Likhet inför media...

Jag skrev en artikel på NA debatt idag. Den handlade om att jag tycker att media ska hantera privata och offentliga verksamheter likartad. Jag måste erkänna att jag var lite orolig över hur artikeln skulle tas emot.

Men jag har sällan mött ett så starkt gensvar som efter den artikeln. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer på både FB och twitter både från partivänner, från andra allianspartier och även från meningsmotståndare. Och jag har fått reaktioner från helt okända människor som velat prata äldreomsorg tack vare artikeln.

Och det enda jag ville var att media skulle granska alla lika. Kolla igenom de privata, för att se vad de gör dåligt. Och kolla de kommunala lika tufft, för att se vad de inte klarar. Och gärna också beskriva allt det fantastiska arbete som görs på alla äldreboenden.

En intressant tråd på FB kom från en journalist på Nerikes Allehanda. Hon menade att tidningen visst granskade alla lika. Man hade ju skrivit massor av skandalen i Kumla för tre år sedan. Så nu var det dags för att slå till mot det privata.

Det är en hårresande jämförelse. Dels för att vårdskandalen i Kumla handlade om ett antal anställda som i åratal misshandlat de gamla så att de omedelbart avskedades. I den nuvarande situationen handlar det inte ens om att man hittills kunnat belägga någon allvarlig brist i omsorgen, snarare risker för allvarliga brister i framtiden. (Kanske kommer man att kunna belägga att det redan brustit, men det finns idag inga fakta på bordet.)

Dels för att man inte kan hantera journalistik på det sättet. Tänk om det bara var fel i det privata - skulle journalisterna då strunta i att rapportera, iavvaktan på att det blev ett fel hos de kommunala? Eller tvärsom. Dels för att storleksjämförelserna haltar.

Örebro kommun har tyvärr bara fyra privata boenden. Attendo Elgströmska. Kosmo Berggården och Nordlandia Sturehov och Skäpplandsgården. De kommunala är:

1. Adolfsbergshemmet,
2. Askenäshemmet
3. Backagården
4. Demenscentrum
5. Hagagården
6. Jeremiasgården
7. Klosterbacken
8. Lindhultsgården
9. Löwenhielmska
10. Mikaeli
11. Rosenlund
12. Rosta
13. Skebäck
14. Södermalmshemmet
15. Tullhuset
16. Vintrosa
17. Ädelgården
18. Ängen
19. Ölmbrogården

De privata har ungefär 200 platser. De kommunala runt 1000. Så om journalisten hade rätt, så borde de skriva fem gånger så ofta om problem inom de kommunala boendena som inom de privata. Men det gör de inte...

Har då de kommunala färre problem? Här kan man både kolla på undersökningarna som görs av åsikter från de boende och deras anhöriga, som på anmälningar av främst lex Sarah (som ju är omsorgsrelaterade. Lex Maria är en (sjuk)vårdrelaterad anmälan). Och åter framträder mönstret att de kommunala i vart fall inte är bättre än de privata. Snarare tvärsom.

Men hur och vad granskar media? Och vilken bild vill de sätta?

Hanne Kjöller på DN verkar ha skrivit en intressant bok om dagens journalistik. Jag har ännu inte hunnit läsa den. Men den debatt mellan journalister som den dragit igång är kanske lika intressant som boken. Som jag förstår det finns det enligt henne en journalistkår som medvetet väljer att skapa sin egen verklighet, belägga den med vald information och välja bort det som inte passar den verklighetsbild man vill redovisa.

Tänk om det finns delar av detta även i granskningen av äldreboendena i Örebro. Att journalister inte förmår att slita sig loss från sina egna politiska synpunkter på hur samhället borde se ut, som att privat alltid är sämre än offentligt, och därmed skapar de en bild som passar just deras beskrivning av verkligheten, och som därmed inte beskriver verkligheten som den ser ut...

Och tänk om den sannolikt felaktiga bilden av verkligheten förstärks av politiker som har helt andra syften än att objektivt granska exempelvis hur bra de gamla har det på boendena. Som när vänstern omedelbart går ut och ropar om hur illa det är med privata boenden som Attendo Elgströmska. Men som håller mer än tyst kring problem på de kommunala.

Då är det lätt att det blir som denna historia.

Är då allt frid och fröjd på Elgströmska? Det tror jag absolut inte. Men bilden är betydligt mer komplicerad än vad media har beskrivit.

För tänk nu, när Arbetsmiljöverket upphävt skyddsstoppet på Elgströmska, om någon journalist istället skulle granska Kommunals agerande kring det skyddsstopp som utlöste den största aktiviteten. Har Kommunals företrädare agerat utifrån en omsorg om de gamla? Eller har det funnits andra, mer politiska, bevekelsegrunder? Hur har Vänsterpartiet agerat när de på oklara grunder krävt det de gjort? (Bra att ändå NA och SR skriver lite kring det. SVT fortsätter med att i rubriken få det till att Arbetsmiljöverket ställt ännu hårdare krav... Bild eller verklighet???) Det vore i vart fall intressant att få läsa ett par intervjuer med partikamraterna Artin och Balaj...

Och en del journalister borde verkligen fundera över vad de gör. Inom såväl public service som på NA. Jag förstår fortfarande inte hur en journalist på SVT Tvärsnytt kan komma undan med att säga "...för det är många som lider nu" helt utan någon faktabakgrund.

Jag har hållit på att jobba med svensk äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting de senaste sju åren. Jag har fått lyssna på massor av intressanta föredrag, besökt många intressanta boenden, lyssnat på engagerade företrädare för boenden, medarbetargrupper, forskare, anhöriga. Och jag upphör aldrig att förvånas.

Förvånas över alla fantastiska gamla människor, så många med så stor livslust, trots allt!

Förvånas över alla engagerade anhöriga, som lever med och för sina gamla i nöd och lust.

Förvånas över all den fantastiska personal som gör jobbet och vardagen möjlig för alla de gamla i en omsorg som sannerligen inte alltid är enkel.

Förvånas över den mediala bild som sprids. Dels kring hur illa det står till inom äldreomsorgen. Dels hur illa det är med privata alternativ.

För det verkar inte stämma. Äldreomsorgen fungerar sannolikt väldigt bra för det mesta, även om allt kan bli bättre. Men det är inte alltid roligt att bli gammal och sjuk. Döden är inte alltid en vacker resa in i den eviga vilan.

Och exemplen på bra, bättre och ibland sämre boenden hänger knappast alls ihop med vem som äger dem. Istället är det helt andra orsaker som skapar det goda äldreboendet, liksom äldreboendet med allvarliga problem.

Så om någon journalist med lite vilja och tid att samtala, vill boka tid för en intervju kring vad som skapar det goda äldreboendet, så ställer jag upp. Och jag lovar att inte säga att vare sig bara de privata eller bara de kommunala är lösningen på frågan.

Media: EX, DN, NA, SR, SVT

"Det är många boende som lider..."

Jag har sällan varit så upprörd som idag. Och det gäller Attendo Elgströmska.

Det började redan i morse när jag körde sonen till skolan. Radio Örebro stod på. Och man bröt det normala morgonprogrammet för att skicka över till en reporter som stod utanför Elgströmska huset. Skälet? Klockan 8 skulle skyddsstoppet träda i kraft.

Reporten fick ordet. Och sa nåt om att det inte hände så mycket just då. Det var ganska lugnt. Men vänta bara...

Det lät som om reportern hade väntat sig att få höra skrikande gamlingar som pinades av den onda personalen på det privata boendet. Eller att snälla kommunala ambulanser skulle komma och hämta de gamla från det vinstdrivande usla boendet för att köra dem till de fina vinstbefriade kommunala...

Och så rullade det på.

När jag pratade med verksamhetsledningen runt lunch berättade de om att såväl Radio Örebro som Tvärsnytt hade haft bilar utanför boendet hela förmiddagen.

Jag kan bara fundera varför. Var det för att de två public service bolagen brydde sig om de gamla? Eller var det för att man försökte hitta ett bra scoop, skapa ett schysst lokalt drev runt det fula privata boendet?

Kvällen avslutades med att lyssna på Tvärsnytt på webben. Och då kom det. Det direkta citatet ovan.

I studion Rasmus Persson (c) mot Murad Artin (v). Och reportern ställer en fråga till Rasmus Persson, och avslutar den med:

"Det är många boende som lider..."

Var har Tvärsnytt fått den informationen från? Finns den vidimerad från någon trovärdig källa? Eller är det ett rätt grovt övertramp från statstelevisionen? Det finns i alla fall idag inga objektiva analyser som visar att någon boende som lider. Men Tvärsnytts påstående står oemotsagt.

Men om det är många boende som lider så borde det märkas. Det finns regler för det. Så här skriver Socialstyrelsen:
Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen, SoL, och lagstiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ska

• anställda genast rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten
• den som bedriver verksamheten utreda och avhjälpa eller undanröja det rapporterade missförhållandet utan dröjsmål
• den som bedriver verksamheten, om det visar sig att missförhållandet är allvarligt, snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Har då det funnits en mängd avvikelserapporter? Nej.
Har det funnits anmälningar till IVO? Nej.

Attendo Elgströmska har inte haft en enda lex Sarah-anmälan 2012 eller 2013. Det kanske hade varit av värde att kolla upp det, innan man ställer sig utanför som reporter och väntar på att få höra de lidandes skrik, eller rent upp och ner i rutan säger: "Det är många boende som lider..."

Vad är det då som sker på Attendo Elgströmska? Är det en kris inom omsorgen? Ser vi den privata omsorgens förfall? Är det vinstintressena som visar sitt fula tryne?

Eller är det bekymmer inom personalgruppen? Är de medarbetare som kommit till tals representativa för alla? Eller finns det en tyst majoritet som inte vågar eller får komma fram?

Kan ett chefsbyte, med en chef som kräver mer av sina medarbetare, spela roll? Kan brottet med gamla, dåliga strukturer bland vissa medarbetare, skapat en grogrund för konflikter?

Kan det sätt på vilket Örebro kommun sade upp boendet spela roll? Orkar man som medarbetare eller som chef hålla kvaliteten uppe när man vet att kommunen egentligen inte tycker att man duger, att det bara är en tidsfråga innan jobbet tar slut?

Vilken roll spelar facket? Britt-Marie Balaj, kommunals ordförande i Örebro, är tillika engagerad för Vänsterpartiet som aktivt motarbetar alla privata alternativ inom äldreomsorgen. Spelar det någon roll? Borde det lyftas av media?

Och media själv och journalisternas politiska hemvist. Hur spelar den in? Varför denna fokusering på det privata Elgströmska? Varför har inte de röster bland personalen som velat berätta om en annan sanning med ett boende med bra kvalitet ha fått sina citat i Nerikes Allehanda? (Jag vet att de finns.) Varför denna fokusering på just Attendo Elgströmska? Är det så att det är i dessa fall journalistkårens vänstersympatier tar över det objektiva bevakandet? Att det är rätt att sätta dit det privata, och låta det offentliga gå fritt?

SVT Tvärsnytt hade, som jag tidigare skrivit om, redovisat en lista över de lex Sarah anmälningar som gjordes 2012. Örebro kommun hade enligt den redovisningen 12 lex Sarah. Attendo hade noll.

Men det fanns inte en enda journalist utanför de kommunala boendena, väntande på skrik från de lidande, eller på att de privata företagen skulle rädda de gamla från kommunen.

Det blev inte en enda TV-debatt där reportern berättade om de många lidande på de kommunala boendena, och frågade vänsterpartisterna om det var rimligt att ha kommunen som huvudman överhuvudtaget.

Det gjordes inga reportageserier i vare sig Nerikes Allehanda, Radio Örebro eller Tvärsnytt kring kommunens skrämmande misslyckanden.

För bilden från vänster är ju så klar. Det offentliga är gott. Det privata är ont.

Min bild är en helt annan. Jag ser privata boenden som är bättre eller sämre. Jag besöker kommunala boenden som är bättre eller sämre. Det är inte huvudmannaskapet som spelar roll

Jag möter engagerade medarbetare, såväl i privat som kommunal regi, som gör sitt yttersta för att den gamla människan ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Och jag har tyvärr också sett arbetsgrupper som inte fungerat, som satt sig själva före den gamlas behov, som uttryckt sig om de boende som "problem". Och det har funnits mest i de kommunala, men även hos de privata.

Jag har mött bra och dåliga chefer. Bra chefer som skapar en kultur där människans värde sätts i centrum, där medarbetarna känner sig sedda och upplyfta, där den gemensamma kulturen också får de gamla att må bra. Men jag har också sett dåliga chefer som inte styrt sin verksamhet, som inte skapat en god verksamhetskultur, som låtit dåliga vanor bland medarbetargrupper ta över chefsskapets krav. Och jag har sett konsekvenserna av detta.

Men hittills har huvudmannaskapet, vem som äger och driver verksamheten, spelat någon roll.

Just nu går drevet mot Attendo Elgströmska. Bilden är redan satt. Den kommer inte att kunna ändras, oavsett vad granskningarna säger. Jag kommer i alla fall inte att döma någon förrän någon form av objektivt facit finns.

Men jag funderar över hur de gamla på Elgströmska har det. Har de senaste dagarnas drev överhuvudtaget varit för dem? Eller är det själva nyheten som driver journalisterna?

I allt jag hittills läst, lyssnat till och sett på saknas det perspektivet. Hur mår den gamla människan i behov av vårt stöd, hon som just nu lever sina sista dagar, månader, kanske år, på Elgströmska? Jag saknar totalt en nyans av medkänsla för henne från medias sida. Här råder istället någon form av pockande glädje över att ha funnit en konflikt.

Och jag funderar över hur medarbetarna på Elgströmska egentligen mår. Med den information jag har och de tolkningar jag kan göra, bottnar mycket av det som nu sker i konflikter mellan medarbetare, och mellan medarbetare och chefer. Kommer man att orka lösa dessa konflikter? Kommer man trots allt att klara av att hålla fokus på sitt uppdrag, att ta hand om de gamla? Och hur mycket sämre blir det av att ha hackande journalister utanför jobbets dörrar på morgonen när man kommer?

Om några dagar kommer det journalistiska fokuset att ha flyttat från Elgströmska till något helt annat. Journalisterna kan avsluta och gå vidare.

Men i deras spår riskerar spillrorna av en tidigare väl fungerande verksamhet sopas undan. Och den oro de spridit bland alla de äldre som nu åter ser "bevis" på hur illa det är med äldreomsorgen i allmänhet och den privata äldreomsorgen i synnerhet, kommer att skapa rädsla, oro och sämre livskvalitet för många.

Åldrandet är inte enkelt. Äldreomsorg är inte enkelt.

Men jag skulle önska att vi hanterade frågan med större respekt, för alla de som behöver omsorgens skull, för alla de som känner sig oroade över att behöva omsorg och för alla de fantastiska människor som vigt sina liv åt att hjälpa gamla människor till en bättre vardag de sista dagarna i livet.

Media: NA, SVT, SR

Uranbrytning i Närke?

Ska man kunna bryta uran i Sverige?

Hittills har frågan bara haft ett svar - nej.

Det har inte funnits något intresse från staten att hitta en positiv miljö för de företag som vill bryta uran. Och just för uran finns ett kommunalt veto. Om någon vill bryta uran i Örebro, kan kommunen stoppa och säga nej.

Men nu verkar en förändring vara på väg. Företag som söker uran, vill göra det på stora områden både i Öster- och Västernärke. Hur ska man hantera det?

Först till den principiella frågan. Ska uranbrytning överhuvudtaget vara tillåtet?

I dagsläget är det väl egentligen bara Folkpartiet och Miljöpartiet som har en relevant inställning till detta. Folkpartiet säger ja till kärnkraft. I ärlighetens namn säger vi då också ja till uranbrytning under förutsättning att den håller sig inom lagens råmärken.

Miljöpartiet säger nej både till kärnkraft och uranbrytning.

De andra partierna har alla varianter på temat "Det är väl OK med kärnkraft, men uranet köper vi från utlandet..." Det är en märklig hållning. Om man vill behålla eller utveckla kärnkraften, borde man i ärlighetens och solidaritetens namn också säga att vi får ta de eventuella negativa konsekvenserna av brytning även här i Sverige. Det är inte direkt konsekvent att säga att vi vill använda uran till våra reaktorer, men absolut inte det uran som finns här hemma.

Nu finns alltså intresse från företag som vill undersöka ett par fyndigheter. Dels en omkring Kvarntorp - Asker. Dels Latorp-Vintrosa-platån. Just nu handlar det bara om undersökningar. Sedan kan en förfrågan om att bryta skiffern där uranet (och en massa andra metaller också) komma.

Hur ska då kommunen ställa sig då?

Jag menar att vi måste hantera frågan om uranbrytning som brytning av alla andra mineraler. Håller man sig inom de tuffa miljökrav vi ställer, är det knappast vad vi bryter, utan hur vi bryter, som spelar roll. En grop är en grop, oavsett om det är järn, guld eller uran som tas upp. Gruvavfall är gruvavfall, oavsett om det är zink eller uran som sedan säljs.

Sverige ska ha tuffa miljökrav för all gruvverksamhet. Jag kan tycka att de idag är för svaga. Det gäller både att kunna bryta utan att förstöra, att ta hand om avfall och att återställa området så det blir bättre än vad det var innan brytningen.

Och det gäller också att markägarna har en rimlig utväxling på sitt markägande. Idag kostar intrånget från en gruva mycket lite. Och återställningskostnaderna riskerar att bäras av andra.

Om man redan idag gör en översiktlig bedömning, visar det sig att det knappast kan komma till stånd någon brytning av något material vare sig i Kvarntorp eller på Latorpsplatån. Det är för höga naturvärden. Det är för höga jordbruksvärden. Det stör för många människor.

Jag kan aldrig tänka mig att någon vill ha ett landskap som det som idag finns kring Kvarntorp i resten av området. Jag kan än mindre tänka mig att en gruva ens skulle finnas på någons ritbord där själva brytningen skulle ske i Latorp.

Vår uppfattning om omöjligheten av att tillåta brytning i Närke, delas sannolikt av alla andra partier. Så tron på att Närke skulle bli ett uran-Klondike, är och förblir nog bara en tro. Det kommer sannolikt aldrig att hända.

Media: SR

Är Attendo de dummaste?

Jag läser och lyssnar i lokal media. Om Attendo Elgströmska.

Bilden i media blir tydlig. Äldreomsorgen hos det privata boendet fungerar inte. En Lex Maria-anmälan har gjorts. Medarbetare berättar om missförhållanden, om äldre som inte får komma upp förrän runt lunch, om material som inte finns.

Först av allt vill jag säga: Jag kommer aldrig att acceptera att en gammal människa inte får den vård och omsorg som hon borde ha rätt till. Och det spelar ingen roll om det är kommunen, landstinget, en privat eller en förening som ansvarar. Det spelar helt enkelt ingen roll vem som är huvudman. Det är den gamla människans rätt till vård och omsorg som spelar roll.

Men jag blir ändå alltid fundersam över de braskande rubrikerna kring just de privata äldreboendena. Är de så dåliga som det verkar? Är de kommunala äldreboendena garanten för den bästa vården? Låt mig i alla fall skjuta in en liten fundering.

Det görs regelbundet enkäter över hur de boende och deras anhöriga upplever den omsorg som ges vid alla olika boenden. De fem bästa boendena var: Attendo Berggården (numera Kosmo), Tullhuset (Örebro kommuns intraprenad), Löwenhielmska huset (Örebro kommuns intraprenad), Sirishof (Nordlandia Care), Attendo Elgströmska.

Märkligt - eller hur. Av de fem första var tre privata och två intraprenader. Och det boende som idag utmålas som något skrämmande blev femte bästa boende.

Då måste man fråga sig: Har de gamla som bott där haft fel? Har deras anhöriga inte svarat korrekt? Varför är betygen för Elgströmska (och de andra i topp) så mycket bättre än för många rent kommunala boenden?

Eller är det så att enkäten visar på en lika riktig bild som artiklarna? Och var ska vi då lägga fokus? På de kommunala boenden som bara har ett betyg som är hälften så bra som Elgströmska? Eller på Elgströmska och de andra privata som ligger i topp? Är det just vem som är huvudmannaskapet, privat eller kommunalt, som är viktigt? Eller är det omsorgen och vården som de gamla som får som är viktig?

Men nu har ju i alla fall Elgströmska fått en lex Maria anmälan på sig. Då har de väl inte skött sig?

Nej - om Socialstyrelsen (Socialstyrelsen har delats upp så nu finns en ny tillsynsmyndighet som kollar upp lex Maria och lex Sarah-anmälningar) bedömer att det finns en grund i lex Maria-anmälan så kommer man att kräva åtgärder av Attendo Elgströmska. Det är bra. Och det är grunden för lex Maria.

Såväl lex Maria som lex Sarah handlar inte om att straffa huvudmännen. Istället handlar det om att hela tiden förbättra sig. Därför är det bra med dessa anmälningar, och ännu bättre med de åtgärdskrav som kommer och som följs upp.

Om man kollar på Attendos hemsida, kan man exempelvis se alla lex Sarah-anmälningar som gjorts på bolagets boenden. Om man kollar på Örebro kommuns hemsida ser man ingenting...

Men ser man på hur många lex Sarah-anmälningar som gjorts 2012 i länet så är Örebro kommun skyhögt över alla andra. Inte en enda lex Sarah hos Attendo. Många hos Örebro kommun. Och hur många gånger har vi haft storrubriker kring lex Sarah på de kommunala boendena? Hur många gånger har just de kommunala äldreboendena fått schavottera?

Svaret är - i princip inte alls. Noll. Niento.

Det finns en fil för de privata boendena. Och en annan för de kommunala. De privata bedöms och döms betydligt hårdare i media än vad de kommunala. Det är inte bra. Det är varje enskild gammal människas behov av vård och omsorg som måste vara i fokus, inte vem som äger eller driver ett boende.

Från och med i onsdags är jag andre vice ordförande i programnämnd Social Välfärd. Jag är oppositionsledare vad gäller äldreomsorgen. Det uppdraget kommer jag att ta på allvar.

Jag kommer att följa utvecklingen av de äldres rätt till vård och omsorg. Jag kommer att hålla tummen i ögat på landstingsledningen om de inte klarar av att fixa fasta läkare till vårdcentralerna med nödvändig äldre-kompetens. Jag kommer att hålla den andra i ögat på kommunledningen om de fortsätter att spara på de äldre och minska kvalitet och omsorgsåtagande.

Och jag kommer att hålla tummen i ögat på de privata som inte klarar av sitt uppdrag, som inte ger tillräcklig omsorg till de gamla.

Fokus måste alltid ligga på den gamla människans behov, på hennes förmågor, möjligheter och utmaningar. Inte på vem som äger eller driver verksamheten. Fokus måste ligga på kvalitet, inte på huvudmannaskap.

Även en gammal och sjuk människa ska ha rätt att leva hela livet, att vara trygg och också ha rätt att välja sitt liv och sitt boende, även den sista tiden i livet.

Media: NA, SR, SVT

Hellre sälja väl, än hyreshöjningar som (s)käl

Folkpartiet står upp för en bostadspolitik som håller ihop. Det gjorde vi förra mandatperioden. Det gör vi idag.

Vår politik bygger på några grunder:

• Allmännyttan ska ha en social profil. Alla ska ha möjlighet att bo i en bra bostad.
• Alla bolag ska behandlas lika. ÖBO och privata bolag ska ha samma förutsättningar.
• Bostadens läge ska spela roll. Det ska vara billigare att bo i Vivalla eller Brickebacken än på Öster eller i centrum.
• ÖBO ska både sälja, köpa, bygga nytt, bygga om, bygga till, renovera och underhålla sina lägenheter.
• ÖBO ska vara ekonomiskt starkt.
• ÖBO ägs av alla örebroare, inte av sina hyresgäster. Därför ska ÖBO ge en god avkastning till sina ägare.

Den politiken skulle innebära att vi hade ett bostadsbolag som var mindre, men vänligare och vassare. Det skulle innebära att vi hade mer pengar till bättre skolor, tryggare äldreomsorg och förskolor. Det skulle innebära att hyresgästerna visste vilken hyra de hade, både på kort och längre sikt.

Den politiken är sossarna i Örebro emot. De är så emot den att de förra perioden försökte få till en folkomröstning om att förbjuda ÖBO att sälja ett litet antal lägenheter. De är så emot den att de utmålade de privata fastighetsägarna till något nästan orimligt ont, kapitalister som bara var ute efter att pungslå sina hyresgäster. De är så emot den att de nu har skapat någon slags tankeförbud. I ÖBO idag är det förbjudet att ens fundera över om man skulle kunna sälja en enda lägenhet.

Socialdemokraternas politik är påstått solidarisk. Men idag rämnade denna "solidaritet" när tidningen Hem och Hyra visade vilka bolag som höjt hyrorna mest. ÖBO ligger i topp. Och skälet är enkelt. När ÖBO genomför en normal renovering saknas ekonomin för att ge hyresgästerna en rimlig hyreshöjning. Istället tar ÖBO ut hela kostnaden på den nya hyran.

Ska man vara konspiratorisk handlar det om att ÖBOs ledning bakvägen höjer hela hyressättningen. Och det kan behövas. För i socialdemokraternas ÖBO räcker inte intäkterna från hyrorna till för att klara av lägenhetsförvaltningen. Om inte ÖBO hade duktiga ekonomer som klarade av att placera pengarna rätt, skulle riskerna för förluster varit stora under mycket lång tid.

Detta är en medveten politik. Lena Baastad, Björn Sundin och Karin Sundin har gemensamt skapat förutsättningarna för rekordhyreshöjningarna. De är arkitekterna bakom den socialdemokratiska "solidariteten" som kan innebära:

• Hyre(s)höjningar på tiotals procent efter renovering.
• Högre hyror i Vivalla och Varberga än centralt och på Öster.
• Ett svagare ÖBO med mindre ekonomiska muskler.
• Kraftigt ökad upplåning i ÖBO och kommunen.
• Sämre kommunal ekonomi.

Och de som drabbas mest är de med minst ekonomiska möjligheter.

Mot detta borde Hyresgästföreningen naturligtvis reagera. Jag funderar över vilka proteststormar det hade varit om kommunen fortfarande leddes av en folkpartist. Men när systerorganisationerna (S) och (HGF) sitter i båten, blir det inga proteststormar, inga krav på folkomröstningar, inga demonstrationer, inga namninsamlingar. Istället är det en tillbakadragen ton hos HGFs ställföreträdare. Det är synd. Örebro skulle vara värd en riktig, opolitisk hyresgästförening.

Och som vanligt får tjänstemännen täcka upp när baksidan av socialdemokraternas politik visar sig. Inte berättar Lena Baastad om varför hon driver en politik som gör att de fattigaste i Vivalla inte kan bo kvar.
Inte berättar Björn Sundin om att hans politik innebär att de som bor i Vivalla och Varberga kan komma att få betala mer i hyra än de på Oskarsvägen eller i Krämaren.
Inte berättar Karin Sundin om att hennes politik innebär att ÖBO tvingar de fattigaste att flytta.

Nej - istället får en okänd ÖBO-tjänsteman ta smällen för den socialdemokratiska politiken. Som vanligt...

För oss i Folkpartiet innebär detta bara ytterligare en sporre för att göra Örebro bättre. Vi kommer att fortsätta att kräva att ÖBO både säljer och köper, bygger nytt och bygger om, för att fler ska få bostäder. Vi kommer att fortsätta att kräva att det ska spela roll var man bor, att centrala lägenheter i gamla sekelskifteshus ska kosta mer än lägenheter i miljonprogrammen. Att många lägenheter måste bli billigare för att det handlar om riktig solidaritet.

Det är som vanligt i politiken. Socialdemokraterna sprider många vackra ord omkring sig i flashiga trycksaker och annonser. Men i verkligheten levererar de ett hårdare och fattigare samhälle.

Vi folkpartister är inte lika bra på det flashiga. Inte lika bra på att lova allt åt alla. Men vi ser i alla fall till att de löften vi ger också levereras. För att Örebro kan så mycket bättre. För att Örebro ska vara en stad för utveckling.

Media: NA, SR, SVT, Hem o Hyra

När rädslan att förlora tar över

Jag såg Ängelholm - ÖSK i fredags. En match som sade rätt mycket om framförallt ÖSK.

I 80 minuter spelade laget med en man mer. Det resulterade i första halvlek i ett snyggt spel och ett hyfsat övertag. Kalle Holmberg missade chanser på löpande band. Det kunde ha stått både 0-3 och 0-4 om inte om funnits...

I andra halvlek märktes knappt att ÖSK hade en man mer på banan. När man fick bollen gick det långsamt. Hellre en pass bakåt eller åt sidan, än en framåt. Väldigt lite rörelse från mittfältarna med boll. Knappt några genombrottsförsök. Ändå vaskade laget till sig några chanser som borde givit mål och avgjort matchen. Men det fungerade inte.

Och de sista 5 - 10 minuterna var ÖSK rejält illa ute. Ängelholm var vassare och borde haft fler chanser att både utjämna och avgöra. Men laget har inte de nödvändiga kvaliteterna. Trots detta kunde man kvittera. Som jag såg det var det åter en individuell miss. Samuel Wowoah hade inte någon koll på var han befann sig utifrån såväl med- som motspelare. Det var mer en mittbacksposition än en ytterbacksposition. Och det straffade sig, som så många gånger förr.

När jag satt där och tittade, tänkte jag på Falkenbergs senaste match. Mot Landskrona visade man upp ett helt annat spel än ÖSKs. Där fanns snabbheten. Där fanns genombrottsviljan. Där fanns en helt annan spelglädje och vilja än vad ÖSK visat upp de senaste matcherna. Och jag funderar på varför.

Är det så att favoritskapet och den fina våren nu slår tillbaka? Är det så att prestationsångesten gör spelarna rädda? Är det så att rädslan att förlora tar över viljan att vinna?

Jag kan inte tänka mig något annat. Det handlar om så många spelare som inte presterar. Och det handlar om ett lag som spelar under sin kompetensnivå.

När en mittfältare (både Saeid och Nilsson) hellre väljer att stanna upp, spela i sidled eller bakåt, trots att det finns en 30 meters-korridor framför dem, betyder det något. De har knappast blivit sämre spelare, men...

När Kalle Holmberg missar chans efter chans, friläge efter friläge, betyder det något. Han har knappast blivit en sämre spelare, men...

När varningarna duggar tätt, trots att laget har en man mer på banan, betyder det något. Ingen har blivit en sämre spelare i höst, men...

När laget faller ner och mot mitten, så mittfält och backar nästan krockar framför mål innanför straffområdet, betyder det något. Inte att de glömt hur man spelar, men...

Rädslan att förlora, att släppa in det där målet som man inte får, blir ett hinder som är större än motståndaren. Du gör dig själv dålig bara för att du inte vågar vara bra. Man gör sitt lag dåligt, bara för att ingen vågar göra bort sig och göra något utanför ramarna.

Som jag ser det handlar ÖSKs framtid nu mer om organisationstankar och management, än om fotbollsträning och skottövningar. Det handlar om att få 11 individualister att både våga fortsätta att vara individualister och att spela för laget. Det handlar om att få de 11 att acceptera att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga. Det handlar om att få de 11 att inse att det alltid är bättre att göra något, och få kritik för att man gör fel, än att sejfa och inte göra något alls.

För Falkenberg är säsongen redan över. De har vunnit mer än vad någon kunde tro när säsongen började. Varenda poäng de får med sig är ytterligare en glädje. De har redan lyckats. De kan helt enkelt inte misslyckas.

För ÖSK pågår säsongen till sista matchen. Ryggsäcken blir allt tyngre. Rädslan att förlora riskerar allt mer att gröpa ur glädjen att vinna. Risken att misslyckas blir en stängd dörr till chansen att lyckas.

Hur ska man vända? Kommer laget att klara av att hitta glädjen till morgondagens match mot Brage? Jag är osäker.

Som den politiker man är måste jag få dra en politisk parallell. Det finns många politiska partier som är i ÖSKs situation. Socialdemokraterna, som ser sitt röstetal och sitt inflytande sjunka år efter år. Moderaterna som omformade sig själva och Sverige men som verkar ha omformat klart. Kristdemokrater och Centerpartister som inte hittar en mening med sin existens. Och Folkpartiet som funderar över om liberalism handlar om något mer än privata moralfrågor.

I sin oro över att förlora, väljer rätt många partier och politiker att inte våga, inte sticka ut, inte utmana. Man kan ju misslyckas. Istället handlar det om att sejfa. Göra som de andra. Se ut som de andra. Spela i sidled.

Och istället för vågade och spännande kampanjer för den egna politiken, som ska lyfta partiet eftersom människor ser ett politiskt ledarskap, handlar så mycket istället om att förstöra för de andra. Negativa kampanjer ersätter positivt ledarskap.

Frågan är vad som händer när svensk politik får ett politikens Falkenberg? När det egna spelet, spelglädjen och framåtandan är det som gäller. När segrarna redan är vunna, och man därför inte kan förlora. När budskapet väcker människors intresse för partiets politik och inte bara är ett klagande på de andra partierna.

Jag hoppas att mitt parti, Folkpartiet, kunde ta den ledartröjan. Men risken är större att det istället blir ett opportunistiskt parti som har den "rätta" ledaren som säger de "rätta" sakerna i "rätt" tid. Vi har sett det i andra länder. Sverige är inte unikt.

Men så får det inte gå! I morgon mot Brage kommer ÖSK att göra en stormatch. Kalle Holmberg sätter 3 pannor. Nordin levererar smörpass på löpande band och Hagge sliter som bara han kan.

Och i valen 2014 gör Folkpartiet sitt bästa valresultat någonsin. Inte för att vi visat hur dåliga de andra är. Utan för att vi är så bra!

Media: NA1, NA2, NA3,

Det hänger inte ihop...

Lyssnade på debatten mellan finansminister Borg och ekonomipolitiska talespersonen Andersson i gårdagens Aktuellt. Det var en intressant föreställning av flera skäl. För oss nördar som är intresserade av politikens retorik var Magdalena Anderssons anföranden mästerliga exempel på den negativ kampanj-metodik som socialdemokraterna är ensamma om i svensk politik. Hon använde så många negativa bilder och ord hon kunde och försökte knyta Anders Borg personligen till vartenda ett av dessa ord. Det var inte en debatt om politik för henne. Det var en möjlighet att minska Borgs trovärdighet som person.

Tyvärr verkar denna typ av negativ kampanj fungera. Alla dyrbara konsulter som sossarna importerar från USA lär upp dem i samma stil. Jag har sett det lokalt. Örebro verkar ha varit en testballong för deras negativakampanjmetodik. Men nu får det fullt genomslag på riksplanet.

Så trist.

Annars var även denna debatt intressant på ett annat sätt. Anders Borg fick frågor både från reportern och Andersson kring den faktiskt genomförda politiken. Men Andersson behövde själv inte redogöra för nästan något av sin egen politik. Det blir bara en massa ord. Om hur dåligt allt är nu. Om hur bra allt ska bli.

Så åter låter jag mig fundera över hur det ser ut i den verklighet som finns här ute, bortom socialdemokraternas partihögkvarter, där deras politik prövas i verkligheten. Här, i Örebro exempelvis, blir bilden en annan. Låt mig ta några exempel:

Andersson gnäller på Borg för att han lånar för att få fart på ekonomin. Men i Örebro är den socialdemokratiska lånekarusellen större än någonsin. Bara de nya lånen som Örebro kommunkoncern beräknas ta de kommande tre åren är 4,5 miljarder. Det är mer än när socialdemokraternas lån tvingade dem att sälja Örebro Energi 1995...

Andersson gnäller på Borg för att han inte kommer med konkreta förslag för att få ner arbetslösheten. Men i Örebro planerar sossarna att dra ner på resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder. Istället försöker man få privata företag att via upphandlingar och samarbeten med kommunala bolag skapa jobb. Det har inte gått något vidare...

Andersson gnäller på Borg för att han inte satsar på skolorna. Hon menar att med socialdemokratisk politik får eleverna mer. Men i Örebro tvingar sossarna skolorna att spara, år efter år. Anställningsstopp följs av inköpsstopp följs av uppsägningshot. Och nu diskuterar de att SÄNKA elevpengen...

Andersson gnäller på Borg för att välfärden inte får mer pengar. Men i Örebro ökar kommunens skatteintäkter kraftigt. Trots det skär sossarna ner på välfärden. De lägger hellre pengar på elithallar för fotboll, på vindkraftbolag, på enorm politisk administration...

På punkt efter punkt visar det sig att socialdemokratisk politik inte hänger ihop. Klagovisorna är högljudda i TV-studion. Men när pengarna ska användas av lokala sossar, så sker något annat. Väfärden sätts på undantag. Eleverna prioriteras ner. Lärare sägs upp. Lånen växer och arbetena lyser mest med sin frånvaro.

Kanske det vore bäst för Magdalena Andersson att först granska sina egna partivänner, innan hon börjar kasta sten. De kan spräcka de flesta rutorna i det socialdemokratiska glashuset.

Media: NA, SR Örebro

Fattiga barn får fler ord och mindre resurser...

Idag fattade kommunfullmäktige beslut om ett dokument som rörde utsatta barn. Barn som har det svårt av en eller annan orsak. Är det bra, eller?

Skälet för att majoriteten nu fattade detta beslut är rent partipolitiskt. Ett av huvudnumren för den förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt var just "barnfattigdomen". Den skulle minska, halveras eller på andra sätt hanteras.

Juholt använde gärna ordet "barnfattigdom" och hans ord togs upp av sossarna i Örebro. Så ursprungligen var detta program ett program mot just barnfattigdom, och inte ett program som rör utsatta barn.

Det var bara ett parti som hade en annan åsikt än majoriteten i denna fråga. Självklart handlar det om Folkpartiet. När andra partier inte vågar, vågar vi. Vi vågar både kritisera användandet av ordet barnfattigdom. Vi vågar kritisera framtagandet av ett program som bara är en massa ord. Och vi vågar kritisera hur de styrande redan innan programmet är taget, beslutar på tvärs mot de fina orden.

För många fina ord är det. Men blir det någon verkstad?

Det finns barn som har det svårt i Örebro idag. Det finns alldeles för många barn som har det svårt; ekonomiskt, socialt, på andra sätt. Om detta är vi eniga. Men frågan är hur vi hanterar utmaningen.

Det finns två huvudsakliga vägar att möta den. Det handlar om en bättre förskola och skola. Barn som lär sig mer, riskerar mindre att hamna i utanförskap. Unga som går i en bra skola har större sannolikhet att själva hitta rätt utbildning och rätt jobb. En dålig skola slår undan fötterna på många barn, men främst på de mest sårbara.

Skolan är den viktigaste faktorn i arbetet mot ett ökat antal utsatta barn.

Den andra faktorn handlar om jobben. Det är enkelt att följa hur kurvorna samvarierar. När arbetslösheten går upp, slår det mest mot de sårbaraste och deras barn. Och tvärsom. Så ett samhälle som skapar jobb, lägger också en grund för minskad utsatthet hos många.

Men vad händer då i Örebro?

I går fick vi reda på de senaste budgetförutsättningarna. Där kunde man rätt tydligt följa hur sossarna prioriterar. Skolan riskerar att tvingas spara ytterligare 27 - 35 miljoner. Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden klarar sig med ett minus på 4,2 miljoner.

Just de områden som har störst betydelse för att minska utsattheten hos barnen får de stora neddragningarna. Skolan har dessutom under hela den socialdemokratiska ledningsperioden fått kontinuerliga besparingar. Lärare går på knäna. Stödpersonal saknas. Läromedel kan inte köpas in.

Och nu drabbas även arbetsmarknadsåtgärderna.

Därför tyckte vi i Folkpartiet att vi skulle satsa mer på barnen, och mindre på dokument som uppenbarligen inte styr.

Vi satsar mer på skolan.
Vi satsar mer på förskolan.
Vi satsar mer på lärarna.
Vi satsar mer på läromedel.
Vi satsar mer på lärarlöner.

Och vi satsar på ett bättre företagsklimat som kommer att ge fler jobb.

Örebro kommun lider inte brist på styrdokument som inte styr. Just nu försöker kommunledningen att plocka bort massor av gamla dokument som ingen bryr sig om. Det är bra. Mindre bra är att de i andra änden lägger till nya dokument, som alltså inte styr ens den dag de tas.

Barnen, både de som har det väl och mindre väl förspänt i livet, mår bättre av en politik som ser till verkligheten och gör något åt den, än en politik som skriver program som mest staplar vackra ord utan innehåll på hög.

VÄLFÄRD(S)SLAKTEN: FYRAOCHENHALVMILJARD KRONOR I NYA LÅN!!!

Jag tror jag aldrig skrivit en rubrik på bloggen med bara versaler. Men nu har det hänt. Och skälet är uppenbart. Under sossarna i Örebro är det långivarna som jublar. Lena Baastad och hennes kompisar i kommunledningen håller på att investera sönder Örebro. Och de gör det utan att bekymra sig om morgondagen.

Gigantiska investeringar kan vara bra. Om man har koll på ekonomin. Men det har inte Baastad & Co. För samtidigt som man går ut med de enorma investeringarna så sparar man på välfärden.

Baastad planerar just nu följande:

Skolor och förskolor ska spara minst 30 miljoner kronor. Det innebär bland annat att:
Skolpengen ska minskas. Alla elever får mindre pengar med sig till den skola man går i. Följden blir färre lärare, sämre läromedel, mindre resurser till dem som behöver det mest.
Antalet rektorer ska minskas främst på gymnasieskolan. Och det i en organisation som redan har för stora åtaganden för chefer och ledare...
Ännu fler skolnedläggningar.

På vård- och omsorgsområdet blir det främst de gamla och de med funktionshinder som drabbas. Vad det innebär är oklart. Men äldreboendena ska spara ytterligare 11 miljoner och nämnden för funktionshindrade drygt 7 miljoner.

Sammantaget innebär det alltså runt 50 miljoner i besparingar på välfärdens kärna. 50 miljoner är drygt 100 tjänster. Lärare, förskollärare, undersköterskor, sjuksköterskor.

Det är kanske inte så märkligt att Baastad öppnar för fler uppsägningar från kommunen...

Och det är i denna situation som kommunen kör igång sitt gigantiska investeringsprogram med nya miljardlån.

De kommande åren kommer Örebro kommun att för sin egen verksamhet låna upp 2,5 miljarder. Men då är inte flera av de löften sossarna ställt ut medräknade.

Till det kommer lån för bolagens egen verksamhet på 2 miljarder. Av de 2 miljarderna är 500 miljoner investeringar i den osäkra vindkraften.

Så vad händer på sikt? Vad finns för säkerheter att kommunen klarar detta långsiktigt. Svaret är - ingen vet. Och hos de tre partierna i kommunledningen verkar det vara tydligt att ingen bryr sig.

På dagens budgetberedning var det tomt på majoritetens stolar. Inget centerpartistiskt kommunalråd. Inget kristdemokratiskt kommunalråd. Några sossar som kom och gick. Men ointresset var tydligt. Och det ställdes inte en enda fråga från någon av majoritetspolitikerna. Ingen brydde sig.

Annars kunde det ju vara intressant att fundera över vad det skulle innebära om en rejäl räntehöjning skulle komma inom de närmaste åren. Ränteswapar i all ära - någon gång ska kalaset betalas. Och med en låneskuld på 8 miljarder (för kommunens egna verksamheter) eller 13 miljarder (för hela koncernen) så innebär varje procents ränteökning mellan 80 och 130 miljoner i ökade kostnader. Just nu är ränteläget rekordlågt. Men miljardlånen ska betalas om fem, tio eller 20 år. Men vem bryr sig om det...

I socialdemokraternas Örebro hotas välfärden. Inte ens välfärdens kärna; förskolan, skolan, äldreomsorgen och omsorgen om de med funktionshinder, värnas. Snarare prioriteras välfärden ner på investeringarnas och bolagens altare. Nu påstår Lena Baastad att det bara är tjänstemannaförslag. Men alla vi som varit med vet att antingen har Baastad godkänt varenda siffra som redovisades idag, eller så har hon inte skött sitt jobb.

Frågan är hur länge föräldrarna i förskolan, elever och föräldrar i skolan och anhöriga, äldre och brukare i omsorgerna kommer att tiga.

Kanske är det dags för ett uppror mot den socialdemokratiska välfärdsslakten?

Vem visste vad?

Snart är Kilsbergen Konferens och Lodge (KKL), den kommunala konferensverksamheten i Ånnaboda, såld. Det blir en dyr historia för kommunen och kommunmedborgarna. Miljonerna rullar friskt från välfärden, vården och skolan, när bolagen tar över kommunal verksamhet. Men mer om detta i en annan blogg.

Denna blogg ska handla om vad som hänt i KKL under våren 2013.

I juni fick oppositionen i KKLs styrelse igenom ett krav på att en kontrollbalansräkning skulle genomföras. Skälen var dubbla. Det viktigaste var att en ny värdering visade på sådana behov av nedskrivning av tillgångarna att det egna kapitalet skulle vara förbrukat. Och det får det inte vara. Aktiebolagslagen är glasklar: Har ett bolag gått så dåligt att aktiekapitalet förbrukats till mer än hälften, SKA en kontrollbalansräkning upprättas och sedan ska revisorerna få bedöma den.

(Det andra skälet var att bolagets ledning menat att någon i kommunledningen tvingat på bolaget en investering i ny el till husvagnsparkeringen - trots att bolaget inte hade råd. Men eftersom bolagen inte får ta order av någon annan än styrelsen, eller av kommunfullmäktige genom ett beslut om ett ägardirektiv, är det antingen en missuppfattning, eller en lögn av någon av de inblandade. Det var i vart fall inte ett skäl för en kontrollbalansräkning...)

Styrelsen för KKL beslutade i vart fall i juni om att en kontrollbalansräkning skulle genomföras. Men socialdemokraterna och kristdemokraten i styrelsen var emot. Oppositionen vann eftersom en centerpartist hoppade av.

Detta fick den centerpartistiske ordföranden att omedelbart avgå. Han påstod att skälet var att han inte fick genomföra el-investeringen. Men var det hela sanningen???

Idag fick vi en redovisning av kontrollbalansräkningen på Örebro Rådhus AB. Då visar det sig att situationen för bolaget är ännu värre än väntat. Under våren har förlusterna uppgått till ungefär 1,5 miljoner kronor. Om man lägger ihop detta med de behov av nedskrivningar som den nya värderingen gav, innebär det att kommunen måste gå in med 2,5 miljoner i nya pengar i bolaget, pengar som tas från skolan, vården och omsorgen.

Detta väcker ett antal frågor:

Hur länge har KKLs ledning vetat om förlusterna?
Vilka i ledningen har vetat om det? VD? Styrelsens ordförande? Örebro Rådhus VD? Örebro Rådhus ordförande?
Om man inte vetat om det, hur kommer det sig? Har styrelsen, styrelsens ordförande och VD då skött bolaget enligt de regler som finns i aktiebolagslagen?
Hur har kommunikationen varit mellan moderbolaget och moderbolagets ledning (Örebro Rådhus AB) och dotterbolaget (KKL)?

Detta ville jag ha reda på. Därför yrkade jag på att styrelsen skulle få en sådan redogörelse snarast för att kunna avgöra styrelsens, styrelseordförandens och VDns ansvar. För detta är allvarligt. Om det skulle ske i ett privat bolag, skulle styrelsen och VD sannolikt omedelbart tvingas att avgå och en fråga om skadeståndsansar inledas.

Men socialdemokraterna sade nej. De vill inte lyfta detta till öppenhet. De vill mörka vad som skett, och hur det skett. Istället fick koncernVDn ett luddigt uppdrag att "föra samtal" med bolaget. Man begravde frågan helt enkelt.

Det allvarligaste i detta är tyvärr inte att det skett i KKL just nu. Det allvarligaste är den styrande majoritetens syn på de kommunala bolagen. De verkar strunta i aktiebolagslagens krav på hur ett bolag ska skötas. "Det ordnar sig nog" är deras slogan. Och samtidigt sätter de sprätt på miljon efter miljon i högriskaffärer.

Just nu investeras några hundra miljoner i kommunal vindkraft. Sossarna låtsas som om det är en säker vinstmaskin. Men risken för månmiljonförluster är uppenbar. Och hur kommer bolaget då att hantera en situation där förlust efter förlust minskar det egna kapitalet? Kommer man att sopa det under mattan, dölja det för örebroarna, peta in några miljoner i skattepengar och hoppas på att ingen ser det? Precis som man nu gör med KKL?

För denna fråga är stor. Vad hade hänt om styrelsen för KKL redan i mars 2013 fått reda på den allvarliga ekonomiska situationen? Om man då upprättat en kontrollbalansräkning och sett att förlusterna accelererade? Hur många tusenlappar hade man kunnat spara åt skolan, vården och omsorgen då?

Och när de första förlusterna tickar in från vindkraften - kommer styrelsen då att bli underrättad så att man kan ta rätt beslut? Eller kommer miljonförlusterna att gömmas bakom stängda dörrar i bolag som inte styrs enligt lagens krav?

Kommunala bolag är en skvader. Kanske de behövs i marginella undantagsfall, när exempelvis stiftelseformen är det enda alternativet. Annars borde de avvecklas:
För att de stör konkurrens och privat näringsliv.
För att de riskerar välfärd och skattebetalarnas pengar.
För att de minskar öppenhet, transparens och demokratisk styrning.
För att de ökar riskerna för korruption.
Och för att de politiker som sitter i bolagens ledning sällan har en aning om hur de ska styra, och vilka tuffa krav som åvilar en styrelseledamot i ett aktiebolag.

KKL visar detta med all oönskvärd tydlighet.

Alliansens räddning?!

Idag presenterade Jan Björklund en stor satsning på lärarlöner. Antalet förstelärare kommer att utökas och bli 17000 om några år. De mest utsatta områdena, och därmed många elever med särskilda utmaningar, kommer att få extra många förstelärare. Dessutom kommer Folkpartiet att driva på för att även förskollärare ska få förstelärartjänster.

Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.

Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.

Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?

Nej. Tvärsom. De sparar!

Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.

Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?

Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.

Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.

Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.

Förändringstakten är hög. Det är bra.

Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.

Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.

Till del kan jag hålla med.

Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.

Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.

Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.

Media: EX, Ekot, SVT och DN
 
Bloggar: Anna, Rasmus

Baastad sparkar lärare...

Vad är viktigast för en bra skola?

Fina lokaler? Visst behövs de, men inte är de viktigast.
Bra läromedel? Otroligt viktiga men inte viktigast.
Bra lärare? Självklart.

Var och en av oss har säker med sig ett minne av en riktigt bra lärare, en som kunde skapa intresse för det ämne hon lärde ut, en som skapade mer än själva lärandet.

Jag har flera stycken. Från Ella Berg i lågstadiet till Bertil Sterner och Bengt Petterson i gymnasiet finns de där som minnen av de som öppnade dörrar för mig och mitt lärande.

Lärarens roll i skolan kan inte överskattas. Och det gäller alla årskurser, alla ämnen, alla skolor. Det är den goda läraren som ger det goda lärandet. Alla andra strukturer, från skollag till läromedlen, kan stötta läraren i arbetet med eleverna. Men utan den goda läraren blir allt annat bara tomma byggställningar. Det är läraren som bygger huset.

Det är därför vi i Folkpartiet hela tiden tjatar om läraren. Om behoven av bättre förutsättningar för lärarna. Om högre löner. Om en ändrad utbildning. Om övningsskolor. Om tilltron till läraren som pedagogisk expert.

Och det är därför vi blir så upprörda när andra partier struntar i lärarnas situation.

Som i Örebro idag.

Örebro har haft en policy om att inte säga upp några medarbetare. Vi har jobbat med omställningsprogram av olika slag, försökt kompetensutveckla och omplacera. Örebro ska vara en trygg arbetsplats med tydliga ramar för verksamheten och medarbetarna.

Men nu förändras det. Nu planerar den nuvarande majoriteten att säga upp ett antal gymnasielärare på grund av arbetsbrist. Det är något helt nytt för kommunen.

Varför gör man då det?

Antalet gymnasielever minskar just nu. Det skulle kunna vara ett skäl för uppsägningarna. Men det klingar rätt ihåligt. Minskningarna har pågått under flera år. Gymnasieskolans kostym har krympt lika länge. Men ändå har man klarat sig från uppsägningar. Fram tills nu.

För mig blir skälet uppenbart om man sätter det i ett större perspektiv.

Lena Baastad gav i juni kommundirektören Staffan Isling i uppdrag att spara 50 miljoner kronor hösten 2013 inför budget 2014. Ytterligare 60 miljoner skulle sparas hösten 2014 för budget 2015. Skälet till besparingarna var helt enkelt att budgeten annars inte skulle gå ihop. Sossarna har slösat bort pengar på massor av onödiga projekt och ofinansierade löften. Och nån gång ska pengarna betalas.

Till detta officiella sparbeting kommer ett inofficiellt. På dragning efter dragning har ekonomikontoret berättat att dessa besparingar inte räcker för de löften sossarna ställt ut för 2014. Elithallen för fotboll i Vivalla är inte finansierad. Inte heller vinter SM i Ånnaboda. Förluster i vindkraften är inte finansierade. Inte heller ombyggnationen av konserthuset. Den ovillkorliga rätten till heltid är inte finansierad. Inte heller ökade IT-kostnader för elevdatorer.

Miljon läggs på miljon. Utgifterna stiger och stiger. Men var finns pengarna?

Dessa hemliga besparingar summerar till tiotals miljoner. Så var ska de tas?

Ett av de enklare sätten är att kommunen gör sig av med folk. Man sparkar helt enkelt ut ett antal medarbetare och hävdar arbetsbrist. Det kan man göra. Men är det rätt?

Knappast.

Det finns tre bättre alternativ:

Medarbetare kan kompetensutvecklas till andra tjänster i kommunen. Gymnasielärare kan bredda och fördjupa sina kunskaper.
Medarbetare kan kompetensutvecklas för att bättre klara sitt arbete när utvecklingen vänder. Om ett par år blir antalet gymnasielever större igen. Då kommer kompetenta lärare att behövas.
Medarbetare kan ges möjlighet att frivilligt avsluta sina anställningar, genom olika utgångsalternativ med full finansiering. Ofta handlar det om en tidigare pensionsavgång, rätt till tjänstledighet eller helt enkelt att kommunen erbjuder ett antal månadslöner för den som frivilligt slutar.

Alla dessa alternativ har tidigare använts.

Men inte idag. Och det beror på att Baastad behöver pengarna snabbt. Och det blir, som vanligt, just lärarna som får sitta emellan.

Socialdemokraterna i Örebro har av tradition en orimlig inställning till lärare. År efter år har deras löner hållits tillbaka. År efter år har klåfingriga politiker i princip styrt dem i deras arbeten ända in i klassrummet genom de lokala planerna och programmen. År efter år har skolorna styrts av politiker istället för av kompetenta rektorer.

Och nu är det lärarna som åter drabbas när Lena Baastads Örebro måste spara för att rädda hennes elitfotbollshall i Vivalla.

Det är orimligt. Och ännu mer orimligt blir det när man inser att Jan Björlund just sett till så att Örebro fått ett tillskott på nästan 20 miljoner specialdestinerade till gymnasieskolan.

Det finns de som säger att skillnaderna i skolpolitik mellan Folkpartiet och socialdemokraterna håller på att raderas ut. När man lyssnar på Stefan Löfvens högtidstal kan det till och med verka så. Men i den krassa verkligheten, när sossarna verkligen styr skolan, blir skillnaderna övertydlig.

Folkpartiet vill utveckla lärarna.
Socialdemokraterna vill avveckla dem.

Media: SR Örebro 1, 2

Inte ens maten räcker...

Hur går det egentligen med Örebros satsning på kunskap och skola?

Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.

Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.

För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

och

För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

(Mina fetmarkeringar)

Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.

Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.

Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:

Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?

När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.

Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.

Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.

Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.

Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.

De gamla får lida för Örebrocenterns socialism

Jag läser innantill från den månadsrapport om ekonomi och verksamhet som redovisades för kommunstyrelsen i augusti:

Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt jämfört med tidigare år.

Vad betyder det? Det betyder att allt fler gamla, som vårdats färdigt för sina sjukdomar på USÖ, tvingas ligga kvar i sjukhusrum. Det är en miljö som inte är anpassad för gamla människors boende. Sjukhus idag är allt mer något för en specialiserad sjukvård med korta vårdtider. Långvarigt boende på sjukhus riskerar att bryta ner alla människor, och framförallt de äldsta och sårbaraste.

Så läser jag på radio Örebros hemsida om vad det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Persson säger:

– I dagsläget har vi inte haft det behovet, vi kan inte köpa platser hux flux. Vi har ett ansvar för våra äldre. Det är ett företag som bygger på spekulation, dessutom har vi också haft en diskussion med Attendo kring deras boende Elgströmska som de har drivit i ett skick som vi inte är nöjda med, säger Rasmus Persson (C).

Jag häpnar. Man ska inte anklaga någon för lögn i första taget. Men Rasmus Persson ligger i vart fall rätt nära. Kostnaderna för utskrivningsklara patienter (det vill säga äldre personer som behandlats klart för sina sjukdomar) ökar betydligt. Men det ansvariga kommunalrådet säger att det inte finns något behov...

Detta är bara en av flera handlingar som pekar i en helt motsatt riktning än den Centerpartisten påstår. Varje kvartal får kommunstyrelsen också en redovisning av de beslut om rätt till bostad som inte kunnat genomföras för att det saknats platser. Också här visar det sig att antalet ärenden ökar kraftigt. Sista kvartalet 2012 var det 16 som fick vänta. Första kvartalet 2013 var det 36. En ökning med över 100 %! Varför? Tjänstemännen skriver att en bidragande orsak är att kommunen stängt ett boende, Tullhuset, för renovering och förändring. Det har Rasmus Persson vetat länge. Men han har inte brytt sig om vad det betyder för de gamla.

Persson vet ju att det inte finns något behov i dagsläget...

Fast även i detta skiner hans socialistiska ådra igenom. Persson gillar inte privata utförare i allmänhet, och Attendo i synnerhet. Han har stoppat en förlängning av Attendo Elgströmska på rätt oklara grunder. När han meddelade detta lät det mer som om han gladdes åt att kunna klämma dit Attendo, än att han hade omsorg om de gamla. Så här skriver Nerikes Allehanda:

- Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer på marknaden och det ska vi fortsätta ha. Men med detta har vi i kommunen en annan roll, ett ansvar att följa upp dessa. Det är jätteviktigt att vi tar det ansvaret. Och när aktören inte tar sitt ansvar att hålla vad man lovat måste det få konsekvenser, säger Rasmus Persson (C) 

Låter det som om han gillar privata aktörer? Knappast. "Vi har nu ett läge där vi har privata aktörer" låter mer som att han får förhålla sig till något som katten släpat in...

Tänk om Persson och hans socialdemokratiska kompisar istället såg till de gamlas behov och möjligheter istället för att stirra sig blinda på vem som driver äldreboendena. Då kunde de till exempel se:

Att Attendo Elgströmska inte alls är något perfekt äldreboende, det förekommer fel, avvikelser och sämre behandling även där. Men problemen på flera andra boenden, många av dem kommunala, är betydligt allvarligare. Och betygen från de som bor på boendena, och deras anhöriga, visar att Attendo Elgströmska ligger i toppskiktet när det gäller nöjdhet.

Att det är så enormt mycket bättre för en gammal människa att snabbt få flytta ut till ett boende, en permanent plats eller en korttidsplats, än att tvingas kvar på USÖ. Landstinget beskriver själva just denna ovilja från kommunens sida att skapa tillräckligt antal platser, som en av de stora utmaningarna både verksamhetsmässigt och ekonomiskt. De som är färdiga med sina behandlingar, men tvingas kvar, tar upp platser för andra som skulle behöva behandlas men som istället får köa.

Att privata aktörer kan tillföra också kommunal verksamhet mycket. Ser man på kvalitetsmätningar nationellt, visar det sig att kvaliteten generellt inom privat och offentlig äldreomsorg är ungefär likartad. Men man ser också att det på båda sidor finns föregångare, som klarar av att skapa mer kvalitet för varenda krona man har. Det är dessa föregångare, privata och offentliga, som vi kan lära oss mer av.

Att det politiska ansvaret dels ligger på att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat till både privata och egna offentliga äldreboenden. Men också att visa ledarskap, peka på vägar för vad som karaktäriserar en god äldreomsorg, avsätta tillräckligt med resurser för äldreomsorgen, skapa en kultur som ser varenda åldrande människa som just en människa, en individ med förmågor, möjligheter, utmaningar och unika förutsättningar.

Men det politiska ledarskapet saknas totalt i Örebro kommuns äldreomsorg. Vare sig centerpartisten Rasmus Persson eller hans socialdemokratiska kollega Fisun Yavas syns i äldrefrågor i Örebro. Det verkar även för dem vara viktigare att bygga elithallar för fotboll, skapa vindkraftbolag eller köpa in ankor av gummidäck än att skapa den bästa äldreomsorgen i Sverige.

Vi i Folkpartiet har ett annat fokus. För oss är alltid den gamla människan, hennes möjligheter, förmågor, utmaningar och livschanser i centrum.

Media: SR Örebro1 och 2, NA

Glöm den (s)nö som föll i fjol...

Tänk vad förskräckligt det vore om Storstenshöjden och Ånnaboda konferens ägdes av en privat företagare. Det vore oacceptabelt! Man vet ju vad privata företagare vill. Det handlar bara om vinst för dem själva. De kommer att stänga Kilsbergen för örebroarna, bygga nya hus och sätt upp staket.

Nej - det enda som garanterar örebroarnas tillgång till Kilsbergen är att kommunen är kvar som en stark ägare. Kommunen ska aldrig sälja ut den fantastiska tillgång som Ånnaboda och Storstenshöjden är!

Ungefär så lät det från de båda vänsterpartierna för några år sedan. Skrien från socialdemokraterna, Lena Baastad, Jonas Karlsson och Björn Sundin, var både högljudda och skrämmande. De försökte verkligen måla upp en bild av att Kilsbergen, Ånnaboda och Storstenshöjden skulle stängas. Att örebroarna inte skulle få komma dit om man inte betalade för sig.

I samma båt som sossarna satt vänsterpartisterna. De överklagade, försenade och försökte på alla sätt stoppa såväl försäljningen av Storstenshöjden som Ånnaboda konferensanläggning. Skälet var enkelt: Kommunen skulle vara kvar som ägare.

Sannolikt betydde detta en del för valutgången 2010. Som de mästare på negativ kampanj sossarna i Örebro är, skapade även denna bild en känsla av att någon (koalitionen som styrde) höll på att sälja ut kommunens tillgångar och stoppa örebroarna från att nå Kilsbergen. Att det inte var vare sig sant eller troligt spelade ingen roll.

Och det märks nu.

För nu är det annat ljud i skällan. Nu säljer sossarna såväl Storstenshöjden som Ånnabodaanläggningen till en nationell exploatör. Just en sådan exploatör som de målade ut som nästan hin onde för några år sedan, är idag hedersgäst vid det socialdemokratiska avtalsbordet.

Hur kan det gå så?

Jag har egentligen inget annat svar än att socialdemokraterna i Örebro helt saknar såväl politisk inriktning som politisk "heder". Ingen kan säga vart de styr Örebro idag. Vad vill de egentligen med den makt de har? Svaret kan väl inte bara vara att låta ombudsmännen gå ut och ställa ledande frågor till örebroarna på vardagskvällarna? Ett parti finns väl för att det finns en politisk vision om ett samhälle man ska bygga. Men inte hos socialdemokraterna i Örebro...

Och den saknade "hedern" visar sig gång efter gång. Baastad & Co kan lova i princip vad som helst före ett val. Men efter valet gäller något helt annat. Det kan handla om skolnedläggningar, om trygghet för de äldre, om jobb i Vivalla eller om föreningslokaler.

Och det kan handla om ett köp av ett par anläggningar som är så fel före ett val, men så rätt efter.

För det är rätt. Det som var rätt för Folkpartiet 2008, är lika rätt idag, när socialdemokraterna genomför den liberala politiken och säljer Storstenshöjden och Kilsbergen. En kommun ska inte driva konferensanläggningar. En kommun ska inte driva slalombackar. Det är något för de privata företagen.

Nu kan Branäs, som jag välkomnar som ägare, exploatör och risktagare, skapa något nytt kring Storstenshöjden och Ånnaboda. För området behöver utvecklas. Det behövs fler stugor, en bättre konferensanläggning, ett bättre hotellboende, mer aktiviteter, en större skidanläggning o.s.v. om det ska finnas någon framtid i Ånnabodaområdet.

Den utvecklingen hade kunnat starta för fem år sedan. Om vi hade fått genomföra våra planer utan att vänsterpartierna på alla sätt satt käppar i hjulen, hade kommunen sparat miljonbelopp, besöksnäringen blivit framgångsrikare, Ånnaboda berikats och örebroarna fått en bättre välfärd. Istället har det blivit år av förseningar, domstolsförhandlingar, tusentals kronor i advokatkostnader, strider mellan kommunen och företagarna, stoppad utveckling och år av fortsatta förluster.

Vad innebär nu detta för kommunen ekonomiskt? Vi har inte fått reda på någonting ännu. Den nuvarande kommunledningen är ju inte så intresserad av att ha en dialog med någon annan än med media. Så jag får gissa:

Då gissar jag följande:

Kilsbergen Konferens och Lodge har ett negativt värde. Skulderna är större än tillgångarna. Det kommunen får betalt kommer inte att täcka skulderna. Kommunen får ta en förlust. Gissningsvis är den på mellan 5 och 10 miljoner kronor.

När kommunen lovar att säkra skidåkningen för Örebro Slalomklubb, betalar man också för det. Det innebär sannolikt att det i princip blir "gratis" att köpa slalombacken. När räntorna är så låga som idag, innebär även en liten ersättning en lånefinansiering.

Och så gissar jag vidare:

I förhandlingarna mellan kommunen (jag gissar att det är Björn Sundin och Staffan Isling som fört dem) har den nuvarande kommunledningen ställt i utsikt att köparen ska få tillgång till ytterligare kommunal mark. Sundin har jobbat med det förslaget under en längre tid, men allt sker som vanligt i hemlighet. Så frågan är nu mer vilka löften som givits, än om några löften givits.

Ur ett kommunalt perspektiv kan alla dessa ovanstående ekonomiska gissningar ändå vara bra för både kommunen och för köparen. För det är sämre att behålla en konferensanläggning som går dåligt, än att sälja den med förlust.

Och det är bättre att betala för en tjänst från en privat företagare, än att driva en slalomanläggning i ett kommunalt förlustbolag.

Och det kan till och med vara bra att ställa ut löften om ytterligare markförsäljningar för att vidareexploatera området. Om Ånnaboda ska kunna utvecklas behövs utveckling på många olika sätt.

Men för demokratins skull borde det ske i öppenhet, och inte bakom stängda dörrar.

Så för örebroarna, Örebro, Storstenshöjden och Ånnaboda är affären bra.
För Branäs, och för Storstenshöjden AB, är den också förhoppningsvis bra.
För oss liberaler, som värnar välfärden och slåss mot illojal konkurrens, är den bra.

Men vad säger egentligen sossarnas förtroendevalda, medlemmar och väljare???

Media: NA, SR, SVT

Hyresregler - bra för vem?

ÖBO har diskuterat ett nytt system för att värdera sina lägenheter. Diskussionerna har delvis förts med privata fastighetsägare och andra intressenter. Men mest verkar det som om socialdemokraterna i ÖBO pratat med socialdemokraterna i Hyresgästföreningen. Och så har man kommit fram till ett resultat.

Tanken med ett nytt hyressystem är gott. Man ska värdera olika faktorer, läge, kvalitet, upprustningsnivå och så vidare och få ihop en värderingssumma för varje fastighet. Allt för att det ska vara lätt för både hyresvärd och hyresgäst att förstå varför just denna hyr är satt på denna lägenhet.

Men när de båda socialdemokratiska organisationerna satt sig ner och funderat har något gått snett, totalsnett.

Socialdemokraterna i partiet och HGF har ett par röda skynken framför sina ögon. Dels att ÖBO aldrig ska få sälja en enda lägenhet. Dels att marknadshyror är något som hin onde uppfunnit. Och det är dessa skynken som verkar ha fördunklat synen på partifunktionärerna i deras arbete.

Som vanligt har jobbet skett i det fördolda. Socialdemokraterna i Örebro verkar ha en inlärd reflex att alla viktiga samtal ska vara hemliga. (Visst låtsas de som om de vill ha dialog, men bara i oviktiga frågor och bara med dem som tycker "rätt" och bara om de ändå får bestämma som de själva vill i slutänden. Kolla gårdagens blogg som typexempel...) I detta fall har inte styrelsens övriga partier varit inblandade. Inte heller kommunen som ägare (fast hyressystemet påverkar betydligt mer än ÖBO) och absolut inte hyresgästerna eller örebroarna i allmänhet. Det har räckt med partikamraterna i HGF...

Och då går det fel.

För när sossarna suttit och bestämt hur olika faktorer ska samspela, har man tyckt att läget inte får spela så stor roll. Det kan ju uppfattas som ett steg mot marknadshyror. För alla vet ju att en central lägenhet kan hyras ut till betydligt högre hyror än en lägenhet i ett perifert läge i ett miljonprogramsområde. Så när man suttit där i hemlighet har man plockat bort nästan alla lägesfaktorer. Istället har man värderat upp sådant som när lägenheten senast renoverades, ytdetaljer och annat.

Vad får då det för konsekvenser?

För det första innebär det att i socialdemokraternas framtida Örebro så riskerar Vivallaborna att få betala högre hyror än de som bor centralt i stan. Varför? Helt enkelt för att just nu pågår omfattande renoveringar i Vivalla, och de kommer att slå igenom direkt på hyresnivåerna. Den som däremot har tur att bo i en sekelskifteslägenhet, med takhöjd, stuckaturer och fönstersmygar i centrala Örebro, kan räkna med små hyreshöjningar eller kanske till och med sänkningar. Så om några år, när renoveringarna i Vivalla är klara, får Vivallaborna betala mer i hyra än de som bor centralt eller på öster.

Rimligt? Knappast annat än i den värld som behärskas av sossar i och utanför parti och HGF och som är vettskrämda av marknadshyresordet.

För det andra riskerar det bostadsbyggandet i Örebro. De privata fastighetsägarna har skickat ett brev till alla styrelseledamöter med skarp kritik av förslaget. Enligt dem slår det undan fötterna på alla privata byggprojekt inom hyresrättsområdet. ÖBO riskerar än mer än idag att lägga en död hand över hyresmarknaden i Örebro. Bostadsbyggandet stoppar upp än mer och Örebros tillväxt hotas.

Men för sossarna i och utanför parti och HGF så är ju ÖBO världens centrum som alla andra får anpassa sig till. Så varför bekymra sig om de små privata? De har ju ändå bara en tredjedel av hyresrätterna. Och ÖBO ska ju bara bygga nytt, aldrig sälja...

Att detta slår mot de grupper som sossarna säger sig värna, verkar spela mindre roll. Nu kommer sanningens dag för alla de som trodde att en röst på sossarna var en röst för låga hyror i Vivalla och andra miljonprogramsområden. Som vanligt är löftena stora före valen, men lika snabbt som vallokalerna stänger, lika snabbt glöms sossarnas vallöften bort.

Jag är en förespråkare för en betydligt större grad av marknadsekonomiska styrmedel i bostadspolitiken. Jag är också en förespråkare för att såväl ÖBO som hyresgäster, hyresmarknad och tillväxt skulle må bra av ett mindre ÖBO där nybyggnation, renoveringar och försäljningar var en del av vardagen. Jag är det därför att jag tror att det gynnar alla örebroare, hela staden, alla hyresgäster och framförallt de hyresgäster med minst marginaler.

Kanske var det så att det sociala ansvarstagandet på 1950 och -60-talen handlade om allmännytta, hyresregleringar och hyresnormeringar. Men idag är det inte så. Idag handlar socialt ansvarstagande om att reglera marknaden så att det fungerar i dagens samhälle. Då gäller det att inte skåda bakåt för att finna lösningarna, utan framåt.

Farliga frågor

Örebro har en rätt lång historik kring att jobba med medborgarfrågor. Den lokala demokratin har varit viktig. Från både partier till höger och vänster har det funnits ett genuint intresse att bredda det demokratiska samtalet.

Under den förra mandatperioden jobbade vi strategiskt med medborgardialog. Vi tog jobbet på allvar. Det handlade om att skapa förståelse för de olika typer av dialog som finns. SKL använder den så kallade delaktighetstrappan som en förklaringsmodell till de olika typerna av medborgarengagemang:

För att man inte ska förleda medborgarna är det viktig att man är klar i vad varje steg innebär, både från medborgarnas sida, och från politikens sida. Om politiken hävdar att man ska få vara med och besluta, men att det sedan bara blir information, så försvagas demokratin.

Den insikten har varit vägledande för kommunens tankar kring medborgardialog, ända fram till socialdemokraterna tog över makten efter valet 2010. Nu är medborgardialog inte längre en fråga om att lämna makt och ansvar till örebroarna. Nu handlar det istället om att ge politikerna tillgång till media, och att förespegla örebroarna att man får vara med och bestämma trots att man inte får det.

Den senaste "medborgardialogen" kring gatorna kan tjäna som gott exempel. Och att läsa vad Björn Sundin sagt, visar hur illa det är ställt med kommunledningens insikter i medborgardialogfrågan.

Ursprungligen ville inte socialdemokraterna ha någon dialog alls kring deras tankar att öppna massor av gator i Örebro. Det var oppositionen som tvingade fram beslutet att diskutera gatorna. När socialdemokraterna då kände detta tvång, skapade man möjligheter för medborgarna att vara med och tycka. Men vad skulle man tycka om? Det var oklart. Och vad skulle det innebära för besluten? Ännu oklarare.

När nu processen är avslutad, och nästan 3000 örebroare har engagerat sig, visar det sig att det överhuvudtaget inte varit fråga om någon dialog. Istället handlar det om att kommunledningen och Björn Sundin söker bekräftelse för ett antal förslag som de bestämt sig för att genomföra, redan från början.

Det är illa. Men det blir värre.

Så här säger Björn Sundin i Nerikes Allehanda:

"Vi fick in 1 700 svar på Örebro punkt se, och det ska vi ärligt erkänna att en stor del är uppenbart samordnade. Det handlade om att man ville driva en särskild fråga. Det kom också 650 svar när svar när vi var på plats i Krämaren och det var ett mer brett representativt urval" 

Kommunalrådet är ganska tydlig i vad han tycker om olika örebroare. De som samordnar sig är mindre värda än några andra. Han ska uppenbarligen ta större hänsyn till de 650 som kom till Krämaren än de 1700 som skickade meddelanden till orebro.se.

Snacka om (o)demokratisyn!!!

Sundin är ledande företrädare för ett parti som just är en funktion av att människor har samordnat sig. Alla partier är det. Det är själva vitsen med partier. Men när örebroare gör samma sak utanför partierna, menar Sundin att de är mindre värda. Skrämmande!

Så vad ska nu hända? Nu ska sossarna göra planer på de förslag de skulle lagt, oavsett vad örebroarna sagt. Man kommer att strunta i de synpunkter som kommer från örebroare som tycker "fel" och lägga vikt vid svaren hos dem som tycker "rätt".

Så kan man alltid göra. En politiker kan spela med opinioner och låtsas lyssna hur mycket hon eller han vill. Men frågan är vad det leder till.

Sundin gör något liknande i sitt eget parti. Kväll efter kväll går ombudsmännen ut och knackar dörr med snyggt material om just det område som man knackar dörr i. Materialet innehåller ett antal ledande frågor, men inga besked i om hur svaren kommer att påverka vare sig politik eller beslut. Ytan blir allt. Djupet blir inget.

För ett parti kan det vara ett snyggt sätt att driva kampanj. Men när partikampanjen flyttar in i kommunen blir det värre. För hur ska någon i framtiden kunna lita på inte bara sossarna, utan hela Örebro kommun, om man upplever att när kommunen frågar, så struntar man i svaret?

Förhoppningsvis genomskådar örebroarna sossarnas kampanj och löften tidigare denna gång, än vad de gjorde inför valet 2010. Det kommer att leda till ett sämre valresultat i Örebro och en tappad majoritet.

Men förlusten för Örebro kommun efter detta demokratiska vanstyre, och den försvagning av demokratin som det innebär, är allvarlig och kommer att sätta sina spår i Örebros utveckling och sammanhållning under mycket lång tid.

Det tog oss andra många år att bygga upp en stark trovärdighet för Örebro kommuns demokratiarbete. Det har tagit Sundin några månader att riva ner allting.

Media: NA, SR, TV4

Sänkt skatt för pensionärer, bra för vem?

Regeringen sänker skatten för pensionärer. Det är bra. Regeringen har sänkt skatten för pensionärer gång efter gång. För de allra flesta pensionärer handlar det om flera hundralappar i månaden. Nu lovar sossarna att de ska sänka skatten mer. Skillnaderna mellan löntagare och dagens pensionärer ska bort. Men när de satt vid makten förmådde de inte sänka skatten för pensionärerna en enda gång. Trovärdigheten i deras skattesänkarlöften är noll.

Trots detta fortsätter pensionärsorganisationerna att kräva fortsatt sänkta skatter. De vill att skillnaderna mellan löntagare och pensionärer ska bort. Det anses som orättvist att det finns skillnader. Men frågan är om det är rimligt?

Jag är rätt engagerad i äldrepolitik. Min vardag är fylld av funderingar kring hur äldreomsorgen ska se ut i framtiden, hur sjukvården för äldre ska hantera sina utmaningar, hur vi ska personalförsörja omsorgen, om utbildningsfrågor och om verksamhetskultur.

När man följer dessa utmaningar, om allt vad som händer i samhället när allt fler av oss blir allt äldre, blir frågan om tillväxt hela tiden en av de centrala frågorna. För att sjukvården ska fungera måste det finnas mer pengar i systemet så att skatteintäkterna ökar. På samma sätt är det med äldreomsorg och hemsjukvård. Och kanske framförallt för att kunna öka löner och förbättra arbetsvillkor.

Hela äldreomsorgens kvalitet är beroende av att vi får en bra tillväxt. Historiskt har kvalitetshöjningar ökat kostnader med ungefär 1 % per år, nominellt. Det finns inget som talar för att vi kommer att kräva mindre i framtiden.

Så hur når man då denna tillväxt? Svaret är inte enkelt. Men det är avgörande. Och det är en fråga för många fler än de politiker som idag bestämmer.

Det finns mycket som talar för att de skattesänkningar för löntagarna som regeringen drivit igenom har skapat fler arbetstillfällen. Det har inneburit ett ökat antal arbetstillfällen, trots att den internationella konjunkturen varit svag. Och trots minskade skatter, har skatteintäkterna ökat och resurserna till välfärden blivit större. I ett läge där konjunkturen vänder uppåt, kommer detta sannolikt att innebär att ännu fler jobbar, att arbetslösheten sjunker och att tillväxten ökar.

Det lönar sig helt enkelt mer att jobba. Och genom regeringens politik lönar det sig allra mest för de som nu är folkpensionärer genom än större jobbskatteavdrag.

Om man förändrar detta, genom att göra det mer attraktivt att vara helt ledig, kommer tillväxten sannolikt att minska. Det kommer inte bara att innebära en sämre pensionsutveckling, utan framförallt sämre förutsättningar för att öka kvaliteten inom äldreomsorg och äldresjukvård.

Det finns stora utmaningar kring hur vi ska hantera kommande års behov från en åldrande befolkning. Behovet av ökad tillväxt är centralt i detta. Oavsett vilket parti man tillhör, vilken ålder man är i, om man är studerande, yrkesverksam eller pensionär, måste man fundera över detta.

För annars kan vi hamna i den situation som vi nu riskerat hamna i - där de automatiska nödstoppen i pensionssystemen sänker pensionerna och där skatteintäkterna inte räcker till för nödvändiga kvalitetsförbättringarna.

Media: SVD, DN, NA

S och SD i samma (o)kyrkopolitiska båt

Så drar kyrkovalet igång igen. Till den forna svenska statskyrkan. Den kyrka som nu borde vara fri, men som fortfarande inte är det.

Läser på twitter sosse efter sosse som uppmanar sina partikamrater att gå och rösta. Kan se ut så här:

Veronica Palm:
Jag har inte rösträtt, men du som har gör din röst hörd, redan idag. Förtidsrösta. valloftet.se #sframtid

Går man till hemsidan vallofte.se ser man en bild på en leende partiledare där han påstår:

Det starkaste försvaret för den öppna folkkyrkan är ett högt valdeltagande bland oss socialdemokrater.

Förutom att det Löfven säger sannolikt är en osanning, så visar det med all tydlighet vad kyrkovalet egentligen handlar om för sossarna. Det handlar inte om hur kyrkan ska agera i frågor om tro, om kristna dogmer, om hur kyrkan ska utveckla sin andliga vägledning. Det handlar inte om mötet mellan Gud och människan.


Istället använder sossarna kyrkovalet som ytterligare en maktbas för det parti som under 100 år gjorde anspråk på att vara allt i Sverige. Det var socialdemokratin som skötte om oss, från födelsen till döden. Och naturligtvis var även Gud sosse.


I rätt många år förleddes alla andra partier att acceptera denna socialdemokratiska syn på kyrkan. Den partipolitiserade 1900-talskyrkan var en tragiskt uppvisning i hur tro och politik inte ska beblandas.


Men så befriades statskyrkan och blev Svenska kyrkan. Trodde alla. Och nog är kyrkan på väg. Men tyvärr finns det alldeles för många statskyrkliga rester kvar för att i vart fall jag ska vara bekväm med vad Svenska kyrkan är. Fortfarande är hela strukturen som styr kyrkan, och de miljardtillgångar som finns i den, en avbild av den politik som den borde ha fjärmat sig ifrån. Kyrkan är fortfarande en kopia av en politisk organisation, från den lokala församlingen och upp till kyrkomötet.


Denna fortsatta politisering av kyrkan syns på så många sätt. Man kan symbolisera det med Helle Klein (som jag respekterar djupt som person), som även i sin offentliga prästgärning verkar vara mer socialdemokratisk politiker än andlig vägledare. Men hon är inte ensam. Och det är ett bekymmer.


Tron är inte opolitisk. Min tro påverkar allt jag gör i livet, även min politiska gärning. Men det vore mig främmande att hävda att vare sig Gud, Jesus, Den helige Ande eller kyrkan som organisation ligger närmare liberalismen än socialdemokratin eller konservatismen. Ändå är det just det som sossarna gör.


Och deras tydliga mål handlar inte om kyrkans väl och ve, utan om partiets väl, ve och makt.


Det finns bara ett parti som agerar liknande. Och det är Sverigedemokraterna. Också det partiet ser kyrkovalet som en språngbräda mot makt och politiskt inflytande. På samma sätt som sossarna agerar de för att göra kyrkovalet till en fråga om samhällspolitik, istället för en fråga om kyrkans framtid som kristen församling.


S och SD har olika politik för vad de vill att Svenska Kyrkan ska vara. Men de bygger sitt engagemang i kyrkopolitiken på samma grund - en rest från den tid då statskyrkan var en del av den partipolitiska sfären, en maktbas bland andra för att berättiga ett parti till en unik maktposition i ett land.


Så istället för att bli ett positivt val, ett val kring vad kyrkan är och borde vara, ett val kring kristen tro, kristna dogmer, kristet liv och en kyrka för människan, blir det ett negativt val. Löfvens skäl till att man ska rösta är för att annars riskerar de mörka krafterna (från SD...) att ta över.


Men det han borde funderat över är vad som hänt om kyrkan befriats från såväl sossepolitik som SD-politik. Om kyrkan verkligen hade fått bli fri. Om kyrkan hade fått ta sitt ansvar på riktigt, och inte tvingats fortsätta att bli en partipolitisk megafon.



I den sommarpredikan jag höll i somras skrev jag så här:

Eller så blir han ett sätt att legitimera just min politiska ideologi. Gud är vänster – han är ju för solidaritet. Gud är grön – hans skapade ju varenda art i sin godhet. Gud är konservativ – inte en prick av lagen ska ju förgås. Gud är liberal – han gav ju varenda människa makten och friheten att bestämma över sina egna val, att till och med kunna välja livet eller döden.

Och jag tror att Gud suckar över att de politiska månglarna tagit över templet.


Media: DN