Ingen Lucia i Göteborg...

Denna lilla artikel i GP kan en del tolka som om det kristna inslaget i samhället håller på att förtunnas. Sannolikt har de rätt. Men på fel sätt.

Kristendomen i Sverige står inte och faller med Lucia. I de flesta kristna länder är Luciatraditionen försumbar. Lucia och december spelar roll i vårt mörka land för många. Traditionen har och har haft betydelse för många. Ett skäl att komma samman. Ett skäl att både sjunga och lyssna tillsammans.

Men nu minskar antalet Lucia-tåg enligt GP. Förra året fanns en liknande nyhet om brist på kandidater. Och i Göteborg får man klara sig utan en Göteborgs Lucia. (Sannolikt finns en massa andra Lucior runt om i staden - men just denna är alltså utgången...)

Frågan är varför. Skälen kan nog variera. Men när jag läser artikeln i GP, och affärschefens skäl till att Stampentidningen inte längre vill vara med och arrangera, blir det faktiskt intressant.

Så här beskriver affärschefen Göteborgs Lucias historia:

Göteborgs Lucia krönte sin första Lucia år 1935 och har sedan dess besökt otaliga äldreboenden, sjukhem och företag. Förutom att sprida ljus och värme har Luciatågen samlat in pengar för att stötta organisationer och verksamheter som arbetar för att hjälpa människor.

I detta perspektiv blir Luciafirandet en del av det folkrörelse-Sverige som skapades för dryga hundra år sedan, och som hade sin storhetstid för några decennier sedan. Folkrörelse-Sverige var intressant av många skäl. Ett var den solidaritetssyn som byggde de många rörelser som blev hörnstenarna i bygget:

Frikyrkorörelsen som på kristen grund såg medmänniskans behov, andligt men också lekamligt (för att prata gammal frikyrkosvenska). Solidariteten med de svagaste sträckte sig längre än till att försöka frälsa dem. Frikyrkans sociala arbete var en av grunderna till den offentliga sektorn. Men även det kulturella inslaget var tydligt.

Arbetarrörelsen som i början hade starka liberala inslag, förutom de socialdemokratiska, skapade inte bara en organisation för arbetsplatsen. Även här fanns ett socialt och kulturellt kapital. Arbetarrörelsen ville lyfta arbetarna in i borgerskapets fina salonger, inte genom att ta över dem, utan genom att ta över både bildning och värderingar.

Nykterhetsrörelsen där människor valde nykterhet, kanske inte främst för sin egen hälsas skull utan för att stötta andra människor med större problem och utmaningar. Nykterheten blev ännu en väg in i det bildade samhället. Värderingar grundlades och skapades.

Tre exempel. Men det finns fler. I folkrörelserna fanns alltid plats för "jaget", men det var alltid ett "vi" i centrum. Man engagerade sig i facket, inte bara för den egna lönen, utan för arbetsrätten för de andra. Man blev nykter, inte bara för att man själv kunde ha eller få problem, utan för att grannens make skulle komma på rätt köl. Man sjöng i kyrkokören, inte bara för att man tyckte det var roligt, utan för att också ge andra en upplevelse större än egot.

Och man gick i Lucia-tåg. Inte bara för att det var kul. Utan för att det betydde något för någon annan.

Men världen förändras. Och sällan blir det så tydligt som i denna artikel. För vad ska nu Stampen satsa på? Jo - EGO't. Det blir övertydligt när samma affärschef beskriver nysatsningarna:

Vi vill bidra till att öka medvetenheten om att må bra genom rörelse och rätt kost. Vi vet att GP:s läsare är intresserade av allt som handlar om motion, friskvård och hälsa. Ett steg i vår hälsosatsning kan våra läsare se varje söndag i GP under Puls som har hälsa som tema och lyfter olika aktuella ämnen. GP är också stolt sponsor till Göteborgsgirot och Göteborgsvarvet 2016.

Kan det bli tydligare? Från laget till jaget. Från folkrörelsen till kroppsrörelsen. Från att göra något för någon annan, till att göra mer för mig själv. Det är jag själv som är centrum. Och jag gör vad jag tror jag behöver för att jag ska må bra, bättre eller bäst. Andras intressen kommer i andra eller sista hand.

Så varför ska jag gå Lucia, tidigt på morgonen, trött och elända. Varför ska jag ta av min tid för att sjunga för dementa åldringar? Varför ska jag prioritera någon annans behov av en stunds glädje, framför min egen?

I slutet av artikeln säger en forskare:

Firandet kräver mycket arbete och drivs ofta av föreningar. Men det ideella föreningslivet i Sverige har det svårt och går ju på knäna i någon mening i dag.

Folkrörelselandet har förändrat rörelseriktning. Från oss till jag. Från vi till mig. Folkrörelse har blivit egorörelse.

Och det är kanske en allvarligare förändring, också för oss i det kristna Sverige, än en inställd Lucia.

Tänk om 200.000 migranter är det nya normalläget...

 En av de intressantaste artiklarna som jag läst kring flyktingkrisen de senaste veckorna var den som hävdade att det var fel att tala om flyktingkris. För en kris har i de flestas ögon en början och ett relativt snabbt slut. Men det som nu händer är inte någon kris, det är en förändrad värld. I GPs serie om Sverige 2050 skriver Jan Jörnmark en rätt dystopisk artikel om nationernas sönderfall.

Ibland talas det om den nya folkvandringstiden. Och i dagens GP skriver Joakim Ruist i samma serie om en helt ny värld till 2050. En värld med mer migration, ökade klasskillnader och sämre generell välfärd.

Har Jörnmark och Ruist rätt? Och vad innebär det för dagens och morgondagens debatt och politik? Är det ett tillfälligt eller permanent tillstånd vi är på väg in i?

Ett av skälen till den ökande migrationen är faktiskt välfärdsspridningen. När människor överallt i världen blir allt rikare, eller i vart fall betydligt mindre fattiga, ökar möjligheten både att få ett bättre liv där man bor eller också välja att flytta. Inom landet eller mellan länder.

Det är den positiva dimensionen av en ny folkvandringstid.

Folkvandringen kommer också att påverkas av andra orsaker. Och alldeles för ofta är de mer negativa.

Just nu pågår klimatmötet i Paris. Risken att de åtgärder som nu förhoppningsvis världsledarna kommer överens om inte är tillräckliga är uppenbara. Det kommer att innebära kraftigt ökade påfrestningar på många samhällen. I huvudsak är det de fattigare ländernas befolkning som åter drabbas. Med ökad migration som sannolik följd.

I det något kortare perspektivet är det inte sannolikt att konflikterna i världen kommer att minska. Även om vi går tillbaka till en mer ”normalnivå” så innebär det att mer än 40 miljoner människor årligen befinner sig på flykt, och en relativt stor andel av detta är på grund av konflikter.

Till dessa stora migrationsgrunder skulle jag vilja lägga ytterligare en. Den är mer svårbeskrivbar men redan idag en av de mest bekymmersamma. I huvudsak handlar den om politik, kultur, religion, etnicitet – de obeskrivbara fakta som skiljer mig från den andre. Och de konsekvenser det kan få. Den förföljelse av kristna som sker runt om i världen är ett typexempel. Kommunismens förtryck ett annat. Och just nu skakar även västvärldens grundvalar när individ ställs mot individ, religion mot religion, kultur mot kultur.

Fortfarande är svensk politisk debatt i ett skede av att verka tro att ”krisen” har ett slutdatum. Nästa år vänder det. Om några månader är vi tillbaka på grundläget före flyktingkrisen. Det är som om flyktingströmmarna från det sönderfallande Jugoslavien, Bosnienkriget, är mallen. Ett drygt år av flyktingkris. Sedan åter till ruta ett.

Men tänk om det inte är så. Tänk om det nya normalläget inte är att några tusen eller tiotusental migranter, utan hundratusental nya migranter varje år, år efter år efter år.

Hur hanterar vi det? Vad är vårt svar?

Svart eller vitt, vitt eller svart

I några tidigare bloggar har jag skrivit om hur förvånad jag är över den nuvarande debatten kring flyktingsituationen i världen. Det är som om människor först nu vaknat och insett att världen inte är enbart god, att människor faktiskt dör där ute. Av krig, svält och elände. Det är som om just insikten om att det idag flyr kanske 60 miljoner människor, istället för som mer "normala" 40 - 45 miljoner, har betytt att vårt globala ansvar tagit över allt annat.

Jag har svårt att fatta att vi kan fördra att det flyr 45 miljoner människor, och med en axelryckning räknar med att ett bistånd på 1 % av BNP ska fixa vårt samvete, medan detsamma absolut inte gäller när det flyr 60 miljoner. Finns det en osynlig gräns någonstans däremellan där det som tidigare var en självklar solidarisk politik, för såväl vänster som liberaler, istället blir rasism, främlingsfientlighet och antisolidaritet?

Eller är det helt andra krafter som styr?

• En avgörande skillnad är att människor idag knackar på våra dörrar på ett helt annat sätt. Flykten blir oundviklig att se.
• Ett annat är att systemtänkandet i alla lägen ersatts av individtänkandet. Jag skrev om det i gårdagens blogg. Det som tidigare var kvällstidningsjournalistik: "Hon förlorar på regeringens förslag om sjukförsäkringen!" eller "Han förlorar på förändringarna i LSS" har blivit allmänjournalistikens signum. På samma sätt är det med migrationen. Ingen ser längre systemen, alla beskriver individerna.
• En tredje är bildens (den medialas) genomslagskraft. En bild säger mer än tusen ord. Och alldeles för ofta tillåter vi oss att tro att en bild är sanningen. Som när Henrik Schyffert målar ut motsättningen mellan pizzan och kostnaderna för flyktingmottagandet, eller den senare när julhandelns omfattning ställs mot samma kostnader.
• En fjärde är att politiken snart inte längre är representativ för någon annan än sig själv. Och att denna orepresentativitet också behärskar media. Politikens perspektiv är alldeles för ofta Södermalmsperspektivet. Och där bor också de ledande journalisterna. Stockholms innerstad får bli perspektivet för hela landet. Det blir övertydligt när politiker av skilda slag ser flyktingkaoset från sin egen horizont: "Inte är det kollaps! Jag ser nästan ingen flykting alls på Hornsgatan. Vi öppnade ju nyss vårt första flyktingboende! Och här fungerar minsann både kommunen och landstinget lika bra som förr." Och så missar man, eller undertrycker bilder som denna, eller denna.

Det finns naturligtvis fler orsaker och orsakerna är olika för olika individer. Men ibland verkar det som även kunniga debattörer; politiker, mediafolk och andra, fastnar mer i bilden av verkligheten än själva verkligheten. Och alldeles för ofta handlar det om att bilden av verkligheten tas ur det egna perspektivet, att den egna upplevda sanningen blir den enda sanningen. Eller att man medvetet av olika skäl låter den bli det.

Jag är mycket kritisk mot Centerpertiets migrationspolitik. I huvudsak beror det på att jag menar att partiet talar med dubbla tungor. Man vill få det att låta som om en fri migration går att kombinera med några enkla förändringar av "systemen", system som uppenbarligen bara är till bekymmer. Frågan är varför de då någonsin kommit till, och varför det inte under den period Centerpartiet var i regeringsställning gjordes några större försök att förändra dem.

Svaret är enkelt: Systemen har tillkommit av en anledning. Oftast handlar det om att skydda de svagaste i samhället, de sårbara, de utan röst eller makt, de utan nätverk eller nödvändiga kontakter, de som inte har utan saknar. Det är självklart att dessa system ibland är ineffektiva. Ibland kanske till och med kontraproduktiva. Inte så sällan kostnadsdrivande. Men sannolikheten att de kommit till för att försvåra eller försämra människors liv är minimal.

Vill man förändra systemen, och vill man förändra dem så att det verkligen ger verkan, kommer det att påverka människor. Och här kommer min största kritik och den kritiken slår brett. Mot Centerpartister, men lika gärna mot liberaler i andra partier, mot påstått solidariska vänstermänniskor och högermänniskor, mot de som gärna slänger bibelord i huvudet på andra och de som hävdar att den enda sanna humanismen är att hålla gränserna öppna:

Jag hävdar med eftertryck att ni nästan undantagslöst sitter på era över- eller medelklasstorn och inte vill, kan eller vågar se vad er politik innebär för de som vi tidigare värnade; de svagaste, de sårbaraste, de utan nätverk eller kontakter, de i marginalen och i utanförskap i det folkhemssamhälle som vi försökt bygga. Ni tittar utåt, gör er blick internationell eller global,  och ser nöden i världen. Men ni tittar inte nedåt, mot de sårbara som ändå varit en del av grunden för er makt och fokus för ert ansvar.

Vill ni förändra systemen  kommer det knappast att drabba er. Inte era nätverk eller kontaktvägar. Det kommer att drabba dem som tidigare var fokus för er solidaritet. Barnen i de utsatta familjerna. De som lever i utanförskap och av försörjningsstöd. De som är osäkra i sina anställningar, och aldrig vet om lönen räcker hela månaden. Den miljö, oavsett om det gäller bostäder, luft eller vatten som vi sade vi värnade. Den välfärd som skulle ge också vårt samhälles svagaste ett hopp om en bra morgondag, även som gammal.

När Patrik Kronqvist skriver om vänsterns blinda rödvinsfläck gör han en nödvändig spaning. Men den är också för smal. För samma värderingsmönster finns i alla partier, hos alla de som hävdar att bara vi roddar i "systemen" så kommer allt att lösa sig.

Och för de flesta av dem kommer det att göra det. För de flesta av dem har inte samma behov av samhällets insatser som de som tidigare levde på vårt samhällets botten.

Men för den som orkar vara så ond att hon inte enbart ser individer utan också system, inte enbart bilder utan också beskrivningar, inte enbart de som knackar på vår dörr utan också dem som aldrig kommer så långt, inte enbart sin närmaste omgivning utan också de som redan idag lever utanför, blir svaren mycket svårare att finna. För det är alltid svårt att ompröva de sanningar man tagit för givna.

Äger jag då sanningen? Är alla de som inte tycker som jag falska profeter, ögontjänare? Knappast. Det finns sannerligen goda människor som gör allt som står i deras makt, både för de som varit utanför länge här hemma och de som kommit hit nyligen på flykt undan faror och elände.

Men behovet av att redovisa alla konsekvenserna av en politik som mer ser behoven av de tusentals som flyr än de tusentals som redan finns här måste redovisas. Det borde man ha gjort långt tidigare. Det måste man göra idag.

Tre fel av tre möjliga

Jag är en hängiven DN-läsare. Gillar Peter Wolodarskis ledarkrönikor och hans sätt att leda tidningen genom en besvärlig mediatid. Tycker att de övriga ledarskribenterna ofta håller en mycket hög klass. Inser att det snart bara är DN som har en redaktion som fortfarande uppfyller de kvalitetskrav som förr var standard, även för landsortstidningar som NA.

Men det senaste året har något hänt. Tidningen har valt ett perspektiv till den största akuta frågan som gör att man måste fundera både över ledarsidan och redaktionens sätt att förhålla sig både till varandra och till verkligheten. Gränserna flyter ihop och suddas ut. Redaktionell text blir opinionsbildande. Tidningen beskriver den verklighet man vill beskriva. Objektivitet ersätts med subjektivitet.

Och det har sällan varit tydligare än på söndagen.

Jag kommer att referera till tre artiklar i tidningen: Peter Wolodarskis krönika, intervjun med Annie Lööf och Niklas Orrenius inlägg. Och den tes jag kommer att försöka redovisa är att det inte hänger ihop.

Wolodarskis tes är att det går bra för Sverige, trots, eller snarare tack vare invandringen. Och bevisen är främst historiska. Det har gått bra för invandringslandet Sverige under lång tid. Och analysen är att det kommer att göra det framöver också.

Wolodarski slår tyvärr in öppna dörrar. Det finns "ingen" som ifrågasätter att dagens invandringsnivåer kortsiktigt kommer att öka BNP. När det offentliga går på högvarv för att ordna mottagande, boenden, förskolor och skolor, sjukvård och omsorg, så sätter man sprätt på pengar. Frågan är var man tar pengarna ifrån?

Två andra pressmeddelanden kan i detta perspektiv vara intressanta. SKL skriver idag om att 2016 kommer att vara bra för den kommunala ekonomin. Wolodarski kunde använda också den siffran som ett tecken på att invandringsnivåerna är bra för ekonomin. Problemet är att staten fortfarande tar de största kostnaderna för invandringen de första åren. När kommunerna efter ett par år ska ta över hela ansvaret kommer bilden sannolikt att mörkna.

Men också andra siffror oroar. Kommuninvest berättade i ett pressmeddelande som inte fick speciellt stor spridning att kommunernas låneskuld kommer att dubblas till 2024. Från 500 miljarder till 1000 miljarder. Från 13% till 17% av BNP. Kommuninvest säger att det är "hanterbart". Men det gör kommunsektorn än mer instabil. När räntorna börjar gå upp, är kostnaderna för att låna ytterligare 500 miljarder rätt tuffa att bära. Även med räntesäkringar riskerar räntevolymerna att tränga ut annan verksamhet. Varje procentenhet innebär 5 miljarder i ökade utgifter. Varje investering bör avskrivas i minst samma storleksordning, och de amorteringar som nästan aldrig görs borde ta upp ytterligare budgetutrymme.

Det stora problemet med Wolodarskis artikel är att han tar historiska data som grund för att beskriva en framtid som inte har speciellt mycket gemensamt med historiken. Mellan 1980 och 2014 sökte sammanlagt 849.561 personer asyl i Sverige. Det är knappt 25.000 per år. Mellan 1980 och 2012 var antalet asylsökande i huvudsak mellan drygt 5.000 och knappt 20.000 per år. Att använda historiska data som vägledning för framtida utmaningar är i detta perspektiv rätt illa. En invandrarskeptisk SD-are kunde med lika lite efterforskning som jag använt mig av hävda att SD haft rätt hela tiden. Det är det partiets syn på hur lite invandring vi klarar som ska vara vägledande...

Mark Twain lär ha sagt att det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Betydelsen är självklart att man i princip kan bevisa allt man vill med statistik, bara man gör rätt urval. Och det är helt OK att DN på ledarplats skapar opinion för den subjektiva bild man vill redovisa. Men den blir inte sann för det, bara en del av en betydligt större bild, där den delen ibland till och med kan dölja en större sanning.

Men DNs problem slutar inte där. De andra två artiklarna är faktiskt mer bekymmersamma utifrån mitt perspektiv att se på DN som flaggskeppet för god objektiv journalistik. Intervjun med Lööf och artikeln från Orrenius borde fler läsa, inte var för sig, utan som två nyanser av samma bild.

Intervjun med Lööf är ytterligare ett typexempel på när journalisten antingen inte vill eller inte kan ställa rätt frågor. Ändå är den något bättre än flertalet. Journalisten Karin Eriksson ställer i alla fall frågor om inte Centerns politik leder till ökade klyftor. Men när svaren blir undanglidande snömos, släpper hon frågorna. Och Lööf klarar sig åter undan med standardsvaret: "Dels tycker jag att det är viktigare att fokusera på att förändra systemen"

Men vad innebär det att förändra systemen? Låt oss läsa Orrenius. Han avslutar med: "Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra."

Visst låter det fint. Men läs Lööf och Orrenius ihop. När det gäller Sverige är det helt OK att säga att vi ska ändra systemen. Men när det gäller flyktingsituationen är det individerna som gäller.

Men är inte de svenska systemen byggda just för individen, för människan, för den lilla, sårbara människan? Är inte socialtjänstens system byggda för barnen som far illa i sina familjer? Var finns beskrivningen av hur de drabbas av invandringen? Är inte arbetsrätten skapad för att skydda arbetstagarnas situation? Var finns beskrivningarna av vad Lööfs politik kommer att innebära för de som redan idag har de otryggaste anställningarna? Är inte miljökrav, bullernivåer, bostadskvalitet, tolkutbildningar - ja hela det svenska samhället - byggt för att värna de svagaste?

Är inte "systemen" som Lööf talar om ett sätt att kollektivisera och avmänskliga de människor som kommer att drabbas av hennes politik? Varför är det rätt att göra det när det handlar om människor i och från Sverige, men fel när det handlar om flyktingar? Varför kan journalister beskriva människor i Sverige som "system" medan flyktingen alltid är en individ, en människa?

Var finns den oberoende, icke-rasistiske, invandrarvänlige journalisten som försöker beskriva det samhälle Lööf vill skapa? Som gräver för att ta reda på konsekvenserna av hennes idéer om samhället, om en stat som drar sig tillbaka och en politik som lägger mer av det sociala ansvaret på individen? Som berättar både om fördelar och nackdelar med den varianten av liberalism, som jag ofta betecknar som nyliberal, men som ändå inte är det. Helt enkelt för att skattenivåerna fortfarande behöver vara bland de högsta i världen för att klara en invandring på hundratusentals människor per år. Och då måste denna journalist också ställa sig frågan:

Hänger det samhället ihop? Kan man ha ett högskattesamhälle med en lågkvalitativ offentlig service? Eller bryter det ihop?

Niklas Orrenius avfärdar professor Lars Trägårdhs analys av samhällets behov av en positiv nationalism med orden: "Vad jag säkert kan säga är att journalistik absolut inte bör välja nationalismens väg. Då gör den sig dum."

Men kanske är det just bristen på insikt om att vi behöver en positiv, icke främlingsfientlig nationalism, som gör journalistiken dum. Bristen på insikt om vad demokrati innebär, vad det offentliga uppdraget innebär, vad systemtänkande innebär, både på lokal, nationell och internationell nivå. Bristen på insikt om att en journalistik som väljer bort systemen och enbart ser till människan tappar sin förmåga att skildra skeenden och därmed sin förmåga att få människor att förstå helheter.

Som en formaliserad tanke presenterar DN dagen efter en debattartikel som borde få fler att fundera. Det räcker med att som avslutning citera rubriken: ”Allt för många bär på djup misstro mot statsmakten” för att inse att både Orrenius och Lööf borde fundera över sina uppdrag en gång till...

I skuggan av skuggan...

Vilket land ska Sverige vara?

Finns det något parti som har ett svar på den frågan?

I skuggan av den pågående flyktingvågen, eller om det är en permanent höjning - en ny folkvandringstid, måste frågan både ställas och besvaras. Av de partier som vill leda landet. Av de politiker som vill leda såväl partier som regeringar.

Och tyvärr blir svaret:

Det verkar som ingen har någon aning vare sig vad vi är, vart vi är på väg eller vad vi vill vara. En del låtsas som om de har det. En del spelar ett spel. Men ingen besvarar den viktigaste frågan:

Vilket land ska Sverige vara?

Om man gör det mycket svartvitt finns det bara två alternativ:

Det ena handlar om ett land med öppna gränser. Vi kan kalla det reglerad invandring, men den regleringen är mer eller mindre en formell prövning om asylskäl föreligger. Om svaret är ja - då blir det permanent uppehållstillstånd. Historiskt har 50-60 % av asylanterna fått bifall, vilket kan innebära allt ifrån 100.000 till 300.000 med dagens flyktingsituation. Till detta kommer anhöriginvandring.

Det Sverige är något annat än vad vi känt. Det handlar om ett land där välfärden urholkas, antingen för alla eller för de nya. Det handlar om ett land där klyftorna ökar, där otryggheten ökar såväl vad gäller arbetsmarknad, boende, som social omsorg. Mottagningssystemet handlar i huvudsak om att skapa en absolut lägsta godtagbara standard för de som kommer. Och den standarden är betydligt lägre än allt vi hittills känt. Låglönejobb ställer krav på ändrade regler för försörjningsstöd, för bostadskvalitet, för arbetsrätt. Och det påverkar sannolikt också förutsättningarna för såväl skatteinbetalningar som välfärdskostnader.

Politiskt skulle man kunna hävda att detta samhälle är ett nyliberalt, eller kanske libertarianskt, samhälle. Staten bestämmer enbart vad lägsta godtagbara standard är, men det är du själv och din familj, klan, nätverk eller vad du nu ingår i som tar huvudansvaret för din välfärd.

Den andra huvudlinjen handlar om verkligt reglerad invandring, om att omdefiniera asylrätten och skapa gränser som klarar en reglerad invandring och i huvudsak värna det välfärdssystem vi byggt. Asyl ges inte längre till alla med asylskäl, utan det är den nationella välfärdens begränsningar som också sätter taket för asylmottagandet.

Det kommer att skapa bekymmersamma internationella komplikationer. Om ett land överger de asylregler som styr, liksom de regler kring migration som finns inom EU, skakar en av de strukturer som hållit i över 50 år. Följderna internationellt är oklara.

Men nationellt går det att kombinera en stark välfärd med ett mottagande som i alla tider före idag hade ansetts vara mycket generöst. Kanske klarar Sverige 50.000 flyktingar per år. Kanske något fler eller något färre. Men det är välfärdens finansiering och övriga resurser som är bestämmande för de volymer som ska gälla.

Det finns inga andra huvudalternativ. Vänsterpartiets tro att det ska gå att kombinera skattehöjningar och öppna gränser är drömmar. Sverigedemokraternas prat om stängda gränser och lämnade internationella sammanhang likaså. Det kan man leva med. Problemet är att inget annat parti förmår skapa en trovärdig bild av vad man själv vill.

Låt mig ta tre avskräckande exempel:

För det första regeringen. På två månader har man gått från att hävda att det inte finns några gränser för vår kapacitet till att säga att taket inte bara är nått utan också sprängt. Regeringen regerar inte. Den reagerar. Ingen vet vilket land man vill ha, hur man ska få välfärd och migration att hänga ihop. Och regeringen försöker inte ens att ge några svar. Man administrerar mest myndigheternas nödrop.

Det är skrämmande att ha en sådan ledning för ett land. Risken för felbeslut, försenade eller uteblivna beslut är uppenbar. (Jag skulle kunna länka till massor av exempel på hur regeringen hattar runt. Men det blir så övernegativt. Och jag är negativ nog ändå...)

På andra sidan står Centerpartiet. Partiet som hävdar att de öppna gränserna kan fixas med lite roddande i befintliga system. Som i den senaste debattartikeln i Expressen. Flyktingar ska fixa bostäder själva. Man ska få jobba från dag ett. Och flyktingbarn över 15 ska få det sämre. Det finns bara några problem: Bostäderna finns inte, framförallt inte till de priser en flykting kan betala. Risken för bostadsmisär är uppenbar. Och jobben - var finns de som de nya flyktingarna ska få? De som inte ens kan språket? Till vilken ersättning? Risken för lönedumpning är uppenbar med de konsekvenser det får för välfärdssystemet. Men - Centerpartiet döljer konsekvenserna av sin politik, lika väl som de döljer att deras tre förslag inte ens skummar på ytan till en lösning. Vill Centerpartiet gå mot den nyliberala nattväktarstaten eller inte?

Och i mitten står Liberalerna. Och velar som vanligt. Jag har läst partiets senaste ställningstagande om man stöttar regeringens förslag eller inte, och blir bara ledsen. För det enda mitt parti har att komma med är att vi minsann är i vart fall lite snällare än regeringen. I vart fall mot barnfamiljer. Men om regeringens förslag inte hjälper och man så småningom beslutar än tuffare regler, var står Liberalerna då? Ska vi traska patrull efter regeringen, alltid lite snällare, lite menlösare, lite meningslösare? Vad vill Liberalerna egentligen med migrationspolitiken och välfärdssamhället? Värnar vi asylrätten mer än välfärden? Är vi beredda att ta konsekvenserna av endera valet? Hittills har jag inte sett något som tyder på att partiet valt någon väg. Det är en lealös hållning som är ohållbar i längden. Om regeringen bara reagerar, och Liberalerna reagerar på den reaktionen, är man inte ens tvåa på pucken.

Idag presenterades den senaste SCB-undersökningen av partisympatierna. Det enda intressanta var att Sverige nu har två 39 % block och ett 20% parti. Och nu går åter tyckandet varmt om vad man ska göra åt det.

Mitt enkla bidrag är att alla de partier som gått bakåt i opinionen borde fundera över vad politiskt ledarskap är. Som ledare måste man ibland lämna bekvämlighetszonen och våga. Men det gör inget parti och ingen partiledare idag. Så länge det fortsätter, är sannolikheten för en fortsatt vandring mot tre likstora politiska block alldeles för stor.

Samhället skakar. Och kyrkorna sviker.

Det är omöjligt att gå förbi massakrerna i Paris. Men jag tänker vare sig fundera över varför det kunde ske, eller hur man ska hantera de akuta frågorna kring skuld, vedergällning, möjlig dialog, islams inblandning eller något annat. Kanske kommer något av frågorna kring islam i en senare blogg. Det finns rätt mycket att säga om det.

Men denna blogg har ändå beröringspunkter med Paris. Och den börjar med den här intervjun i Magasinet Neo. Läs den först!

Vilken roll ska religionen spela i samhället? Och vad har kristendomen och den kristna kyrkan för roll att spela? Är det bara ett introvert betraktande av en gud bland andra, ängsligt sökande efter den väg som såväl det sekulära samhället och övriga religioner kan acceptera. Eller finns det ett annat uppdrag?

Jag ska börja med ytterligare ett par frågor: Kan man som kristen i det 21 århundradet förespråka att den egna religionen har fördelar framför alla, att kristendom är den enda rätta vägen? Eller innebär det att man antingen är fobisk mot alla andra religioner eller helt enkelt utanför samtidens krav på hyfsat mainstreamad religionssyn. En syn som hävdar att kristendom är en privatsak, och att alla försök att "pracka på andra" din tro, oavsett om de är barn eller vuxna, är någon form av övergrepp. Och att kristendomen och alla dess normer och dogmer skulle kunna anses som styrande för samhällsbygget är ju rent befängt.

Eller?

Av en händelse läste jag Smålandspostens ledare för ett tag sedan. Och fastnade för hur filosofen  Jürgen Habermas förändrat sin syn på religionens plats i samhället. Habermas trodde tidigare på att religion skulle försvinna ur samhället. Men han har omprövat sina åsikter. Han talar numera om det "postsekulära samhället". Ett samhälle där religion är en nödvändighet för att skapa mänsklig värdighet på ett plan filosofin inte klarar. Habermas är inte troende. Han verkar göra skillnad på religionen som något som behövs som kanalisator för den transcendens som behövs för att synliggöra de osynliga värdena och värderingarna, och den personliga tron på en gud eller på Gud. Och vad jag hittills läst gör inte Habermas skillnad på olika religioner, även om han är medveten om att han agerar i en kristen kontext. (Kan läsa lite mer om Habermas tankar här i en SvD artikel)

Har han rätt? Och vad innebär det för Sverige i så fall?

Jag hoppas att du läst den första länken innan du kommit så här långt. För frågan är vad som sker om man kombinerar de två ateisterna Habermas och Ferguson. Spelar det roll vilken religion som bestämmer riktningen på samhällets grundläggande värderingar? Betyder det något att det är just kristendomen som legat till grund både för synen på människans värde och värdighet, liksom för de värderingar som styr de pragmatiska, sekulära lagstiftarna?

Det är uppenbart att Ferguson menar det. Kristendomen har en särställning för skapandet av det samhälle som klarat av att bygga såväl välstånd som demokrati. Ferguson argumenterar visserligen för sex idéer som han hävdar vara de grundläggande för västvärldens framgångar. Men frågan är om de hade kunnat uppstå i ett annat system, byggt på andra grunder än de kristna? Frågan återstår att besvara.

Men vad gör vi innan dess?

I flera andra bloggar har jag skrivit om problemet att vi i Sverige saknar en sammanhållande berättelse om vad Sverige är. Att överhuvudtaget tala om behovet av en svensk nationalism kan få oanade konsekvenser. Är det inte likhetstecken mellan nationalism och fascism? Jag hävdar med emfas att det inte är det. Det behövs en positiv nationalism för att värna det i samhället vi vill värna.

Demokrati. Jämlikhet. Jämställdhet. Öppenhet. Frihet. Människors lika värde oavsett bakgrund.

Dessa ord är ingen fullständig uppställning. Men de pekar på grunderna för att Sverige är vad vi är. Till det skulle jag vilja lägga ytterligare två ord med tydlig kristen prägel:

Nåd.

Förlåtelse.

Jag hävdar att det svenska samhället inte hade varit vad det varit om inte nåden och förlåtelsen varit omedvetna följeslagare för samhällsbyggarna. Ingen av oss är fullkomlig. Insikten om att också jag kommer att behöva Guds nåd och förlåtelse ligger till grund för hur vi ser på alla i samhället, hög som låg. Inför Gud är vi alla lika. Lika usla. Vi behöver Hans nåd och hans förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi klarar det inte själva. Ingen av oss, inte en enda, är rättfärdig inför Gud.

Inte heller detta är en komplett beskrivning av kristendomens påverkan på samhällsbygget. Medvetet eller omedvetet agerar vi fortfarande i viss utsträckning i en riktning som har sin grund i de kristna dogmerna och normerna. Vi klarar av att, liksom Habermas, göra skillnad på kristendom och kristen tro. Men det kristna tunnas allt mer ut. Och de värderingar som burit samhället hittills ersätts av - normkritik???

I denna kontext hade kyrkorna kunnat spela en viktig roll. Som bärare av tusenåriga traditioner hade man kunnat vara en del av det som överbryggde dåtiden och framtiden. Men kyrkorna har abdikerat. De normativ som hittills varit vägledande ifrågasätts i sann normkritisk anda. De dogmer som burit kyrkan anses obsoleta. I Svenska Kyrkan är inte ens kärnan i tron, Jesus och hans krav på unicitet, vägledande. Kristendomen är bara en väg till gud. Alla andra är lika bra.

Det finns en risk att detta leder till något vi inte önskat. Normkritiken blir normlöshet. Dogmifrågasättandet blir ett samhälle utan riktlinjer. Kraven på att det sekulära ska vara styrande i allt blir kontraproduktivt när inte människan och hennes värde och värdighet kan beskrivas i transcendenta termer.

Den stora frågan i spåren av terrorattackerna är kanske inte hur de ska hanteras idag. Den stora frågan är kanske mer vad vårt samhälle byggs av, vilken syn på människa, samhälle och tro som ska vara vägledande. Vilka dogmer och normer som sätter ramarna för vårt agerande.

Men i Sverige, liksom i stora delar av Västeuropa, verkar insikten om trascendensens vikt vara obefintlig. Den ses som bäst över axeln som något förlegat, men allt oftare som något som måste motarbetas i modernismens och realismens spår.

Men om Habermas har rätt, leder detta fel. Vare sig politik eller filosofi klara av att ta över religionens roll. Ett samhälle utan religionens andlighet blir ett samhälle utan kompass. Och frågan är vart detta leder.

Kanske är det så att den viktigaste insikten som vårt sekulära samhälle nu behöver göra, är att inse att om man menar att om Gud och Jesus inte finns, så måste man som ateist faktiskt återuppfinna dem.

Det är fel politiker som styr, överallt...

Det politiska systemet har förändrats. Den medvetna rekryteringen av social-kompetens- och kommunikationspolitiker har gjort ledarskap till en bristvara. Det är följderna av det vi ser idag.

I en artikel i Dagens Samhälle (22/10) ifrågasatte jag politikernas förmåga att leda. Jag hävdar med emfas att vi är långt gångna in i en situation där dolda tjänstemän är de verkliga makthavarna. Och att detta får konsekvenser.

Så länge verkligheten rullar på märks det inte så tydligt. Tjänstemännen är ofta dugligare än politikerna att administrera rådande system. Men när förutsättningarna förändras, i det lokala samhället eller nationellt, krävs ett annat ledarskap. Och då visar sig snabbt bristerna i det system som gjort politiker umbärliga.

Det tydligaste exemplet idag är Migrationsverket och dess GD, Anders Danielsson. Det är drygt en månad sedan han med hög profil tog ett närmast politiskt ledarskap i migrationsfrågan. Bara han fick vara sig själv, så skulle saker och ting ordna sig (DN 11/10). Nu är det en nedtonad GD som söker stöd för att överhuvudtaget klara den basala kontrollen över migrationen. Och på frågor om volymer är det inte längre en fråga för GDn, istället blir det ett passande och överlämnande till politiken. Men politikerna är inte där.

För denna politik har i år visat sig vara oförmögnare att styra än vad de flesta av oss anat eller förstått. Istället för ett proaktivt ledarskap med tydlighet, har det varit ett reaktivt agerande med tydlig rädsla inför att stöta sig med olika opinioner.

Den som följt politikens utveckling behöver dock inte vara förvånad. För samtidigt som tjänstemännen tagit över inte bara den verkställande makten, har det politiska uppdraget förändrats. Och när uppdraget förändrats, har också rekryteringen av nya politiker förändrats.

Politik idag handlar i allt större utsträckning om att bygga ett personligt varumärke. Det är MIG det handlar om. Vem JAG är. Hur JAG är. Ibland används vissa sakpolitiska frågor som redskap för att bygga detta varumärke. Men de ska ständigt vara anpassade för att stärka dig själv, och vara anpassade till den målgrupp du talar för.

Denna utveckling skapar nya politiker och nya partier. Istället för att vara en del av ett parti, och använda det du är bra på för partiets bästa, agerar politiker allt oftare motsatsvis. JAG använder partiet för att skapa ytterligare styrka i MITT varumärke. Ibland spiller detta varumärkesbyggande över på en positiv utveckling av partiet. Men till skillnad från de ideologiskt drivna partiorganisationerna, är denna utveckling ofta kortsiktig och övergående. Och när nästa person ska ta över, står partiet utan vare sig innehåll eller riktning.

För partiets ledare skapar detta problem. Framförallt gäller det partier som inte har en hierarkisk tradition. Det nya politiska landskapet kräver att det finns EN ledare, för ETT parti, med ETT budskap i EN form riktat mot EN målgrupp. Men under denna ledare, nationellt såväl som lokalt, finns allt oftare en kader med ego-centrerade varumärkesbyggare med en helt annan bild av såväl parti, som politik, form och målgrupp. Eller så dras partiets ledning med en ”bakåtsträvande” organisation som fortfarande sätter långsiktigt ideologiskt partiarbete före denna egocentrism.

Som ett talande exempel på denna varumärkespolitik, och dess rätt skrämmande följder, kan vi ta gårdagens centerpartistiska härdsmälta. Inte bara avstängningen av riksdagsledamoten Staffan Danielsson från viss information som alla övriga i riksdagsgruppen får. Det i sig borde skrämma rätt många centerpartister som menar sig vara liberala. Utan också själva det dokument det hänvisas till i vilket det ska stå: ”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”. Det är uppenbart att Centerpartiet inte längre är ett parti för såväl intern som extern diskussion. Istället är det en kommunikationsorganisation, med budskap som anpassats för rådande situation där budgivaren är förutbestämd.

Även om Centerpartiet är värst, är de inte ensamma. Politiken retirerar till kommunikationsgeneralernas spin-centraler. Och den öppna diskussionen som är demokratins grund försvagas och dör. Migrationsfrågan kan tjäna som ett övertydligt exempel. I en väl fungerande demokrati borde tydliga alternativ kunnat ställas emot varandra. Exempelvis:

Vi i Folkpartiet tycker att öppna gränser är en överordnad politik. Det innebär att vi måste göra ingrepp i välfärdssystemen. Under en period kommer välfärden för de flesta av oss att försämras kvalitetsmässigt. Det gäller i första hand socialtjänsten, där fler ärenden kommer att bli outredda. Men det kommer att gälla stora delar av den lokala och regionala välfärdsproduktionen. Vi kommer också att bli tvungna att sänka kvalitetskraven på bostäder, sänka lönenivåerna för enklare ingångsarbeten och även nivåerna på försörjningsstöd. Men vi tror på den internationella solidariteten som grund för vår politik. Och att migration berikar, om inte idag, så i morgon.

Eller:

Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.

Båda dessa budskap är en möjlig liberal politik. Idag, likväl som för ett år sedan. Men istället för att uppmana till en kraftfull och engagerande intern debatt, har olika politiker istället dragit åt olika håll, alla i syfte att värna sitt varumärke, sitt budskap, sin målgrupp. Ofta genom att måla ut motståndaren som ond, naiv, okunnig, oliberal. Och när inte ledningen i partiet klarar av att skapa kommunikatörernas önskade bild av en ledare, ett parti, ett budskap och en målgrupp, blir ledarskapet otydligt. För om man inte vet vad målet är, har man inte heller kunskap om de nödvändiga vägvalen.

Jag väljer i detta fall två budskap som båda hade kunnat debatteras i Folkpartiet. Det har de inte gjort. Skulden för detta måste läggas på partiets ledarskap i vid mening. Ledarskapet, inte bara det personliga utan också de strukturer som formar ledarna och ledarskapet, måste kunna hantera även svåra diskussioner, internt och externt, acceptera olika åsikter och öppet välja väg. Så har inte skett i Folkpartiet. Men inget av vad jag kan följa säger att något annat parti är bättre (Centerpartiets väg snarare betydligt sämre). Och speciellt allvarligt är det för regeringsmakten.

 De båda regeringspartiernas vacklande visar en så skrämmande brist på ledarskap att även jag med 25-årigt deltagande i såväl lokal som nationell politik börjar tvivla på vårt demokratiska systems möjligheter att hantera dagens och kommande dagars allt tuffare utmaningar. Gustaf Fridolins försvinnande från offentligheten är väl det klaraste exemplet på vad som händer, när kommunikationsstrategierna plötsligt inte överensstämmer med de demokratiska kraven på politiskt ledarskap. Men Fridolin är sannerligen inte ensam. Det ansvar som borde vila på Stefan Löfvens axlar verkar saknas. När välfärdens grundvalar saknas, saknas också regeringschefen. Beror det på att han och hans mediastrateger inte hittar rätt kommunikationskanaler med rätt budskap till rätt målgrupp?

Denna förändring av politik, partier och politiker har skett över tid. Den politiska anpassningen har varit parallell med medias utveckling och medborgarnas inställning till såväl samhälle som politik. Men politikerna bär det största ansvaret för den förändring de själva administrerar. Personvalssystemet är, trots sina fördelar, sannolikt ett av de allvarligaste problemen med att återskapa ett starkare politiskt ledarskap. Förenklingar och populism tjänar politikerna illa. Rädslan att säga att ett stort ansvarstagande också hänger ihop med en rejäl lön, blir bara löken på laxen. Politikerna har devalverat sig själva och sitt uppdrag. Utan (eller med???) insikt om följderna.

Urvalskriterierna för nya politiker handlar allt mindre just om ledarskap, och allt mer om kommunikativa förmågor, om att attrahera speciella väljargrupper, om att ”gå hem i stugorna”. Det kan fungera då det finns ett överflöd att fördela. Men de egocentrerade kommunikativa egenskaperna är sällsynt dåliga när det kommer till att leda ett land, en kommun eller ett parti i kris. Varumärkesbyggande är aldrig detsamma som ledarskap. Men ledarskap kan bygga ett varumärke.

Politik på riktigt kan göra ont. Politik på riktigt handlar om att både kunna och våga prioritera, och inte bara prioritera till utan framförallt prioritera bort. Det handlar om att orka inse att det du prioriterar bort kommer att drabba enskilda människor. Det handlar om att våga fatta beslut proaktivt, även när beslutsunderlagen inte är fullkomliga. Våga - helt enkelt därför att man i sin roll och med sina kunskaper är en kompetent beslutsfattare med en ideologisk kompass. Det handlar om att våga gå emot opinioner, även inom det egna partiet, och stå för en tydlig utveckling, rakt emot vad de senaste opinionsundersökningarna säger.

Det politiska ledarskapet blir allt sällsyntare i Sverige idag. Det gäller alla partier. Såväl kort- som långsiktigt kommer det att skada demokratins trovärdighet som styresform och öppna för populistisk konfrontation.

Frågan är om det finns någon väg framåt, om det finns ett politiskt ledarskap som klarar av att lyfta demokratin in i det 21 århundradet, på riktigt. Just nu är det lätt att tvivla.

Det kommer inte att räcka

Så fick då Sverige gränskontroller. Plötsligt var det som för 24 timmar sedan enbart var en rasistisk ytterkantspolitik, svensk mainstreampolitik. Till och med Migrationsverkets GD säger nu att det är nödvändigt, och att det kommer att bli långvarigt.

Men ännu tvekar många om det egentliga skälet till varför gränskontrollerna införs. Anders Danielsson säger att det är för att vi måste kontrollera alla som kommer för att ge dem ett humanitärt acceptabelt mottagande. Men det handlar vare sig om att inskränka asylrätten eller mottagandevolymerna. Inte heller minister Ygeman säger det självklara.

Det handlar om volymerna.

Men politikerna vågar, kan eller vill inte.

För Folkpartiet är flyktingkrisen kanske mer skrämmande än för många andra partier. Skälen är enkla. Partiet är splittrat i två falanger, de som inte vill stänga gränserna och de som vill. Och fallhöjden till riksdagsspärren är försumbar. När partiets integrationspolitiska grupp presenterade sitt milda och till intet förpliktande förslag i februari i år, gick ett antal framträdande liberaler i taket. Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Frida Johansson-Metso med flera valde att tydligt frondera mot den partistyrelse, och i Ohlssons fall partiledning, de tillhör.

Vi ser tyvärr fortfarande spåren av detta. Folkpartiet, Sveriges liberala parti, klarade inte av att hålla en god diskussion igång internt. Vi som menade att gränsen var nådd, målades ut som onda, främlingsfientliga, rasister. I förra veckan var det en folkpartist som menade att han inte kunde vara med i samma parti som jag - enbart för att jag hävdade att vi måste se till välfärdens kostnader också när det gäller flyktingmottagande...

Det är självklart att det socialliberala alternativet i svensk politik borde ha tagit ledarrollen både vad gäller migration och integration. För de hänger samman. Integrationen måste inte enbart handla om hur vi skruvar i systemen för att några fler ska få jobb. Det måste handla om välfärdens bas, och medborgarskapets plikter och rättigheter. Framtidens liberalism måste kunna svara på frågor som handlar om hur man kvalificerar sig för nationell välfärd i ett internationellt migrationssamhälle. För den som tror att migrationen slutar när kriget i Syrien lugnat ner sig, är sannolikt ute och cyklar. Vad händer exempelvis när klimatet hotar fler än de allra fattigastes liv och trygghet?

Och det påverkar migrationen. Även om vi säger att Flyktingkonventionen är den enda orubbliga delen i svensk lagstiftning, så måste vi våga ställa frågan vad det innebär att söka asyl i Sverige? Är det skydd från krig, eller omedelbar tillgång till hela välfärdskakan? Är det exempelvis rimligt att fortsätta acceptera att papperslösa har rätt till tillgång till välfärden, men inte plikten att delta i uppbyggandet av den? Jag menar att det inte kan vara så.

Men Folkpartiet fegar. Istället för att peka ut en riktning i den viktigaste och mest akuta frågan i svensk politik på årtionden, väljer partiets ledning att tassa så försiktigt man kan för att inte stöta sig med den falang som redan i februari hotade partiets sammanhållning. Det är inte hållbart.

Folkpartiet har ställt sig vid sidan om migrationspolitiken. Frågan är vad det får för konsekvenser. Och frågan är om partiets ledning klarar av att ta sig ur sin letargi och ta ansvar för något mer än partiets kortsiktiga opinionssiffror, till exempel för Sverige.

Står flyktingkonventionen över Sveriges Riksdag?

Jag läser media, kollar tweets och facebook. Och slås av att så många försöker göra ner Moderaternas förslag för att hantera flyktingkrisen. Det finns tre linjer:

Dels de som hävdar att Moderaterna nu mer eller mindre är fascistiska, bruna, rasister - epiteten känner inga gränser. Det är som det brukar, mest på twitter förståss. Den linjen är som vanligt meningslös att bry sig om. Epitetsklistrande, förminskande, gulit by association - är ingen grund för en vettig politisk diskussion.

Dels de som hävdar att förslagen inte går att genomföra. Man försöker frammana bilder av vägspärrar på Öresundsbron där ingen slipper igenom. Den linjen är intressantare. Frågan här måste vara vilka alternativ som är möjliga. Varför har, som Ivar Arpi säger i Studio ett, Sverige på en vecka tagit emot fler flyktingar än Danmark under hela denna kris? Måste det vara vägspärrar, eller kan vi hitta andra alternativ som gör det möjligt för oss att fortsätta ha en reglerad invandring?

Men den tredje ståndpunkten är den intressantaste. Det är de experter och jurister som hävdar att Sverige är bundet av ett antal internationella konventioner som gör det omöjligt för oss att genomföra det Moderaterna just föreslagit. Det kan vara såväl Dublinkonvention som Flyktingkonvention. Huvudpoängen är att dessa konventioner står över svensk lag, och därmed är oomkullrunkeliga.

Men är det så?

Internationell rätt är inte enkel. Den bygger på att vissa juridiska principer ska gälla alla traktatsstater, och att dessa principer ska vara långsiktigt hållbara. Skälet är förstås enkelt - om inte principerna är långsiktigt hållbara så försvåras internationella kontakter. Det kan gälla handel, kommunikationer, kvalitetsbestämmelser - men också migration och asyl.

Men det finns ett stor men - som i princip alla experter och jurister jag läst och hört undvikit att tala om.

Vad skulle hända om Sverige övergav Dublinförordningen? Eller sade: Nej - läget är sådant just nu att vi gör en paus i att tillämpa FNs flyktingkonvention. Vi klarar det helt enkelt inte längre?

Svaret är - sannolikt - ingenting.

För trots allt är internationell rätt betydligt mer politik än vad nationell juridik är. Även i fall där det finns sanktionsmöjligheter är det inte säkert att de används. Internationell rätt är fortfarande den starkes rätt. Om Ryssland ockuperar Krim är det emot alla internationella konventioner. Men det är politikerna som avgör vilka, hur och i vilken omfattning sanktioner ska införas. För att inte tala om Kinas 50-åriga ockupation av Tibet, och nuvarande agerande i Sydkinesiska sjön... När USA använder drönare för att på andra länders territorium utan rättegång avrätta terrorister, och genom misstag en del andra oskyldiga också, blir reaktionerna möjligtvis politiska.

Eller ta Europa. Vi kan och bör fördöma Ungerns agerande i flera frågor, inte bara vad gäller flyktingar. Det finns också ett antal liberaler som försöker dra igång en granskning inom EU kring hur Ungerns agerande stämmer överens med EUs regler. Men det är mer politik än juridik, även om juridiken ligger till grund för det politiska agerandet.

Om Sverige övergav Dublinförordningen kunde resultatet bli att övriga EU-länder kastade ut Sverige ur gemenskapen. Men är det någon som tror att det skulle ske?

Om Sverige hävdade att man behövde en paus i asylmottagandet - vad skulle hända? Vilka sanktioner skulle kunna införas, vilka åtgärder från omvärlden kunde vi förvänta oss?

Det finns uppenbara risker med att frånträda internationella konventioner. Det internationella samarbetet som leder till fred, tillväxt och välstånd hotas. Riskerna för EU om en av de grundläggande friheterna - människors rörlighet - inskränks är uppenbara. Men de är av politisk, och inte juridisk natur.

Jag säger inte att Sverige ska lämna vare sig Dublinförordningen eller Flyktingkonventionen. Men det är meningslöst att försöka slå juridik i huvudet på varandra för att lösa en akut situation.

I förmiddags kunde man läsa att Sverige under måndagen tog emot drygt 2100 asylsökande. Runt 740 av dem var ensamkommande ungdomar. Årstakten för mottagandet ligger nu på långt över en halv miljon. Och om antalet ensamkommande fortsätter i samma takt som hittills kommer över 200.000 ungdomar att komma till Sverige. I eftermiddags drog Migrationsverket tillbaka siffrorna. Det "råder osäkerhet" kring dem. Oavsett vilket är antalet som aldrig söker asyl fortfarande ett okänt mörkertal, tusentals människor som kanske finns någonstans i landet. Som också kommer att påverka våra möjligheter till såväl nationell välfärd som internationell solidaritet.

Kanske blir det inte så illa. Men hittills i år har alla prognoser Migrationsverket gjort överträffats med råge. Och trenden är inte minskande, utan ökande.

De flesta menar nu att det finns ett tak för vad vi klarar. Då borde vi fundera över följande frågor:

Kortsiktigt:
Var finns det taket? För vuxna? För ungdomarna?
Vad blir konsekvenserna om det överskrids?
Vilka åtgärder kan vi genomföra för att inte hamna i den situationen?
Om vi redan är där - vad måste vi nu göra akut?

Långsiktigt:
Vad krävs för att klara välfärden? För alla? För flyktingarna?
Vad krävs för att skapa jobb, utbildning, innanförskap?
Hur reformerar vi de internationella systemen för såväl välfärd som migration?

Den debatten lyser fortfarande alldeles för mycket med sin frånvaro. Istället kastas epitet på varandra:

Du är dum, fascist, rasist, främlingsfientllig, sverigedemokrat. Dina idéer går inte att genomföra!

Nej - det är du som är dum, naiv, vänsterflummare. Inte en konkret åtgärd har du föreslagit!

Det kanske vore dags att tala med varandra istället. Men för det krävs politiskt ledarskap. Och den bristen är alldeles för tydlig idag.

Vem styr vem?

Den senaste opinionsundersökningen visar...

Det är inte svårt att bli förvirrad av vad som gäller. Opinionsundersökningarna duggar tätare än någonsin. Och det är inte längre bara partisympatier som mäts. Numera får vi reda på vad olika partiers sympatisörer tycker om diverse detaljfrågor.

Som i helgen.

Då kunde vi läsa om att opinionen i flyktingfrågan svängt. Igen. Nu är det åter en stor majoritet som tycker att vi ska ta emot lika många eller färre flyktingar än idag. Färre-alternativet ligger runt 40%, en ökning med drygt 10% på ett par månader. Inte i något parti är "fler"-alternativet i majoritet. Det finns fler rätt anmärkningsvärda resultat.

Som att Annie Lööf inte alls har sitt parti med sig på sin öppenhetspolitik. Bara 22% av centerpartisterna vill ta emot fler.
Eller att det faktiskt finns 2% sverigedemokrater som vill ta emot fler flyktingar än idag. Bara det...
Eller att bara 27% tycker att regeringen gör ett bra jobb med flyktingfrågan. Det kan välta en regering över ändan.

Men det mest intressanta är inte alla dessa siffror. Det mest intressanta är hastigheten i hur opinionen svängt. För en månad sedan pratade opinionsexperterna om den unika omsvängningen i svensk flyktingmottagandeopinion. Om hur snabbt det gått och hur säkert det var. Då handlade omsvängningen om skillnaden från i vintras/våras. Nu handlar det om en månad.

Har omsvängningen skett för att politikerna styrt opinionen? Eller har den skett därför att opinionen styrt politikerna? Vilket är värst?

Demokrati förutsätter en lyhördhet mot opinioner. Men lyhördheten får aldrig övergå till okritiskt följande av den opinion som just nu är mainstreamad. En politiker som enbart har örat mot marken och fingret i luften kommer antingen att springa åt alla håll, samtidigt. Eller så kommer hon ha svårt att veta åt vilket håll hon springer, vart hon kommer att komma, var målet är. Risken att springa åt fel håll är typ 359 mot 1 (om man nu ska prata kompasspråk...).

Migrationsfrågan är sedan länge en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Den är samtidigt en av de svåraste. Migrationen påverkar så mycket. Den påverkar allt ifrån ekonomi och välfärd, till demokrati och människovärde. Och allt däremellan. Den är därför ett lysande exempel på områden där politiker inte ska lyssna till den senaste opinionsundersökningen, eller följa de senaste bästa inläggen. Det är en fråga där opinionen ska vägas in, men där ideologi, kunskap och framförallt politiskt ledarskap borde väga betydligt tyngre.

Men migrationsfrågan är inte ensam. Alla större politiska frågor har samma behov av ett politiskt ledarskap som övertrumfar opinionsmässigt följarskap. Det gäller till exempel klimat och miljö, demografi och demokrati, ekonomi och välfärd. Och ändå är det dessa frågor som idag ofta har de största inslagen av följarskap, och de minsta av ledarskap.

Vad innebär det för det demokratiska systemet, dess funktionalitet och dess legitimitet? Vad händer när politikerna blir vindflöjlar, noga med att ha det våta fingret i luften, följande den rådande stämningen för att casha in i likes och förhoppningsvis personkryss i nästa val? Vad händer med ideologierna, partierna, demokratin?

De hastiga omsvängningarna av flyktingopinionen visar dels på en momentan bild av ett opinionsläge där opinionsförflyttningarna blivit rekordsnabba. Men den visar också på ytterligare en av de kriser vårt demokratiska system står inför.

Demokratin kommer sannolikt att överleva. Men frågan är om innehållet är det vi egentligen skulle önska.

Lite mer föräldraförsäkring, fler perspektiv.

Jag gör härmed det sista (?) inlägget kring föräldraförsäkringens utformning. Och det kommer åter att handla om perspektiv. Men denna gång ett ekonomiskt sådant.

Fast vi börjar med barnen.

För vem är försäkringen? Är den som de flesta liberaler (folkpartistiska sådana) numera hävdar en rätt för föräldern att vara hemma? Eller är den en rätt för barnet att ha en förälder hemma under de första månaderna av livet?

Egentligen är svaret på de frågorna avgörande för hur man ser på statens rätt att bestämma över bidraget. Är det en vuxenrättighet har staten sannolikt både rätt och möjlighet att bestämma i en liberal tolkningstradition. Är det barnets rätt, är det betydligt mer osäkert utifrån samma liberala tolkning.

Bilden av föräldraförsäkringens (och själva namnet leder ju alltid tanken till en vuxenrättighet) kompliceras dock om man också tar med de ekonomiska aspekterna av bidraget.

För närvarande tjänar kvinnor mindre än män generellt sett. Livslönen är, beroende på hur man räknar, mellan en knapp miljon och drygt tre miljoner lägre. En del av detta beror på att kvinnor stannar hemma längre med barnen. Så långt är nog alla överens. Men vad innebär det om man antingen individualiserar eller förlänger den oöverlåtelsebara tiden, för barnet och för familjen?

När jag pratar med insatta och ärliga liberaler, mellan skål och vägg, erkänner de öppet att en sannolik effekt av en ökad oöverlåtelsebar tid innebär att fler familjer kommer att korta tiden de tar ut som föräldralediga. En del gör det för att vare sig kvinnan eller mannen vill. Andra gör det för att de är nödda till det.

Man kan tycka illa om att familjer gör privatekonomiska kalkyler för hur man använder föräldraförsäkringen. Men för rätt många handlar det om att klara av vardagen. Räntor ska betalas. Mat ska köpas in. Kläder behövs. Och då måste man göra avvägningar. Fortfarande blir det sannolikt ofta så att den med högst lön blir hemma kortast tid. Är det orimligt?

Men de flesta som diskuterar föräldraförsäkringen behöver aldrig göra sådana överväganden. Utifrån sitt medelklassperspektiv klarar de av att hantera de minskade inkomsterna, oavsett vem som är hemma. Och då blir det så enkelt att beskriva alternativen som Gefle Dagblad gör idag. För i den rikes värld spelar inte pengar någon roll.

Men om man för en gångs skull ska använda klassbegreppet kanske man ska göra det här. För det som riskerar att hända är att barn till fattigare föräldrar drabbas när föräldraförsäkringen individualiseras allt mer. En trång ekonomi tillåter inte den högst avlönade att vara hemma. Och om inte dagarna då kan överlåtas, återstår enbart att korta ledigheten. Barn till lågavlönade får alltså en kortare tid med sina föräldrar än barn till högavlönade.

Är det en rimlig hållning? Är det en rimlig liberal tanke? Ska en familjs inkomstnivåer vara bestämmande för hur länge ett barn kan få ha sina föräldrar hemma?

Åter - ur ett vuxenperspektiv är det sannolikt helt OK. För de vuxnas rättigheter minskar ju inte.

Men ur ett barnperspektiv blir frågan mer problematisk. Även ur en socialliberals synvinkel. För bidragen ska väl inte användas till att försämra för de sämst ställda?

Föräldraförsäkringens borttappade perspektiv

Så har då Folkpartiet gjort det man sagt man skulle göra. Gått med de socialistiska partierna på att förbjuda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som man vill. Det kan beskrivas på många sätt och många liberaler berättar om det steg för ökad jämställdhet som nu tas.

Men grunden är ett förbud. Ett förbud för föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som de som familj vill.

Det finns en del liberaler som hävdar att föräldraskapet är individuellt. Det är en inställning som kan respekteras. Men är den rimlig?

Så länge inte läkarvetenskapen ger oss möjlighet till att klona oss själva, kommer det att krävas en kvinna och en man för att göra ett barn. Och det kommer att vara kvinnan som bär barnet, föder fram det och sannolikt också ammar det. Den rollen kan aldrig pappan överta. Föräldraskapet är inte jämlikt. Könsrollerna är biologiskt obrytbara.

Individualismförespråkarna hävdar däremot att omedelbart efter födseln så ska föräldraskapet vara såväl jämlikt som jämställt. Det finns ingen preferensordning kring vem som är vad för barnet. Det viktigaste är att de vuxna agerar jämlikt och jämställt.

Som jag uppfattar det så är deras resonemang grundat i att familjen därmed enbart är en tillfällig social konstruktion, i huvudsak något som den vuxne individen kan ha och lämna, efter eget val och behov. Anknytningen till andra människor, vuxna och barn, i nöd och lust, är en förlegad samhällskonstruktion. Barnets roll i den typen av familjebild blir mer oklar. Har familjen ett barnperspektiv? Eller är det vuxenperspektivet som gäller?

De som förespråkar en mer individualiserad föräldraförsäkring gör det oftast utifrån ett vuxenperspektiv. Jag kommer aldrig att glömma diskussionerna på partistyrelsen för några år sedan inför ett landsmöte. Inlägg efter inlägg kom från ledamot efter ledamot. Och alla, ALLA oavsett kön, hade den vuxnes perspektiv. Barnet verkade mest vara något som var till besvär i kampen för det verkligt politiskt korrekt och jämställda samhället.

När jag efter en timme eller så frågade om vi inte borde ha ett barnperspektiv, eller i vart fall nämna barnen som något fantastiskt, blev det en stunds tystnad. Men sedan fortsatte argumentationen i samma spår. Barnets förutsättningar var mindre viktiga än de jämställdhetskrav som borde ställas på de vuxna.

Man kan tycka vad man vill om familjen som struktur. Rätt många familjer är rätt dysfunktionella. Ändå är det familjen som sådan som ligger bakom rätt mycket av tankarna som bär samhället uppe. Alltifrån tron på den livslånga äktenskapstiden - avtal ska hållas i avtalsrätten. Över tron att en förälder alltid agerar på det sätt som är bäst för familjen - den gode familjefadern i skadeståndsrätten. Till synen på människan som ett barn i behov både av stöttning, nåd och uppfostran - socialtjänst och omsorgslagar.

Det finns en risk med att överge familjen som norm och som tanke, utan att reflektera över vad man ska ersätta den med. Det finns risker med att se barn som möjliga redskap för vuxnas jämställdhetsidentifiering också. Och det finns risker med ett samhälle där den vuxne individens perspektiv alltid gäller.

Jag gillar som synes inte den styrning av föräldraskapet som majoriteten av liberalerna i mitt parti står för. För mig luktar det mer socialism än liberalism, mer röd feminism än liberal jämställdhetspolitik. Mer 1970-tal än 2020-tal. Med den utveckling vi idag ser är det knappast sannolikt att fördelningen av föräldraskapet kommer att vara konstant, oavsett vad staten säger. Allt fler unga kvinnor agerar för att bli samhällets vinnare, allt fler unga män gör tvärsom. Hur det påverkar familj och föräldraskap vet vi inte ännu. Men att det kommer att se likadant ut i morgon som idag - knappast...

Sverige, Sverige, Sverige foster... nätverk?

Det kanske inte spelar någon roll?
Det kanske inte hjälper?
Det kanske inte ens är meningsfullt att försöka?

Jag läser Jan Jörnmark i Göteborgs Posten. Om den möjligen förestående kollapsen för nationerna. Om en helt annan värld, uppbyggd på ett helt annat sätt.

Om en värld där migrationen kors och tvärs innebär att nationsgränserna inte längre gäller. Att nationsbegreppet som sådant måste definieras om.

Och den politiker som inte funderar över konsekvenserna av en sådan utveckling bör nog byta bana.

Den övergripande bilden av dagens enorma flyktingvågor är att människor akut flyr från krig. Bilden av en värld där kriget dominerar, och människor flyr, är tydlig. Men är den sann? Visserligen har antalet krig och antalet dödade ökat de senaste åren, men det har skett från historiskt låga nivåer. 1970-talet var betydligt dödligare än 2010-talet än så länge. Det kan man exempelvis läsa om i DN här.

Men på 70-talet var det ingen flyktingkris. Då svämmade inte människor över nationsgränserna globalt. Och det visar på något annat som ligger under det som nu sker.

Hur kommer det sig att Afghanistanska unga män och pojkar står för nästan 20 % av det totala flyktingmottagandet i Sverige idag? Hur kommer det sig att människor på flykt från länder söder om Sahara dör på Medelhavet? Hur kan det komma sig att Migrationsverkets statistik visar på att vi tar emot flyktingar från jordens alla hörn?

Svaret är sannolikt att världen aldrig varit rikare än nu, aldrig mindre än nu, aldrig öppnare än nu. Globaliseringen har inneburit rätt stora förändringar, inte bara för oss rikaste. Det går idag att resa över större avstånd än tidigare för fler. Och fler har råd att betala smugglare eller andra för de tjänster de behöver för att ta sig dit de vill. När man på 1970-talet som flykting var nödd att stanna kvar i närområdet, när flyktingvägen var så lång som benen orkade, har dagens flyktingar helt andra förutsättningar. Det finns helt andra kommunikationsmöjligheter. Och det påverkar migrationen.

21555 afghaner, 6787 eritreaner, 4567 somalier, 1367 etiopier, 814 mongoler hade sökt asyl i Sverige fram till och med oktober. Har alla flytt krig? Eller har de flytt elände, ofrihet, armod, fattigdom, uselhet, förtryck, diktatur? Och om de gör det nu, hur många kommer att göra det i morgon?

Bill Gates lär ha sagt att världsfattigdomen kommer att vara utrotad till 2035. Och det är ju bra. Men vad betyder det konkret? Framförallt om utvecklingen med en ökad inkomstspridning mellan de mycket rika och de som inte har lika mycket fortsätter? Kommer de som inte har så mycket (pengar, demokrati, frihet...) att acceptera att stanna kvar, eller kommer de att använda sina resurser för att byta till något bättre? Och vad får det för konsekvenser?

Som pessibilist är det väl bäst att skriva ner den dystopiska versionen. En utveckling där nationerna gradvis faller samman, helt enkelt för att vare sig det demokratiska systemet eller välfärdsstaten är byggd för att klara av en öppen migration. Demokratin blir obsolet när välfärden inte längre kan distribueras generellt. Och välfärden kan inte distribueras generellt för att intjänandeprocessen inte längre än livslång. Kontraktet mellan dig och staten, och mellan staten och dig, är satt ur spel. Och när det kontraktet inte längre gäller - vilket samhälle ser vi då?

Det finns de som menar att libertarianer använder flyktingkrisen för att aktivt påskynda detta, som de ser det, goda förfall. Staten har blivit för stor, välfärdsstaten är en anomali. Statens uppgift är i huvudsak att ge individen fysiskt skydd och värna rätten till ägande. Resten får individerna sköta själva, bäst de kan.

Jag trodde att detta var en mardröm som aldrig skulle slå in. Men frågan är om vi inte idag ser de första tecknen på detta. När staten föreslår olika kvalitet på skolor för flyktingar och medborgare, när flyktingar kan räkna med att bo i tältläger, när partister av olika färg börjar tala om att minska kostnaderna för invandringen genom differentierade bidragssystem - då har vi redan tagit de första stegen.

Det är steg mot ett samhälle där den generella välfärden ersatts av försäkringslösningar, där sociala kontakter och nätverk tagit över samhällets roll som social garant, där företag och organisationer erbjuder betaltjänster för bättre välfärd. Det är ett samhälle där åter härkomst, bakgrund, ekonomiska möjligheter och kontaktnät betyder mer.

Och frågan är om det är så vi vill ha det?

Redan idag skakar välfärdsstaten. Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle ytterligare en baksida av flyktingsituationen. Denna gång är den drabbade inte själv flykting, utan en svensk pojke som inte får det stöd välfärdsstaten egentligen garanterat. Men det är bara en liten bit i ett betydligt större pussel.

Ibland får jag frågan vad jag vill göra. Varför beskriver du bara en negativ bild? Varför ställer du bara en massa frågor? Ge dina svar istället.

Och jag brukar säga: Vi måste sätta stopp. Det finns en gräns för det mottagande vi klarar. Kanske är det 30.000 människor. Kanske det dubbla. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar. Hur det ska ske - om det är först till kvarn, eller bara uppehållstillstånd för kvotflyktingar som gäller och tältläger eller något annat för alla andra - vet jag inte. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar.

Men kanske är det en strid mot väderkvarnar. Kanske är dagens flyktingsituation inte en tillfällig puckel, orsakad av ökande krig, utan en långsiktig förändring av migrationens grundvalar, just nu akut på grund av krig. Beskrivningen av Ledarsidorna talar för det.

Och vad blir svaret då? Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om reglerad invandring? Eller innebär globaliseringen, de ökade inkomsterna även hos de fattigare och de allt bättre kommunikationsvägarna att folkvandringstiden på nytt är här. Bara betydligt snabbare och betydligt större?

Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om att bevara välfärdsstaten och välfärdssamhället? Eller har vi öppnat dörren till en helt ny värld, med helt nya strukturer för styrning, makt och ansvar?

När inga utgifter är heliga (utom flyktingmottagandet då...)

Jag läser med stigande förvåning DNs huvudledare idag. Och när jag kommer till slutet blir det nästan för mycket. Så här skriver det liberala flaggskeppet:

"Enprocentsdogmen har fungerat som en propp. I stället för att trixa med siffrorna och maximera avräkningarna borde regeringen slopa målet och påbörja en ordentlig översyn. Världen kommer inte att gå under om den svenska biståndsbudgeten krymper."

Jag trodde aldrig att jag skulle få läsa detta i en liberal tidning. "Enprocentsdogmen". "Världen kommer inte att gå under om den svenska biståndsbudgeten krymper."

Vad är det då som rättfärdigar detta skifte i liberal politik? Självklart flyktingströmmarna. Kostnaderna för det svenska flyktingmottagandet spränger alla gränser. Hur kommuner och landsting kommer att klara situationen är än så länge höljt i dunkel - merparten av deras kostnader kommer att landa några år framåt. Men även staten börjar gå på knäna.

De hittills kända kostnadsökningarna för staten landar på runt 30 miljarder. Då handlar det om det akuta mottagandet, kostnader som främst Migrationsverket har. Men i går larmade också Arbetsförmedlingen om kostnadsökningar och risk för uteblivna reformer för arbetslösa, sänkt kvalitet och annat fokus än vad som tidigare varit fallet.

I Expressen i går skriver Ann-Charlotte Marteus om fler risker med volymerna i mottagandet. Om en skola som antingen får en generellt sämre kvalitet, eller en skola där vissa elever (invandrarbarn) får en sämre skola och de med svensk härkomst en bättre. Vem hade ens kunnat tänka den tanken bara för ett år sedan?

Det finns ett uppenbart problem med DNs ledarredaktions argumentation kring biståndet. DN argumenterar enligt två linjer:

Huvudlinjen är att allt bistånd inte är effektivt. Det finns massor som borde göras bättre. Det kan till och med uppamma korruption och försämra utvecklingen.

Den underliggande linjen är lite svårare att följa. Den verkar handlar om att det finns någon variant på biståndsbidragslinje inom såväl stat som civilsamhälle som borde kunna minskas.

I en länge förbisedd statlig utredning som nu har nästan 20 år på nacken skrev den dåvarande rektorn för Örebro Universitet, Jan-Erik Gidlund och Per Frankelius om effektivitet i den offentliga sektorn. Den som vill läsa mer om deras arbete kring "Innovativa processer" kan börja här. Enormt förenklat skulle man kunna säga att de kom till resultatet att om vi var lika effektiva som den effektivaste  organisationen globalt på varje välfärdsområde, skulle vi kunna dubbla kvaliteten eller halvera kostnaden för det offentliga välfärdsuppdraget.

Visst vore det fantastiskt. Lika bra välfärd till halva kostnaden. Tänk så det skulle kunna påverka såväl statsbudget, skattenivåer som kostnaderna för flyktingmottagning. Men så enkelt är det inte (vilket författarna var väl medvetna om...).

Men om DN nu tänker rätt borde de i alla fall fundera vidare: Svensk skola ligger i topp vad gäller kostnader. Men resultatet lackar. Vore det inte idé att ta av skolkostnaderna för att finansiera flyktingmottagandet?

Och tänk bara på vilka privata aktörer skolpengen försörjer. Det talar väl för att dra in pengar till skolan. Och bara Skolverket har nästan 500 anställda. Och tänk så många skolbyråkrater som finns såväl lokalt som nationellt. Det handlar inte om de futtiga 1000 statligt anställda som enligt DN försörjs av biståndet. Nej - här talar vi om helt andra siffror.

Vi kan gå igenom välfärdsområde efter välfärdsområde. Vi kommer att hitta ineffektivitet. Vi kommer att hitta bidrag och utgifter som missar målet eller till och med går i motsatt riktning mot det önskvärda. Vi kommer till och med att hitta korruption (det är inte bara med LSS-medel det fuskas).

Men ingenstans har hittills någon liberal sagt att det är OK att minska utgifterna först och sedan kolla vilka effekter det får om den offentliga sektorn inte klarar av att effektivisera sitt arbete. För larmrapporterna om att barn kommer i kläm när socialtjänsten inte klarar sitt uppdrag, elever inte får det stöd de enligt lag är berättigade till, äldre inte får den omsorg ett humant samhälle ska ge dem - de är nog fel. För, som DN skriver; Om alla välfärdskronor var så effektiva vore det illa att sänka anslagen. Sannolikt är det inte fallet. (Jag bytte bara ut biståndskronor mot välfärdskronor...)

Men det är just detta DN gör idag. Minska biståndet först. Kolla vilka effekter det får i efterhand. Larmrapporterna är nog fel. Kanske är det så att SIDA med flera klarar av att effektivisera. Om inte så gör det ju inget. Sverige behöver inte ge en procent när medel bara är 0,7...

Det är uppenbart att vissa anser att flyktingkonventionen och det svenska ansvaret för den globala flyktingsituationen är överordnat allt annat. Det blir närmast en religiös sanning, att det enda sättet att visa sann humanitet är att vi ska ta emot alla som kommer hit och har flyktingsskäl. Det spelar inga roll vilka konsekvenser det får. Inte för svensk välfärd. Inte för den globala solidariteten utanför flyktingmottagandet.

Jag delar inte den åsikten. Vare sig på kort eller lång sikt.

På kort sikt tar vi pengar från de allra fattigaste och lägger på de som varit så pass rika att de kunnat ta sig hit. Är det sann humanitet?

På lång sikt riskerar vi vårt välfärdssamhälles stabilitet (ingen kan idag säga om det kommer att fungera eller ej - det finns helt enkelt inget att jämföra med) och om det sker kommer vår förmåga att även i fortsättningen vara en humanitär stormakt i världen (om vi nu är det) att begränsas. Är det sann humanitet?

Och som en upplysning till DN. Redan idag tas drygt 20 % av biståndet till det nationella flyktingmottagandet. Vi lägger alltså just nu bara 0,8 % av BNP till traditionellt bistånd. De fattigaste har redan fått betala.

Är det verkligen liberalt?

När politiken abdikerar...

I förra veckan skrev jag ett inlägg i tidningen Dagens Samhälle. Det handlade om bristen på ledarskap i svensk politik, speciellt synlig i svåra tider som denna när invandringen riskerar välfärd och sammanhållning.

Artikeln belyser bara en del av ett betydligt större problemområde. Varför är rekryteringen av politiker med ledarförmåga så dålig? Vart tar de goda ledarna vägen? Är representativitet för grupp viktigare än representativitet för ideologi och parti? Och den springande - vem bestämmer när politikerna abdikerar.

Det verkade nästan uppgjort när kommundirektören i Örebro, Staffan Isling, några dagar senare stolt presenterade Örebro kommuns resultat i mätverktyget "Kommunkompassen". Aldrig hade en kommun nått bättre resultat.

Jag gick igenom kompassen. Och kunde konstatera att det kompassen mätte var det formella beslutsfattandets vägar. Om hur tjänstemän och politiker uppfattade organisationens funktionssätt, om det fanns styrdokument och hur dessa användes. Det viktiga arbetet är alltså det inåtriktade. Kvaliteten på servicen; skolan, omsorgen, miljöarbetet - är en bisak...

Men det intressantaste i detta perspektiv var kompassens betyg av samspelet mellan politiker och tjänstemän, eller kanske mellan tjänstemän och politiker. Det var i topp. 100 % uppfyllt. Ingen möjlighet till förbättringar.

Och jag tänkte i mitt stilla sinne. En del revolutioner sker inte på gator och torg, med kulor och kanoner. En del revolutioner sker genom styrdokument, riktlinjer och arbetssätt. För det är tjänstemännen som styr Örebro kommun. I stort och i smått. Politiken har reducerats till ett korrektiv, någon tjänstemännen frågar om råd på sin väg mot de beslut de formerat och fattat. Och det värsta är inte tjänstemännens maktövertagande, utan att politikerna med öppna ögon accepterat det. Bristen på ledarskap hos politikerna i Örebro, ingen nämnd och ingen glömd vare sig i ledningen eller i oppositionen, är skriande.

Vart ska Örebro? Vad vill ni? Vad gör ni? Varför finns ni? Hur hanterar ni det faktum att Örebro sannolikt kommer att växa med 3000, kanske 4000 personer om året de kommande åren? Vad är er plan för en kommun där såväl antalet som andelen lågutbildade invandrare ökar? Hur hanterar ni riskerna för utanförskap, tillitsbrist, otrygghet, resursbrist? Vad säger ni till örebroarna? Vad säger ni till era medarbetare?

Det är tystnad som råder.

Om detta ändå bara var ett problem för Örebro kommun vore det hanterbart. Men Örebro är inte undantaget som bekräftar regeln, snarare regeln. Undantagen finns, men de är försvinnande få och blir allt färre.

Och denna utveckling får allvarliga demokratiska implikationer. Varför ska man rösta lokalt, om politikerna ändå bara är kulisser? På vilket sätt kan man tvinga fram offentligt ansvarstagande från tjänstemännen för de beslut de både formar och fattar? Hur kommer svensk lokal demokrati att förändras när politiken vare sig styr eller leder?

Och som lök på laxen: Om detta ändå bara var ett lokalt problem.

Men utifrån min position så ser jag precis samma utveckling nationellt. Den nuvarande regeringen får kontinuerlig kritik för att den inte vet vad den vill, vart den ska, och hur den ska hantera läget. Regeringschefens otydlighet gör att 6 av tio svenskar tycker han gör ett dåligt jobb.

Samtidigt träder allt fler (o)politiska tjänstemän fram. Anders Danielssons famösa ledarskap för Migrationsverket verkar mer vara hämtat från ett partikansli än från en myndighet. Och de är fler. Skolverket, Arbetsförmedlingen ... - gång efter gång redovisar tjänstemännen det de menar är den riktiga vägen framåt. Det kan gälla behov av hundratusentals invandrare eller skolvalets eventuella betydelse. Det politiska anslaget är tydligt och bilden är klar - gränsen mellan politik och administration suddas ut. Politikerna retirerar och tjänstemännen tar över.

Det finns enorma risker med ett bristande ledarskap. Det finns enorma risker när det offentliga ledarskapet ersätts av ett dolt. I en situation där allt rullar på bryr sig få. Men när verkligheten krackelerar visar sig problemen med all önskvärd tydlighet. Det är det som nu sker.

Och frågan är var det slutar.

Varför växer inte SD (mer)?

De senaste opinionsundersökningarna har visat på en förändring. Opinionen står helt still. Och det gäller alla.

Den tidigare utvecklingen, där alla utom SD stod stilla, har alltså brutits. Nu är alla i samma sits. Och det är lite märkligt av flera anledningar.

Märkligt 1) Invandringsproblematiken blir allt tydligare. Kommun efter kommun krisar. Välfärdssystemen skakar. Men SD växer inte.

Märkligt 2) Sällan har så många ställt upp för flyktingar som idag. De positiva sidorna av det civila samhället visar sig. Men de partier som mest står upp för en oreglerad invandring, MP och C, växer inte.

Så vad händer, och varför? Och vad kommer att hända? Främst med SDs utveckling. Denna blogg blir en massa gissningar. Men jag har haft hyfsat rätt när det gäller SDs utveckling från 2006 (då jag tog min första debatt mot dem och fick så på pälsen av sossar och vänsterpartister och nästan alla andra) och fram till idag. Så jag fortsätter gissa.

Det finns många som hävdar att SDs framväxt beror på att människor är invandringsskeptiska/-fientliga eller rent av rasister eller fascister. Jag har länge menat att det är en förenklad syn på SD. Frågan är om skeptisismen är en orsak eller verkan. Jag menar att det är det senare. Invandringsfrågan blir viktig för att andra värden upplevs hotade. Stängda(re) gränser blir svaret när man vill värna kulturen, svenskheten, tryggheten, det kända. Medan alla andra partier har stått för någon form av modernistisk politik där allt nytt alltid är bättre, har SD varit det enda som slagits för det bestående. Och där alla andra partier misslyckats med att beskriva sin bild av det goda samhället, har SD varit framgångsrika i att skapa en bild av sitt. Jag har skrivit om det bland annat i bloggen här.

Men nu är frågan om det fungerar längre. Eller om omständigheterna inneburit att också deras bildskapande blivit obsolet. Ungefär så här:

Allt fler inser att vi inte längre kan gå tillbaka. Om det kommer några hundra tusen flyktingar från Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistan till Sverige under en kort period, kommer det att förändra samhället i grunden. Om man är positivt lagd så kommer de att jobba och skapa välfärd för fler. Om man är negativare kommer utanförskapet att explodera och välfärden att rämna.

Men det finns ingen väg tillbaka. Bildbeskrivningen av det lyckliga Sverige på 1950-talet, eller 1930-talet fungerar inte längre. Verkligheten är så olik att det inte längre går att relatera till en tid som varit.

Övertydligt blir det när man följer de förslag på åtgärder som SD nu avkrävs. Innan mer än 100.000 människor hade passerat Sveriges gränser, var det fortfarande möjligt att säga: Stäng gränserna. Stoppa invandringen.

Men nu räcker inte det. Nu måste man också svara på frågan vad vi gör med alla som är här. Och där är SD lika svarslösa som alla oss andra. Än så länge. När "hur-frågan" ställs har vare sig Åkesson eller någon annan av SD-topparna klarat av att svara. Och då blir man bara ytterligare en del av den kökkenmödding som svensk invandringspolitik är. Det är 8 istället för 7 partier som inte kan svara när de avkrävs svar. Och det påverkar opinionen.

Frågan är vad som händer nu. Svaren på den frågan är flera. Och beroende av varandra. Låt mig peka på några troliga utvecklingsvägar:

1) Det skiter sig ännu mer.

Det blir allt uppenbarare att Sverige inte klarar av den flyktingmottagning vi har. Välfärdssystemen inte bara darrar, utan börjar krackelera. Det som började med brister bland socialsekreterare, fortsätter i skolor och förskolor och accentueras av en primärvård som krisar. Utvecklingen går fortast i glesbygden, men så småningom påverkas även storstäderna.

Vad händer med politiken? Hur länge kommer merparten av svenskarna att fortsätta att tro på att de traditionella partierna har lösningen på problematiken? Och vad händer när fler tappar tilltron till oss? Lämnar de för SD? Eller kommer det att poppa upp ytterligare något än mer populistiskt parti som tar röster från såväl SD som de övriga?

Det är uppenbart att socialdemokraterna spelar ett enormt riskfyllt spel. Det är i deras väljarbaser välfärdssystemen kommer att krackelera först (om de gör det). Och det är hos dem slitningen mellan stad och land, mellan Stockholm och Ljusnarsberg, mellan dom där uppe och dom där nere kommer att visa sig. Fallhöjden för S är enorm. Om utvecklingen inte avstannar, är sannolikheten hög att S redan i valet 2018 kommer att vara ett mycket litet parti. Och SD (och kanske något annat populistparti) betydligt större.

2) SD går all in på populism.

Vad händer om SD inser att det inte räcker med att säga stopp men inte ha några förslag? Vad händer om de väljer att istället säga: Stäng gränserna, med militär om så krävs. Skicka hem alla som kommit hit, så snabbt det bara går. Och så länge de är här ska de inte tillåtas leva på den välfärd vi slitit ihop. Existensminimum är det som gäller om man inte fixar jobb själv. Men med avtalsenliga villkor. Svenska jobb är för svenskarna, och i alla fall med svenska villkor.

Skulle situationen fortsätta att förvärras är detta ett möjligt scenario. En handlingsförlamad regering som säger att vi kanske har en lagstiftning om tillfälliga uppehållstillstånd på plats om ett år, en opposition som är bakbunden av en överenskommelse som både är för sen och ger för lite, skapar alla förutsättningar för en allt tuffare och tydligare populism.

Kommer det att göra avtryck i opinionen? Allt hänger på hur det går med mottagandet. Jag skulle tro att det, även med en lindrigare utveckling än under punkt 1 ovan, kommer att generera ytterligare ett antal procent i opinionen. Och de procenten kommer att tas från alla andra partier.

3) Det går hyfsat eller till och med bra.

Flera debattörer har pekat på att det fungerat tidigare. Bo Rothstein i gårdagens DN som ett exempel. Helene Lööw i dagens SvD är ett annat. Vi har klarat tuffa uppgifter tidigare, både i Sverige och i västvärlden. Och vi kan klara detta också. För att tala med Angela Merkels ord: Wir schaffen das.

Kanske är oron ogrundad. Kanske kommer flyktingströmmarna att avta. Kanske klarar den offentliga välfärden den akuta situationen och kan rekrytera nödvändig kompetens. Kanske får vi igång bostadsbyggandet där billiga lägenheter på något sätt kan produceras. Kanske ökar tillväxten genom invandringen och skapar fler jobb också i ett kortare perspektiv. Kanske blir integrationen enklare om fler med någorlunda samma etniska bakgrund kan skapa tilltro och tillväxt som delar av ett samhälle med rötter i ett subsamhälle.

Fortfarande kommer dock striden att stå mellan dem som menar att Sverige var bättre förr, och dem som menar att allt alltid blir bättre. Det går inte att tänka bort SD ens om ifall allt skulle gå bra. Frågan är i detta läge mer om de kan fortsätta vara det viktigaste partiet för den formen av värdekonservatism och svenskpopulism som de hittills varit.

---

Jag menar att det är uppenbart att de tre scenarierna ovan är rankade utifrån sannolikhet. Det finns idag inget som talar för att inte punkt ett skulle inträffa. Frågan är mer när än om... Och följdfrågan blir vad de övriga partierna i så fall gör.

Låt mig göra en för detta blogginlägg sista förutsägelse:

Det är socialdemokraterna som står vid vägskälet. Och det är inget enkelt val de har att göra. Antingen fortsätter de som nu. Då kommer det krisande Sverige att växa till en bila över regeringens huvud. Valet 2018 blir en mardröm och S blir riksdagens minsta parti, om de ens klarar sig kvar. Partiet kan mycket väl implodera, upplösas likt de regeringsbärande partierna i exempelvis Italien tidigare gjort.

Eller så väljer partiet den tuffare vägen. Stoppar invandring. Lämnar flyktingkonventionen. Återförvisar ensamkommande. Drar ner bidrag till de asylsökande. Värnar sina kärnväljare i småstäder och bruksorter. Men klarar partiet den transformeringen? Vad säger de förtroendevalda som fram tills dess fått sig itutat att det är S som står som mur mot fascismen? Klarar deras hierariker och toppstyrning av en sådan uppgift? Och klarar Stefan Löfven av den?