Lena Lånar (del 2)

Knappt hade bläcket (om det nu funnits något sådant) torkat på förra bloggen om kommunens lånebehov, innan det visade sig att läget är än allvarligare. När kommunen i tisdags hade en så kallad budgetdag, informerades vi åter om hur kommunen ska finansiera sina åtaganden. Och det var ingen rolig läsning. Lite siffror kanske:

3. Finansiering av investeringar 2011 – 2013

                                           

Belopp i mnkr    Bokslut        Prognos        Prognos                     

                           2011            2012              2013      

Investeringar för

kommunens verksamhet 

                           543,0           953,0              862,0                                           

Årets resultat     - 123,1       - 215,0            - 130,0

Årets av-            - 265,7       - 206,0            - 221,0

skrivningar

Försäljningar     -  81,3                     

Behov av nyupplåning för

bolagen                72,9            535,0               511,0

Ta det lugnt Staffan, säger nu något. Du kan väl läsa att det handlar om bolagens upplåning.

Men icke sa Nicke. Kommunen har gjort om hela sin fastighetsförvaltning. I princip alla fastigheter ägs nu av bolag. Och det är bolagen som investerar men kommunen som betalar. När vi gjorde denna förändring var jag medveten om de risker det innebar. En sådan risk är att man gömmer och glömmer lånen bara för att de finns i bolag. Men den nuvarande kommunledningens ointresse och okunskap för och om ekonomi blir det än mer uppenbart.

För det är värre än så. Om man tar med allt som bolagen nu lånar ser det ut så här de tre åren:

2011: 6 682,5       2012: 9368,3        2013: 10 378,0 

miljarder kronor!  MILJARDER KRONOR!!!

Örebro kommunkoncern har skulder på 10,4 miljarder kronor. Av dessa är visserligen just nu knappt 2 miljarder rester av de interna fastighetsförsäljningarna. Men som jag skriver ovan - hur länge kan en majoritet utan ekonomikunskaper och ekonomiintresse hålla fingrarna borta från dem? De borde ha satts in som extra aktiekapital i bolagen, för att värnas från Baastad & Co. Men de 8,3 miljarderna som kommunen riskerar att ha som externa lån 2013 är realia. Och den enda egentliga säkerheten är ÖBOs lågt värderade lägenheter.

Men detta är inte allt. I dessa siffror saknas hundratals miljoner i investeringar. Vindkraftens minst 600 miljoner finns inte med. Flygplatsens 200 miljoner saknas också. Järnvägen till flygplatsen, över 200 miljoner. Idrottshallen i Hjärstaskogen, 150 miljoner. Konserthuset, 70 miljoner. Västerbolagets investeringar i Vivalla, Över 200 miljoner kronor. Påhittade investeringsfonder, 60 miljoner. Det är bara att plussa på och plussa på.

När Baastad & Co avslutar sitt regerande 2014 riskerar örebroarna att vara skyldiga externa lånegivare långt över 10 miljarder kronor. Det innebär att varje örebroare, från den allra nyföddaste till den just döende, är skyldiga bankirer i exempelvis Kina och Mellanöstern, ungefär 75.000:- kronor var. Men de har aldrig blivit tillfrågade om de vill stå i skuld. När Lena Baastad och socialdemokraterna bedrev valrörelse, pratade hon gärna om vad hon skulle göra, men aldrig vem som skulle betala.

För mig som liberal är detta en lek med elden. Lena Baastad lyckas inte klara av att hålla balans i kommunens ekonomi. Verksamheterna går 70 miljoner back just nu, med det nya läraravtalet inräknat och de gömda kostnaderna från kommunen till Futurum fastigheter borträknade. Kraftiga besparingar väntar förskolor och skolor, äldreomsorg och föreningar. Men det verkar Baastad & Co strunta i. Istället för en tydlighet i en långsiktig ekonomi med fokus på välfärd, pytsar de ut pengar än hit och än dit, och vägrar ta ansvar för de besparingar deras politik medför.

Om en vecka får vi se hela deras budget. Den lär prata om allt gott de ska göra. Men bygget är ett bygge av rost och röta. Och de som får betala är de som är i störst behov av en stark och fungerande välfärd.

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Korruptionens miljöer

För ett tag sedan fick jag ett telefonsamtal. Det var en medborgare som hade funderingar kring hur ett kommunalt bolag agerade. Hur skedde egentligen upphandlingarna? Vilka bindningar fanns mellan bolagstjänstemän och politiker och ett privat bolag? Jag har följt upp frågan, men det är inte enkelt. Hur ska jag göra? Vem ska jag tala med?

Det visade väl sig ganska klart att detta var ett falsklarm. Men ändå - tänk om - tänk om det funnits något. Vad hade jag gjort?

I går på kommunfullmäktige debatterade vi en motion från Vänsterpartiet om att inrätta en så kallad "Whistleblower-funktion". Det är en funktion som innebär att om någon, medborgare, anställd eller politiker, ser något som han eller hon menar vara ett tecken på korruption kan man anonymt meddela detta. Man "blåser i visslan" för att något fel håller på att hända. Kommunen åtar sig sedan att följa upp tipset.

I Göteborg har man beslutat om en sådan funktion. Det är inte helt enkelt. Hur ska man hantera frågan om offentlighet som är norm inom kommunen? Vem ska utreda och hur säkrar man utredningskompetens, är andra frågor. Men Göteborg, med den historik man nu har, har satt igång.

I Örebro har vi inte heller varit förskonade från diskussioner kring detta. Nerikes Allehanda hade en lång artikelserie om olämplig hantering av kommunala resurser. Det som kom fram visade sig inte vara brottsligt, men det var uppenbart olämpligt.

Överallt riskerar vi att bli en del av korruptionens miljöer. Även fast vi har de bästa av avsikter, så finns risken där. Frågan är egentligen inte om korruptionen finns, utan hur vi motarbetar den och hanterar den.

Sett i backspegeln är offentligheten ett vaccin mot korruption. Offentliga miljöer, exempelvis nämnder och fullmäktige, där medborgare och media har full insyn, skapar mindre möjligheter till korruptiva tendenser. Slutenhet, exempelvis inom bolag, ökar riskerna.

I Örebro kommun idag genomförs den största bolagiseringen i modern tid. Nya bolag skapas ständigt. Etablerade kommunala bolag får vidgade uppgifter och breddar sina verksamheter. Istället för öppenhet och medborgarinsyn, går vi mot slutenhet och en omöjlighet för såväl medborgare som politiska partier att få insyn i det som sker.

Denna vandring mot slutenhet är medveten. Lena Baastad gör detta utifrån en medveten politisk hållning. Hon har dessutom velat minska insynen än mer, genom rena tjänstemannastyrelser och genom att ha så små styrelser som möjligt. Vid sin sida har hon haft Lennart Bondeson. I Flygplatsstyrelsen kommer exempelvis bara två av kommunfullmäktiges åtta partier att ha insyn i framtiden. (Men Lennart Bondeson (KD) sitter ju där och han förespråkade på KS ännu mindre styrelser i de övriga bolagen. Det är probematiskt med ett parti och en partiledare som ser så inskränkt på demokratin att bara de själva är representerade så är det OK...). Bara genom kraftiga invändningar från Folkpartiet och oppositionen, delvis med stöd av Centerpartiet, finns nu lite ökad insynsmöjlighet i de kommande bolagen i Örebro-Kumla-koncernen.

Men grundtanken är fel. Beslut som fattats i öppenhet kommer nu att fattas i slutenhet. Möjligheterna till insyn, för medborgare, media och politiker, inskränks. Vaccinet mot korruption försvagas.

Det borde Lena Baastad och Lennart Bondeson tänkt på i går när de vill dra jobbet med Whistleblower-funktionen i långbänk. I ett år har de lovat att ta itu med arbetet. Men inget har hänt. Nu ska det gå ytterligare tre månader innan de bestämmer sig hur de ska ha det.

Och deras skäl för att segdra är inte imponerande: Det finns osäkerhet. Vi vill avvakta SKL. Och det kommer att kosta pengar.

Men whistleblowerfunktioner är inget nytt. I bolag har det funnits länge. Och Göteborg jobbar med frågan. Men Baastad och Bondeson vill avvakta. Segdra. Långbänka. Men det är en lednings uppgift att jobba med viktiga frågor. Det är att ta ansvar. Det är att gå före. Men Baastad och Bondeson lägger mer energi på att bilda bolag än att se till så att de korruptiva miljöerna minskar.

Och Whistleblower-funktioner fungerar. I en KPMG-undersökning från 2007 visar det sig att 25 % av alla bedrägerier hos bolag kommer från Whistleblowers. Ingen annan verksamhet är lika framgångsrik.

Men Baastad och Bondeson avvaktar. De har sannolikt viktigare saker för sig. Och ett arbete mot korruption kommer ju att kosta pengar...

 Media: NA

Affärsplaner och kommunala bolag

Ibland är det enkla det svåra. Det är ju så enkelt att ta ett uttryck från näringslivet, politisera det och använda det för att triangulera in sig på motståndarnas betesmarker. Och det kan bli så fel.

Stefan Löfvens & Co artikel i går på DN-debatt har skapat minst tre underdebatter: Om själva innehållet - vad sade den egentligen, vad betyder egentligen bristen på besked? Om positioneringen - är socialdemokraterna ett mittenparti eller, och vad händer med vänsterfalangen i så fall. Om ordvalen - affärsplan, näringsliv och så vidare som metaforer för politisk handlingskraft.

Låt mig fundera lite över det sistnämnda.

Stefan Löfven menar att han, med sin näringslivsbakgrund, kan använda näringslivets termer för att kraftfullt peka på den väg Sverige ska gå. Därav ordvalet "affärsplan". Men är det rimligt? Jag menar att det av flera skäl borde undvikas.

Expressen är något på spåren när de i sin ledare raljerar över ordvalet. Men mellan raderna finns sannolikt samma funderingar som mina egna.

Näringslivet och politiken behöver varandra. Politiken kan skapa bättre eller sämre förutsättningar för ett växande näringsliv. Och näringslivet skapar de resurser som politiken kan fördela. Men där borde det vara stopp.

Alldeles för ofta ser vi politiker som leker företagare. Just nu, i Örebro (och Kumla), pågår en omfattande bolagisering av verksamheter som tidigare varit öppna och demokratiskt styrda. De befintliga kommunala bolagen får i uppdrag att bedriva arbetsmarknadspolitik. Nya kommunala bolag får ytterligare arbetsmarknadspolitiska uppgifter. Andra bolag ska "utveckla" näringslivet i de två kommunerna genom Vindkraftbolag, Bredbandsbolag och sannolikt fler bolag inom den tekniska sektorn.

Beslut som tidigare fattats i öppenhet med en tydlig politisk ansvarshierarki, göms nu i slutna styrelserum. Demokrati och öppenhet får stryka på foten då lokala politiker (och tjänstemän) sätter effektiviteten först. Styrelserna blir rum för de särskilt invalda, insynen för lokala politiker och partier begränsas. (Det är märkligt att det i Örebro främst är socialdemokraterna och Kristdemokraterna som driver kraven på begränsad insyn och små styrelser. Även här går de lokala kristdemokraterna emot sitt moderparti.)

Det sannolika är att det kommer att vara enskilda kommunalråd, kommunstyrelseordföranden eller vem det nu är som styr, och de ledande tjänstemännen som gör upp kring bolagens utveckling. Därefter fattas beslut i de slutna styrelserummen. Medborgarnas rättigheter, exempelvis att kunna överklaga beslut, inskränks. Men det blir ju effektivare...

Nu tar Stefan Löfvens socialdemokrater detta ett steg vidare. Nu blir politiken en spegelbild av ett bolag. Men det är orimligt.

Demokrati och bolagsstyrning är i mångt väsensskilda. Demokrati är samtal, långsamhet, förankring, öppenhet. Bolagsstyrning är ensartade ägardirektiv, effektivitet, snabbhet, slutenhet. Där demokratin är medbestämmande, är bolagsstyrningen marknadsanpassning. Där demokratin är långsiktighet, är bolagsstyrning vinstmaximering. Där demokratin handlar om svårmätbara effekter av komplexa beslut (tänk bara på vad utbildningen gör med våra barn under 10 - 15 år och hur man ska kunna mäta vad som påverkat vad) är bolagsstyrningen betydligt mer av att snabbt kunna mäta av marknaden för att omedelbart kunna förändra produktion eller tjänsteutbudet.

Där ett bolags syfte nästan alltid handlar om att ta mer marknadsandelar, utvidga marknaden, öka bolagets storlek och styrka, kan (borde) demokratin minst lika ofta handla om att genom att skapa större egenmakt hos medborgarna, minska sin andel i samhället vad gäller såväl tjänsteproduktion som normgivningrätt.

Men framförallt handlar demokrati om att varje medborgare har en röst. Inte mer och inte mindre. Den rikaste svensken är inte mer värd vid valurnan än den fattigaste. Ingen kan göra anspråk på att äga mer av en kommun, mer av ett landsting eller mer av staten bara för att man har pengar.

I ett bolag är det annorlunda. Där handlar allt om att mest pengar styr. Det är aldrig en röst per person. Inflytandet går alltid att mäta.

När Stefan Löfven väljer att använda ord anpassade till bolagsstyrning som exempel på hur socialdemokraterna vill förändra såväl sitt partis politik som Sverige är han ute på farliga vägar. Men det är en del av samma väg som hans partikamrat Lena Baastad beträtt i Örebro.

Demokrati må vara ett uselt sätt att styra ett land eller en kommun, men alla andra sätt är sämre. (Fritt efter Winston Churchill)

Media: DN1, DN2, DN3, EX,

Varför liberalism?

På väg hem från en heldag med partiprogramskommittén. Från förmiddag till kväll har samtalen växlat. Integration och migration. Ekonomi och sjukvård. Miljö och företagande. Det är givande, men rätt tröttsamt. När engagerade och kunniga människor samlas måste man vara påkopplad hela tiden. Det är mycket att ta in, fundera över, bearbeta och reagera på. Minst lika ofta måste man fundera över hur vi som liberaler ska agera, själva sätta dagordningen för vårt engagemang och vår politik. Hur vår ideologiska kompass rör sig i den föränderliga värld som omger oss.

Samma dag som socialdemokraterna i sin vilsenhet famlar vidare på DN debatt, nu med en politisk affärsplan, bygger vi liberaler mer i skymundan en bas för fortsatt liberal samhällspåverkan. Med rötterna i det som varit, men nyfiket sökande någon av alla de vägar som leder mot framtiden. Till skillnad från såväl socialisterna inom socialdemokratin som andra konservativa krafter har liberalismen aldrig haft något färdigt idealsamhälle att sträva mot. Istället handlar det om att vid varje tid finna de relevanta lösningarna för just de utmaningar som finns idag och de vi kan ana i morgon.

En av de utmaningar som ligger framför oss är frågan om jämlikhetens villkor. Politik har i modern tid handlat om att på olika sätt hantera frågan om jämlikhet. Men olika partier definierar jämlikhet olika, och därmed skiljer också de politiska vägarna. Bloggade om det häromdagen här.

Till skillnad från diskussionerna kring folkhälsan på folkhälsokonferensen är det liberala välfärdsuppdraget alltid individuellt. Och jämlikhet är vare sig likhet eller minsta möjliga klyftor. Den svenska debatten går ofta ut på ett vänsterperspektiv, tydligt beskrivet i ett SVT-inslag idag. Ökade klyftor är de facto dåligt.

Men är det så?

För rätt länge sedan lyssnade jag på forskningsresultat kring social stabilitet. Vilket samhälle skapar mest social stabilitet? Det med små skillnader och små klyftor, eller det med stora klyftor? Det svenska svaret är ganska givet. Små skillnader = stabilt samhälle. Men det svar som gavs var inte lika givet. Även ett samhälle med större skillnader kan vara socialt stabilt. Istället handlar det om den verkliga och den upplevda förmågan att göra sociala resor. Om jag som individ upplever att jag kan förändra min egen livssituation, att jag kan göra en klassresa, att inga dörrar är stängda om jag vill och anstränger mig, skapar det samma förutsättningar för stabilitet som i ett land med små skillnader.

I Sverige har utvecklingen under årtionden av socialdemokratiskt styre gått åt att skillnaderna ska utjämnas. Löneskillnaderna är små brutto, och blir ännu mindre efter skatt och bidrag. Livslönerna för vissa akademiker har legat under de löner man kan få om man går direkt från grundskolan till jobb. Bidrag har kunnat ses som en rättighet, utan krav på möjliga motprestationer.

Samtidigt har Sverige en social mobilitet som inte alls är bättre än i andra länder, I vissa fall är den till och med sämre. Utbildningssystemet har inte förmått utbilda till innanförskap för fler. Såväl högskolestudier som utanförskap har i alltför stor utsträckning gått i arv.

När regeringen de senaste åren börjat förändra detta, har klyftorna ökat. Det har lönat sig bättre att arbeta än att få bidrag. Arbetslinjen gäller för alla. Skolan fokuserar på mer kunskap för fler.

Men vad är den liberala linjen? Hur ser ett liberalt jämlikhetsuppdrag ut?

För mig blir det allt tydligare att det offentligas kompensatoriska roll måste minska, men bli bättre, mer spetsig och effektivare. Liberal jämlikhet är inte att alla ska få det ungefär lika, för att staten bestämmer så.

Istället handlar det liberala jämlikhetsuppdraget i mycket större omfattning om att ge alla människor samma förutsättningar att skapa sina egna liv, sina egna livschanser, sina egna framtider. Det kommer alltid att finnas individer som behöver mycket stöd och stöttning. Men varje individ har i sin unika värdighet också en rätt att omfattas av det individuella ansvaret att forma sitt eget liv så långt den egna kraften räcker.

Den liberala utmaningen blir att skapa jämlika förutsättningar. Skolan och utbildningen blir än mer centrala än idag. Och det gäller att skapa reella möjligheter till klassresor, för fler att förändra sina liv genom egna insatser och eget ansvar.

Det individuella ansvaret kommer alltid först. Det ansvaret omfattar inte bara dig som person utan även din omgivning. Men ansvaret är alltid individuellt, oavsett om du utövar det i någon form av gemenskap eller kollektiv.

En syn på jämlikhet utifrån ett liberalt perspektiv ger en annan syn på såväl individen som på samhället än den som varit förhärskande sedan tidigt 1900-tal. Det allt förkvävande folkhemmet ersätts av den nyfikna globaliserade flygplatsen. Förr var allt statiskt. Idag är vi alla på väg. Förr skulle staten vara vår mamma och pappa hemma i lägenheten. Idag bokar vi själva vår resa ut i en spännande värld och en spännande framtid.

Det synsättet kommer att påverka centrala politikområden, från skattepolitik till utbildningspolitik, från miljöpolitik till företagspolitik. För oss liberaler är det en självklar del i den föränderliga världen. För socialdemokraterna innebär det konvulsioner.

Media: DN, SVT

Rätten att häda

Jag är kristen. Det är inget jag kan välja av och till. Min tro följer med mig som en oavtagbar ryggsäck, ibland tung att bära, ibland full av allt som behövs för det goda livet. Tron är vare sig något söndagsnöje eller någon snuttefilt. Den är en del av mig, en del av det jag är.

Tron är en och odelbar. Men med tron följer en syn på såväl Gud som människan, på världen och på livet efter. De flesta av alla dessa dogmer, normer och etiska rättesnören är sannolikt förändringsbara. Men förändringarna går långsamt, och det är bra. Tanke och eftertanke ska förankras i såväl trons historia som de tolkningar av trons alla skrifter som andra gjort under årtusenden.

Denna långsamma förändringstakt är inte alltid politisk korrekt. Vi lever i ett samhälle som förändras så snabbt att knappast någon hänger med. Tekniken och vetenskapen skapar helt nya framtider. Vår kunskap växer ständigt. Snabbare, fortare, högre.

Men även normsystemen förändras. Ibland går denna förändring lika snabbt som de tekniska landvinningarna. Ibland är de till och med drivna av tekniken och forskningen. När vetenskapen förändrar människans sätt att se på sig själv (till exempel att en man och en kvinna behövs för att göra ett barn som sedan kvinnan föder) förändras samhällets normer nästan lika snabbt. Men kyrkan släpar efter.

Och det är bra. Normsystem är inte heller något man kan välja och välja bort. De normsystem vi väljer påverkar inte bara oss själva utan hela samhället. Synen på man och kvinna, på vuxnas rätt till barn oavsett livsval, på familjen, på människans värde är alla frågor som är för stora att bestämmas av vetenskapens tekniska landvinningar. Etik, moral och normer är något annat än teknik och vetenskap. Att ändra snabbt är inte alltid rätt. Att släpa efter kan vara det radikala.

Dessa tankar far igenom mitt huvud när jag sitter på traktorn och putsar fårens beteshagar. Vilka normer ska gälla, och varför? Och frågan blir brännande i dessa dagar av Muhammedförolämpningar och tryckfrihetstal. Vilka normer ska gälla? Religionens eller demokratins? Eller är den ena en förutsättning för den andra?

När fotografen Elisabeth Ohlson Wallin visade sina fotografier av en naken Jesus var det många som ogillade det. Det var protester och krav på att de inte skulle visas.

Inte heller jag gillade bilderna. För mig handlade de inte om att Jesus genom bilderna tog parti för en svag grupp i samhället. Istället handlade bilderna om att sexualisera såväl Jesus som Guds kärlek. I ett samhälle där sex på många sätt tagit över all syn på kärlek, blir detta ett sätt att förminska och förvärdsliga Gud och den kärlek som är ofattbar. Men jag valde att inte protestera. Mer om detta till sist.

Nu protesterar muslimer runt om i världen mot filmer och bilder som visar profeten Muhammed i ofördelaktig dager. Och i västvärlden talar ledare såväl om rätten till tryckfrihet som behovet av respekt för de som tar illa vid sig.

Även i ett demokratiskt samhälle måste det finnas ett antal normer som är bestående, eller i vart fall förändras mycket långsamt. Synen på tryckfrihet är en sådan norm. Men vi ser även här konvulsionerna när det tryckta ordet inte längre är tryckt. Min blogg är ett typexempel på den nya tidens utmaningar kring tryckfrihet. Den existerar bara på nätet, och hur ska den då hanteras?

Ska vi då luckra upp tryckfriheten, bara för att fler människor kan ge sina tankar till känna, provocera, rentav häda, eller ska den värnas? Min egen uppfattning är klar: Tryckfriheten ska värnas så långt det bara går. Ett samhälles styrka mäts bland annat av hur den normsättande majoriteten klarar av att hantera de avvikande.

Här har delar av den muslimska världen fortfarande en väg att vandra. Det finns alldeles för mycket förtryck av oliktänkande, oavsett om det handlar om religion eller politik. Och det finns alldeles för lite frihet.

Hur ska då västvärlden agera? Stå upp för tryckfriheten? Kräva att tecknare, konstnärer, provokatörer visar respekt?

Tryckfriheten - självklart.

Respekt - det beror på.

I ett liberalt samhälle, där rätten att vara den individ du själv väljer är central, måste också respekten för den andre vara grundläggande. Den liberala individualismen gränsar till såväl egoism som egocentrism. Därför måste vår politik vara betydligt tydligare kring normer, moral och etik än månne andra partiers. Och här får religionen, märkligt nog, en central roll. Som bärare av mångtusenåriga normer, kan religionen bli en positiv kraft även i en sekulär världsuppfattning. Varför? Därför att de normer religionen bär på visat sig vara tillräckligt lagom (eller lagom lite) förändringsbara för att skapa förutsättningar för ett samhälle där varje människas unika värde ständigt är i centrum och som därför utvecklats till det samhälle vi idag lever i.

Men om kraven på respekt kan uppfattas som om stater och ledare kräver självcensur eller om det kan uppfattas som att vi har tryckfrihet, men... är detta kontraproduktivt. Vare sig frihet eller tryckfrihet är något värd om den omgärdas av ett samhälle där normen är censur.

Vi som tror, oavsett om det är på den Gud jag själv bekänner mig till, eller någon annan, måste acceptera att människor tror annorlunda, eller är helt indifferenta till religion. Vi måste till och med acceptera att det finns människor som vill förminska, förnedra, häda det vi tycker är heligt.

Och handen på hjärtat, nog är det så att den Gud som är allsmäktig, oändlig, ofattbar, klarar av att en människa bekänner sig till en annan religion än den rätta, helt struntar i religion och tro, eller till och med hädar. Det finns ju en tid efter tiden för Gud att hantera det. Då är det nog svårare för oss människor att orka strunta i att försvara den Gud som är allsmäktig, oändig, ofattbar.

Media: DN

Att administrera politik

Jag lyssnar på Anders Borg och Magdalena Andersson. Måste åter erkänna att Borg är en av mina favoriter i svensk politik. Skicklig debattör. Påläst. Kunnig. Stabil. I den debatt han nu exekverar har inte Andersson en chans. Hon är sannolikt bättre än många av de senare årens ekonomiska talespersoner för (s) såväl som en del finansministrar. Men utan politik, utan riktning och utan svar står man sig ändå ganska slätt...

När jag lyssnar på de två debattörerna söker sig tankarna vidare till en konferens jag var på förra veckan. Det handlade inte alls om ekonomi, i vart fall inte som huvudspår. Innehållet kretsade istället kring folkhälsa. Jag lyssnade. Och fascinerades.

För de deltagande var folkhälsan den självklara måttstocken, grunden för all offentlig verksamhet. Och så kanske det är. Men vad är folkhälsa? Och hur förbättrar man den?

På konferensen var både det ena och det andra lika självklart. Folkhälsa var jämlikhet. Och jämlikheten skulle skötas av det offentliga. Det handlade om rättigheter. Alla har rätt till både det ena och det andra.

När jag lämnade konferensen var jag så förundrad. På konferensen fanns både politiker av alla slag och tjänstemän. Och alla verkade ha samma bild av verkligheten. Det spelade ingen roll om man var vänster eller höger. Det var samma mål. Det var samma medel.

På samma sätt känns det ibland när jag hör moderater och sossar nuförtiden. Det är samma mål och samma medel. Frågan handlar inte numera om vilken politik som ska föras, utan om vem som har störst förtroende att föra den politik som omfattar alla. När man hör Magdalena Andersson prata om skattesänkningar för arbetstagare och Anders Borg hålla emot blir man lätt ställd. På samma sätt som när Fredrik Reinfeldt talar om näringslivet som särintresse, och Stefan Löfven det motsatta.

Men finns det bara en politik? Kan man administrera fram vare sig folkhälsa eller det goda samhället? Vad är i så fall det goda samhället? Ett samhälle där alla har det lika? Eller ett samhälle där olikheten berikar? Ett samhälle med så små klyftor som möjligt där det offentliga hela tiden kompenserar alla (oavsett förutsättningar) som hamnar efter, eller ett samhälle med större klyftor men där alla ges likartade grundförutsättningar?

Är det folkhälsa att ha ett samhälle där det offentliga ser till så att ingen röker, ingen dricker, ingen tar onödiga risker, alla motionerar, ingen har oskyddat sex? Eller kan folkhälsan vara så individuell att samhället kan acceptera att någon tar risken  att röka, att dricka eller att till och med ha oskyddat sex?

Visst borde det också idag finnas utrymme för ideologi i politiken. För ett par partier som vill sätta hängslen och livrem på allt, likaväl som för ett parti som menar att världen tillhör individerna och deras rätt att välja sina egna liv, bara man får likartade förutsättningar i starten på livet. Och där det offentliga blir kompensatorisk där det verkligen behövs, men aldrig tar över ansvaret från de enskilda individerna?

Tänk vilka tankar en liten budgetdebatt i aktuellt ändå kan föda...

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX, SVT1, SVT2, SR1, SR2, TV4

Bygg inte sönder Hjärstaskogen

När Björn Sundin och Lena Baastad var på löftesturné inför valet 2010 fanns idrottshallen i Vivalla med. Före valet 2006 hade det varit en friidrottshall som skulle placeras på grusplanen vid Vivalla IP. Men ingen ville ha den där. Inte friidrottarna. Inte Vivallaborna. Och tur var väl det. För det Sundin, Baastad (och Jonas Karlsson) då mörkade var bland annat att Hjärstaskogen skulle ryka när de behövde bygga parkeringsplatser.

Men enligt socialdemokratisk logik måste Vivallaborna få löften. Det är ju inte för inte som man får ihop 80 % av rösterna (med alla möjliga och omöjliga medel...). Så inför valet 2010 handlade det om en fotbollshall för lagen i Vivalla, tillsammans med lokaler för alla föreningar som finns där. Löften. Löften. Löften.

Men tiden går. Och löftena likaså. Först sveks löftet i och med att uppbyggnationen av gymnastikhallen vid Vivallaskolan inte blev något lyft. Istället för att ta chansen och bygga något spännande för fler, blev gymnastikhallen ungefär som förut.

Och nu sviks också löftet om en hall som ska lyfta Vivalla. Istället driver Björn Sundin nu tanken på att bygga en fullstor fotbollsanläggning i Hjärstaskogen. Halva skogen ska fällas, en gigantisk hall byggas och en massa parkeringsplatser ska fram där skogen nu står. (Obekräftade uppgifter talar också om att resten av skogen hotas. Sundin ska ha planer på fler byggnationer i Hjärstaskogen. Men än så länge är de obekräftade. Jag får gräva vidare.)

Sundinhallen kommer att kosta någonstans mellan 100 och 140 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir minst 13,5 miljoner kronor första året, för att sedan öka.

Men är det inte bra med en fotbollshall? Och i Vivalla?

Det finns en klubb som glädjer sig. Det är ÖSK . Den klubb som är tydligast elitsatsande. Men breddfotbollsklubbarna gör minst sagt tummen ner. Det pågår just nu ett uppror bland flera av klubbarna. De ser sina egna bidrag minska, skötselbidrag försvinna, anläggningar misskötas, konstgräsplaner försenas. Och istället ska det byggas en elithall. För vem?

Utnyttjandegraden i Sundinhallen blir låg. Inomhusfotbollsäsongen är rätt kort. November till och med mars kanske. 5 månader x 30 dagar x 5 utnyttjade timmar om dagen = 750 timmar per år. Låt oss dubbla siffran, 1500 timmar per år (det innebär att hallen utnyttjas mellan 6 - 9 varje morgon och mellan 15 - 23 varje kväll). Timkostnaden blir då 9.000:- kronor. Om hallen bara utnyttjas 750 timmar blir timkostnaden 18.000:- kronor. Vem har råd med det?

Självklart måste kommunen subventionera. Men med vilka pengar? När Sundin och Baastad styr skärs stödet till idrotten ner. Föreningsbidragen urholkas. Det finns ingen långsiktighet. Sannolikt måste Sundin och Baastad omfördela ännu mer pengar för att ha råd med hallen. Det blir alltså breddföreningarna, exempelvis i Vivalla, som får betala Sundinhallen.

Till detta kommer självklart att de föreningar, som ÖSK, som utnyttjar Sundinhallen, inte utnyttjar Behrn Arena. Då minskar intäkterna för denna arena, utan möjligheter för kommunen att kompensera.

Men är det inte bra för integrationen? Svaret ges av Sundin själv. I flera av de möten han deltagit i har han sagt att hallen ska dra fotbollslag från hela Mellansverige. Det är inte en hall för Simon Viva, för Ekers IF, för Syrianska, för Hovsta IF. Det är en hall för ÖSK, för Norrköping, för Degerfors (fast de har ju redan en själv), för AIK... Och på något sätt ska dessa elitspelare lyfta Vivalla när de reser dit för att träna.

Det är rätt orimligt. Vivalla lyfts inte för att en eller ett par politiker över huvudena på Vivallaborna beslutar sig att bygga en arena för andra. Integration handlar inte om att överheten i sin godhet bygger en lyxarena för andra i ett utanförskapsområde. Integration handlar om att ge människor hopp och egenmakt. Vivalla lyfts av Vivallaborna, med rätt stöd och stöttning. Inte genom att Sundin och Baastad tar över.

Och allt tydligare blir Sundins betongdrömmar. Nu riskerar Hjärstaskogen att ryka. De överenskommelser som tidigare funnits mellan alla partier om Örebro som den gröna staden, blir under Sundin till betongsand. Örebro blir allt mer betonggrå och allt mindre grön. En av de gröna lungorna som Hjärstabor, Vivallabor och Baronbackebor använt förstörs för evigt. Skolbarnens skog huggs ner. Spännande natur blir parkeringsplatser, asfalt och betong.

Än finns det möjlighet att göra om och göra rätt. Hellre börja bygga konstgräsplaner än att bara prata om dem. Hellre skapa fler men mindre hallar, enkla hallar som fungerar för sju- eller niomannaspel. Hellre bygga fler inomhushallar för basket (en typisk integrationsidrott) eller gymnastik (genusperspektivet borde lyftas mer) eller anläggningar för ridsporten som förbigåtts i årtionden. Hellre skapa långsiktiga avtal med goda förutsättningar för bidrag till breddidrottsföreningarna.

Folkpartiet drev under hela den förra mandatperioden en idrottspolitik i samklang med idrottsrörelsen. Sundin och Baastad visar gång på gång att de inte förstår idrottsföreningarna, och att de även här menar att de som politiker har rätt att göra det de vill göra, över huvudena på dem det berör. Deras åsikt verkar vara att politiker alltid vet bäst.

Det finns ett annat Örebro, ett liberalt Örebro, ett Örebro där örebroarna själva utvecklar och förändrar sin stad, och där politikernas uppgift är att stötta och stödja men aldrig ta över. Om två år är det möjligt för örebroarna att välja den vägen.

"Festen är slut – dags att dra"

Varför valdes egentligen Håkan Juholt till ordförande för socialdemokraterna? Och varför fick han gå?

Just nu intensifieras rosornas krig inom socialdemokratin. I går, när Malmö arbetarkommun sammanträdde, fattades beslut om att skicka en motion till kongressen om vinstförbud hos bolag som driver välfärdsverksamheter. Det var nära att mötet gick ännu längre. Med röstsiffrorna 46 mot och 36 för avvisade mötet ett förslag att förbjuda alla privata företag inom kommunala servicetjänster. Men 44 % av de närvarande ombuden ville alltså ha ett förbud för alla privata utförare av kommunala servicetjänster. Det skulle innebära en enorm förändring av det svenska samhället.

Nu sprids på otaliga socialdemokratiska bloggar Malmöbeslutet som om det vore en framgång för socialdemokratin. Nu är det dags att sätta ner foten. Nu ska de ge kapitalet på näsan. Nu stundar en framgångstid för socialdemokraterna.

Eller?

Det doftar valet av Håkan Juholt lång väg. En socialdemokrati som söker fotfäste i en tid man inte känner igen sig i. En socialdemokrati som blivit konservativ, som väljer gårdagens lösningar på framtidens utmaningar.

Håkan Juholt var sannolikt den politiker socialdemokraterna ville ha. Man ville ha en demagog, en som kunde elda massorna, en som kunde peka på skillnaderna mellan de onda kapitalisterna och de goda socialisterna. Men när demagogin krockade med verkligheten, var det verkligheten som gick segrande ur striden.

Och så kom Stefan Löfven.

Under ett drygt halvår har Löfven försökt hitta en väg framåt för det parti han leder. Vägen har hetat tystnad och ickepolitik. Det har handlat om att passa i de frågor som partiet någon gång måste ta i. Löfven har förstått sprängkraften i det han måste göra. Och han tvekar, och tvekar, och tvekar...

På ett halvt år har Stefan Löfvens tystnad lyft socialdemokratiska opinionssiffror med mer än 10 %. Men när politiken behöver bli mer än tystnad, börjar återigen fallet. Och frågan är vad som händer i framtiden.

När drevet mot Juholt pågick som bäst, skrev jag en blogg om framtiden för socialdemokratin. Om att det inte i huvudsak var Juholt som var problemet, utan partiet och politiken. Om de dryga 15 % som i vått och torrt säger sig vara socialdemokrater och som utgör den nuvarande bottnen för partiets opinionssiffror och de problem denna konservativa grupp innebär för förnyelsen av partiet. Jag har inga skäl att idag omvärdera det som då skrevs.

Stefan Löfven är inte ledare för ett parti. Han försöker leda flera. Men den outtalade frågan är vad som kommer att hända när Löfven en gång tvingas göra valet. Valet mellan de konservativa och förnyarna. Valet mellan tillbakablickande socialism och framåtblickande pragmatism. Valet mellan minnet av Erlander och Palme, och arvet efter Sahlin.

Väljer Löfven de konservativa, blir partiet nöjt, men väljarna färre. Väljer han de pragmatiska, riskerar han partisplittring. Och frågan är om de konservativa går till vänsterpartiet, eller bildar eget. Oavsett vilket, innebär det val som Löfven nu gör, en förändringspunkt inte bara för socialdemokraterna, utan för svensk politik.

Media: Sydsvenskan, AB, DN, SVD, Dagens Arena, SVT
Bloggar: S-bloggar

Lena lånar (del 1)

Vi har haft två budgetgenomgångar de senaste veckorna. En tillsammans med kommunledningen och en tillsammans med oppositionen. Så länge det handlar om de neutrala tjänstemännens dragningar är läget ganska klart.

För det första vill majoriteten mer än vad den kan. Eller vill och vill. Det enda den nuvarande kommunledningen ser som kommunal utveckling är att satsa mer pengar. Så när det handlar om budget är de tillgängliga medlen redan övertecknade. Och då måste man istället spara. Fast det är ju tjänstemännens jobb...

Så är det redan idag. Gå igenom pressklippen ska ni se. De tre partiernas kommunalråd är ute och lovar lite pengar. Sedan kommer tjänstemännen och berättar om besparingsförslagen. Och så fjuttar kommunalråden ut lite pengar, som tjänstemännen måste spara någon annan stans...

Och resultatet blir att verksamheterna går back. Just nu pekar det mot ett underskott på runt 30 miljoner för 2012.

Det naturliga vore att någon i kommunledningen tog ett tydligt ekonomiskt ansvar. Men det finns ingen. Jag känner inte till djupet i Lena Baastads ekonomiska kompetens. Men det är uppenbart att hon inte heller i detta leder kommunen. Skälet är uppenbart. I den personfixerade socialdemokratiska valrörelsen lovade Baastad allt åt alla. Sannolikt räknar de med att hon ska göra samma sak 2014. Och då kan man ju inte ta ansvar för besparingar. Heller...

Skillnaden mellan kraven från förvaltningarna och de tillgängliga medlen är mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och då är ändå inte höjda lärarlöner eller deras löfte om rätt till heltid med...

Frågan är hur SKDC-majoriteten bundit upp sig för dessa satsningar. Och hur de ska kunna hålla ihop och ändå prioritera bort. Blir det Björn Sundin som liksom i fjol bestämmer vad han ska ha, och vad som blir över åt de andra? Hur länge kan Rasmus Persson och hans parti acceptera att sitta i en majoritet där hans huvuduppdrag verkar vara att äta den skit som sossarna vill att han ska äta? Och hur länge accepterar KD som parti att deras enda tillgång i makten är att deras kommunalråd är ute och reser?

Detta är illa nog. Men det blir värre.

2012 kommer kommunkoncernen att behöva låna mer än 500 miljoner kronor externt, av banker och andra långivare. 2013 stiger den summan till nästan 1,3 miljarder. Det beror på en extremt hög investeringsnivå, där kommunledningen sagt åt såväl kommunen själv som de tre kommunala bolagen ÖBO, Örebro Porten och Futurum fastigheter, att investera maximalt.

Det handlar förståss om bostäder, gator och skolor. Men det handlar också om vindkraft, om parkeringsplatser för lastbilar, om landningsbanor och lager, om idrottsanläggningar. Ändå är inte 150-miljonersanläggningen i Vivalla med. Och inte heller några investeringar i det Västerbolag som enligt de socialdemokratiska dogmerna ska lösa segregationen... (Det räcker med att kolla hur det gått i Södertälje, den stad där de hämtat sin inspiration.)

Och det är här den ekonomiska okunskapen hos de ledande politikerna blir övertydlig. De inser vare sig att det krävs starka resultat för att kunna investera mycket, eller att investeringarna får följdverkningar på driftbudgeten.

När vi styrde hamnade Sverige i en av de djupaste internationella kriserna någonsin. Då valde vi att öka investeringarna. Men vi gjorde det med insikten om att det var de goda resultaten som bar investeringarna. Nu investerar man för att man tycker att det är kul...

När vi styrde hade vi många möten kring hur investeringarna påverkade driften. Ingen investering fick ske om vi inte först kunde säkra välfärdens verksamheter. Idag verkar det som om man tror att det inte hör ihop. När man väl investerar, menar Lena Baastad & Co, så har man använt pengarna och då behöver man inte bekymra sig om framtiden.

Men det är just dessa bekymmer som är det viktigaste för en kommunstyrelseordförande. Några frågor man bör ställa sig är:
Har vi råd med räntor och amorteringar idag? Och om räntan om tre år är dubbelt så hög som idag?
Hur stor låneskuld är det rimligt att kommunen har? Noll (som när vi lämnade över) eller en miljard (som risken är 2014)? Och hur mycket är det rimligt att de kommunala bolagen lånar?
Hur påverkar de ökade driftkostnaderna för investeringarna kommunens övriga verksamheter?
Är det rimligt att gömma kostnader i kommunala bolag eller bättre att ta fram dem så att alla kan granska och jämföra?

Men sådant struntar majoriteten i. Deras perspektiv verkar inte sträcka sig längre än till den andra söndagen i september 2014. Deras uppdrag är inte att leda Örebro kommun, utan att skapa en bild av en majoritet som styr.

Och det får till följd att Lena Baastad blir den KSO som återupptar den låneverksamhet som hennes företrädare Mats Sjöström tidigare hanterade. 1995 löste han den kris hans eget parti, socialdemokraterna, skapat genom att sälja Örebro Energi. 2015 finns en risk att Lena Baastad fört Örebro in i samma ekonomiska moras. Men då finns inte längre något Örebro Energi att sälja.

Det borde kännas ganska märkligt. Men Lena Baastads hopp står till moderaten Anders Borg. Det är bara om Alliansregeringen lyckas i sitt uppdrag att öka tillväxten och höja antalet arbetade timmar, som Örebros ekonomi kan klara sig. Det är bara om Borg ordnar så att skattetillväxten blir högre än beräknat som Örebros välfärd kan värnas.

När vi styrde i koalitionen hade vi som mål att bygga Örebro så starkt att vi själva kunde välja vår framtid: väfärdsmässigt som ekonomiskt. Nu vilar åter Örebros framtid i andras händer. Baastad kommer att få gå med mössan i hand till staten, till bankerna och till långivarna. Hon borde lyssnat mer till sin forna partiledare Göran Persson:

"Den som är satt i skuld är inte fri!"

IT - ingen politikers ansvar, heller...

I dagens Nerikes Allehanda kan vi läsa om Örebro kommuns konsultkostnader för en IT-chef. 197.000:- kronor i månaden blev facit. Totalkostnaden 1,6 miljoner kronor. Köpet har skett utan upphandling och utan något formellt politiskt beslut. Ansvaret läggs på tjänstemännen, denna gång på Åsa Bellander och Staffan Islng.

Det är illa. Dubbelilla.

Kommunen har länge haft bekymmer med IT-avdelningen. Det gäller både vilken placering den ska ha och hur den ska besättas. När vi var vid makten jobbade vi för att IT i huvudsak var en fråga för kommunledningen och kommunstyrelsen. IT är en kommuncentral infrastrukturfråga.

Vi ville också söka vägar att lägga så mycket som möjligt av skötsel av IT utanför kommunen. Vi ville upphandla. Skälen var flera.  Dels handlar det om kompetens. Kommunen har inte möjligheterna att ligga på topp kring alla de system som vi måste jobba med. Politiker har sällan ens de grundläggande kunskaperna som krävs för att kunna styra IT på ett relevant sätt. Och IT kostar rejält.

Också den utvecklingen bröts när socialdemokraterna tog över makten. Nu är det bara kommunen som gäller.

Under lång tid har de försökt rekrytera en ny IT-chef. Men det har varit bekymmer. Det finns flera skäl också till detta. Oklar organisation. Oklart uppdrag. Bättre lönenivåer på den privata marknaden. Så blev läget akut och tjänstemännen agerade. Man köpte helt enkelt in en chef för 197.000 i månaden i avvaktan på att man skulle rekrytera en egen chef.

Men man gjorde det utan upphandling. Man gjorde det utan formella politiska beslut. Informationen kring köpet har i princip varit obefintlig.

När sedan media får reda på detta är det tjänstemännen som åter får stå i skottgluggen. När det borde vara politikerna. Ulrika Sandberg har visserligen vetat något, men har hon informerat sin nämnd? Icke.

Och man måste verkligen ställa sig frågan om hur relationen mellan Lena Baastad och Staffan Isling är. Tror någon att det ens är tänkbart att Lena Baastad som kommunstyrelseordförande inte fått veta något? För mig, som innehaft den positionen, är det otänkbart. Baastad är huvudansvarig för organisationen, för personalen, för lönebildningen. Men här är hon osynlig.

Som vanligt.

Annars borde hon funderat av minst fyra anledningar.

För det första kring upphandlingsfrågan. Var detta ett läge där LOU inte gällde och hur skulle KS informeras om det?

Påverkade detta budget för IT-avdelningen och Tekniska nämnden och hur skulle KS informeras om det?

Socialdemokraterna har ju som ett vallöfte lovat att minska konsultkostnaderna, och hur påverkade detta det?

Och hur påverkar köpet den kommunala lönebildningen?

Den högst betalde tjänstemannen, Staffan Isling, har drygt 100.000:- kronor i månaden. Om man lägger på sociala avgifter, och rejält med OH-kostnader, 30 % plus 40 %, kommer man upp i drygt 180.000:- kronor i månaden. En mer slimmad organisation får 197.000:- kronor per månad för att kommunen hyr in en person att göra jobbet som chef. Rejält betalt alltså.

Och samtidigt sparar Baastad på skolan. Samtidigt sparar Baastad på äldreomsorgen. Samtidigt sparar Baastad på de funktionshindrade.

Man kan tycka vad man vill om personifierade valrörelser. Men vi har gått från att de flesta väljer parti oberoende av person, till att man väljer person, ibland oberoende av parti. Och den socialdemokratiska valkampanjen såväl 2010 som 2011 var nog bland de mest personcentrerade som skådats.

De personcentrerade valkampanjerna innebär också förändringar för oss som politiker. Vi blir valda för vilka vi påstår oss vara. Vi blir valda för att just vi ska leda och ta ansvar.

Då kan man inte, när valet väl är vunnet, krypa bakom tjänstemän, gömma sig och bli osynlig. Men det är just det som sker i Örebro idag. Tjänstemännen får ta ansvar för de tuffa besluten, besparingarna och neddragningarna. Politikerna gör mediala utspel om ”satsningar” samtidigt som besparingsarbetet pågår…

Den utvecklingen bådar illa, både för örebroarna, för Örebro kommun som organisation och för demokratin.

Media: NA, SR Örebro

Gud och sexuell läggning

För drygt 100 år sedan, då Folkpartiets föregångare bildades, var det några frågor som stod i fokus. Som alltid var utbildningsfrågorna centrala. Redan under 1800-talets mitt var det engagerade liberaler som drev frågorna om folkskola för alla. Demokratifrågorna var också självklara. Blåklinten, Folkpartiets symbol, var också symbol för rösträttsrörelsen.

En annan fråga som engagerade var religionsfriheten. Konventikelplakatet hade avskaffats knappt 50 år tididgare. Statskyrkan var redan då på väg att släppa banden med staten, även om det tagit nästan 100 år till (och ännu är tyvärr inte alla band klippta). Dåtidens liberaler krävde rätt för alla att få tro på vad de ville.

Religionsfriheten har därefter varit en av svensk liberalisms signum. Denna religionsfrihet har också varit en av den svenska rättsstatens signum. Rätten att tro, antingen att någon gud finns eller att tro att det inte finns någon gud, är självklar. Och den är fortfarande sprängstoff.

I Malmö fick idag rabbinen i den judiska församlingen sin bil förstörd. Människor blir och har blivit, även i Sverige, förföljda för sin tro. Och vi är många som kan vittna om den mobbing som förekom även mot oss som tillhör den kristna "majoriteten" när vi som unga inte var som alla andra. Det finns fortfarande idag en rädsla från många kristna att våga stå för sin tro, om den på något sätt avviker från det som betecknas som samhälleligt acceptabelt.

Vem vill idag stå för en religion som motarbetar kvinnliga präster?
Vem vill idag stå för en religion som menar att Gud kan göra under?
Vem vill idag stå för en religion som bekänner sig till vissa oföränderliga normer?

Och om vi som "majoritetskristna" tycker det är problematiskt, hur ska då andra grupper och andra religioner ha det?

Jag kan inte undvika att tänka på detta när jag får ett mail från en av mina vänner i den församling jag tillhör. Nu är han pastor i en församling i Fellingsbro. Den församlingen har engagerat sig i många av de flyktingar som kommer till Sverige och Fellingsbro. Och nu är han både förtvivlad och ledsen.

Skälet? Ett par av hans församlingsmedlemmar, Amireh och Zeinab, ska utvisas. De kommer från Iran och har flytt till Sverige. De har blivit kristna och riskerar hårda straff om de sänds tillbaka. Men enligt min vän har migrationsverket gjort bedömningen att de inte har tagit tillräckligt avstånd från den islam de tidigare tillhört.

Jag baxnar. Är det verkligen sant? Ska man i Sverige, detta nådens år 2012, bli bedömd om man är tillräckligt mycket kristen, eller tillräckligt lite muslim, för att sedan få ja eller nej till att stanna?

Tänk om det istället hade handlat om sexuell läggning. Om man valt att ställa samma sorts frågor till en homosexuell:

Är du tillräckligt mycket bög?
Men du levde ju heterosexuellt innan, inte har du lämnat heterosexualiteten tillräckligt?
Äsch, du ljuger ju om din homosexualitet bara för att få stanna i Sverige.
Du kan ju strunta i att säga att du är homosexuell när du kommer hem igen så blir allt bra.

Visst är det förnedrande! Visst är det oacceptabelt! Visst är det otänkbart!

I Sverige 2012 verkar det kunna gå till på just detta sätt. Men då handlar det om religion.

Jag vet inte hur det känns att vara homosexuell. Men mina vänner som berättat om det har berättat om något som är odelbart med den övriga personen. På samma sätt är det i vart fall med min tro. Jag kan inte välja att vara kristen, eller välja bort det, bara för att någon stat eller någon myndighet vill det. Min tro är odelbar med mig själv. Den, liksom de dagliga tvivlen, är det som definierar mig som människa.

Men det verkar som om migrationsverket menar att det inte är fallet. Tro är något som man liksom en jacka kan ta av och på. Kristen här. Muslim där. Det är ju ändå samma gud som ändå inte finns...

För 100 år sedan var religionsfriheten en av de liberala grundstenarna i det bygge som skapade välfärdslandet Sverige. Det är den fortfarande. Och insikten om religionens plats och betydelse, för enskilda liksom för samhällen, borde sannolikt vara mycket större hos svenska myndigheter.

Media: NA, Sändaren, Dagen,
Tvärsnytt,

Det nya, liberalare, Sverige

Så kom då forskningen med i regeringens höstbudget. Och partiledaren min, utbildningsminister Jan Björklund, har skäl att sträcka på sig. Sverige under Björklund formas snabbt om till ett land med fokus på utbildning och kunskap, forskning och vetenskap. Det är bra.

Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.

Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.

Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.

Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.

Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.

För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.

Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.

På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.

Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.

Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.

Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,

Kommunal vindkraft???

Tankesmedjan Timbro, genom Lydiah Wålsten, skriver idag i tidningen Dagens Samhälle om vindkraft. I huvudsak beskriver artikeln de problem aktiemarknaden ser med de bolag som sysslar med energiproduktion från främst sol, vind och vatten. Aktiekurserna dyker eftersom vinsterna inte kommer. Och vinsterna kommer inte eftersom det är för dyrt att producera alternativel och de subventioner som hållit produktionen under armarna fasas ut.

Timbros frågeställning blir då varför kommunerna idag ska gå in och bilda bolag eller köpa in sig i produktion av främst vindkraft. Så här avslutas artikeln: Det finns ingen anledning att kommunen, med skattebetalarnas pengar som insats, också ska stå för den affärsmässiga risken.

Man kan tycka vad man vill om Timbro. Tankesmedjan har en tydligt liberal prägel och för fram de argument som är i linje med en liberal argumentation. Men alla argument bör hanteras likartat.

Hur ska vi politiker agera kring energiproduktion? Vilka regler ska gälla? Mitt svar är tydligt: Alla energibärare ska hanteras likvärdigt. Staten ska sätta upp ett regelverk där varje energibärare får ta sina egna kostnader. Det gäller att så långt möjligt internalisera även oklara kostnader, kostnader som kan vara olika för olika energibärare.

Kärnkraftens oklara kostnader berör exempelvis avfallet och riskerna för olyckor.
Vattenkraftens oklara kostnader berör exempelvis biologisk mångfald och olyckor.
Vindkraftens oklara kostnader berör exempelvis driftsäkerhet och buller.
Fossilkraftens oklara kostnader är självklart klimatet.

Om man skulle kunna hantera dessa variabler likartat, skulle energiproduktionen på ett sant liberalt sätt fördelas rätt. En marknad där vi kan avgöra vad våra val verkligen innebär skulle allokera resurserna rätt.

Men den marknaden finns inte. Så vad ska man göra?

Just energimarknaden är en av de marknader som istället karaktäriserats av regleringar. Framförallt har de gällt kärnkraften. Tankeförbudslagen, taket för investeringar i kärnkraft och så vidare. Istället för att skapa relevanta regler, giltiga för alla, har staten intagit en mer religiöst filosofisk hållning. Kärnkraft har de facto varit något riktigt ont som vi inte ska befatta oss med. Oljan är ju egentligen ondare, men den har vi ju redan. Och vattenkraften är lite mysig (för alla som inte sett Suorvadammen eller förstörda småvattendrag). Och vindkraften är den sanna goda energin.

Jag delar inte den synen. Alla energibärare har sina problem. All energiproduktion måste hantera sina utmaningar.

Annars kan det gå som i Tyskland.

Efter Fukushima-haveriet drabbades alldeles för många av just någon form av religiöst uppvaknande kring den onda kärnkraften. Nu skulle den bort. Men vad skulle den ersättas av? Vindkraft, eller? Tyvärr verkar det bli "eller" som i detta fall är kol. Klimatfrågan skjuts i bakgrunden eftersom den onda kärnkraften ska bort. Det är inte rimligt.

Samma pseudoreligiösa tankar verkar driva även den nuvarande kommunledningen i Örebro. Här ska man satsa på vindkraft i långa banor. Det handlar om planer på investeringar i tiotals, kanske hundratals miljoner. Det handlar om att bygga på platser som inte är optimala för vindkraft, bara för att visa att man bygger. Och det handlar om att skapa nya kommunala bolag.

Socialdemokraterna, denna gång med benäget stöd från såväl KD, C som MP, väljer att leka med skattebetalarnas pengar. Leken sker med hjälp av kalkyler som redan innan det första verket är byggt kan visa sig vara glädjekalkyler utan någon relevans. Men det spelar ju inte kommunalabolagskramarna i S, KD och C någon roll. De verkar ha en gudagiven rätt att leka med pengar som inte är deras. De leker. Skattebetalarna får stå för notan.

Det rimliga, även för den som liksom jag tror att vindkraften har en roll att spela kortsiktigt i själva omställningen från olja och kol till något nytt, vore att Örebro kommun istället köpte in el av tillverkare som tar riskerna själva. Riskerna för varierande priser. Riskerna för minskande subventioner. Riskerna för att nätet vare sig klarar av storm eller stiltje.

För det får man sannolikt betala en riskpremie till de privata vindkraftbolagen. Det är rätt och riktigt. Då kan också bolagen göra relevanta avvägningar och samla ihop resurser för att antingen bygga ny vindkraft eller forska kring det som ska ersätta vindkraften. Då kan örebroarna, näringslivet och skattebetalarna veta att resurserna fördelas rätt, både på kort och på längre sikt. Då kan också nya jobb skapas, i företag som får betala rätt för den energi man använder, och i de bolag som utvecklar och bygger för framtidens energiproduktion.

Men socialisterna  i Örebro, de som tror att de äger örebroarnas pengar, väljer istället att riska skattepengar i nya kommunala bolag. Det är illa.

Media: Dagens Samhälle, DN1, DN2, SVD

Hur djupt går splittringen?

I flera bloggar har jag pekat på de märkliga prioriteringar den nuvarande majoriteten gör. De sparar på skolan och äldreomsorgen och slösar på asfalt och betong. Varför?

Jag menar att det finns två huvudskäl. Det första är att det blir allt tydligare vem det är som egentligen bestämmer. När Lena Baastad lämnar KS-beredningssammanträdet och går ut på stan, tar Björn Sundin och Staffan Isling ytterligare en kopp kaffe på Sundins rum. Maktbalansen är klar. Den formella makten är inte den reella.

Men det finns ytterligare ett skäl. De tre partier som nu styr har inte så mycket gemensamt. Den kommunsocialistiska örebrovarianten av socialdemokrati har möjligtvis konservatismen gemensamt med kristdemokratin, men annars... Och var finns centerpartiet? Men de har ingen gemensam bild av utvecklingen av Örebro. När inte sossarna kör över sina stödpartier, så spretar det åt alla håll.

Inom skolområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Kunskap eller flum. Ordning och reda eller lösa tyglar. Tilltro till lärarna eller politik in i klassrummen. Men det är skillnad på sossarnas flumskola och centerns mer liberala kunskapspolitik.

Inom äldreomsorgsområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Det räcker med att säga valfrihet och vinster för att förstå var gränserna går. Hur ska centerns rätt nyliberala teser kunna samarbeta med socialdemokraternas vinstförbud och krav på kommunala monopol?

Och så vidare...

För en koalition utan gemensam politik blir samhällsbyggnadsområdet ventilen. Det finns mycket där som inte handlar om ideologi. Det är knappast ideologiskt att bygga snabbcykelvägar eller fråga örebroarna hur de vill ha Norrcity. Det är lite ideologi i att rita på resecentrum eller busslinjer. Skönt med lite friutrymme.

Men allt mer pekar mot att detta friutrymme inte räcker för att hålla ihop en gemensam fasad. På kommunstyrelsesammanträdena blir det allt tydligare att det är två mot en. Centerpartiets Rasmus Persson ställer frågor, men blir nästan alltid tystade av Sundin, Baastad eller Bondeson. Och nu spricker fasaden än mer.

På senaste programnämnd Barn och Utbildning fanns Esbjörnssons besparingsförslag med. 18 miljoner ska sparas. Men det finns ingen politiker som vill ta ansvar. Det fanns inte ens ett förslag till beslut. Esbjörnsson försöker flytta ansvaret till tjänstemännen. Är det så att han inte är säker på att han har majoriteten bakom sig?

På nästa sammanträde med Kultur (och medborgar)nämnden ska Folkpartiets motion om författarfristad behandlas. Det normala är att förvaltningen, på majoritetens uppdrag, skriver fram ett beslutsförslag som sedan klubbas. Men så här ser nämndhandlingen ut:

Beslutsunderlag
Motion från Folkpartiet liberalernas fullmäktigegrupp; "Gör Örebro till en författarfristad" bifogas i utskicket.
Förslag till beslut
Förvaltningens förslag till Kultur- och medborgarnämnden
- Förvaltningen överlämnar ärendet till nämnden för övervägande och beslut.

Men stopp här. Inget förslag. Ingen vägledning. När sammanträdet börjar vet inte någon vad majoriteten vill. Detta är något nytt. En majoritet som inte vill ta ansvar är en sak. Men en majoritet som inte vet vad den vill, är ...

Vad betyder detta? Det finns bara en förklaring. Majoriteten är inte ense. Kanske är det Sundins ande som vilar över beslutet. Han vill säga nej. Men Behcet Barsom vill något annat. Och så fastnar det hela.

Just detta ärende har en speciell sprängkraft. Det visar inte bara på splittringen mellan partierna utan också inom partier.

Skälet till att vi har den kommunledning vi har ligger sannolikt mest på det personliga planet och inom KD. Lennart Bondeson hade en tydlig agenda direkt efter omvalet. Samarbete med socialdemokraterna var vägen. Det möjliggjordes sannolikt genom att Bondeson i många frågor sympatiserar med en socialdemokratisk politik. På område efter område ligger han mycket nära socialdemokraterna. Ofta är han närmare socialdemokratin i sakfrågorna än sitt moderparti nationellt.

Personfrågorna är ofta avgörande för hur ett lokalt koalitionssamarbete ska fungera. Och om man dessutom lokalt delar synsätt på centrala politiska områden blir det än lättare.

Men Bondeson måste någon gång förhålla sig till sitt parti. Än så länge har det bara knorrats i korridorerna. Men frågan är hur länge det håller. Hur många kristdemokrater accepterar fortsatta besparingar i äldreomsorgen samtidigt som Bondeson och Sundin reser runt i världen och söker att locka diktaturer till Örebro? Hur många accepterar nödstopp i skolan, samtidigt som Bondeson och Sundin bygger ut kommunkoncernen med nya bolag? Hur många accepterar att Bondeson överger jobbet med civilsamhället och istället står vid Sundins sida när det gäller att kommunen ska göra mer, mer, mer? Borta är subsidiaritetsprincipen. Återkommen är kommunsocialismen.

Håller kristdemokraterna nu på att spricka? Är det som nu sker i såväl Kommunstyrelse som Kultur (och medborgar)nämnden de första tecknen på ett nytt skeende. Det finns mycket som talar för det.

Och vad händer inom Centerpartiet? Partiet som inte längre finns i Örebropolitiken...

Det politiska livet i Örebro är i sanning spännande.

Samhällets ansvar

Hanne Kjöller har i ett par krönikor tagit upp var gränsen för det offentliga går. Först var det nattis. Idag är det vem och för vad man ska ha rätt till viss kommunal assistans. Båda frågorna rör både konkreta och mer filosofiska frågor.

Frågan om nattis är självklart ekonomisk. Både för samhället och för den enskilde. Är det rimligt att samhället alltid ska ställa upp med barnomsorg? Till vilken kostnad som helst? Om alla kommuner blir tvungna att ha nattis, kan en persons nattarbete sysselsätta både personal på natten och kommande dag.

Men den har också en mer filosofisk sida. Vilket ansvar har vi för vårt eget liv och för våra barns liv? Är det självklart att en småbarnsförälder ska jobba kvällar och nätter? Och vad händer om inga andra jobb finns? Vilka nya krav ställer vi på oss som föräldrar om 24-timmarssamhället än mer genomförs? Vilken plats finns för barn och familj?

Det är enkelt att tänka sig en skiftarbetande ensamstående mamma som jobbar tre nätter i sträck. Innebär det att hennes barn ska tas om hand om det offentliga dessa tre nätter och efterföljande dagar? Är det rimligt att ett barn inte får se sina föräldrar på halva veckor?

Vilket ansvar har båda föräldrarna, och det nätverk som kan finnas runt? Vilket ansvar har arbetsgivaren att anpassa arbetet efter familjesituationen? Vilket ansvar har det offentliga?

Ser man bara till ekonomin är det kanske enklare. Men om man försöker belysa frågan ur ett helhetsperspektiv blir det svårare.

På samma sätt är det med ledsagandet, assistansen från kommunen. Med den information som ges i krönikan måste man fråga sig vilket samhälle vi är på väg in i. Hur kompensatoriskt ska samhället vara? Får det räcka med förskola, skola och försörjningsstöd, eller går gränsen någon annan stans?

Men den mer filosofiska delen, som Kjöller också berör, är vad som bygger ett samhälle. Alldeles för ofta i Sverige idag verkar det som om vi tror att det är den offentliga sektorn som bygger samhället starkt. Jag vill med eftertryck hävda något annat.

Styrkan i den offentliga sektorn bygger på styrkan i det civila samhället. Grunden för att den offentliga sektorn ska kunna jobba ligger i de värderingar, de normer, de etiska överväganden, som finns i det civila samhället. Det offentliga samhället står sig slätt om det utifrån sitt överifrånperspektiv ska försöka genomföra allt det goda som välutbildade tjänstemän och politiker övervägt.

Inte minst visar detta sig i de problem det offentliga finner i sitt arbete mot utanförskap och segregation. Det hjälper inte hur många socialsekreterare eller arbetsförmedlare som anställs. Förändringen måste komma inifrån. Det starka samhället, den goda välfärden, byggs genom de broar som människor själva bygger mellan varandra. Det offentliga kan bara vara ett stöd till, eller ett stopp för, sådana broar.

I nästan varje blogg försöker jag göra en lokal återkoppling till blogginnehållet. Så även här. Under den förra mandatperioden, under liberal ledning, sökte Örebro kommun att hitta vägar till denna svåra samverkan med det civila samhället. Den tiden är nu över. Det finns inte längre någon i kommunledningen som försvarar det synsätt vi försökte genomföra. Nu är det kommunen som gäller, oavsett om det handlar om arbetsåtgärder i Vivalla, byggandet av idrottshallar i samma områden (som ingen kommer att ha råd att använda), eller långsiktigheten i föreningsbidrag. Det offentliga perspektivet har tagit över.

På kort sikt kan det verka som samhället skulle bli bättre, ju mer det offentliga tar över. Kommunala politiker och tjänstemän kan ju vältaligt beskriva de beslut de tar och bevekelsegrunderna för dem. Men långsiktigt leder det till ett svagare samhälle. När det offentliga övergår från att vara en stöttande organisation, till det som ansvarar för det mesta i samhället, vittrar de band som knyter oss människor samman. Vi går från att vara medskapande, medansvariga, till att bli oansvariga klienter i den mäktiga patronens hand.

Media: DN

Världen förändras

På väg mot Stockholm för ännu en timme kring äldreomsorgen. Tågresorna är både en pina och en glädje. Pina - för att det upprepade resandet tröttar. Glädje - för att det skapar tid för tanke och eftertanke.

Jag måste erkänna att jag blir allt mer hemmakär. Jag skulle kunna gå i Fällersta merparten av årets dagar och se naturens skiftningar. Det skapar ro och en annan sorts resande. Jag tror att rätt många av oss reser för att det är ett enkelt sätt att få nya intryck. Men den inre resan, den som kräver stillhet, tid och eftertanke, ger långsammare intryck, men påverkar mer.

I morse gick jag över den gamla bron vid Almbro. För några veckor sedan, när regnen fyllt alla bäckar och åar till bredden, brusade Täljeån som under vårfloden. Nu var det mer av ett stilla strilande. Nere i vattnet såg jag en fisk. Och en till. Och tio till. Och hundra. Hela ån var full av småfisk som vakade, hoppade, lekte. Jag har inte en aning om vad det är för sort. Kanske årets skörd av någon av åns alla fiskarter. Kanske var det en art som sökte sig uppströms för att leka, men som hindrades av flödbordet straxt ovanför.

Fascinerande var det i alla fall.

En ny händelse i naturen får i vart fall mig att fundera över livets och tidens skiften. Naturen är ibland en värdemätare för mer än sig själv. Mänskliga händelser avspeglas i naturen. Ändrade normer och värderingar sätter sina avtryck. Vårt sätt att leva och vilja leva påverkar allt omkring oss.

Man ser det på naturen. Och funderar.

Förr var jag fanatisk fågelskådare. Min enda begränsning var att jag vägrade resa långt. Det var Närke som gällde. Redan då trodde jag att klimatförändringarna var på väg. Hade läst om det på slutet av 1970-talet då jag fjällvandrade och läste allt i de tidningar vi hade som enda lektyr. De flesta tyckte jag var en dåre (då med). Men medan andra jagade arter runt om i Sverige, valde jag att som mål ha att se 300 arter med cykeln som enda tillåtna transportmedel. Jag slutade räkna 1985. Då var jag uppe i 258.

Men fåglarna följer mig. Nu handlar det mest om tomtskådning. Jag följer årstidernas skiftningar från min lilla gård på slätten. Gläds åt vinterns juveler, grönfinkar och gulsparvar. Märker vårens spänning då gässen börjar dra. Hör tranorna ropa från Kvismaren i april. Överöses av vårens alla sångare. Och märker dagen då tystnaden åter lägger sig över hagarna någon gång kring midsommar.

Det finns några fåglar jag har ett speciellt förhållande till. Rödhaken, som med sin sång i april får världen att rämna. Men som i oktober smeker den hel igen med sitt mjukröda bröst. Sädesärlan, som hälsar den riktiga våren välkommen. Samma dag, samma plats varje år. 5 april på lagårdstaket. Tornseglaren, som bjuder in sommaren då den kommer den 18 maj. Och drar in hösten när den lämnar tre månader senare.

Eller gjorde. Tornseglaren är en av de där arterna som visar att något förändras. I år såg jag den sista tornseglaren i månadsskiftet juli/augusti. Ungefär som i fjol. Varför? Visst minskar antalet tornseglare kraftigt, men varför flyttar de tidigare? Jag gissar att det är få som saknar tornseglarnas gäng som skriande drar i formationer tätt över tak och mellan träden för att i nästa ögonblick vara hundratals meter upp i luften. Men jag gör det. Och funderar.

För det finns mer att fundera över.  Var finns gräshoppssångaren som alltid sjungit nere vid diket? Var är kornknarren som brukat repa i vart fall någon försommarnatt? Var är stenskvättan? Vad händer?

Å andra sidan. Steglitsen drar som aldrig förr över åkrarna. Och stenknäcken knispar i eken. Är det ett tecken? Insektsätarna har problem? Fröätarna äger?

En del kan säkert förklaras av kortsiktiga händelser. Sommaren 2012 går inte till historien som den bästa. Det kan säkert förklara varför jag bara sett en tistelfjäril i år, i förrgår, och inte en enda amiral hittills. Men är det andra skeenden som också berör oss?

Naturen är en spegel av oss människor. Vårt sätt att behandla vår värld är en yttre spegelbild av det som sker i vårt inre. Vår vilja att leva på vissa sätt. Våra normer. Vår etiska grund. Det spelar roll för världen hur vi själva definierar oss som individer och som människor.

I går lyssnade jag på Johan Rockström och Mattias Klum när de berättade om sin senaste bok: "Vår tid på jorden". Den ska jag nog köpa. Om jag orkar läsa den är en annan fråga.

Samtidigt visar den på de problem vi har i våra försök att leva rätt. Mattias Klum är en av de mest uppburna naturfotograferna. Hans miljöengagemang är äkta. Men om alla jordens människor levde som han, skulle katastrofen redan vara här. Oändliga resor skapar inte förutsättningar för hållbarhet. Även om man dövar samvetet med utsläppsrätter. Frågan blir som så ofta om ändamålet helgar medlen.

Världen förändras. Det har den alltid gjort. Det kommer den alltid att göra. Frågan är bara till vad. Och varför.

Media: SR

Att kunna satsa eller inte

Idag var regeringens partiledare i Helsingborg. Jan Björklund och hans vänner presenterade ytterligare en satsning av flera som kommer i höstbudgeten. Idag handlade det om studier och jobb. Fler platser på vuxenutbildning. Fler nystartsjobb. Bättre villkor för lärlingsanordnare. På område efter område agerar nu regeringen kraftfullt. Det är bra.

Från oppositionen hörs mest trista suckar. "De borde gjort ännu mer." är väl det vanligaste. Men det finns så liten trovärdighet kring detta. Vänsterpartiet har ju sin egen sedelpress och behöver aldrig finansiera några förslag. Men även om socialdemokraternas nya ekonomitalesperson, Magdalena Andersson, verkar känna sig obekväm i rollen som "merropare" gör hon ändå som rörelsen alltid gjort. Mer av allt...

I Örebro hade vi idag en halvdag kring budgetförutsättningarna för 2013 och framåt. Det var en märklig förmiddag. Först en utmärkt genomgång av ekonomikontoret kring de ekonomiska fundamenta som rör kommunen. Återkommer till det.

Sedan blev det politiska högtidstal och vackra bildspel på nya bostadsområden när de socialdemokratiska kommunalråden tog över. Jag valde att gå. För mig är det självklart att vi ska få samma grund för våra olika politiskt färgade budgetar och det är väl bra om vi får dem vid ett tillfälle istället för vid flera. Men att få majoritetens partisilade budgetsiffror, eller personalkontorets föredragning som helt byggde på majoritetens budgetförslag, är inte bra ur någon synvinkel. Majoriteten borde jobba med sina siffror och sina överväganden på sitt håll och kontakta oss om de vill förhandla. Tjänstemännen ska serva såväl majoritet som opposition med fakta som inte har någon politisk över- eller underton.

Nåväl. Medan Alliansregeringen kan satsa, har SKDC-regimen i Örebro det svårare. Visserligen växer kakan de kommande åren rejält. Mellan 200 och 275 miljoner per år. Men de har redan intecknat hela den summan och mer därtill. Beräkningarna som visades pekade på besparingskrav i storleksordningen 50 mkr för nästa år. Och det är om budgeten 2012 håller. Och det gör den nog inte.

Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad har tvingat skolorna till inköpsstopp för att försöka lösa problemet med ett underskott i 20-miljonersklassen. I Rasmus Perssons fögderi visar till exempel Nämnden för funktionshindrade ett underskott på drygt 4 mkr. Frågan är när nödstoppen kommer här.

Som vanligt är det bara Björn Sundin som surfar på. Och på dagens dragning blev det övertydligt. Investeringssiffrorna slår i taket. Och nu börjar kommunen låna igen på allvar. Lånebehovet för koncernen (kommunen och bolagen) de kommande åren är svindlande 1,8 miljarder, 1.800.000.000:- kronor. Det är svårt att förstå. Men det är lika mycket som hela grundskolan kostar i kommunen. Kommunkoncernens låneskuld kommer att knäcka 8-miljardersvallen. Och kommunen kommer själv, trots att man sålt bolag till sig själv och gömt skulder i exempelvis Futurum Fastigheter, att behöva låna uppåt en halv miljard. Inte svårt att se hur Sundin gnuggar händerna. Inte svårt att se vem som egentligen styr.

Men kommunen är på väg mot ett mörker a la Mats Sjöström 1995. Och nu finns inget Örebro Energi att sälja. Frågan är kanske när Baastad och Sundin vänder blickarna mot ÖBO för att rädda det som räddas kan...

Men stopp, säger den som kan lite ekonomi, man måste skilja på investeringar och drift. 1,8 miljarder i investeringar kan inte användas för driften av skolan. Och nu är det billigt att låna. Och det har de alldeles rätt i.

Men den som kan lite mer ekonomi börjar sannolikt fundera över vilka räntekostnader 1,8 miljarder innebär. I år, då räntorna är låga, och i framtiden då räntorna sannolikt blir högre. 4 % idag kanske? Det blir drygt 70 miljoner som ska ut från driftpengar varje år. Och varje ny procent i räntehöjning motsvarar 18 miljoner kronor. Och sedan kommer avskrivningar, kanske nedskrivningar, underhåll och drift av allting. Allt måste tas mot resultatet. Allt påverkar skolan, äldreomsorgen och välfärden.

Till skillnad från Alliansregeringen som skött sina finanser, har SKDC inte brytt sig. Det finns allt fler i organisationen som klagar över att det inte finns någon i den politiska ledningen som tar ekonomin på allvar. Det finns helt enkelt ingen att tala med. Ekonomi är för dagens lokala S-ledning något ovidkommande, något som stör skapandet av den mediala bilden av dem som alla goda gåvors givare. Politik är väl att vilja, då ska inte ekonomin få sätta käppar i hjulet...

Alliansregeringen kan möta krisen utifrån en styrkeposition, där det finns en klar politisk ekonomisk ledning, tydliga direktiv, sparade pengar och en långsiktigt hållbar ekonomi. Alliansregeringen är helt enkelt bäst i klassen.

I Örebro är det inte bara elitidrotten som numera harvar i gärdesgårdsserien. Här finns ingen politisk ekonomisk ledning, inga tydliga direktiv. Det är snart slut på pengarna vi som var mer varsamma sparade ihop. Och man kan knappast stava till långsiktigt hållbar. Då blir det heller inga satsningar. Eller det kanske det blir, för lånade pengar...

Det är verkligen dags för en liberal kommunledning. Dagens tre partier i den röda soppan har gjort sitt i Örebropolitiken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR, SVT,

Liberal integration

När Erik Ullenhag i söndagens DN går ut med den senaste av regeringens åtgärder för att öka takten i integrationsarbetet, är det inte bara ytterligare ett par åtgärder i en lång radda. Istället är det ytterligare ett åtgärdspaket som förstärker skillnaden mellan den liberala integrationspolitiken och den socialdemokratiska.

Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:

I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.

Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.

Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.

I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.

Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.

Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...

Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.

Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA