Från och med i morgon ska jag försöka blogga en gång om dagen under Almedalens hetaste tid. Idag var det bara uppvärmning, trist för KD, och lördag åker jag hem trots två dagar kvar av veckan.
Det blir nog både lite riks och lite lokalt denna vecka. Det finns ju att fundera kring. Örebro satsar 100.000 på Almedalen enligt uppgift i NA idag. Är det rimligt? Knappast tycker jag. Det kanske blir en utveckling av detta under veckan.
Sedan lite äldreomsorg - ska medverka i panelsamtal 8 ggr under veckan.
Och några kommentarer kring de intressantare partiledartalen förståss.
Vi ses på bloggen i Almedalen.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2013-06-30
2013-06-27
Re(s)pektlöst!
Idag har det varit extra sammanträden i Örebro. Först med kommunstyrelsen 08.45, därefter med kommunfullmäktige 10.00. Och sällan har jag varit så upprörd efter ett kommunstyrelsemöte som idag.
Skälen för de extra sammanträdena var två återremisser från förra kommunfullmäktige. Den ena handlade om det biogasbolag som Örebro kommun ska bilda med Karlskoga kommun. Det andra handlade om inköp av fastigheter för elithallen i Vivalla. Båda återremisserna krävde en ytterligare ekonomisk redogörelse före beslut.
När ärendena var färdiga för utskick, i går kl 16, visade det sig att det inte fanns så mycket mer kring ekonomin. Och det var ju inte så märkligt. För vem kunde göra en sådan analys på två arbetsdagar? Därför hoppades jag att vi skulle få en ordentlig dragning av ansvariga tjänstemän.
Men när kommunstyrelsen startade visade det sig att inga tjänstemän fanns på plats. Kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, hade beslutat att inga tjänstemän skulle vara på plats. Ingen föredragning. Besluten var fattade på 4 minuter.
Det är respektlöst. Här handlar det om hundratals miljoner i investeringar, om stora risker för skattebetalare och välfärd, om hur kommunen agerar som bolagsägare eller som leverantör och konsument. Ekonomin borde föredragits. Berörda tjänstemän borde varit närvarande så vi kunnat ställa frågor.
Men synen på demokrati från Baastad & Co blir allt tydligare. Beslut döljs i slutna rum och på bolagsstyrelser. Oppositionen hålls utanför. Förslag läggs på bordet. Inga konsekvenser för vare sig välfärd eller skattebetalare finns.
Och frågor finns:
Vilka analyser görs av priskänsligheten på biogas utifrån tillgången på naturgas? Vilka risker och möjligheter ser man?
Hur ser kommunledningen på kostnaderna för avfallskollektivet? Kommer de (vi alla örebroare) att subventionera biogasen när långsiktiga avtal skrivs?
Vilka jämförande analyser kring avtal med köpare av rötbart avfall har gjorts? Hur ser marknaden ut och hur kan kommunen agera som leverantör och konsument?
Hur ser man på driftkostnader, risker med upphandling, risker med avskrivningar o.s.v. för anläggningen?
Hur har de tänkt sig att hantera risker med ökade räntekostnader? Vad händer om räntan blir 5% om några år?
Bara för att ta några av de frågor som kunde ställas.
Men svaren uteblir. Och det blir rätt pinsamt i kommunfullmäktige när Lennart Bondesons (KD) svar blir att för att jag anklagar honom för okunskap i ekonomi, så kommer han inte att svara på mina frågor kring ekonomi... Och detta gäller uppenbarligen Lena Baastad också.
De två besluten kring kommunala bolagen riskerar inte bara välfärd och skattebetalarnas pengar. De handlar också om synen på företagande. Örebro kommun går allt mer in på vägen att konkurrera med de privata företagen. Och privata företag kan aldrig konkurrera med en kommun med alla skattemiljarder i ryggen. Här beskrivs förlustaffärer som något acceptabelt för kommunen. Men för den lilla företagaren kan socialdemokraternas agerande innebära den förlust som får företaget att rasa.
Socialdemokraterna och deras lydpartier, Kristdemokraterna och Centerpartiet, är inne på en farlig väg. De riskerar välfärden, barnens framtid och de gamlas trygghet. De riskerar skattebetalarnas pengar. Och de riskerar näringslivets framtid och jobben för örebroarna.
Och framförallt riskerar de respekten för demokratins grundvalar och funktionssätt.
Skälen för de extra sammanträdena var två återremisser från förra kommunfullmäktige. Den ena handlade om det biogasbolag som Örebro kommun ska bilda med Karlskoga kommun. Det andra handlade om inköp av fastigheter för elithallen i Vivalla. Båda återremisserna krävde en ytterligare ekonomisk redogörelse före beslut.
När ärendena var färdiga för utskick, i går kl 16, visade det sig att det inte fanns så mycket mer kring ekonomin. Och det var ju inte så märkligt. För vem kunde göra en sådan analys på två arbetsdagar? Därför hoppades jag att vi skulle få en ordentlig dragning av ansvariga tjänstemän.
Men när kommunstyrelsen startade visade det sig att inga tjänstemän fanns på plats. Kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, hade beslutat att inga tjänstemän skulle vara på plats. Ingen föredragning. Besluten var fattade på 4 minuter.
Det är respektlöst. Här handlar det om hundratals miljoner i investeringar, om stora risker för skattebetalare och välfärd, om hur kommunen agerar som bolagsägare eller som leverantör och konsument. Ekonomin borde föredragits. Berörda tjänstemän borde varit närvarande så vi kunnat ställa frågor.
Men synen på demokrati från Baastad & Co blir allt tydligare. Beslut döljs i slutna rum och på bolagsstyrelser. Oppositionen hålls utanför. Förslag läggs på bordet. Inga konsekvenser för vare sig välfärd eller skattebetalare finns.
Och frågor finns:
Vilka analyser görs av priskänsligheten på biogas utifrån tillgången på naturgas? Vilka risker och möjligheter ser man?
Hur ser kommunledningen på kostnaderna för avfallskollektivet? Kommer de (vi alla örebroare) att subventionera biogasen när långsiktiga avtal skrivs?
Vilka jämförande analyser kring avtal med köpare av rötbart avfall har gjorts? Hur ser marknaden ut och hur kan kommunen agera som leverantör och konsument?
Hur ser man på driftkostnader, risker med upphandling, risker med avskrivningar o.s.v. för anläggningen?
Hur har de tänkt sig att hantera risker med ökade räntekostnader? Vad händer om räntan blir 5% om några år?
Bara för att ta några av de frågor som kunde ställas.
Men svaren uteblir. Och det blir rätt pinsamt i kommunfullmäktige när Lennart Bondesons (KD) svar blir att för att jag anklagar honom för okunskap i ekonomi, så kommer han inte att svara på mina frågor kring ekonomi... Och detta gäller uppenbarligen Lena Baastad också.
De två besluten kring kommunala bolagen riskerar inte bara välfärd och skattebetalarnas pengar. De handlar också om synen på företagande. Örebro kommun går allt mer in på vägen att konkurrera med de privata företagen. Och privata företag kan aldrig konkurrera med en kommun med alla skattemiljarder i ryggen. Här beskrivs förlustaffärer som något acceptabelt för kommunen. Men för den lilla företagaren kan socialdemokraternas agerande innebära den förlust som får företaget att rasa.
Socialdemokraterna och deras lydpartier, Kristdemokraterna och Centerpartiet, är inne på en farlig väg. De riskerar välfärden, barnens framtid och de gamlas trygghet. De riskerar skattebetalarnas pengar. Och de riskerar näringslivets framtid och jobben för örebroarna.
Och framförallt riskerar de respekten för demokratins grundvalar och funktionssätt.
2013-06-18
Kaffe viktigare än företagande?
Idag skulle vi ha ett möte kring det nya näringslivsprogrammet. Det var på mitt initiativ. Skälet var enkelt:
För en månad sedan fick vi det program som majoriteten tagit fram. Det hade inte funnits något intresse tidigare till någon dialog för en bred överenskommelse. Istället hade programmet tagits fram helt av de tre som leder kommunen.
När mötet började insåg jag att Lennart Bondeson (kd) tänkt sig att vi skulle besluta att anta programmet direkt. Det blev lite för mycket, inte bara för mig.
Jag redogjorde för hur vi tidigare hade gått till väga kring näringslivsprogram, oavsett majoritet. Det handlade om långa, öppna dialogprocesser där så många partier som möjligt fick vara med från grunden. Kanske blev inte programmen de spetsigaste, men det fanns en bred insyn och samsyn kring det som skrevs.
Nu skedde alltså allt bakom majoritetens stängda dörrar. Jag krävde att vi minst skulle remittera programmet till partierna, fick medhåll av hela oppositionen, och Lennart Bondeson vek sig. Det blev inte bara en remiss. Vi skulle dessutom gå igenom programmet i en arbetsgrupp för att se om vi kunde komma överens.
Så långt allt väl.
Idag var första mötet med denna arbetsgrupp. På plats fanns gruppledarna, förutom mig själv, även från M, MP, V, C och KD. Men vem sänder sossarna? Lena Baastad, självskriven inte bara som gruppledare utan även som vice ordförande och delansvarig för all kommunens näringslivspolitik?
Icke.
Lena Baastad tog en lite längre fikapaus än vi andra i gruppen. Kaffet i caféet i Rådhuset var viktigare än hur Örebros framtida näringslivspolitik skulle formas och formeras. Istället satt Roger Andersson för sossarna.
Lena Baastads agerande är mångdubbelt pinsamt.
Pinsamt för Baastad själv som i fredags kallade till presskonferens för att berätta om sin vilja att ställa upp för att förändra Örebro i fyra år till. Men den viljan och den energin tog uppenbarligen slut över helgen. Nu finns det inte ens vilja och energi för att delta i den grupp alla andra gruppledare prioriterade för att skapa ett bättre näringslivsklimat.
Pinsamt för socialdemokraterna. Det är uppenbart att deras prat om hur viktigt näringslivet är bara är tomt prat. Det finns inget reellt engagemang för ett starkare näringsliv. Socialdemokratisk näringslivspolitik handlar om att kommunen själv ska starta bolag (idag två (2!) nya på kommunstyrelsen) och att tvinga näringslivet att genomföra arbetsmarknadspolitik som kommunen själv borde göra.
Pinsamt för Örebro kommun när det visar sig att kommunstyrelseordföranden hellre fikar än deltar i överläggningar om näringslivsfrågor.
Pinsamt för Lennart Bondeson som så uppenbart får leda något som inte det stora majoritetspartiet tycker är viktigt. Kanske är det så även här att de formella besluten inte är viktiga. De formella beslutsarenorna är bara en kuliss. De verkliga besluten fattas bakom dörrarna på kommunalrådets Sundins rum.
Och pinsamt för näringslivet i Örebro. Örebro har ett uselt näringslivsklimat. Örebro har ett alldeles för svagt näringsliv. Örebro har en alldeles för liten andel privat företagande. Örebro har alldeles för få som jobbar i privat näringsliv. Och det är uppenbart att en del av detta beror på att kommunledningen, idag såväl som under tidigare socialdemokratiska regimer, inte bryr sig. Näringslivet är bara ett särintresse som man ska prata väl om, men hålla kort.
Folkpartiet har en helt annan syn på företagande och näringsliv. Vi både pratar med och för näringsliv och företag i Örebro och i Sverige. Vi bejakar näringslivets värde, både som grund för välfärden och som motor i samhällsutvecklingen. Vi tror att Örebro behöver ett starkare, friare, mångfaldigare näringsliv.
Jag hade många tydliga krav med mig för att förbättra näringslivsprogrammet. Men de får vänta. Vänta tills Lena Baastad slutat fika för att delta i jobbet för ett starkare näringsliv och ett bättre näringslivsklimat.
Jag undrar om hon kommer att kalla till en presskonferens om det...
För en månad sedan fick vi det program som majoriteten tagit fram. Det hade inte funnits något intresse tidigare till någon dialog för en bred överenskommelse. Istället hade programmet tagits fram helt av de tre som leder kommunen.
När mötet började insåg jag att Lennart Bondeson (kd) tänkt sig att vi skulle besluta att anta programmet direkt. Det blev lite för mycket, inte bara för mig.
Jag redogjorde för hur vi tidigare hade gått till väga kring näringslivsprogram, oavsett majoritet. Det handlade om långa, öppna dialogprocesser där så många partier som möjligt fick vara med från grunden. Kanske blev inte programmen de spetsigaste, men det fanns en bred insyn och samsyn kring det som skrevs.
Nu skedde alltså allt bakom majoritetens stängda dörrar. Jag krävde att vi minst skulle remittera programmet till partierna, fick medhåll av hela oppositionen, och Lennart Bondeson vek sig. Det blev inte bara en remiss. Vi skulle dessutom gå igenom programmet i en arbetsgrupp för att se om vi kunde komma överens.
Så långt allt väl.
Idag var första mötet med denna arbetsgrupp. På plats fanns gruppledarna, förutom mig själv, även från M, MP, V, C och KD. Men vem sänder sossarna? Lena Baastad, självskriven inte bara som gruppledare utan även som vice ordförande och delansvarig för all kommunens näringslivspolitik?
Icke.
Lena Baastad tog en lite längre fikapaus än vi andra i gruppen. Kaffet i caféet i Rådhuset var viktigare än hur Örebros framtida näringslivspolitik skulle formas och formeras. Istället satt Roger Andersson för sossarna.
Lena Baastads agerande är mångdubbelt pinsamt.
Pinsamt för Baastad själv som i fredags kallade till presskonferens för att berätta om sin vilja att ställa upp för att förändra Örebro i fyra år till. Men den viljan och den energin tog uppenbarligen slut över helgen. Nu finns det inte ens vilja och energi för att delta i den grupp alla andra gruppledare prioriterade för att skapa ett bättre näringslivsklimat.
Pinsamt för socialdemokraterna. Det är uppenbart att deras prat om hur viktigt näringslivet är bara är tomt prat. Det finns inget reellt engagemang för ett starkare näringsliv. Socialdemokratisk näringslivspolitik handlar om att kommunen själv ska starta bolag (idag två (2!) nya på kommunstyrelsen) och att tvinga näringslivet att genomföra arbetsmarknadspolitik som kommunen själv borde göra.
Pinsamt för Örebro kommun när det visar sig att kommunstyrelseordföranden hellre fikar än deltar i överläggningar om näringslivsfrågor.
Pinsamt för Lennart Bondeson som så uppenbart får leda något som inte det stora majoritetspartiet tycker är viktigt. Kanske är det så även här att de formella besluten inte är viktiga. De formella beslutsarenorna är bara en kuliss. De verkliga besluten fattas bakom dörrarna på kommunalrådets Sundins rum.
Och pinsamt för näringslivet i Örebro. Örebro har ett uselt näringslivsklimat. Örebro har ett alldeles för svagt näringsliv. Örebro har en alldeles för liten andel privat företagande. Örebro har alldeles för få som jobbar i privat näringsliv. Och det är uppenbart att en del av detta beror på att kommunledningen, idag såväl som under tidigare socialdemokratiska regimer, inte bryr sig. Näringslivet är bara ett särintresse som man ska prata väl om, men hålla kort.
Folkpartiet har en helt annan syn på företagande och näringsliv. Vi både pratar med och för näringsliv och företag i Örebro och i Sverige. Vi bejakar näringslivets värde, både som grund för välfärden och som motor i samhällsutvecklingen. Vi tror att Örebro behöver ett starkare, friare, mångfaldigare näringsliv.
Jag hade många tydliga krav med mig för att förbättra näringslivsprogrammet. Men de får vänta. Vänta tills Lena Baastad slutat fika för att delta i jobbet för ett starkare näringsliv och ett bättre näringslivsklimat.
Jag undrar om hon kommer att kalla till en presskonferens om det...
2013-06-14
Per(s)onkult
På torsdagseftermiddagen blev jag uppringd av några journalister. De hade alla samma typ av fråga:
-Varför ska Lena Baastad avgå?
Jag blev rätt ställd, eftersom jag inte hört något om det. Men det hade kommit en inbjudan till en presskonferens på fredagen och journalisternas analys var samstämmig: Lena Baastad skulle avgå. Frågan var inte "om", utan "varför".
Journalisternas egna tolkningar var lite olika.
En tolkningslinje handlade om personliga skäl; många sjukdomar, inte ork, inte vilja, andra önskningar.
En annan tolkningslinje rörde makt: Det som är uppenbart, att det inte är Lena Baastad som styr Örebro kommun, skulle bli offentligt. Björn Sundin skulle ta över även formellt.
Ingen av journalisterna funderade kring om Baastad hade fått andra, bättre politiska uppdrag, skulle kandidera till riksdagen eller någon annan politisk församling.
Och ingen hade ens i tanken att partiet kallade ihop media för att Baastad skulle berätta om att hon kandiderade för att bli socialdemokraternas toppkandidat ett val till. Det fanns inte ens i det yttersta av journalisternas medvetande.
Men så var det alltså. Och av vad jag kunnat följa på sociala media och även på t ex NA.se tycker rätt många journalister att de är lurade, blåsta. Eller som en av journalisterna skriver på twitter: Må vara att Lena Baastad inte finns på twitter, men leka med media kan hon :) #busted
(För er som inte är så inne på twitter betyder att man märker en tweet med en # (hashtag) att man vill specialmarkera vad man tycker, tänker, känner, eller vill koppla ihop tweeten med. Journalistens #busted betyder alltså "lurad" eller för att kopiera från ett fritt lexikon på internet "caught out doing something wrong and therefore in trouble you are so busted")
Ändå är det några andra lärdomar (än att journalisterna blivit lurade av sossarna) man kan dra av eftermiddagens händelser:
För det första är det frågan om vem som bestämmer i Örebro. Lena Baastad må vara kommunstyrelsens ordförande formellt. Men i princip alla inser att det inte är hon som styr. Det finns andra som ligger bakom. Idag blev det än mer uppenbart.
För det andra är det lika uppenbart att Baastads ställning är enormt svag. När partiet kallar till en presskonferens med henne där hon fritt ska prata om sin politiska framtid, blir den automatiska tolkningen från hela journalistkåren att hon ska avgå. Frågan verkar inte vara om, utan när det ska ske. När hon säger att hon vill fortsätta, blir det till och med en nyhet. Kan man tänka sig att någon annan ledare skulle ha behov av att göra den markeringen?
För det tredje visar det sig att socialdemokraternas mediala strategier ibland slår knut på sig själva. Socialdemokraterna har fler politiska journalister i sina kanslier, än vad som finns på Nerikes Allehandas redaktion. De är vana att styra och ställa med den verklighet de vill få fram. Som jag skrivit tidigare jobbar de mycket medvetet med bilden av Lena Baastad. Hon får inte ta ansvar för några jobbiga beslut, där skyfflas tjänstemännen fram. Istället ska hon ut i media och lova, eller fronta positiva beslut.
Och då kommer vi till den sista lärdomen. Socialdemokraterna i Örebro har under lång tid medvetet byggt en personkult kring Lena Baastad. Vi såg den formas under förra perioden. I valen 2010 och 2011 handlade socialdemokraternas kampanj mer om Baastad än om politik. Örebro har aldrig någonsin varit så uppskyltat med valaffischer med bara ett ansikte som under dessa val. Den förhoppade valvinsten 2014 har också byggts kring personen Lena Baastad. Exemplen på kultskapandet finns exempelvis hos de egna twittrarna, som John Johansson som idag skriver: PK för att berätta att Örebros populäraste politiker, vars förtroende sist det mättes var störst vill fortsätta.
Den bilden får inget nagga. Och försöker någon göra det går hela den socialdemokratiska organisationen i taket, som Björn Sundin gjort idag.
Men i personkultbyggandet har man gått för långt. När man tror sig äga sanningen, och ser en person mer som ett alltid gott, onåbart objekt, än ett mänskligt, felbart subjekt, kan man också förleda sig själv att tro att alla andra också ser den bilden. Och det var det som skedde idag.
De socialdemokratiska spindoktorerna trodde att alla såg den bild de själva såg, att den onåbara, goda, skulle framträda för folket för att berätta om sina storslagna framtidsplaner. Men de insåg inte att den allmänna tolkningen var den motsatta: Att folket ser en svag ledare, eller kanske inte ens en ledare utan en människa som visas upp av dem där bakom som verkligen bestämmer.
Och då skär det sig rejält. Journalisterna känner sig lurade. Socialdemokraterna blir arga, när deras egna uppbyggda bild raseras. Och det förtroende som ändå byggts mellan partiets spindoktorer, Lena Baastad och journalisterna, raseras på ett ögonblick.
Tyvärr är det väl så här politiken kommer att se ut i framtiden. Allt mer handlar om person. Allt mindre om politik. När de politiska skiljelinjerna blir allt svagare, när de stora partierna inte agerar utifrån ideologi utan utifrån att pragmatiskt administrera ett rådande system, blir frågan mer om vem som verkar bäst på att administrera, inte vilket samhälle man vill ha. Partiernas spindoktorer skapar bilder av den verklighet man vill förmedla, istället för att beskriva den verklighet som finns. Och ideologiernas framtidsvisioner om det samhälle som just detta parti vill bygga, försvinner. Istället för att berätta om vad man vill, ställer man frågor om både smått och stort för att i vart fall få det att se ut som om man bryr sig om vad medborgarna tycker.
Då spelar det inte heller någon roll vem det är som bestämmer i kommunen. Det kan lika gärna vara tjänstemännen. För den socialdemokratiska politiken bygger inte på att ta ansvar. Den bygger på att komma rätt ut i media för att få fortsätta att sitta på rätt positioner. Det är därför kommunstyrelsens ordförande aldrig tar ansvar för besparingarna. Det är därför tjänstemännen tvingas skapa nyord som "omprioriteringar" när det handlar om kraftiga besparingar. Det är därför det aldrig blir någon diskussion om hur man använder de 7.000.000.000 (7 miljarderna) som finns för välfärden, utan bara om de 700.000 som man låtsas satsa.
Det är därför makten flyttas från politiker till tjänstemän. Det är därför den informella makten blir viktigare än den formella. Det är därför besluten flyttas från de öppna nämndmötena, till de slutna korridorerna och arbetsrummen. Det är därför de slutna, kommunala bolagen blir allt fler och allt större medan de förtroendevalda i nämnderna knappt har ett beslutsärende. Det är därför ekonomistyrningen är en ickefråga - den är ju inte medial. Det är därför i princip ingen av de ledande politikerna ens kan läsa en resultat- eller balansräkning och än mindre reflektera över hur ekonomin förändras på kort och längre sikt - det går ju ändå inte att få någon bra medial bild av det....
Det är därför Staffan Isling i praktiken styr hela kommunen. Och det är därför dagens politiska ledning bara är en krusning på ytan, en frans på mattan, en spets på gardinen.
Är det då Staffan Islings fel? Knappast. Han sa ungefär så här när vi rekryterade honom: "Ni får se till att springa fortare än jag. För annars springer jag om er."
Och det är precis det som Lena Baastads kommunledning låtit ske. Inte för att de inte kan springa fortare - utan för att de inte vill. Det är nämligen inte intresserade av att verkligen styra kommunen, att ta ansvar. För om man tar ansvar kan man ju komma fel ut i media. Istället är de intresserade av att vinna nästa val.
För det viktiga är inte att verkligen styra. Det viktiga är att den mediala bilden är den riktiga. Och när den blir fel, är det inte bilden av verkligheten som är fel, det är verkligheten...
Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt, TV4
-Varför ska Lena Baastad avgå?
Jag blev rätt ställd, eftersom jag inte hört något om det. Men det hade kommit en inbjudan till en presskonferens på fredagen och journalisternas analys var samstämmig: Lena Baastad skulle avgå. Frågan var inte "om", utan "varför".
Journalisternas egna tolkningar var lite olika.
En tolkningslinje handlade om personliga skäl; många sjukdomar, inte ork, inte vilja, andra önskningar.
En annan tolkningslinje rörde makt: Det som är uppenbart, att det inte är Lena Baastad som styr Örebro kommun, skulle bli offentligt. Björn Sundin skulle ta över även formellt.
Ingen av journalisterna funderade kring om Baastad hade fått andra, bättre politiska uppdrag, skulle kandidera till riksdagen eller någon annan politisk församling.
Och ingen hade ens i tanken att partiet kallade ihop media för att Baastad skulle berätta om att hon kandiderade för att bli socialdemokraternas toppkandidat ett val till. Det fanns inte ens i det yttersta av journalisternas medvetande.
Men så var det alltså. Och av vad jag kunnat följa på sociala media och även på t ex NA.se tycker rätt många journalister att de är lurade, blåsta. Eller som en av journalisterna skriver på twitter: Må vara att Lena Baastad inte finns på twitter, men leka med media kan hon :) #busted
(För er som inte är så inne på twitter betyder att man märker en tweet med en # (hashtag) att man vill specialmarkera vad man tycker, tänker, känner, eller vill koppla ihop tweeten med. Journalistens #busted betyder alltså "lurad" eller för att kopiera från ett fritt lexikon på internet "caught out doing something wrong and therefore in trouble you are so busted")
Ändå är det några andra lärdomar (än att journalisterna blivit lurade av sossarna) man kan dra av eftermiddagens händelser:
För det första är det frågan om vem som bestämmer i Örebro. Lena Baastad må vara kommunstyrelsens ordförande formellt. Men i princip alla inser att det inte är hon som styr. Det finns andra som ligger bakom. Idag blev det än mer uppenbart.
För det andra är det lika uppenbart att Baastads ställning är enormt svag. När partiet kallar till en presskonferens med henne där hon fritt ska prata om sin politiska framtid, blir den automatiska tolkningen från hela journalistkåren att hon ska avgå. Frågan verkar inte vara om, utan när det ska ske. När hon säger att hon vill fortsätta, blir det till och med en nyhet. Kan man tänka sig att någon annan ledare skulle ha behov av att göra den markeringen?
För det tredje visar det sig att socialdemokraternas mediala strategier ibland slår knut på sig själva. Socialdemokraterna har fler politiska journalister i sina kanslier, än vad som finns på Nerikes Allehandas redaktion. De är vana att styra och ställa med den verklighet de vill få fram. Som jag skrivit tidigare jobbar de mycket medvetet med bilden av Lena Baastad. Hon får inte ta ansvar för några jobbiga beslut, där skyfflas tjänstemännen fram. Istället ska hon ut i media och lova, eller fronta positiva beslut.
Och då kommer vi till den sista lärdomen. Socialdemokraterna i Örebro har under lång tid medvetet byggt en personkult kring Lena Baastad. Vi såg den formas under förra perioden. I valen 2010 och 2011 handlade socialdemokraternas kampanj mer om Baastad än om politik. Örebro har aldrig någonsin varit så uppskyltat med valaffischer med bara ett ansikte som under dessa val. Den förhoppade valvinsten 2014 har också byggts kring personen Lena Baastad. Exemplen på kultskapandet finns exempelvis hos de egna twittrarna, som John Johansson som idag skriver: PK för att berätta att Örebros populäraste politiker, vars förtroende sist det mättes var störst vill fortsätta.
Den bilden får inget nagga. Och försöker någon göra det går hela den socialdemokratiska organisationen i taket, som Björn Sundin gjort idag.
Men i personkultbyggandet har man gått för långt. När man tror sig äga sanningen, och ser en person mer som ett alltid gott, onåbart objekt, än ett mänskligt, felbart subjekt, kan man också förleda sig själv att tro att alla andra också ser den bilden. Och det var det som skedde idag.
De socialdemokratiska spindoktorerna trodde att alla såg den bild de själva såg, att den onåbara, goda, skulle framträda för folket för att berätta om sina storslagna framtidsplaner. Men de insåg inte att den allmänna tolkningen var den motsatta: Att folket ser en svag ledare, eller kanske inte ens en ledare utan en människa som visas upp av dem där bakom som verkligen bestämmer.
Och då skär det sig rejält. Journalisterna känner sig lurade. Socialdemokraterna blir arga, när deras egna uppbyggda bild raseras. Och det förtroende som ändå byggts mellan partiets spindoktorer, Lena Baastad och journalisterna, raseras på ett ögonblick.
Tyvärr är det väl så här politiken kommer att se ut i framtiden. Allt mer handlar om person. Allt mindre om politik. När de politiska skiljelinjerna blir allt svagare, när de stora partierna inte agerar utifrån ideologi utan utifrån att pragmatiskt administrera ett rådande system, blir frågan mer om vem som verkar bäst på att administrera, inte vilket samhälle man vill ha. Partiernas spindoktorer skapar bilder av den verklighet man vill förmedla, istället för att beskriva den verklighet som finns. Och ideologiernas framtidsvisioner om det samhälle som just detta parti vill bygga, försvinner. Istället för att berätta om vad man vill, ställer man frågor om både smått och stort för att i vart fall få det att se ut som om man bryr sig om vad medborgarna tycker.
Då spelar det inte heller någon roll vem det är som bestämmer i kommunen. Det kan lika gärna vara tjänstemännen. För den socialdemokratiska politiken bygger inte på att ta ansvar. Den bygger på att komma rätt ut i media för att få fortsätta att sitta på rätt positioner. Det är därför kommunstyrelsens ordförande aldrig tar ansvar för besparingarna. Det är därför tjänstemännen tvingas skapa nyord som "omprioriteringar" när det handlar om kraftiga besparingar. Det är därför det aldrig blir någon diskussion om hur man använder de 7.000.000.000 (7 miljarderna) som finns för välfärden, utan bara om de 700.000 som man låtsas satsa.
Det är därför makten flyttas från politiker till tjänstemän. Det är därför den informella makten blir viktigare än den formella. Det är därför besluten flyttas från de öppna nämndmötena, till de slutna korridorerna och arbetsrummen. Det är därför de slutna, kommunala bolagen blir allt fler och allt större medan de förtroendevalda i nämnderna knappt har ett beslutsärende. Det är därför ekonomistyrningen är en ickefråga - den är ju inte medial. Det är därför i princip ingen av de ledande politikerna ens kan läsa en resultat- eller balansräkning och än mindre reflektera över hur ekonomin förändras på kort och längre sikt - det går ju ändå inte att få någon bra medial bild av det....
Det är därför Staffan Isling i praktiken styr hela kommunen. Och det är därför dagens politiska ledning bara är en krusning på ytan, en frans på mattan, en spets på gardinen.
Är det då Staffan Islings fel? Knappast. Han sa ungefär så här när vi rekryterade honom: "Ni får se till att springa fortare än jag. För annars springer jag om er."
Och det är precis det som Lena Baastads kommunledning låtit ske. Inte för att de inte kan springa fortare - utan för att de inte vill. Det är nämligen inte intresserade av att verkligen styra kommunen, att ta ansvar. För om man tar ansvar kan man ju komma fel ut i media. Istället är de intresserade av att vinna nästa val.
För det viktiga är inte att verkligen styra. Det viktiga är att den mediala bilden är den riktiga. Och när den blir fel, är det inte bilden av verkligheten som är fel, det är verkligheten...
Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt, TV4
2013-06-13
Osportsligt kommunalt stöd
För ett par år sedan var KIF Örebro i ekonomisk kris. Kommunen gick in och räddade föreningen genom att förtidsbetala pengar som föreningen skulle vara berättigad till. Det skulle lösa situationen. Men det gjorde det inte.
Förra året var det dags igen. KIF Örebro behövde mer pengar. Socialdemokraterna beslutade att ge KIF ytterligare pengar, denna gång direkta bidrag, för att klara föreningen från en konkurs.
Folkpartiet var emot denna lösning. Skälet var enkelt. Risken för att ett sådant beslut skulle bli prejudicerande var stort. Hur skulle kommunen kunna säga nej till andra föreningar i liknande situationer? För alla som är medvetna om elitidrottens villkor insåg snabbt att detta inte var en enstaka händelse, utan snarare en händelse i en längre följd.
Nu kommer ECO Örebro med mössan i handen till Örebro kommun för att föreningen är i ekonomiskt trångmål. Inte alls i samma härad som KIF Örebro. Men ändå allvarligt.
Och hur gör kommunledningen då?
Björn Sundin (s) verkar tydlig. Det blir inga kommunala pengar. Han hänvisar till de regler som finns för stöd till elitidrottsföreningar.
Men de reglerna fanns ju redan i augusti 2012, när KIF Örebro kom och begärde mer pengar. Varför gäller de nu och inte då? Varför bedömer socialdemokraterna föreningar olika?
Det är illa att kommunalrådet Sundin bedömer ECO Örebro och KIF Örebro olika. Men än värre är att detta bara är en pusselbit i ett betydligt större pussel. Ett pussel som handlar om att bara den som har rätt kontakter in i kommunledningen, som är tjenis med rätt kommunalråd, kommer att kunna räkna med lite extra stöd.
Vi ser det gång på gång. Tegelbruket är det tydligaste exemplet på miljonrullningen. KIF Örebro likaså. ÖSK får nu bilda en fotbollförening i Vivalla när kommunens egna förening misslyckats.
Detta är tragiskt korporativistisk 1900-talspolitik. Socialdemokraterna försöker binda upp föreningar och människors lojalitet till sig själva, genom att gå vid sidan om reglerna när det ger dem själva fördelar.
Folkpartiet är det tydligaste idrottspartiet i Örebro. Under lång tid har vi drivit på för en bättre idrottspolitik i kommunen, för en politik baserad på insikten om hur viktigt det är med en bredd av barn och ungdomsidrott på breddens villkor, en idrott för äldre på åldrandets villkor och en idrott för eliten på deras villkor. Vi har byggt arenor; planer, hallar, anläggningar. Vi har öka resurserna till föreningsbidrag. Vi har skapat regler för marknadsföringsbidrag till elitföreningarna.
I alla våra kontakter med föreningar, bredd som elit, hör vi att det är viktigt att man försöker behandla alla lika. Det ska inte vara den som har rätt telefonnummer till rätt politiker (eller tjänsteman) som får bidrag, medan den som noggrant följer alla regler blir utan. Det ska inte vara den som har rätt ingång i Rådhuset som får extra elitstöd, medan den som står utanför och ringer på dörren blir utan.
Den politiken går nu socialdemokraterna ifrån. Nu gäller det istället att ha rätt kontakter. Den utvecklingen måste stoppas.
Media: NA, SR Örebro
Förra året var det dags igen. KIF Örebro behövde mer pengar. Socialdemokraterna beslutade att ge KIF ytterligare pengar, denna gång direkta bidrag, för att klara föreningen från en konkurs.
Folkpartiet var emot denna lösning. Skälet var enkelt. Risken för att ett sådant beslut skulle bli prejudicerande var stort. Hur skulle kommunen kunna säga nej till andra föreningar i liknande situationer? För alla som är medvetna om elitidrottens villkor insåg snabbt att detta inte var en enstaka händelse, utan snarare en händelse i en längre följd.
Nu kommer ECO Örebro med mössan i handen till Örebro kommun för att föreningen är i ekonomiskt trångmål. Inte alls i samma härad som KIF Örebro. Men ändå allvarligt.
Och hur gör kommunledningen då?
Björn Sundin (s) verkar tydlig. Det blir inga kommunala pengar. Han hänvisar till de regler som finns för stöd till elitidrottsföreningar.
Men de reglerna fanns ju redan i augusti 2012, när KIF Örebro kom och begärde mer pengar. Varför gäller de nu och inte då? Varför bedömer socialdemokraterna föreningar olika?
Det är illa att kommunalrådet Sundin bedömer ECO Örebro och KIF Örebro olika. Men än värre är att detta bara är en pusselbit i ett betydligt större pussel. Ett pussel som handlar om att bara den som har rätt kontakter in i kommunledningen, som är tjenis med rätt kommunalråd, kommer att kunna räkna med lite extra stöd.
Vi ser det gång på gång. Tegelbruket är det tydligaste exemplet på miljonrullningen. KIF Örebro likaså. ÖSK får nu bilda en fotbollförening i Vivalla när kommunens egna förening misslyckats.
Detta är tragiskt korporativistisk 1900-talspolitik. Socialdemokraterna försöker binda upp föreningar och människors lojalitet till sig själva, genom att gå vid sidan om reglerna när det ger dem själva fördelar.
Folkpartiet är det tydligaste idrottspartiet i Örebro. Under lång tid har vi drivit på för en bättre idrottspolitik i kommunen, för en politik baserad på insikten om hur viktigt det är med en bredd av barn och ungdomsidrott på breddens villkor, en idrott för äldre på åldrandets villkor och en idrott för eliten på deras villkor. Vi har byggt arenor; planer, hallar, anläggningar. Vi har öka resurserna till föreningsbidrag. Vi har skapat regler för marknadsföringsbidrag till elitföreningarna.
I alla våra kontakter med föreningar, bredd som elit, hör vi att det är viktigt att man försöker behandla alla lika. Det ska inte vara den som har rätt telefonnummer till rätt politiker (eller tjänsteman) som får bidrag, medan den som noggrant följer alla regler blir utan. Det ska inte vara den som har rätt ingång i Rådhuset som får extra elitstöd, medan den som står utanför och ringer på dörren blir utan.
Den politiken går nu socialdemokraterna ifrån. Nu gäller det istället att ha rätt kontakter. Den utvecklingen måste stoppas.
Media: NA, SR Örebro
2013-06-12
Alltid detta Open Art...
Det är en fantastisk försommarmorgon när jag går över staden mot tåget. Stockholm nästa.
På åkanten ovanför Strömpis står en kille och fiskar. Jag kan inte låta bli att titta. Svartklädd. Rastaflätor. Jamaicaflagga. Skateboarden nedstucken i ryggsäcken. Och så ett fiskespö i handen. Måste erkänna att jag funderade på om han var verklig, eller en del av årets Open Art...
Det finns få saker som gör mig så glad som att åter få se Örebro i Open Art-skrud. Tiden innan invigningen är nog den bästa. När man kan se Mats Nilsson i de mest märkliga situationer, under installation av installationerna. För trots att kostnaderna för Open Art mångdubblats sedan Mats, Behcet Barsom och jag en gång drog igång det hela, så är Open Art fortfarande i mångt ett litet arrangemang, byggt på några få människors engagemang och intresse, kryddat med ett lagom mått av galenskap.
Årets Open Art går i de större verkens tecken. Jag ser en påsk-ö-gubbe med hatt och hjul, skymtar den kissande pojken, går förbi en rätt skrämmande metallkonstruktion vid Storbron innan jag passerar bildäcksankan. Och ingen kan missa den platstrut som sträcker sig över vattnet vid slottet. För att inte tala om muralmålningarna, eller plockepinnet på Stortorget, eller...
De stora verken är fascinerande. De förändrar staden. Ingen kan undgå dem, beröras av dem, påverkas och påverka.
Men för mig är ändå inte de stora verken de intressantaste. Det är de oväntade mötena som skapar den största spänningen i Open Art. Tänk om den fiskande reaggekillen var en del av Open Art. Oväntat. Märkligt. Men inte.
Men när jag går över Storbron i morgonljuset blänker det till i Svartån. Jag kan först inte förstå vad det är. Måste korsa bron för att se bättre. Och ser då någon form av spegel, eller en linje av tre runda objekt, där ett långsamt rör sig, fångar morgonljusets speglingar i Svartåns vattenkrusningar och kastar det vidare mot mig.
Är det en installation? Är det en del av Open Art? Så märkligt. Så oväntat. Hur många hinner, orkar, vill lyfta blicken och se det oväntade?
Just nu är det min favorit i sommarens Örebro. Det lilla. Det oväntade. Men Open Art ger många möjligheter att finna både sin favorit och det man inte gillar. Det är en del av tanken.
En del blir så fästa i konsten att man vill ha den kvar. Vem minns inte spegelkyrkan. Eller buddan under bron. Eller stenportalen. Eller...
Så varje år kommer kraven och önskemålen: Låt kommunen köpa in. Bevara. Behåll. Och en del politiker faller till föga, skapar omröstningar, avsätter pengar.
Jag tillhör inte dem. Jag älskade verkligen spegelkyrkan. Den var fantastisk som skapelse och placeringen vid slottet lyfte hela området. Men jag vill inte ha den kvar.
Open Art är en konstbiennal. Vartannat år fylls Örebros stadskärna av spänning, skönhet, provokation. Under några månader förvandlas staden. Nog så. För det är just avsaknaden av konst i stadsmiljön som gör Open Art både möjlig och så fantastisk. För varje objekt vi köper in och permanentar, minskar vi möjligheterna för kommande års installationer. En permanent spegelkyrka i Svartån vid slottet, hade gjort årets platstrut om inte omöjlig, så i vart fall förminskad.
Vi lever i en tid där vi alltid ska ha allt. Där nuet är det enda som finns och vare sig historia eller framtid är så viktigt. Jag vill ha. Allt. Här. Nu. Jordgubbar på julafton. Kräftor i februari. Apelsiner i oktober.
Jag är inte sådan. I min trädgård finns inte de remonterande rosorna. Där blommar de istället bara någon vecka på sommaren. Jordgubbarna kommer runt midsommar och tar slut. Apelsinsaften gör vi i februari. Men inte allt jämt.
För en del av livet handlar också om minnena av det goda. Jordgubbar varje dag gör jordgubbssmaken till vardag. Kräftor året runt minskar glädjen av kräftpremiären i augusti.
Och Open Art hela tiden skulle göra själva projektet meningslöst.
Det är spänningen, det oväntade mötet, den tillfälliga installationen som både finns och som försvinner, som skapar Open Art. Det är den känslan vi måste bära med oss, försvara, bevara, för att Open Art ska kunna fortsätta att finnas och att utvecklas.
En konstbiennal är något fantastiskt. I förväntan kring vad som ska komma. I upplevelsen av när allt sker. Och i minnet av de möten man haft förmånen att uppleva.
På åkanten ovanför Strömpis står en kille och fiskar. Jag kan inte låta bli att titta. Svartklädd. Rastaflätor. Jamaicaflagga. Skateboarden nedstucken i ryggsäcken. Och så ett fiskespö i handen. Måste erkänna att jag funderade på om han var verklig, eller en del av årets Open Art...
Det finns få saker som gör mig så glad som att åter få se Örebro i Open Art-skrud. Tiden innan invigningen är nog den bästa. När man kan se Mats Nilsson i de mest märkliga situationer, under installation av installationerna. För trots att kostnaderna för Open Art mångdubblats sedan Mats, Behcet Barsom och jag en gång drog igång det hela, så är Open Art fortfarande i mångt ett litet arrangemang, byggt på några få människors engagemang och intresse, kryddat med ett lagom mått av galenskap.
Årets Open Art går i de större verkens tecken. Jag ser en påsk-ö-gubbe med hatt och hjul, skymtar den kissande pojken, går förbi en rätt skrämmande metallkonstruktion vid Storbron innan jag passerar bildäcksankan. Och ingen kan missa den platstrut som sträcker sig över vattnet vid slottet. För att inte tala om muralmålningarna, eller plockepinnet på Stortorget, eller...
Men för mig är ändå inte de stora verken de intressantaste. Det är de oväntade mötena som skapar den största spänningen i Open Art. Tänk om den fiskande reaggekillen var en del av Open Art. Oväntat. Märkligt. Men inte.
Men när jag går över Storbron i morgonljuset blänker det till i Svartån. Jag kan först inte förstå vad det är. Måste korsa bron för att se bättre. Och ser då någon form av spegel, eller en linje av tre runda objekt, där ett långsamt rör sig, fångar morgonljusets speglingar i Svartåns vattenkrusningar och kastar det vidare mot mig.
Är det en installation? Är det en del av Open Art? Så märkligt. Så oväntat. Hur många hinner, orkar, vill lyfta blicken och se det oväntade?
Just nu är det min favorit i sommarens Örebro. Det lilla. Det oväntade. Men Open Art ger många möjligheter att finna både sin favorit och det man inte gillar. Det är en del av tanken.
En del blir så fästa i konsten att man vill ha den kvar. Vem minns inte spegelkyrkan. Eller buddan under bron. Eller stenportalen. Eller...
Så varje år kommer kraven och önskemålen: Låt kommunen köpa in. Bevara. Behåll. Och en del politiker faller till föga, skapar omröstningar, avsätter pengar.
Jag tillhör inte dem. Jag älskade verkligen spegelkyrkan. Den var fantastisk som skapelse och placeringen vid slottet lyfte hela området. Men jag vill inte ha den kvar.
Open Art är en konstbiennal. Vartannat år fylls Örebros stadskärna av spänning, skönhet, provokation. Under några månader förvandlas staden. Nog så. För det är just avsaknaden av konst i stadsmiljön som gör Open Art både möjlig och så fantastisk. För varje objekt vi köper in och permanentar, minskar vi möjligheterna för kommande års installationer. En permanent spegelkyrka i Svartån vid slottet, hade gjort årets platstrut om inte omöjlig, så i vart fall förminskad.
Vi lever i en tid där vi alltid ska ha allt. Där nuet är det enda som finns och vare sig historia eller framtid är så viktigt. Jag vill ha. Allt. Här. Nu. Jordgubbar på julafton. Kräftor i februari. Apelsiner i oktober.
Jag är inte sådan. I min trädgård finns inte de remonterande rosorna. Där blommar de istället bara någon vecka på sommaren. Jordgubbarna kommer runt midsommar och tar slut. Apelsinsaften gör vi i februari. Men inte allt jämt.
För en del av livet handlar också om minnena av det goda. Jordgubbar varje dag gör jordgubbssmaken till vardag. Kräftor året runt minskar glädjen av kräftpremiären i augusti.
Och Open Art hela tiden skulle göra själva projektet meningslöst.
Det är spänningen, det oväntade mötet, den tillfälliga installationen som både finns och som försvinner, som skapar Open Art. Det är den känslan vi måste bära med oss, försvara, bevara, för att Open Art ska kunna fortsätta att finnas och att utvecklas.
En konstbiennal är något fantastiskt. I förväntan kring vad som ska komma. I upplevelsen av när allt sker. Och i minnet av de möten man haft förmånen att uppleva.
2013-06-04
Upp till K(r)amp
Idag drabbar Risbergska och Karro samman i Krampen. En lekfull tävling mellan två gymnasieskolor som har några år på nacken. Själv är jag en av dem som deltagit på båda sidor. Mitt första gymnasieår gick jag på Risbergska. Mina två sista på Karro.
Risbergska är en fantastisk skola. Byggnaden är specialskapad för en föränderlig skolmiljö, med fantastiska möjligheter för både undervisning och möten. Det finns stora samlingssalar, specialdesignade salar för såväl RGD/RGH som för esteter och andra programinriktningar. En av Örebros (alldeles för få) fullstora gymnastikhallar kompletterar. Och i omgivningarna är förutsättningarna för idrott suveräna.
Själva byggnaden var länge en synonym till läckande tak. Men under tiotals år har Örebro kommun lagt ner miljoner på att få koll på huset. Nu verkar allt vara i funktion.
Och då planerar sossarna för att lägga ner alltihop. Eller?
Jag har nu läst den utredning som ligger till grund för beslutet att flytta esteterna till Karro. Det minsta man kan säga är väl att utgången var klar innan utredningen gjordes. Det verkar ha funnits ett tydligt politiskt direktiv om att redovisa skälen för en flytt till Karro. Och sedan har tjänstemännen gjort ett gott jobb för att fixa det.
Det kommer nu stark kritik från de lärare som ingått i projektgruppen. De menar att Risbergskas möjligheter systematiskt nedvärderats, medan Karros systematiskt uppvärderats. Och framförallt finns ingen kostnadsjämförelse värd namnet. De enda kostnader man jämfört är mellan Risbergskas specialestetsal "Svänghjulet" och Karros variant "Markurells".
Men de går inte att jämföra, vare sig ytmässigt eller kvalitetsmässigt. Svänghjulet har en helt annan funktion än Markurells. Och ytan är tre gånger så stor...
De ekonomiska problemen fortsätter inte där. För att esteteleverna idag och i framtiden ska få plats på Karro och få tillräckligt bra undervisningsmöjligheter, förutsätts omfattande om- och utbyggnader av Karro. Det handlar om tiotals miljoner kronor. Men några pengar finns inte avsatta. Ändå har man från politiskt håll lovat att det kommer att finnas pengar till alla ombyggnader som krävs, oavsett nivå. Och oavsett det faktum att Karros hus är kulturmärkesskyddade...
Men kanske är de politiska löftena bara luft, som så många andra av de socialdemokratiska löftena. Det finns pengar till allt. Men de lovar att genomföra det om några år...
Man måste också fundera över vilka ekonomiska konsekvenser en flytt från Risbergska får för den skolan. Vad är alternativanvändningen? Björn Sundins äldreboendeförslag är idiotiskt. Men tomma skolsalar kostar kommunen pengar. Så vilka planer finns egentligen? Det kan väl inte vara så att socialdemokraterna planerar att investera massor i Karros hus, öka hyran där och samtidigt behålla alla kvadratmeter på Risbergska och betala all hyra där?
Samtidigt pågår en massa rykten om vad socialdemokraterna egentligen planerar. Låt mig redovisa de senaste:
Socialdemokraterna vill till vilket pris som helst värna Rudbecksskolan. Hela fastigheten ska vara skola. Men nu flyttar Jensen-gymnasiet ur. Och lokaler kommer att stå tomma. Vad planerar de då?
Det som verkar troligast är att såväl NV som BF-programmen flyttas från Risbergska till Rudbeck, och kanske delvis till Karro. Då fylls åter Rudbecksskolan och socialdemokraternas vallöfte är uppfyllt.
Men vad händer då med Risbergska? Skolan tappar alla sina profilprogram. Merparten av eleverna lämnar skolan. Stora delar kommer att stå tom. Och ändå kosta pengar...
Om socialdemokraterna (Gud förbjude) sitter kvar vid makten efter valet 2014 kommer sannolikt ett beslut om nedläggning under 2015 följt av en helt ny planläggning av området. Risbergska skolans historia är all.
Och allt har skett på grund av ett galet vallöfte från socialdemokraterna, en återstart av en skola som inte behövdes, en nedläggning av WUC utan några som helst konsekvensbeskrivningar, tiotals eller kanske mer än hundra miljoner i onödiga investeringar i dåliga skollokaler och nedläggning av en skola med framtidsutsikter.
Idag är det Krampen. Frågan är om det är sista gången. Eller för att travestera socialdemokraternas ingångsmarsch:
Upp till Kramp emot kvalen. (S)ista (s)triden det är...
Risbergska är en fantastisk skola. Byggnaden är specialskapad för en föränderlig skolmiljö, med fantastiska möjligheter för både undervisning och möten. Det finns stora samlingssalar, specialdesignade salar för såväl RGD/RGH som för esteter och andra programinriktningar. En av Örebros (alldeles för få) fullstora gymnastikhallar kompletterar. Och i omgivningarna är förutsättningarna för idrott suveräna.
Själva byggnaden var länge en synonym till läckande tak. Men under tiotals år har Örebro kommun lagt ner miljoner på att få koll på huset. Nu verkar allt vara i funktion.
Och då planerar sossarna för att lägga ner alltihop. Eller?
Jag har nu läst den utredning som ligger till grund för beslutet att flytta esteterna till Karro. Det minsta man kan säga är väl att utgången var klar innan utredningen gjordes. Det verkar ha funnits ett tydligt politiskt direktiv om att redovisa skälen för en flytt till Karro. Och sedan har tjänstemännen gjort ett gott jobb för att fixa det.
Det kommer nu stark kritik från de lärare som ingått i projektgruppen. De menar att Risbergskas möjligheter systematiskt nedvärderats, medan Karros systematiskt uppvärderats. Och framförallt finns ingen kostnadsjämförelse värd namnet. De enda kostnader man jämfört är mellan Risbergskas specialestetsal "Svänghjulet" och Karros variant "Markurells".
Men de går inte att jämföra, vare sig ytmässigt eller kvalitetsmässigt. Svänghjulet har en helt annan funktion än Markurells. Och ytan är tre gånger så stor...
De ekonomiska problemen fortsätter inte där. För att esteteleverna idag och i framtiden ska få plats på Karro och få tillräckligt bra undervisningsmöjligheter, förutsätts omfattande om- och utbyggnader av Karro. Det handlar om tiotals miljoner kronor. Men några pengar finns inte avsatta. Ändå har man från politiskt håll lovat att det kommer att finnas pengar till alla ombyggnader som krävs, oavsett nivå. Och oavsett det faktum att Karros hus är kulturmärkesskyddade...
Men kanske är de politiska löftena bara luft, som så många andra av de socialdemokratiska löftena. Det finns pengar till allt. Men de lovar att genomföra det om några år...
Man måste också fundera över vilka ekonomiska konsekvenser en flytt från Risbergska får för den skolan. Vad är alternativanvändningen? Björn Sundins äldreboendeförslag är idiotiskt. Men tomma skolsalar kostar kommunen pengar. Så vilka planer finns egentligen? Det kan väl inte vara så att socialdemokraterna planerar att investera massor i Karros hus, öka hyran där och samtidigt behålla alla kvadratmeter på Risbergska och betala all hyra där?
Samtidigt pågår en massa rykten om vad socialdemokraterna egentligen planerar. Låt mig redovisa de senaste:
Socialdemokraterna vill till vilket pris som helst värna Rudbecksskolan. Hela fastigheten ska vara skola. Men nu flyttar Jensen-gymnasiet ur. Och lokaler kommer att stå tomma. Vad planerar de då?
Det som verkar troligast är att såväl NV som BF-programmen flyttas från Risbergska till Rudbeck, och kanske delvis till Karro. Då fylls åter Rudbecksskolan och socialdemokraternas vallöfte är uppfyllt.
Men vad händer då med Risbergska? Skolan tappar alla sina profilprogram. Merparten av eleverna lämnar skolan. Stora delar kommer att stå tom. Och ändå kosta pengar...
Om socialdemokraterna (Gud förbjude) sitter kvar vid makten efter valet 2014 kommer sannolikt ett beslut om nedläggning under 2015 följt av en helt ny planläggning av området. Risbergska skolans historia är all.
Och allt har skett på grund av ett galet vallöfte från socialdemokraterna, en återstart av en skola som inte behövdes, en nedläggning av WUC utan några som helst konsekvensbeskrivningar, tiotals eller kanske mer än hundra miljoner i onödiga investeringar i dåliga skollokaler och nedläggning av en skola med framtidsutsikter.
Idag är det Krampen. Frågan är om det är sista gången. Eller för att travestera socialdemokraternas ingångsmarsch:
Upp till Kramp emot kvalen. (S)ista (s)triden det är...
2013-06-02
När jag läser Ann-Charlotte Marteus ledare i Expressen den 28 maj 2013 slås jag av två saker. Dels den oklara bild av svensk äldreomsorg som åter speglas av såväl partier som media. Dels hur viktig denna äldreomsorg är och måste få vara.
Marteus och socialdemokraterna menar att behoven i på äldreboendena alltid blir bättre om fler anställs. Men bilden är betydligt mer komplex än så. Och det är just denna komplexitet som gör socialdemokraternas förslag att använda arbetslösa inom äldreomsorgen så felaktigt.
Ungefär 80 procent av de boende på äldreboendena har olika former av demenssjukdomar. Var och en av dem har specifika behov, behov som kan förändras snabbt och ofta. Men för alla med demenssjukdom är långsiktighet och stabilitet viktigt. Det är viktigt att samma personal möter den gamla. Det är viktigt att bemötandet sker på rätt sätt, framförallt för de med demenssjukdomar som kan skapa oro och utåtagerande. Det är viktigt att dagens rutiner fungerar för att medicinerna ska tas, maten ätas, de medboende ses och bemötas på ett gott sätt.
I denna känsliga miljö vill socialdemokraterna föra in människor som inte valt äldreomsorgen som sitt yrkesval. Utifrån de arbetslösas egen synvinkel ska de stanna så kort tid som möjligt på äldreboendet – de vill ju egentligen ha ett annat arbete. De ska handledas av de ordinarie medarbetarna som redan idag upplever stress på sin arbetsplats, utan att de får några extra resurser för det. De ska, utan utbildning, veta var gränsen går mellan det tillåtna ”extrajobbandet” och det otillåtna vårdandet.
Redan idag vill alldeles för få unga bli medarbetare inom äldreomsorgen. Bara en fjärdedel av det årliga behovet täcks genom gymnasieutbildningar. Resten löses genom vuxenutbildning. Sannolikt har inte heller alla av dessa haft äldreomsorgen som första alternativ för sin yrkesroll. Men tack vare dem fungerar omsorgen.
I detta läge kan man välja två vägar. Antingen kan man, som socialdemokraterna, säga att det mesta inom äldreomsorgen kan skötas av vem som helst. Man behöver inte ens vilja jobba där. Äldreomsorgen blir en tvångskommendering för den arbetslöse. För en lägre lön än de ordinarie medarbetarna ska dessa ovilliga extrajobbare skapa kvalitet. Jag tvivlar på att den vägen är rimlig.
Eller så kan man värdera och uppvärdera de medarbetare som jobbar med världens viktigaste jobb. Ge dem löner och arbetsvillkor som gör att fler unga söker sig till området. Ge dem utbildning och vidareutbildning så att kompetensen hela tiden höjs. Skapa ledningsstrukturer som ger cheferna möjlighet att leda och utveckla arbetet och arbetsplatsen.
Det finns fyra sammanhängande kriterier som är avgörande för om äldreomsorgen ska fungera. Ett ledarskap, både från politiker och tjänstemän, som prioriterar de äldre och deras individuella behov. En verksamhetskultur som ser den gamla som en unik, värdig och oändligt värdefull medmänniska fram till det sista livsögonblicket. Ett bemötande, av den gamla och hennes anhöriga, som förmedlar de värderingar verksamhetskulturen bär. Rätt utbildade medarbetare, som tillsammans med den gamla och hennes anhöriga både förstår och kan stötta och bära henne den sista, ofta svåra tiden i livet.
Socialdemokraternas förslag stärker inget av detta. Istället för att omsorgen om den gamla sätts i centrum, används de äldre i behov av omsorg som ett redskap för att lösa ett arbetslöshetsproblem. Svensk äldreomsorg, och de gamla i behov av denna omsorg, är värda betydligt mycket mer än så.
Media: Expressen
Marteus och socialdemokraterna menar att behoven i på äldreboendena alltid blir bättre om fler anställs. Men bilden är betydligt mer komplex än så. Och det är just denna komplexitet som gör socialdemokraternas förslag att använda arbetslösa inom äldreomsorgen så felaktigt.
Ungefär 80 procent av de boende på äldreboendena har olika former av demenssjukdomar. Var och en av dem har specifika behov, behov som kan förändras snabbt och ofta. Men för alla med demenssjukdom är långsiktighet och stabilitet viktigt. Det är viktigt att samma personal möter den gamla. Det är viktigt att bemötandet sker på rätt sätt, framförallt för de med demenssjukdomar som kan skapa oro och utåtagerande. Det är viktigt att dagens rutiner fungerar för att medicinerna ska tas, maten ätas, de medboende ses och bemötas på ett gott sätt.
I denna känsliga miljö vill socialdemokraterna föra in människor som inte valt äldreomsorgen som sitt yrkesval. Utifrån de arbetslösas egen synvinkel ska de stanna så kort tid som möjligt på äldreboendet – de vill ju egentligen ha ett annat arbete. De ska handledas av de ordinarie medarbetarna som redan idag upplever stress på sin arbetsplats, utan att de får några extra resurser för det. De ska, utan utbildning, veta var gränsen går mellan det tillåtna ”extrajobbandet” och det otillåtna vårdandet.
Redan idag vill alldeles för få unga bli medarbetare inom äldreomsorgen. Bara en fjärdedel av det årliga behovet täcks genom gymnasieutbildningar. Resten löses genom vuxenutbildning. Sannolikt har inte heller alla av dessa haft äldreomsorgen som första alternativ för sin yrkesroll. Men tack vare dem fungerar omsorgen.
I detta läge kan man välja två vägar. Antingen kan man, som socialdemokraterna, säga att det mesta inom äldreomsorgen kan skötas av vem som helst. Man behöver inte ens vilja jobba där. Äldreomsorgen blir en tvångskommendering för den arbetslöse. För en lägre lön än de ordinarie medarbetarna ska dessa ovilliga extrajobbare skapa kvalitet. Jag tvivlar på att den vägen är rimlig.
Eller så kan man värdera och uppvärdera de medarbetare som jobbar med världens viktigaste jobb. Ge dem löner och arbetsvillkor som gör att fler unga söker sig till området. Ge dem utbildning och vidareutbildning så att kompetensen hela tiden höjs. Skapa ledningsstrukturer som ger cheferna möjlighet att leda och utveckla arbetet och arbetsplatsen.
Det finns fyra sammanhängande kriterier som är avgörande för om äldreomsorgen ska fungera. Ett ledarskap, både från politiker och tjänstemän, som prioriterar de äldre och deras individuella behov. En verksamhetskultur som ser den gamla som en unik, värdig och oändligt värdefull medmänniska fram till det sista livsögonblicket. Ett bemötande, av den gamla och hennes anhöriga, som förmedlar de värderingar verksamhetskulturen bär. Rätt utbildade medarbetare, som tillsammans med den gamla och hennes anhöriga både förstår och kan stötta och bära henne den sista, ofta svåra tiden i livet.
Socialdemokraternas förslag stärker inget av detta. Istället för att omsorgen om den gamla sätts i centrum, används de äldre i behov av omsorg som ett redskap för att lösa ett arbetslöshetsproblem. Svensk äldreomsorg, och de gamla i behov av denna omsorg, är värda betydligt mycket mer än så.
Media: Expressen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)