När slutar du att vara individ? När övergår du från att vara människa till att vara något annat?
Det självklara svaret på det är väl aldrig. Eller i vart fall inte så länge vi är i livet.
Men verkligheten har delvis varit annorlunda.
Jag får höra berättelse efter berättelse från människor som passerat 65-årsdagen och plötsligt upplevt att de inte längre är fullvärdiga medborgare. Jag hör berättelse efter berättelse från människor som fyllt 70, 75 eller 93 som berättar att deras omgivning inte längre ser dem som individer. De är något annat. De har, eller kanske de borde ha, slutat att tycka, tänka, vilja. De får inte längre vara med och ta ansvar, annat än för sig själv och barnbarnen... Men att vara samhällsförändrare - nej. Att jobba - varför då? Att välja - det gör politiker bättre.
För några bloggar sedan skrev jag om den åldershysteri som just nu sveper genom svensk politik. Snart är du ute som politiker om du har fyllt 35... Då är det ändå skönt att kunna läsa om att Alliansregeringen tar ett litet steg i en annan riktning.
Nu ska de nämligen bli godkänt att dricka alkohol på hemmet. Och? Borde det inte vara självklart? Om du har druckit ett glas vin till maten hela livet, ska du inte få det på hemmet då? Eller om du tagit en whiskey på fredagskvällen, ska den vanan sluta när du flyttar in på hemmet?
Under lång tid, när kollektivismen och socialismens tankar rådde i Sverige, visste politikerna bäst om mycket. Det var politiker som bestämde var du skulle gå i skolan. Det var politiker som bestämde vilken läkare du skulle få träffa. Det var politiker som bestämde om allt som var offentligt finansierat.
Men så småningom har vi som individer stärkts, och våra krav på att få bestämma över våra liv har blivit högljuddare. Den utvecklingen är (nästan) enbart bra.
Men ett område har levat kvar i kollektivismens tidevarv. Det har varit äldreomsorgen. Ända fram till de senaste åren har äldre ansetts vara mest delar av ett kollektiv, och inte fria individer. I vissa län och i vissa kommuner finns fortfarande nästan ingen valfrihet för dig om du fyllt 65 och behöver kommunens eller landstingets stöd. Det är rätt skrämmande.
Under Alliansregeringen har en politik ändå drivits som långsamt flyttat fram de äldres positioner. Det har handlat om skatteförändringar för att göra det enklare för äldre att jobba mer. Det har handlat om valfrihet. Och det handlar nu om rätten att få leva som man gjort.
Men det återstår massor. Låt mig ge några funderingar:
Fortfarande ses många äldre som patienter när de flyttar till ett äldreboende. Det finns knappt något som gör en människa så avindividiferad som att bli patient. Den utvecklingen måste brytas. Det kan handla om när du vill gå upp, när du vill äta dina måltider och när du vill gå och lägga dig. Är det personalens schema som ska bestämma det, eller är det din vilja? Svaret borde vara självklart.
Det borde kunna bli ännu attraktivare för äldre att jobba. Skatter och arbetsgivaravgifter är en sak. Anpassningen av arbetsplatser en annan. Om fler arbetsplatser kunde anpassas för äldre, och om fler äldre kunde få anpassade arbetstider, skulle många tjäna på det. Ökade krav på framförallt stora arbetsgivare att anpassa arbetsplatser och arbetstider för äldre borde vara en självklarhet när vi ser att vår offentliga ekonomi riskerar allvarliga problem.
Men den viktigaste frågan är hur vi värderar de äldres erfarenheter och kunskaper? Idag är det bra att vara ung och hungrig. Men unga och hungriga vargar som springer i flock kanske inte alltid är de som tar de bästa och mest långsiktiga besluten. Hur skapar vi ett samhälle som ser värdet i den erfarenhet som den som är 70, 75 eller 93 har fått genom liv, arbete och samhällsengagemang?
Jag är nästannykterist. Funderar på att börja dricka vin när jag fyller 60 för hälsans skull. Men trots min marginella alkoholkonsumtion ser jag med glädje att äldreboenden nu får servera alkohol enkelt och självklart. Individens rättigheter får aldrig förminskas. Även som gammal är man människor med alla mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Media: SVD
En blogg för den politiska vänsterliberala traditionen, ibland med värdekonservativa drag, som förr kallades frisinnad.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2011-09-14
Lärarlöner!
Nu kommer de goda nyheterna från Alliansregeringen slag i slag. I går presenterade utbildningsminister Jan Björklund satsningen på fler medicinplatser på universiteten. Det är bra.
Och idag presenterar han förslaget om fler karriärsteg för lärarna. Det är om möjligt ännu bättre.
Folkpartiet i Örebro har drivit frågan om lärarnas arbetsvillkor mycket länge. Under den förra majoriteten jobbade vi stenhårt för att lärarna skulle få bättre löner och bättre villkor. Den dåvarande kommunledningens löneökningskriterier var specialsydda för främst lärarna. Man skulle premiera: "Kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning". Alltså lärare.
Men genomslaget var dåligt. Det fanns en alldeles för svag struktur för en följsam lönesättning i Örebro kommun. Därför var vi ännu tydligare inför 2010. Nu skulle 25 miljoner reserveras för höjda lärarlöner. Tyvärr kom ett val och ett omval emellan. Nu lär inte lärarnas löner premieras.
Låga lärarlöner i Örebro är ett tredubbelt problem. Dels har Örebro lägre lärarlöner än jämförbara kommuner. Dels har Örebro ofta lägre lärarlöner än omgivande kommuner. Dels har lärarna för låga löner i jämförelse med andra grupper.
De första två problemen måste vi lösa lokalt. Folkpartiet kommer att fortsätta att driva på för att höja läraryrkets status. Vi kommer att jobba för att Örebro ska ha möjlighet att rekrytera de allra bästa lärarna till de allra bästa skolorna. Vi kommer likaså att jobba för att vi ställer högre krav på såväl lärare som rektorer och skolledningar för att alla elever ska få de kunskaper de har rätt till.
Nu lägger också regeringen en pusselbit som delvis löser det tredje problemet. Lärarna återfår nu möjligheter att göra karriär inom sitt eget gebit, utan att bli administratörer. Det är sannolikt så att det inte alltid är de allra bästa lärarna som blir de allra bästa administratörerna. Det är en sak att vara en god pedagog. Det är en annan sak att vara en god chef, ledare och administratör.
Genom att jobba med lektorat, där läraren ska ha disputerat, och huvudlärarskap, skapas nu förutsättningar för oss kommunpolitiker att ge goda lärare den lönesättning de har rätt till. För oss i Folkpartiet i Örebro innebär det nu att vi kommer att agera blåslampa på socialdemokraterna i skolfrågan. Deras track-record vad gäller lärarlöner kan väl beskrivas med ett ord: katastrof. Det är inte längre än tio år sedan Mats Sjöström i en artikel i tidningen Kommunaktuellt i princip sa att han valde bort lärarlöneökningar för att kunna satsa på Kommunals löner. Och nu väljer de hellre tomma lokaler än bättre löner till lärarna...
Vi befinner oss i ett bekymmersamt ekonomiskt läge. Kommunens kostnader kommer nästa år att öka betydligt snabbare än intäkterna, främst beroende på SKDCs mångmiljonrullning. Mot detta står bland annat Folkpartiet. Vi vet att det går att göra kommunal service både bättre och billigare. Vi vet att vi kan prioritera. Vi kommer att prioritera eleverna, lärarna, skolorna och kunskaperna.
Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, SR, SVT
Blogg: Mathias Sundin
Och idag presenterar han förslaget om fler karriärsteg för lärarna. Det är om möjligt ännu bättre.
Folkpartiet i Örebro har drivit frågan om lärarnas arbetsvillkor mycket länge. Under den förra majoriteten jobbade vi stenhårt för att lärarna skulle få bättre löner och bättre villkor. Den dåvarande kommunledningens löneökningskriterier var specialsydda för främst lärarna. Man skulle premiera: "Kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning". Alltså lärare.
Men genomslaget var dåligt. Det fanns en alldeles för svag struktur för en följsam lönesättning i Örebro kommun. Därför var vi ännu tydligare inför 2010. Nu skulle 25 miljoner reserveras för höjda lärarlöner. Tyvärr kom ett val och ett omval emellan. Nu lär inte lärarnas löner premieras.
Låga lärarlöner i Örebro är ett tredubbelt problem. Dels har Örebro lägre lärarlöner än jämförbara kommuner. Dels har Örebro ofta lägre lärarlöner än omgivande kommuner. Dels har lärarna för låga löner i jämförelse med andra grupper.
De första två problemen måste vi lösa lokalt. Folkpartiet kommer att fortsätta att driva på för att höja läraryrkets status. Vi kommer att jobba för att Örebro ska ha möjlighet att rekrytera de allra bästa lärarna till de allra bästa skolorna. Vi kommer likaså att jobba för att vi ställer högre krav på såväl lärare som rektorer och skolledningar för att alla elever ska få de kunskaper de har rätt till.
Nu lägger också regeringen en pusselbit som delvis löser det tredje problemet. Lärarna återfår nu möjligheter att göra karriär inom sitt eget gebit, utan att bli administratörer. Det är sannolikt så att det inte alltid är de allra bästa lärarna som blir de allra bästa administratörerna. Det är en sak att vara en god pedagog. Det är en annan sak att vara en god chef, ledare och administratör.
Genom att jobba med lektorat, där läraren ska ha disputerat, och huvudlärarskap, skapas nu förutsättningar för oss kommunpolitiker att ge goda lärare den lönesättning de har rätt till. För oss i Folkpartiet i Örebro innebär det nu att vi kommer att agera blåslampa på socialdemokraterna i skolfrågan. Deras track-record vad gäller lärarlöner kan väl beskrivas med ett ord: katastrof. Det är inte längre än tio år sedan Mats Sjöström i en artikel i tidningen Kommunaktuellt i princip sa att han valde bort lärarlöneökningar för att kunna satsa på Kommunals löner. Och nu väljer de hellre tomma lokaler än bättre löner till lärarna...
Vi befinner oss i ett bekymmersamt ekonomiskt läge. Kommunens kostnader kommer nästa år att öka betydligt snabbare än intäkterna, främst beroende på SKDCs mångmiljonrullning. Mot detta står bland annat Folkpartiet. Vi vet att det går att göra kommunal service både bättre och billigare. Vi vet att vi kan prioritera. Vi kommer att prioritera eleverna, lärarna, skolorna och kunskaperna.
Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, SR, SVT
Blogg: Mathias Sundin
2011-09-13
Sverige utbildar för egna behov!
Utbildningsministern har idag släppt nyheten om fler platser på läkarlinjen och sjuksköterskeutbildningen. Det är bra. Av många skäl.
Sverige har aldrig haft så många läkare som idag. Det finns de som påstår att vi borde ha ännu fler läkare, och kanske det blir så i och med de ständiga medicinska framstegen. Det är en bra utveckling.
Mindre bra har det varit att Sverige inte haft någon balans mellan utbud och efterfrågan. Det har utbildats alldeles för få läkare i Sverige. Antalet utbildningsplatser har inte motsvarat behoven. Och inget har gjorts förrän Jan Björklund började sätta tänderna i högskolevärlden.
Som lokalpatriot gladde jag mig enormt när Örebro Universitet fick sin läkarutbildning förra året. Då var Tobias Krantz folkpartistisk högskoleminister och hans jobb för att öppna upp för Örebro universitet var ovärdeligt.
Men det räcker inte. Fortfarande har kanske hälften av de nyanställda läkarna en utbildning som inte givits i Sverige. Det är inget fel med att utbilda sig utomlands. Svensk läkarutbildning är sannolikt inte världens bästa inom alla områden. Men det måste finnas en balans. Vi kan inte bara "importera" läkare. En sådan "import" förutsätter en ungefär lika stor "export" sett över tid.
För de lärosäten som har läkar- och sjuksköterskeutbildningar blir det nu ett antal utmaningar som måste klaras. Men möjligheterna är desto fler, både för lärosätet och staden det befinner sig i. Örebro kan nu än mer befästa sig som den nya svenska universitetsstaden. Allt mer pekar mot att Örebro Universitet med rätt ledning och rätt lokala förutsättningar kan bli ett universitet med en bra blandning av högkvalitativ forskning och breddutbildning med kvalitet.
För oss som jobbar för Örebros utveckling är det en välkommen nyhet. Det finns enorma möjligheter att skapa nya arbetstillfällen genom universitetsnära företagsutveckling. Medicin och omvårdnadsområdet kommer under de kommande åren att vara en smältdegel för ny utveckling.
Men framförallt är beslutet om nya utbildningsplatser välkommet sett ur ett patientperspektiv. Det är inte säkert att Sverige ständigt kan importera fler läkare. Det är däremot säkert att landsting som har svårt att få läkare till ordinarie tjänster, betalar mångmiljonbelopp för stafettläkare. Det är tydliga kvalitetsbrister som drabbar patienterna. Nu rättar Jan Björklund och regeringen till även denna brist inom svenskt utbildningssystem.
Media: DN, SVD, Expressen, NA
Sverige har aldrig haft så många läkare som idag. Det finns de som påstår att vi borde ha ännu fler läkare, och kanske det blir så i och med de ständiga medicinska framstegen. Det är en bra utveckling.
Mindre bra har det varit att Sverige inte haft någon balans mellan utbud och efterfrågan. Det har utbildats alldeles för få läkare i Sverige. Antalet utbildningsplatser har inte motsvarat behoven. Och inget har gjorts förrän Jan Björklund började sätta tänderna i högskolevärlden.
Som lokalpatriot gladde jag mig enormt när Örebro Universitet fick sin läkarutbildning förra året. Då var Tobias Krantz folkpartistisk högskoleminister och hans jobb för att öppna upp för Örebro universitet var ovärdeligt.
Men det räcker inte. Fortfarande har kanske hälften av de nyanställda läkarna en utbildning som inte givits i Sverige. Det är inget fel med att utbilda sig utomlands. Svensk läkarutbildning är sannolikt inte världens bästa inom alla områden. Men det måste finnas en balans. Vi kan inte bara "importera" läkare. En sådan "import" förutsätter en ungefär lika stor "export" sett över tid.
För de lärosäten som har läkar- och sjuksköterskeutbildningar blir det nu ett antal utmaningar som måste klaras. Men möjligheterna är desto fler, både för lärosätet och staden det befinner sig i. Örebro kan nu än mer befästa sig som den nya svenska universitetsstaden. Allt mer pekar mot att Örebro Universitet med rätt ledning och rätt lokala förutsättningar kan bli ett universitet med en bra blandning av högkvalitativ forskning och breddutbildning med kvalitet.
För oss som jobbar för Örebros utveckling är det en välkommen nyhet. Det finns enorma möjligheter att skapa nya arbetstillfällen genom universitetsnära företagsutveckling. Medicin och omvårdnadsområdet kommer under de kommande åren att vara en smältdegel för ny utveckling.
Men framförallt är beslutet om nya utbildningsplatser välkommet sett ur ett patientperspektiv. Det är inte säkert att Sverige ständigt kan importera fler läkare. Det är däremot säkert att landsting som har svårt att få läkare till ordinarie tjänster, betalar mångmiljonbelopp för stafettläkare. Det är tydliga kvalitetsbrister som drabbar patienterna. Nu rättar Jan Björklund och regeringen till även denna brist inom svenskt utbildningssystem.
Media: DN, SVD, Expressen, NA
Varför är mer pengar svaret på allt?
Idag skriver regeringen på SVD Brännpunkt om ytterligare en satsning i den kommande budgetpropositionen. Det handlar dels om investeringar i järnvägar och vägar, dels om förenklade regler och sänkta skatter för företagare. Det är bra.
För det mesta handlar annars satsningar i Sverige om mer pengar. I Örebro är det regeln utan undantag. En ny budget ska alltid handla om hur många nya miljoner politikerna ska satsa.
Jag är och har varit en del av detta spel. År efter år har min politiska gärning varit att öka kommunens kostnader med en miljon här och en miljon där. Jag har tillsammans med de andra politikerna gnölat över att det nästan varje år bara är 30 miljoner nya kronor att fördela.
Men de senaste tio åren (lång tid men kort tid i politiken) har jag börjat omforma min syn på såväl ekonomi som kommunalt uppdrag.
Ekonomin, dels beroende på att nästan alla långtidsutredningar säger att det inte kommer att fungera. De kommande åren kommer antalet äldre att bli mycket större, fler blir gamla, fler blir glada gamla men en del blir sjuka gamla. Det kommer att kosta. Hur kan vi då tro att vi hela tiden kan öka det kommunala uppdraget.
Dels beror det på att jag ser hur illa kommunal verksamhet sköts, och hur mycket pengar som går upp i rök. Det finns så många heliga kor som ingen politiker törs röra. Det finns så mycket ineffektivitet inom offentlig sektor som ingen ens orkar börja se. Rätt mycket av denna ineffektivitet beror på en bristande politisk styrning, där beslut inte fattas, beslut fattas på olika nivåer - ibland med helt motsatta effekter, där "beslutskompetenta" politiker fattar än det ena, än det andra beslutet utan att kolla upp hur långsiktigt det är och så vidare.
Min övertygelse är att vi skulle kunna få minst lika bra kvalitet på verksamheterna i kommunen om vi hade en bättre politisk men även administrativ styrning.
Men min tveksamhet har också grundlagts för att jag börjat ifrågasätta det samhälle där den offentliga sektorn allt mer blir allt. När vi tog över makten i Örebro 2006 så var en av de frågor vi började arbeta med hur vi som kommun skulle förhålla oss till det civila samhället. Det finns en föreställning hos såväl politiker som tjänstemän inom offentlig sektor att den är grunden för allt. Jag menar att det är en vanföreställning. Den offentliga sektorn har sin grund i det civila samhället. Det är det civila samhället, individer, nätverk, familjer, föreningar, organisationer, som historiskt och även idag bygger den värdekärna som den offentliga sektorn vilar på. Ett av de grundläggande politiska uppdragen borde därför vara att stärka de positiva krafterna inom den civila sektorn.
Istället lägger nu kommunledningen i Örebro förslag efter förslag på hur kommunen ska göra mer på alla områden. Stort och smått. Läxläsning. Tegelbruk. Jumbotroner. Heltider. Friskolor.
Det går säkert bra på kort sikt. Men frågan är vilket samhälle det formar. Det är en spegelbild av den ekonomiska utvecklingen de senaste tiotalet år. Varje beslut att värna en positiv ekonomisk utveckling var sannolikt rätt i det korta perspektivet. Men den långsiktiga följden blev en värld i total ekonomisk obalans. Och då - när kollapsen någon gång kommer - är det svårt att hitta de skyldiga.
Problemet med förändringarna inom de tre sektorerna, den civila, den privata och den offentliga, är bara att man då sannolikt får se utvecklingen i hundraårs, snarare än tioårsperspektiv.
Media: SVD, NA, DN
För det mesta handlar annars satsningar i Sverige om mer pengar. I Örebro är det regeln utan undantag. En ny budget ska alltid handla om hur många nya miljoner politikerna ska satsa.
Jag är och har varit en del av detta spel. År efter år har min politiska gärning varit att öka kommunens kostnader med en miljon här och en miljon där. Jag har tillsammans med de andra politikerna gnölat över att det nästan varje år bara är 30 miljoner nya kronor att fördela.
Men de senaste tio åren (lång tid men kort tid i politiken) har jag börjat omforma min syn på såväl ekonomi som kommunalt uppdrag.
Ekonomin, dels beroende på att nästan alla långtidsutredningar säger att det inte kommer att fungera. De kommande åren kommer antalet äldre att bli mycket större, fler blir gamla, fler blir glada gamla men en del blir sjuka gamla. Det kommer att kosta. Hur kan vi då tro att vi hela tiden kan öka det kommunala uppdraget.
Dels beror det på att jag ser hur illa kommunal verksamhet sköts, och hur mycket pengar som går upp i rök. Det finns så många heliga kor som ingen politiker törs röra. Det finns så mycket ineffektivitet inom offentlig sektor som ingen ens orkar börja se. Rätt mycket av denna ineffektivitet beror på en bristande politisk styrning, där beslut inte fattas, beslut fattas på olika nivåer - ibland med helt motsatta effekter, där "beslutskompetenta" politiker fattar än det ena, än det andra beslutet utan att kolla upp hur långsiktigt det är och så vidare.
Min övertygelse är att vi skulle kunna få minst lika bra kvalitet på verksamheterna i kommunen om vi hade en bättre politisk men även administrativ styrning.
Men min tveksamhet har också grundlagts för att jag börjat ifrågasätta det samhälle där den offentliga sektorn allt mer blir allt. När vi tog över makten i Örebro 2006 så var en av de frågor vi började arbeta med hur vi som kommun skulle förhålla oss till det civila samhället. Det finns en föreställning hos såväl politiker som tjänstemän inom offentlig sektor att den är grunden för allt. Jag menar att det är en vanföreställning. Den offentliga sektorn har sin grund i det civila samhället. Det är det civila samhället, individer, nätverk, familjer, föreningar, organisationer, som historiskt och även idag bygger den värdekärna som den offentliga sektorn vilar på. Ett av de grundläggande politiska uppdragen borde därför vara att stärka de positiva krafterna inom den civila sektorn.
Istället lägger nu kommunledningen i Örebro förslag efter förslag på hur kommunen ska göra mer på alla områden. Stort och smått. Läxläsning. Tegelbruk. Jumbotroner. Heltider. Friskolor.
Det går säkert bra på kort sikt. Men frågan är vilket samhälle det formar. Det är en spegelbild av den ekonomiska utvecklingen de senaste tiotalet år. Varje beslut att värna en positiv ekonomisk utveckling var sannolikt rätt i det korta perspektivet. Men den långsiktiga följden blev en värld i total ekonomisk obalans. Och då - när kollapsen någon gång kommer - är det svårt att hitta de skyldiga.
Problemet med förändringarna inom de tre sektorerna, den civila, den privata och den offentliga, är bara att man då sannolikt får se utvecklingen i hundraårs, snarare än tioårsperspektiv.
Media: SVD, NA, DN
2011-09-12
Rudbecksskolan
Under rätt lång tid har Folkpartiet krävt öppenhet i fråga om vilka kostnader som skulle uppkomma om sossarnas vallöfte kring ett återöppnande av Rudbecksskolan skulle genomföras. Vi har tyckt att det varit viktigt för lärare och elever på alla andra gymnasieskolor att få veta hur de skulle få bära kostnaderna för att Rudbeck skulle återstartas. Under hela tiden har sossarna, såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson, mörkat. Antingen skulle det inte bli några kostnader, eftersom elevunderlaget ändå skulle räcka. Eller så skulle man klara det på något sätt i alla fall. Till slut har vi fått reda på att helårskostnaderna sannolikt blir minst 8 miljoner kronor det första året.
Trots allt mörkande börjar alternativkostnaderna nu visa sig. Det första vi ser är att sossarna nu ska låta sexåringar gå på samma skola som gymnasielever. Risbergska skolan ska hyra ut lokaler till en fristående skola för att man har för stora lokaler. Det är ett förslag som är både uselt och skrämmande.
Uselt: Därför att det inte finns några skäl för att göra en skola för sexåriga barn, som på sin första skoldag kommer att träffa såväl skoltrötta 15-åringar som nästanvuxna 18-åringar. Förutsättningarna och kraven för att skapa en god skolmiljö för sexåringar är helt annorlunda än att skapa dem för 15- eller 18-åringar.
Det finns vad jag vet inga pedagogiska vinster att dela en skola på detta sätt. Det kommer att skapa problem för de äldre eleverna, men framförallt riskera de små barnens skolgång.
Skrämmande: Därför att det åter visar sig hur cyniska socialdemokraterna är. För dem gäller det bara att vinna val. Kosta vad det kosta vill. Bara de vinner, kan vem som helst betala. Individperspektivet är noll. Före valet skulle inte en återstart av Rudbeck kosta någonting. Nu riskerar vi att låta ett antal av Örebros sex, sju och åttaåringar få betala sossarnas ofinansierade vallöften. Och det kommer inte att stoppa här.
Elevminskningen inom gymnasieskolan fortsätter. Det handlar både om att antalet 16-18 åringar blir färre och att antalet fristående skolor ökar. Hur många hundra elever färre kommer att gå i Örebro kommuns egna gymnasieskolor 2014 än 2010? Hur kommer Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson att hantera det?
Vilka kommer de att svika? Barnen? Ungdomarna? Lärarna? Skattebetalarna?
Den märkliga kommunledningen fortsätter att driva sin politik bakom slutna dörrar. Det finns i princip ingen dialog med oppositionen. Vi får läsa i tidningen eller höra på radio att en fråga ska diskuteras på en nämnd eller i kommunstyrelsen. Det är en helt ny situation för Örebro-politiken.
Sannolikt var Rudbecksskolan en av de avgörande frågorna för valutgången i både fuskvalet 2010 och omvalet 2011. Men nu måste de upp till bevis. Så den fråga jag och Folkpartiet ställt under mer än ett år får återkomma:
Vem får bära kostnaderna för sossarnas vallöfte om en återstart av Rudbecksskolan? Blir det eleverna i de andra gymnasieskolorna? Blir det lärarna? Blir det skattebetalarna?
Media: NA, Radio Örebro
Trots allt mörkande börjar alternativkostnaderna nu visa sig. Det första vi ser är att sossarna nu ska låta sexåringar gå på samma skola som gymnasielever. Risbergska skolan ska hyra ut lokaler till en fristående skola för att man har för stora lokaler. Det är ett förslag som är både uselt och skrämmande.
Uselt: Därför att det inte finns några skäl för att göra en skola för sexåriga barn, som på sin första skoldag kommer att träffa såväl skoltrötta 15-åringar som nästanvuxna 18-åringar. Förutsättningarna och kraven för att skapa en god skolmiljö för sexåringar är helt annorlunda än att skapa dem för 15- eller 18-åringar.
Det finns vad jag vet inga pedagogiska vinster att dela en skola på detta sätt. Det kommer att skapa problem för de äldre eleverna, men framförallt riskera de små barnens skolgång.
Skrämmande: Därför att det åter visar sig hur cyniska socialdemokraterna är. För dem gäller det bara att vinna val. Kosta vad det kosta vill. Bara de vinner, kan vem som helst betala. Individperspektivet är noll. Före valet skulle inte en återstart av Rudbeck kosta någonting. Nu riskerar vi att låta ett antal av Örebros sex, sju och åttaåringar få betala sossarnas ofinansierade vallöften. Och det kommer inte att stoppa här.
Elevminskningen inom gymnasieskolan fortsätter. Det handlar både om att antalet 16-18 åringar blir färre och att antalet fristående skolor ökar. Hur många hundra elever färre kommer att gå i Örebro kommuns egna gymnasieskolor 2014 än 2010? Hur kommer Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson att hantera det?
Vilka kommer de att svika? Barnen? Ungdomarna? Lärarna? Skattebetalarna?
Den märkliga kommunledningen fortsätter att driva sin politik bakom slutna dörrar. Det finns i princip ingen dialog med oppositionen. Vi får läsa i tidningen eller höra på radio att en fråga ska diskuteras på en nämnd eller i kommunstyrelsen. Det är en helt ny situation för Örebro-politiken.
Sannolikt var Rudbecksskolan en av de avgörande frågorna för valutgången i både fuskvalet 2010 och omvalet 2011. Men nu måste de upp till bevis. Så den fråga jag och Folkpartiet ställt under mer än ett år får återkomma:
Vem får bära kostnaderna för sossarnas vallöfte om en återstart av Rudbecksskolan? Blir det eleverna i de andra gymnasieskolorna? Blir det lärarna? Blir det skattebetalarna?
Media: NA, Radio Örebro
NATO och NA's politiska journalistik.
Jag läser Marina T Nilssons blogg på na.se och blir rejält upprörd. Så här börjar hon bloggen:
Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.
Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.
NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.
Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.
Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.
Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?
Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.
Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.
Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.
Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.
Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.
NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.
Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.
Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.
Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?
Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.
Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.
Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.
2011-09-10
Liberal miljöpolitik
Ska snart leda ett seminarium kring liberal lokal miljöpolitik. Det kommer att handla om de tre större områdena där det idag finns tydliga skillnader, och där liberaler kan göra skillnad. Det handlar om naturvård. Det handlar om klimat och energi. Det handlar om en giftfri miljö. Jag kommer att återkomma till dessa utmaningar i senare bloggar.
En sak som jag inte kommer att beröra är det internationella miljövårdsarbetet. Men för en liberal är det minst lika viktigt som det jag kommer att tala om. Och det lokala och det internationella har beröringspunkter.
När vi talar vargens rätt till liv i svenska skogar, spelar det roll för tigerns rätt till liv i Indiens djungler eller vithajens rätt till liv i världens hav.
När vi talar vindkraft, vattenkraft och kärnkraft i vårt närområde spelar det roll för det globala klimatet.
När vi talar om rätten till en giftfri miljö, till rent vatten i våra vattenkranar och ren luft i våra städer, spelar det roll för barnen i Afrika som springer omkring på soptippar där våra datorer hamnar, bränns och förgiftar.
Det globala och det lokala hänger ihop. I miljöpolitiken som inom de flesta politikområden. Idag mer än någonsin tidigare, därför att människan idag genom sitt sätt att leva påverkar hela världen på ett sätt som aldrig tidigare.
Det finns tyvärr fortfarande en tro hos alldeles för många att vi i Sverige, eller vi i Örebro, kan leva vårt liv utan att behöva ta hänsyn till någon omvärld. Idag ser vi det på kommunledningen i Örebro som inte uppfattat att det pågår en internationell ekonomisk kris. Varenda dag ser vi det när vi själva väljer att leva på ett sätt som om vi inte uppfattat att det pågår en internationell klimatkris.
Miljön är lokal. Den måste vara lokal. Den måste vara individuell där individens rätt och individens val är det som påverkar framtiden.
Men miljön är också global. Den måste vara global. Den måste styras av nationella och internationella regleringar som ger individer, organisationer, företag och nationer möjligheter att förändra sig och sitt sätt att påverka framtiden.
På många sätt är ekonomin och ekologin varandras spegelbilder.
Media: Expressen
En sak som jag inte kommer att beröra är det internationella miljövårdsarbetet. Men för en liberal är det minst lika viktigt som det jag kommer att tala om. Och det lokala och det internationella har beröringspunkter.
När vi talar vargens rätt till liv i svenska skogar, spelar det roll för tigerns rätt till liv i Indiens djungler eller vithajens rätt till liv i världens hav.
När vi talar vindkraft, vattenkraft och kärnkraft i vårt närområde spelar det roll för det globala klimatet.
När vi talar om rätten till en giftfri miljö, till rent vatten i våra vattenkranar och ren luft i våra städer, spelar det roll för barnen i Afrika som springer omkring på soptippar där våra datorer hamnar, bränns och förgiftar.
Det globala och det lokala hänger ihop. I miljöpolitiken som inom de flesta politikområden. Idag mer än någonsin tidigare, därför att människan idag genom sitt sätt att leva påverkar hela världen på ett sätt som aldrig tidigare.
Det finns tyvärr fortfarande en tro hos alldeles för många att vi i Sverige, eller vi i Örebro, kan leva vårt liv utan att behöva ta hänsyn till någon omvärld. Idag ser vi det på kommunledningen i Örebro som inte uppfattat att det pågår en internationell ekonomisk kris. Varenda dag ser vi det när vi själva väljer att leva på ett sätt som om vi inte uppfattat att det pågår en internationell klimatkris.
Miljön är lokal. Den måste vara lokal. Den måste vara individuell där individens rätt och individens val är det som påverkar framtiden.
Men miljön är också global. Den måste vara global. Den måste styras av nationella och internationella regleringar som ger individer, organisationer, företag och nationer möjligheter att förändra sig och sitt sätt att påverka framtiden.
På många sätt är ekonomin och ekologin varandras spegelbilder.
Media: Expressen
2011-09-09
Om en partisk revision
Örebro kommun har en lång tradition av stora brister i
ekonomisk hantering. Under perioden 1994 – 2004 saknades en politik för en
långsiktigt hållbar ekonomi. Den kortsiktiga ekonomin löstes av den dåvarande socialdemokratiska kommunledningen dels genom en
utförsäljning av det kommunala energibolaget för att rensa balansräkningen och
minska räntekostnaderna, dels därefter genom en fortsatt nyupplåning.
Omedelbart efter valet 2002 briserade den ekonomiska bomb som många kunnat se
laddas under lång tid. Socialdemokraterna vann valet, men konsekvenserna var tydliga. Kraftiga besparingar innebar
bland annat att flera hundra anställda fick lämna sina arbeten. Nödstopp,
innebärande anställningsstopp, inköpsstopp, konferensresestopp och så vidare
lanserades.
Resultaten av dessa kraftiga åtstramningar var ändå lyckosamma.
Örebro gick från att vara ett sannolikt ärende för statlig tvångsförvaltning
till en ekonomiskt stabil kommun.
Det märkliga i detta skeende är att de kommunala revisorerna
år efter år, bokslut efter bokslut, gav samtliga nämnder och samtliga
förtroendevalda, ansvarsfrihet. Till och med när en nämnd i en förlaga till det
slutgiltiga bokslutet i princip skriver att de klarat verksamheterna för att de
struntat i att följa budgeten, uteblir reaktionen från kommunens revisorer.
Denna bild av hur den kommunala revisionen fungerar är inte
unik för Örebro. Den är heller inte unik för ett parti. I Örebro var det
socialdemokraterna som misskötte ekonomin. I andra kommuner har det varit andra
partier. I Örebro har det sedan en längre tid varit oppositionen som styrt
revisionen. I Örebro Läns Landsting, där socialdemokraterna under samma tid
också misskötte ekonomin, har socialdemokraterna också haft huvudansvaret. Men revisionens
bristande reaktioner har varit liknande.
Problemen med den kommunala revisionen har flera grunder. En
del är enkla att lösa. Det vore naturligtvis självklart och enkelt att staten
tog sitt ansvar och förändrade kommunallagen och tydligt utsade att revisionens
ordförande alltid ska tillsättas av ett parti som inte tillhör kommunledningen. Att socialdemokraterna i Örebro Läns Landsting, mot sitt eget partis uttalade vilja, åsidosätter denna demokratiska självklarhet talar väl mer om deras maktfullkomlighet än något annat.
Lika enkelt borde det vara att tydliggöra den kommunala revisionens eget
ansvar. Om man inte reagerar på uppenbara ekonomiska missförhållanden så blir
revisorerna lika ansvariga som de politiker som inte fattat relevanta beslut.
Varje kommunmedborgare borde i ett sådant läge ha talerätt.
Andra är svårare. Skälet är enkelt. Den kommunala revisionen
är inte bara en ekonomisk revision. Den kommunala revisionen är inte heller
bara en verksamhetsrevision. Den kommunala revisionen är både en ekonomisk, en verksamhets-
och en politisk revision.
Framförallt är det den sistnämnda uppgiften som ställer till
problem. Den kommunala revisionen tar i allt politiska hänsyn. Antingen om man
som majoritetsföreträdare vill värna sin kommunledning. Eller om man som oppositionsföreträdare
vill värna en opposition som varit utan alternativa förslag i de nämnder som
misskött sig. Banden mellan partikamrater blir starkare än banden till den
medborgare som givit uppdraget.
I flera kommuner används också revisionen som någon form av
kommunalt konstitutionsutskott. När oppositionen är missnöjd med
kommunledningens agerande kräver man att revisorerna ska utreda detsamma. I Örebro har både socialdemokraterna och vänsterpartiet använt detta både i tid och i otid. Revisorerna blir på detta sätt, oavsett om de väljer att följa upp kravet eller
inte, en del av det politiska spelet.
Lösningen på denna dubbelhet är inte lika enkel. Men det
sannolika är att vi på sikt måste bryta ut den politiska revisionen från den
administrativa. Alla kommuner bör ha en revision, professionell och utan
politiska inslag, som reviderar såväl ekonomi som verksamhet. Alla kommuner bör
dessutom ha ett politiskt tillsatt revisionsutskott som direkt under
kommunfullmäktige kan genomföra de granskningar enskilda ledamöter eller
partier kräver.
Elisabeth Svantesson har många poänger i sitt debattinlägg.
Men det krävs en större och mer genomgripande förändring av den kommunala
revisionen än vad som i förstone kan tyckas nödvändig.
Blogg: Elisabeth Svantesson
Vem styr i Örebro?
Jag har nyligen läst igenom listan till kommunstyrelsens septembersammanträde. Det är en märklig läsning. Listan är så tunn att det knappt skulle vara värt att kalla till kommunstyrelse. De ärenden som finns har mycket liten politisk sprängkraft, förutom det ärende om länets kollektivtrafik som vi i oppositionen mot kommunledningens vilja återremitterade. Övriga ärenden är tjänstemannaprodukter, initierade av tjänstemän, skrivna av tjänstemän och i princip beslutade av tjänstemän. Kommunstyrelsen i Örebro är idag inte en tummelplats för politik, politisk samverkan och politisk strid.
Det bristande politiska ledarskapet i Örebro kan ha sin grund i flera olika skeenden.
Det kan naturligtvis vara så att det inte finns någon erfarenhet av ledarskap. Men såväl Lena Baastad som Lennart Bondeson och Rasmus Persson har lång erfarenhet av att leda kommunen.
Det kan bero på att de tre inte har någon gemensam agenda. Ju mer man läser och hör i media om olika utspel av olika majoritetsaktörer, där några beslut inte fattats i relevanta nämnder, blir detta mer sannolikt.
Det kan ju också bero på att man väntar och kommer att komma igen så småningom. Men alla vi som varit politiker länge vet att man har en kort tid på sig i början av en ledningsperiod där resten av periodens framgång eller motgång grundläggs.
Denna brist på ledarskap är allvarlig. Den påverkar Örebro på många sätt. Huvudansvaret för denna brist ligger på socialdemokraterna och Lena Baastad. Baastad har i princip inte synts i Örebropolitiken sedan omvalet i maj. Hennes osynlighet håller på att bli ett allvarligt problem för Örebro och örebroarna. Låt mig ta ett par exempel:
När Degerfors beslut om att inte stötta en ny regional kollektivtrafikmyndighet blev känt, borde ledaren för Örebro tagit plats och berättat om hur Örebro såg på situationen och vilka olika alternativ som nu står till buds. Laxåpolitiker reagerar. Men från socialdemokraterna och Lena Baastad har det bara varit tystnad.
Folkpartiet, tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet, har valt en konstruktiv opposition där vi velat ha en grundlig utredning om ett alternativ där vi ser stadstrafiken för sig, och länstrafiken för sig, men där socialdemokraterna som vanligt sagt nej. En sådan lösning hade säkert varit mer godtagbar för Degerfors. Nu har vi två veckor på oss att lösa detta. Men från Örebro saknas ledarskap.
När ekonomin rasar runt om i världen så talar ledare för olika kommuner, och med olika politisk hemvist, om behoven av politiskt ledarskap för att värna ekonomi och välfärd. Men socialdemokraterna och Lena Baastad säger först att inget förändrats sen i våras. Och när allt fler utvecklingslinjer pekar neråt så blir det istället tystnad som blir svaret. Hur ska kommunen som organisation förhålla sig till detta? En ögonblicksbild från en nämnd som fick del av de pengar den nya majoriteten påstår sig ha: "Vad ska vi använda de här pengarna till? De försvinner väl nästa år!" Kommunen borde ha ett ledarskap som ser framåt och orkar se mer än till den kommande dagordningen. Men socialdemokraterna och Lena Baastad är tysta.
I tidningen Dagens Samhälle, Sveriges Kommuner och Landstings tidning, skrivs en mycket tydlig krönika i gårdagens nummer. Där görs skillnad mellan de kommunala ledare som tar ansvar, som förstår och som agerar, och de som låtsas som inget hänt. Tyvärr är Örebro och Lena Baastad ett av de tydligaste exemplen på det senare.
Folkpartiet, tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet, har valt en annan väg. En konstruktiv opposition där vi velat ha en ordentlig grund för de ställningstaganden vi gemensamt måste ta. Vi har velat veta hur kostnaderna utvecklas även 2012 och 2013. Vi har velat veta vilka behov som tillkommer samma år och åren därefter. Vi har velat veta hur mycket vi har råd att investera utan att låna. Vi har velat veta hur vi kan prioritera om, istället för att bara lägga till mer pengar. Men socialdemokraterna och Lena Baastad stänger dörrar.
I en tid då världen krisar, då ekonomin skakar, då den långsiktiga välfärden ifrågasätts, måste det finnas lokala politiska ledare som visar ledarskap. I det läget saknar Örebro såväl politiskt ledarskap som politiska framtidsfrågor i de forum där politik borde diskuteras.
Media:
Bussarna: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Några få (av många) artiklar från idag om den krisande ekonomin: DN, SVD, SR
Blogg: Kent Persson
Det bristande politiska ledarskapet i Örebro kan ha sin grund i flera olika skeenden.
Det kan naturligtvis vara så att det inte finns någon erfarenhet av ledarskap. Men såväl Lena Baastad som Lennart Bondeson och Rasmus Persson har lång erfarenhet av att leda kommunen.
Det kan bero på att de tre inte har någon gemensam agenda. Ju mer man läser och hör i media om olika utspel av olika majoritetsaktörer, där några beslut inte fattats i relevanta nämnder, blir detta mer sannolikt.
Det kan ju också bero på att man väntar och kommer att komma igen så småningom. Men alla vi som varit politiker länge vet att man har en kort tid på sig i början av en ledningsperiod där resten av periodens framgång eller motgång grundläggs.
Denna brist på ledarskap är allvarlig. Den påverkar Örebro på många sätt. Huvudansvaret för denna brist ligger på socialdemokraterna och Lena Baastad. Baastad har i princip inte synts i Örebropolitiken sedan omvalet i maj. Hennes osynlighet håller på att bli ett allvarligt problem för Örebro och örebroarna. Låt mig ta ett par exempel:
När Degerfors beslut om att inte stötta en ny regional kollektivtrafikmyndighet blev känt, borde ledaren för Örebro tagit plats och berättat om hur Örebro såg på situationen och vilka olika alternativ som nu står till buds. Laxåpolitiker reagerar. Men från socialdemokraterna och Lena Baastad har det bara varit tystnad.
Folkpartiet, tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet, har valt en konstruktiv opposition där vi velat ha en grundlig utredning om ett alternativ där vi ser stadstrafiken för sig, och länstrafiken för sig, men där socialdemokraterna som vanligt sagt nej. En sådan lösning hade säkert varit mer godtagbar för Degerfors. Nu har vi två veckor på oss att lösa detta. Men från Örebro saknas ledarskap.
När ekonomin rasar runt om i världen så talar ledare för olika kommuner, och med olika politisk hemvist, om behoven av politiskt ledarskap för att värna ekonomi och välfärd. Men socialdemokraterna och Lena Baastad säger först att inget förändrats sen i våras. Och när allt fler utvecklingslinjer pekar neråt så blir det istället tystnad som blir svaret. Hur ska kommunen som organisation förhålla sig till detta? En ögonblicksbild från en nämnd som fick del av de pengar den nya majoriteten påstår sig ha: "Vad ska vi använda de här pengarna till? De försvinner väl nästa år!" Kommunen borde ha ett ledarskap som ser framåt och orkar se mer än till den kommande dagordningen. Men socialdemokraterna och Lena Baastad är tysta.
I tidningen Dagens Samhälle, Sveriges Kommuner och Landstings tidning, skrivs en mycket tydlig krönika i gårdagens nummer. Där görs skillnad mellan de kommunala ledare som tar ansvar, som förstår och som agerar, och de som låtsas som inget hänt. Tyvärr är Örebro och Lena Baastad ett av de tydligaste exemplen på det senare.
Folkpartiet, tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet, har valt en annan väg. En konstruktiv opposition där vi velat ha en ordentlig grund för de ställningstaganden vi gemensamt måste ta. Vi har velat veta hur kostnaderna utvecklas även 2012 och 2013. Vi har velat veta vilka behov som tillkommer samma år och åren därefter. Vi har velat veta hur mycket vi har råd att investera utan att låna. Vi har velat veta hur vi kan prioritera om, istället för att bara lägga till mer pengar. Men socialdemokraterna och Lena Baastad stänger dörrar.
I en tid då världen krisar, då ekonomin skakar, då den långsiktiga välfärden ifrågasätts, måste det finnas lokala politiska ledare som visar ledarskap. I det läget saknar Örebro såväl politiskt ledarskap som politiska framtidsfrågor i de forum där politik borde diskuteras.
Media:
Bussarna: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Några få (av många) artiklar från idag om den krisande ekonomin: DN, SVD, SR
Blogg: Kent Persson
2011-09-08
Miljöpartiets plats
Läser idag i bland annat Dagens Samhälle om att en stor majoritet av miljöpartiets gruppledare kan tänka sig ett samarbete med bland annat Moderaterna. Det är en välkommen "nyhet". Egentligen borde den väl ligga i miljöpartiets själ. Hade de inte en valaffisch för några år sedan som sa ungefär så här: "Inte höger. Inte vänster. Rakt fram."
Men bilden är mer komplex än så. Läser man väljarundersökningar finner man att miljöpartiets väljare mer definierar sig som vänster än höger. Samtidigt är partiet som starkast i Stockholms innerstad, en plats för människor som knappast kännetecknas av de normaliserade tankarna om vänster och höger. I det perspektivet var den rödgröna sörjan på riksplanet inför förra valet förståelig. Men den var sannolikt lika illa för miljöpartiet som för sossarna.
Här i Örebro har samarbetet med Miljöpartiet fungerat väl. Folkpartiet och Miljöpartiet har i vissa lägen en väljarkår och en politisk grund som är likartad. Här finns det starka engagemanget för globala frågor. Här finns också en syn på individens rättigheter och möjligheter som är likartad. Men det finns också skillnader. Egentligen kanske kärnkraftsfrågan inte handlar om kärnkraft, utan om synen på teknik. Där folkpartisterna är teknikoptimister, är miljöpartisterna teknikskeptiker. Och fortfarande finns det betydligt fler förbudsivrare bland miljöpartisterna än i Folkpartiet. Vi vill förbjuda alkohol, de vill förbjuda det som är skadligt för miljön.
Ovanstående är naturligtvis gereraliseringar som inte är kompletta på något sätt. Men skulle man gå igenom alla riksdagens partier på samma generella sätt, är det sannolikt enklare att hitta större skillnader mellan Folkpartiet och flera andra partier än mellan Folkpartiet och Miljöpartiet.
Det är i en historisk backspegel tråkigt att de regeringsförhandlingar som Lars Leijonborg förde med bland annat MP efter valet 2002 inte ledde längre. En sådan regering hade kunnat innebära stora förändringar av svensk politik och skapat intressanta framtidskoalitioner.
Det finns många skäl för att Dagens Samhälles undersökningar ska anses som en positiv politisk nyhet. För oss gröna liberaler är ett framtida samarbete med ett miljöparti som gjort sig fritt från den röda bördan en naturlig följd av den snabba förändring världen nu genomgår. En värld i klimatkris, i ekonomisk kris, i integrationskris, i värderingskris, behöver mer grön liberal politik!
Media: DN, Dagens Samhälle, SR, TV4
Men bilden är mer komplex än så. Läser man väljarundersökningar finner man att miljöpartiets väljare mer definierar sig som vänster än höger. Samtidigt är partiet som starkast i Stockholms innerstad, en plats för människor som knappast kännetecknas av de normaliserade tankarna om vänster och höger. I det perspektivet var den rödgröna sörjan på riksplanet inför förra valet förståelig. Men den var sannolikt lika illa för miljöpartiet som för sossarna.
Här i Örebro har samarbetet med Miljöpartiet fungerat väl. Folkpartiet och Miljöpartiet har i vissa lägen en väljarkår och en politisk grund som är likartad. Här finns det starka engagemanget för globala frågor. Här finns också en syn på individens rättigheter och möjligheter som är likartad. Men det finns också skillnader. Egentligen kanske kärnkraftsfrågan inte handlar om kärnkraft, utan om synen på teknik. Där folkpartisterna är teknikoptimister, är miljöpartisterna teknikskeptiker. Och fortfarande finns det betydligt fler förbudsivrare bland miljöpartisterna än i Folkpartiet. Vi vill förbjuda alkohol, de vill förbjuda det som är skadligt för miljön.
Ovanstående är naturligtvis gereraliseringar som inte är kompletta på något sätt. Men skulle man gå igenom alla riksdagens partier på samma generella sätt, är det sannolikt enklare att hitta större skillnader mellan Folkpartiet och flera andra partier än mellan Folkpartiet och Miljöpartiet.
Det är i en historisk backspegel tråkigt att de regeringsförhandlingar som Lars Leijonborg förde med bland annat MP efter valet 2002 inte ledde längre. En sådan regering hade kunnat innebära stora förändringar av svensk politik och skapat intressanta framtidskoalitioner.
Det finns många skäl för att Dagens Samhälles undersökningar ska anses som en positiv politisk nyhet. För oss gröna liberaler är ett framtida samarbete med ett miljöparti som gjort sig fritt från den röda bördan en naturlig följd av den snabba förändring världen nu genomgår. En värld i klimatkris, i ekonomisk kris, i integrationskris, i värderingskris, behöver mer grön liberal politik!
Media: DN, Dagens Samhälle, SR, TV4
2011-09-07
Roligare att satsa, än att läsa riksbanksprotokoll...
Idag har den nya kommunledningen, vad den nu ska kallas, satsat nya resurser för barnomsorg och äldreomsorg. Visst är det roligt att kunna gå ut till förskollärarna och säga att ni nu får pengar för nya barngrupper, eller till de inom äldreomsorgen och säga att ni nu får mer personal.
Det är just så denna oansvariga kommunledning, för just så kan den kallas, agerar. De lovar och de satsar. Men har någon av dem läst riksbankens pressmeddelande, eller något protokoll från tidigare styrelsemöten? Knappast.
Ändå är det just det de borde göra. Annars kan det bli så Juholtskt fel som när kommunalrådet Björn Sundin på senaste kommunfullmäktige sa att: "Vi ser ingen anledning att ändra oss från vad vi tyckte i våras." Precis som Juholt så ser inte Sundin, eller Baastad heller för den delen, någon värld utanför. Kommunledningen kan agera utan att titta på vad som händer i världen. Kommunledningen kan agera som om de har ett ymnighetshorn med pengar. Kommunledningen kan satsa som om morgondagen inte fanns.
Tyvärr finns sannolikt inte bara en morgondag, utan ett stort antal dagar därefter. Dagar där omvärlden just nu går igenom en turbulens som saknar motstycke. Det som hände 2008 var oväntat, drastiskt och skrämmande. Men det som sker nu är sannolikt än mer skrämmande.
2008 blev en finanskris en global lågkonjunktur. Men staterna klarade med gemensamma ansträngningar och kraftigt ökade offentliga utgifter att hantera krisen.
2011 skakar grunderna för möjligheten att hantera offentliga utgifter. Om lågkonjunkturen kommer så finns inte samma möjligheter att hantera den med ökade offentliga utgifter. Och om de offentliga utgifterna ska komma i balans så krävs så stora besparingar, främst i USA men även i många länder i Europa, att just detta kan utlösa den lågkonjunktur som borde kräva ökade offentliga utgifter.
Hur hanterar världsledarna detta? Finns det något enkelt svar? Det enkla svaret är naturligtvis - nej.
Och om turbulensen blir för stor, om Grekland inte klarar av sina åtaganden, om smittan sprider sig till Italien, Spanien, Irland, vad händer då med Euron, och med den europeiska tillväxten?
Och hur klarar demokratin att hantera den kris vi idag befinner oss i? Vi ser ett mer eller mindre lamslaget demokratiskt system i USA. Vi ser våldsamma protester i de europeiska länder som behöver spara. Vi ser bland annat Finland ställa krav på europeiska grannar som inte borde höra hemma i en union. Vad händer?
I detta läge går den allsvetande oansvariga kommunledningen ut och satsar med pengar man inte har. Om en dryg månad kommer Sveriges Kommuner och Landstings nästa prognos där intäkterna 2012 - 2014 med allra största säkerhet kommer att revideras ner. Sannolikheten för kraftiga besparingar redan 2011 är stor. Jag läste nyligen om Täby kommun, en av de mer välmående svenska kommunerna, som redan planerar för hur man ska hantera kommande underskott. Men i Örebro finns ingen morgondag. Det finns ingen världskris. Det finns inget ekonomiskt ansvar.
För Folkpartiet är det självklart att välfärden måste byggas på en ekonomiskt stabil grund. Vi inser och har alltid insett att det inte är politikernas pengar vi hanterar, utan de pengar skattebetalarna i sitt anletes svett arbetat ihop och betalat in i skatt. Då måste vi hantera dem varsamt.
I en kommun som Örebro borde det innebära:
Att inga nya pengasatsningar gjordes innan de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna var klara.
Att investeringsvolymerna nu begränsades till vad ekonomin tål och vad befolkningsökningen kräver.
Att vi verkligen började prioritera mellan det som är nödvändigt och det som är onödigt.
Det sistnämnda är kanske det svåraste. Men jag kan ge några förslag:
Hellre fler lärare med bättre löner än tomma lokaler i för stora skolor.
Hellre fler förskollärare med bättre arbetsvillkor än vårdnadsbidrag till ett fåtal.
Hellre fler undersköterskor för en trygg äldreomsorg än dyr rätt till heltid.
Hellre mer pengar till barn, elever och gamla än en gigantisk politisk organisation.
Hellre mer pengar till ren luft och rent vatten än en alldeles för stor administration.
En ansvarsfull kommunledning borde jobba med de frågorna. Men de skapar ju inga bra mediala rubriker. Så för socialdemokraterna blir det som det alltid blir: De lovar mer pengar till allt. Det spelar ingen roll om man heter Juholt och finns i riksdagen, eller om man heter Baastad och sitter i kommunfullmäktige. Lösningarna är desamma. Oansvarigheten likaså.
Baastad och Juholt borde nog läsa fler Riksbankspressmeddelanden, exempelvis här, än lyssna till mediala spindoktorers kortsiktiga politikråd.
Media: DN och DN, SVD och SVD,
Bloggar: Kent Persson
Det är just så denna oansvariga kommunledning, för just så kan den kallas, agerar. De lovar och de satsar. Men har någon av dem läst riksbankens pressmeddelande, eller något protokoll från tidigare styrelsemöten? Knappast.
Ändå är det just det de borde göra. Annars kan det bli så Juholtskt fel som när kommunalrådet Björn Sundin på senaste kommunfullmäktige sa att: "Vi ser ingen anledning att ändra oss från vad vi tyckte i våras." Precis som Juholt så ser inte Sundin, eller Baastad heller för den delen, någon värld utanför. Kommunledningen kan agera utan att titta på vad som händer i världen. Kommunledningen kan agera som om de har ett ymnighetshorn med pengar. Kommunledningen kan satsa som om morgondagen inte fanns.
Tyvärr finns sannolikt inte bara en morgondag, utan ett stort antal dagar därefter. Dagar där omvärlden just nu går igenom en turbulens som saknar motstycke. Det som hände 2008 var oväntat, drastiskt och skrämmande. Men det som sker nu är sannolikt än mer skrämmande.
2008 blev en finanskris en global lågkonjunktur. Men staterna klarade med gemensamma ansträngningar och kraftigt ökade offentliga utgifter att hantera krisen.
2011 skakar grunderna för möjligheten att hantera offentliga utgifter. Om lågkonjunkturen kommer så finns inte samma möjligheter att hantera den med ökade offentliga utgifter. Och om de offentliga utgifterna ska komma i balans så krävs så stora besparingar, främst i USA men även i många länder i Europa, att just detta kan utlösa den lågkonjunktur som borde kräva ökade offentliga utgifter.
Hur hanterar världsledarna detta? Finns det något enkelt svar? Det enkla svaret är naturligtvis - nej.
Och om turbulensen blir för stor, om Grekland inte klarar av sina åtaganden, om smittan sprider sig till Italien, Spanien, Irland, vad händer då med Euron, och med den europeiska tillväxten?
Och hur klarar demokratin att hantera den kris vi idag befinner oss i? Vi ser ett mer eller mindre lamslaget demokratiskt system i USA. Vi ser våldsamma protester i de europeiska länder som behöver spara. Vi ser bland annat Finland ställa krav på europeiska grannar som inte borde höra hemma i en union. Vad händer?
I detta läge går den allsvetande oansvariga kommunledningen ut och satsar med pengar man inte har. Om en dryg månad kommer Sveriges Kommuner och Landstings nästa prognos där intäkterna 2012 - 2014 med allra största säkerhet kommer att revideras ner. Sannolikheten för kraftiga besparingar redan 2011 är stor. Jag läste nyligen om Täby kommun, en av de mer välmående svenska kommunerna, som redan planerar för hur man ska hantera kommande underskott. Men i Örebro finns ingen morgondag. Det finns ingen världskris. Det finns inget ekonomiskt ansvar.
För Folkpartiet är det självklart att välfärden måste byggas på en ekonomiskt stabil grund. Vi inser och har alltid insett att det inte är politikernas pengar vi hanterar, utan de pengar skattebetalarna i sitt anletes svett arbetat ihop och betalat in i skatt. Då måste vi hantera dem varsamt.
I en kommun som Örebro borde det innebära:
Att inga nya pengasatsningar gjordes innan de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna var klara.
Att investeringsvolymerna nu begränsades till vad ekonomin tål och vad befolkningsökningen kräver.
Att vi verkligen började prioritera mellan det som är nödvändigt och det som är onödigt.
Det sistnämnda är kanske det svåraste. Men jag kan ge några förslag:
Hellre fler lärare med bättre löner än tomma lokaler i för stora skolor.
Hellre fler förskollärare med bättre arbetsvillkor än vårdnadsbidrag till ett fåtal.
Hellre fler undersköterskor för en trygg äldreomsorg än dyr rätt till heltid.
Hellre mer pengar till barn, elever och gamla än en gigantisk politisk organisation.
Hellre mer pengar till ren luft och rent vatten än en alldeles för stor administration.
En ansvarsfull kommunledning borde jobba med de frågorna. Men de skapar ju inga bra mediala rubriker. Så för socialdemokraterna blir det som det alltid blir: De lovar mer pengar till allt. Det spelar ingen roll om man heter Juholt och finns i riksdagen, eller om man heter Baastad och sitter i kommunfullmäktige. Lösningarna är desamma. Oansvarigheten likaså.
Baastad och Juholt borde nog läsa fler Riksbankspressmeddelanden, exempelvis här, än lyssna till mediala spindoktorers kortsiktiga politikråd.
Media: DN och DN, SVD och SVD,
Bloggar: Kent Persson
Valfrihetens pris
Läser med intresse dagens DN-debatt. Privatiseringar är ett hett och intressant ämne. Därför borde man kanske läsa hela rapporten innan man kommenterar. Men själva debattartikeln i sig är för intressant för att man ska avstå.
Det finns enligt artikeln inga bevis på att privatiseringen av ett antal välfärdstjänster vare sig inneburit ökad kvalitet, eller minskade kostnader. Det är intressant. Men vad säger artikelförfattaren egentligen? Jag gissar att rätt många kommer att tolka artikeln motsatsvis. Att det hade varit lika bra eller bättre att bibehålla all välfärdsproduktion i offentlig regi. Men vad jag kan läsa så står det inte så i artikeln. Istället står det att det finns få eller inga studier som bevisar att privatiseringarna skulle gett några effektivitets- eller kvalitetsvinster. Vad gäller det offentliga står i klartext: Därmed inte sagt att en fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ.
Det ena är alltså inte bevisat bättre. Det andra inte bevisat bättre eller sämre.
De senaste årens valfrihetsarbete har byggt på flera olika grundstenar. Det har handlat om att söka nya, effektivare vägar att klara av en allt mer ökande välfärdsproduktion. Det har handlat om att möta den individualisering som skett inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Det har handlat om att skapa större valfrihet. Och det har under senare tid också handlat om att söka vägar att stärka det civila samhället.
Har det fungerat? Vad artikeln säger är att ingen egentligen vet. Och sannolikt kommer det att vara svårt att få veta. Skälet till detta är enkelt. Det går inte att göra jämförande analyser. Ingen kan backa Sverige till 1980 och sedan göra om allt en gång till utan att privatisera något som drivs av det offentliga. Men mer forskning kan säkert ge bättre beslutsunderlag i framtiden.
Jag har aldrig varit någon privatiseringskramare. Det finns politiker som vill privatisera för sakens egen skull, sätta procentmål för hur stora delar av verksamheterna som ska drivas på entreprenad, eller gå så långt som i exempelvis Täby, där nästan hela välfärdsproduktionen verkar vara "till salu".
För mig finns det ett antal grundvärden som gör att jag ändå kommer att fortsätta att driva på för att skapa fler alternativ och öka andelen entreprenader i Örebro.
Det första handlar om jämförbarhet och affärsmässighet. Privata alternativ har skapat betydligt bättre förutsättningar att mäta den egna verksamheten. Vi kan idag på ett helt annat sätt än tidigare följa upp, utvärdera och återkoppla resultat inom de egna verksamheterna utifrån en relief av vad andra aktörer uppnår.
Det andra handlar om individualism och valfrihet. Den som påstår att det skulle vara bättre om det offentliga driver all offentligt finansierad verksamhet måste fundera över hur ett sådant systemskifte skulle ske. Vem skulle förbjuda föräldrar och ungdomar att välja förskola eller skola? Vem skulle förbjuda äldre och deras anhöriga att välja hemtjänstutövare eller vårdboende? Vem skulle slopa vårdgarantierna inom sjukvården, eftersom det inte skulle finnas några alternativa utförare? Världen förändras och vi med dem. Idag tar vi valfrihet och individualism som något självklart. Den utvecklingen går knappast att vända.
Det tredje handlar om det civila samhället. Jag tror nämligen på att många fler välfärdstjänster skulle kunna utföras av det civila samhället. Det skulle innebära två positiva förändringar. Dels så skulle fler människor i utkanten av samhället beredas möjlighet till god sysselsättning. Dels skulle det civila samhället, grunden för välfärdssamhället och basen för den offentliga sektorn, stärkas. Vi ser idag risker med ett försvagat civilt samhälle. Om den utvecklingen fortsätter kan själva basen för det sammanhållna samhället komma att ifrågasättas.
Men jag är också säker på att framtiden kommer att innebära stora förändringar för hur vi jobbar med privata alternativ. Det handlar om att säkra att den offentliga finansieringen används till det den ska användas till. Vinster är inget fult, vare sig i offentlig eller privat sektor. Men en offentligt finansierad verksamhet får knappast ha vinst som huvudsakligt ändamål. Här finns skäl för ökat tankearbete hur man kombinerar företagande, lagstiftning, genomförande och uppföljning.
Det handlar också om omfattningen av det offentliga uppdraget. När vi ser den positiva utvecklingen med ett starkt ökande antal äldre, ser vi också utmaningen det innebär. Hur klarar vi den offentliga sektorns finansiering? Det är bara en av de avgörande frågor vi har att hantera de kommande åren. Vi måste också klara av att finansiera ett ökat klimatarbete, större satsningar på integration, en kraftfull satsning på en bättre skola och så vidare. Och grunden för detta är att vi klarar av att rekrytera bra medarbetare, med de löneförändringar det innebär. Detta kommer att innebära kraftiga förändringar av det offentliga uppdraget, oavsett vilken politisk ideologi man företräder.
Media: DN, SVD, SR Ekot, SVT
Det finns enligt artikeln inga bevis på att privatiseringen av ett antal välfärdstjänster vare sig inneburit ökad kvalitet, eller minskade kostnader. Det är intressant. Men vad säger artikelförfattaren egentligen? Jag gissar att rätt många kommer att tolka artikeln motsatsvis. Att det hade varit lika bra eller bättre att bibehålla all välfärdsproduktion i offentlig regi. Men vad jag kan läsa så står det inte så i artikeln. Istället står det att det finns få eller inga studier som bevisar att privatiseringarna skulle gett några effektivitets- eller kvalitetsvinster. Vad gäller det offentliga står i klartext: Därmed inte sagt att en fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ.
Det ena är alltså inte bevisat bättre. Det andra inte bevisat bättre eller sämre.
De senaste årens valfrihetsarbete har byggt på flera olika grundstenar. Det har handlat om att söka nya, effektivare vägar att klara av en allt mer ökande välfärdsproduktion. Det har handlat om att möta den individualisering som skett inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Det har handlat om att skapa större valfrihet. Och det har under senare tid också handlat om att söka vägar att stärka det civila samhället.
Har det fungerat? Vad artikeln säger är att ingen egentligen vet. Och sannolikt kommer det att vara svårt att få veta. Skälet till detta är enkelt. Det går inte att göra jämförande analyser. Ingen kan backa Sverige till 1980 och sedan göra om allt en gång till utan att privatisera något som drivs av det offentliga. Men mer forskning kan säkert ge bättre beslutsunderlag i framtiden.
Jag har aldrig varit någon privatiseringskramare. Det finns politiker som vill privatisera för sakens egen skull, sätta procentmål för hur stora delar av verksamheterna som ska drivas på entreprenad, eller gå så långt som i exempelvis Täby, där nästan hela välfärdsproduktionen verkar vara "till salu".
För mig finns det ett antal grundvärden som gör att jag ändå kommer att fortsätta att driva på för att skapa fler alternativ och öka andelen entreprenader i Örebro.
Det första handlar om jämförbarhet och affärsmässighet. Privata alternativ har skapat betydligt bättre förutsättningar att mäta den egna verksamheten. Vi kan idag på ett helt annat sätt än tidigare följa upp, utvärdera och återkoppla resultat inom de egna verksamheterna utifrån en relief av vad andra aktörer uppnår.
Det andra handlar om individualism och valfrihet. Den som påstår att det skulle vara bättre om det offentliga driver all offentligt finansierad verksamhet måste fundera över hur ett sådant systemskifte skulle ske. Vem skulle förbjuda föräldrar och ungdomar att välja förskola eller skola? Vem skulle förbjuda äldre och deras anhöriga att välja hemtjänstutövare eller vårdboende? Vem skulle slopa vårdgarantierna inom sjukvården, eftersom det inte skulle finnas några alternativa utförare? Världen förändras och vi med dem. Idag tar vi valfrihet och individualism som något självklart. Den utvecklingen går knappast att vända.
Det tredje handlar om det civila samhället. Jag tror nämligen på att många fler välfärdstjänster skulle kunna utföras av det civila samhället. Det skulle innebära två positiva förändringar. Dels så skulle fler människor i utkanten av samhället beredas möjlighet till god sysselsättning. Dels skulle det civila samhället, grunden för välfärdssamhället och basen för den offentliga sektorn, stärkas. Vi ser idag risker med ett försvagat civilt samhälle. Om den utvecklingen fortsätter kan själva basen för det sammanhållna samhället komma att ifrågasättas.
Men jag är också säker på att framtiden kommer att innebära stora förändringar för hur vi jobbar med privata alternativ. Det handlar om att säkra att den offentliga finansieringen används till det den ska användas till. Vinster är inget fult, vare sig i offentlig eller privat sektor. Men en offentligt finansierad verksamhet får knappast ha vinst som huvudsakligt ändamål. Här finns skäl för ökat tankearbete hur man kombinerar företagande, lagstiftning, genomförande och uppföljning.
Det handlar också om omfattningen av det offentliga uppdraget. När vi ser den positiva utvecklingen med ett starkt ökande antal äldre, ser vi också utmaningen det innebär. Hur klarar vi den offentliga sektorns finansiering? Det är bara en av de avgörande frågor vi har att hantera de kommande åren. Vi måste också klara av att finansiera ett ökat klimatarbete, större satsningar på integration, en kraftfull satsning på en bättre skola och så vidare. Och grunden för detta är att vi klarar av att rekrytera bra medarbetare, med de löneförändringar det innebär. Detta kommer att innebära kraftiga förändringar av det offentliga uppdraget, oavsett vilken politisk ideologi man företräder.
Media: DN, SVD, SR Ekot, SVT
2011-09-06
Mi(s)(s)lyckad kollektivtrafik
Det skulle bli så bra. Kompisarna Sundin och Karlsson hade upplägget klart för sig. Först skulle landstinget ta över all kollektivtrafik från kommunerna. Sen skulle Örebro kommun (olagligt?) kompensera de små länskommunerna och dessutom bygga ett nytt resecentrum. Och sen skulle de båda dela på ansvaret för flygplatsen. Så skulle örebroarna få betala mer igen, denna gång för flyget både genom kommunalskatten och landstingsskatten.
Men de hade glömt en sak. Demokrati förutsätter att man har antingen en tillräcklig majoritet, eller som i detta fall alla länets kommuner, med sig.
Landstingets socialdemokrater har aldrig behövt ta hänsyn till någon annan. De har styrt landstinget sedan demokratin infördes. Enbart detta faktum borde få många att fundera. Ibland blir det så övertydligt att det stora partiet tror sig kunna styra själv. Bara arbetarkommunen och länsorganisationen bestämt sig så blir det så. Men deras maktmonopol är på väg att brytas. Redan skakar det i grunderna. Kollektivtrafikfrågan är ytterligare ett tecken på detta.
Örebro kommuns socialdemokrater under ledning av Sundin och Baastad trodde uppenbarligen att de skulle kunna återuppta det styrsystem som fanns före 2006. Då var Örebro kommun en spegel av landstinget. Den lokala demokratin var mest ett irritationsmoment på vägen. När arbetarkommunen bestämt sig var ju allt klart. Många gånger klagade jag och andra på att besluten fattades utanför de officiella beslutsrummen, i korridoren på Rådhuset istället för i kommunstyrelsen, i slutna rum istället för i kommunfullmäktige. Nu är Björn Sundin på väg att göra samma sak igen. Åter stängs dörrarna. Åter härskar slutenhet. Åter tas besluten av kompisar, utan insyn av vare sig andra politiker eller örebroare.
Men Degerfors beslut visar också på något annat. Den visar på den svaga tilltron till Örebro Läns Landsting. Och den visar på den svaga tilltron till Örebro som regionhuvudstad.
Degerfors trodde inte på att landstinget skulle klara av att vara en regional kollektivtrafikmyndighet. Man var orolig för att man skulle få betala Örebros stadsbussar, utan att få något igen. Kanske var oron befogad. Men från Örebros håll fanns samma oro, fast motriktad. Min tilltro till den socialdemokratiska landstingsledningen är låg när det gäller regionalt samarbete. Jonas Karlsson utmärkte sig mest under sin tid som kommunalråd av att skapa konflikter mellan kommunerna i regionen, även när ledningarna kom från samma parti. Sedan, när han bytte bana till landstinget, verkade det mest som om han ville att Örebro skulle betala mer för allt. Med regeringens öppning för kommuner att köpa tilläggstrafik, fanns det i vart fall hos flera av oss i oppositionen en oro att landstinget bara skulle stå för en låg grundnivå för stadstrafiken och Örebro därefter skulle få betala resten dyrt. Örebroarna skulle alltså få betala två gånger.
Men Degerfors ifrågasättande av nyttan av Örebro som regionhuvudstad måste få många av oss att fundera. Under mina år som kommunstyrelseordförande försökte jag skapa goda relationer till övriga länskommuner. Det var inte helt enkelt. Politiska hänsyn kom emellan. Men det fanns undantag. Och arbetet gick framåt, även om det gick långsamt och inte tillräckligt långt. Men det finns en lång väg kvar att vandra. Vi måste kunna övertyga såväl Laxåbor som Hälleforsare, Lindesbergare och Degerforsare, att de tjänar på om Örebro går bra, växer och fungerar väl.
Kollektivtrafiken är en del av detta. Det som nu behövs är lyhörda politiker, såväl i landstinget som i kommunerna. som börjar om från början. Kan socialdemokraterna i landstinget övertyga oss såväl örebroare som degerforsare att de kommer att jobba för hela länets bästa, utan politiska förtecken och utan att låta någon betala för någon annan? Kommer de att kunna skapa förtroende för att de ska bygga en bättre, miljövänligare och mer tillväxtvänlig kollektivtrafik utan att slösa med skattebetalarnas pengar på egna profilprojekt? Det är knäckfrågorna som nu måste lösas. Då krävs mer demokrati, mer samtal och mindre uppgörelser mellan kompisar i slutna rum.
Media: SVT Tvärsnytt NA-ledare
Men de hade glömt en sak. Demokrati förutsätter att man har antingen en tillräcklig majoritet, eller som i detta fall alla länets kommuner, med sig.
Landstingets socialdemokrater har aldrig behövt ta hänsyn till någon annan. De har styrt landstinget sedan demokratin infördes. Enbart detta faktum borde få många att fundera. Ibland blir det så övertydligt att det stora partiet tror sig kunna styra själv. Bara arbetarkommunen och länsorganisationen bestämt sig så blir det så. Men deras maktmonopol är på väg att brytas. Redan skakar det i grunderna. Kollektivtrafikfrågan är ytterligare ett tecken på detta.
Örebro kommuns socialdemokrater under ledning av Sundin och Baastad trodde uppenbarligen att de skulle kunna återuppta det styrsystem som fanns före 2006. Då var Örebro kommun en spegel av landstinget. Den lokala demokratin var mest ett irritationsmoment på vägen. När arbetarkommunen bestämt sig var ju allt klart. Många gånger klagade jag och andra på att besluten fattades utanför de officiella beslutsrummen, i korridoren på Rådhuset istället för i kommunstyrelsen, i slutna rum istället för i kommunfullmäktige. Nu är Björn Sundin på väg att göra samma sak igen. Åter stängs dörrarna. Åter härskar slutenhet. Åter tas besluten av kompisar, utan insyn av vare sig andra politiker eller örebroare.
Men Degerfors beslut visar också på något annat. Den visar på den svaga tilltron till Örebro Läns Landsting. Och den visar på den svaga tilltron till Örebro som regionhuvudstad.
Degerfors trodde inte på att landstinget skulle klara av att vara en regional kollektivtrafikmyndighet. Man var orolig för att man skulle få betala Örebros stadsbussar, utan att få något igen. Kanske var oron befogad. Men från Örebros håll fanns samma oro, fast motriktad. Min tilltro till den socialdemokratiska landstingsledningen är låg när det gäller regionalt samarbete. Jonas Karlsson utmärkte sig mest under sin tid som kommunalråd av att skapa konflikter mellan kommunerna i regionen, även när ledningarna kom från samma parti. Sedan, när han bytte bana till landstinget, verkade det mest som om han ville att Örebro skulle betala mer för allt. Med regeringens öppning för kommuner att köpa tilläggstrafik, fanns det i vart fall hos flera av oss i oppositionen en oro att landstinget bara skulle stå för en låg grundnivå för stadstrafiken och Örebro därefter skulle få betala resten dyrt. Örebroarna skulle alltså få betala två gånger.
Men Degerfors ifrågasättande av nyttan av Örebro som regionhuvudstad måste få många av oss att fundera. Under mina år som kommunstyrelseordförande försökte jag skapa goda relationer till övriga länskommuner. Det var inte helt enkelt. Politiska hänsyn kom emellan. Men det fanns undantag. Och arbetet gick framåt, även om det gick långsamt och inte tillräckligt långt. Men det finns en lång väg kvar att vandra. Vi måste kunna övertyga såväl Laxåbor som Hälleforsare, Lindesbergare och Degerforsare, att de tjänar på om Örebro går bra, växer och fungerar väl.
Kollektivtrafiken är en del av detta. Det som nu behövs är lyhörda politiker, såväl i landstinget som i kommunerna. som börjar om från början. Kan socialdemokraterna i landstinget övertyga oss såväl örebroare som degerforsare att de kommer att jobba för hela länets bästa, utan politiska förtecken och utan att låta någon betala för någon annan? Kommer de att kunna skapa förtroende för att de ska bygga en bättre, miljövänligare och mer tillväxtvänlig kollektivtrafik utan att slösa med skattebetalarnas pengar på egna profilprojekt? Det är knäckfrågorna som nu måste lösas. Då krävs mer demokrati, mer samtal och mindre uppgörelser mellan kompisar i slutna rum.
Media: SVT Tvärsnytt NA-ledare
Humorhimlen till Örebro!
Har blivit inbjuden av min vän Fredrik Beckman att signa en lista som vill att Morgonpasset i P3 ska komma till Örebro med sin programpunkt Humorhimlen. Vill ni veta mer om Humorhimlen kan ni läsa här, eller här och rösta genom att maila hit: p3morgonpasset@sverigesradio.se
Humorhimlen åker naturligtvis till de tre stora städerna. Men lyssnarna har en möjlighet att "rösta" fram den fjärde orten. Och varför ska det inte bli Örebro?
Bor du i gnällbältet? Är Örebro gnällbältets huvudstad? En del påstår det. Och visst låter närkingskan rätt skrämmande. En del tycker att man ska förneka detta och låtsas som om det inte finns något gnällbälte, eller att vi aldrig säger "det går allri". Jag tror det är fel väg att gå.
Ibland handlar det istället om att bejaka vad man är och istället vrida omgivningens uppfattning. Närkingskan är en gnällig dialekt. Men den kan användas som ett humorvapen mot dem som tror att vi är gnälliga, när vi egentligen bara är ironiskt roliga. Kolla Hjalmar Berglund bara. Eller någon annan av närkingarna i Flackrevyn. Gnälliga? Javisst. Men otroligt roliga.
Och det fantastiska talessättet:
"Visst är det vacker väder här i Örebro?"
"Ja - idag ja..."
är väl egentligen en rätt rolig omskrivning att inte ta eländet idag med sig in i morgondagen. För:
"Visst är det skitväder här i Örebro?"
"Ja - idag ja..."
Örebro har förändrats i en så fantastisk positiv riktning de senaste åren. Det händer så mycket spännande i den stad jag älskar. KIF Örebro ligger tvåa i damallsvenskan. Svenska Kammarorkestern, med sin roliga, danska dirigent (obs humorn), lägger världen för sina fötter. Bridgefestivalen sätter allt på ett kort. O helga natt lyser upp decembermörkret. Och snart har vi Sveriges märkligaste festival här i Örebro när du istället för att tälta och stå på leriga åkrar och lyssna på band långt borta, istället sätter dig på puben och ser och hör dem på närhåll!
Och sedan är det ju Örebro Open Art.
Jag säger bara:
DEN STORA GULA KANINEN.
En del vill ha den kvar. Själv tycker jag att den borde få ett värdigt slut genom att (inser att min idé är för riskabel att ens nämnas på bloggen...).
Jag hoppas att Fredrik Beckmans initiativ kan sprida sig i staden. Kanske stadens media kan haka på. Både Radio Örebro, Tvärsnytt, Nerikes Allehanda och TV4 borde skulle säkert behöva en mer humoristisk inriktning, framförallt med tanke på hur tråkiga vi politiker i denna stad är...
Kolla in Fredriks uppmaning här!
Humorhimlen åker naturligtvis till de tre stora städerna. Men lyssnarna har en möjlighet att "rösta" fram den fjärde orten. Och varför ska det inte bli Örebro?
Bor du i gnällbältet? Är Örebro gnällbältets huvudstad? En del påstår det. Och visst låter närkingskan rätt skrämmande. En del tycker att man ska förneka detta och låtsas som om det inte finns något gnällbälte, eller att vi aldrig säger "det går allri". Jag tror det är fel väg att gå.
Ibland handlar det istället om att bejaka vad man är och istället vrida omgivningens uppfattning. Närkingskan är en gnällig dialekt. Men den kan användas som ett humorvapen mot dem som tror att vi är gnälliga, när vi egentligen bara är ironiskt roliga. Kolla Hjalmar Berglund bara. Eller någon annan av närkingarna i Flackrevyn. Gnälliga? Javisst. Men otroligt roliga.
Och det fantastiska talessättet:
"Visst är det vacker väder här i Örebro?"
"Ja - idag ja..."
är väl egentligen en rätt rolig omskrivning att inte ta eländet idag med sig in i morgondagen. För:
"Visst är det skitväder här i Örebro?"
"Ja - idag ja..."
Örebro har förändrats i en så fantastisk positiv riktning de senaste åren. Det händer så mycket spännande i den stad jag älskar. KIF Örebro ligger tvåa i damallsvenskan. Svenska Kammarorkestern, med sin roliga, danska dirigent (obs humorn), lägger världen för sina fötter. Bridgefestivalen sätter allt på ett kort. O helga natt lyser upp decembermörkret. Och snart har vi Sveriges märkligaste festival här i Örebro när du istället för att tälta och stå på leriga åkrar och lyssna på band långt borta, istället sätter dig på puben och ser och hör dem på närhåll!
Och sedan är det ju Örebro Open Art.
Jag säger bara:
DEN STORA GULA KANINEN.
En del vill ha den kvar. Själv tycker jag att den borde få ett värdigt slut genom att (inser att min idé är för riskabel att ens nämnas på bloggen...).
Jag hoppas att Fredrik Beckmans initiativ kan sprida sig i staden. Kanske stadens media kan haka på. Både Radio Örebro, Tvärsnytt, Nerikes Allehanda och TV4 borde skulle säkert behöva en mer humoristisk inriktning, framförallt med tanke på hur tråkiga vi politiker i denna stad är...
Kolla in Fredriks uppmaning här!
2011-09-05
Pensionärsskatt?
Ska pensionärer betala högre skatt än de som arbetar? En del tycker att svaret är enkelt. Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Wadelich menar att det ska löna sig att jobba och att ha jobbat. Ett fantastiskt politikersvar som säger - ingenting.
Jag är den förste att hävda att vi som jobbar politiskt de kommande åren måste arbeta för en bättre politik för äldre. När fler svenskar blir äldre kommer vi att behöva förändra många regelverk, system och verksamheter.
Det handlar om arbetslivet. Alliansregeringen har gjort det förmånligare att jobba även efter att du blivit folkpensionär. Det arbetet måste fortsätta. Den som vill och kan jobba även efter 67, ska få göra det. Likaså är det nog en god idé om fler arbetsgivare skapar anpassade arbeten, så att fler orkar jobba längre upp i åren.
Det handlar om sjukvården. När vi blir äldre, är sannolikheten också större att vi under någon tid av vår sista levnadstid behöver vård. Och om vården är framgångsrik så kan vi behöva anpassade boenden, där vi kan få god omsorg, men också vård, under längre eller kortare perioder. Det svenska systemet för sjukvård och omsorg, fördelade på två huvudmän, måste förändras. Istället för en organisationsanpassning, måste vi skapa en individanpassad äldreomsorg och äldresjukvård. Geriatrik och gerontologi måste få en större plats inom vård, omsorg och folkhälsoarbete.
Det handlar om att skapa det individuella åldrandet. Du ska aldrig behöva bli del av ett kollektiv bara på grund av din ålder. Du måste få leva som individ hela livet. Det kommer att ställa rätt mycket på ända, framförallt inom den fortfarande kollektivistiska kommunala äldreomsorgen. Om några år hoppas jag att det inte finns ett enda äldreboende i Örebro där man tvingas upp klockan 7, där alla äter lunch 11.30 och där läggdags är klockan 20. Om du tycker att det varit bra att sova till 9, äta sen lunch och sitta uppe och uggla till midnatt, ska du kunna göra det när du fyllt 90 också, även om du blivit skröplig.
Och så vidare.
Men allt detta kommer att kosta pengar. Frågan är vart de kommer att tas, och vilka som kommer att betala.
Sveriges Kommuner och Landsting har gjort undersökningar som visar att vi klarar av att ha samma verksamhet idag, med samma standard, till ungefär samma kostnader även när de riktigt gamla blir många fler. Men vill vi ha samma standard? Samma kollektivistiska mat? Samma kollektivistiska vård? Samma kollektivistiska omsorg? Samma organisationsperspektiv? Samma passiviserande patienttänkande? Samma brist på geriatrisk kompetens och gerontologiskt kompetens? Knappast. Jag lovar - det kommer att kosta. Och det är helt rätt.
Det kommer att bli vi som fortfarande jobbar, även om jag sannolikt är i slutändan av min aktiva tid, som kommer att få betala. Visst, det kommer fler privata lösningar, fler system med grundtrygghet och tilläggstjänster och så vidare. Men det kommer att vara framtidens skattebetalare, de som jobbar, som kommer att betala.
Vem tänker på det när man idag talar om sänkt skatt på pensioner som viktigaste fråga? Är det ens säkert att lika skatt på pension och inkomst är rättvist?
Den som är över 80 idag har levat under en tid då den offentliga sektorn var liten. Då var skatten på lönen kanske en femtedel av vad den är idag. Då fanns vare sig moms eller arbetsgivaravgifter. Det skapade möjligheter att bygga kapital på ett helt annat sätt än idag.
Den som är gammal idag kanske hade hus på 60 och 70 talen. Då skapade skattesystemen och inflationen stora möjligheter att bygga kapital bara genom att äga en fastighet. Om man dessutom sålde i tid, så kunde man räkna av inte bara inköpspriset, utan ett inköpspris som räknades upp många gånger om.
Den som föddes före 1955 har dessutom en helt annan trygghet i pensionen än vi som är födda efter. Utfasningen av det gamla ATP-systemet och införandet av den nya pensionen är en helt riktig och nödvändig åtgärd. Men fler än jag funderar över om det kommer att finnas så mycket att hämta i extra pensioner nån gång i framtiden då pensionen står för dörren...
Och så vidare...
Det är så enkelt att säga att det rättvisaste är att alla ska betala samma skatt. Men då måste man både ha ett begränsat synfält, och en tidsupfattning som är momentan.
Det som alla borde vara överens om är att både dagens ocjh framtidens trygghet, för både oss som arbetar och för dem som arbetat, är om fler jobbar och färre lever på bidrag. Det spelar roll för tryggheten för de äldre om fler i yngre får jobb. Det spelar roll för pensionernas storlek om fler yngre får bättre betalda jobb och om konjunkturerna går bra.
Så det märkliga är att det kanske är bättre för pensionärerna att få betala högre skatt än den som de som arbetar betalar. Det kanske är bättre för pensionärerna med en sänkt krogmoms än en sänkt pensionsskatt. Det är kanske till och med så att det bästa för pensionärerna, för deras trygghet och för pensionernas utveckling, vore att sänka sådana skatter som värnskatter och bolagsskatter - just för att de ökar den ekonomiska aktiviteten, får fler att jobba och får fler att vilja jobba mer.
Men, det är ju enklare att säga att "det ska löna sig att jobba och att ha jobbat". Som vanligt är socialdemokraternas politik utan framtid. Bara ett antal tankar för stunden, ett desperat sökande efter de frågor som ska ge utslag i opinionen.
Som vanligt får man hoppas på ett liberalt tydligt alternativ, ett som vågar stå upp emot både den kristdemokratiska och den socialdemokratiska konservatismen, som säger: Visst, vi har kanske inte de kortaste och kärnfullaste slagorden. Men vi har en politik för din tryggghet på äldre dagar!
Media: DN, DN igen. DN en tredje gång. SR, SVT, SVT igen
Jag är den förste att hävda att vi som jobbar politiskt de kommande åren måste arbeta för en bättre politik för äldre. När fler svenskar blir äldre kommer vi att behöva förändra många regelverk, system och verksamheter.
Det handlar om arbetslivet. Alliansregeringen har gjort det förmånligare att jobba även efter att du blivit folkpensionär. Det arbetet måste fortsätta. Den som vill och kan jobba även efter 67, ska få göra det. Likaså är det nog en god idé om fler arbetsgivare skapar anpassade arbeten, så att fler orkar jobba längre upp i åren.
Det handlar om sjukvården. När vi blir äldre, är sannolikheten också större att vi under någon tid av vår sista levnadstid behöver vård. Och om vården är framgångsrik så kan vi behöva anpassade boenden, där vi kan få god omsorg, men också vård, under längre eller kortare perioder. Det svenska systemet för sjukvård och omsorg, fördelade på två huvudmän, måste förändras. Istället för en organisationsanpassning, måste vi skapa en individanpassad äldreomsorg och äldresjukvård. Geriatrik och gerontologi måste få en större plats inom vård, omsorg och folkhälsoarbete.
Det handlar om att skapa det individuella åldrandet. Du ska aldrig behöva bli del av ett kollektiv bara på grund av din ålder. Du måste få leva som individ hela livet. Det kommer att ställa rätt mycket på ända, framförallt inom den fortfarande kollektivistiska kommunala äldreomsorgen. Om några år hoppas jag att det inte finns ett enda äldreboende i Örebro där man tvingas upp klockan 7, där alla äter lunch 11.30 och där läggdags är klockan 20. Om du tycker att det varit bra att sova till 9, äta sen lunch och sitta uppe och uggla till midnatt, ska du kunna göra det när du fyllt 90 också, även om du blivit skröplig.
Och så vidare.
Men allt detta kommer att kosta pengar. Frågan är vart de kommer att tas, och vilka som kommer att betala.
Sveriges Kommuner och Landsting har gjort undersökningar som visar att vi klarar av att ha samma verksamhet idag, med samma standard, till ungefär samma kostnader även när de riktigt gamla blir många fler. Men vill vi ha samma standard? Samma kollektivistiska mat? Samma kollektivistiska vård? Samma kollektivistiska omsorg? Samma organisationsperspektiv? Samma passiviserande patienttänkande? Samma brist på geriatrisk kompetens och gerontologiskt kompetens? Knappast. Jag lovar - det kommer att kosta. Och det är helt rätt.
Det kommer att bli vi som fortfarande jobbar, även om jag sannolikt är i slutändan av min aktiva tid, som kommer att få betala. Visst, det kommer fler privata lösningar, fler system med grundtrygghet och tilläggstjänster och så vidare. Men det kommer att vara framtidens skattebetalare, de som jobbar, som kommer att betala.
Vem tänker på det när man idag talar om sänkt skatt på pensioner som viktigaste fråga? Är det ens säkert att lika skatt på pension och inkomst är rättvist?
Den som är över 80 idag har levat under en tid då den offentliga sektorn var liten. Då var skatten på lönen kanske en femtedel av vad den är idag. Då fanns vare sig moms eller arbetsgivaravgifter. Det skapade möjligheter att bygga kapital på ett helt annat sätt än idag.
Den som är gammal idag kanske hade hus på 60 och 70 talen. Då skapade skattesystemen och inflationen stora möjligheter att bygga kapital bara genom att äga en fastighet. Om man dessutom sålde i tid, så kunde man räkna av inte bara inköpspriset, utan ett inköpspris som räknades upp många gånger om.
Den som föddes före 1955 har dessutom en helt annan trygghet i pensionen än vi som är födda efter. Utfasningen av det gamla ATP-systemet och införandet av den nya pensionen är en helt riktig och nödvändig åtgärd. Men fler än jag funderar över om det kommer att finnas så mycket att hämta i extra pensioner nån gång i framtiden då pensionen står för dörren...
Och så vidare...
Det är så enkelt att säga att det rättvisaste är att alla ska betala samma skatt. Men då måste man både ha ett begränsat synfält, och en tidsupfattning som är momentan.
Det som alla borde vara överens om är att både dagens ocjh framtidens trygghet, för både oss som arbetar och för dem som arbetat, är om fler jobbar och färre lever på bidrag. Det spelar roll för tryggheten för de äldre om fler i yngre får jobb. Det spelar roll för pensionernas storlek om fler yngre får bättre betalda jobb och om konjunkturerna går bra.
Så det märkliga är att det kanske är bättre för pensionärerna att få betala högre skatt än den som de som arbetar betalar. Det kanske är bättre för pensionärerna med en sänkt krogmoms än en sänkt pensionsskatt. Det är kanske till och med så att det bästa för pensionärerna, för deras trygghet och för pensionernas utveckling, vore att sänka sådana skatter som värnskatter och bolagsskatter - just för att de ökar den ekonomiska aktiviteten, får fler att jobba och får fler att vilja jobba mer.
Men, det är ju enklare att säga att "det ska löna sig att jobba och att ha jobbat". Som vanligt är socialdemokraternas politik utan framtid. Bara ett antal tankar för stunden, ett desperat sökande efter de frågor som ska ge utslag i opinionen.
Som vanligt får man hoppas på ett liberalt tydligt alternativ, ett som vågar stå upp emot både den kristdemokratiska och den socialdemokratiska konservatismen, som säger: Visst, vi har kanske inte de kortaste och kärnfullaste slagorden. Men vi har en politik för din tryggghet på äldre dagar!
Media: DN, DN igen. DN en tredje gång. SR, SVT, SVT igen
2011-09-03
Politik eller spel?
När Alf Svensson på Newsmill skriver om åldersfixeringen vid dagens partiledarval sätter han ord på tankar jag burit under hela sommaren. Det är fascinerande att se hur politiken föryngras, hur ålder oftast är en nackdel för politiska uppdrag och hur lite erfarenhet värderas, såväl på riks- som på lokalplanet.
De senaste fyra åren har jag haft glädjen att ha uppdraget som ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg, en av Sveriges Kommuner och Landstings permanenta beredningar. Det uppdraget har fått mig att fundera mer på åldrandet och ålderns inflytande än på länge. Jag har fått möjligheter att få del av värderingar, uppfattningar, insikter och utmaningar som äldre personer delat med sig av.
Sverige håller på att gå från ett land där ålderdom sågs som ett kollektiviserande av människan, till ett individualiserat åldrande. Förr passerade du 65-årsdagen och blev en del av samhällsbördan. Din produktiva tid var ute. Du skulle vegetera, kanske passa barnbarn och långsamt försvinna i skuggorna tillsammans med alla andra, likadana, grå pensionärer. De som valde ett annat liv, de som jobbade, var engagerade i föreningsliv och samhällsutveckling, var de udda, de få radikala.
Men något har hänt. Idag räknar de flesta pensionärer att ha en tredjedel av livet kvar när de passerat 65. Fler vill jobba. Fler är engagerade i olika uppdrag. Fler är unga långt upp i åren. Och många passar barnbarn när tiden räcker till. Men fortfarande finns det kvar många av de uttalade eller outtalade regler som gör att äldre inte kommer i fråga. Fortfarande hör jag alldeles för många som passerat pensionsåldern som säger att de känner att de plötsligt blivit en del av ett kollektiv de inte vill tillhöra. Alldeles för ofta saknas de individuella lösningar vi som fortfarande är yngre tar som självklara.
Nu ser man att det händer saker. I föreningslivet är de grå håren allt oftare företrädda på alla möjliga poster. Inom näringslivet sker stora förändringar. Seniorkonsulter, egna företagare och rättighet att jobba även efter 65-årsdagen har öppnat nya möjligheter till meningsfulla liv för fler.
Men inom politiken verkar det gå åt andra hållet. De partiledarval som nu sker inom flera partier, där förnyelse är ett ledord för alla, visar på den misstro mot ålder, erfarenhet och levnadsvisdom som verkar genomsyra politiken idag. Alf Svensson beskriver det utifrån en synvinkel.
Men sannolikt beror det på många olika faktorer. Det mediala samhället, där snabbheten är en nödvändighet, är i betydligt högre grad anpassat till en multitaskande 28-åring, än en eftertänksam 65-åring. Samma mediala samhälle har också skapat en bildvärld, där utseendet inom vissa sektorer är allt, och inom politiken blir allt mer.
Det är knappast säkert att detta är en positiv utveckling. Men det finns än fler orosmoln kring den åldersfixering som nu verkar ta sitt grepp kring riksdagspartierna. Det handlar om politikens innehåll, och vad politik är. Som så ofta är detta också ett spel mellan den media som behöver politiker och de politiker som behöver media.
Demokrati är långsamhet. Det handlar om diskussioner och samtal. Det handlar om övertygande, om förankring och om förändring. Det handlar om att låta beslut mogna fram och låta fattade beslut förändras när verkligheten förändras. Men dagens snabba samhälle kräver också allt snabbare politik. Det finns vare sig tid eller utrymme för det långsamma. Det finns inte trycksvärta nog för alla livets gråskalor. Det finns knappt utrymme för något politiskt innehåll. Politiken blir ett spel där de enkla, svartvita lösningarna blir de som vinner. Bäst är den politiker som klarar av att skapa en förtroendesituation på 35 sekunder i rapport. Sämst den som skriver enormt långa debattartiklar (eller bloggar...).
Jag upplever tyvärr att synen på politiken som ett spel, där det handlar om att vinna spelet, inte få genomslag för sina tankar och idéer blir allt vanligare. Och det är ofta de yngre som fostrats in i detta sätt att tänka. Det är inte nödvändigt de som är yngre, men detta sätt att se på politiken är mer företrädd.
En sak som livet lärt mig är att världen inte är svart eller vit. Det finns inga enkla svar, om det ens finns svar på alla frågor. Jag har förstått att man måste kunna förändra sig och sin världsuppfattning utifrån att andra människor faktiskt kan ha mer rätt än vad jag har, och att denna förändring måste kunna gå på djupet. Det har gjort politiken betydligt svårare, eftersom den politik där man själv alltid har rätt och motståndaren alltid fel, skapar större möjligheter både att hålla ihop ett parti, få det att växa och skapa en bild av de onda och goda i media och mot väljarkåren.
Jag tror det är helt rätt att partier i dagsläget söker förändring och förnyelse. Alldeles för många partier saknar idag en tydlig framtidsbild, en stark förankring i en ideologi och en färdväg. Alldeles för många beskriver istället framgång i spaltmillimeter, mediatid och opinionsframgångar. Kanske skulle den radikalaste framgångsvägen vara att nästa gång välja en äldre partiledare.
För inte är Bengt Westerberg en sämre partiledare idag än 1990? Och visst skulle man kunna ha tänkt den lätt hädiska tanken att Carl Bildt faktiskt blivit en bättre statsminister 2010 än vad han blev 1991...
Media: DN, SVD, SVD, SVD, SR, Newsmill
Bloggar: http://kentpersson.wordpress.com/2011/09/03/det-politiska-ledarskapet-kommer-att-granskas-och-diskuteras-livligt-i-host/
De senaste fyra åren har jag haft glädjen att ha uppdraget som ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg, en av Sveriges Kommuner och Landstings permanenta beredningar. Det uppdraget har fått mig att fundera mer på åldrandet och ålderns inflytande än på länge. Jag har fått möjligheter att få del av värderingar, uppfattningar, insikter och utmaningar som äldre personer delat med sig av.
Sverige håller på att gå från ett land där ålderdom sågs som ett kollektiviserande av människan, till ett individualiserat åldrande. Förr passerade du 65-årsdagen och blev en del av samhällsbördan. Din produktiva tid var ute. Du skulle vegetera, kanske passa barnbarn och långsamt försvinna i skuggorna tillsammans med alla andra, likadana, grå pensionärer. De som valde ett annat liv, de som jobbade, var engagerade i föreningsliv och samhällsutveckling, var de udda, de få radikala.
Men något har hänt. Idag räknar de flesta pensionärer att ha en tredjedel av livet kvar när de passerat 65. Fler vill jobba. Fler är engagerade i olika uppdrag. Fler är unga långt upp i åren. Och många passar barnbarn när tiden räcker till. Men fortfarande finns det kvar många av de uttalade eller outtalade regler som gör att äldre inte kommer i fråga. Fortfarande hör jag alldeles för många som passerat pensionsåldern som säger att de känner att de plötsligt blivit en del av ett kollektiv de inte vill tillhöra. Alldeles för ofta saknas de individuella lösningar vi som fortfarande är yngre tar som självklara.
Nu ser man att det händer saker. I föreningslivet är de grå håren allt oftare företrädda på alla möjliga poster. Inom näringslivet sker stora förändringar. Seniorkonsulter, egna företagare och rättighet att jobba även efter 65-årsdagen har öppnat nya möjligheter till meningsfulla liv för fler.
Men inom politiken verkar det gå åt andra hållet. De partiledarval som nu sker inom flera partier, där förnyelse är ett ledord för alla, visar på den misstro mot ålder, erfarenhet och levnadsvisdom som verkar genomsyra politiken idag. Alf Svensson beskriver det utifrån en synvinkel.
Men sannolikt beror det på många olika faktorer. Det mediala samhället, där snabbheten är en nödvändighet, är i betydligt högre grad anpassat till en multitaskande 28-åring, än en eftertänksam 65-åring. Samma mediala samhälle har också skapat en bildvärld, där utseendet inom vissa sektorer är allt, och inom politiken blir allt mer.
Det är knappast säkert att detta är en positiv utveckling. Men det finns än fler orosmoln kring den åldersfixering som nu verkar ta sitt grepp kring riksdagspartierna. Det handlar om politikens innehåll, och vad politik är. Som så ofta är detta också ett spel mellan den media som behöver politiker och de politiker som behöver media.
Demokrati är långsamhet. Det handlar om diskussioner och samtal. Det handlar om övertygande, om förankring och om förändring. Det handlar om att låta beslut mogna fram och låta fattade beslut förändras när verkligheten förändras. Men dagens snabba samhälle kräver också allt snabbare politik. Det finns vare sig tid eller utrymme för det långsamma. Det finns inte trycksvärta nog för alla livets gråskalor. Det finns knappt utrymme för något politiskt innehåll. Politiken blir ett spel där de enkla, svartvita lösningarna blir de som vinner. Bäst är den politiker som klarar av att skapa en förtroendesituation på 35 sekunder i rapport. Sämst den som skriver enormt långa debattartiklar (eller bloggar...).
Jag upplever tyvärr att synen på politiken som ett spel, där det handlar om att vinna spelet, inte få genomslag för sina tankar och idéer blir allt vanligare. Och det är ofta de yngre som fostrats in i detta sätt att tänka. Det är inte nödvändigt de som är yngre, men detta sätt att se på politiken är mer företrädd.
En sak som livet lärt mig är att världen inte är svart eller vit. Det finns inga enkla svar, om det ens finns svar på alla frågor. Jag har förstått att man måste kunna förändra sig och sin världsuppfattning utifrån att andra människor faktiskt kan ha mer rätt än vad jag har, och att denna förändring måste kunna gå på djupet. Det har gjort politiken betydligt svårare, eftersom den politik där man själv alltid har rätt och motståndaren alltid fel, skapar större möjligheter både att hålla ihop ett parti, få det att växa och skapa en bild av de onda och goda i media och mot väljarkåren.
Jag tror det är helt rätt att partier i dagsläget söker förändring och förnyelse. Alldeles för många partier saknar idag en tydlig framtidsbild, en stark förankring i en ideologi och en färdväg. Alldeles för många beskriver istället framgång i spaltmillimeter, mediatid och opinionsframgångar. Kanske skulle den radikalaste framgångsvägen vara att nästa gång välja en äldre partiledare.
För inte är Bengt Westerberg en sämre partiledare idag än 1990? Och visst skulle man kunna ha tänkt den lätt hädiska tanken att Carl Bildt faktiskt blivit en bättre statsminister 2010 än vad han blev 1991...
Media: DN, SVD, SVD, SVD, SR, Newsmill
Bloggar: http://kentpersson.wordpress.com/2011/09/03/det-politiska-ledarskapet-kommer-att-granskas-och-diskuteras-livligt-i-host/
2011-09-01
Det största val(s)veket någonsin?
I onsdags röstade alla socialdemokrater i Örebro Kommunfullmäktige ja till att behålla ett kommunalt vårdnadsbidrag. Alla. Inte en enda avstod. Inte en enda gick upp i talarstolen för att tala emot vårdnadsbidraget. Som vanligt när det gäller socialdemokraterna i Örebro är det ledaren, i går som så ofta Björn Sundin, som bestämmer och alla andra som lyder. Lena Baastad fanns inte på plats. Men hennes ande svävade över de röstande. Det är hon som är ansvarig för förhandlingsresultatet. Det är hon som lovat KD att ingen sosse ska rösta mot. Och så blev det.
Jag ska lämna några citat från hur det lät förr:
Björn Sundin i sin blogg 14/11 2008: Det är de barnen som drabbats mest när den högerkoalition som styr Örebro låtit bli att satsa mer på förskolan – trots att barnen blivit fler i många områden i Örebro. Det är också de barnen som betalar för att 200 stycken ska få ett vårdnadsbidrag på 3000 kr per månad, det blir 3333 kronor per barn.
Vi socialdemokrater har tjatat och tjatat om att det behövs mer resurser till förskolan, att det behövs fler platser, fräschare lekgårdar och mer personal. Högerkoalitionen har inte lyssnat. Istället inför de vårdnadsbidrag. Och vem är det som tjänar på det?
Nu har Sundin glömt det. Han röstar för ett bibehållet vårdnadsbidrag. Flip flop. Vem kan lita på Sundin och sossarnas vallöften?
Lena Baastad när vänsterpartierna lägger budget 2008: - En satsning på tio miljoner i förskolan skulle minska antalet barn till 13 barn per grupp på småbarnsavdelningarna. Högerkoalitionen väljer istället att genomföra ett vårdnadsbidrag som riktar sig till dem som har råd att vara hemma på en lön. Jag är mycket besviken, säger Lena Baastad.
Och hon blir till och med arg: - Jag kan inte bli annat än upprörd och förbannad. Här har vi jobbat för en förskola med hög kvalitet, kompetent personal och pedagogiskt innehåll, och den moderatledda alliansen vill dra undan förutsättningarna fullständigt för en så viktig verksamhet.
Nu har Lena Baastad glömt det. Hon driver igenom ett bibehålelt vårdnadsbidrag. Flip flop. Vem kan lita på Baastad och sossarnas vallöften?
Man kan också med intresse läsa John Johanssons blog, exempelvis den 7/1 2010: De rödgröna är tydliga med, att vid en rödgrön valseger i september, så avskaffas vårdnadsbidraget. De farhågor vi varnade för när vårdnadsbidraget infördes, har besannats. Men även om den enorma olyckan skulle inträffa att de rödgröna inte får egen majoritet efter valet, eller ens får bilda regering, borde åtminstone Folkpartiet ta sitt förnuft till fånga och rösta för avskaffandet av vårdnadsbidraget.
Kan John Johansson se sig själv i spegeln nu? Kan han erkänna att det är hans parti, socialdemokraterna, och hans ledare Lena Baastad, som är ansvarig för att vårdnadsbidraget finns kvar efter att hon nu "fattade nu ett beslut som förde jämställdheten långt bakåt i tiden, utan att det gav något positivt med sig överhuvudtage"? Var finns självkritiken? Var finns nyanserna?
Eller så kan man läsa Ulrika Sandberg i tidningen ETC den 20/11 2008. Sandberg, som är en av få med tydlig jämställdhetsagenda i den nuvarande kommunledningen, säger så här: Vi befinner oss i ett läge där Örebro kommun börjar få det ekonomiskt kärvt, där det föds väldigt många barn och där kvaliteten i barnomsorgen riskerar att påtagligt försämras. I det läget vill den borgerliga kommunledningen införa ett vårdnadsbidrag för några få istället för att använda de pengarna till att förbättra förskolan.
Men i går, i ett liknande ekonomiskt läge, väljer Ulrika Sanberg att rösta för det vårdnadsbidrag som så sent som i våras var en skuffelse. Vad är skillnaden? Är ett socialdemokratiskt vårdnadsbidrag rättvisare och mer jämställt? Eller sviker hon såväl barn, kvinnor, förskolor och väljare?
Politik är makt. Det är få partier som vet så mycket om det som socialdemokraterna. De senaste 30 åren har de byggt sin existens på att de är det bästa maktpartiet. Men för det partiet är det skillnad på före och efter valet. Före valet är det tydligt vad man säger sig vilja och absolut inte vilja. Efter valet gäller en annan verklighet. Före valet kan man föra örebroarna bakom ljuset, som man gjorde 2002 med ekonomin, eller 2010 och 2011 när det gällde vårdnadsbidraget. Efter valet gäller något annat. Då rasar den ekonomi som påståtts vara så bra. Då bibehåller man vårdnadsbidrag man lovat att avskaffa.
Folkpartiet har aldrig varit för vårdnadsbidrag. Men vi var tydliga före valet 2006. Om vi blev del i en majoritet med KD skulle vi lösa ut den frågan. Någon form av vårdnadsbidrag skulle det bli. Men i diskussionen och debatten så förde Ina Lindström Folkpartiets talan. Och hon förde fram vår kritik. På samma sätt var det inför valet 2011.
Om vi får möjlighet att skapa en ny majoritet efter valet 2014, och om KD är en nödvändig del av den majoriteten, kommer vi sannolikt att tvingas acceptera en fortsättning på det kommunala vårdnadsbidraget. Men jag ska göra allt jag kan för att göra det möjligt för oss att bilda en stabil majoritet utan det ultimativa kravet.
Nu måste Lena Baastad ut på banan och förklara sig och sitt partis agerande. Hon kan inte gömma sig längre, vare sig bakom Sundin, Sandberg, Dahlgren eller Johansson. Det är hon som leder kommunen nu. Hon måste ta ansvar. Hon krävde att vi skulle rösta med dem och avskaffa bidraget. Nu har hon chansen att göra detsamma.
Så frågan är: Väljer hon att svika de eventuella principer hon har? Eller väljer hon att svika barnen och kvinnorna? Svaret är tyvärr rätt givet...
Läs mer:
Björn Sundins blogginlägg här och här
Lena Baastads intervju här och på deras egen hemsida här
John Johanssons blogginlägg här och här
Ulrika Sandbergs ETC inlägg här
Media: NA
Och läs gärna Kent Perssons blogg i samma ämne här.
Jag ska lämna några citat från hur det lät förr:
Björn Sundin i sin blogg 14/11 2008: Det är de barnen som drabbats mest när den högerkoalition som styr Örebro låtit bli att satsa mer på förskolan – trots att barnen blivit fler i många områden i Örebro. Det är också de barnen som betalar för att 200 stycken ska få ett vårdnadsbidrag på 3000 kr per månad, det blir 3333 kronor per barn.
Vi socialdemokrater har tjatat och tjatat om att det behövs mer resurser till förskolan, att det behövs fler platser, fräschare lekgårdar och mer personal. Högerkoalitionen har inte lyssnat. Istället inför de vårdnadsbidrag. Och vem är det som tjänar på det?
Nu har Sundin glömt det. Han röstar för ett bibehållet vårdnadsbidrag. Flip flop. Vem kan lita på Sundin och sossarnas vallöften?
Lena Baastad när vänsterpartierna lägger budget 2008: - En satsning på tio miljoner i förskolan skulle minska antalet barn till 13 barn per grupp på småbarnsavdelningarna. Högerkoalitionen väljer istället att genomföra ett vårdnadsbidrag som riktar sig till dem som har råd att vara hemma på en lön. Jag är mycket besviken, säger Lena Baastad.
Och hon blir till och med arg: - Jag kan inte bli annat än upprörd och förbannad. Här har vi jobbat för en förskola med hög kvalitet, kompetent personal och pedagogiskt innehåll, och den moderatledda alliansen vill dra undan förutsättningarna fullständigt för en så viktig verksamhet.
Nu har Lena Baastad glömt det. Hon driver igenom ett bibehålelt vårdnadsbidrag. Flip flop. Vem kan lita på Baastad och sossarnas vallöften?
Man kan också med intresse läsa John Johanssons blog, exempelvis den 7/1 2010: De rödgröna är tydliga med, att vid en rödgrön valseger i september, så avskaffas vårdnadsbidraget. De farhågor vi varnade för när vårdnadsbidraget infördes, har besannats. Men även om den enorma olyckan skulle inträffa att de rödgröna inte får egen majoritet efter valet, eller ens får bilda regering, borde åtminstone Folkpartiet ta sitt förnuft till fånga och rösta för avskaffandet av vårdnadsbidraget.
Kan John Johansson se sig själv i spegeln nu? Kan han erkänna att det är hans parti, socialdemokraterna, och hans ledare Lena Baastad, som är ansvarig för att vårdnadsbidraget finns kvar efter att hon nu "fattade nu ett beslut som förde jämställdheten långt bakåt i tiden, utan att det gav något positivt med sig överhuvudtage"? Var finns självkritiken? Var finns nyanserna?
Eller så kan man läsa Ulrika Sandberg i tidningen ETC den 20/11 2008. Sandberg, som är en av få med tydlig jämställdhetsagenda i den nuvarande kommunledningen, säger så här: Vi befinner oss i ett läge där Örebro kommun börjar få det ekonomiskt kärvt, där det föds väldigt många barn och där kvaliteten i barnomsorgen riskerar att påtagligt försämras. I det läget vill den borgerliga kommunledningen införa ett vårdnadsbidrag för några få istället för att använda de pengarna till att förbättra förskolan.
Men i går, i ett liknande ekonomiskt läge, väljer Ulrika Sanberg att rösta för det vårdnadsbidrag som så sent som i våras var en skuffelse. Vad är skillnaden? Är ett socialdemokratiskt vårdnadsbidrag rättvisare och mer jämställt? Eller sviker hon såväl barn, kvinnor, förskolor och väljare?
Politik är makt. Det är få partier som vet så mycket om det som socialdemokraterna. De senaste 30 åren har de byggt sin existens på att de är det bästa maktpartiet. Men för det partiet är det skillnad på före och efter valet. Före valet är det tydligt vad man säger sig vilja och absolut inte vilja. Efter valet gäller en annan verklighet. Före valet kan man föra örebroarna bakom ljuset, som man gjorde 2002 med ekonomin, eller 2010 och 2011 när det gällde vårdnadsbidraget. Efter valet gäller något annat. Då rasar den ekonomi som påståtts vara så bra. Då bibehåller man vårdnadsbidrag man lovat att avskaffa.
Folkpartiet har aldrig varit för vårdnadsbidrag. Men vi var tydliga före valet 2006. Om vi blev del i en majoritet med KD skulle vi lösa ut den frågan. Någon form av vårdnadsbidrag skulle det bli. Men i diskussionen och debatten så förde Ina Lindström Folkpartiets talan. Och hon förde fram vår kritik. På samma sätt var det inför valet 2011.
Om vi får möjlighet att skapa en ny majoritet efter valet 2014, och om KD är en nödvändig del av den majoriteten, kommer vi sannolikt att tvingas acceptera en fortsättning på det kommunala vårdnadsbidraget. Men jag ska göra allt jag kan för att göra det möjligt för oss att bilda en stabil majoritet utan det ultimativa kravet.
Nu måste Lena Baastad ut på banan och förklara sig och sitt partis agerande. Hon kan inte gömma sig längre, vare sig bakom Sundin, Sandberg, Dahlgren eller Johansson. Det är hon som leder kommunen nu. Hon måste ta ansvar. Hon krävde att vi skulle rösta med dem och avskaffa bidraget. Nu har hon chansen att göra detsamma.
Så frågan är: Väljer hon att svika de eventuella principer hon har? Eller väljer hon att svika barnen och kvinnorna? Svaret är tyvärr rätt givet...
Läs mer:
Björn Sundins blogginlägg här och här
Lena Baastads intervju här och på deras egen hemsida här
John Johanssons blogginlägg här och här
Ulrika Sandbergs ETC inlägg här
Media: NA
Och läs gärna Kent Perssons blogg i samma ämne här.
Kultur i Örebro
Jag sitter och tittar på den stora gula kaninen nästan varje dag. Det går inte att undvika den. Och jag vill heller inte. Som dörröppnare för Örebro Open Art har den fungerat mer än väl. Men snart ska den bort. Det är bra. Vi ska absolut inte ha politiker som säger att vi nu ska spara delar av den totalinstallation som ÖOA egentligen är. En installation som berör hela Örebro City. Och en installation som är och ska vara tidsbegränsad. Om vi skulle börja spara vissa installationer, skulle det omöjliggöra hela projektet i framtiden. En installation är en installation och inte heller där ska politiker börja sätta sig över konstnärernas frihet.
ÖOA är en succe, och har så varit sedan Mats Nilsson, konsthallschef, Behchet Barsom, kristdemokratisk ordförande i Kultur och Medborgarnämnden och jag började fundera kring detta för fem år sedan. Vi hade olika ingångar, men med Mats Nilssons ledning och kunskap har vi landat där vi är idag. Mats och hans medarbetare ska ha all den respekt och uppskattning vi kan visa dem.
Kommunens insats har varit en stor, men inte överväldigande summa. Förra året såg vi dessutom till att göra det möjligt att skapa en mer permanent ÖOA-biennal. ÖOA live vartannat år. Planering vartannat. ÖOA måste utvecklas ständigt, annars blir inte projektet någonting.
Om vi har en samstämmighet kring ÖOA finns det andra kulturfrågor som är mer osäkra. En av de jag är mest osäker på är, tyvärr, Svenska Kammarorkesterns framtid.
Mats Sjöström och jag valde att som kommunstyrelseordföranden sätta oss som ordföranden i Länsmusikbolaget som driver Svenska Kammarorkestern. Skälet var enkelt: Svenska Kammarorkestern är mer kända utanför än i Örebro, mer världberömda i världen än hemma och viktigare för Örebros nationella och internationella status än vad de flesta örebroare anar. Som KSO kunde vi hantera de besvärliga frågorna kring hur vi skulle finansiera Länsmusiken, i ett läge där de statliga bidragen kontinuerligt urholkades. Mats skötte det bra. Jag fortsatte hans arbete. Men det har inte skett utan motstånd.
Från och med idag saknas den starka koppling mellan kommunen och Länsmusiken som tidigare varit en förutsättning för Svenska Kammarorkesterns utveckling. Den nya ordföranden är säkert en bra ordförande, men frågan är vad de svaga banden mellan Gunn Öjebrant och Lena Baastad kommer att innebära? Kommer Öjebrant att kunna jobba med de ekonomiska frågorna, med utvecklingen av Länsmusiken och med långsiktigheten på samma sätt som en kommunstyrelseordförande. Svaret på dessa frågor är tyvärr nej.
Än oroligare för Svenska Kammarorkesterns framtid kan man bli när man inser att det kommunalråd som nu ansvarar för kulturverksamheten, Björn Sundin, för några år sedan var en av initiativtagarna till en flygbladsutdelning vid konserthuset. En flygbladsutdelning där unga socialdemokrater ifrågasatte hela Länsmusikuppdraget och Svenska Kammarorkestern. Nu ska samme man ansvara för kulturen, där Svenska Kammarorkestern ingår.
Frågan man ställer sig är om Sundin har kvar samma åsikter nu, och om han kommer att arbeta för en nedläggning av Svenska Kammarorkestern, eller om han ändrat sig och nu är för? Hittills har inte de nya socialdemokraterna i kommunen, det unga gardet med Baastad, Sundin, Dahlgren, Sandberg m fl, bekänt färg överhuvudtaget. Från den tidigare perioden kan jag dock peka på ett ganska stort motstånd från dem när vi i koalitionen drev på för att ge Svenska Kammarorkestern acceptabla arbetsvillkor.
Kulturfrågorna är en av de frågor som Folkpartiet i Örebro kommer att jobba med den närmaste tiden. Det handlar om ett brett anslag där vi vill skapa en vision om vart vi vill med Örebro, till exempel: vilka kulturyttringar vi ska jobba med och vara med och finansiera eller delfinansiera, hur vi får ett bredare uppställ från andra aktörer och hur vi jobbar med kultur inte bara för unga och medelålders, utan även för åldrande och äldre.
Örebro har alla förutsättningar att visa framfötterna inom kulturområdet, precis på samma sätt som vi gjorde när vi lade grunden till Örebro som svensk idrottshuvudstad. Det är dags att börja arbeta med det nu. Örebro som svensk kulturhuvudstad är inte en grundlös vision. Det är ett liberalt mål.
Media: Gula jättekaninen: NA och NA igen. DN.
Svenska Kammarorkestern: DN, SVD,
Bloggar: Kulak: Kaninen måste dö! Celinda Andersson
ÖOA är en succe, och har så varit sedan Mats Nilsson, konsthallschef, Behchet Barsom, kristdemokratisk ordförande i Kultur och Medborgarnämnden och jag började fundera kring detta för fem år sedan. Vi hade olika ingångar, men med Mats Nilssons ledning och kunskap har vi landat där vi är idag. Mats och hans medarbetare ska ha all den respekt och uppskattning vi kan visa dem.
Kommunens insats har varit en stor, men inte överväldigande summa. Förra året såg vi dessutom till att göra det möjligt att skapa en mer permanent ÖOA-biennal. ÖOA live vartannat år. Planering vartannat. ÖOA måste utvecklas ständigt, annars blir inte projektet någonting.
Om vi har en samstämmighet kring ÖOA finns det andra kulturfrågor som är mer osäkra. En av de jag är mest osäker på är, tyvärr, Svenska Kammarorkesterns framtid.
Mats Sjöström och jag valde att som kommunstyrelseordföranden sätta oss som ordföranden i Länsmusikbolaget som driver Svenska Kammarorkestern. Skälet var enkelt: Svenska Kammarorkestern är mer kända utanför än i Örebro, mer världberömda i världen än hemma och viktigare för Örebros nationella och internationella status än vad de flesta örebroare anar. Som KSO kunde vi hantera de besvärliga frågorna kring hur vi skulle finansiera Länsmusiken, i ett läge där de statliga bidragen kontinuerligt urholkades. Mats skötte det bra. Jag fortsatte hans arbete. Men det har inte skett utan motstånd.
Från och med idag saknas den starka koppling mellan kommunen och Länsmusiken som tidigare varit en förutsättning för Svenska Kammarorkesterns utveckling. Den nya ordföranden är säkert en bra ordförande, men frågan är vad de svaga banden mellan Gunn Öjebrant och Lena Baastad kommer att innebära? Kommer Öjebrant att kunna jobba med de ekonomiska frågorna, med utvecklingen av Länsmusiken och med långsiktigheten på samma sätt som en kommunstyrelseordförande. Svaret på dessa frågor är tyvärr nej.
Än oroligare för Svenska Kammarorkesterns framtid kan man bli när man inser att det kommunalråd som nu ansvarar för kulturverksamheten, Björn Sundin, för några år sedan var en av initiativtagarna till en flygbladsutdelning vid konserthuset. En flygbladsutdelning där unga socialdemokrater ifrågasatte hela Länsmusikuppdraget och Svenska Kammarorkestern. Nu ska samme man ansvara för kulturen, där Svenska Kammarorkestern ingår.
Frågan man ställer sig är om Sundin har kvar samma åsikter nu, och om han kommer att arbeta för en nedläggning av Svenska Kammarorkestern, eller om han ändrat sig och nu är för? Hittills har inte de nya socialdemokraterna i kommunen, det unga gardet med Baastad, Sundin, Dahlgren, Sandberg m fl, bekänt färg överhuvudtaget. Från den tidigare perioden kan jag dock peka på ett ganska stort motstånd från dem när vi i koalitionen drev på för att ge Svenska Kammarorkestern acceptabla arbetsvillkor.
Kulturfrågorna är en av de frågor som Folkpartiet i Örebro kommer att jobba med den närmaste tiden. Det handlar om ett brett anslag där vi vill skapa en vision om vart vi vill med Örebro, till exempel: vilka kulturyttringar vi ska jobba med och vara med och finansiera eller delfinansiera, hur vi får ett bredare uppställ från andra aktörer och hur vi jobbar med kultur inte bara för unga och medelålders, utan även för åldrande och äldre.
Örebro har alla förutsättningar att visa framfötterna inom kulturområdet, precis på samma sätt som vi gjorde när vi lade grunden till Örebro som svensk idrottshuvudstad. Det är dags att börja arbeta med det nu. Örebro som svensk kulturhuvudstad är inte en grundlös vision. Det är ett liberalt mål.
Media: Gula jättekaninen: NA och NA igen. DN.
Svenska Kammarorkestern: DN, SVD,
Bloggar: Kulak: Kaninen måste dö! Celinda Andersson
2011-08-31
600 förtroendevalda
Har suttit större delen av dagen på Örebro kommunfullmäktige. Där vi 65 direktvalda förtroendevalda samlas en gång i månaden för att förhoppningsvis fatta kloka beslut. Församlingen där även olika meningar ska blottas. För politik handlar både om att vara överens och att visa på skillnader.
Idag fanns det flera ärenden där det visades upp stora skillnader mellan blocken. Det ena, det som är så svårt att namnge (konservativt röda? maktalliansen? blanda och ge?), ville inte vara försiktig med kommunens utgifter, ville inte att kommunen skulle ha kontroll över stadstrafiken och ville inte berätta om hur kostnaderna för Rudbecksskolan skulle betalas. Här fanns stora och tydliga skillnader.
Men i en fråga var vi i princip överens, även om skillnaderna här kanske är ännu större.
Idag valdes representanter till över 600 platser i olika styrelser och nämnder. Det är en enormt hög siffra. Ingen annan jämförbar kommun kommer ens i närheten av dessa siffror. Det enda skälet som förespråkarna har för denna mängd är att många är bra. De menar att det skulle vara bra för demokratin.
Jag och Folkpartiet i Örebro har en helt annan syn. Det finns inget som talar för att fler politiker skulle öka vare sig demokratin i kommunen eller partiernas rekryteringsmöjligheter. Det finns inget heller som pekar på att fler politiker skulle innebära ett större engagemang från övriga kommunmedborgare. Valdeltagandet är inte högre i Örebro än i övriga Sverige. Partiernas medlemstal inte större. Besluten fattas knappast av fler, även om fler sitter i nämnder.
Jag har skrivit det förr och kan göra det igen. I de flesta av Örebros nämnder sker mycket litet beslutsfattande. Många nämnder har knappast några strategiska beslut alls att fatta under året. Alldeles för många nämndpolitiker tröttnar, väljer att inte gå på mötena och är knappast aktiva på sammanträdena.
Men det finns fler problem med denna gigantiska politiska överbyggnad. Det handlar både om demokrati och om styrning.
Demokrati: Fortfarande lever alldeles för många av politikerna i Örebro kvar i tron att Sverige ser ut som 1968. Då sossarna alltid skulle styra. Då politiker visste bäst vad du ville och skulle. Då kollektivet var norm och valfriheten noll. Då Sverige kunde vara en "god" ö i en "ond" värld.
Nu är som tur är sossarnas makttid över och Sverige ett mer demokratiskt land. Politiken har retirerat och ökad individens möjligheter och skapat valfrihet på område efter område. Och Sverige är den del av EU där beslut också fattas.
Den lokala politiken kläms både nedifrån, när medborgarna får mer att säga till om själva, och ovanifrån, då såväl stat som EU skapar regelsystem som minskar det lokala självbestämmandet. Att detta inte skulle påverka det lokala demokratiska systemet är en märkligt konservativ ståndpunkt. När örebroarna nu får bestämma mer själva, bestämmer vi politiker mindre, och det är bra. Men det måste märkas också på antalet politiker.
Det är dessutom sannolikt dåligt för partierna och demokratin när partiernas arbete mer går ut på att fylla ett stort antal poster i nämnder och styrelser, istället för att vara ute och propagera och kampanja och samtala och diskutera med örebroarna.
Styrning: När man, som i Örebro, har minst fyra olika styrningsnivåer i politiken, och ännu fler inom tjänstemannaorganisationen, blir all styrning seg och komplicerad. Det finns alltid möjligheter att försöka få beslut som någon ogillar omprövade. Det finns alltid risk att beslut blir försenade. Och det finns alltid risk att en "stark" ledare då tar över och kör sitt eget race. Vi ser det redan idag i den nya kommunledningen, när de demokratiska, långsamma processerna åsidosätts eller ifrågasätts eller förbigås.
För oss i Folkpartiet handlar detta både om demokrati och om resurser. Vi tror att demokratin i Örebro skulle må bättre om vi hade färre nämnder, styrelser och politiker och mer valfrihet och tydlighet. Vi tror att örebroarna skulle tycka att en mindre politisk överbyggnad skulle vara bättre ur ett demokratiskt perspektiv. Och vi är säkra på att vi skulle kunna spara massor av pengar som vi kunde använda till annat.
Jag har drivit denna fråga ända sedan 2002. Länge i ensamhet, när alla övriga partier valt den andra linjen. Nu har moderaterna ändrat sig. Kanske är fler på väg. Jag kommer, tillsammans med min förtroendemannagrupp, att fortsätta att driva denna fråga.
Hellre starkare partier och färre nämnder.
Hellre bättre resurser till färre politiker.
Hellre mer pengar till skolan och äldreomsorgen och mindre till nämnder, nämndförvaltningar och en stor administration.
Idag fanns det flera ärenden där det visades upp stora skillnader mellan blocken. Det ena, det som är så svårt att namnge (konservativt röda? maktalliansen? blanda och ge?), ville inte vara försiktig med kommunens utgifter, ville inte att kommunen skulle ha kontroll över stadstrafiken och ville inte berätta om hur kostnaderna för Rudbecksskolan skulle betalas. Här fanns stora och tydliga skillnader.
Men i en fråga var vi i princip överens, även om skillnaderna här kanske är ännu större.
Idag valdes representanter till över 600 platser i olika styrelser och nämnder. Det är en enormt hög siffra. Ingen annan jämförbar kommun kommer ens i närheten av dessa siffror. Det enda skälet som förespråkarna har för denna mängd är att många är bra. De menar att det skulle vara bra för demokratin.
Jag och Folkpartiet i Örebro har en helt annan syn. Det finns inget som talar för att fler politiker skulle öka vare sig demokratin i kommunen eller partiernas rekryteringsmöjligheter. Det finns inget heller som pekar på att fler politiker skulle innebära ett större engagemang från övriga kommunmedborgare. Valdeltagandet är inte högre i Örebro än i övriga Sverige. Partiernas medlemstal inte större. Besluten fattas knappast av fler, även om fler sitter i nämnder.
Jag har skrivit det förr och kan göra det igen. I de flesta av Örebros nämnder sker mycket litet beslutsfattande. Många nämnder har knappast några strategiska beslut alls att fatta under året. Alldeles för många nämndpolitiker tröttnar, väljer att inte gå på mötena och är knappast aktiva på sammanträdena.
Men det finns fler problem med denna gigantiska politiska överbyggnad. Det handlar både om demokrati och om styrning.
Demokrati: Fortfarande lever alldeles för många av politikerna i Örebro kvar i tron att Sverige ser ut som 1968. Då sossarna alltid skulle styra. Då politiker visste bäst vad du ville och skulle. Då kollektivet var norm och valfriheten noll. Då Sverige kunde vara en "god" ö i en "ond" värld.
Nu är som tur är sossarnas makttid över och Sverige ett mer demokratiskt land. Politiken har retirerat och ökad individens möjligheter och skapat valfrihet på område efter område. Och Sverige är den del av EU där beslut också fattas.
Den lokala politiken kläms både nedifrån, när medborgarna får mer att säga till om själva, och ovanifrån, då såväl stat som EU skapar regelsystem som minskar det lokala självbestämmandet. Att detta inte skulle påverka det lokala demokratiska systemet är en märkligt konservativ ståndpunkt. När örebroarna nu får bestämma mer själva, bestämmer vi politiker mindre, och det är bra. Men det måste märkas också på antalet politiker.
Det är dessutom sannolikt dåligt för partierna och demokratin när partiernas arbete mer går ut på att fylla ett stort antal poster i nämnder och styrelser, istället för att vara ute och propagera och kampanja och samtala och diskutera med örebroarna.
Styrning: När man, som i Örebro, har minst fyra olika styrningsnivåer i politiken, och ännu fler inom tjänstemannaorganisationen, blir all styrning seg och komplicerad. Det finns alltid möjligheter att försöka få beslut som någon ogillar omprövade. Det finns alltid risk att beslut blir försenade. Och det finns alltid risk att en "stark" ledare då tar över och kör sitt eget race. Vi ser det redan idag i den nya kommunledningen, när de demokratiska, långsamma processerna åsidosätts eller ifrågasätts eller förbigås.
För oss i Folkpartiet handlar detta både om demokrati och om resurser. Vi tror att demokratin i Örebro skulle må bättre om vi hade färre nämnder, styrelser och politiker och mer valfrihet och tydlighet. Vi tror att örebroarna skulle tycka att en mindre politisk överbyggnad skulle vara bättre ur ett demokratiskt perspektiv. Och vi är säkra på att vi skulle kunna spara massor av pengar som vi kunde använda till annat.
Jag har drivit denna fråga ända sedan 2002. Länge i ensamhet, när alla övriga partier valt den andra linjen. Nu har moderaterna ändrat sig. Kanske är fler på väg. Jag kommer, tillsammans med min förtroendemannagrupp, att fortsätta att driva denna fråga.
Hellre starkare partier och färre nämnder.
Hellre bättre resurser till färre politiker.
Hellre mer pengar till skolan och äldreomsorgen och mindre till nämnder, nämndförvaltningar och en stor administration.
2011-08-30
Kollektivtrafikelände
Bloggens rubrik får väl de flesta att tänka på igensnöade tåg och bussar. De senaste åren har både SJ och Banverket haft en del att bevisa. Åratals av misskötsel av järnvägen har skapat en infrastruktur som inte tål några påfrestningar. Därför är det bra att Alliansregeringen idag lägger 5 miljarder på infrastruktur och låter drygt 2/3 av detta gå till järnvägen.
Ännu är det oklart var järnvägspengarna kommer att läggas. Men Folkpartiet och våra allianskollegor är ändå tydliga: Det är i storstadsregionerna underhållet måste öka mest. Och så är det. Det är människor från Örebro, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm som fastnar i trafikeländet in till Stockholm och tvärs om. På samma sätt är det med människor kring Göteborg och Malmö.
Stockholm är det nav kring vilket även Örebro snurrar. Från ett Örebroperspektiv har vi blivit väl medvetna om att vi måste bejaka Stockholms utveckling istället för att försöka konkurrera med storstaden. Örebro kommer att kunna komplettera Stockholm med den mindre stadens fördelar, om vi spelar våra kort rätt. Men vi kommer allt mer att behöva en bra infrastruktur till och från Stockholm.
Det är därför bra att Alliansregeringen är så tydlig med budskapet: De nya underhållspengarna ska användas där de behövs bäst. Där tillväxten finns. Där människorna rör sig.
Det innebär inte att resten av landet glöms. Men politik handlar alltid om att prioritera.
Man önskar att det vore på samma sätt i Örebroregionen och Örebro Län. Men där är det snarare tvärsom (med något undantag - jag gillar verkligen Thomas Doxryd i Hallsberg och Henrik Hult i Lekeberg). När jag som kommunstyrelseordförande gick ut och hävdade att Örebro stad och kommun måste få vara det starka navet i Örebroregionen, och de kringliggande kommunerna bli starkare i sin kompletterande roll, blev ett antal sosseordföranden rasande. Kumla var (som så ofta) värst. Och när sossarna tidigare styrde i Örebro fanns ingen samordning alls. Det verkade mer som om det var striden inom partiet som var det viktiga. Örebro slogs mot alla och alla mot Örebro.
Inom Landstingen lever detta fortfarande kvar. För sossarna i landstingsledningen verkar det vara viktigare att Lindesberg är ett fullsortimentssjukhus än att USÖ får utvecklas. De verkar mindre bekymrade över hur de ska klara kompetensförsörjingen och kompetensutvecklingen på specialistenheterna på USÖ, än hur de ska få mer pengar till Karlskoga och Lindesberg.
Nu vill sossarna att Örebro läns landsting ska ta över kollektivtrafiken. I sig är det ett bra förslag. Om man kunde lite på att man hade en landstingsledning som insåg Örebros roll som motor i regionen. Men den tilliten saknas. Och skälen är uppenbara. Örebro läns landsting har inte en politisk ledning som klarar av de strukturella frågorna, som har strategier för att regionen ska växa, som inser Örebros betydelse för regionens utveckling.
Resan mot att landstinget ska ta över har inte varit lätt. Som alltid (när det handlar om sossarna och politik) har man köpt motståndarna med pengar. Ett landstingsövertagande innebär en skatteväxling. Det blir lite lägre kommunalskatt. Och det blir lite högre landstingsskatt. När man gjort en kalkyl över hur detta slår, ser man att Örebro de senaste åren betalat tiotals miljoner kronor för mycket. Örebro har, medvetet eller omedvetet, för över örebroarnas skattepengar till de andra länskommunerna. Det är illa.
Men än värre är att sossarna nu vill fortsätta med det i tre år till. Drygt 40 miljoner vill de ta från örebroarna för att föra över till de andra länskommunerna, som nu får betala sin rättmätiga andel av kollektivtrafiken. Är det rimligt? Är det lagligt? (När man läser Radio Örebros hemsida verkar det som om sossarna vill satsa 40 miljoner mer på bussarna. Men det är fel. Inte en spänn mer får bussarna. Men örebroarna får betala 40 miljoner mer för samma busstrafik som de hade innan!)
Och sedan vill de att landstinget ska köra vidare. Där ska samma parti, som inte klarat av regional utveckling tidigare, nu jobba med infrastrukturen för kollektivtrafik. Är det någon som tror att de kommer att satsa på en utbyggd och utvecklad stadstrafik i Örebro? Jag saknar i alla fall den tilliten. I de diskussioner jag förde före valet i september, verkade det viktigare med resecentrum i Hällefors än bra turtäthet till universitetet. Och det var alltid Örebro som skulle betala, även om investeringarna egentligen låg i andra länskommuner.
Risken är uppenbar att detta kommer att innebära att sossarnas företrädare i landstinget, oavsett om de heter Marie-Louise Forssberg-Fransson (från Lindesberg) eller Robert Mörk (från Degerfors) eller Jenny Steen (från Hallsberg), sätter de lokalpolitiska åtagandena framför regionens (och Örebros) bästa. Örebroarna får åter betala för resten av länet. Örebro blir fattigare. Och länets utveckling sämre.
För oss i Folkpartiet är detta oacceptabelt. Vi säger naturligtvis nej till att ge bort örebroarnas skattepengar till övriga länskommuner. Och vi säger nej till att ge det bakåtsträvande landstinget makt över våra stadsbussar. Istället säger vi ja till en snabb utredning kring hur Västerås har gjort när de brutit ut stadstrafiken från kollektivtrafikuppgörelsen. Då kan landstinget lägga sin kraft på länsbussarna. Och Örebro kommun kan kraftsamla kring en bättre stadstrafik.
På kommunstyrelsen idag bad vi att få en snabb utredning om detta "Västeråsspår". Men den nya "öppna" majoriteten - som hittills inte samtalat om något och stängt alla dörrar som kan stängas, valde naturligtvits att säga nej. Det är ett stort bekymmer, för Örebro, örebroarna och för regionens utveckling.
Media: DN, SVD, SR, Radio Örebro, SVT
Ännu är det oklart var järnvägspengarna kommer att läggas. Men Folkpartiet och våra allianskollegor är ändå tydliga: Det är i storstadsregionerna underhållet måste öka mest. Och så är det. Det är människor från Örebro, Västerås, Eskilstuna och Katrineholm som fastnar i trafikeländet in till Stockholm och tvärs om. På samma sätt är det med människor kring Göteborg och Malmö.
Stockholm är det nav kring vilket även Örebro snurrar. Från ett Örebroperspektiv har vi blivit väl medvetna om att vi måste bejaka Stockholms utveckling istället för att försöka konkurrera med storstaden. Örebro kommer att kunna komplettera Stockholm med den mindre stadens fördelar, om vi spelar våra kort rätt. Men vi kommer allt mer att behöva en bra infrastruktur till och från Stockholm.
Det är därför bra att Alliansregeringen är så tydlig med budskapet: De nya underhållspengarna ska användas där de behövs bäst. Där tillväxten finns. Där människorna rör sig.
Det innebär inte att resten av landet glöms. Men politik handlar alltid om att prioritera.
Man önskar att det vore på samma sätt i Örebroregionen och Örebro Län. Men där är det snarare tvärsom (med något undantag - jag gillar verkligen Thomas Doxryd i Hallsberg och Henrik Hult i Lekeberg). När jag som kommunstyrelseordförande gick ut och hävdade att Örebro stad och kommun måste få vara det starka navet i Örebroregionen, och de kringliggande kommunerna bli starkare i sin kompletterande roll, blev ett antal sosseordföranden rasande. Kumla var (som så ofta) värst. Och när sossarna tidigare styrde i Örebro fanns ingen samordning alls. Det verkade mer som om det var striden inom partiet som var det viktiga. Örebro slogs mot alla och alla mot Örebro.
Inom Landstingen lever detta fortfarande kvar. För sossarna i landstingsledningen verkar det vara viktigare att Lindesberg är ett fullsortimentssjukhus än att USÖ får utvecklas. De verkar mindre bekymrade över hur de ska klara kompetensförsörjingen och kompetensutvecklingen på specialistenheterna på USÖ, än hur de ska få mer pengar till Karlskoga och Lindesberg.
Nu vill sossarna att Örebro läns landsting ska ta över kollektivtrafiken. I sig är det ett bra förslag. Om man kunde lite på att man hade en landstingsledning som insåg Örebros roll som motor i regionen. Men den tilliten saknas. Och skälen är uppenbara. Örebro läns landsting har inte en politisk ledning som klarar av de strukturella frågorna, som har strategier för att regionen ska växa, som inser Örebros betydelse för regionens utveckling.
Resan mot att landstinget ska ta över har inte varit lätt. Som alltid (när det handlar om sossarna och politik) har man köpt motståndarna med pengar. Ett landstingsövertagande innebär en skatteväxling. Det blir lite lägre kommunalskatt. Och det blir lite högre landstingsskatt. När man gjort en kalkyl över hur detta slår, ser man att Örebro de senaste åren betalat tiotals miljoner kronor för mycket. Örebro har, medvetet eller omedvetet, för över örebroarnas skattepengar till de andra länskommunerna. Det är illa.
Men än värre är att sossarna nu vill fortsätta med det i tre år till. Drygt 40 miljoner vill de ta från örebroarna för att föra över till de andra länskommunerna, som nu får betala sin rättmätiga andel av kollektivtrafiken. Är det rimligt? Är det lagligt? (När man läser Radio Örebros hemsida verkar det som om sossarna vill satsa 40 miljoner mer på bussarna. Men det är fel. Inte en spänn mer får bussarna. Men örebroarna får betala 40 miljoner mer för samma busstrafik som de hade innan!)
Och sedan vill de att landstinget ska köra vidare. Där ska samma parti, som inte klarat av regional utveckling tidigare, nu jobba med infrastrukturen för kollektivtrafik. Är det någon som tror att de kommer att satsa på en utbyggd och utvecklad stadstrafik i Örebro? Jag saknar i alla fall den tilliten. I de diskussioner jag förde före valet i september, verkade det viktigare med resecentrum i Hällefors än bra turtäthet till universitetet. Och det var alltid Örebro som skulle betala, även om investeringarna egentligen låg i andra länskommuner.
Risken är uppenbar att detta kommer att innebära att sossarnas företrädare i landstinget, oavsett om de heter Marie-Louise Forssberg-Fransson (från Lindesberg) eller Robert Mörk (från Degerfors) eller Jenny Steen (från Hallsberg), sätter de lokalpolitiska åtagandena framför regionens (och Örebros) bästa. Örebroarna får åter betala för resten av länet. Örebro blir fattigare. Och länets utveckling sämre.
För oss i Folkpartiet är detta oacceptabelt. Vi säger naturligtvis nej till att ge bort örebroarnas skattepengar till övriga länskommuner. Och vi säger nej till att ge det bakåtsträvande landstinget makt över våra stadsbussar. Istället säger vi ja till en snabb utredning kring hur Västerås har gjort när de brutit ut stadstrafiken från kollektivtrafikuppgörelsen. Då kan landstinget lägga sin kraft på länsbussarna. Och Örebro kommun kan kraftsamla kring en bättre stadstrafik.
På kommunstyrelsen idag bad vi att få en snabb utredning om detta "Västeråsspår". Men den nya "öppna" majoriteten - som hittills inte samtalat om något och stängt alla dörrar som kan stängas, valde naturligtvits att säga nej. Det är ett stort bekymmer, för Örebro, örebroarna och för regionens utveckling.
Media: DN, SVD, SR, Radio Örebro, SVT
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)