Statliga tjänstemän firar utvisningar med champagne. Chefer och ministrar menar att det är oacceptabelt. Men vems är ansvaret?
Det finns dåliga tjänstemän som inte inser vilket arbete de har. Men tjänstemännen på Migrationsverket har inte bara missat detta. De har också missat själva grundtanken i all offentlig verksamhet. Den sker inte i ett vacuum. De är en central del i samhällsbyggandet.
Men de värderingar dessa tjänstemän gett uttryck för är en del av en större utveckling. Dels handlar den om nedvärderingen av det mänskliga, att humanism ersätts av ekonomism och människans ovärdeliga status av en rationell nyttokalkyl. Om detta i kommande bloggar.
Dels handlar den om den förändrade synen på invandring och flyktingskap. Sverige är inte längre en fristad för flyktingar och ett öppet invandrarland. Allt mer slutna gränser skapar andra värderingar. Mer och mer karaktäriseras detta av ett "vi och dom-tänkande". Vi är goda. Dom är onda. Dom ska inte komma och ta vår välfärd. Vi ska inte betala för dom där.
Ansvaret för dessa värderingsförändringar ligger i stor grad hos de politiker som valt att gå främlingsskeptiska krafter till mötes. Här spelar socialdemokraterna, tillsammans med moderaterna, i högsta ligan. Det är den socialdemokratiska politiken sedan mitten på 1990-talet som lagt grunden för dessa förändrade värderingar, värderingar som nu tar sig uttryck i champagne-firanden av utvisningar. Det är socialdemokratiska regeringsföreträdare, som inte kraftfullt agerar för ett öppnare Sverige för människor med olika bakgrund, som bär huvudansvaret. Därför kan inte ansvariga ministrar nu svära sig fria och överlämna ansvaret till dåliga tjänstemän. Det är deras ansvar. Politik är samhällsförändring. Politik är att genom ord och handling förändra människors sätt att vara, tänka och agera.
Socialdemokraterna bär detta tunga ansvar. Moderaterna delar det. Men även mitt parti, Folkpartiet, bör fundera över hur olika frågor förs fram. Det är alltid lyssnaren som hör rätt. Många frågor kräver större utrymme och djupare analyser än både TV-intervjuer, pressmeddelanden eller DN-artiklar ger utrymme för.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2005-12-16
Paradigmskifte
Den värld vi känner finns inte längre
I går var den här
Men inte nu
Borta
utan att ens
lämna ett spår efter sig
Nådens tid har börjat
Inlindad i rött julklappspapper
ligger Jesusbarnet tyst
Mörka ögon söker stjärnan bakom
julgranskulor
fem-, sju-, nioarmade adventstakar
gnistrande tomtebloss
Nyförlösta öron väntar tålmodigt på att änglakören ska bryta genom
Super Marios senaste
Christer Sjögrens nyaste
Panasonics häftigaste
Långsamt speglar tårens yta
det tusenåra fredsrikets inträde
Paradigmskifte
I går var den här
Men inte nu
Borta
utan att ens
lämna ett spår efter sig
Nådens tid har börjat
Inlindad i rött julklappspapper
ligger Jesusbarnet tyst
Mörka ögon söker stjärnan bakom
julgranskulor
fem-, sju-, nioarmade adventstakar
gnistrande tomtebloss
Nyförlösta öron väntar tålmodigt på att änglakören ska bryta genom
Super Marios senaste
Christer Sjögrens nyaste
Panasonics häftigaste
Långsamt speglar tårens yta
det tusenåra fredsrikets inträde
Paradigmskifte
2005-12-13
Opinionssiffror viktigare än människoliv?
För någon vecka sedan såg jag långfilmen som har Stanley Williams liv som bakgrund. Idag är denne Stanely Williams död. Avrättad av en giftinjektion av staten USA. Det är skrämmande.
Det finns inget som rättfärdigar någon att ta en annan människas liv. Det spelar ingen roll om det är enskilda människor, föreningar, organisationer, stater eller FN: Människolivet är, eller snarare sagt borde vara, okränkbart. Det spelar ingen roll om det är Saddam Hussein, Stanley Williams eller Per Svensson som är anklagad. Dödsstraffet är fel!
Tyvärr accepterar inte delar av USA detta synsätt. Fortfarande döms och avrättas människor i denna demokrati. Med vilken rätt? frågar man sig. Är statens brott mindre för att någon begått ett tidigare brott? Och vems är ansvaret de många gånger en oskyldig avrättats?
Än värre blir detta under den nuvarande presidentens regim. George W Bush är den Texasguvernör som godkänt flest avrättningar av dömda. Problemet är att han utvidgat denna gudomliga rätt att ta människoliv till hela världen och att rätten nu inte inskränks till redan dömda. Alla USAs fiender riskerar att deras liv tas, var de än befinner sig i världen. I vart fall måste man tolka presidentens tal till nationen 2003 på detta sätt.
Hämnd löser aldrig vare sig den efterlevandes eller samhällets problem. Brottslighet bemöts inte i främsta hand med hårdare tag, utan med undanröjande av de orsaker till brottslighet som finns. Fattigdom, missbruk, samhällsklyftor och samhällskultur är några av de starkast bidragande orsakerna. Det borde vara viktigare att undanröja detta än att undanröja individer.
Det finns inget som rättfärdigar någon att ta en annan människas liv. Det spelar ingen roll om det är enskilda människor, föreningar, organisationer, stater eller FN: Människolivet är, eller snarare sagt borde vara, okränkbart. Det spelar ingen roll om det är Saddam Hussein, Stanley Williams eller Per Svensson som är anklagad. Dödsstraffet är fel!
Tyvärr accepterar inte delar av USA detta synsätt. Fortfarande döms och avrättas människor i denna demokrati. Med vilken rätt? frågar man sig. Är statens brott mindre för att någon begått ett tidigare brott? Och vems är ansvaret de många gånger en oskyldig avrättats?
Än värre blir detta under den nuvarande presidentens regim. George W Bush är den Texasguvernör som godkänt flest avrättningar av dömda. Problemet är att han utvidgat denna gudomliga rätt att ta människoliv till hela världen och att rätten nu inte inskränks till redan dömda. Alla USAs fiender riskerar att deras liv tas, var de än befinner sig i världen. I vart fall måste man tolka presidentens tal till nationen 2003 på detta sätt.
Hämnd löser aldrig vare sig den efterlevandes eller samhällets problem. Brottslighet bemöts inte i främsta hand med hårdare tag, utan med undanröjande av de orsaker till brottslighet som finns. Fattigdom, missbruk, samhällsklyftor och samhällskultur är några av de starkast bidragande orsakerna. Det borde vara viktigare att undanröja detta än att undanröja individer.
2005-12-12
Integriteten igen
I Australien har folk protesterat mot de nya antiterroristlagar som den konservativa regeringen driver igenom. Tyvärr finns som vanligt numera i alltför många länder knappast någon politisk opposition mot förslagen. De röster som hörs kommer utifrån, i detta fall bland annat från delar av en oroad allmänhet och till exempel en än mer oroad adovkatkår.
Tongångarna känns igen i Sverige. Advokatsamfundet är den enskilda kraft som numera alldeles för ensam står för den traditionella och starkt demokratiskt förankrade synen på rättssäkerhet och integritet. Det enda partiet i Sveriges riksdag som för närvarande företräder delar av denna syn är tragiskt nog Vänsterpartiet. Folkpartiet, som i hela sin tidigare existens, kämpat för denna rättssäkra och integritetsstarka samhällsbyggnad, abdikerar allt mer.
Jan Guillou lär i sin kommande bok skriva om detta. Han menar att politiker allt ifrån Georg W Bush till Thomas Bodström i sin iver att värna demokratin i själva verket är de största hoten mot denna demokrati. Jag är böjd att hålla med honom.
Det största problemet i Sverige idag är att det saknas en motkraft mot denna utveckling. Folkpartiet var tidigare detta värn, "Ett litet parti som gör stor skillnad" som det hette i förra valrörelsen. Idag är tyvärr Johan Pehrson som justitieutskottets ordförande och Thomas Bodström som justitieminister alldeles för eniga om att mer integritetskränkning och hårdare tag är lösningen på alldeles för många problem. Folkpartiet har blivit ett större parti som gör mindre skillnad, helt enkelt.
Men utvecklingen går att vända!
Tongångarna känns igen i Sverige. Advokatsamfundet är den enskilda kraft som numera alldeles för ensam står för den traditionella och starkt demokratiskt förankrade synen på rättssäkerhet och integritet. Det enda partiet i Sveriges riksdag som för närvarande företräder delar av denna syn är tragiskt nog Vänsterpartiet. Folkpartiet, som i hela sin tidigare existens, kämpat för denna rättssäkra och integritetsstarka samhällsbyggnad, abdikerar allt mer.
Jan Guillou lär i sin kommande bok skriva om detta. Han menar att politiker allt ifrån Georg W Bush till Thomas Bodström i sin iver att värna demokratin i själva verket är de största hoten mot denna demokrati. Jag är böjd att hålla med honom.
Det största problemet i Sverige idag är att det saknas en motkraft mot denna utveckling. Folkpartiet var tidigare detta värn, "Ett litet parti som gör stor skillnad" som det hette i förra valrörelsen. Idag är tyvärr Johan Pehrson som justitieutskottets ordförande och Thomas Bodström som justitieminister alldeles för eniga om att mer integritetskränkning och hårdare tag är lösningen på alldeles för många problem. Folkpartiet har blivit ett större parti som gör mindre skillnad, helt enkelt.
Men utvecklingen går att vända!
2005-12-08
Är det gud eller djävulen som styr USA?
Så har då Condoleezza Rice varit i Europa. Är hon ett sändebud för den gud som president Bush menar att han företräder, eller har hon den djävul nobelpristagaren Pinter ser, som uppdragsgivare?
Oavsett vilket så blir USAs utrikespolitik allt mer bekymmersam. Samtidigt som utrikesministern reser i Europa och sprider hela eller halva sanningar om USAs användande av tortyr och andra illegala metoder i kriget mot terrorismen, sätter de käppar i hjulet på klimatförhandlingarna i Montreal. Man kan fundera hur de tänker.
Amerikanska forskare har visat att det är hundratalgs gånger så stor risk att drabbas av död eller skada genom bilolyckor än genom terroristangrepp. Men resurserna för att minska trafikdöden är inte jämförbara med kriget mot terrorismen.
Återförsäkringsbolaget Munich Re redovisar att årets försäkringskostnader för naturkatastrofer kommer att bli 200 miljarder dollar, det högsta någonsin och en ökning med runt 25% från i fjol. Hur stora delar av detta som är på grund av framförallt USAs, men även oss andra i väst, bruk av olja och kol är ännu inte helt tydligt. Men sambanden finns.
Kriget mot klimatförändringarna får däremot inte stöd vare sig från Bush, Rice eller någon annan. Problemet är att i detta läge är USA så tydligt "the bad guy", den som man borde bekriga. Men det lär inte bli tortyr använd mot de som släpper ut koldioxid. Man lär knappast ha hemliga fängelser för oljekartellerna. Den personliga integriteten kommer knappast att inskränkas för att rädda världen från klimatkatastrofen.
Nej - kriget mot terrorismen är, trots att hoten är små i jämförelse med klimatproblemen, ett gott krig, i USAs och många andra västpolitikers ögon. Där kommer miljarderna att fortsätta att rulla, och den mänskliga friheten fortsätta att begränsas.
Så; vem styr egentligen USAs handlande?
Oavsett vilket så blir USAs utrikespolitik allt mer bekymmersam. Samtidigt som utrikesministern reser i Europa och sprider hela eller halva sanningar om USAs användande av tortyr och andra illegala metoder i kriget mot terrorismen, sätter de käppar i hjulet på klimatförhandlingarna i Montreal. Man kan fundera hur de tänker.
Amerikanska forskare har visat att det är hundratalgs gånger så stor risk att drabbas av död eller skada genom bilolyckor än genom terroristangrepp. Men resurserna för att minska trafikdöden är inte jämförbara med kriget mot terrorismen.
Återförsäkringsbolaget Munich Re redovisar att årets försäkringskostnader för naturkatastrofer kommer att bli 200 miljarder dollar, det högsta någonsin och en ökning med runt 25% från i fjol. Hur stora delar av detta som är på grund av framförallt USAs, men även oss andra i väst, bruk av olja och kol är ännu inte helt tydligt. Men sambanden finns.
Kriget mot klimatförändringarna får däremot inte stöd vare sig från Bush, Rice eller någon annan. Problemet är att i detta läge är USA så tydligt "the bad guy", den som man borde bekriga. Men det lär inte bli tortyr använd mot de som släpper ut koldioxid. Man lär knappast ha hemliga fängelser för oljekartellerna. Den personliga integriteten kommer knappast att inskränkas för att rädda världen från klimatkatastrofen.
Nej - kriget mot terrorismen är, trots att hoten är små i jämförelse med klimatproblemen, ett gott krig, i USAs och många andra västpolitikers ögon. Där kommer miljarderna att fortsätta att rulla, och den mänskliga friheten fortsätta att begränsas.
Så; vem styr egentligen USAs handlande?
2005-12-06
Patrik Anttonen till England?
Idag ska tydligen Patrik Anttonen provspela för Leeds United. Förhoppningsvis gör han bra ifrån sig och får ett kontrakt med min engenska favoritklubb. Det innebär att ÖSK förlorar en av sina topp tre spelare, att klubben förhoppningsvis får in lite pengar och att investerarna får in mer. Allt är OK.
Jag ska snart förnya mitt abonnemang på nya läktaren. Ser med glädje att man sänkt priset något och tror att jag ska ta chansen och betala före nyår för att få ytterligare tio procents rabatt. Nästa säsong får vi förhoppningsvis inte se Patrik Anttonen på kanten (därför att han gör succe i Leeds) men också förhoppningsvis se en massa andra unga utvecklingsbara spelare och någon gammal stöttepelare.
Anttonens provspel sätter fingret på en av de svåra nötterna för mig som idrottsintresserad kommunpolitiker. Är sport och idrott viktigt för kommunen så att vi ska stötta även elitidrott? Eller ska vi bara stötta ungdoms och breddidrotten? Jag har inget klart svar på den frågan. Det finns för och nackdelar med båda synpunkterna.
En kommun som bara satsar på skola, vård och omsorg - är den en kommun där fler vill bo, starta företag och njuta av livet? Eller blir det en trist stad utan liv och spänning, där företagandet minskar och barn och ungdomar slutar sporta för att de inte har något att se upp till?
En kommun som satsar på idrott (och kultur för den delen) - är det en kommun som har råd med skola, vård och omsorg? Eller är det så att upplevelsedelen är viktig för att få ungar att inte supa utan istället spela boll, att få nya företag att komma och växa, att få unga och gamla att njuta av livet och därmed öka livskvalitet och minska behov av vård och omsorg?
Svår nöt att knäcka. Men jag hoppas att det går bra för Patrik Anttonen i Leeds!
Jag ska snart förnya mitt abonnemang på nya läktaren. Ser med glädje att man sänkt priset något och tror att jag ska ta chansen och betala före nyår för att få ytterligare tio procents rabatt. Nästa säsong får vi förhoppningsvis inte se Patrik Anttonen på kanten (därför att han gör succe i Leeds) men också förhoppningsvis se en massa andra unga utvecklingsbara spelare och någon gammal stöttepelare.
Anttonens provspel sätter fingret på en av de svåra nötterna för mig som idrottsintresserad kommunpolitiker. Är sport och idrott viktigt för kommunen så att vi ska stötta även elitidrott? Eller ska vi bara stötta ungdoms och breddidrotten? Jag har inget klart svar på den frågan. Det finns för och nackdelar med båda synpunkterna.
En kommun som bara satsar på skola, vård och omsorg - är den en kommun där fler vill bo, starta företag och njuta av livet? Eller blir det en trist stad utan liv och spänning, där företagandet minskar och barn och ungdomar slutar sporta för att de inte har något att se upp till?
En kommun som satsar på idrott (och kultur för den delen) - är det en kommun som har råd med skola, vård och omsorg? Eller är det så att upplevelsedelen är viktig för att få ungar att inte supa utan istället spela boll, att få nya företag att komma och växa, att få unga och gamla att njuta av livet och därmed öka livskvalitet och minska behov av vård och omsorg?
Svår nöt att knäcka. Men jag hoppas att det går bra för Patrik Anttonen i Leeds!
2005-12-02
Åke Green
Det är, oavsett vad man anser om hans predikan, glädjande att Åke Green friats av Högsta Domstolen. Nu borde samtalstonen sansas. Den predikan Åke Green höll saknar mycket av det som jag menar är kristendomens kärna. Men för yttrande- och religionsfrihetens skull fanns inget annat domslut att vänta. Detta är en seger för några av de grundläggande värdena i en demokrati.
Jag läser i tidningarna att olika företrädare säger att det nu är fritt fram att hata homosexuella och andra minoritetsgrupper. Men: Ett sådant hat kan tyvärr ingen lagstiftning hindra. Om Åke Green hade blivit fälld hade hatet lika gärna kunnat öka än mer från de marginalgrupper som anser sig förföljda av den onda staten.
Istället menar jag att man bör acceptera, också från de homosexuellas och andra minoritetsgruppers sida, att de olika friheterna att uttrycka också märkliga tankar har ett så starkt skydd. Följden av en fällande dom hade kunnat bli ytterligare ett steg på väg in i en stat där bara de statligt sanktionerade åsikterna får framföras. Det samhället vill nog ingen demokrat ha.
Det jag blir mest beklämd av i denna mediala såpa är alla överord som sprids från företrädare för olika grupper. Åke Greens predikan var en i mitt tycke usel produkt som var kränkande för många personer. Men lika usla produkter kommer i pressmeddelanden från andra håll.
Jag försöker, men misslyckas ofta, att leva efter några av de ord Jesus sade när han gick på jorden. "Den som är utan synd kastar första stenen" sade han åt dem som ville döma och stena den prostituerade kvinnan. "Du ser grandet i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget" åt några andra som hade lätt för att döma.
Till Åke Green, Birgitta Rydberg och många fler skulle jag vilja be om en mildare samtalston. "Döm inte så blir ni inte heller dömda" – vore inte det något att stilla bejda om. Bara Gud har nycklarna till döden och dödsriket. Att önska någon annan en plats i helvetet, som min partikamrat Rydberg gjort, leder bara fel. För demokratins, yttrandefrihetens och kristenhetens skull vore det bättre med mer samtal om svåra frågor och färre tvärsäkra yttranden.
Jag läser i tidningarna att olika företrädare säger att det nu är fritt fram att hata homosexuella och andra minoritetsgrupper. Men: Ett sådant hat kan tyvärr ingen lagstiftning hindra. Om Åke Green hade blivit fälld hade hatet lika gärna kunnat öka än mer från de marginalgrupper som anser sig förföljda av den onda staten.
Istället menar jag att man bör acceptera, också från de homosexuellas och andra minoritetsgruppers sida, att de olika friheterna att uttrycka också märkliga tankar har ett så starkt skydd. Följden av en fällande dom hade kunnat bli ytterligare ett steg på väg in i en stat där bara de statligt sanktionerade åsikterna får framföras. Det samhället vill nog ingen demokrat ha.
Det jag blir mest beklämd av i denna mediala såpa är alla överord som sprids från företrädare för olika grupper. Åke Greens predikan var en i mitt tycke usel produkt som var kränkande för många personer. Men lika usla produkter kommer i pressmeddelanden från andra håll.
Jag försöker, men misslyckas ofta, att leva efter några av de ord Jesus sade när han gick på jorden. "Den som är utan synd kastar första stenen" sade han åt dem som ville döma och stena den prostituerade kvinnan. "Du ser grandet i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget" åt några andra som hade lätt för att döma.
Till Åke Green, Birgitta Rydberg och många fler skulle jag vilja be om en mildare samtalston. "Döm inte så blir ni inte heller dömda" – vore inte det något att stilla bejda om. Bara Gud har nycklarna till döden och dödsriket. Att önska någon annan en plats i helvetet, som min partikamrat Rydberg gjort, leder bara fel. För demokratins, yttrandefrihetens och kristenhetens skull vore det bättre med mer samtal om svåra frågor och färre tvärsäkra yttranden.
2005-11-28
Döden i Afghanistan
En, kanske två eller tre, svenska soldater har dött i Afghanistan. Var deras död till nytta för afghanerna och världssamfundet?
Det finns olika syn på hur världsfreden ska säkras. Den tydligaste linjen idag är den USA-inspirerade krigslinjen. Det är kriget mot terrorismen som ska säkra freden. Det är våldsanvändning som ska säkra vapenfrihet. Denna syn går igen i både hur FN agerar, liksom i hur enskilda stater hanterar situationen. Storbritannien, Danmark och Spanien är bara några av exemplen på länder som traskar patrull.
Tyvärr finns också i Sverige och i mitt parti våldsförespråkare. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (fp) är en av de värre. Tilltron till våld som konfliktlösningsmetod sitter stabilt i denna liberala(?) själ.
Kanske det är omöjligt att dra tillbaka de militära styrkorna från Afghanistan i dagens läge. Landet skulle kanske kastas in i inbördeskrig och än mer våld. Men problemet är att den situation som finns i landet idag till stora delar är skapad av det land som nu krigar där mest. Afghanistan och talibanerna sågs tidigare som ett gott verktyg för USAs Sovjetpolitik. Landet destabiliserade Sovjetmaktens sydostgräns. Talibanernas uppbyggnad skedde med amerikansk hjälp. Nu får man skörda storm där man sått vind.
På samma sätt är det i Irak. Landet var tidigare en av USAs och flera västländers hjälpare. En motkraft till Iran. De vapen som byggde Husseins terrorvälde skapades inte av öknens sand. De importerades av villiga vapensäljare i väst. Husseins största misstag var att han trodde att USAs tyglar var lösare än de var. Om han fortsatt att vara en god oljeproducent och bara bråkat inom landet, hade nog aldrig vare sig USA eller väst ingripit. Irakiernas människovärde kan tyvärr mätas i olja. Nu finns västvärlden där. Våldet har på kort sikt säkrat oljetillförsel och en spirande demokrati. Men frågan är vad som händer på sikt. När USA lämnar landet - och den dagen rycker allt närmare beroende på amerikansk inrikespolitik - vad kommer då att hända? Inbördeskrig? Total destabilisering? Eller finns ändå fröet någonstans hos det irakiska folket att bygga en ny, demokratisk framtid. Man kan bara hoppas!
En god liberal sade en gång: "Våld är den odugliges sista tillflykt." Tyvärr finns så många oduglingar i världen.
Det finns olika syn på hur världsfreden ska säkras. Den tydligaste linjen idag är den USA-inspirerade krigslinjen. Det är kriget mot terrorismen som ska säkra freden. Det är våldsanvändning som ska säkra vapenfrihet. Denna syn går igen i både hur FN agerar, liksom i hur enskilda stater hanterar situationen. Storbritannien, Danmark och Spanien är bara några av exemplen på länder som traskar patrull.
Tyvärr finns också i Sverige och i mitt parti våldsförespråkare. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (fp) är en av de värre. Tilltron till våld som konfliktlösningsmetod sitter stabilt i denna liberala(?) själ.
Kanske det är omöjligt att dra tillbaka de militära styrkorna från Afghanistan i dagens läge. Landet skulle kanske kastas in i inbördeskrig och än mer våld. Men problemet är att den situation som finns i landet idag till stora delar är skapad av det land som nu krigar där mest. Afghanistan och talibanerna sågs tidigare som ett gott verktyg för USAs Sovjetpolitik. Landet destabiliserade Sovjetmaktens sydostgräns. Talibanernas uppbyggnad skedde med amerikansk hjälp. Nu får man skörda storm där man sått vind.
På samma sätt är det i Irak. Landet var tidigare en av USAs och flera västländers hjälpare. En motkraft till Iran. De vapen som byggde Husseins terrorvälde skapades inte av öknens sand. De importerades av villiga vapensäljare i väst. Husseins största misstag var att han trodde att USAs tyglar var lösare än de var. Om han fortsatt att vara en god oljeproducent och bara bråkat inom landet, hade nog aldrig vare sig USA eller väst ingripit. Irakiernas människovärde kan tyvärr mätas i olja. Nu finns västvärlden där. Våldet har på kort sikt säkrat oljetillförsel och en spirande demokrati. Men frågan är vad som händer på sikt. När USA lämnar landet - och den dagen rycker allt närmare beroende på amerikansk inrikespolitik - vad kommer då att hända? Inbördeskrig? Total destabilisering? Eller finns ändå fröet någonstans hos det irakiska folket att bygga en ny, demokratisk framtid. Man kan bara hoppas!
En god liberal sade en gång: "Våld är den odugliges sista tillflykt." Tyvärr finns så många oduglingar i världen.
2005-11-23
Integriteten igen
I dagarna funderar flera av oss om Dawit Isaak är fri eller inte. Har Eritreas represiva regim släppt honom tillfälligt eller är han verkligen frigiven. Vilket spel spelas bakom kulisserna?
Jag känner inte närmare till förhållandena i Eritrea. Det är ändå märkligt att det inte varit större opinionstryck i Sverige för att få regimen att frige denne regimkritiske skribent. Tänk om alla länder hade en verklig informationsfrihet.
Men det är inte ens så att vi i det fria västerlandet har en fri media. Det räcker med att se hur medias roll speglar konflikterna i Mellanöstern för att inse att det finns problem. Det är en hårfin skillnad mellan tankarna från USAs konservative president om att bomba ett annat lands TV-station och Eritrearegimens fängslande av oliktänkande.
Tyvärr verkar det påstådda kriget mot den internationella terrorismen att få de västerländska demokratierna att visa upp sina sämsta sidor. Jag tänker på attackerna mot den personliga integriteten som finns både i Sverige, EU och USA. Vem kan garantera att den information som de "goda" staterna samlar in inte kommer att användas mot samma staters medborgare? Ingen kan det! Den goda staten existerar bara så länge det finns ordentliga lagar som inskränker statens makt över de egna medborgarna. Där eroderar nu de västliga demokratiernas grundvalar.
Bäva månde vi små människor.
Jag känner inte närmare till förhållandena i Eritrea. Det är ändå märkligt att det inte varit större opinionstryck i Sverige för att få regimen att frige denne regimkritiske skribent. Tänk om alla länder hade en verklig informationsfrihet.
Men det är inte ens så att vi i det fria västerlandet har en fri media. Det räcker med att se hur medias roll speglar konflikterna i Mellanöstern för att inse att det finns problem. Det är en hårfin skillnad mellan tankarna från USAs konservative president om att bomba ett annat lands TV-station och Eritrearegimens fängslande av oliktänkande.
Tyvärr verkar det påstådda kriget mot den internationella terrorismen att få de västerländska demokratierna att visa upp sina sämsta sidor. Jag tänker på attackerna mot den personliga integriteten som finns både i Sverige, EU och USA. Vem kan garantera att den information som de "goda" staterna samlar in inte kommer att användas mot samma staters medborgare? Ingen kan det! Den goda staten existerar bara så länge det finns ordentliga lagar som inskränker statens makt över de egna medborgarna. Där eroderar nu de västliga demokratiernas grundvalar.
Bäva månde vi små människor.
2005-11-22
Måste man vara feminist?
I går ledde jag ett samtal mellan två av Sveriges ledande feminister. Birgitta Ohlsson (fp) och Gudrun Schyman (fi). Samtalet kretsade mest kring frågor om arbetsmarknad och löner, men även en del familjepolitik.
Det var inte så svårt att se var gränslinjerna går mellan Folkpartiet och F!. Synen på människan som individ eller del i ett kollektiv, på offentlig och privat sektor, på sex timmars arbetsdag, och så vidare. Men visst fanns det saker som förenade. Familjepolitiken är inte så olik.
För mig, som inte har jämställdhetspolitik som min vardag, var det intressant att höra de olika utgångspunkter som fanns. Fortfarande är det svårt att göra sig fri från att de traditionella höger - vänsterskalorna är centrala för all politik. Det spelar ingen roll om man menar att miljö, feminism eller andra stora frågor går utanför denna vänster - högerskala. Förr eller senare hamnar man ändå där.
Personligen har jag problem med att kalla mig feminist. Jag inser att rent vetenskapligt så står jag bakom någon slags mainstreamad feminism, betydligt mer åt Birgitta Ohlssons sida än Gudrun Schymans. Men ordet, och för mig har orden stor betydelse, ordet feminism leder mina tankar fel. Feminism kan inte översättas med jämställdhet. Feminism handlar rent ordmässigt om kvinnan. Undertoner hos Gudrun Schyman, och betydligt tydligare hos andra inom F!, talar också om att det mer handlar om könskamp än om samarbete för jämställdhet, mer om att nu är det kvinnornas tur att ta över, än att skapa en värld där både män och kvinnor har rätt och möjlighet att bli de människor de kan.
Tänk om man kunde få bli egalist istället!
Det var inte så svårt att se var gränslinjerna går mellan Folkpartiet och F!. Synen på människan som individ eller del i ett kollektiv, på offentlig och privat sektor, på sex timmars arbetsdag, och så vidare. Men visst fanns det saker som förenade. Familjepolitiken är inte så olik.
För mig, som inte har jämställdhetspolitik som min vardag, var det intressant att höra de olika utgångspunkter som fanns. Fortfarande är det svårt att göra sig fri från att de traditionella höger - vänsterskalorna är centrala för all politik. Det spelar ingen roll om man menar att miljö, feminism eller andra stora frågor går utanför denna vänster - högerskala. Förr eller senare hamnar man ändå där.
Personligen har jag problem med att kalla mig feminist. Jag inser att rent vetenskapligt så står jag bakom någon slags mainstreamad feminism, betydligt mer åt Birgitta Ohlssons sida än Gudrun Schymans. Men ordet, och för mig har orden stor betydelse, ordet feminism leder mina tankar fel. Feminism kan inte översättas med jämställdhet. Feminism handlar rent ordmässigt om kvinnan. Undertoner hos Gudrun Schyman, och betydligt tydligare hos andra inom F!, talar också om att det mer handlar om könskamp än om samarbete för jämställdhet, mer om att nu är det kvinnornas tur att ta över, än att skapa en värld där både män och kvinnor har rätt och möjlighet att bli de människor de kan.
Tänk om man kunde få bli egalist istället!
2005-11-17
Varför ska vi vara med i EU?
Tilltron till EU fick sig idag ytterligare en törn. Det förslag till kontroll över de tiotusentals kemikalier som produceras, säljs och sprids i miljön gick idag i graven. Av Margot Wallströms stolta idéer blev i princip inget kvar.
Istället för att värna människans hälsa och vår gemensamma livsmiljö, valde europapolitikerna att rösta för att den nedsmutsande industrin även i fortsättningen ska få riskera våra och våra barns hälsa och liv. Ekonomin gick åter igen före allt annat!
Gång efter gång ser man att EU inte är den organisation för en bättre miljö som den skulle vara. Gång efter gång ser man att EU sätter ekonomi före människa, miljö, hälsa, solidaritet.
Varför ska vi ha EU om inte organisationen kan klara av att lösa de problem den borde kunna vara ett instrument för? Har vi gått in i EU för att få billigare sprit, okontrollerade kemikalier, mer avlyssning och mindre integritet?
Även för den som stod med på Folkpartiets lista till Europaparlamentet kan frågorna ibland bli alldeles för många och svaren alldeles för få.
Istället för att värna människans hälsa och vår gemensamma livsmiljö, valde europapolitikerna att rösta för att den nedsmutsande industrin även i fortsättningen ska få riskera våra och våra barns hälsa och liv. Ekonomin gick åter igen före allt annat!
Gång efter gång ser man att EU inte är den organisation för en bättre miljö som den skulle vara. Gång efter gång ser man att EU sätter ekonomi före människa, miljö, hälsa, solidaritet.
Varför ska vi ha EU om inte organisationen kan klara av att lösa de problem den borde kunna vara ett instrument för? Har vi gått in i EU för att få billigare sprit, okontrollerade kemikalier, mer avlyssning och mindre integritet?
Även för den som stod med på Folkpartiets lista till Europaparlamentet kan frågorna ibland bli alldeles för många och svaren alldeles för få.
Lokal budget
Läser dagens Nerikes Allehanda och deppar ihop. Hundratals timmars arbete nedlagd på en Folkpartibudget. Timmar och engagemang på att få ihop en allians. Och resultatet?
NA väljer att skriva om Rådhuset som en såpa. En sosse får avsluta artikeln med ett obemött påstående om att vi vill att folk ska betala för välfärden, vilket är en ren lögn.
Är lokal demokrati inte värt mer? Är inte de lokala väljarna värda att få ta del av en debatt som rör skillnaderna mellan vänster och höger, mellan socialism och liberalism? Borde det inte vara intressantare att skriva om synen på frihet och valfrihet, om kollektivism kontra individualism och om synen på om kommunen har pengar eller inte, än att ta ett citat om Rådhuset som en såpa?
Är det den demokratin vi vill ha? Ska vi som är politiskt aktiva enbart fälla meningslösa oneliners? Eller finns fortfarande plats för den djupa demokratin?
NA väljer att skriva om Rådhuset som en såpa. En sosse får avsluta artikeln med ett obemött påstående om att vi vill att folk ska betala för välfärden, vilket är en ren lögn.
Är lokal demokrati inte värt mer? Är inte de lokala väljarna värda att få ta del av en debatt som rör skillnaderna mellan vänster och höger, mellan socialism och liberalism? Borde det inte vara intressantare att skriva om synen på frihet och valfrihet, om kollektivism kontra individualism och om synen på om kommunen har pengar eller inte, än att ta ett citat om Rådhuset som en såpa?
Är det den demokratin vi vill ha? Ska vi som är politiskt aktiva enbart fälla meningslösa oneliners? Eller finns fortfarande plats för den djupa demokratin?
2005-11-10
Mörker
Det brittiska parlamentet, med liberaldemokraterna i spetsen, sade nej till någon av de värsta inskränkningarna av personlig integritet som regeringen Blair ville genomföra. Hotet från den internationella terrorismen får västerländska politiker och regeringar att genomföra den ena inskränkningen av personlig integritet efter den andra.
I Sverige är det tyvärr likadant. Justitieminister Bodström sitter i samma eländes vagn som Blair. Tyvärr hänger Folkpartiet med på boggien. Justitieutskottsordförande Pehrson ser inte stora bekymmer i att det parti som hittills alltid stått på den lilla människans sida numera arbetar för storebrorssamhället. Mer buggning, mer avlyssning, mer registrering, mer lagring, mer säporapportering.
Det är inte några problem med att flytta gränserna, säger dessa maktens män. Vi flyttar dem hit, men inte längre. Och den överskottsinformation som finns kommer inte att utnyttjas. I en bisats kan man höra ekot (i vart fall inte mot oskyldiga).
Men den information som finns kan inte skyddas till 100 %. Det samhälle vi bygger kan inte försäkras vara det goda samhället. Det räcker med att gå tillbaka till 1970-talet, IB-affären och hela myglet kring den dåvarande socialdemokratiska regeringen, facket och åsiktsregistreringen för att inse att också den "goda" svenska statsmakten kan korrumperas och felutnyttja information.
Personlig integritet, rättsäkerhet och frihet från förtryck hänger ihop. När politiker börja tumma på dessa värden, har terroristerna redan vunnit.
I Sverige är det tyvärr likadant. Justitieminister Bodström sitter i samma eländes vagn som Blair. Tyvärr hänger Folkpartiet med på boggien. Justitieutskottsordförande Pehrson ser inte stora bekymmer i att det parti som hittills alltid stått på den lilla människans sida numera arbetar för storebrorssamhället. Mer buggning, mer avlyssning, mer registrering, mer lagring, mer säporapportering.
Det är inte några problem med att flytta gränserna, säger dessa maktens män. Vi flyttar dem hit, men inte längre. Och den överskottsinformation som finns kommer inte att utnyttjas. I en bisats kan man höra ekot (i vart fall inte mot oskyldiga).
Men den information som finns kan inte skyddas till 100 %. Det samhälle vi bygger kan inte försäkras vara det goda samhället. Det räcker med att gå tillbaka till 1970-talet, IB-affären och hela myglet kring den dåvarande socialdemokratiska regeringen, facket och åsiktsregistreringen för att inse att också den "goda" svenska statsmakten kan korrumperas och felutnyttja information.
Personlig integritet, rättsäkerhet och frihet från förtryck hänger ihop. När politiker börja tumma på dessa värden, har terroristerna redan vunnit.
2005-11-08
Demokrati - mångfald eller styrförmåga
I dagarna kan åter ett kapitel skrivas om den moderna, mogna, åldrande eller döende demokratins histora i Örebro. Åter lämnar (mp) majoriteten, inte helt och fullt, utan delvis och med förbehåll. Den budget som ska tas på nästa fullmäktige, den regeringsförklaring som gäller för Örebro 2006, saknar en majoritet bakom sig.
Jag har i lokal media kunnat få fram vad jag ansett om (mp)s agerande. Deras ansvar är stort, men det delas också av (s). (S) är som parti inget parti som kan samarbeta på lika villkor. Det visar sig både lokalt och nationellt. Stödpartier är bra, men koalitionspartners är dåligt - det är det stora partiets paroll. Den framtida demokratiska processen kommer förhoppningsvis att leda till att sådana partier som (s) - med makten som enda ledstjärna, och (mp) - utan bärande ideologi, förminskas.
Men det underliggande problemet för svensk demokrati som belyses av det som nu händer i Örebro är ett av demokratins två ben. Om det ena benet är rätten att rösta, att få vara med och bestämma vilka människor och åsikter som ska representeras i fullmäktige och riksdag, är det andra benet beslutsförhet. Redan i demokratins barndom diskuterades bland liberaler om det var viktigare att alla åsikter skulle komma till synes genom den breda representativa demokratin, eller om majoritetsvalens i enmansvalkretsar beslutsförhet var viktigare. Slutsatsen då var att representativiteten var viktigare.
Jag tror fortfarande på den starka representativa demokratin. Men varje gång partier agerar som (mp) i Örebro - att använda media att driva andra allianspartier framför sig i små frågor, eller som (s) - att försöka styra med maktfullkomlighet, sätts ytterligare en spik i den traditionella svenska representativa demokratins kista.
Jag har i lokal media kunnat få fram vad jag ansett om (mp)s agerande. Deras ansvar är stort, men det delas också av (s). (S) är som parti inget parti som kan samarbeta på lika villkor. Det visar sig både lokalt och nationellt. Stödpartier är bra, men koalitionspartners är dåligt - det är det stora partiets paroll. Den framtida demokratiska processen kommer förhoppningsvis att leda till att sådana partier som (s) - med makten som enda ledstjärna, och (mp) - utan bärande ideologi, förminskas.
Men det underliggande problemet för svensk demokrati som belyses av det som nu händer i Örebro är ett av demokratins två ben. Om det ena benet är rätten att rösta, att få vara med och bestämma vilka människor och åsikter som ska representeras i fullmäktige och riksdag, är det andra benet beslutsförhet. Redan i demokratins barndom diskuterades bland liberaler om det var viktigare att alla åsikter skulle komma till synes genom den breda representativa demokratin, eller om majoritetsvalens i enmansvalkretsar beslutsförhet var viktigare. Slutsatsen då var att representativiteten var viktigare.
Jag tror fortfarande på den starka representativa demokratin. Men varje gång partier agerar som (mp) i Örebro - att använda media att driva andra allianspartier framför sig i små frågor, eller som (s) - att försöka styra med maktfullkomlighet, sätts ytterligare en spik i den traditionella svenska representativa demokratins kista.
2005-11-07
Ökade klyftor - ökade problem
Vi har i flera dagar kunnat höra om oroligheterna i Paris. Socialt utsatta områden härjas. Oroligheterna sprider sig.
Frågan är: kan vi förvänta samma utveckling här?
Det finns säkert tusentals förklaringar till de problem som uppstått i Frankrike. Ett land är inte heller ett annat likt. Ändå finns tanken att dessa utanförskapsområden som finns runt Paris också har sina spegelbilder i Sverige.
För mig blir det självklart en uppmaning att fortsätta mitt arbete för en socialliberal politik. En politik som både syftar till att ge den enskilde individen den makt och de möjligheter hon har, men som också ser till statens och den offentliga sektorns stora ansvar. Klyftorna i samhället får inte öka. Risken finns att när de rika blivit så rika att de inte längre "hör till" oss vanliga i samhället och de fattiga blivit så fattiga att de också hamnar utanför, då har det demokratiska samhällets grundvalar krossats.
Ett samhälles framgång mäts inte av det höga antalet miljardärer, eller miljonärer, utan av hur få som är utanför och fattiga.
Frågan är: kan vi förvänta samma utveckling här?
Det finns säkert tusentals förklaringar till de problem som uppstått i Frankrike. Ett land är inte heller ett annat likt. Ändå finns tanken att dessa utanförskapsområden som finns runt Paris också har sina spegelbilder i Sverige.
För mig blir det självklart en uppmaning att fortsätta mitt arbete för en socialliberal politik. En politik som både syftar till att ge den enskilde individen den makt och de möjligheter hon har, men som också ser till statens och den offentliga sektorns stora ansvar. Klyftorna i samhället får inte öka. Risken finns att när de rika blivit så rika att de inte längre "hör till" oss vanliga i samhället och de fattiga blivit så fattiga att de också hamnar utanför, då har det demokratiska samhällets grundvalar krossats.
Ett samhälles framgång mäts inte av det höga antalet miljardärer, eller miljonärer, utan av hur få som är utanför och fattiga.
2005-11-02
Socialdemokratins vägval
Rapport efter rapport kommer från Malmö och (s)-kongressen. För oss som på behörigt avstånd följer rapporterna kan det tyckas som om det är mycket väsen för ingenting. Problemet är att ingenting kan kosta miljard efter miljard.
En av de frågor som rör mitt funderande kring politiken är vilka som känner sig representerade av socialdemokraterna. Är det den hårt arbetande entreprenören, snickaren, rörmokaren, datateknikern? Är det kvinnan i offentlig sektor som vill mer än vad det politiska systemet ger möjligheter till? Eller vem är det?
Den bild som etsar sig in i mitt sinne är att s-partiet idag är ett parti för systemförvaltning. Det är organisationen som sådan som ska bevaras. Fokus finns inte hos medborgaren, vare sig hon är rik eller fattig, svensk eller invandrare. Fokus finns i den offentliga sektorns struktur. Det är bidragssystemen som är det viktiga, inte vad bidragen ger till medborgaren och vad de innebär för samhället. Det är den offentliga sektorn som är viktig, inte vilka resultat den åstadkommer och vad medborgarna kan förvänta sig av den i framtiden.
S står idag inte för social ingenjörskonst. S står för systemförvaltning.
En av de frågor som rör mitt funderande kring politiken är vilka som känner sig representerade av socialdemokraterna. Är det den hårt arbetande entreprenören, snickaren, rörmokaren, datateknikern? Är det kvinnan i offentlig sektor som vill mer än vad det politiska systemet ger möjligheter till? Eller vem är det?
Den bild som etsar sig in i mitt sinne är att s-partiet idag är ett parti för systemförvaltning. Det är organisationen som sådan som ska bevaras. Fokus finns inte hos medborgaren, vare sig hon är rik eller fattig, svensk eller invandrare. Fokus finns i den offentliga sektorns struktur. Det är bidragssystemen som är det viktiga, inte vad bidragen ger till medborgaren och vad de innebär för samhället. Det är den offentliga sektorn som är viktig, inte vilka resultat den åstadkommer och vad medborgarna kan förvänta sig av den i framtiden.
S står idag inte för social ingenjörskonst. S står för systemförvaltning.
2005-10-25
Meningslöst budgetarbete, eller?
I måndags presenterade de tre majoritets(?)partierna sin budget. De menar att de är överens om hela budgeten. Jag frågar mig när första avhoppssignalen kommer.
Det som man troligtvis är överens om är en tresidig text i början av budgeten och den A4 sida som presenterar fördelningen av överskottet om 35 miljoner kronor. Vad som händer med de övriga 4,7 miljarderna finns inte så mycket att berätta om . Istället är det nästan 300 sidor mer eller mindre informativ text, massor med mål, åtaganden och liknande som finns i budgeten.
Detta är allvarligt. Örebro kommuns budget visar med all tydlighet att de lokala socialdemokraterna abdikerat från styrningen av kommunen, på samma sätt som socialdemokraterna nationell också lämnat landets styrning. Istället för att skapa en vision om det samhälle man vill skapa, och ta tag i och diskutera de politiskt viktiga frågorna om t.ex. resursbehovet i offentlig sektor, hur vi ökar företagandet för att värna välfärden, hur vi stöder det civila samhället utan att ta över, vilka sociala konsekvenser omvärldsförändringar kommer att få, vilken skola vi egentligen behöver, hur vi möter de kommande personalbehoven, hur vi hanterar viljan till ökad individualisering och valfrihet på nästan alla områden, petar majoriteten i detaljer.
Det finns en uppenbar risk med detta. När politikerna blir tjänstemän blir tjänstemännen politiker. Men vem kan rösta bort en tjänsteman? Och spelar det i så fall någon roll vilken politiker man väljer?
Stora, demokratiskt viktiga frågor kan dölja sig även bakom 300 sidor budgettext...
Det som man troligtvis är överens om är en tresidig text i början av budgeten och den A4 sida som presenterar fördelningen av överskottet om 35 miljoner kronor. Vad som händer med de övriga 4,7 miljarderna finns inte så mycket att berätta om . Istället är det nästan 300 sidor mer eller mindre informativ text, massor med mål, åtaganden och liknande som finns i budgeten.
Detta är allvarligt. Örebro kommuns budget visar med all tydlighet att de lokala socialdemokraterna abdikerat från styrningen av kommunen, på samma sätt som socialdemokraterna nationell också lämnat landets styrning. Istället för att skapa en vision om det samhälle man vill skapa, och ta tag i och diskutera de politiskt viktiga frågorna om t.ex. resursbehovet i offentlig sektor, hur vi ökar företagandet för att värna välfärden, hur vi stöder det civila samhället utan att ta över, vilka sociala konsekvenser omvärldsförändringar kommer att få, vilken skola vi egentligen behöver, hur vi möter de kommande personalbehoven, hur vi hanterar viljan till ökad individualisering och valfrihet på nästan alla områden, petar majoriteten i detaljer.
Det finns en uppenbar risk med detta. När politikerna blir tjänstemän blir tjänstemännen politiker. Men vem kan rösta bort en tjänsteman? Och spelar det i så fall någon roll vilken politiker man väljer?
Stora, demokratiskt viktiga frågor kan dölja sig även bakom 300 sidor budgettext...
2005-10-21
Efter kommunfullmäktige
Har åter suttit mig igenom ett kommunfullmäktige. Denna gång hann vi, 65 förtroendevalda, att på tre timmar behandla någon fråga, ett par interpellationer, besluta om att INTE förändra valkretsindelningen, och få majoriteten att avslå en motion. Som alltid är besluten få men diskussionerna långa.
Demokrati förutsätter många saker, men öppenhet, tydlighet och beslutsmässighet är några av de viktigaste. De stora, viktiga besluten ska fattas i öppenhet efter tydliga och särskiljande diskussioner. Så är inte fallet. Nästan aldrig sker detta i kommunfullmäktige i Örebro. Istället för de stora besluten, blir diskussioner utan beslut det som gäller. Demokratins grundvalar urholkas.
Politiker blir istället administratörer av gällande system. Det är sorgligt. För en levande politisk debatt vore det bättre om det fanns politiker och politiska partier som vågade stå för alternativa ideologier. Var finns kommunisterna, de konservativa, socialisterna, ekologisterna, pacifisterna i dagens politik? Var finns socialliberalerna? Varför måste alla vara ungefär samma mainstreamade marknadsliberaler där den huvudsakliga politiska frågan är om jag är en bättre ledande administratör än socialdemokraternas förstanamn?
Det är svårt att bryta sig ur rådande system. Kanske är det till och med så att demokratin är förutbestämd att mogna till en teknokrati och bara ett paradigmskifte orsakat av yttre faktorer (som kanske globala miljökatastrofer) kan få den att återfödas. Problemet idag är kanske inte att demokratin är död, utan att vi som företräder den vägrar att inse det.
Demokrati förutsätter många saker, men öppenhet, tydlighet och beslutsmässighet är några av de viktigaste. De stora, viktiga besluten ska fattas i öppenhet efter tydliga och särskiljande diskussioner. Så är inte fallet. Nästan aldrig sker detta i kommunfullmäktige i Örebro. Istället för de stora besluten, blir diskussioner utan beslut det som gäller. Demokratins grundvalar urholkas.
Politiker blir istället administratörer av gällande system. Det är sorgligt. För en levande politisk debatt vore det bättre om det fanns politiker och politiska partier som vågade stå för alternativa ideologier. Var finns kommunisterna, de konservativa, socialisterna, ekologisterna, pacifisterna i dagens politik? Var finns socialliberalerna? Varför måste alla vara ungefär samma mainstreamade marknadsliberaler där den huvudsakliga politiska frågan är om jag är en bättre ledande administratör än socialdemokraternas förstanamn?
Det är svårt att bryta sig ur rådande system. Kanske är det till och med så att demokratin är förutbestämd att mogna till en teknokrati och bara ett paradigmskifte orsakat av yttre faktorer (som kanske globala miljökatastrofer) kan få den att återfödas. Problemet idag är kanske inte att demokratin är död, utan att vi som företräder den vägrar att inse det.
2005-10-03
Lön, för vem, för vad och av vem?
I dagens NA kunde vi läsa om att bara vissa av kommunens lågavlönade kunde räkna med att få påökt. Rörelsen såg, enligt ledaren, till de rörelseanknutna facken. Den ena socialdemokratiska brodern klappar den andra på ryggen.
Om problemet ändå hade stannat där. Det stora problemet, där detta bara är ett symptom, är att Örebro kommun inte har någon lönepolitik, eller inte ens någon personalpolitik. Besluten om hur lönerna ska fördelas över olika grupper fattas i slutna sammanträdesrum, så slutna att bara den socialdemokratiska kommuneliten plus några tjänstemän får plats. Kommunstyrelsen göre sig inga besvär i att försöka få delta. Oppositionen saknar insyn. Den kommunala demokratin eroderar.
Jag är, som jag säger ofta, ingen borgerlig allianskramare. Men alla dessa delar av en bild av den maktfullkomliga socialdemokratin visar på behovet av ett maktskifte, för maktskiftets och demokratins skull.
Om problemet ändå hade stannat där. Det stora problemet, där detta bara är ett symptom, är att Örebro kommun inte har någon lönepolitik, eller inte ens någon personalpolitik. Besluten om hur lönerna ska fördelas över olika grupper fattas i slutna sammanträdesrum, så slutna att bara den socialdemokratiska kommuneliten plus några tjänstemän får plats. Kommunstyrelsen göre sig inga besvär i att försöka få delta. Oppositionen saknar insyn. Den kommunala demokratin eroderar.
Jag är, som jag säger ofta, ingen borgerlig allianskramare. Men alla dessa delar av en bild av den maktfullkomliga socialdemokratin visar på behovet av ett maktskifte, för maktskiftets och demokratins skull.
2005-09-29
Kejsarens nya kläder
Alla kan se att kejsaren är naken, men ingen vågar säga något.
Jag vill påstå att just så är fallet med stora delar av den lokala demokratin. I nämnd efter nämnd, styrelse efter styrelse, sitter förtroendevalda politiker och beslutar - om inget!
En enkel genomgång av några nämnder i Örebro kommun visar att antingen är det knappast några beslutsärenden utan bara information, eller så går tjänstemännens beslutsförslag igenom utan ändringar. Det senare kan möjligtvis innebära att majoriteten förberett ärendet bra, men verkligheten är annorlunda. Knappt någon politiker, framförallt inte de som är fritids-, eller deltidsarvoderade politiker, har tid eller resurser att sätta sig in i ärenden, lägga fram alternativa förslag, och problematiskast av allt, de har ingen tid att fundera över hur de beslut de ändå fattar påverkar samhället på längre sikt.
Detta påverkar demokratin. Man kan se allt större problem med att rekrytera nya politiker. Beslutskompetensen hos de som ändå tar uppdrag kan alltför ofta ifrågasättas. Allt fler lämnar uppdrag, eller prioriterar ner uppdraget och går inte på mötena som förr.
Vad är lösningen? Det finns inga enkla svar. Det som ändå borde göras är att vi som är politiskt aktiva vågar fokusera på det vi verkligen ska göra och vågar välja bort det som andra gör bättre. Idag väljer familjer skolor på ett helt annat sätt än förr. Men vi fortsätter styra som om inget hänt. Varför? På område efter område är det likadant. Och det kommer att bli mer av den varan i framtiden.
Det finns två möjligheter att möta utvecklingen. Antingen struntar man i att kejsaren är naken och låtsas som inget hänt. Då kommer det inte att finnas någon som vill ha ett meningslöst politiskt uppdrag i framtiden. Bara den som sitter i toppen, kommunstyrelsens ordförande plus några till, kommer att känna det politiska uppdragets meningsfullhet.
Eller så börjar vi agera nu. Ett första steg borde vara att diskutera det politiska uppdragets mening och innehåll. Tyvärr sitter de flesta partier, från höger till vänster, fast i en konservativ syn på politikeruppdraget.
Jag vill påstå att just så är fallet med stora delar av den lokala demokratin. I nämnd efter nämnd, styrelse efter styrelse, sitter förtroendevalda politiker och beslutar - om inget!
En enkel genomgång av några nämnder i Örebro kommun visar att antingen är det knappast några beslutsärenden utan bara information, eller så går tjänstemännens beslutsförslag igenom utan ändringar. Det senare kan möjligtvis innebära att majoriteten förberett ärendet bra, men verkligheten är annorlunda. Knappt någon politiker, framförallt inte de som är fritids-, eller deltidsarvoderade politiker, har tid eller resurser att sätta sig in i ärenden, lägga fram alternativa förslag, och problematiskast av allt, de har ingen tid att fundera över hur de beslut de ändå fattar påverkar samhället på längre sikt.
Detta påverkar demokratin. Man kan se allt större problem med att rekrytera nya politiker. Beslutskompetensen hos de som ändå tar uppdrag kan alltför ofta ifrågasättas. Allt fler lämnar uppdrag, eller prioriterar ner uppdraget och går inte på mötena som förr.
Vad är lösningen? Det finns inga enkla svar. Det som ändå borde göras är att vi som är politiskt aktiva vågar fokusera på det vi verkligen ska göra och vågar välja bort det som andra gör bättre. Idag väljer familjer skolor på ett helt annat sätt än förr. Men vi fortsätter styra som om inget hänt. Varför? På område efter område är det likadant. Och det kommer att bli mer av den varan i framtiden.
Det finns två möjligheter att möta utvecklingen. Antingen struntar man i att kejsaren är naken och låtsas som inget hänt. Då kommer det inte att finnas någon som vill ha ett meningslöst politiskt uppdrag i framtiden. Bara den som sitter i toppen, kommunstyrelsens ordförande plus några till, kommer att känna det politiska uppdragets meningsfullhet.
Eller så börjar vi agera nu. Ett första steg borde vara att diskutera det politiska uppdragets mening och innehåll. Tyvärr sitter de flesta partier, från höger till vänster, fast i en konservativ syn på politikeruppdraget.
2005-09-21
Lögnen om framtiden
Två händelser som ser ut som en tanke:
Bosse Ringholm säger en sak framför kameran och en sak bakom. Vad står han för? Är polisen slö eller är den duktig? Vilken verklighet gäller?
Per Nuder presenterar statsbudgeten. Krisen är över. Kommunerna ska anställa. Frågan är vad han säger bakom kameran. Ser han den verklighet som är vardagen i kommunerna eller är han så fångad av sin egen politik att den uppbyggda sagan tar över verkligheten?
Vem ljuger mest?
I den verklighet jag finns är inte krisen över, och kommer knappast att vara det de kommande åren. Istället handlar verkligheten om att göra saker bättre, ofta för mindre pengar än idag. Den handlar om att stärka individernas initiativförmåga, skapa starkare gemenskaper idet civila samhället och hitta alternativa utvecklingsvägar för sådant som idag finansieras och utförs av den offentliga sektorn.
Undersökning efter undersökning visar att vi inte kan fortsätta producera offentlig välfärd på det sätt som sker idag. Alternativen är inte nya "plusjobb" eller valbudgetar. De alternativ som står till buds är ökade skatter och avgifter, sänkt kvalitet, sänkta löner, utan något som ersätter det. Tillväxten kommer aldrig att lösa grundproblemet - att det inte går att räkna hem effektivitetsvinster inom vård, omsorg eller skola på samma sätt som inom tillverkningsindustrin. Det innebär automatiskt att tjänsterna blir allt dyrare.
Även om vi med en socialliberal politik kan få fler och fler i arbete kommer en del av problemen att kvarstå. Därför borde vi redan idag våga diskutera om vad som ska komma istället för den offentliga sektorn. För mig finns bara ett mänskligt alternativ - ett starkare civilt samhälle där individernas egna engagemang stöttas, men inte tas över, av den offentliga sektorn.
Dit har socialdemokraterna och deras stödpartier ännu långt att gå.
Bosse Ringholm säger en sak framför kameran och en sak bakom. Vad står han för? Är polisen slö eller är den duktig? Vilken verklighet gäller?
Per Nuder presenterar statsbudgeten. Krisen är över. Kommunerna ska anställa. Frågan är vad han säger bakom kameran. Ser han den verklighet som är vardagen i kommunerna eller är han så fångad av sin egen politik att den uppbyggda sagan tar över verkligheten?
Vem ljuger mest?
I den verklighet jag finns är inte krisen över, och kommer knappast att vara det de kommande åren. Istället handlar verkligheten om att göra saker bättre, ofta för mindre pengar än idag. Den handlar om att stärka individernas initiativförmåga, skapa starkare gemenskaper idet civila samhället och hitta alternativa utvecklingsvägar för sådant som idag finansieras och utförs av den offentliga sektorn.
Undersökning efter undersökning visar att vi inte kan fortsätta producera offentlig välfärd på det sätt som sker idag. Alternativen är inte nya "plusjobb" eller valbudgetar. De alternativ som står till buds är ökade skatter och avgifter, sänkt kvalitet, sänkta löner, utan något som ersätter det. Tillväxten kommer aldrig att lösa grundproblemet - att det inte går att räkna hem effektivitetsvinster inom vård, omsorg eller skola på samma sätt som inom tillverkningsindustrin. Det innebär automatiskt att tjänsterna blir allt dyrare.
Även om vi med en socialliberal politik kan få fler och fler i arbete kommer en del av problemen att kvarstå. Därför borde vi redan idag våga diskutera om vad som ska komma istället för den offentliga sektorn. För mig finns bara ett mänskligt alternativ - ett starkare civilt samhälle där individernas egna engagemang stöttas, men inte tas över, av den offentliga sektorn.
Dit har socialdemokraterna och deras stödpartier ännu långt att gå.
2005-09-13
Allians och partier
I går var jag med och bildade Allians för Örebro. Som ledare för Örebros näst största parti, och därmed också oppositionsledare, var det mitt självklara uppdrag. Likaväl som Sverige behöver maktväxling, behöver Örebro kommun det. Socialdemokraternas långvariga maktinnehav är skadligt, för demokratin, för organisationen, för utvecklingen, för oss som tror att opposition är vårt naturliga livsval, men också för socialdemokratin. Det är lätt att se socialdemokrater som tror att de representerar det naturliga maktpartiet, såväl som administrationen, istället för en idéburen rörelse.
Allians för Örebro är en nödvändighet idag. Örebro behöver en ny majoritet utan socialdemokrater vid rodret. Mitt huvudsakliga arbete den kommande tiden kommer att vara att stjälpa socialdemokraterna över ända och göra Folkpartiet till det största partiet i kommunens nya majoritet.
Men, och detta men är viktigt, detta betyder inte;
att vi nu går in i en period med ett tvåpartisystem. Folkpartiets ideologiska grund skiljer sig till stora delar minst lika mycket från både socialkonservatism, nyliberalism och ekohumanism som från socialdemokratism. De sociala liberalismens politiska hemvist är Folkpartiet och kommer så att vara. Svensk politik har alltid kretsat kring tre politiska centra, socialliberalism, demokratisk socialism och konservatism. Som tre hörn i en liksidig triangel bildar de grunden för svensk politik.
att alliansen kommer att cementera blockpolitiken för evigt. Idag är det nödvändigt med en förändring av Örebros politik. Socialdemokraternas maktinnehav måste brytas, inte minst för demokratins skull. Men hur läget är om fyra, åtta eller sexton år vet ingen. En maktfullkomlig konservatism är en lika allvarlig motkraft mot socialliberalismen som vilken socialdemokrat som helst.
Avslutningsvis. Alla allianser innebär en risk. Att det är makten i sig som är det intressanta. Inte ideologierna. Inte de idéer som en ideologisk medvetenhet föder. Mot detta kommer jag även i fortsättningen att rida spärr. Socialliberalismen är en rörelse där även svåra frågor måste hanteras och mötas med öppenhet. Alltför många av framtidens svåra frågor står idag inte bara obesvarade, utan ohanterade.
Allians för Örebro är en nödvändighet idag. Örebro behöver en ny majoritet utan socialdemokrater vid rodret. Mitt huvudsakliga arbete den kommande tiden kommer att vara att stjälpa socialdemokraterna över ända och göra Folkpartiet till det största partiet i kommunens nya majoritet.
Men, och detta men är viktigt, detta betyder inte;
att vi nu går in i en period med ett tvåpartisystem. Folkpartiets ideologiska grund skiljer sig till stora delar minst lika mycket från både socialkonservatism, nyliberalism och ekohumanism som från socialdemokratism. De sociala liberalismens politiska hemvist är Folkpartiet och kommer så att vara. Svensk politik har alltid kretsat kring tre politiska centra, socialliberalism, demokratisk socialism och konservatism. Som tre hörn i en liksidig triangel bildar de grunden för svensk politik.
att alliansen kommer att cementera blockpolitiken för evigt. Idag är det nödvändigt med en förändring av Örebros politik. Socialdemokraternas maktinnehav måste brytas, inte minst för demokratins skull. Men hur läget är om fyra, åtta eller sexton år vet ingen. En maktfullkomlig konservatism är en lika allvarlig motkraft mot socialliberalismen som vilken socialdemokrat som helst.
Avslutningsvis. Alla allianser innebär en risk. Att det är makten i sig som är det intressanta. Inte ideologierna. Inte de idéer som en ideologisk medvetenhet föder. Mot detta kommer jag även i fortsättningen att rida spärr. Socialliberalismen är en rörelse där även svåra frågor måste hanteras och mötas med öppenhet. Alltför många av framtidens svåra frågor står idag inte bara obesvarade, utan ohanterade.
2005-09-09
Fi skapar nya maktordningar
Fi vill slopa äktenskapet och genomföra en ny typ av sammanboenderegler. Vare sig kön eller antal sammanboenden ska längre spela någon roll. Resonemanget verkar vara en logisk följd av den syn på äktenskapet som nu är rådande, bland annat i Sverige. Samkönade äktenskap innebär inte bara att man ger rätt till homosexuella att leva samman. Fokus förändras i fler fall.
Tillsammans med de förändringar som nu också sker vad gäller barnens ställning till vuxenvärlden ökarförändringstrycket. I och med rätten för homosexuella par att både adoptera och inseminera flyttas fokus än en gång.
Detta blir tydligt i och med Fi's krav på äktenskapets avskaffande. I detta för de ett logiskt resonemang och gör det ärligt. Förr var äktenskapet, utifrån en sekulär synvinkel, ett system som hanterade mannens och kvinnans ställning gentemot varandra, och barnens ställning gentemot föräldrarna. Man kan förenklat säga att möjligheten att få och ha barn skapade grunden för regelbyggandet.
När nu denna grund inte längre existerar måste en ny grund hittas. Men vilken är denna grund? Här svävar många fortfarande på målet. Varför ska tvåsamheten, oavsett hetero- eller homosexuell läggning, vara manifestet för ett partnerskap? Om inte längre de traditionella mans- och kvinnorollerna och inte heller barnalstrandet finns med - vilka nya gränser ska sättas?
Jag har uttryckt stor tveksamhet till vissa av de förändringar av framförallt adoptions- och inseminationsrättigheterna som genomförts. Min tveksamhet har sin grund i ett barnperspektiv. För när perspektivet i lagstiftningen som rör familjen flyttas från barnen till de vuxna, vilket det enligt min mening gjorts, ökar riskerna för ett samhälle där frågorna om vad barn är och vilka rättigheter de har trycks ner.
Tillsammans med de förändringar som nu också sker vad gäller barnens ställning till vuxenvärlden ökarförändringstrycket. I och med rätten för homosexuella par att både adoptera och inseminera flyttas fokus än en gång.
Detta blir tydligt i och med Fi's krav på äktenskapets avskaffande. I detta för de ett logiskt resonemang och gör det ärligt. Förr var äktenskapet, utifrån en sekulär synvinkel, ett system som hanterade mannens och kvinnans ställning gentemot varandra, och barnens ställning gentemot föräldrarna. Man kan förenklat säga att möjligheten att få och ha barn skapade grunden för regelbyggandet.
När nu denna grund inte längre existerar måste en ny grund hittas. Men vilken är denna grund? Här svävar många fortfarande på målet. Varför ska tvåsamheten, oavsett hetero- eller homosexuell läggning, vara manifestet för ett partnerskap? Om inte längre de traditionella mans- och kvinnorollerna och inte heller barnalstrandet finns med - vilka nya gränser ska sättas?
Jag har uttryckt stor tveksamhet till vissa av de förändringar av framförallt adoptions- och inseminationsrättigheterna som genomförts. Min tveksamhet har sin grund i ett barnperspektiv. För när perspektivet i lagstiftningen som rör familjen flyttas från barnen till de vuxna, vilket det enligt min mening gjorts, ökar riskerna för ett samhälle där frågorna om vad barn är och vilka rättigheter de har trycks ner.
2005-09-07
Att våga vinna är att våga förlora
Sitter och funderar över ÖSKs öde så här några dagar efter förlusten mot Öster och det slutgiltiga krossandet av drömmen om ett snabbt återtåg till allsvenskan. Egentligen hade tåget redan gått för länge sedan, men drömmar kan vara svåra att mota bort.
Sett från bänk tre på Behrn Arena kan man konstatera att få spelare i ÖSK klarat av att hålla den klass man egentligen har. Tunga ben och långsamma tankar har kännetecknat spel och spelare. Som amatörpsykolog kan man bara gissa vilken press som funnits på spelarna. Det har inte varit fråga om att vinna, utan om att vinna stort. Ett lag som tidigare krigade om delad poäng, även på hemmaplan, och i princip alltid lät motståndaren föra spelet skulle omformas till en segermaskin.
På försäsongen gick det bra, seger radades efter seger. Men när det verkligen började gälla tog psyket överhanden. Från åskådarplats har det ofta sett ut som det inte har varit elva spelare som haft roligt på planen, snarare tvärsom.
Vilka lärdomar kan man då dra av detta? Det första är att även fotbollspelare behöver mental träning. Det andra att man ska sätta realistiska mål och finna en enighet inom gruppen hur man når dem. Det trejde är att man måste våga förlora för att kunna vinna. I matchen mot Öster visade ändå laget det. Man förde matchen, tog avsluten, slog den fina passningen eller gjorde dribblingen, men nådde ändå inte ända fram. Man vågade förlora. Det kommer att göra gott på sikt.
För mig som politiker är det också viktigt att våga förlora. Dels när jag som person står för en åsikt som jag vet inte är allmänt företrädd i partiet. Men dels också när jag som lokal ledare för Folkpartiet i Örebro arbetar för att få mina förtroendevalda och medlemmar med på målsättningen att ta makten. Vi måste våga sticka ut, vi måste våga ta debatten, vi måste våga ställa frågorna, vi måste våga föra matchen för att nå fram.
Folkpartiet i Örebro ska bli kommunens största parti. Socialdemokraternas era är över. Är det en orimlig tanke? Är det naturgivet att (s) alltid ska vara störst? Knappast. Det gäller bara att våga föra matchen!
Sett från bänk tre på Behrn Arena kan man konstatera att få spelare i ÖSK klarat av att hålla den klass man egentligen har. Tunga ben och långsamma tankar har kännetecknat spel och spelare. Som amatörpsykolog kan man bara gissa vilken press som funnits på spelarna. Det har inte varit fråga om att vinna, utan om att vinna stort. Ett lag som tidigare krigade om delad poäng, även på hemmaplan, och i princip alltid lät motståndaren föra spelet skulle omformas till en segermaskin.
På försäsongen gick det bra, seger radades efter seger. Men när det verkligen började gälla tog psyket överhanden. Från åskådarplats har det ofta sett ut som det inte har varit elva spelare som haft roligt på planen, snarare tvärsom.
Vilka lärdomar kan man då dra av detta? Det första är att även fotbollspelare behöver mental träning. Det andra att man ska sätta realistiska mål och finna en enighet inom gruppen hur man når dem. Det trejde är att man måste våga förlora för att kunna vinna. I matchen mot Öster visade ändå laget det. Man förde matchen, tog avsluten, slog den fina passningen eller gjorde dribblingen, men nådde ändå inte ända fram. Man vågade förlora. Det kommer att göra gott på sikt.
För mig som politiker är det också viktigt att våga förlora. Dels när jag som person står för en åsikt som jag vet inte är allmänt företrädd i partiet. Men dels också när jag som lokal ledare för Folkpartiet i Örebro arbetar för att få mina förtroendevalda och medlemmar med på målsättningen att ta makten. Vi måste våga sticka ut, vi måste våga ta debatten, vi måste våga ställa frågorna, vi måste våga föra matchen för att nå fram.
Folkpartiet i Örebro ska bli kommunens största parti. Socialdemokraternas era är över. Är det en orimlig tanke? Är det naturgivet att (s) alltid ska vara störst? Knappast. Det gäller bara att våga föra matchen!
2005-09-06
Meningslös popularitet
Varför har Svensk Television förfallit till meningslösa opinionsundersökningar som saknar värde? Frågan måste ställas efter söndagens debattprogram mellan de sju (?) partiledarna.
Knappt trehundra personer fick sätta betyg på de politiker de kanske sett några minuter i ett program som måste varit ett av de tråkigaste debattprogram som skapats. Inte ens jag som proffspolitiker orkade sitta vid TVn för att följa den debatt som aldrig ens kom ur startblocken. Lyssnade någon på någon annan överhuvudtagen? Ja - Lars Leijonborg och Maria Wetterstrand talade tillsammans om växthuseffekten. Men det var undantaget som bekräftade regeln.
Men vad gjorde sedan dessa knappa trehundra som kanske lyssnade på debatten? Jo - de satte betyg. Och Fredrik Reinfeldt vann, Lars Ohly förlorade och alla andra fanns i mitten. Vad säger det? Ingenting!
Jo - en sak. Media kan styra svensk politik som den vill.
Fredrik Reinfeldt är i ett stim. Han kan inte göra fel. Trots att utfrågningen av honom, i del två av programmet, måste skrämt ett antal moderater i sin slätstrukenhet och osäkerhet, fick han högsta poäng. Det får mig att tänka på valet 1998. Jag reste med en centralt placerad kristdemokrat till en valdebatt dagen efter partiledardebatten i TV. Alf Svensson hade fått högsta betyg. Men kristdemokraten erkände att till och med de som satt i partihögkvarteret och lyssnade tyckte att han gjort en slät figur. Men med medias inbyggda logik var Svensson då i samma vinnarstim som Reinfeldt är i idag.
Det är därför dessa popularitetsmätningar inte bara är meningslösa utan också farliga. De stärker en bild, en yta, där djupet inte får plats. De styr än mer mot den politik som allt mer gräver sig in i en populism där politiken blir ett spel, och inte en samhällsförändrande kraft.
Knappt trehundra personer fick sätta betyg på de politiker de kanske sett några minuter i ett program som måste varit ett av de tråkigaste debattprogram som skapats. Inte ens jag som proffspolitiker orkade sitta vid TVn för att följa den debatt som aldrig ens kom ur startblocken. Lyssnade någon på någon annan överhuvudtagen? Ja - Lars Leijonborg och Maria Wetterstrand talade tillsammans om växthuseffekten. Men det var undantaget som bekräftade regeln.
Men vad gjorde sedan dessa knappa trehundra som kanske lyssnade på debatten? Jo - de satte betyg. Och Fredrik Reinfeldt vann, Lars Ohly förlorade och alla andra fanns i mitten. Vad säger det? Ingenting!
Jo - en sak. Media kan styra svensk politik som den vill.
Fredrik Reinfeldt är i ett stim. Han kan inte göra fel. Trots att utfrågningen av honom, i del två av programmet, måste skrämt ett antal moderater i sin slätstrukenhet och osäkerhet, fick han högsta poäng. Det får mig att tänka på valet 1998. Jag reste med en centralt placerad kristdemokrat till en valdebatt dagen efter partiledardebatten i TV. Alf Svensson hade fått högsta betyg. Men kristdemokraten erkände att till och med de som satt i partihögkvarteret och lyssnade tyckte att han gjort en slät figur. Men med medias inbyggda logik var Svensson då i samma vinnarstim som Reinfeldt är i idag.
Det är därför dessa popularitetsmätningar inte bara är meningslösa utan också farliga. De stärker en bild, en yta, där djupet inte får plats. De styr än mer mot den politik som allt mer gräver sig in i en populism där politiken blir ett spel, och inte en samhällsförändrande kraft.
En början
Varför en egen blogg?
Jag brukar säga att politik inte är och aldrig får bli en slav under snabbhetens och realtidens evangelium. En alltför stor tilltro till korta och inte alltid så genomtänkta tankar kan leda fel.
Ändå startar jag också en blogg. Varför?
När jag och Mikael Trolin startade nätverket socialliberal.nu var tanken att det skulle bli ett nätverk för olika idéer och problemformuleringar på socialliberal grund. Förhoppningen är att hemsidan så småningom kan bli ett av naven i en socialliberal tankesmedja. Redan nu har jag vidtalat flera skribenter som kommer att publiceras på hemsidan. Deras skrifter är förhoppningsvis en del av den långsamhetens politik som jag menar är grunden för en långsiktigt hållbar demokrati.
Men man kan aldrig göra sig helt fri från samhällsutvecklingen. Därför också denna blogg. Förhoppningen är att dessa två delar så småningom blir komplement till varandra i en allt starkare socialliberal rörelse i Sverige.
Jag brukar säga att politik inte är och aldrig får bli en slav under snabbhetens och realtidens evangelium. En alltför stor tilltro till korta och inte alltid så genomtänkta tankar kan leda fel.
Ändå startar jag också en blogg. Varför?
När jag och Mikael Trolin startade nätverket socialliberal.nu var tanken att det skulle bli ett nätverk för olika idéer och problemformuleringar på socialliberal grund. Förhoppningen är att hemsidan så småningom kan bli ett av naven i en socialliberal tankesmedja. Redan nu har jag vidtalat flera skribenter som kommer att publiceras på hemsidan. Deras skrifter är förhoppningsvis en del av den långsamhetens politik som jag menar är grunden för en långsiktigt hållbar demokrati.
Men man kan aldrig göra sig helt fri från samhällsutvecklingen. Därför också denna blogg. Förhoppningen är att dessa två delar så småningom blir komplement till varandra i en allt starkare socialliberal rörelse i Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)