritt och starkt näringsliv. Det är det enda sättet att värna näringslivet och skapa utveckling.
Den politiska och administrativa organisationen är lika modern som en dinosaurie. Den är skapad i ett samhälle som en gång fanns, för en politik som en gång skulle fungera. Det handlar om 1900-talets samhälle där de goda socialdemokratiska politikerna skulle bestämma allt om alla. Nu är världen annorlunda. Valfriheten är norm. Politiker styr inte ditt privatliv som förut. Men Örebros organisation är likadan, eller än mer ineffektiv, än förut.
Vi ser två partier som vill vara statsbärande, varav ett har möjligheten och ett numera saknar den. När moderaterna blir statsbärande, blir de också mer konservativa, en spegel av socialdemokraterna när de var som bäst och mest pragmatiska. Men det innebär också att förändringsarbetet går långsammare än vad det borde. Det handlar om personalpolitik. Det handlar om individualisering. Det handlar om intäkter och utgifter. Det handlar om för vem kommunen är.
Det är bara att inse att detta arbete inte kommer i hamn i höst. Tiden är för kort. Men arbetet måste fortsätta. Det liberala uppdraget för Örebros utveckling måste fortsätta.
Media: NA, SVT Tvärsnytt, DN, SVD1 och SVD2, SR, Expressen
Bloggar: Niklas Frykman, Kent Persson
Nu har jag hunnit ikapp med de arbetsuppgifter som så ofta ligger över och kvar under veckorna. Och så skrivit lite på budgeten för Örebro 2012. Vi har ju en liten annorlunda situation i Örebro. Den majoritet som var ny i juni skrev någon form av budget redan då, men kallade den tilläggsbudget. Men den riktiga budgeten ska tas i november. Eller...
Det finns fortfarande inget siffermaterial att förhålla sig till. Skälen är enkla. Dels har ekonomikontoret inväntat SKLs ekonomirapport från oktober. Eftersom den kom senare än väntat blev också kommunens arbete försenat. Men sedan har sannolikt tilläggsbudgeten och ett antal politiska beslut (i eller utanför de politiska nämnderna) påverkat ekonomin mer än beräknat. Nu kanske vi får siffermaterialet på måndag.
Sedan borde tågordningen vara sådan att majoriteten presenterade sin budget. Därefter får oppositionen möjlighet att läsa igenom den och både agera och reagera. Men är det någon som tror att det är möjligt? Blir det inte så istället att majoriteten lägger sin budget på bordet den 8 november och menar att vi ska göra precis samma? Är det i så fall demokrati? Vilka möjligheter har örebroarna att jämföra och vilka möjligheter har oppositionen att göra ett bra jobb? I princip inga.
Trots detta fortsätter jag och min fullmäktigegrupp att arbeta på den liberala budgeten för Örebro. Det blir allt mer uppenbart att det bara är Folkpartiet som kommer att stå för de liberala inslagen i Örebro de kommande åren. Centerpartiet vill ju gärna kalla sig liberalt, men dels finns det stora skillnader mellan Stockholmscentern och Örebrocentern vad gäller liberalt anslag, dels sitter Örebrocentern fast förankrad i det stora, röda kommunsocialistiska knäet.
För mig handlar det därför om att hitta de liberala grunderna för en alternativ budget. En del är självklart. Folkpartiet kommer att lägga en stark betoning på skolan, på kunskap, på ordning och reda och på lärarnas arbetssituation. Men det finns andra liberala utmaningar. Låt mig nämna tre:
Om man läser en intressant artikel på newsmill av Peter Santesson kring socialdemokraternas tidigare politiska hegemoni finner man en del förklaringar till varför näringslivet i Örebro ser ut som det gör. Socialdemokraterna har varit maktbärande i Örebro. För att klara sig har näringslivet varit tvungna att anpassa sig. Det lönsammaste har varit att ta rygg på socialdemokratiska partipampar. Det liberala uppdraget blir att skapa förutsättningar för ett fritt och starkt näringsliv. Det är det enda sättet att värna näringslivet och skapa utveckling.
Den politiska och administrativa organisationen är lika modern som en dinosaurie. Den är skapad i ett samhälle som en gång fanns, för en politik som en gång skulle fungera. Det handlar om 1900-talets samhälle där de goda socialdemokratiska politikerna skulle bestämma allt om alla. Nu är världen annorlunda. Valfriheten är norm. Politiker styr inte ditt privatliv som förut. Men Örebros organisation är likadan, eller än mer ineffektiv, än förut.
Vi ser två partier som vill vara statsbärande, varav ett har möjligheten och ett numera saknar den. När moderaterna blir statsbärande, blir de också mer konservativa, en spegel av socialdemokraterna när de var som bäst och mest pragmatiska. Men det innebär också att förändringsarbetet går långsammare än vad det borde. Det handlar om personalpolitik. Det handlar om individualisering. Det handlar om intäkter och utgifter. Det handlar om för vem kommunen är.
Det är bara att inse att detta arbete inte kommer i hamn i höst. Tiden är för kort. Men arbetet måste fortsätta. Det liberala uppdraget för Örebros utveckling måste fortsätta.
Media: NA, SVT Tvärsnytt, DN, SVD1 och SVD2, SR, Expressen
Bloggar: Niklas Frykman, Kent Persson
2011-10-20
Den moderata nyckeln
Idag samlas de nya moderaterna på stämma i Örebro. Det är bra. Välkomna till Örebro, en stad som faktiskt även jag som folkpartist kan säga behöver mer av de nya moderaterna.
När Fredrik Reinfeldt tog över skutan efter Bo Lundgren valde han och hans närmaste en väg som i förstone säkert kunde anses som orimlig. Man lanserade de nya Moderaterna, valde egentligen bort merparten av den konservatism som tidigare ledsagat partiet och gjorde pragmatismen till ideologi. Även tidigare hade de gamla moderaterna och socialdemokraterna gjort upp i de flesta frågorna i riksdagen, men det fanns ett antal tydliga ideologiska skillnader. Nu tog de nya Moderaterna tydlig rygg på socialdemokraterna och blev först det nya, och sedan det enda, arbetarepartiet.
I dagens intervjuer i såväl DN som SVD visar partiordförande Reinfeldt väl på detta ism-skifte. Konservatism har blivit pragmatism. I förstone kan det verka som en lång resa. Men i verkligheten är det knappast så.
Socialdemokraternas tid som samhällsbärande parti kännetecknades allt mer av pragmatism och allt mindre av socialism. Med undantag för ett antal snedsteg, som Meidner-fonderna, gick resan mot ett parti och en politik som försökte se till vanligt folks vardag. Politiken fick då två syften, dels att göra vardagen för de breda grupperna lättare, dels att därmed knyta dem till partiet som väljare eller medlemmar. Det var pragmatism med stora doser av konservatism, eftersom politiken förändrades allt långsammare ju mer tiden gick ifrån den tidigare bärande ideologiska basen.
Kanske är det med nödvändighet så att ett parti som vill vara statsbärande, i den traditionella meningen, måste vara såväl pragmatiskt som konservativt. Det lämnar, å andra sidan, fältet öppet för partier som vill och kan driva olika former av mer radikal, ideologisk politik. Det är den resan som Folkpartiet påbörjat de senaste åren.
De nya Moderaternas framgångar har för alltid förändrat det svenska politiska landskapet. Ur en liberal synvinkel är det ett av de största och viktigaste skiftena som skett under efterkrigstiden. De nya Moderaternas framgångar har brutit den stagnation som skedde under socialdemokraternas senaste maktperiod. Samtidigt har det inneburit att det korporativistiska enpartisamhälle som socialdemokraterna skapat fick sin första riktiga törn. Men fortfarande återstår enormt mycket arbete innan följderna av denna politik är undanröjda, och vi har en bättre fungerande demokrati.
Genom Allianssamarbetet har de nya Moderaterna också förändrat mer i svensk politik än vad som kan anas. Synen på jobb är idag en annan än för tio år sedan. Synen på skattenivåer likaså. Synen på frihet och valfrihet är betydligt liberalare idag än för tio år sedan. Det är i huvudsak de nya Moderaternas intåg som statsbärande parti som gjort det möjligt.
Ofta pratar man om att de små partierna har nyckeln till Alliansens fortsatta framgång. Så kan vara fallet, men det är inte hela sanningen. Alliansens framgång bygger i huvudsak på att de nya Moderaterna kan fortsätta att stärka sin position som det enda arbetarepartiet och göra det på socialdemokraternas bekostnad.
De nya Moderaternas nyckelroll visar sig tydligt i de lokala valen i Örebro. Såväl på landstings- som kommunnivå har Moderaterna presterat sämre, eller betydligt sämre, än nationellt. Det har cementerat en socialdemokratisk hegemoni över såväl makt som politik. Makten är socialdemokratisk, där andra alternativ bara är parenteser. Och politiken kännetecknas fortfarande av bidrag, ofrihet, ovalfrihet, höga skatter och kommunsocialism.
I Örebro, liksom i landet, är det framförallt de nya Moderaterna som har nyckeln till en fortsatt god utveckling med trots allt många liberala förtecken. I perioder där vi andra ibland suckar över låga opinionssiffror kan det vara bra att hålla i minnet. Vi liberaler ska göra allt för att göra såväl Alliansen som Sverige betydligt mer liberalt. Och vi ska göra det i ett gott samarbete med de nya Moderaterna.
Så - Välkomna till Örebro alla nya moderater. Örebro är en fantastisk stad, en stad som behöver en ny politik och en ny politisk ledning för att kunna utvecklas. Låt oss ta den utmaningen gemensamt på allvar. Låt oss tillsammans vinna valet 2014, i Örebro och i Sverige!
Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, SR, Expressen
Blogg: Kent Persson
När Fredrik Reinfeldt tog över skutan efter Bo Lundgren valde han och hans närmaste en väg som i förstone säkert kunde anses som orimlig. Man lanserade de nya Moderaterna, valde egentligen bort merparten av den konservatism som tidigare ledsagat partiet och gjorde pragmatismen till ideologi. Även tidigare hade de gamla moderaterna och socialdemokraterna gjort upp i de flesta frågorna i riksdagen, men det fanns ett antal tydliga ideologiska skillnader. Nu tog de nya Moderaterna tydlig rygg på socialdemokraterna och blev först det nya, och sedan det enda, arbetarepartiet.
I dagens intervjuer i såväl DN som SVD visar partiordförande Reinfeldt väl på detta ism-skifte. Konservatism har blivit pragmatism. I förstone kan det verka som en lång resa. Men i verkligheten är det knappast så.
Socialdemokraternas tid som samhällsbärande parti kännetecknades allt mer av pragmatism och allt mindre av socialism. Med undantag för ett antal snedsteg, som Meidner-fonderna, gick resan mot ett parti och en politik som försökte se till vanligt folks vardag. Politiken fick då två syften, dels att göra vardagen för de breda grupperna lättare, dels att därmed knyta dem till partiet som väljare eller medlemmar. Det var pragmatism med stora doser av konservatism, eftersom politiken förändrades allt långsammare ju mer tiden gick ifrån den tidigare bärande ideologiska basen.
Kanske är det med nödvändighet så att ett parti som vill vara statsbärande, i den traditionella meningen, måste vara såväl pragmatiskt som konservativt. Det lämnar, å andra sidan, fältet öppet för partier som vill och kan driva olika former av mer radikal, ideologisk politik. Det är den resan som Folkpartiet påbörjat de senaste åren.
De nya Moderaternas framgångar har för alltid förändrat det svenska politiska landskapet. Ur en liberal synvinkel är det ett av de största och viktigaste skiftena som skett under efterkrigstiden. De nya Moderaternas framgångar har brutit den stagnation som skedde under socialdemokraternas senaste maktperiod. Samtidigt har det inneburit att det korporativistiska enpartisamhälle som socialdemokraterna skapat fick sin första riktiga törn. Men fortfarande återstår enormt mycket arbete innan följderna av denna politik är undanröjda, och vi har en bättre fungerande demokrati.
Genom Allianssamarbetet har de nya Moderaterna också förändrat mer i svensk politik än vad som kan anas. Synen på jobb är idag en annan än för tio år sedan. Synen på skattenivåer likaså. Synen på frihet och valfrihet är betydligt liberalare idag än för tio år sedan. Det är i huvudsak de nya Moderaternas intåg som statsbärande parti som gjort det möjligt.
Ofta pratar man om att de små partierna har nyckeln till Alliansens fortsatta framgång. Så kan vara fallet, men det är inte hela sanningen. Alliansens framgång bygger i huvudsak på att de nya Moderaterna kan fortsätta att stärka sin position som det enda arbetarepartiet och göra det på socialdemokraternas bekostnad.
De nya Moderaternas nyckelroll visar sig tydligt i de lokala valen i Örebro. Såväl på landstings- som kommunnivå har Moderaterna presterat sämre, eller betydligt sämre, än nationellt. Det har cementerat en socialdemokratisk hegemoni över såväl makt som politik. Makten är socialdemokratisk, där andra alternativ bara är parenteser. Och politiken kännetecknas fortfarande av bidrag, ofrihet, ovalfrihet, höga skatter och kommunsocialism.
I Örebro, liksom i landet, är det framförallt de nya Moderaterna som har nyckeln till en fortsatt god utveckling med trots allt många liberala förtecken. I perioder där vi andra ibland suckar över låga opinionssiffror kan det vara bra att hålla i minnet. Vi liberaler ska göra allt för att göra såväl Alliansen som Sverige betydligt mer liberalt. Och vi ska göra det i ett gott samarbete med de nya Moderaterna.
Så - Välkomna till Örebro alla nya moderater. Örebro är en fantastisk stad, en stad som behöver en ny politik och en ny politisk ledning för att kunna utvecklas. Låt oss ta den utmaningen gemensamt på allvar. Låt oss tillsammans vinna valet 2014, i Örebro och i Sverige!
Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, SR, Expressen
Blogg: Kent Persson
2011-10-19
Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land
men alla andra styrelseformer är sämre, lär Winston Churchill ha sagt.
Hade han rätt?
Idag har Grekland drabbats av "alla strejkers moder" som tidningarna skrev i går. Som man kunde ana har demonstrationerna lett till kravaller. Skälet? Grekland har levt över sina tillgångar och har inte råd med den välfärd man finansierat via lån som varit billigare än de borde varit.
Med början i USA har också en rörelse som protesterar mot höga löner och övervinster inom företag och finansiell sektor skapat oreda. I helgen fanns försök att etablera densamma i många andra länder, så även i Sverige. Occupy Wall Street och dess kanskeefterföljare har någon form av politisk vänsteragenda i botten.
I flera städer i Storbritannien pågick kravaller under hela sommaren 2011. Det underliggande skälet ansågs vara de sociala problemen i de områden där kravallerna ursprungligen startade. Kanske fanns en politisk underton från början. Men sett utifrån var det mer kravaller än politik.
Tre exempel på hur det demokratiska systemet kämpar såväl med legitimitet och förankring som med handlingskraft och problemlösningskunskap.
Just nu är det sannolikt Greklands problem som är den största stötestenen för den demokratiska utvecklingen i världen. Det finns inga enkla lösningar på Greklands kris. Kanske det bästa för Grekland vore att hoppa av euro-samarbetet. Det skulle innebära en enorm devalvering av nydrachmen och grekerna skulle därigenom bli fattigare sett ur ett internationellt perspektiv, men också konkurrenskraftigare. Men för resten av Europa skulle det skapa enorma problem. Och frågan är vad som skulle hända med den andra, skakiga, sydeuropeiska ekonomierna?
För att Grekland ska kunna bibehålla någon form av trovärdighet i det internationella samarbetet borde det till en partiöverskridande överenskommelse kring de nödvändiga besluten. Det skulle vara det enda långsiktigt hållbara alternativet. Regeringskriser, eller omval där den som varit emot besparingarna sedan ska forma ett eget alternativ, är inte verkningsfullt för någon. Men just nu verkar Grekland gå åt det andra hållet. Konflikt istället för samarbete. Gatans parlament istället för samtalets demokrati.
Ingen vet idag hur Greklands kris slutar. Klarar demokratin denna utmaning? Finns Men sannolikt är detta en prövosten som vi måste över. Och inte bara över. Vi måste lära oss av både framgångar och motgångar vad gäller demokratins möjligheter att hantera svåra utmaningar.
Varför? Därför att det med största sannolikhet kommer att komma liknande kriser. Till exempel:
Hur hanterar vi en situation där en galopperande klimatförändring kräver stora insatser, och förändrad livsstil?
eller
Hur hanterar vi en situation där en åldrande, sjuklig befolkning ställer enorma krav på offentliga insatser och där pengarna inte räcker till allt vi vant oss med att få gratis?
eller
Hur hanterar vi en situation där klyftorna i samhället har ökat än mer på grund av att det inte finns tillräckligt med instegsarbeten i vår del av världen?
Om demokratin inte klarar detta på ett sätt som medborgarna upplever som meningsfullt och acceptabelt, riskerar vi att få ett diktaturens Kina med självhävdelsebehov som åter kan stå och peka finger åt de svaga, västerländska demokratierna. Bättre med en upplyst diktatur än med en handlingsförlamad demokrati. Och när man ser hur många svenskar som i vart fall uppger att de kan tänka sig andra styrelseformer än det demokratiska kan man oroas än mer.
Alldeles för ofta tar för många av oss demokratin för given. Men demokratin är lika lite given av Gud som något annat sätt att styra en värld, ett land eller en kommun. Demokratins framtid bygger på hur vi som arbetar i och med den kan motivera medborgarna att tro åtminstone det som Churchill lär ha sagt:
"Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land, men alla andra styrelseformer är sämre!"
Media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4 och DN1, DN2, DN3, DN4 och SVT1, TV4, Expressen, Aftonbladet
Hade han rätt?
Idag har Grekland drabbats av "alla strejkers moder" som tidningarna skrev i går. Som man kunde ana har demonstrationerna lett till kravaller. Skälet? Grekland har levt över sina tillgångar och har inte råd med den välfärd man finansierat via lån som varit billigare än de borde varit.
Med början i USA har också en rörelse som protesterar mot höga löner och övervinster inom företag och finansiell sektor skapat oreda. I helgen fanns försök att etablera densamma i många andra länder, så även i Sverige. Occupy Wall Street och dess kanskeefterföljare har någon form av politisk vänsteragenda i botten.
I flera städer i Storbritannien pågick kravaller under hela sommaren 2011. Det underliggande skälet ansågs vara de sociala problemen i de områden där kravallerna ursprungligen startade. Kanske fanns en politisk underton från början. Men sett utifrån var det mer kravaller än politik.
Tre exempel på hur det demokratiska systemet kämpar såväl med legitimitet och förankring som med handlingskraft och problemlösningskunskap.
Just nu är det sannolikt Greklands problem som är den största stötestenen för den demokratiska utvecklingen i världen. Det finns inga enkla lösningar på Greklands kris. Kanske det bästa för Grekland vore att hoppa av euro-samarbetet. Det skulle innebära en enorm devalvering av nydrachmen och grekerna skulle därigenom bli fattigare sett ur ett internationellt perspektiv, men också konkurrenskraftigare. Men för resten av Europa skulle det skapa enorma problem. Och frågan är vad som skulle hända med den andra, skakiga, sydeuropeiska ekonomierna?
För att Grekland ska kunna bibehålla någon form av trovärdighet i det internationella samarbetet borde det till en partiöverskridande överenskommelse kring de nödvändiga besluten. Det skulle vara det enda långsiktigt hållbara alternativet. Regeringskriser, eller omval där den som varit emot besparingarna sedan ska forma ett eget alternativ, är inte verkningsfullt för någon. Men just nu verkar Grekland gå åt det andra hållet. Konflikt istället för samarbete. Gatans parlament istället för samtalets demokrati.
Ingen vet idag hur Greklands kris slutar. Klarar demokratin denna utmaning? Finns Men sannolikt är detta en prövosten som vi måste över. Och inte bara över. Vi måste lära oss av både framgångar och motgångar vad gäller demokratins möjligheter att hantera svåra utmaningar.
Varför? Därför att det med största sannolikhet kommer att komma liknande kriser. Till exempel:
Hur hanterar vi en situation där en galopperande klimatförändring kräver stora insatser, och förändrad livsstil?
eller
Hur hanterar vi en situation där en åldrande, sjuklig befolkning ställer enorma krav på offentliga insatser och där pengarna inte räcker till allt vi vant oss med att få gratis?
eller
Hur hanterar vi en situation där klyftorna i samhället har ökat än mer på grund av att det inte finns tillräckligt med instegsarbeten i vår del av världen?
Om demokratin inte klarar detta på ett sätt som medborgarna upplever som meningsfullt och acceptabelt, riskerar vi att få ett diktaturens Kina med självhävdelsebehov som åter kan stå och peka finger åt de svaga, västerländska demokratierna. Bättre med en upplyst diktatur än med en handlingsförlamad demokrati. Och när man ser hur många svenskar som i vart fall uppger att de kan tänka sig andra styrelseformer än det demokratiska kan man oroas än mer.
Alldeles för ofta tar för många av oss demokratin för given. Men demokratin är lika lite given av Gud som något annat sätt att styra en värld, ett land eller en kommun. Demokratins framtid bygger på hur vi som arbetar i och med den kan motivera medborgarna att tro åtminstone det som Churchill lär ha sagt:
"Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land, men alla andra styrelseformer är sämre!"
Media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4 och DN1, DN2, DN3, DN4 och SVT1, TV4, Expressen, Aftonbladet
Socialistiserad idrott
SR Örebro tar idag upp Örebro kommuns stöd till Örebro Hockey. Örebro ger klart mest till hockeyn jämfört med alla andra allsvenska städer. Förvånad? Knappast.
En miljon tvåhundratusen kronor går till hockeyn, kanske tvåhundratusen till om det går bra i serien (vilket vi får hoppas - att det går bra i serien alltså, inte att kommunen ska punga ut med 200.000:- pix till). Men det finns mer.
I det famösa beslutet kring jumbotronen som socialdemokraterna drev igenom i kommunstyrelsen i september (Rasmus Persson och Centerpartiet blev i vart fall manglade) finns många märkliga turer. Jumbotronen kostar 3,7 miljoner, det finns driftkostnader på 90.000 per år, men kommunen ska betala mer än 600.000:- i hyra per år. Varför? En enkel analys borde vara så här:
Avskrivning 10% = 370.000:- / år
Genomsnittilig ränta, 5 %, = 100.000:- / år (högt räknat)
Driftkostnader = 90.000:- / år
Summa: 560.000:- / år
Kommunens kostnader: 620.000:- / år
Skillnad = 60.000:-
Kommunen tar kostnaderna, men Örebro Hockey får intäkterna från reklamförsäljningen från jumbotronen. Bara efter stark press tillkom ett beslut att Fritidsnämnden ska förhandla en ökad hyra för jumbotronen. Men ingen vet något om vad det innebär.
Vi i Folkpartiet var mycket kritiska till hanteringen av hela beslutet kring stödet till Örebro Hockey. Vi var det dels av de skäl som visas ovan. Men framförallt av två andra skäl.
För det första att kommunen ökar ut stöd till elitförening efter elitförening utan att ha en aning om varför. I augusti KIF Örebro. I september Örebro Hockey. I november??? För varför ska hockeyn ha en gräddfil? Det finns fler elitföreningar (som dessutom spelar i högsta serien) som har ekonomiska utmaningar: Basket, Volley, Handboll, Innebandy... Och går man en nivå ner, eller tar med individuella sporter blir det mycket mer.
Hur många extra miljoner kommer sossarna att ta till elitidrotten? Och vem får betala? Sannolikt bredden. För det finns inte ett ymnighetshorn i kommunen, ens för Baastad och Sundin (han som egentligen bestämmer).
För det andra att det som nu sker är en socialistisering av elitidrotten i Örebro. I socialdemokraternas Örebro har alltid kommunen varit centrum för allting. Allt skulle hanteras av kommunen. Kommunens fingrar skulle vara i alla syltburkar. Till och med det privata företagandet var en angelägenhet för socialisterna inom socialdemokratin. De företagare som lyckades var ofta de som hade rätt kontakter inom partiet.
Och nu går elitidrotten samma väg. Det är Örebro kommun som bestämmer vilka elitlag som ska finnas. Det är skattepengar som är basen för elitsatsningar. Det är personliga kontakter som är avgörande. Känn rätt sosse = mer pengar till ditt lag!
Vi i Folkpartiet valde en annan väg. Vi var tydliga i att elitsatsningar skulle ha en objektiv analys som grund för köpet av marknadsföringstjänster. Det handlar mest om mediaexponering, om publikmängd och om utövare lokalt. Vi ville att de kunniga, d.v.s. ansvariga tjänstemän, skulle hantera detta och inte politiker eller andra med intressen.
Men nu är det andra bullar som gäller. För att vara konkret: Stödet till Örebro Hockey bygger på att ett par ledande politiker inom socialdemokratin tillsammans med ett par ledande tjänsteman har beslutat att så här ska det vara - utanför alla kommunala regler.
En sådan hantering tjänar ingen på, och allra minst elitidrotten.
Media: SR Örebro
En miljon tvåhundratusen kronor går till hockeyn, kanske tvåhundratusen till om det går bra i serien (vilket vi får hoppas - att det går bra i serien alltså, inte att kommunen ska punga ut med 200.000:- pix till). Men det finns mer.
I det famösa beslutet kring jumbotronen som socialdemokraterna drev igenom i kommunstyrelsen i september (Rasmus Persson och Centerpartiet blev i vart fall manglade) finns många märkliga turer. Jumbotronen kostar 3,7 miljoner, det finns driftkostnader på 90.000 per år, men kommunen ska betala mer än 600.000:- i hyra per år. Varför? En enkel analys borde vara så här:
Avskrivning 10% = 370.000:- / år
Genomsnittilig ränta, 5 %, = 100.000:- / år (högt räknat)
Driftkostnader = 90.000:- / år
Summa: 560.000:- / år
Kommunens kostnader: 620.000:- / år
Skillnad = 60.000:-
Kommunen tar kostnaderna, men Örebro Hockey får intäkterna från reklamförsäljningen från jumbotronen. Bara efter stark press tillkom ett beslut att Fritidsnämnden ska förhandla en ökad hyra för jumbotronen. Men ingen vet något om vad det innebär.
Vi i Folkpartiet var mycket kritiska till hanteringen av hela beslutet kring stödet till Örebro Hockey. Vi var det dels av de skäl som visas ovan. Men framförallt av två andra skäl.
För det första att kommunen ökar ut stöd till elitförening efter elitförening utan att ha en aning om varför. I augusti KIF Örebro. I september Örebro Hockey. I november??? För varför ska hockeyn ha en gräddfil? Det finns fler elitföreningar (som dessutom spelar i högsta serien) som har ekonomiska utmaningar: Basket, Volley, Handboll, Innebandy... Och går man en nivå ner, eller tar med individuella sporter blir det mycket mer.
Hur många extra miljoner kommer sossarna att ta till elitidrotten? Och vem får betala? Sannolikt bredden. För det finns inte ett ymnighetshorn i kommunen, ens för Baastad och Sundin (han som egentligen bestämmer).
För det andra att det som nu sker är en socialistisering av elitidrotten i Örebro. I socialdemokraternas Örebro har alltid kommunen varit centrum för allting. Allt skulle hanteras av kommunen. Kommunens fingrar skulle vara i alla syltburkar. Till och med det privata företagandet var en angelägenhet för socialisterna inom socialdemokratin. De företagare som lyckades var ofta de som hade rätt kontakter inom partiet.
Och nu går elitidrotten samma väg. Det är Örebro kommun som bestämmer vilka elitlag som ska finnas. Det är skattepengar som är basen för elitsatsningar. Det är personliga kontakter som är avgörande. Känn rätt sosse = mer pengar till ditt lag!
Vi i Folkpartiet valde en annan väg. Vi var tydliga i att elitsatsningar skulle ha en objektiv analys som grund för köpet av marknadsföringstjänster. Det handlar mest om mediaexponering, om publikmängd och om utövare lokalt. Vi ville att de kunniga, d.v.s. ansvariga tjänstemän, skulle hantera detta och inte politiker eller andra med intressen.
Men nu är det andra bullar som gäller. För att vara konkret: Stödet till Örebro Hockey bygger på att ett par ledande politiker inom socialdemokratin tillsammans med ett par ledande tjänsteman har beslutat att så här ska det vara - utanför alla kommunala regler.
En sådan hantering tjänar ingen på, och allra minst elitidrotten.
Media: SR Örebro
2011-10-18
Humanism tack!
Ingen som läser eller ser eller hör om den 91-åriga Ganna kan väl vara oberörd. Det är omänskligt att utvisa en 91-åring som har demenssjukdom, som har flera andra sjukdomar, som har tillbringat lång tid i Sverige och som har all sin släkt här. Men enligt såväl Migrationsverket som invandringsministern är lagen skriven så och de särskilda skäl, eller som lagen skriver ”synnerligen ömmande omständigheter”, som kan åberopas passar inte i detta fall.
Då borde väl lagen ändras?
Nej - säger migrationsministern. Lagen är bra och ska inte ändras. Om vi ändrar den så riskerar vi att få hit alldeles för många gamla som bara har rätt till pension, sjukvård och äldreomsorg och som inte ger något tillbaka till samhället. Vi har inte råd, säger Billström. I vart fall säger han ungefär så om man läser vad hemsidorna skriver.
Jag hoppas han är felciterad.
För ska det finnas ett nyttorekvisit för all invandring? Är det bara de människor som har möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen genom arbete och skatt som ska få rätt att stanna? Så har det aldrig varit, och jag hoppas att det aldrig kommer att bli så heller.
Sverige ska kunna ta emot människor som flyr från förföljelse, och som kanske har drabbats så illa av den att de aldrig kommer att kunna bidra till något samhällsnyttigt arbete även i framtiden, oavsett om de är 5, 55 eller 95 år gamla.
Men sedan finns det de där människorna som egentligen inte har flyktingstatus. De som inte ska få stanna. Om om inte funnits.
Men "om" finns. Och det är därför man i vissa lagar skriver om särskilda skäl, eller på andra sätt uttrycker att det måste finnas ett utrymme att tolka lagen "extensivt" som det heter på juridiska. Även fall som faller utanför lagens regler kan få samma rätt som den som finns innanför. Men hur ska man då tolka detta om "särskilda skäl"? Här brukar lagstiftaren ge olika former av riktlinjer. Men riktlinjerna är och kan heller aldrig vara något annat än riktlinjer. Det finns ingen lag som kan täcka in alla fall.
Så borde migrationsverket tänka. Och så borde migrationsministern tänka. Och räcker inte lagstiftningen och dess förarbeten som det ser ut idag för dem att tänka så, så måste lagstiftningen och dess förarbeten ändras.
Det finns inget humant i att utvisa en 91-årig allvarligt sjuk människa från tryggheten och hela släkten i Sverige till otryggheten och ensamheten i Ukraina, även om hon inte har flyktingstatus. Det enda humana är att låta Ganna stanna, och att hennes fall leder till att tolkningen av lagen ändras. Det vill Folkpartiet. Det vill flera andra partier.
Sverige har råd med att låta Ganna stanna. Sverige har inte råd med en inhuman migrationspolitik.
Media: DN1, DN2, DN3 och SVD och Expressen1, Ex2, Ex3 och Aftonbladet1, AB2 och TV4-1, TV4-2, TV4-3 och SVT1, SVT2, SVT3 och SR1
Då borde väl lagen ändras?
Nej - säger migrationsministern. Lagen är bra och ska inte ändras. Om vi ändrar den så riskerar vi att få hit alldeles för många gamla som bara har rätt till pension, sjukvård och äldreomsorg och som inte ger något tillbaka till samhället. Vi har inte råd, säger Billström. I vart fall säger han ungefär så om man läser vad hemsidorna skriver.
Jag hoppas han är felciterad.
För ska det finnas ett nyttorekvisit för all invandring? Är det bara de människor som har möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen genom arbete och skatt som ska få rätt att stanna? Så har det aldrig varit, och jag hoppas att det aldrig kommer att bli så heller.
Sverige ska kunna ta emot människor som flyr från förföljelse, och som kanske har drabbats så illa av den att de aldrig kommer att kunna bidra till något samhällsnyttigt arbete även i framtiden, oavsett om de är 5, 55 eller 95 år gamla.
Men sedan finns det de där människorna som egentligen inte har flyktingstatus. De som inte ska få stanna. Om om inte funnits.
Men "om" finns. Och det är därför man i vissa lagar skriver om särskilda skäl, eller på andra sätt uttrycker att det måste finnas ett utrymme att tolka lagen "extensivt" som det heter på juridiska. Även fall som faller utanför lagens regler kan få samma rätt som den som finns innanför. Men hur ska man då tolka detta om "särskilda skäl"? Här brukar lagstiftaren ge olika former av riktlinjer. Men riktlinjerna är och kan heller aldrig vara något annat än riktlinjer. Det finns ingen lag som kan täcka in alla fall.
Så borde migrationsverket tänka. Och så borde migrationsministern tänka. Och räcker inte lagstiftningen och dess förarbeten som det ser ut idag för dem att tänka så, så måste lagstiftningen och dess förarbeten ändras.
Det finns inget humant i att utvisa en 91-årig allvarligt sjuk människa från tryggheten och hela släkten i Sverige till otryggheten och ensamheten i Ukraina, även om hon inte har flyktingstatus. Det enda humana är att låta Ganna stanna, och att hennes fall leder till att tolkningen av lagen ändras. Det vill Folkpartiet. Det vill flera andra partier.
Sverige har råd med att låta Ganna stanna. Sverige har inte råd med en inhuman migrationspolitik.
Media: DN1, DN2, DN3 och SVD och Expressen1, Ex2, Ex3 och Aftonbladet1, AB2 och TV4-1, TV4-2, TV4-3 och SVT1, SVT2, SVT3 och SR1
2011-10-17
Dålig lag, dålig tillämpning
Läser att polisen i Stockholm ska börja med att ta ut avgifter av de fotbollsklubbar som bolagiserats för den bevakning de anser behövas inför matcher. Det är en galen tillämpning av en galen lag.
Det finns nämligen en gammal lag i botten. Det togs 1993 ett beslut om att polisen har rätt att ta betalt för bevakning av idrottsevenemang som anordnas av bolag med vinstintresse. Så här skriver lagen: ”Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen.” Ideella föreningar omfattas inte av denna bestämmelse, utan den rör bolag.
Det finns två principiella bekymmer med denna lagstiftning och denna tillämpning.
1) Det finns ingen anledning att göra skillnad på bolag och föreningar när det gäller elitidrott, som fotboll och hockey. Vinstintresset är sannolikt lika stort, och lika behövligt, hos båda organisationsslagen. Men lagstiftningen, som beslutades under en helt annan tid av svensk idrottshistoria, menar att det är skillnad bara för att organisationsformen är olika för olika elitklubbar. En sådan lagstiftning borde göras om omedelbart.
2) Den största problematiken är ändå frågan kring hur polisen ska finansieras och vad som ska ingå i det offentliga uppdraget. Ordningslagen gör skillnad på offentliga tillställningar som anordnas i vinstsyfte. Men det är inte rimligt. För hur drar man gränsen? Ska en pub som har ett band betala för polisens bevakning utanför på gatan, eller bara om polisen behöver gå in på puben? Och vilken tariff ska polisen ta ut? Ska det finnas en utryckningsavgift, och hur gör man om det visar sig om det inte behövs någon insats när man kommer fram?
I en rättsstat är polisens arbete ett av de allra viktigaste. Även de som brukar bekänna sig till olika nivåer av "nattväktarstater" menar att polisen, åklagarna och domstolarna ska vara offentligt finansierade. Det är en rimlig hållning. För om det blir plånboken som styr, riskerar statens våldsmonopol att bli en fråga om pengar. Det är inte rimligt!
För mig är det självklart att regeringen omedelbart borde se över den lag som gör detta tillåtet. Och det borde vara lika självklart att polisen fortsätter att tillämpa lagen som man gjorde de första 16 åren den fanns, d.v.s. valde att inte använda den.
Media: DN, SVD, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet2, SVT1 och SVT2, SR1 och SR2
Komplettering:
Idag, 19/10, tar DNs ledare upp just denna situation och argumenterar på ett likartat sätt som jag gjorde när denna blogg skrevs. Det är ett bra och riktigt ledarinlägg. Det vore välgörande om regeringen nu agerar skyndsamt!
Media: DN-ledare
Det finns nämligen en gammal lag i botten. Det togs 1993 ett beslut om att polisen har rätt att ta betalt för bevakning av idrottsevenemang som anordnas av bolag med vinstintresse. Så här skriver lagen: ”Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen.” Ideella föreningar omfattas inte av denna bestämmelse, utan den rör bolag.
Det finns två principiella bekymmer med denna lagstiftning och denna tillämpning.
1) Det finns ingen anledning att göra skillnad på bolag och föreningar när det gäller elitidrott, som fotboll och hockey. Vinstintresset är sannolikt lika stort, och lika behövligt, hos båda organisationsslagen. Men lagstiftningen, som beslutades under en helt annan tid av svensk idrottshistoria, menar att det är skillnad bara för att organisationsformen är olika för olika elitklubbar. En sådan lagstiftning borde göras om omedelbart.
2) Den största problematiken är ändå frågan kring hur polisen ska finansieras och vad som ska ingå i det offentliga uppdraget. Ordningslagen gör skillnad på offentliga tillställningar som anordnas i vinstsyfte. Men det är inte rimligt. För hur drar man gränsen? Ska en pub som har ett band betala för polisens bevakning utanför på gatan, eller bara om polisen behöver gå in på puben? Och vilken tariff ska polisen ta ut? Ska det finnas en utryckningsavgift, och hur gör man om det visar sig om det inte behövs någon insats när man kommer fram?
I en rättsstat är polisens arbete ett av de allra viktigaste. Även de som brukar bekänna sig till olika nivåer av "nattväktarstater" menar att polisen, åklagarna och domstolarna ska vara offentligt finansierade. Det är en rimlig hållning. För om det blir plånboken som styr, riskerar statens våldsmonopol att bli en fråga om pengar. Det är inte rimligt!
För mig är det självklart att regeringen omedelbart borde se över den lag som gör detta tillåtet. Och det borde vara lika självklart att polisen fortsätter att tillämpa lagen som man gjorde de första 16 åren den fanns, d.v.s. valde att inte använda den.
Media: DN, SVD, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet2, SVT1 och SVT2, SR1 och SR2
Komplettering:
Idag, 19/10, tar DNs ledare upp just denna situation och argumenterar på ett likartat sätt som jag gjorde när denna blogg skrevs. Det är ett bra och riktigt ledarinlägg. Det vore välgörande om regeringen nu agerar skyndsamt!
Media: DN-ledare
2011-10-16
Fel fokus
Folkpartiets landsmöte 2011 är slut. Det har varit ett bra landsmöte. Många frågor har gått i klart liberal riktning. Andra har handlat om de värderingsgrunder som måste finnas för ett liberalt samhällsbygge. På många områden har den dualism som socialliberalismen är, blivit tydlig. Klart liberalare inriktning på skatter, på arbetsmarknad, på lönebildning. Klart socialare inriktning på socialt arbete, på integration, på äldrevård. Och mer kommer fram till landsmötet 2013 då hela partiprogrammet ska vara förnyat.
Men det finns en del saker där även Folkpartiet är på väg åt fel håll.
Alldeles för ofta är nästan alla svenska "goda socialdemokrater". Den unika maktposition som partiet haft under 1900-talet har påverkat all politik, all media, alla partier på ett sätt som är fascinerande. De nya moderaterna kallar sig inte "Sveriges enda arbetareparti" för inte. För att bli maktägande måste man vara arbetareparti i Sverige, även om själva begreppet "arbetare" inte längre borde definiera svensk arbetsmarknad. Men socialdemokraterna har till och med fått många högskoleutbildade att tro att de egentligen är arbetare. Om inte genom att se till så de som är offentliganställda har fått dålig löneutveckling. Som lärarna till exempel. Eller sjuksköterskorna.
Det är i det perspektivet intressant att läsa Expressens ledare idag, och den diskussion som förs på SVD-Brännpunkt, kring rätten till heltid. Och det är i samma perspektiv intressant att följa de öppningar för att även folkpartister ska jobba för rätt till heltid som Folkpartiet nu diskuterat. I vårt fall handlar det om att vi som lokalpolitiker ska jobba för det.
Jag delar inte den synpunkten. Det finns flera skäl för det.
Det finns inte en kommun eller ett landsting som bildats för de anställdas skull. Vi har vårt uppdrag från medborgarna. Det är deras problem vi är satta att lösa. Det är deras uppdrag vi ska genomföra. Det är deras skattepengar vi ska förvalta. Men det synsätt som nu håller på att sprida sig från socialdemokratin in i moderaterna, och som även håller på att sippra in i Folkpartiet, är att det är de anställdas rätt som går före.
Det finns klara problem med en ovillkorlig rätt till heltid. Framförallt i små kommuner och på små arbetsplatser i kommunerna, men även för de anställda. Rätten till heltid kommer att innebära betydligt större krav på flexibilitet både vad gäller arbetstid och arbetsplats. Det kommer att handla om delade turer och fler arbetsplatser. Är medarbetarna villiga att acceptera detta? Och om inte - vad kommer alternativet att kosta?
Det finns beräkningar för Örebro kommuns del som visar att en rätt till heltid skulle innebära minst 10 miljoner kronor mer i utgifter, och sannolikt betydligt mer - varje månad! Är det verkligen rimligt? Det finns inga gratis luncher, ens i kommunen, så någon annan skulle få betala.
Kommer det att innebära sämre löneutveckling? Ja - i så fall finns ju inga skäl till att införa heltidsrätten, eftersom det är just möjligheten att leva på sin lön som är grunden.
Eller blir det skattehöjningar? Lika illa där - det blir inte lättare att leva på sin lön om den skatt som slår hårdast mot låginkomsttagare höjs...
Eller sänker de som vill ha rätt till heltider kvaliteten i vård, skola och omsorg? Ska de gamla, skolbarnen och förskoleungarna betala?
För mig handlar politik om att göra det som örebroarna önskar, på ett så bra sätt som möjligt:
Vi ska ha Sveriges bästa förskolor och skolor för kunskap och bildning där barn och ungdomar kan ta vara på sina möjligheter.
Vi ska ha Sveriges tryggaste äldreomsorg där den gamla kan känna sig trygg och omhändertagen på de villkor som just hon har ställt, helt individualiserat och personligt.
Vi ska vara Sveriges tryggaste stad, där vem som helst kan vistas var som helst vilken tid på dygnet som helst utan att känna otrygghet eller rädsla.
Och vi ska göra det med Sveriges bästa personal. Väl avlönad. Väl utbildad. Med bra arbetsvillkor och arbetsförhållanden. Och med den arbetstid som fungerar bäst både för arbetstagaren och arbetsgivaren utifrån örebroarnas krav och vilja.
De gamla socialdemokraterna hade oftast organisationen som mål. Banden mellan Kommunal och sossarna är orimliga! Deras påverkan på såväl lönebildning för andra grupper inom kommunen (typ lärare) som synen på heltidstjänster riskerar både välfärd och utveckling. Den kollektivistiska tron på en ovillkorlig rätt till heltid innebär att perspektivet förskjuts, från att den offentliga sektorn ska utföra det medborgarna vill och önskar, till att den själv bestämmer sina mål och sitt innehåll.
Det är sannerligen inte liberalt.
Media: SVD1 och SVD2, Expressen, DN
Men det finns en del saker där även Folkpartiet är på väg åt fel håll.
Alldeles för ofta är nästan alla svenska "goda socialdemokrater". Den unika maktposition som partiet haft under 1900-talet har påverkat all politik, all media, alla partier på ett sätt som är fascinerande. De nya moderaterna kallar sig inte "Sveriges enda arbetareparti" för inte. För att bli maktägande måste man vara arbetareparti i Sverige, även om själva begreppet "arbetare" inte längre borde definiera svensk arbetsmarknad. Men socialdemokraterna har till och med fått många högskoleutbildade att tro att de egentligen är arbetare. Om inte genom att se till så de som är offentliganställda har fått dålig löneutveckling. Som lärarna till exempel. Eller sjuksköterskorna.
Det är i det perspektivet intressant att läsa Expressens ledare idag, och den diskussion som förs på SVD-Brännpunkt, kring rätten till heltid. Och det är i samma perspektiv intressant att följa de öppningar för att även folkpartister ska jobba för rätt till heltid som Folkpartiet nu diskuterat. I vårt fall handlar det om att vi som lokalpolitiker ska jobba för det.
Jag delar inte den synpunkten. Det finns flera skäl för det.
Det finns inte en kommun eller ett landsting som bildats för de anställdas skull. Vi har vårt uppdrag från medborgarna. Det är deras problem vi är satta att lösa. Det är deras uppdrag vi ska genomföra. Det är deras skattepengar vi ska förvalta. Men det synsätt som nu håller på att sprida sig från socialdemokratin in i moderaterna, och som även håller på att sippra in i Folkpartiet, är att det är de anställdas rätt som går före.
Det finns klara problem med en ovillkorlig rätt till heltid. Framförallt i små kommuner och på små arbetsplatser i kommunerna, men även för de anställda. Rätten till heltid kommer att innebära betydligt större krav på flexibilitet både vad gäller arbetstid och arbetsplats. Det kommer att handla om delade turer och fler arbetsplatser. Är medarbetarna villiga att acceptera detta? Och om inte - vad kommer alternativet att kosta?
Det finns beräkningar för Örebro kommuns del som visar att en rätt till heltid skulle innebära minst 10 miljoner kronor mer i utgifter, och sannolikt betydligt mer - varje månad! Är det verkligen rimligt? Det finns inga gratis luncher, ens i kommunen, så någon annan skulle få betala.
Kommer det att innebära sämre löneutveckling? Ja - i så fall finns ju inga skäl till att införa heltidsrätten, eftersom det är just möjligheten att leva på sin lön som är grunden.
Eller blir det skattehöjningar? Lika illa där - det blir inte lättare att leva på sin lön om den skatt som slår hårdast mot låginkomsttagare höjs...
Eller sänker de som vill ha rätt till heltider kvaliteten i vård, skola och omsorg? Ska de gamla, skolbarnen och förskoleungarna betala?
För mig handlar politik om att göra det som örebroarna önskar, på ett så bra sätt som möjligt:
Vi ska ha Sveriges bästa förskolor och skolor för kunskap och bildning där barn och ungdomar kan ta vara på sina möjligheter.
Vi ska ha Sveriges tryggaste äldreomsorg där den gamla kan känna sig trygg och omhändertagen på de villkor som just hon har ställt, helt individualiserat och personligt.
Vi ska vara Sveriges tryggaste stad, där vem som helst kan vistas var som helst vilken tid på dygnet som helst utan att känna otrygghet eller rädsla.
Och vi ska göra det med Sveriges bästa personal. Väl avlönad. Väl utbildad. Med bra arbetsvillkor och arbetsförhållanden. Och med den arbetstid som fungerar bäst både för arbetstagaren och arbetsgivaren utifrån örebroarnas krav och vilja.
De gamla socialdemokraterna hade oftast organisationen som mål. Banden mellan Kommunal och sossarna är orimliga! Deras påverkan på såväl lönebildning för andra grupper inom kommunen (typ lärare) som synen på heltidstjänster riskerar både välfärd och utveckling. Den kollektivistiska tron på en ovillkorlig rätt till heltid innebär att perspektivet förskjuts, från att den offentliga sektorn ska utföra det medborgarna vill och önskar, till att den själv bestämmer sina mål och sitt innehåll.
Det är sannerligen inte liberalt.
Media: SVD1 och SVD2, Expressen, DN
2011-10-15
Björklund omvald
Idag valdes Jan Björklund enhälligt till Folkpartiets partiordförande för ytterligare en tvåårsperiod. Nästa landsmöte i Västerås 2013 lär nog inte innebära någon förändring. Enhälligheten är inte bara ett spel för galleriet. Jan Björklund har byggt en gedigen grund hos partiets medlemmar och de förtroendevalda.
För några år sedan skrev jag en debattartikel i DN om att Björklund sannolikt inte var rätt man att efterträda Leijonborg. Min analys var att Björklund var en alldeles för tydlig förespråkare för de högerliberala tankarna inom partiet och att det inte skulle finnas någon plats för de vänsterliberala idéerna under hans ledarskap. Och sedan hade vi ju ett antal frågor där vi inte delade åsikter. Och visst var han ett tydligt exempel på ett toppstyrt ledarskap som Folkpartiet inte behövde?
Nu har jag fått leva med ett parti styrt av Björklund i snart fem år. Hur har det blivit?
Ibland är det bara att krypa till korset. När det gäller Jan Björklund är det läge att göra det. Björklund har varit bra för Folkpartiet.
Under Björklunds hittillsvarande era har det varit utbildningsfrågorna som dominerat. Björklund har, som få andra politiker, förtydligat både parti, position och politik inom ett sakområde. Folkpartiet är skolpartiet. Vår trovärdighet är enormt hög och överträffas bara av moderaterna när det gäller ekonomisk politik och miljöpartiet när det gäller miljöpolitik.
Detta förnyelsearbete skapar också lokala möjligheter till mer medlemsaktiviteter och en starkare medlemsorganisation. Redan nu ser vi hur lokala Folkparti-nätverk tillkommer och börjar arbeta med olika sakpolitiska frågor. Det handlar om socialpolitik. Det handlar om miljöpolitik. Det handlar om arbetsmarknadspolitik. Det handlar om EU och internationella frågor.
Och Jan Björklund har lyckats skapa ett team runt sig som håller ihop partiet. Dagens politik är med nödvändighet toppstyrd. När media knackar på dörren så kan man inte som partiledare säga; "Du får tala med någon annan" eller "Jag har inte förankrat detta ännu". Det är bara att plöja på. Riskerna för att få kritik för toppstyrning är monumentala. Då gäller det att skapa förankringsprocesser som ändå skapar den frihet till aktion som behövs som ledare. Där står det individualistiska Folkpartiet idag starkt.
Är då allt gott inom partiet, gör partiledaren alltid rätt och för vi alltid helt rätt politik? Knappast. Men just idag finns det ett öppet möjlighetsfönster för Folkpartiet. Vårt partiprogramsarbete kommer att spela stor roll för hur svensk politik formeras de kommande åren. Och det kommer förhoppningsvis att vara mer bestämmande för hur Jan Björklund så småningom beskrivs som folkpartiledare än hans gärning som utbildingsminister. Gör han och vi detta rätt kommer Folkpartiets och liberalismens återstart i svensk politik bli Björklunds eftermäle.
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1, SR, SVT1, TV4-1, TV4-2
För några år sedan skrev jag en debattartikel i DN om att Björklund sannolikt inte var rätt man att efterträda Leijonborg. Min analys var att Björklund var en alldeles för tydlig förespråkare för de högerliberala tankarna inom partiet och att det inte skulle finnas någon plats för de vänsterliberala idéerna under hans ledarskap. Och sedan hade vi ju ett antal frågor där vi inte delade åsikter. Och visst var han ett tydligt exempel på ett toppstyrt ledarskap som Folkpartiet inte behövde?
Nu har jag fått leva med ett parti styrt av Björklund i snart fem år. Hur har det blivit?
Ibland är det bara att krypa till korset. När det gäller Jan Björklund är det läge att göra det. Björklund har varit bra för Folkpartiet.
Under Björklunds hittillsvarande era har det varit utbildningsfrågorna som dominerat. Björklund har, som få andra politiker, förtydligat både parti, position och politik inom ett sakområde. Folkpartiet är skolpartiet. Vår trovärdighet är enormt hög och överträffas bara av moderaterna när det gäller ekonomisk politik och miljöpartiet när det gäller miljöpolitik.
Jan Björklund har under sin tid som ledare haft en position som både är en trygghet och en utmaning. Att vara utbildningsminister, och nu vice statsminister, ger en status som är svår att ifrågasätta. Men samtidigt innebär alliansarbetet stora utmaningar vad gäller partiets profilering och opinionsmässiga framgång. Och - ett alliansarbete riskerar partiets interna arbete, ideologiska förankring och medlemsmässiga utveckling.
Här har Björklund lyckats. Björklund har, bara något år efter att han blivit vald, börjat ett spännande förnyelsearbete av Folkpartiet. Det handlar om breddning av antalet frågor som vi liberaler ska jobba med. Och det handlar om en fördjupning av de frågor där vi redan har hög trovärdighet. Men framförallt handlar det om en diskussion kring vad liberalismens svar är för dagens svåra samhällsfrågor. Om detta har jag skrivit ett antal bloggar och fler kommer.
Detta förnyelsearbete skapar också lokala möjligheter till mer medlemsaktiviteter och en starkare medlemsorganisation. Redan nu ser vi hur lokala Folkparti-nätverk tillkommer och börjar arbeta med olika sakpolitiska frågor. Det handlar om socialpolitik. Det handlar om miljöpolitik. Det handlar om arbetsmarknadspolitik. Det handlar om EU och internationella frågor.
Och Jan Björklund har lyckats skapa ett team runt sig som håller ihop partiet. Dagens politik är med nödvändighet toppstyrd. När media knackar på dörren så kan man inte som partiledare säga; "Du får tala med någon annan" eller "Jag har inte förankrat detta ännu". Det är bara att plöja på. Riskerna för att få kritik för toppstyrning är monumentala. Då gäller det att skapa förankringsprocesser som ändå skapar den frihet till aktion som behövs som ledare. Där står det individualistiska Folkpartiet idag starkt.
Är då allt gott inom partiet, gör partiledaren alltid rätt och för vi alltid helt rätt politik? Knappast. Men just idag finns det ett öppet möjlighetsfönster för Folkpartiet. Vårt partiprogramsarbete kommer att spela stor roll för hur svensk politik formeras de kommande åren. Och det kommer förhoppningsvis att vara mer bestämmande för hur Jan Björklund så småningom beskrivs som folkpartiledare än hans gärning som utbildingsminister. Gör han och vi detta rätt kommer Folkpartiets och liberalismens återstart i svensk politik bli Björklunds eftermäle.
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1, SR, SVT1, TV4-1, TV4-2
2011-10-14
Björklund vs Juholt
Det går ju inte att undvika att följa spelet kring Håkan Juholt. Måste medge att jag följde twitterflödet samtidigt som vi hade utskottshantering av motionerna om miljö med mera. Jag blev inte förvånad över att Juholt fick förtroende från sitt verkställande utskott. Allt annat hade, faktiskt, varit en omöjlighet. Av tre skäl:
För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.
För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.
För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.
---
Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.
Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.
Och nu då - vad händer?
Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.
---
Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.
Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.
Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.
Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.
Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.
---
Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.
Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3
Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,
För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.
För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.
För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.
---
Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.
Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.
Och nu då - vad händer?
Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.
---
Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.
Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.
Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.
Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.
Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.
---
Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.
Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!
Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3
Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,
Folkpartiet! Liberalerna?
Idag på väg mot landsmöte i Karlstad. Barnen sjuka (som vanligt denna höst) så det blir sannolikt en del åkande fram och tillbaka mellan sola i Karlstad och glädjen i Örebro.
Folkpartiets landsmöte 2011 är ett första steg mot formandet av ett tydligare liberalt parti. Det är bra. Men det kommer att krävas mer. Fram till landsmötet 2013 kommer ytterligare pusselbitar att läggas i detta liberala pussel.
Just nu är det två "högersvängar" som diskuteras. Reformeringen av LAS och sänkningen av marginalskattetaket. Det intressantaste är kanske att detta diskuteras som "högersvängar". LAS kan i och för sig ses som en trygghetslagstiftning. Men den skulle lika gärna kunna ses som en effektiv stängd dörr för många grupper som behöver in på arbetsmarknaden. Är det ett viktigare liberalt uppdrag att bygga murar eller att riva dem?
Och skatterna. Här finns tre principer man måste förhålla sig till.
Dels principen om ett jämlikt samhälle. Ett samhälle med små klyftor är ett mer liberalt samhälle än ett samhälle med stora. Men det förutsätter att alla har det ungefär lika lika dåligt... Och det förutsätter att alla har möjlighet och incitament att utvecklas och ta tillvara sina unika möjligheter.
Dels principen om vad skatter är. Alldeles för ofta går vi in i resterna av den tid då socialdemokraterna styrde samhällets hela tankearbete. En av de föreställningar de själva odlade över tid, var att skatterna var någon form av offentliga pengar, inte pengar som kom från skattebetalarna. Skatteintäkterna var politikernas pengar, inte något vi fått från skattebetalarna att förvalta. Det har lett till alldeles för mycket av kvalitetsbrister, ineffektivitet och suboptimeringar, eftersom få efterfrågat uppföljningar, utvärderingar och återkopplingar av resultat. Det har också lett till att flera anser att det är själva organisationen, och de anställda, som är ett mål för den offentliga verksamheten. En liberal grundprincip måste vara att vi begär att ta in så lite skattepengar som möjligt för att klara det uppdrag vi har att genomföra, och vi gör det så effektivt som möjligt. Och målet är alltid att utföra de verksamheter som medborgarna begär, inte att tillfredsställa fackföreningar för offentliganställda.
Dels principen om skatteintäkter. Eller princip och princip - det är väl mer en pragmatisk hållning om hur man gör saker bäst. Om vi har ett skattesystem som blir långsiktigt hållbarare trots att vi sänker vissa skatter, är väl det en självklarhet. Jobbskatteavdragen är ett typexempel. Värnskattens avskaffande borde vara lika självklart, liksom förändringar av arbetsgivaravgifterna (som ju borde betecknas som skatter...). Men i en globaliserad värld, där vi måste arbeta stenhårt för att skapa en arbetsmarknad som bygger på arbeten med högt kompetensinnehåll, och där vi som land kan konkurrera med alla andra länder, måste vi sannolikt gå vidare. Och om vi genom skattesänkningar kan få en bättre fungerande ekonomi, högre tillväxt, fler arbeten och en bredare grund för skatterna, innebär det också att vi värnar välfärden bättre.
Den högersväng som så många nu talar om är snarare en återgång till ett antal av de liberala grundprinciper som borde vara självklara i den situation världen idag befinner sig i. Men för att skapa ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik krävs mer inom fler områden. Det krävs mer frihet inom vissa områden. Men det krävs också en tydligare statlig och offentlig styrning inom andra.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom äldrepolitiken, både vad gäller hur man åldras som frisk med vilja att fortsätta att utveckla sig och samhället, men också för de som inte längre klarar sig själva. Och vi (vem annars?) måste lyfta frågan om den framtida äldreomsorgens finansiering.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom miljö-, klimat- och naturvårdspolitiken. En politik som är mer än kärnkraft. En politik som bygger både på tron på de marknadsekonomiska krafterna, men också på en kraftfull statlig styrning för värnandet av omistliga naturvärden.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ för hur vi hanterar de utmaningar som sjukvården ställs inför. Här finns både utmaningar vad gäller den yngre befolkningen och livsstilssjukdomar, den äldre befolkningen och åldrandets sjukdomar och alla de tekniska och medicinska landvinnigar som ger oanade möjligheter, men som ofta är enormt kostsamma. Hur finansierar vi? Hur värderar vi? Hur prioriterar vi? Hur organiserar vi?
Och fram till 2013 måste Folkpartiet (naturligtvis som enda parti) formulera ett liberalt alternativ för hur vi värnar den syn på människans värde som varit så självklar sedan demokratin infördes. Den människosyn som är grundlagd på de judisk-kristna dogmerna, men som måste klara en sekulär granskning. En människosyn som är nödvändig att värna, men också förnya, när den globaliserade världens alla ismer och ideologier trycker på. Det mångkulturella samhället bygger på en grund av starka gemensamma värderingar. Dessa värderingar kommer inte till av sig själva. Och om det inte finns en levande diskussion kring dem, riskerar vi att helt andra krafter än de vi vill, byter stenar i den.
Folkpartiets landsmöte är både en fortsättning på en lång utveckling och en början på något nytt. Så med en återkoppling till rubriken:
Folkpartiet!
Liberalerna!
Media: DN, SVD, Aftonbladet
Bloggar: Gabrielle, Mathias
Folkpartiets landsmöte 2011 är ett första steg mot formandet av ett tydligare liberalt parti. Det är bra. Men det kommer att krävas mer. Fram till landsmötet 2013 kommer ytterligare pusselbitar att läggas i detta liberala pussel.
Just nu är det två "högersvängar" som diskuteras. Reformeringen av LAS och sänkningen av marginalskattetaket. Det intressantaste är kanske att detta diskuteras som "högersvängar". LAS kan i och för sig ses som en trygghetslagstiftning. Men den skulle lika gärna kunna ses som en effektiv stängd dörr för många grupper som behöver in på arbetsmarknaden. Är det ett viktigare liberalt uppdrag att bygga murar eller att riva dem?
Och skatterna. Här finns tre principer man måste förhålla sig till.
Dels principen om ett jämlikt samhälle. Ett samhälle med små klyftor är ett mer liberalt samhälle än ett samhälle med stora. Men det förutsätter att alla har det ungefär lika lika dåligt... Och det förutsätter att alla har möjlighet och incitament att utvecklas och ta tillvara sina unika möjligheter.
Dels principen om vad skatter är. Alldeles för ofta går vi in i resterna av den tid då socialdemokraterna styrde samhällets hela tankearbete. En av de föreställningar de själva odlade över tid, var att skatterna var någon form av offentliga pengar, inte pengar som kom från skattebetalarna. Skatteintäkterna var politikernas pengar, inte något vi fått från skattebetalarna att förvalta. Det har lett till alldeles för mycket av kvalitetsbrister, ineffektivitet och suboptimeringar, eftersom få efterfrågat uppföljningar, utvärderingar och återkopplingar av resultat. Det har också lett till att flera anser att det är själva organisationen, och de anställda, som är ett mål för den offentliga verksamheten. En liberal grundprincip måste vara att vi begär att ta in så lite skattepengar som möjligt för att klara det uppdrag vi har att genomföra, och vi gör det så effektivt som möjligt. Och målet är alltid att utföra de verksamheter som medborgarna begär, inte att tillfredsställa fackföreningar för offentliganställda.
Dels principen om skatteintäkter. Eller princip och princip - det är väl mer en pragmatisk hållning om hur man gör saker bäst. Om vi har ett skattesystem som blir långsiktigt hållbarare trots att vi sänker vissa skatter, är väl det en självklarhet. Jobbskatteavdragen är ett typexempel. Värnskattens avskaffande borde vara lika självklart, liksom förändringar av arbetsgivaravgifterna (som ju borde betecknas som skatter...). Men i en globaliserad värld, där vi måste arbeta stenhårt för att skapa en arbetsmarknad som bygger på arbeten med högt kompetensinnehåll, och där vi som land kan konkurrera med alla andra länder, måste vi sannolikt gå vidare. Och om vi genom skattesänkningar kan få en bättre fungerande ekonomi, högre tillväxt, fler arbeten och en bredare grund för skatterna, innebär det också att vi värnar välfärden bättre.
Den högersväng som så många nu talar om är snarare en återgång till ett antal av de liberala grundprinciper som borde vara självklara i den situation världen idag befinner sig i. Men för att skapa ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik krävs mer inom fler områden. Det krävs mer frihet inom vissa områden. Men det krävs också en tydligare statlig och offentlig styrning inom andra.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom äldrepolitiken, både vad gäller hur man åldras som frisk med vilja att fortsätta att utveckla sig och samhället, men också för de som inte längre klarar sig själva. Och vi (vem annars?) måste lyfta frågan om den framtida äldreomsorgens finansiering.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom miljö-, klimat- och naturvårdspolitiken. En politik som är mer än kärnkraft. En politik som bygger både på tron på de marknadsekonomiska krafterna, men också på en kraftfull statlig styrning för värnandet av omistliga naturvärden.
Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ för hur vi hanterar de utmaningar som sjukvården ställs inför. Här finns både utmaningar vad gäller den yngre befolkningen och livsstilssjukdomar, den äldre befolkningen och åldrandets sjukdomar och alla de tekniska och medicinska landvinnigar som ger oanade möjligheter, men som ofta är enormt kostsamma. Hur finansierar vi? Hur värderar vi? Hur prioriterar vi? Hur organiserar vi?
Och fram till 2013 måste Folkpartiet (naturligtvis som enda parti) formulera ett liberalt alternativ för hur vi värnar den syn på människans värde som varit så självklar sedan demokratin infördes. Den människosyn som är grundlagd på de judisk-kristna dogmerna, men som måste klara en sekulär granskning. En människosyn som är nödvändig att värna, men också förnya, när den globaliserade världens alla ismer och ideologier trycker på. Det mångkulturella samhället bygger på en grund av starka gemensamma värderingar. Dessa värderingar kommer inte till av sig själva. Och om det inte finns en levande diskussion kring dem, riskerar vi att helt andra krafter än de vi vill, byter stenar i den.
Folkpartiets landsmöte är både en fortsättning på en lång utveckling och en början på något nytt. Så med en återkoppling till rubriken:
Folkpartiet!
Liberalerna!
Media: DN, SVD, Aftonbladet
Bloggar: Gabrielle, Mathias
2011-10-13
En bestämd riktning
Läser i den färska Dagens Samhälle om kommunerna som toppar när det gäller andelen offentligt anställda. I topp ligger Sveriges minsta kommun, Bjurholm, där nästan 6 av tio jobb är i kommunen. På samma lista placerar sig Lekebergs kommun på en åttonde plats. Det är bara små kommuner som finns i topp (eller botten) på listan.
Arena för tillväxt har gjort en analys av den offentliga arbetsmarknaden i alla Sveriges kommuner. Man har kollat såväl andel som antal kommunalt anställda. Man har dessutom jämfört kommuner, landsting och regioner med privata företag. Där visar det sig att de fem största arbetsgivarna är kommuner och landsting/regioner. Det största privata företaget, Ericsson, kommer på elfte plats. Och Örebro kommun kommer straxt därefter på 13 plats.
Är det något att vara stolt över, eller något att fundera kring?
Örebro kommun har enligt denna tabell 13 725 anställda. Det är mer än alla jämförbara kommuner och till och med mer än Uppsala kommun och Uppsala läns landsting.
Örebroregionen har en historik av att ha en stor offentlig sektor. För några år sedan var den offentliga sektorns andel av bruttoregionalproduktionen 5% större i Örebro än för Sverige i genomsnitt (om jag nu minns rätt). Skälen till detta är främst politiska. I det röda Bergslagen, dit vi får räkna Örebro kommun, har det ansetts naturligt att all offentligt finansierad verksamhet också ska skötas av det offentliga. Historiskt har exempelvis sossarna i Örebro varit emot alla friskolor, inte verkat för entreprenader inom annat än viss teknisk verksamhet och sagt nej till utmaningsrätten.
Fortfarande finns en underliggande syn på att kommunalt är bättre än privat. Fjolårets överord kring försäljningen av ÖBO, där sossarna och deras sidekick Hyresgästföreningen i olika sammanhang mer eller mindre demoniserade privata fastighetsägare, är bara ett övertydligt tecken på denna syn.
Är det då bra eller dåligt? Svaret är både och på kort sikt. Men det negativa dominerar på längre sikt.
Kortsiktigt innebär en stor offentlig sektor att konjunkturvariationerna slår igenom mindre. Det innebär att nedgångar sker långsammare och att de inte blir lika djupa. Men det innebär också att konjunkturuppgångar märks svagare på arbetsmarknaden. Sammantaget är det nog ändå så att de flesta upplever dessa lugnare konjunktursvängningar som något positivt.
Men det finns fler negativa faktorer.
Den grundläggande negativa faktorn är att offentlig sektor själv inte kan stå för den tillväxt som behövs för att värna välfärden. All offentlig konsumtion har sin grund i att den privata och den civila sektorn levererar in resurser till det offentliga. Om inte detta sker i tillräckligt stor utsträckning så utarmas även den offentliga sektorn, och därmed den gemensamma välfärden.
Men det finns fler problem.
De flesta jobben inom offentlig sektor kräver högre utbildning. Det är i huvudsak bra, eftersom Sverige ska vara ett land där kompetens prioriteras. Men med en svagare privat sektor, där det också finns enkla ingångsjobb, ökar risken för att fler unga och andra grupper får svårare att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.
Och en offentlig sektor kan aldrig vara så snabbfotad att den klarar av de allt snabbare omställningar som krävs i en mer internationaliserad ekonomi. Det innebär större risker för att en region med stor andel offentlig verksamhet "hamnar efter".
En stor offentlig sektor konkurrerar också med den privata sektorn om de befintliga resurserna, exempelvis vad gäller personalförsörjning. Det kan skapa en negativ spiral där företag som behöver personal tvingas flytta, och därmed skapar en än svagare privat sektor.
Trots debatten kring privatiseringar och entreprenader inom offentlig sektor som skett efter SNS rapporten, finns skäl att fundera över om inte alternativa utförare ändå innebär positiva effekter för den offentliga verksamheten i flera perspektiv; såväl vad gäller valfrihet, verksamhetskvalitet som ekonomi.
Det är i detta ljus de nuvarande diskussionerna kring utsträckta händer i näringslivspolitiken i Örebro också måste ses. Om det inte finns någon grundläggande samstämmighet bakom analysen av dessa förhållanden kommer utsträckta händer bara att vara en osammanhängade bit i ett ofullständigt pussel.
Folkpartiet kommer noga att analysera vad den nuvarande majoritetens utsträckta hand egentligen innebär. Vi stänger inga dörrar. Men för Örebros bästa måste en bredare och djupare diskussion till.
Källor: Dagens Samhälle, Arena för Tillväxt, SNS
Media: Radio Örebro, NA, SVT Tvärsnytt, DN-ledare, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR, SVT
Arena för tillväxt har gjort en analys av den offentliga arbetsmarknaden i alla Sveriges kommuner. Man har kollat såväl andel som antal kommunalt anställda. Man har dessutom jämfört kommuner, landsting och regioner med privata företag. Där visar det sig att de fem största arbetsgivarna är kommuner och landsting/regioner. Det största privata företaget, Ericsson, kommer på elfte plats. Och Örebro kommun kommer straxt därefter på 13 plats.
Är det något att vara stolt över, eller något att fundera kring?
Örebro kommun har enligt denna tabell 13 725 anställda. Det är mer än alla jämförbara kommuner och till och med mer än Uppsala kommun och Uppsala läns landsting.
Örebroregionen har en historik av att ha en stor offentlig sektor. För några år sedan var den offentliga sektorns andel av bruttoregionalproduktionen 5% större i Örebro än för Sverige i genomsnitt (om jag nu minns rätt). Skälen till detta är främst politiska. I det röda Bergslagen, dit vi får räkna Örebro kommun, har det ansetts naturligt att all offentligt finansierad verksamhet också ska skötas av det offentliga. Historiskt har exempelvis sossarna i Örebro varit emot alla friskolor, inte verkat för entreprenader inom annat än viss teknisk verksamhet och sagt nej till utmaningsrätten.
Fortfarande finns en underliggande syn på att kommunalt är bättre än privat. Fjolårets överord kring försäljningen av ÖBO, där sossarna och deras sidekick Hyresgästföreningen i olika sammanhang mer eller mindre demoniserade privata fastighetsägare, är bara ett övertydligt tecken på denna syn.
Är det då bra eller dåligt? Svaret är både och på kort sikt. Men det negativa dominerar på längre sikt.
Kortsiktigt innebär en stor offentlig sektor att konjunkturvariationerna slår igenom mindre. Det innebär att nedgångar sker långsammare och att de inte blir lika djupa. Men det innebär också att konjunkturuppgångar märks svagare på arbetsmarknaden. Sammantaget är det nog ändå så att de flesta upplever dessa lugnare konjunktursvängningar som något positivt.
Men det finns fler negativa faktorer.
Den grundläggande negativa faktorn är att offentlig sektor själv inte kan stå för den tillväxt som behövs för att värna välfärden. All offentlig konsumtion har sin grund i att den privata och den civila sektorn levererar in resurser till det offentliga. Om inte detta sker i tillräckligt stor utsträckning så utarmas även den offentliga sektorn, och därmed den gemensamma välfärden.
Men det finns fler problem.
De flesta jobben inom offentlig sektor kräver högre utbildning. Det är i huvudsak bra, eftersom Sverige ska vara ett land där kompetens prioriteras. Men med en svagare privat sektor, där det också finns enkla ingångsjobb, ökar risken för att fler unga och andra grupper får svårare att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.
Och en offentlig sektor kan aldrig vara så snabbfotad att den klarar av de allt snabbare omställningar som krävs i en mer internationaliserad ekonomi. Det innebär större risker för att en region med stor andel offentlig verksamhet "hamnar efter".
En stor offentlig sektor konkurrerar också med den privata sektorn om de befintliga resurserna, exempelvis vad gäller personalförsörjning. Det kan skapa en negativ spiral där företag som behöver personal tvingas flytta, och därmed skapar en än svagare privat sektor.
Trots debatten kring privatiseringar och entreprenader inom offentlig sektor som skett efter SNS rapporten, finns skäl att fundera över om inte alternativa utförare ändå innebär positiva effekter för den offentliga verksamheten i flera perspektiv; såväl vad gäller valfrihet, verksamhetskvalitet som ekonomi.
Det är i detta ljus de nuvarande diskussionerna kring utsträckta händer i näringslivspolitiken i Örebro också måste ses. Om det inte finns någon grundläggande samstämmighet bakom analysen av dessa förhållanden kommer utsträckta händer bara att vara en osammanhängade bit i ett ofullständigt pussel.
Folkpartiet kommer noga att analysera vad den nuvarande majoritetens utsträckta hand egentligen innebär. Vi stänger inga dörrar. Men för Örebros bästa måste en bredare och djupare diskussion till.
Källor: Dagens Samhälle, Arena för Tillväxt, SNS
Media: Radio Örebro, NA, SVT Tvärsnytt, DN-ledare, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR, SVT
2011-10-12
Sälj Ånnaboda!
Ånnabodaanläggningen, eller Kilsbergen i Örebro AB som det kommunala bolaget egentligen heter, borde redan ha sålts. Under den förra mandatperioden förberedde vi allt som behövdes för en försäljning och avvaktade egentligen bara slutet på den internationella lågkonjunkturen. Då räknade vi nämligen med att kunna få ett godtagbart pris för anläggningen.
Men sedan valet i september 2010 har allt gått i stå. Skälet är självklart. Socialdemokraterna vill inte.
För oss i Folkpartiet har frågan varit glasklar hela tiden: En kommun ska inte driva konferensanläggningar, vare sig i helägda eller majoritetsägda bolag. En kommun ska inte syssla med illojal konkurrens. En kommun ska inte riskera skattebetalarnas pengar. En kommun ska inte ta pengar från skola och omsorg och lägga på bolag som den privata sektorn ska driva.
Men socialdemokraterna agerar tvärsom.
När Folkpartiet beskriver det som borde vara självklart - att kommunen inte ska äga och driva konferensanläggningar - väljer sossarna att försöka hitta en lösning där kommunen blir kvar som majoritetsägare men där man blandar in privata intressenter i bolaget. Det är en dålig konstruktion av flera skäl.
För det första måste omfattande investeringar till för att anläggningen ska bli driftsmässig. Tiotals hotellrum bör byggas för att det ska bli jämvikt mellan anläggningen i övrigt och boendedelen. Det kostar miljoner. Ska kommunen riska skattebetalarnas pengar på detta? Absolut inte säger Folkpartiet! Men sossarna säger ja...
När Folkpartiet pekar på att Ånnaboda redan idag är ett typexempel på illojal konkurrens, hukar sossarna. Dagens siffror visar på att anläggningen åter går med miljonförluster. Nu pekar det upp mot två miljoner i underskott. En privat ägare hade fått kasta in handduken och gjort konkurs. Men kommunen går in med pengar som annars skulle kunnat gå till skola och omsorg och räddar anläggningen igen. För det är inte första gången. Ånnabodas konferensanläggning har kostat örebroarna massor av miljoner genom åren.
När Folkpartiet pekar på att Ånnabodas konferensanläggning är ett riskprojekt och att kommunen riskerar skattebetalarnas pengar, verkar sossarna hålla för öronen. Istället för att minska kommunens inblandning vill de öka den. OK - de vill minska kommunens ägande från 100 % till kanske 51 %. Men eftersom det krävs mångmiljoninvesteringar så ökar risken för skattebetalarna i alla fall.
Och när vi i Folkpartiet pekar på det orimliga i att kommunen år efter år skjuter till extra pengar för att inte konferensbolaget ska gå i konkurs, säger istället sossarna att det är viktigt att värna spår och leder. Men det hänger ju inte ens ihop. Örebro kommun kan behålla ägandet av vartenda spår och varenda sommar- och vinterled, varenda badplats och varenda kommunägd hektar av marken kring anläggningen även i framtiden för att värna det rörliga friluftslivets intressen. Det skulle sannolikt gynna också en framtida privat ägare av anläggningen. Men på något sätt verkar sossarna tro att just konferensanläggningen är så viktig att de kan ta miljoner som annars skulle kunna gå till skola och omsorg och sätta i anläggningen.
Jag har varit i kontakt med flera företrädare för bolag som har visat intresse för att ta över anläggningen. Det finns planer för omfattande investeringar i ett område som kan bli än mer intressant som en nationell angelägenhet. Men det förutsätter att kommunen lämnar sina krav på ägarskap eller delägarskap. Det borde vara en självklarhet att vi ska göra det.
Idag går Radio Örebro ut med att kommunledningen sträcker ut en hand för breda och långsiktiga uppgörelser kring näringslivspolitiken. Hittills är det fyra partier som omfattas av denna "breda" överenskommelse. Folkpartiet har ännu inte sett någon utsträckt hand. Det kan man ha olika uppfattning kring. Om den kommer är vår avsikt att vara aktiva deltagare i ett arbete för en bättre näringslivspolitik.
Men jag är skeptisk till att vi ska lyckas. Det räcker med att se till olikheterna kring Ånnaboda. Socialdemokraternas syn på privat företagande är så olikt Folkpartiets att det är osannolikt att vi ska kunna finna breda lösningar på annat än sådana självklarheter som god kommunal service och infrastrukturinvesteringar.
För:
Vi är för valfrihet, de är emot.
Vi är för entreprenader, de är emot.
Vi är för utmaningsrätt, de är emot.
Vi är för en mindre monopolistisk bostadsmarknad, de är emot.
Vi är för att avskaffa illojal konkurrens, de är emot.
Vi är för att sälja bolag, de är emot.
Örebro behöver en mer liberal näringslivspolitik med politiker som har tilltro till företag och företagare. Örebro behöver en mer liberal kommun, som sätter gränser för kommunens agerande på den privata marknaden.
Örebro behöver en mer liberal kommun, där fokus för kommunpolitikerna ligger på förskola och skola, på omsorgen om de gamla och inte på att politiker ska få leka företagsledare.
Det arbetet kommer vi att driva både nu i opposition och inom kommande majoriteter.
Media: Radio Örebro1 och Radio Örebro2
Men sedan valet i september 2010 har allt gått i stå. Skälet är självklart. Socialdemokraterna vill inte.
För oss i Folkpartiet har frågan varit glasklar hela tiden: En kommun ska inte driva konferensanläggningar, vare sig i helägda eller majoritetsägda bolag. En kommun ska inte syssla med illojal konkurrens. En kommun ska inte riskera skattebetalarnas pengar. En kommun ska inte ta pengar från skola och omsorg och lägga på bolag som den privata sektorn ska driva.
Men socialdemokraterna agerar tvärsom.
När Folkpartiet beskriver det som borde vara självklart - att kommunen inte ska äga och driva konferensanläggningar - väljer sossarna att försöka hitta en lösning där kommunen blir kvar som majoritetsägare men där man blandar in privata intressenter i bolaget. Det är en dålig konstruktion av flera skäl.
För det första måste omfattande investeringar till för att anläggningen ska bli driftsmässig. Tiotals hotellrum bör byggas för att det ska bli jämvikt mellan anläggningen i övrigt och boendedelen. Det kostar miljoner. Ska kommunen riska skattebetalarnas pengar på detta? Absolut inte säger Folkpartiet! Men sossarna säger ja...
När Folkpartiet pekar på att Ånnaboda redan idag är ett typexempel på illojal konkurrens, hukar sossarna. Dagens siffror visar på att anläggningen åter går med miljonförluster. Nu pekar det upp mot två miljoner i underskott. En privat ägare hade fått kasta in handduken och gjort konkurs. Men kommunen går in med pengar som annars skulle kunnat gå till skola och omsorg och räddar anläggningen igen. För det är inte första gången. Ånnabodas konferensanläggning har kostat örebroarna massor av miljoner genom åren.
När Folkpartiet pekar på att Ånnabodas konferensanläggning är ett riskprojekt och att kommunen riskerar skattebetalarnas pengar, verkar sossarna hålla för öronen. Istället för att minska kommunens inblandning vill de öka den. OK - de vill minska kommunens ägande från 100 % till kanske 51 %. Men eftersom det krävs mångmiljoninvesteringar så ökar risken för skattebetalarna i alla fall.
Och när vi i Folkpartiet pekar på det orimliga i att kommunen år efter år skjuter till extra pengar för att inte konferensbolaget ska gå i konkurs, säger istället sossarna att det är viktigt att värna spår och leder. Men det hänger ju inte ens ihop. Örebro kommun kan behålla ägandet av vartenda spår och varenda sommar- och vinterled, varenda badplats och varenda kommunägd hektar av marken kring anläggningen även i framtiden för att värna det rörliga friluftslivets intressen. Det skulle sannolikt gynna också en framtida privat ägare av anläggningen. Men på något sätt verkar sossarna tro att just konferensanläggningen är så viktig att de kan ta miljoner som annars skulle kunna gå till skola och omsorg och sätta i anläggningen.
Jag har varit i kontakt med flera företrädare för bolag som har visat intresse för att ta över anläggningen. Det finns planer för omfattande investeringar i ett område som kan bli än mer intressant som en nationell angelägenhet. Men det förutsätter att kommunen lämnar sina krav på ägarskap eller delägarskap. Det borde vara en självklarhet att vi ska göra det.
Idag går Radio Örebro ut med att kommunledningen sträcker ut en hand för breda och långsiktiga uppgörelser kring näringslivspolitiken. Hittills är det fyra partier som omfattas av denna "breda" överenskommelse. Folkpartiet har ännu inte sett någon utsträckt hand. Det kan man ha olika uppfattning kring. Om den kommer är vår avsikt att vara aktiva deltagare i ett arbete för en bättre näringslivspolitik.
Men jag är skeptisk till att vi ska lyckas. Det räcker med att se till olikheterna kring Ånnaboda. Socialdemokraternas syn på privat företagande är så olikt Folkpartiets att det är osannolikt att vi ska kunna finna breda lösningar på annat än sådana självklarheter som god kommunal service och infrastrukturinvesteringar.
För:
Vi är för valfrihet, de är emot.
Vi är för entreprenader, de är emot.
Vi är för utmaningsrätt, de är emot.
Vi är för en mindre monopolistisk bostadsmarknad, de är emot.
Vi är för att avskaffa illojal konkurrens, de är emot.
Vi är för att sälja bolag, de är emot.
Örebro behöver en mer liberal näringslivspolitik med politiker som har tilltro till företag och företagare. Örebro behöver en mer liberal kommun, som sätter gränser för kommunens agerande på den privata marknaden.
Örebro behöver en mer liberal kommun, där fokus för kommunpolitikerna ligger på förskola och skola, på omsorgen om de gamla och inte på att politiker ska få leka företagsledare.
Det arbetet kommer vi att driva både nu i opposition och inom kommande majoriteter.
Media: Radio Örebro1 och Radio Örebro2
2011-10-11
Ledarskap krävs när ledarskap saknas
Örebro kommuns ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Det prognosticerade överskottet har minskat från ca 150 miljoner kronor i augusti till ca 60 miljoner just nu. Om man plockar bort överskott från en del försäljningar av tomträtter och liknande återstår 14 miljoner. Och sedan kommer en tillfällig extra belastning från en omräkning av pensionsskulden på ca 25 miljoner.
Från flera nämnder hörs också oroande signaler. Gymnasienämnden, som i prognosen sägs ha ett underskott på 8 miljoner, räknar med att utvecklingen blir sämre. Försörjningsstödet ökar enligt en uppgift på kommunstyrelsen idag. Och många nämnder använder de tillfälliga pengar som kommunledningen pytsade ut för att klara ett nollresultat. Men det betyder att de inte gör sin hemläxa för att få en långsiktig balans.
I detta läge borde den politiska kommunledningen ta saken på allvar. Men så verkar inte vara fallet. Kommunstyrelsens ordförande finns inte på plats när ekonomin diskuteras i kommunstyrelsen. Det kommer inte en enda fråga från någon av ledamöterna i kommunstyrelsen till ekonomerna på sammanträdet. Det finns inte någon information kring hur SKDC bedömer det ekonomiska läget. Det är allvarligt.
Än allvarligare är det när kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, i Nerikes Allehanda använder rena härskartekniker för att avfärda kritik. Ett direkt citat: ...när Staffan Werme skriker att vi måste låna till driften så är det naturligtvis en överdrift. Har jag skrikit? Knappast. Men tyvärr är det ytterligare ett exempel på hur socialdemokraterna väljer konflikt och personangrepp istället för samtal och ideologi.
Och Lena Baastad menar att: Historiskt har vi haft goda resultat så även om det är en dipp för 2011 så är det ingen katastrof... Okunskapen slår igenom totalt. 2011 är inte något dåligt år. Den dipp Baastad talar om, och som alla fruktar, kommer 2012 och framåt. Det är då kommunen riskerar en kraftig nedrevidering av skatteutvecklingen. Det är då ledarskapet kommer att sättas på prov. Men kommunstyrelsens ordförande har uppenbarligen dålig kontroll på såväl kommunens ekonomi som den ekonomiska utvecklingen i landet.
På kommunfullmäktige i augusti, i Lena Baastads frånvaro, menade Björn Sundin att man inte hade några skäl att omvärdera sin ekonomiska politik. Den utveckling som alla andra såg, spelade ingen roll för kommunledningen. Nu ser vi konsekvenserna av denna underlåtenhet att agera. Kommunledningens oansvarighet kommer att skapa enorma problem för skolan, för förskolan, för äldreomsorgen.
Hittills har socialdemokraterna varit helt ointresserade av att söka samarbete kring ekonomin. Ingen har överhuvudtaget varit intresserad av att samtala med oppositionen. Det är illa. Örebro kommun skulle må bättre av politiker som ville samtala, istället för att stänga dörrar.
Folkpartiet har en god vana att leda kommunen och att arbeta med ekonomi. Vi klarade av att leda Örebro genom en av de djupaste lågkonjunkturerna under efterkrigstiden utan att hota vare sig välfärd eller utveckling. Vi vet vad den innebär att ha och ta ledningen även när det blåser och när besluten inte alltid är populära. Vi är villiga att dela med oss av våra erfarenheter. Vi är villiga att söka breda lösningar. Vi är villiga att dela både makt och ansvar.
Dagens prognos, och den kommande nedrevideringen av framtida skatteintäkter, visar på vilka utmaningar Örebro står inför. Då duger det inte att ha en kommunstyrelseordförande som förringar problemen och som uppenbart inte har koll på hur ekonomin fungerar. Då krävs istället breda lösningar, breda samtal och delat ansvar.
Folkpartiet är och har alltid varit villigt att öppna dörrar, samtala och finna den bästa lösningen för Örebro, för örebroarna och för vår gemensamma välfärd. Det är dags att Lena Baastad och socialdemokraterna nu visar någon form av ledarskap och öppnar dörrar. Örebro och örebroarna kräver det!
Media: NA, Radio Örebro
Källor: SKL
Bloggar: Kent Persson
Örebro kommun krisar!
Idag fick vi bokslutsprognos 2 föredragen på kommunstyrelsen. Det var ingen munter läsning. Ekonomin är sannerligen i gungning.
Resultatet ser ut att bli 60 miljoner kronor. Men räknar man bort tillfälliga intäkter så är man nere i 14 miljoner. Och sedan kommer ytterligare en post till, en ökning av pensionsskulden, med runt 25 miljoner kronor. Det innebär att det faktiska resultatet i år blir någonstans mellan +35 och -10 miljoner kronor.
Men ett nollresultat är väl bra? Svaret är ett rungande nej!
För att kommunen ska kunna investera i skolor och äldreboenden så måste vi ha ett överskott. Det är överskottet som gör att vi kan investera utan att låna. Och det är överskottet som gör att kommunen kan klara sämre tider utan att behöva spara och säga upp.
Men nu finns inget överskott. Kommunen använder 100,2% av skatteintäkterna och statsbidragen till löpande räkningar. Det innebär att kommunen använder finansnettot, d.v.s. räntor på olika pengar som vi hanterar, om det är på plus. Och om det inte finns något positivt finansnetto så får kommunen låna. Det är illa!
OK - pengar är väl en sak. Men man måste kolla verksamheterna också. Det är OK om det kostar pengar om verksamheterna går bra. Men tyvärr är det inte så heller. Av åtta mål som ska nås, klarar Örebro kommun bara av att uppfylla ett. Det är målet att inte ha för många helt tomma lokaler... Alla andra misslyckas kommunen med.
Den nya kommunledningen bär ett stort ansvar för detta. Verksamheternas mål är förvisso en långsiktig process. Men för alldeles för många verksamhetsmål har trenderna vänt nedåt, eller stannat upp, under 2011.
Men framförallt bär Lena Baastad & Co det totala ansvaret för ekonomin. Hon var delansvarig under det första halvåret, och helt ansvarig i princip från 1 juni. Det var under hennes ledning som den nya kommunledningen i juni försökte snabbrösta igenom en ogenomtänkt budget. Det var under hennes ledning som samma politiker i augusti struntade i alla varningssignaler som fanns och röstade igenom den budget som var fel redan i juni.
Nu ser vi följderna. Kommunens nämnder klarar inte av att hålla sina budgetar. Just nu ser det ut som underskottet blir 8 miljoner kronor. Sannolikt beror det till stor del på att Baastad & Co släppt på kraven på ekonomin. Och hela kommunens resultat är i en brant rutschkana mot underskott, kanske redan 2011, men 2012 ser mycket allvarligt ut.
I det läget borde det finnas en stark politisk ledning. Men den saknas. Lena Baastad vare sig syns eller finns i den lokala politiken. Dagens allvarliga kommunstyrelse
Resultatet ser ut att bli 60 miljoner kronor. Men räknar man bort tillfälliga intäkter så är man nere i 14 miljoner. Och sedan kommer ytterligare en post till, en ökning av pensionsskulden, med runt 25 miljoner kronor. Det innebär att det faktiska resultatet i år blir någonstans mellan +35 och -10 miljoner kronor.
Men ett nollresultat är väl bra? Svaret är ett rungande nej!
För att kommunen ska kunna investera i skolor och äldreboenden så måste vi ha ett överskott. Det är överskottet som gör att vi kan investera utan att låna. Och det är överskottet som gör att kommunen kan klara sämre tider utan att behöva spara och säga upp.
Men nu finns inget överskott. Kommunen använder 100,2% av skatteintäkterna och statsbidragen till löpande räkningar. Det innebär att kommunen använder finansnettot, d.v.s. räntor på olika pengar som vi hanterar, om det är på plus. Och om det inte finns något positivt finansnetto så får kommunen låna. Det är illa!
OK - pengar är väl en sak. Men man måste kolla verksamheterna också. Det är OK om det kostar pengar om verksamheterna går bra. Men tyvärr är det inte så heller. Av åtta mål som ska nås, klarar Örebro kommun bara av att uppfylla ett. Det är målet att inte ha för många helt tomma lokaler... Alla andra misslyckas kommunen med.
Den nya kommunledningen bär ett stort ansvar för detta. Verksamheternas mål är förvisso en långsiktig process. Men för alldeles för många verksamhetsmål har trenderna vänt nedåt, eller stannat upp, under 2011.
Men framförallt bär Lena Baastad & Co det totala ansvaret för ekonomin. Hon var delansvarig under det första halvåret, och helt ansvarig i princip från 1 juni. Det var under hennes ledning som den nya kommunledningen i juni försökte snabbrösta igenom en ogenomtänkt budget. Det var under hennes ledning som samma politiker i augusti struntade i alla varningssignaler som fanns och röstade igenom den budget som var fel redan i juni.
Nu ser vi följderna. Kommunens nämnder klarar inte av att hålla sina budgetar. Just nu ser det ut som underskottet blir 8 miljoner kronor. Sannolikt beror det till stor del på att Baastad & Co släppt på kraven på ekonomin. Och hela kommunens resultat är i en brant rutschkana mot underskott, kanske redan 2011, men 2012 ser mycket allvarligt ut.
I det läget borde det finnas en stark politisk ledning. Men den saknas. Lena Baastad vare sig syns eller finns i den lokala politiken. Dagens allvarliga kommunstyrelse
2011-10-10
Politik och politik
Just nu cirklar allt kring Håkan Juholt. Ska han klara sig eller inte? Frågan är öppen. Men min amatörmässiga sannolikhetsanalys leder till att han sitter kvar. Skälen? Socialdemokraterna har sannolikt inte råd med ytterligare ett partiledarbyte. Hur skulle det gå till? Vem skulle kunna ställa upp? Alla andra kandidater är ju prövade och förkastade. Det spelar ingen roll om den nya proceduren skulle ske stängt eller öppet. Vem skulle ens vilja försöka kandidera till det parti som förr sade sig vara statsbärande, men som nu knappt kan bära sig själv.
Sedan känns det för mig som bara känner Juholt på håll att hans politiska profil är sådan att han hellre går med huvudet mellan axlarna medan motvinden blåser, än att ge upp. Ibland är det en god egenskap. Ibland rent kontraproduktiv. I detta fall kan det mycket väl blir så att om han klarar denna kris, så kan inget annat nå honom. Men är detta bra, eller dåligt? För honom själv? För socialdemokraterna?
Medan socialdemokraterna jobbar hårt på att förminska sig själva jobbar FOLKPARTIET med sin politik. Idag kom Jan Björklund med ytterligare information kring vad som kommer att hända på landsmötet i Karlstad i helgen. Det handlar om den ekonomiska politiken.
Folkpartiet vill ta rejäla steg för att minska statsskatten och pressa ner marginalskatten till den nivå som är medelvärdet för OECD, d.v.s. 40%. Naturligtvis ska även den så kallade värnskatten, en skatt som egentligen inte är något värn utan en extraskatt på utbildning och entreprenörskap, tas bort.
Detta steg är ytterligare ett steg på den resa som Folkpartiet nu inleder. Det är en intressant resa. Man skulle kunna säga att den är lite radikal både vänster och höger.
Radikal vänster - för att Folkpartiet tydligare lyfter de solidaritetsfrågor som är centrala i vårt samhälle. Människans oändliga värde och värdighet lägger grunden. Värnet om de svagaste, exempelvis de utsatta barnen, blir tydligare. Tryggheten för de äldre likaså. Och förhoppningsvis kommer vi de kommande åren att bli än tydligare i vår vilja att ta internationell solidaritet och miljö- och naturutmaningarna på allvar.
Men också radikal höger, för i Sverige är det radikal höger att påstå att mer pengar inte säkert innebär bättre välfärd. En gång i min ungdom trodde jag också på denna socialdemokratiska dogm, som fortfarande är så väl företrädd i media. Mer pengar = bättre välfärd. Men en artikel i Dagens Industri nån gång i mitten av 1990-talet fick mig att börja fundera. Där visade det sig att det inte fanns något samband mellan höga utgifter och god kvalitet. Och de senaste åren har Sveriges Kommuner och Landsting, bland annat tillsammans med Socialstyrelsen, gjort många så kallade Öppna jämförelser, som styrker detta. Det är inte mer pengar, utan hur de används, som är det viktiga när man väl kommit upp i de skattesatser och resursutnyttjande som alla svenska kommuner och landsting nu har.
Och det är också radikal höger att påstå att lägre skatter kan innebära bättre välfärd. Samma socialdemokratiska, tydligt nationalistiska, politik säger att vi själva kan bestämma våra skattesatser och vi behöver inte ta hänsyn till omvärlden. Men Folkpartiet, som är det mest internationella partiet i Sverige, ser världen ur ett annat ljus. Vi måste lägga våra skattesatser på de nivåer, och ta in skatterna på de sätt som gör att vi bibehåller eller ökar vår internationella konkurrenskraft. Det innebär att vi måste värna de personer, de yrken och de företag som har kompetens att lyfta oss in i framtiden. Straffbeskattningar på högre inkomster är ett bra sätt att minska välfärden på lång sikt. Skattesystemen måste istället fokusera på att skapa en stabil tillväxt för att de ökade resurserna ska kunna bli en stabil bas för framtidens välfärd.
Folkpartiet går före (som vanligt) i vår strävan att finna de bästa lösningarna på dagens och morgondagens problem. Sannolikt kommer det att leda till konfrontationer både inom alliansen och mellan Folkpartiet och den vänsteropposition som kanske fortfarande finns.
Men oavsett om Håkan Juholt hade slarvat med hyresersättningssystemet eller inte, hade skiljelinjen mellan hans socialdemokratiska politik och Folkpartiets liberala politik varit övertydlig. Den konservativa, bruksvänstersvängen mot den internationella, radikala förnyelsepolitiken. Förhoppningsvis är det politik som kommer att diskuteras när röken så småningom lägger sig efter Juholtgate. Då kommer skillnaden mellan den liberala politiken för framtiden, och den konservativa socialdemokratiska och socialistiska politiken från gårdagen, att vara varandras huvudmotståndare.
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1, SVT1
Sedan känns det för mig som bara känner Juholt på håll att hans politiska profil är sådan att han hellre går med huvudet mellan axlarna medan motvinden blåser, än att ge upp. Ibland är det en god egenskap. Ibland rent kontraproduktiv. I detta fall kan det mycket väl blir så att om han klarar denna kris, så kan inget annat nå honom. Men är detta bra, eller dåligt? För honom själv? För socialdemokraterna?
Medan socialdemokraterna jobbar hårt på att förminska sig själva jobbar FOLKPARTIET med sin politik. Idag kom Jan Björklund med ytterligare information kring vad som kommer att hända på landsmötet i Karlstad i helgen. Det handlar om den ekonomiska politiken.
Folkpartiet vill ta rejäla steg för att minska statsskatten och pressa ner marginalskatten till den nivå som är medelvärdet för OECD, d.v.s. 40%. Naturligtvis ska även den så kallade värnskatten, en skatt som egentligen inte är något värn utan en extraskatt på utbildning och entreprenörskap, tas bort.
Detta steg är ytterligare ett steg på den resa som Folkpartiet nu inleder. Det är en intressant resa. Man skulle kunna säga att den är lite radikal både vänster och höger.
Radikal vänster - för att Folkpartiet tydligare lyfter de solidaritetsfrågor som är centrala i vårt samhälle. Människans oändliga värde och värdighet lägger grunden. Värnet om de svagaste, exempelvis de utsatta barnen, blir tydligare. Tryggheten för de äldre likaså. Och förhoppningsvis kommer vi de kommande åren att bli än tydligare i vår vilja att ta internationell solidaritet och miljö- och naturutmaningarna på allvar.
Men också radikal höger, för i Sverige är det radikal höger att påstå att mer pengar inte säkert innebär bättre välfärd. En gång i min ungdom trodde jag också på denna socialdemokratiska dogm, som fortfarande är så väl företrädd i media. Mer pengar = bättre välfärd. Men en artikel i Dagens Industri nån gång i mitten av 1990-talet fick mig att börja fundera. Där visade det sig att det inte fanns något samband mellan höga utgifter och god kvalitet. Och de senaste åren har Sveriges Kommuner och Landsting, bland annat tillsammans med Socialstyrelsen, gjort många så kallade Öppna jämförelser, som styrker detta. Det är inte mer pengar, utan hur de används, som är det viktiga när man väl kommit upp i de skattesatser och resursutnyttjande som alla svenska kommuner och landsting nu har.
Och det är också radikal höger att påstå att lägre skatter kan innebära bättre välfärd. Samma socialdemokratiska, tydligt nationalistiska, politik säger att vi själva kan bestämma våra skattesatser och vi behöver inte ta hänsyn till omvärlden. Men Folkpartiet, som är det mest internationella partiet i Sverige, ser världen ur ett annat ljus. Vi måste lägga våra skattesatser på de nivåer, och ta in skatterna på de sätt som gör att vi bibehåller eller ökar vår internationella konkurrenskraft. Det innebär att vi måste värna de personer, de yrken och de företag som har kompetens att lyfta oss in i framtiden. Straffbeskattningar på högre inkomster är ett bra sätt att minska välfärden på lång sikt. Skattesystemen måste istället fokusera på att skapa en stabil tillväxt för att de ökade resurserna ska kunna bli en stabil bas för framtidens välfärd.
Folkpartiet går före (som vanligt) i vår strävan att finna de bästa lösningarna på dagens och morgondagens problem. Sannolikt kommer det att leda till konfrontationer både inom alliansen och mellan Folkpartiet och den vänsteropposition som kanske fortfarande finns.
Men oavsett om Håkan Juholt hade slarvat med hyresersättningssystemet eller inte, hade skiljelinjen mellan hans socialdemokratiska politik och Folkpartiets liberala politik varit övertydlig. Den konservativa, bruksvänstersvängen mot den internationella, radikala förnyelsepolitiken. Förhoppningsvis är det politik som kommer att diskuteras när röken så småningom lägger sig efter Juholtgate. Då kommer skillnaden mellan den liberala politiken för framtiden, och den konservativa socialdemokratiska och socialistiska politiken från gårdagen, att vara varandras huvudmotståndare.
Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1, SVT1
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)