Toppstyrning...

Läser om boken Knapptryckarkompaniet och hur den före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kände sig i den moderata riksdagsgruppen. Bilden är inte förvånande.

Det finns två skäl till detta.

Det ena är att bilden bara är en pusselbit i ett större pussel. Jag har hört företrädare för andra partier uttrycka ungefär samma sak vad gäller den interna demokratin i sina partier. Kanske är det främst företrädare för de två stora som gör det. Bilden av socialdemokratin är absolut inte annorlunda. Inte heller på det lokala planet. Många socialdemokrater lokalt har mellan skål och vägg vittnat om att behovet att hålla samman partiet har vägt över alla andra behov. Utskällningar av enskilda har varit en del av den politiska vardagen.

Visst möter man ibland kritik såväl från sitt eget parti och från de andra mindre partierna, men det är inte lika frekvent. (Hur vi hanterat frågan i Folkpartiet lokalt återkommer jag till.) Men det är framförallt från de två stora den massiva kritiken kommer. Frågan är varför?

Jag tror det finns två huvudanledningar.

Den första är att båda partierna har en enormt tydlig hierarki. Såväl moderater som socialdemokrater lever i en organisation som styrs från toppen. Jag har ofta blivit fascinerad över hur socialdemokraterna kan få alla sina ledamöter att över en natt byta åsikt, bara för att Verkställande Utskottet bytt politik. Skolpolitiken är det mest lysande exemplet. Men det finns många. De socialdemokratiska bloggarna och twittrarna verkar lika styrda. Ett direktiv går ut, och sedan agerar man som ett kollektiv.

Inom Folkpartiet är vi ofta glada över att vi får med oss våra förtroendevalda på någon form av kollektivt agerande. Synen på individualismen är djupt förankrad, och eftersom liberalism aldrig eftersträvar en lösning för allt given för alltid, finns möjlighet till ständiga tolkningar. Och, säger våra medlemmar och förtroendevalda, varför har någon annans tolkning större företräde än min?

Den andra huvudanledningen är makt. Det finns två maktpartier i Sverige. S och M. Strävar man efter makten som huvudorsak måste man agera utifrån de förutsättningar som gäller. Då handlar det om att visa (alltså visa - inte vara) enighet, om ETT budskap som går ut överallt, om EN organisation som agerar snabbt och effektivt och så vidare. Politikens form blir lite mer av en försäljning av en vara, än en ideologisk smältdegel.

Men det finns också ursäkter för varför man måste agera som man gör. Här kommer också mina egna erfarenheter från koalition Örebro att synas.

När Allians för Sverige bildades gjordes det för att bryta det ohälsosamma enpartivälde som styrt Sverige under merparten av de senaste 100 åren. Att bryta socialdemokraternas makthegemoni var värt rätt mycket för alla allianspartierna. Det innebar att man fick kompromissa. Och när fyra partier ska kompromissa kan inte alla kompromisser diskuteras i vare sig partistyrelse, riksdagsgrupp eller på landsmötet. Det gäller att lita på de som kompromissar, partiledare och partiledning.

När sedan Alliansen vinner, och en regering ska bli handlingskraftig, krävs samma kompromissande kontinuerligt. När partiledarna ska avgöra en fråga kan de rätt ofta inte invänta en bredare förankring i partiernas organisationer. Det gäller att de har ett starkt förtroende som bas för sina kompromisser, och att det egna partiet hela tiden antingen känner att kompromissen är förankrad i den egna politiken, eller att om man viker från den egna politiken ändå kan känna att helheten är acceptabel.

I detta läge är riksdagsgruppens jobb bara att vara ett knapptryckarkompani. Det finns inte så många andra alternativ. Bilderna från socialdemokratins maktperiod var ungefär likadana. Men istället för att handla om kompromisser mellan fyra partier handlade det om kompromisser inom ett parti med lika stor spännvidd som mellan de fyra allianspartierna.

Vi hade den diskussionen ofta lokalt i Folkpartiet under den förra perioden. Mitt inspel var där att vi fick acceptera helheten trots att vi förlorade i detaljer. Att min roll mer var att företräda Koalition Örebro och mindre Folkpartiet Örebro. Att det var viktigare för Folkpartiet att det fanns en majoritet där vi fanns med men inte fick igenom all vår politik, än att vi kunde driva vår politik i opposition. Att vi måste lita till varandra när vi kompromissade, i nämnder, programnämnder, kommunstyrelse. Att de andra partierna i koalitionen skulle kunna lita på oss när vi antingen sade ja eller nej till en kompromiss. Det var inte lätt, därför att det innebar att många upplevde sig som just en del i ett knapptryckarkompani. Men det var nödvändigt för att få en kommunledning som kunde agera.

Så - är detta en nödvändig del av den moderna politiken? I vårt politiska system är det sannolikt så. Jag kan personligen inte förstå hur man i andra partier kan acceptera offentliga utskällningar inför partier eller förtroendegrupper. Men för att en majoritet ska fungera så måste man acceptera att de valda representanterna i partiet just får vara den representativa demokratins medspelare.

Om vi vill ha ett annat system, måste vi byta fot. Vårt demokratiska system utgår från partierna, inte personerna. För att en person ska ha "rätt" att vara individualist inom ett parti måste man vara personvald. Men det är inte en speciellt stark "rätt" eftersom partivalet trots allt lägger grunden också för din framgång.

Ska vi slippa knapptryckarkompanier lär vi förändra såväl partisystem som valsystem. Majoritetsval i enmansvalkretsar ger dig som person en betydligt starkare ställning. Men vi får ett tvåpartisystem. Ett totalt genomslag av personkryss i valet skapar också en starkare rätt till individuella bedömningar.

Folkpartiet var på väg mot en annan hållning i dessa individuella frågor, framförallt när Mauricio Rojas röjde runt som fristående liberal. Men för att skapa hållbara sådana förändringar krävs en bred politisk enighet över många partigränser. Och så länge som makten står på spel, lär sådana förändringar inte komma till stånd.

Media: DN1, DN2, SVD1, SR1, SR2, SVT1, TV4-1, AB1, AB2, Expr1,

Självklar valfrihet

Under det senaste året har valfriheten inom såväl skolområdet som äldreomsorgsområdet ifrågasatts. Det är i grunden bra. Varje system måste ständigt prövas för att se vilka förändringar som måste göras.

Men slutsatserna av detta ifrågasättande blir ibland märkliga. De politiska undertonerna skymmer alldeles för ofta själva valfriheten och dess konsekvenser.

Idag är det lätt att säga att vi ska förbjuda riskkapitalister inom äldreomsorgen. Forskare kan peka på avhandlingar från 1980-talets USA som hävdar att det är bra med valfrihet inom tekniska områden, men svårt inom servicesektorn. Problemet är bara att världen förändrats, och kommer att förändras.

Jämför vi hur äldreomsorgen i Sverige såg ut 1980 eller 1990 med hur den ser ut idag är skillnaden enorm. Då - i den politiskt styrda ofrihetens tid - vann Bengt Westerberg ett val åt Folkpartiet för att han krävde eget rum på långvården. Idag finns inte långvården. Idag finns knappt delade rum inom äldreomsorgen. Idag finns ett helt annat tänkande kring individernas rätt, kring hur en gammal människa har rätt att behandlas, än vad som fanns då. Valfriheten och individualiseringen har ökat, såväl inom den offentliga sektorn som inom den privata sektorn.

Sannolikt hade individualiseringen kommit även i ett system utan alternativa utförare, men utvecklingen hade lika sannolikt gått långsammare.

Än intressantare blir frågeställningarna kring valfriheten inom äldreomsorgen när man ser framåt några år. Då kommer allt fler gamla att bli ännu äldre, och behoven av en tid av stöd från det offentliga genom vård, omsorg eller en kombination av de båda, kommer att öka. Denna demografiska utmaning kommer att ställa hela den offentliga finansieringen av välfärden inför ännu oprövade vägval.

Sveriges Kommuner och Landsting har underaökt välfärdens långsiktiga finansiering. Den visar att om vi stannar kvalitetsutvecklingen vid dagens nivå, så kommer vi att klara finansieringen. Men är det någon som tror att 40-talisterna kommer att nöja sig med det? De är ju redan idag missnöjda med omsorgen om sina nu åldriga föräldrar... Det innebär att vi måste söka nya vägar att finansiera livsnödvändig vård och omsorg, och andra vägar att finansiera lika nödvändig service utanför den livsnödvändiga vården och omsorgen.

Kan man klara det i ett system där en finansiär också är den enda utföraren? Knappast. Framtidens äldreomsorg tillhör mångfalden. E mångfald av utförare. En mångfald av alternativ. En mångfald av innehåll. En mångfald av kvalitet. En mångfald av lösningar på en mångfald av utmaningar.

Dagens diskussion kring valfrihet kan inte enbart baseras på forskningsresultat baserade på en helt annan situation. Den kan inte heller baseras på dagens situation. Och knappast på en utopisk bild målad av media och mediala politiker. Den bild att det inte finns några problem inom offentligt driven service som målas upp från vänsterhåll är felaktig. Båda de stora kommunala välfärdssystemen, skolan och äldreomsorgen, står inför stora utmaningar i framtiden. Ökade krav på bättre kvalitet och ökad individualisering är ett par av dessa.

Dagens diskussion måste ta sitt avstamp i morgondagens utmaningar. Då är valfriheten inte bara en möjlighet. Då är valfriheten självklar.

Media: DN1, DN2, SVD1, E24-1, SVT1, SVT2, SVT3, Expr1

Klimat i fokus

Så har då klimatmötet i Durban inletts. Dit har såväl beslutsfattare som påverkare rest från när och fjärran. De flesta har nog tagit det miljöovänliga flyget dit, oavsett om man jobbar för en koldioxidneutral värld eller ej. Men vad spelar det för roll om man som klimatarbetare tar flyget till klimatmötet? Det är ju ändå så viktigt, och så köper man säkert utsläppsrätter också...

I Godmorgon Världen i P1 i går fanns en intressant intervju med en "klimatpsykolog" kring varför inte klimatfrågorna engagerar längre. Då talade han om något han benämnde kognitiv dissonans. Som jag förstår det så handlar det om att man tycker att exempelvis klimatfrågan är viktig, men eftersom man inte lever klimaträtt, blir man tvungen att omtolka sitt engagemang så att det fungerar till det liv man lever. Eller: OK, jag lever inte klimaträtt, jag vill åka på charter till Thailand, men eftersom jag handlar KRAV-tomater och åker kollektivt så mycket det går får jag ändå livet att gå ihop...

Ibland tänker jag att detta sannolikt är en beskrivning av miljöpartiets storstadsväljare. De som sannolikt inte lever speciellt miljörätt, förutom att de bor i en så tät stad att de kan klara sig utan bil, men eftersom de röstar på miljöpartiet (och handlar KRAV-mat) har de ändå gjort det som krävs av dem. Rätt många av de jag känner (utanför politiken) som sympatiserar med miljöpartiet är i vart fall på den skalan.

Tänker jag fel? Eller finns det spår av sanning i det?

Kognitiv dissonans - intressant ord...

Jag skulle vilja hävda att hela miljöpolitiken är ett skolexempel på denna kognitiva dissonans. Skälen är många men framförallt handlar det om vår oförmåga att kunna hantera de generationsproblem som miljöpolitiken så ofta innehåller.

Klimatutmaningen handlar om att vi idag måste bestämma oss för hur klimatutvecklingen ska vara om 100 år.

Giftutmaningen handlar om att vi idag måste bestämma oss för hur många samverkande gifter som våra barnbarn ska härbärgera i sina kroppar.

Naturutmaningen handlar om att vi idag måste försöka hantera behovet att värna biologisk mångfald i någon variant av hundraårs- eller tusenårsperspektiv.

Vem klarar det? Vem vet hur världen ser ut i morgon, och än mindre om 100 eller 1000 år? Och hur kan de som lever då veta att det var det jag gjorde idag som gjorde skillnad? Det är helt omöjligt! Och det är totalt omöjligt att göra politik av det hela. Och ändå är det just det vi måste!

Men frågan är hur? Hur skapar man styrsystem som får klimatet att hanteras på ledningsnivå, lika självklart som ekonomin?

Hur klarar man av att skapa system där ekosystemtjänsternas utveckling blir lika självklara i resultat- och balansräkningar som produktionskostnader och PR-utgifter?

Hur kan vi hitta system där de större balansräkningarna, till exempel de globala ekosystemens resiliens, hanteras såväl inom BNP-funktionerna som tillväxtsiffrorna?

Inte är det lätt. Kanske det kommer att bli omöjligt att hantera. Frågan är vad som då händer.

När jag ser på mitt eget liv, medveten som jag är, blir det också ett tydligt tecken på kognitiv dissonans. Jag vet sannolikt mer än de flesta om vad klimatutmaningen innebär och vad jag borde göra. Ändå gör jag det inte. Jag hittar andra vägar ut. Men strävar ändå efter att långsamt ta mig åt rätt håll. Om inte jag som medveten klarar av att leva klimatriktigt, hur ska då mina mer eller mindre ointresserade grannar klara det?

Den frågan, hur vi får de många att aktivt engagera sig i klimatutmaningen, är egentligen Durban-mötets gordiska knut. Det räcker inte med nationella och internationella konventioner. Det behövs ett paradigmskifte.

Tyvärr tror jag inte att detta paradigmskifte kommer att finna jord att gro i förrän det blir en systemkris. Mångårig torka i USAs mellanväster som omöjliggör jordbruk. Smältande inlandsisar som höjer havsnivåerna och hotar dränka storstäder. Förändrade regnmönster som hotar stabilitet och fred. Eller liknande.

Frågan är vilken tid vi då har att handla. Och vilka medel som står till buds för att lösa de uppkomna effekterna. I detta är det enklare att vara pessimist än optimist. Det är enklare att tro att systemen kantrar, än att tro på en långsam och stabil utveckling.

Men det är skillnad på att vara pessimist, och att vara pessibilist. Pessimisten sitter och deppar. Pessibilisten deppar, men tar sig i kragen och gör det han kan göra. Den hållningen, en gång formulerad av den finländske filosofen Georg Henrik von Wright, är en livshållning som ändå kan lägga grunden för en ny klimatpolitik.

Media: SR, SR2, SR3, DN, DN2, SVD, SVT,

Politics och policies

Jag har en tidigare kommunalrådskollega (numera ingående i ett annat lag) som brukar prata om skillnaden mellan politics och policies. Han har hämtat det från amerikansk politisk diskussion.

Som jag förstår det menar han att politics är det politiska spelet medan policies är det politiska innehållet.

Idag är svensk politisk debatt rätt dominerad av politics, och rätt lite handlar om policies, eller?

Som en antik tragedi går socialdemokraternas kollaps genom medianätet. Huvudrollen i tragedin innehas av Håkan Juholt. Men såväl författarskap som regi står andra krafter för.

När partiledare byts, i Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, är det mer processen än det politiska innehållet som belyses.

När partiledare ifrågasätts, som inom Kristdemokraterna, verkar det mer vara framtoningen, eller hemmahörandet i olika subgrupper, som är viktigt. Det politiska innehållet är mer tillbakadraget.

Och så vidare.

I SVD har Maria Ludvigsson flera gånger skrivit om det hon kallar SIFO-ismen. Jag själv har bloggat om det. Det handlar om att partierna inte längre är företrädare för ideologiskt förankrade idéer, utan att de numera har det våta fingret i opinionsvinden. Opinionsförändringar skapar idag politiska förändringar. I går var det politik som skapade opinionsförändringar.

Som alltid just nu landar man i socialdemokraternas kris när man ska ta exempel på detta. De senaste dagarnas opinionsundersökningar visar på fortsatta enorma problem. Partiet verkar just nu ligga på en 25 % nivå eller lite mer. De flesta artiklarna kring detta handlar om hur länge Håkan Juholt ska sitta, och när botten är nådd. I dagens SVD Brännpunkt försöker i och för sig Juholt att lyfta en del politiska frågor, men det får liten bäring.

Denna medialisering av politiken, och förytligandet av den medialiserade politiken är ett bekymmer. Dels för politik och politiker, men mest för hur vi långsiktigt ser på demokrati som medel att hantera framtida utmaningar.

För det finns utmaningar som måste hanteras. Och det finns ideologiska skillnader mellan de möjliga vägarna att hantera eller lösa dem. Problemet är bara att det inte alltid är de traditionella partimönstren som bryts i en höger - vänsterskala.

Låt mig peka på tre som jag ser som avgörande:

För det första: Klimatutmaningen. Idag är det 9 grader varmt i Örebro. I går fanns det inte en gnutta snö i Kiruna. I USA hävdar flera presidentkandidater att klimatförändringarna bara är naturliga och inte behöver lösas. I Asien och Afrika dör hundratusentals människor årligen av händelser orsakade av väderfenomen.

Hur ska vi lösa klimatkrisen? Ska den lösas, eller ska vi hoppas på det bästa? Vilka vägar finns att gå? Är det tillbaka till världen före oljan, eller finns det vägar framåt? Hur hanterar vi tillväxt, sysselsättning och den globala fördelningen av såväl kostnader som intäkter? Hur kan vi dessutom hantera de risker för social oro, för osäkerhet kring råvaruresurser och exempelvis vatten?

Skiljelinjerna går sannolikt inte mellan höger och vänster, utan snarare inom partierna. Socialdemokrater och moderater bär inom sig såväl betong-ister, som klimat-ister. Inom Miljöpartiet finns de som vill tillbaka till gårdagen, rena ekosofister, och sådana som sannolikt ser utveckling som vägen framåt.

Och den liberala vägen, vad är den? Självklart utveckling, men sedan? Hur skapar man klimatramar för tillväxt och globalisering? Hur får man den enskilda människan att ta ansvar, inte bara för sig själv utan för såväl hela planeten som för kommande generationer? Finns det en klimatanpassad liberal individualism? Vi måste våga ställa frågan!

För det andra: Hur hanterar vi de demografiska utmaningarna? När vi bara blir allt äldre, de flesta allt friskare men ändå fler som blir sjukare, hur klarar den offentliga sektorn den utmaningen? Och hur ser näringslivet på att så många går sysslolösa fast de är friska och värdefulla, fast de fyllt 65, 75 eller 85?

Hur hanterar civilsamhället de många gamla som har så mycket kvar att ge? Är det bara golf och resor till Kanarieöarna som gäller?

Hur hanterar våra ekonomiska system ett läge där du studerar till du är 30, jobbar till du är 60 och sedan lever livet till du är 90 och dör då du passerat 100? Kan vi verkligen tro att 30 års jobb ska försörja oss själva i 70 år?

Det finns idag inget parti som adresserar denna utmaning på något tydligt sätt. Men vi liberaler borde. Det finns en brytpunkt idag mellan den gamla, kollektivistiska synen på åldrande och äldre, och den individualistiska syn som måste slå igenom. Men än tvekar vi kring vad det kommer att innebära.

Och för det tredje: Finns det en tillväxtens gräns? Eller snarare - är livet bara en strävan efter mer av allt?

Dagens tillväxtsiffror mäts på traditionella grunder. Produktion och konsumtion av varor och tjänster. Det finns mycket litet av balansräkning i tillväxten. Uttag av ändliga resurser bokas inte av på något balanskonto. Inte heller nedsmutsning hanteras av det långsiktigare balanskontot utan enbart i en kortsiktig resultaträkning.

De sociala implikationerna av tillväxten belyses inte heller. Hur ser de sociala variationerna ut när vi enbart mäter framgång i pengar?  Var finns kulturens värde i tillväxten? Hur mäter vi värdet i stabila och funktionella samhällen där möten mellan människor och dialog, ersätter ensamhet och konflikt? Och hur mäter vi värdet av en soluppgång i maj, då vitsipporna blommar och göktytan gal?

Det finns en uppenbar risk att politiken blir en spegel av samhället i övrigt. En följare istället för en ledare. Man kan alltid ifrågasätta politiker, politiska partier och politiska ideologier som ledare. Men om detta ledarskap inte längre finns, vem är det då som leder?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4 och SVD1, SVD2, SVD3 och SR1, SR2, och SVT1, SVT2 och Expressen1,  och NA1 och TV4-1, TV4-2

Ständigt denne Borg!

Så har då Anders Borg utnämnts till den bästa finansministern i Europa. Financial Times står för utmärkelsen. Det är roligt.

Ständigt denne Borg, kan man säga. Det är rätt många som menar att han är den främsta orsaken till de nya Moderaternas framgångar. Jag delar den uppfattningen. Anders Borg är den bästa finansministern Sverige haft på länge. Han har möjligheten att driva en kraftfull politik tack vare sitt partis starka ställning såväl i regering som i opinion. Och han har dessutom förmånen att jobba i en regering som (hittills i vart fall) sett enighet som ett självändamål. Det är bra, för Borg, för Moderaterna och för Sverige.

Det är sannolikt inte lika bra för de mindre regeringspartierna. Men - säger jag - what the heck, det kan man leva med. Borgs insatser har varit de viktigaste för att förändra svensk politik i grunden. Hans arbete har gjort att det nu är de nya Moderaterna som är det statsbärande partiet, medan det tidigare statsbärande socialdemokratiska partiet nu knappast ens bär sig själv. Denna gärning är enormt viktig av många skäl. Inte bara ekonomiska. Lika mycket politiska. Och framförallt demokratiska.

Svensk demokrati har vitaliserats av socialdemokraternas fall. Och förhoppningsvis kommer vitaliseringen att fortgå när det gamla korporativistiska socialdemokratiska samhället fortsätter falla samman. De ohälsosamma banden mellan andra samhällsaktörer som LO (eller Hyresgästföreningen för att ta ett lokalt exempel) måste brytas för att vi ska öka den reella demokratin.

Det är rätt underhållande att läsa socialdemokratiska kommentarer till utnämningen. Katrin Kielos skriver till exempel så här: "Att bli utnämnd till EU:s bästa ­finansminister 2011 är lite som att bli utnämnd till Afrikas bästa skidåkare."


Man kan inte annat än småle åt den bitterhet och jante-syn som lyser igenom. Och kanske det är det viktigaste brottet i svensk politik. Socialdemokratin är synonymt med "jante-lagen". Tro inte att du är någon. Försök inte vara bäst. Stick inte upp. Var inte individualist. Då trycker vi andra ner dig!

Förhoppningsvis har den politiken nått vägs ände. Förhoppningsvis är det kompetens, individualism, glädje, vilja och mod som nu kommer att karaktärisera Sverige. Där är Borg en av flera förebilder.

Kan inte låta bli att prata lite fotboll också. För precis som Borg förändrat den svenska synen på politik och ekonomi, så har Zlatan Ibrahimovic förändrat synen på svensk fotboll. Individuellt skicklig. Kompetent. Individualist. Modig. Absolut inte Jante. Zlatan håller förhoppningsvis att ta svensk fotboll till nya höjder där det är OK att vara bäst, att gå ut på plan och tro, veta och vilja göra allt bättre än alla andra och visa att man vet att man kan det också.

Det är positiv individualism. Det är framtiden. Den individualismen kan också bära ett lag. Precis som en individuellt skicklig finansminister kan bära ett land och en regering.

Så - det är kul att Borg får ett europeiskt pris. Nu borde bara Zlatan få guldbollen!

Media: DN1 och DN2, SVD, NA, SVT, Aftonbladet,

Blogg: Kent Persson

Socialdemokraterna mot 15 %?

Rätt kul. Idag har TV4 nyheterna huvudrubriken att en statsvetare menar att sossarnas botten är runt 15 %. Jag undrar om han läst min blogg från den 13/11 2010. För mer än ett år sedan tänkte jag i de banorna. Lite kul att vara dryga året före experterna...

Det finns inget som idag gör att jag behöver revidera mina funderingar. Socialdemokraterna är ett parti i fritt fall. Det är inte Håkan Juholts fel. Han är snarare ett symptom på det förfall som började för länge sedan, när ideologin försvann helt och ersattes av makten som sammanhållande kraft. När sedan makten inte längre finns, saknar också partiet sitt berättigande.

Fortfarande finns rester av maktpartiet kvar. Tyvärr kunde vi i Örebro inte klara av att låta socialdemokraterna vara kvar i opposition ytterligare en mandatperiod. Det hade sannolikt varit nyttigt för såväl demokratin som den eventuellt kvarvarande socialdemokratiska ideologin. Annars blir det övertydligt att i Örebro kommun, liksom i landstinget, är det inte ideologin som är viktig. Det är makten. Därför är det inte svårt för socialdemokraterna att sälja bort löften som bort vara ideologiskt kärnstoff. Vårdnadsbidraget är det tydligaste exemplet på den ideologiska rötan.

Därför är det inte heller svårt att svika löften. Före valet skulle skolor räddas. Efter valet ska andra läggas ner. Före valet var det rätt till heltid. Efter valet är det rätt till utredning om rätt till heltid. Före valet gick barn och gamla före asfalt och betong. Efter valet sparas det mest på barn och gamla, och minst på betong. Bara ett maktparti kan göra sådana svängar. Och därför att man fortfarande har makten hålls partiet ihop lokalt. Men även de lokala företrädarna ger sig nu in i slakten av moderpartiet...

Det är inte en vågad gissning att Juholt får gå före valet 2014. Men det är lika ovågat att gissa att han sitter kvar. Om han får gå, är det sannolikt på grund av att partiet tror sig ha hittat någon som är mer medialt begåvad, men som är ännu mindre ideologisk. Om han sitter kvar beror det på att den lilla krets som bestämmer sannolikt bedömer att det inte är Juholt som är det egentliga problemet, och att en avgång skulle riskera partiets enhet än mer. En partisplittring skulle i det läget inte vara långt borta.

Den enda möjliga glädjen för socialdemokraterna är kanske att moderaterna nu verkar göra om i vart fall delar av samma resa. Makten, pragmatismen, viljan att vara ett parti för alla, kan bli samma hämsko för de nya moderaterna som för de gamla socialdemokraterna.

Socialdemokratins kris är och kommer att vara en fråga för såväl statsvetare som för oss som är politiker och intresserade av politisk utveckling under överskådlig framtid. Det vi ser idag är inget annat än det största paradigmskiftet i svensk politik på nästan 100 år.

Media: TV4Nyheterna, DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1, Radio Örebro.

Bloggar: Kent Persson

Stopp eller stopp?

I morgon kommer riksdagen att debattera statsbudgeten. Det handlar om de strukturella frågorna, om inkomsterna och om utgiftsramarna. Debatten sker i en svårbedömbar situation. Det finns mycket som talar för att EU inte bara saktar in, utan tvärstannar, när det gäller tillväxt. I USA har budgetsamtalen brutit samman. Och inte ens Kina går skadeslöst genom krisen.

Samtidigt så hackar sig börsen kvar på någon form av bärande botten. Index varierar lite upp och lite ner, men de senaste månaderna har fallet stannat.

En del siffror är till och med ljusa. I dag kunde vi läsa att småföretagarna i Örebro och Västmanland tror på ökad tillväxt.

Men så kommer mörkret igen. SEBs senaste prognos talar om att tillväxten 2012 nu blir hälften av vad banken tidigare trott. Nu menar man att tillväxttakten 2012 bara blir 0,7% för Sverige. Och i Eurozonen blir det recession, tillväxten blir negativ, -0,4 %. Och en grupp inom Nordea är än svartare. Deras mer enkelt framräknade siffror talar om en negativ tillväxt för Sverige på -2%. Det är rätt illa.

För mig som enkel kommunpolitiker är dessa siffror bekymmersamma. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för en dryg månad sedan kom med sin senaste prognos för intäkterna för kommunsektorn, bedömde man tillväxten till knappt 2 % 2012. Det innebar rätt stora omställningsproblem för fler kommuner än Örebro. Om SEB har mer rätt innebär det ytterligare påfrestningar. Om Nordeatjänstemännen har rätt, väntar ett stålbad.

Det finns flera problem med dagens ekonomiska utveckling. Jag har skrivit rätt många bloggar om dem. Osäkerheten är ett problem. Svårigheterna att hantera en recession med samma verktyg som 2008-2010 ett annat. De globala strukturella problemen, där det finns likheter mellan situationen inom de krisande delarna av EU, USA och Kina, ett tredje.

Men det finns också politiska problem. I Sydeuropa skapar behoven av reformerad ekonomi kravaller. I USA låser de två blocken varandra, med staten som gisslan.

Och i Sverige finns en dålig krismedvetenhet.

Delvis beror detta på att det inte är speciellt medialt att skriva eller tala om rätt komplicerade ekonomiska problem. Budgetdebatten i Örebro kommunfullmäktige förra veckan var ett typexempel på detta. Den styrande majoriteten talade gärna om alla nysatsningar de ville göra. Mindre gärna talade de om de besparingar de tvingas göra. Frågan om hur vi prioriterar lyste mest med sin frånvaro.

Och på Örebro Läns Landstingsfullmäktige var det än värre. Där går den styrande trojkan ut med en budget som har ett överskott på enbart 15 miljoner kronor, en tiondel av vad som behövs. Sannolikt är överskottet borta redan innan bläcket på protokollet från fullmäktige torkat.

I såväl Örebro kommun som i Örebro Läns Landsting är det socialdemokraterna som styr. De gör det förvisso tillsammans med stödpartier, i Landstinget rödgrönt, i kommunen vitsippsklöver. Men det är tydligt att det är den socialdemokratiska agendan som får genomslag. Den som säger att mer pengar alltid är bättre. Den som vägrar fundera kring prioriteringar. Den som egentligen inte vill mäta kvalitet (framförallt inte i förhållande till vad det kostar), utan bara sätta upp nya, intressanta politiska mål.

Det kan handla om att gräva ner en järnväg för miljarder. Det kan handla om ovillkorlig rätt till heltider för hundratals miljoner. Det kan handla om nya bolag för tiotals miljoner. Bara mer pengar. Bara en utökad offentlig sektor.

Tyvärr verkar det som om socialdemokraterna lokalt, regionalt och nationellt nu spelar på samma planhalva. Borta är de tankar om förnyelse som Mona Sahlin drev. Nu handlar det istället bara om mer pengar, och därmed också om höjda skatter. Den internationella utblicken saknas. Analysen av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden likaså. Och analysen av hur detta kommer att påverka det demokratiska systemet lyser enbart med sin frånvaro.

Det liberala anslaget måste vara annorlunda. Vår politik måste vara en rätt pragmatisk politik, med en stabil grund i såväl de nationalekonomiska förutsättningarna, som de demokratiska. Vi måste finna vägar att värna tillväxten, nationellt men även inom EU och globalt, när de gällande systemen krisar. Det handlar inte om mindre internationellt samarbete, utan snarare mer.

Men en bra ekonomisk politik byggs på en stabil demokratisk grund. Där måste vi göra en ordentlig hemläxa. För den offentliga sektorn är inte ett ymnighetshorn. Vi måste ha en genomgående analys både av vad den offentliga sektorn ska göra, och hur vi ska göra det.

Vad: Vilket är den offentliga sektorns uppdrag? Är det att ständigt lägga under sig nya områden, eller är det kanske till och med att krympa i vissa delar?

Hur: Handlar det om offentlig finansiering, eller om offentligt utförande? Handlar det om målstyrning, eller om uppföljning, utvärdering och återkoppling?

Svaren på dessa frågor, vad och hur, måste få en bred förankring för att det demokratiska systemet ska klara av framtidens utmaningar. För det vi ser nu, den globala osäkerhetens period, kommer att följas av flera, sannolikt mer långsiktiga. Det handlar om den demografiska utmaningen. Det handlar om klimatutmaningen. Det handlar om tillväxtens gränser.

Det krävs en bred enighet kring detta för att värna demokratin. Den finns inte idag, kanske framförallt för att inget parti på riktigt vågar ta upp denna rätt omediala diskussion. Men det finns bara ett parti som både kan och vågar. Sveriges liberala parti. Folkpartiet.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR1, DI, NA

Blogg: Cornucopia

Partibidrag i öppenhet

När Frisinnade Landsföreningen bildades för drygt 100 år sedan var en av grundförutsättningarna att partiet skulle ha en egen ekonomi som klarade av att hantera den utmaning det var att bilda och driva ett parti. Ett antal fria medborgare ställde upp med nödvändigt kapital och den svenska liberalismen fick sin tydliga hemvist.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Idag är det knappast fria medborgare som finansierar partierna och deras verksamhet. Vi som är politiker idag är en del av den offentliga sektorn. Partiernas intäkter kommer från kommunala, landstingskommunala och nationella bidrag. Många försvarar detta eftersom det innebär att partierna kan vara fria från påtryckare.

Det finns två partier som har en annan typ av finansiering. Många menar att Moderaterna får stora bidrag från näringslivet. Det är oklart hur stora dessa bidrag är, eftersom Moderaterna med dårars envishet vägrar att lagstifta om insyn. Det är illa för såväl partiet som för demokratin. Jag gissar att de flesta svenskar skulle vilja veta om och i så fall hur mycket av Moderaternas framgångar som bygger på sådana bidrag.

Det andra partiet är Socialdemokraterna. De har länge varit lika hårdnackade motståndare till öppenheten. Och det är rätt självklart. Socialdemokraterna får enorma bidrag från LO-facken. Dels i pengar, men framförallt i arbetstid. Dessa tusentals fackliga ombudsmän som använder sin fackliga tid till politisk argumentation har varit en del av den unika maktbas som socialdemokraterna skapat. Och det har gett resultat. Senast i år har Håkan Juholt lovat Kommunal att de ska få skriva lagstiftningen om den ovillkorliga rätten till heltid, den lagstiftning som kan slå ut mängder av småföretag och skapa enorma kostnadsökningar för landets kommuner. I andra länder kanske det skulle kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politisk samverkan...

Av någon anledning ändrade sig socialdemokraterna under Mona Sahlin och ville nu lagstifta om öppenhet. Det var välkommet, även om man anade ugglor i mossen. Skulle öppenheten också omfatta den arbetstid facken gav till socialdemokraterna? Eller skulle det finnas undantag?

Nu behöver vi inte fundera över detta. Håkan Juholts parti fortsätter marschen tillbaka till de gamla socialdemokraterna. Nu gäller inte längre öppenheten. Nu gäller det snöda egenintresset. Det gäller att värna partiets ekonomi. Redan har tiotals partiarbetare fått sägas upp. Den enkla bedömningen är säkert att partiet inte klarar av ytterligare neddragningar om man ens ska tro på en återkomst till makten 2014 eller 2018. Om det är sant som media skriver, att den ändrade hållningen också baseras på ett krav på ökat partistöd, är det exempellöst. Och samtidigt rasar partiet i opinionen.

För mig som liberal är det självklart att full öppenhet ska råda. Demokratin är för värdefull för att man ens ska riskera att något parti kan misstänkas för osakliga bindningar. Därför borde den fackligt-politiska samverkan mellan LO och socialdemokraterna omedelbart upphöra. LOs socialdemokratiska medlemmar ska inte ha två röster, när alla andra bara har en. Och när andelen sossar inom LO kontinuerligt minskar blir skälet än tydligare. Därför måste också en lagstiftning kring öppenhet vad gäller större bidrag till partierna omedelbart komma upp på riksdagens bord. Större bidrag - kanske mer än en tusenlapp i månaden - skulle registreras oavsett om givaren är en privatperson, ett bolag eller en organisation och oavsett om bidraget är i reda pengar eller i tjänster.

Sedan är det lika självklart att partierna borde bli bättre på att finansiera sin verksamhet på andra sätt än beroende av offentliga bidrag. Jag ser gärna mer aktiva medlemmar som tar större del i finansieringen av såväl kampanjer som verksamhet. Jag ser gärna fler sympatisörer som kan bidra till kampanjandet. Jag ser gärna fler privatpersoner, företag och organisationer som i öppenhet säger att man vill stödja det liberala partiet för att Sverige, eller Örebro, behöver en mer liberal utveckling.

Men som i allt demokratiskt arbete är öppenheten norm. Där har såväl socialdemokraterna som (de nya) moderaterna en lång väg kvar att vandra.

Media: DN och DN igen, SVT, Expressen och Expressen igen

Slut på politik...

Kanske beror det på att det är en tidig fredagsmorgon i november. Det är kallt och mörkt ute och än har inte advent börjat lysa upp fönster, gator och torg.

Men är ändå inte känslan så att det är slut på politik? Händer nånting i svensk politik överhuvudtaget, något som har med politik att göra då? Finns det några tydliga politiska konflikter? Finns det några tydliga politiska visioner? Var hettar den politiska debatten till?

OK. I Europa håller ekonomin på att rasa ihop. Men varför? För att några länder drivit en politik som inte funkat? Snarare tvärsom. Grekland fuskade sig in i eurosamarbetet. Har lite med politik att göra. Och Portugal, Spanien och Italien har levat över sina tillgångar och tillväxtsiffror. Det kan man göra oavsett om man kallar sig socialist eller konservativ.

Och i Sverige har vi en vårdskandal. Ett privat bolag har trott att man kan sätta ekonomi och vinster före omsorgskvalitet. Det blir ett himla liv på politiker och partier. Men under finns en massa undersökningar som visar att privat omsorg inte alls är sämre än offentlig. Och visst har det varit omsorgsskandaler inom offentlig omsorg, utan att det ställts krav på att kommuner inte ska få driva äldreomsorg...

Men politik handlar om mer än så. Politikens grund är tanken om det framtida samhället. Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle vill vi vara med och skapa? Och politikens byggstenar är de sakpolitiska åtgärder vi vill genomföra för att nå vårt mål.

Men vad är visionen om det framtida samhället? Det finns inte ett enda parti som har någon.
Moderaterna vill bara administrera fram ungefär samma som idag men lite bättre.
Socialdemokraterna vet överhuvudtaget ingenting.
Centerpartiet vill vara grönt, snällt och socialliberalt. OK - men vad betyder det?
Kristdemokraterna har noll koll på om de är eller borde bli mer värdekonservativa.
Vänsterpartiet - jag har inte en aning om vad de ser som sitt drömland sedan det kommunistiska manifestet lades i malpåse.
Sverigedemokraterna förändrar sig nu från nationalism till socialkonservatism. Jaha - dimridåer skyler det som tidigare var den tydligaste, och mest inhumana, visionen.

Och sedan Folkpartiet. Vilken liberalism står vi för? Och vem vet om vad det innebär?

Jag kollade igenom några tidningars ledarsidor när jag som vanligt gjorde sonen sällskap framför morgonbolibompa:

DN skriver om rattfylla och franskt-tyskt samarbete i EU.
SVD toppar med USAs skuldberg och fyller på med betygsinflation och vårdenkäter.
Expressen håller med om Folkpartiets omsorgskollsmyndighet och skolavgifter.
Aftonbladet kör Iran-Israelspåret och KDs roll i vårdskandalen.
GP går på Syrien och Juholt.
Min lokalblaska NA kör IPRED.
Och Dalademokraten, denna tydligaste av sossetidningar, skriver om en ambulans som aldrig skickades.

Spretigt? Sannerligen.

Politiskt ideologiskt? Mycket litet.

Framåtsyftande? Känns inte så.

Så vad händer egentligen i och med politiken? Och vad är politikens syften idag?

Är det bara att rodda i ett givet system så det förhoppningsvis fungerar lite bättre?
Är det bara att ordna mer av allt?
Är det bara att hitta detaljlösningar som passar i ett medialt samhälle?

Har drömmen om framtiden tagit slut?

Visst var det enklare förr. När de sociala skillnaderna var stora. När alla inte ens fick gå i skolan. När kvinnor och fattiga män inte tilläts rösta. När slaget stod mellan kommunismens och nazismens omänskliga ideologier och ett liberalt samhällsbygge.

Men visst finns det frågor som borde lyfta idag också.

Globaliseringens utmaningar och följder.
Klimatfrågorna.
Den demografiska utmaningen, eller hur vi bygger ett samhälle där man får var människa hela livet.
Det integrerade samhället.

Och alla dessa frågor om människans värde i ett samhälle där allt mer mäts och där relationer inte längre är varaktiga, utan även medmänniskan är ständigt utbytbar borde väl kunna engagera någon (fast detta kanske mer borde vara en fråga för de kyrkor som också verkar ha abdikerat från sin roll som visionärer).

Men om svaret på alla frågor alltid blir mer av allt - vilket det ofta blir - reduceras också politikens roll till att just administrera ett rådande system. Och då är sannolikt både demokrati och politik på väg mot att den viktigaste frågan blir om man själv ska överleva.

Det är fortfarande mörkt ute. Det är fortfarande november. Det är fortfarande tidigt. Kanske denna känsla av att det är slut på politik är just en känsla i november när det stora vemodet rullar in.

Men jag är inte säker.

Men det jag är säker på är att man ändå måste ställa frågorna. Som liberal. För en liberals viktigaste uppgift är sannolikt att ställa de frågor som ingen annan vågar eller vill göra.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, GP1 och GP2, Dalademokraten, NA

Rå kapitalism?

Läser att Pehr G Gyllenhammar tycker att den råa kapitalismen ska stoppas. Kan inte annat än dela hans tankar. Gyllenhammar är ju själv både framgångsrik företagare och liberal. Det är en rätt bra kombination när det gäller att tänka kring hur ekonomi, företagande, samhällsansvar och politik ska gå ihop.

Jag har i flera bloggar skrivit om rätten att ha en hög lön. Jag tycker det är självklart att en framgångsrik företagsledare ska kunna tjäna bra med pengar. Miljonlöner är inte orimliga.

Men lika ofta har jag skrivit om att det finns en gräns när lönen inte längre är lön, utan någon annan form av belöning som inte har något med prestationen som sådan att göra. När ersättningen blir så stor att en enda årslön räcker för resten av livet och lite till, oavsett vad och hur mycket du konsumerar, då bör man i alla fall börja fundera.

Och det Gyllenhammar är på är något intressant. I en utredning jag läste för några år sedan beskrevs företagandets drivkrafter. För småföretagare handlade det sällan om ekonomi som främsta drivkraft. Istället var det möjligheten att utveckla en idé, sitt företag, möjligheten att styra själv och så vidare som var det viktigaste. Rikedom kom först på plats 5-6 sådär.

Men kanske har tiderna förändrats. Kanske är det nu rikedomen som sådan som driver. Och hur blir man då rik?

Lotter? Det går snabbt men är osäkert och oberoende av kunskap.
Poker? Lika snabbt men nästan lika osäkert och nästan lika oberoende av kunskap.
Aktiespekulation? Hyfsat snabbt, rätt osäkert, men rätt kunskapskrävande.
Företagsbyggande? Långsamt. Osäkert. Kunskapskrävande.

Vi lever i en tid av krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Det gäller sannolikt hög som låg. Och sannolikt oftare hög än låg. Har man så vill man ha. Mer. Snabbt. Nu.

Ibland hör man riskkapitalister prata om att de jobbar med att skapa synergier. Genom att spekulera i aktier, genom att köpa upp, och stycka upp, företag, får man dem att förhoppningsvis fungera bättre och skapa mervärden åt ägarna. Ibland lyckas det. Ibland inte. Men drivkraften är inte långsiktigt företagsbyggande. Drivkraften är mer pengar.

Och denna drivkraft verkar numera vara allt vanligare företrädd hos såväl chefer i företagen, hos företagens styrelser och ordföranden och hos de stora ägarna. Drivkraften är inte längre att bygga något bestående. Drivkraften är mer pengar. Snabbt. Nu!

Vad får det för följder? Det kan nog ingen säga. Men det finns sannolikt risker med ett företagande där bara den kortsiktiga ekonomin styr. Vissa investeringar kan inte räknas hem på vare sig en månad, ett år eller ett antal år. Företagens samhällsansvar, det CSR som man så ofta talar om, urholkas om företagets huvudsakliga kultur går i helt motsatt riktning. Det sociala ansvar som gör att samhället utvecklas bättre, och som långsiktigt skapar bättre tillväxt och större chanser till företagsutveckling, kan inte räknas hem genom att kolla hur börskurserna varierar över dagen.

Och det finns frågor som är generationsöverskridande. Klimatfrågan är väl den tydligaste. En kortsiktig vinst idag för en riskkapitalist kan vara en gigantisk förlust för världen i morgon.

Vad ska då politiken göra? Svaret är inte enkelt. Jag tror på en liberalism som inte ger WO till marknaden. Det måste finnas regler och styrning av marknadskrafterna. Men det är ett grannlaga arbete att finna rätt styrning. Värderingsförändringar som den kortsiktiga kapitalismen, den råa kapitalismen med Gyllenhammars ord, står för kan inte plockas bort med politiska beslut.

OK. Vi kan säkert beskatta bort de värsta arvodena och bonusarna i svenska företag. Vi kan skapa stenhårda regler för socialt ansvar, för miljö- och klimatansvar, för samhällsansvar i stort. Men om det bara betyder att företag och jobb flyttar - vad har vi då vunnit?

Därför är jag bara säker på en sak: Det krävs mer samarbete över gränserna. Vi måste finna globala överenskommelser kring de svåra frågorna.

Därför blir jag bekymrad när socialdemokraternas nya partiprogramssekreterare visar en så negativ hållning till euron, och därmed det europeiska samarbetet.

Därför blir jag bekymrad när så många svenska politiker inte vill se vare sig det europeiska samarbetet, eller globaliseringen, som en prioriterad fråga.

Därför blir jag bekymrad när det verkar finnas så starka, nationalistiska, krafter i större och mindre partier både till höger och till vänster.

Och därför är jag bekymrad över att inte heller vi som tror på den privata marknaden, på rätten att kunna bli rik genom att vara duktig, vågar tala om att vi måste våga reglera marknaden. För den fria marknaden är sannolikt en marknad med frihet för få och ofrihet för många.

För några år sedan var jag på en tillställning med några av Sveriges näringslivstoppar. En av dem hade ett humoristiskt inlägg, men med en tydligt allvarlig underton. Så här sa han ungerfär:

"När ett bolag byter VD från en med sakkunskap om produktionen, till en ekonom, då är det dags att sälja av aktierna."

Det finns en insikt om kapitalismens och marknadens begränsningar också hos dem som är mitt uppe i den. Det är ett hoppfullt tecken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, Expressen, Expressen2, SR1, DI1

När jag blir stor...

Är svensk äldreomsorg och äldrepolitik bara skit? Och framförallt den privata omsorgen? De senaste dagarnas mediarapportering kan ju sprida en sådan bild. Men det finns andra bilder.

Jag har just avslutat mitt deltagande på Politikerdagarna i Göteborg. Numera är de en integrerad del av Kvalitetsmässan. Jag hade två arbetsuppgifter. Som ordförande i SKLs Beredning för primärvård och äldreomsorg var jag moderator för ett seminarium kring bättre äldreomsorg. Det handlade bland annat om de Öppna Jämförelserna som SKL gör. De huvudsakliga skälen för ÖJ är att försöka få den offentliga sektorn att fokusera mer på utvärdering, uppföljning och återkoppling, istället för att styra med mål och resurser och inte se till vad man får ut av det som satsats. En tydlig slutsats är att det inte är mängden pengar som styr kvaliteten. Det finns andra faktorer som betyder mer.

Därefter hade jag förmånen att få vara en av tre deltagare i en panel som leddes av Thorbjörn Larsson, VD för Vårdalstiftelsen. De andra två paneldeltagarna var Bodil Jönsson, fysikprofessor och författare och Rolf Ekman, även han professor men där handlar det om hjärnforskning.

Det var en förmån att få vara med på det andra seminariet. Bodil Jönsson höll ett inspirerande anförande om hur det kommer att vara att bli gammal i (den nära) framtiden. Det krävs ett paradigmskifte, från den tidigare kollektiviseringen till det individualiserade. Från ett ”bäst före”-datum till ett helt liv. Som liberal ser jag de politiska sidorna av vad hon säger. Den kollektivistiska, och materialistiska synen på människan hör hemma i en svunnen tid och hos en ideologi som sannerligen har passerat sitt ”bäst före”-datum. Där kollektivism och korporativism styrde. Där individen underordnades systemen. Där folkhemmet blev en trång tvångströja för allt fler.

Framtiden tillhör en liberal, människocentrerad individualism. Det ska inte spela någon roll vem du är, vilken bakgrund du har, vad du vill. Samhället ska stötta dig att skapa ditt eget liv utifrån dina förutsättningar oavsett om du är 9 eller 99 år!

Mitt bidrag till seminariet var att ge några politiska synvinklar på behoven av en förändrad syn på vad det innebär att bli gammal. Gammal, inte äldre, för som Bodil Jönsson sa ungefär: ”Att vara äldre är alltid att vara äldre än när man är gammal.” Varför är det fult att kalla sig gammal? Är det inte en förmån? Typ: Jag har blivit gammal. Jag har levat ett långt liv. Jag har skaffat mig kunskaper. Jag har dessutom lärt mig använda mina kunskaper så nu är jag visare än förr.

Vi lever i ett samhälle som alldeles för ofta ser åldrandet som något i huvudsak negativt. Det spelar alldeles för ofta ingen roll om det handlar om privat, offentlig eller civil sektor. I den privata sektorn är du för gammal när du fyllt 30. I den offentliga kanske du kan göra karriär till dess du är 50. Och i civilsamhället kanske du kan härda ut i tio år till. Men bilden är fortfarande alldeles för tydlig: När du passerat pensionsåldern är du på väg utför.

Det är fel. Det kunde såväl Bodil Jönsson liksom Rolf Ekman visa. Den förra genom sin genomtänkta presentation. Den senare genom tydliga bilder på hur aktiva äldres hjärnor är. Bodil är 69. Rolf några år äldre. Beskedet var tydligt. Du lär hela livet. Du kan välja att vara aktiv, att vara en engagerad samhällsmedborgare långt upp i åren. Vissa saker går långsammare. Vissa saker blir bara bättre.

Visst – det gäller inte alla. En del kommer att få problem tidigare än andra med såväl demenser som kroppslig svaghet. Men det stora flertalet gamla kommer att kunna bidra till samhällets utveckling tiotals år till. Och de som är barn idag kanske kommer att se 100-årsdagen som en naturlig fortsättning på festandet som började 50 år tidigare…

Det är sällan man känner sig så upplyft efter ett seminarium som efter detta. Det gäller både personligt och politiskt. Politiskt – därför att det finns en så tydlig liberal dimension i framtidens äldrepolitik. Personligt – därför att jag fortfarande kan fortsätta att fundera på vad jag ska göra när jag blir stor.

Vem vet, kanske ska man försöka göra en politisk karriär så småningom!

Media: DN1, SVD1, SVD2, SVD3, Expressen1, Aftonbladet1, sr1, sr2, svt1, svt2, svt3

Exit Carema?

Ingen har undgått de senaste dagarnas storm kring Caremas hantering av sina äldreboenden. Det finns inga ursäkter för hur detta bolag har hanterat de gamla och deras anhöriga. När fokus för verksamheten mer verkat ligga på vinsthemtagningar och skatteplanering än på vårdplanering och omsorgskvalitet har något gått fel, mycket fel.

Det Carema gjort kan inte försvaras. Ser man på vad företrädarna för bolaget gör, kan det heller knappast förklaras. Det är illa.

Carema har skapat en grogrund för att ifrågasätta alla alternativa utförare inom äldreomsorgen. Vänsterpartierna låter nu som om det bara är kommunal äldreomsorg som kan garantera kvalitet, och som om det aldrig varit några problem när kommunerna drivit äldreboenden. Men tyvärr är deras minne lika kort som selektivt.

I den socialistiska kommunen Kumla är det inte speciellt länge sedan en vårdskandal inträffade på ett kommunalt äldreboende. Det kan man läsa om här eller här. Det handlade då om anställda som utan åtgärd från chefer eller ägare (kommunen) kunde misshandla de äldre både fysiskt och psykiskt. Det är inte den enda skandalen som inträffat på ett kommunalt äldreboende. Knappast heller den sista.

För några år sedan gjorde jag själv besök på alla Örebros äldreboenden. Det var en intressant resa. En del äldreboenden fungerade bra. Trevlig personal som skapade god stämning och bra omsorg. Men jag såg också direkta missförhållanden. Det fanns boenden som inte fungerade alls. Ett par exempel: På ett boende fanns det gott om personal på en avdelning, medan det på en annan krävdes att en ensam medarbetare skulle klara alla äldre när det krisade på grund av sjukdom och annan frånvaro för den andra personalen. Och ingen av de som jobbade på avdelningen med gott om folk ville gå över och hjälpa till! Eller det boende där det var uppenbart att fokus knappast låg på en individualiserad omsorg, utan det snarare kändes som om de äldre var till besvär om alla inte kunde tas upp snabbt på morgonen och sättas i inaktivitet i allrummet medan personalen fikade och klagade på att gubben X eller gumman Y var så gnälliga.

Men de dåliga boendena var en klar minoritet. Glädjen att jobba med äldre människor dominerade. Så vad skulle man göra?

Kort efter dessa besök fick jag möjligheten att leda Örebro kommun. Och ett av de projekt jag drev var att flytta fokus från en massa politiska mål till uppföljning, utvärdering och återkoppling. Tråkigt kanske, knappast medialt, men nödvändigt. Det visade sig att den målstyrning som fanns tidigare knappast hade koll alls på hur servicen fungerade. Och ju fler mål man skrev, desto sämre gick själva styrningen,

Därför var också intraprenad-införandet en självklar del av detta. Det handlade om att flytta både makt och befogenheter till de verksamheter som drev äldreomsorg, skola eller annan viktig service. Men det handlade också om att kräva ansvar för den verksamhet man drev. Tydlighet. Uppföljning. Utvärdering.

Vi hann en bit på väg. Men det är inte enkelt att förändra stora system.

På samma sätt borde det vara med all kommunal äldreomsorg. Det har varit alldeles för mycket fokus på att hitta på roliga och utmanande mål. Men alldeles för lite på att följa upp, utvärdera, återkoppla och kräva ansvar. Det spelar ingen roll om det är kommunala eller privata alternativ. Det handlar om systemskiften.

Det finns en tydlig skillnad. Kommunerna måste bli bättre på att handla upp kommunal äldreomsorg. Det måste finnas en kompetens inom upphandlingsområdet som gör att det blir mer jämlika förhållanden mellan parterna. Man kan till exempel fundera över varför det på den tekniska sidan finns hur många bilagor som helst som i detalj reglerar hur man får bygga ett hus, medan det på omsorgssidan knappast handlar om detaljreglerad verksamhet. Varför finns det Bygg-AMA, men inte "Vård-AMA" som en självklar del av ett kontrakt? Och om man kunde skriva en "vård-ama" borde väl den gälla både offentlig och privat vård!

Kommunerna kan inte dra sig undan sitt ansvar. Vi har det både som politiker och tjänstemän. Vi har det både som de som ansvarar för driften av våra egna anläggningar och som upphandlare av privat service. Vi måste bli bättre på upphandling, på avtalsskrivande, på uppföljning, på utvärdering, på återkoppling, på ansvarsutkrävande. Kanske kan Carema-skandalen få en sådan förändring till följd.

En del socialister menar alltså att det nu är dags att skrota privat driven äldreomsorg. Jag tillhör inte dem. Snarare tvärs om. Framtidens äldreomsorg behöver fler alternativ, just för att utmaningarna är så stora. Vi vet inte hur vi ska lösa vare sig finansiering eller genomförande av en omsorg som klarar av de stora äldrekullarna de kommande åren. Att tro att allt gott tänkande sker i kommunerna är en befängd tanke. Fler driftsformer skapar sannolikt bättre förutsättningar att hitta olika alternativa lösningar på svåra problem.

Kanske blir Carema-skandalen istället beviset på varför det är bra med alternativ. Carema har två alternativ nu. Antingen gör man inget - och då är man borta från marknaden. Eller så visar man att man nu kommer att vara det bästa omsorgsföretaget och gör allt för att sätta människan före ekonomin eftersom det är det enda sättet att vara kvar på marknaden. Hade det bara funnits offentligt drivna verksamheter hade förändringskrafterna inte varit lika starka.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1 och Expressen2 och Expressen3, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, NA1 och NA2

Europa påverkar Örebro

Det finns idag en process som påverkar all politisk debatt och dominerar media. Det är inte Zlatan och hans bok. Sannolikt är hans liv mer intressant för vardagsläsning. Men det är något annat som gång efter gång kommer upp på nyhetsplats och på ledarsidor. Eurokrisen påverkar oss alla.

Idag kan vi läsa att EU skriver ner sin prognos för tillväxten i Europa. Greklands ekonomi kommer att fortsätta att backa. Italiens ekonomi står och stampar på noll. Tillväxten i Tyskland, som varit rekordstor i september i år, tvärbromsar. Och Sveriges ekonomi fortsätter att sakta in. Siffrorna för 2012 beräknas nu bli 1,4 %.

Det finns inga bra svar på hur den europeiska krisen ska lösas. I går på Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) kongress höll folkpartiledaren och vice statsministern Jan Björklund ett mycket bra tal som bland annat spann kring temat om Europa, EU och samarbete. Björklund gjorde i sitt tal en resa från kristallnatten, den 9 november för 73 år sedan, och dess följder för ett splittrat Europa i krig och den utveckling mot mer samarbete som blev följden av de hemskheter andra världskriget innebar. Det är i detta perspektiv såväl EU som euron måste ses. Euron är ett i huvudsak politiskt projekt, baserat i en vilja att knyta människor närmare samman.

Men det är tydligt att det europeiska projektet lider av flera svagheter. Det finns exempelvis ingen tydlig alleuropeisk politisk arena. Europaparlamentet har en svag ställning i de flesta av de europeiska länderna. En av orsakerna är bristen på gemensamt språk, eller snarare bristen på att hitta en vettig hantering kring hur man skapar en europeisk politisk debatt trots att vi har enormt många språk på en förhållandevis liten yta. För att demokratin ska kunna växa krävs att vi kan samtala med varandra och förstå varandras skäl till varför vi tar det ena eller andra ställningstagandet. Denna utmaning, att skapa en mer enhetlig politisk och demokratisk dialog, är en av EU-projektets största utmaningar.

En annan svaghet är genomförandet av euron. Det har blivit uppenbart för alla att flera av de länder som ingick inte borde fått göra det. Men det har också blivit tydligt att de undantag Tyskland och Frankrike får några år sedan gav sig själva när det gäller budgetunderskott, har skapat en instabilare situation för EU, euron och den europeiska framtiden. Dessa svagheter som nu visar sig, gör det i den sämsta av tider. Om vi hade haft en stark global tillväxt hade det varit enklare att hantera de problem som nu visar sig. Men vi har en problematisk situation över hela världen.

Den europeiska samarbetstanken försvagas i och med dessa händelser. Vi ser tendenser att det finns sprickor mellan de starkare nordeuropeiska länderna och de svagare sydeuropeiska. Men vi ser också ett Sverige som passar när det gäller europeiskt deltagande. Den nya socialdemokratiska ledningen verkar lindrigt sagt sval i sin europeiska identitet. "Inte i min livstid" sade Waidelich om euroinförande i Sverige. Och de tillfällen då Håkan Juholt har pratat om EU och den europeiska samarbetstanken är lätt räknade. Men svalheten finns hos flera andra partier. Speciellt illa är det när den nya centerledaren försöker ta populistiska poänger på en sådan sval hållning till EU och euron.

Vi kan tro att vi i Sverige kan leva i en bubbla där vi själva påverkar allt vad som händer och där världen utanför inte finns. Men den självbilden borde vara död och begraven sedan länge. Vi har sett en värld där murarna byggdes och människor skiljdes. Vi har sett en värld där dialog och samarbete var undantagen och där konflikterna, och till sist terrorbalansen, styrde världspolitiken. Vi vet var den vägen leder. Ingen vill ha den världen tillbaka.

Men vi måste också vara medvetna om att världen påverkar oss lokalt. Europa påverkar Örebro. Inte bara genom beslut som fattas av parlament eller kommission. Utan också genom den generella utvecklingen.

EUs besked idag om sänkt tillväxt visar till exempel på riskerna med att de siffror som Örebro kommun nu bygger sin budget på redan är föråldrade. SKLs tillväxtsiffror ligger på 1,9 % för 2012, 0,5 % högre än EU. En tillväxt på under 1,8 % ökar riskerna för att arbetslösheten ökar.  För Örebro kommuns del kommer det att innebära lägre intäkter och högre utgifter än vad majoriteten budgeterat för. En redan svag och delvis underfinansierad budget kan när SKLs nya prognoser kommer i december och februari visa sig enbart vara en grund för ännu större besparingar.

Vi lever i en värld som hänger ihop på ett sätt den aldrig tidigare gjort. Vi påverkar varandra globalt på sätt som aldrig tidigare skådats. För oss i Sverige och i Örebro gäller det att vi orkar lyfta blicken från de dagliga problemen och se både de utmaningar men också möjligheter som den globaliserade världen lägger framför oss. Örebro har alla möjligheter att möta utmaningarna och bejaka möjligheterna i denna nya värld. Men det kräver en politik för kunskap, frihet och utveckling.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, SVT1 och expressen, och expressen2, TV4

Oskälig bonus

Så har då ytterligare en näringslivstopp fått en orimlig ersättning. Denna gång, som så ofta förr, en bankman. Man kan bara fortsätta att förvånas.

Jag har skrivit ett antal bloggar om löner, bonusar och annat. Jag har ännu inte något skäl att ändra mig i de åsikter jag tidigare haft:

Det är OK med höga löner. Miljonlöner är inte ett problem. Men det finns en övre gräns, där skäligheten kan och måste ifrågasättas. Då lönen inte är en bedömning av arbetsinsatsen, utan en modern form av tidigare kungliga förläningar. Förr fick du en titel och ett gods som skulle försörja dig och familjen under oändlig tid. Nu får du några hundra miljoner i löner, arvoden och bonusar.

Men bonusar, varför ska man ha det? För att någon presterat bättre efter bonus? Knappast. Det finns flera undersökningar som visar att det inte finns några sådana samband. Så varför ska man ha bonussystem? Och till vilka? Är det VDn som är mest värd, eller den som uppfinner det nya sättet att arbeta eller förfinar en detalj som kan öka vinsten eller minska kostnaderna?

En bonus vid goda tider borde väl kompletteras av en antibonus vid dåliga tider? Om ett bolag går dåligt borde väl den bonus som givits kunna dras tillbaka? Chefen får stå för de dåliga besluten och det ska kosta, likaväl som han får pengar för de bra? Nej - det finns nog ingen som skulle acceptera något sådant...

Men framförallt bonusar i banksektorn är en styggelse. Skälet är enkelt. Banker är inga optimala företag. Det finns ingen egentlig konkurrens om vanligt folks pengar. Ju färre och större bankerna blir, desto mindre verkar de bry sig om kunderna, och desto mer om avkastningen. Men framförallt: När det går bra kan cheferna berika sig. Men när det går dåligt får skattebetalarna stå för notan. Det innebär att det finns flera inslag av möjlighet till oansvarighet från bankernas sida på sätt som inga andra företag kan komma i närheten av.

Jag tycker fortfarande att det borde gå att hitta vägar att skattemässigt göra bonussystemen meningslösa. Varför inte införa högre skatter på bonusar än på lön, oavsett om det är en bonus som utgår som tillägg under året, eller som sparas till en högre pension? Och varför inte göra det skattemässigt olönsamt för såväl företag som privatperson att få en lägenhet som bonus? Är det så svårt att hitta sådana system?

Jag gissar att rätt många av de bloggar som skrivs om bankchefernas bonusar är skrivna av vänstermänniskor som har en helt annan inställning till såväl privata banker i synnerhet som privat företagande i allmänhet än den jag har. Men jag menar att vi som värnar det fria, privata näringslivet inte kan vara tysta i en sådan debatt. Vi måste våga peka på de missförhållanden som finns, och skapa system som korrigerar den fria marknaden.

Som liberal kommer jag alltid att slåss för det privata näringslivets rätt att själv hantera sin vardag. Men jag kommer också att arbeta för att staten hanterar sin ställning så att denna frihet inte används på sätt som skadar samhällets funktion. Det kan gälla såväl krav på miljöanpassning, socialt ansvarstagande, eller oacceptabla bankbonusar.

Media: DN1, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, Expressen1 och Expressen2, SR1, SVT1 och SVT2 och SVT3, Aftonbladet,

Vart är Örebro på väg?

Så har då den ”nya” majoritetens första riktiga budget presenterats. Det är en intressant läsning.

Om man läser texten får man en tydlig bild av en kommun ledning som satsar. Men den ekonomiska verkligheten är en annan. Låt mig citera vad som skrivs och lägga till den ekonomiska verkligheten:

Målet är att barngruppernas storlek ska minskas under mandatperioden.

Örebro ska ha de bästa lärarna och skolledarna. Därför genomförs en fortsatt satsning på lärares och skolledares kompetensutveckling.

Skolområdet ska reducera sina kostnader med 29 miljoner kronor nästa år, om man räknar in de extra pengar som gavs i tilläggsbudgeten. Då blir det sannolikt vare sig mer pengar till mindre förskolegrupper eller till kompetensutveckling. När förskolelyftet upphör vid årsskiftet finns inga nya pengar avsatta, utan tvärsom.

Arbetet med att motverka barnfattigdom ska intensifieras under 2012 inom programområdet.

Men det finns inga pengar avsatta. De små medel som fanns 2011 verkar nu vara borta.

Vi kommer därför att arbeta för att ta bort delade turer och öka tjänstgöringsgraderna under mandatperioden.

Kostnaderna för detta, som mest 250 miljoner kronor, finns överhuvudtaget inte nämnda. Vem ska betala?

För att möta de behov som de barn som följer med kvinnorna till Kvinnohuset avsätter Örebro kommun medel för 2012.

Kvinnohuset fick i går inte de pengar de krävt. Den nya kommunledningen sparade in drygt 1 miljon kronor på de mest utsatta barnen och kvinnorna.

En tillgänglig stad handlar om att alla, oavsett funktionsnedsättning, ska kunna ta del av vår stads utbud. Därför ska vi fortsätta arbetet med att tillgänglighetsanpassa våra offentliga miljöer.

Samtidigt som man pratar om att tillgänglighetsanpassa staden, tar man bort 4,5 miljoner!

Och så vidare. När ord ställs mot ekonomi visar sig orden vara tomma.

Det finns fler allvarliga problem med den budget som nu presenterats. Under hela tiden fram till beslut, har ekonomikontoret sagt att pengarna för pris- och lönekompensation inte räcker till att både klara av de vanliga lönejusteringarna och även åtgärda osakliga löneskillnader med mera. Skillnaden är upp emot 50 miljoner kronor. Det bortser kommunledningen ifrån. Man säger bara:

Kommunens lönepolitik utgår från att osakliga löneskillnader ska åtgärdas, vilket ska ske inom fördelning av befintligt löneökningsutrymme.

Detta lilla stycke säger då antingen att det inte blir löneökningar i enlighet med avtal i Örebro kommun, eller att det inte blir några åtgärder mot osakliga löneskillnader. Eller det kanske troligaste: Kommunledningen mörkar utgifter och planerar redan nu för underskott 2012.

Intrycket av det senare förstärks av ett annat litet stycke:

För att undvika alltför kraftiga svängningar i ekonomiska förutsättningar för de kommunala verksamheterna kommer därför överskottsmedel från de goda resultatåren att användas som ett synnerligt skäl för att inte återställa negativa resultat vid kraftig konjunkturnedgång som påverkar resultatet i Örebro kommun.

I klartext: Man planerar redan idag för att använda de överskott som byggdes upp 2006-2010 för att täcka förlusterna 2012. Men det vågar man inte skriva i klartext. Örebroarna förs bakom ljuset. Och då ska vi veta att detta är utifrån de förutsättningar som Sveriges Kommuner och Landsting bedömde i oktober, bedömningar som många anser alldeles för ljusa. Och vad som händer om Grekland går i oordnad konkurs verkar inte bekymra kommunledningen alls.

Den budget som presenteras är svag och fylld av dolda besparingar. Men kommunledningen vågar inte ta ansvar för sin egen politik utan skjuter ut den på driftnämnderna. Det är där det kommer att märkas när lärarna och förskollärarna blir färre, när äldreomsorgen måste skära ner, när staden inte kan anpassas för de funktionshindrade…

Det hade inte behövt vara så. Vi ser redan i år, 2011, en budget som misskötts. Årets resultat närmar sig noll. Underskotten i flera nämnder ökar. Och detta ett år då Sverige fortfarande går som tåget. BNP-tillväxten i år beräknas bli över 4 %. 2012 kanske det blir nära noll. Istället för att fortsätta att samla i ladorna och gradvis anpassa organisationen, har främst socialdemokraterna valt att slösa. Örebro hade kunnat göra ett gott resultat 2011, och därmed ha ett bättre utgångsläge 2012. Men den nya kommunledningen har antingen struntat i, eller saknar kunskaper om, ekonomistyrningens krav.

Det är inte alltid roligt att vara den som bromsar, ber nämnder, förvaltningar och chefer att tänka om och göra om för att värna ekonomin. Men det behövs. Annars kommer Örebro snart att vara tillbaka i den situation som socialdemokraterna hade administrerat fram 2002. Då var underskotten så stora att nästan 1000 kommunanställda fick sluta. Det finns inga garantier för att inte detta kommer att ske igen. Därför är den grå, lite trista, och knappast alltid mediala, ekonomistyrningen det centrala för en ansvarsfull kommunledning.

Den där grå, lite trista och knappast alltid mediala, folkpartistiska liberalismen...

Media: NA, Radio Örebro, SVT Tvärsnytt, DN1 och DN2, SVD1 och SVD2

Bloggar: Kent och Maria

Liberal utmaning när ideologiska skillnader tydliggörs

Det blir allt tydligare att en av de ideologiska gränserna i svensk politik blir allt tydligare. Den mellan liberalism och gammaldags social(ism)demokrati.

När Håkan Juholt uttalar sig i olika media är det ofta en återspegling av det samhälle som en gång var. Brukssamhället. Folkhemmet. Politikersverige. Landet där politikerna bestämde över allt och alla och där gränsen för det politiska åtagandet knappast fanns.

Men också det krympande Sverige. Sverige där utbildning inte var det viktigaste. Sverige där Sverige var alltings centrum. Sverige som inte behövde bry sig om vare sig Europa eller det där utanför, utom när vi själva ville. Sverige där folkhemmet inte bara stod för trygghetsnarcissismen utan också för byggandet av murar mot det andra.

Mot detta står en liberal rörelse som nu skapar förnyelse. En liberalism som på allt fler sätt sätter individen i centrum. Där tryggheten är en bas, men inte ett förkvävande allt. En liberalism som är övertygat internationell. En liberalism som både ser Sverige som ett föredöme, men också som ett land som behöver lära mer av många. En liberalism som bejakar mångfalden, invandringen och globaliseringe, men som också bejakar individernas utveckling, rätten att utvecklas olika och ser olikheter också som något positivt. En liberalism som bejakar den ständiga förändringen och söker trygghet just i att ge individerna förmåga att anpassa sig efter förändringarna.

Men skillnaderna blir kanske ännu tydligare i konkret politik. Ibland, på lokal nivå som i Örebro just nu, blir de övertydliga.

Den socialdemokratiska kommunledningen lägger nu sin första budget. Det som hittills presenterats av satsningar är framförallt tre nya bolag som ska bildas. I en föregående blogg har jag kommenterat två av dem. Idag presenterades det tredje av ett av de socialdemokratiska stödpartierna. Nu ska örebroarna också riskera sina pengar i ett vindkraftbolag. Och det allmännyttiga bostadsbolaget ska bygga nya studentlägenheter när antalet studenter sannolikt kommer att minska...

Jag ifrågasätter inte viljan från kommunledningen att försöka förändra Örebro i positiv riktning. Men jag ifrågasätter starkt medlen. Varför ska kommunal verksamhet överhuvudtaget drivas i bolagsform? Det finns vissa undantagsfall där bolag är det minst dåliga, som exempelvis där Länsmusiken övergick från en stiftelse till ett bolag, eller då den uselt fungerande fastighetsförvaltningen nu bolagiseras. Men det finns knappast några bärande skäl att bedriva arbetsmarknadspolitik i bolagsform. Och det finns lika få skäl för en kommun att ge sig in på energimarknaden och spela med skattebetalarnas pengar.

Under lång tid har vi liberaler arbetat för att Örebro kommun ska engagera sig i välfärdsarbetet och i demokratin istället för i bolagsaffärer och slutenhet. Det har exempelvis handlat om Stadsnät, Örebroportens dotterbolag och om Kilsbergens konferensbolag. Vi gör det därför att vi tycker att örebroarna har rätt att ha full insyn i det som vi politiker gör och bestämmer om. Vi gör det också för att vi tycker att skattepengar ska användas till välfärd och inte till politiska irrfärder på den marknad som borde vara privat.

Den offentligt finansierade välfärden i kommuner och landsting står inför enorma utmaningar de kommande åren. Pengarna måste räcka till att skapa en bättre välfärd med högre kvalitet och mer individanpassad service. Det handlar om det där mantrat som vi politiker så ofta påstås säga; vård, skola omsorg. För kommunens del gäller det förskola och skola såväl som äldreomsorg och service åt funktionshindrade. Det gäller social trygghet för de sårbaraste och långsiktig samhällsbyggnad.

Det är inte alltid den politiken som får de största rubrikerna. Då kan det vara lockande att dra till med något nytt bolag, eller kanske en mångmiljardsatsning på tågtunnlar genom Örebro, eller kanske något annat medialt projekt.

Men för välfärden krävs ibland att vi politiker backar från det vi kan göra, för det är inte alltid rätt att göra det man kan, utan istället det man ska.

Och för samhällsutvecklingen är det nödvändigtvis så att fler politiker borde upptäcka politikens gränser och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv i en växande privat sektor, såväl som ett starkare engagemang av medborgarna i en livaktig civil sektor.

Här tydliggörs nu skillnaderna mellan liberalismen och socialismen. De två vägarna blir tydliga, mellan dem som vill backa in i framtiden och oss som vill möta framtidens utmaningar öga mot öga.

 Media: DN1 och DN2, SVD1, NA1 och NA2, SR Örebro, SVT Tvärsnytt,

Bloggar: Karin, Larz och Gabrielle