Samma regler för alla?

Sedan Lena Baastad tog över socialdemokraterna i Örebro har partiet förändrats. Det handlar tyvärr mindre om politik och mer om hur politiken bedrivs.

Mats Sjöström var en rätt märklig ledare för såväl sitt parti som Örebro kommun. Tystnaden var hans signum. Men han var värd respekt av flera skäl. Dels var han kunnig. Jag gissar att han var mycket väl medveten om att den politik han förde ledde till de ekonomiska bakslag den gjorde. Men han tog ett tydligt politiskt ansvar för sin ekonomiska politik. Sjöström var också ordhållig. Ett löfte var ett löfte. Ett handslag var ett handslag. Sjöström var mycket noga med att skilja på vad som var kommunens och vad som var partiets. Och Sjöström var intresserad av att driva en kommun, inte att komma ut rätt i media. Hans tystnad var lika stor när det gick bra som när det gick dåligt.

Med Lena Baastad vid rodret har det blivit annorlunda. Och det har inte blivit bättre. Låt mig ta några exempel:

Lena Baastads tid som socialdemokraternas ledare har kantats av märkligheter.

Under sin oppositionsperiod "lånade" de friskt av kommunen. Kampanjbrev efter kampanjbrev skickades. Men det rika partiet ville inte betala. Istället fick kommunen och skattebetalarna stå för kalaset. Trots löfte efter löfte från Baastad så upprepades handlingarna. Löfte efter löfte om återbetalning sveks. Först efter rejäla krav betalades en mindre summa in (även om inget kvitto hittills visats...).

Det var Lena Baastad som var ansvarig för de socialdemokratiska valkampanjmetoderna som ledde till omval efter valet 2010. Valprövningsnämndens kritik av partiets agerande var tydlig och kraftig. Kostnaderna för omvalet kan räknas i miljoner, onödiga miljoner till spillo.

Och nu som kommunstyrelseordförande väljer hon att gång efter annan tänja på de regler och gränser som borde styra Örebro kommun.

Nyss kom jag från ett styrelsemöte med Örebro Porten AB. Ett dotterbolag till Örebro Porten AB heter Västerport och ska syssla med fastighetsaffärer kring Vivalla av någon märklig anledning. Detta bolag har under flera månader planerat bygget av en elitidrottshall i Hjärstaskogen. Men några beslut kring hallen finns inte. Ändå pågår planeringen. De kommunala bolagen ska styras av ägardirektiv. Men Lena Baastad, som kommunstyrelsens ordförande och ordförande i kommunens koncernbolag, struntar i reglerna och gör som hon vill.

I tisdags hade just koncernbolaget, Örebro Rådhus AB, styrelsemöte. Jag kunde tyvärr inte vara med på grund av sjuka barn. Men det kanske var lika bra. För ett av ärendena hade fått i vart fall mitt blodtryck att slå nya rekord.

Det som vi alla länge vetat, att Lena Baastads och Björn Sundins agerande i frågan kring Storstenshöjden varit planerat för att utestänga Storstenshöjden AB från köp, besannades. Ett beslut på styrelsemötet blev så här:

VD får i uppdrag att fortsätta försäljningsprocessen av aktierna i Kilsbergen i Örebro AB samt att denna process ska samordnas med kommunens försäljning av skidanläggningen Storstenshöjden.

Det är klart vad den politiska ledningen vill. Men kan den göra så här? Svaret är nej. Skälet - det finns regler. Och det är reglerna som bygger demokratin.

Det är rätt knöligt att styra bolagen med ägardirektiv från kommunfullmäktige. Det går så långsamt. Och det blir så bekymmersamt med alla debatter med den jobbiga oppositionen. Men det finns ett par tydliga skäl. Båda stavas demokrati.

De kommunala bolagen är liksom alla bolag slutna. De är en främmande fågel i det demokratiska samhället. Styrelserna ansvarar främst för bolagets väl och ve. Diskussionerna är slutna. Insynen dålig. Om en kommunledning vill att ett bolag ska göra något måste det ske demokratiskt. Då är en debatt och ett beslut i kommunfullmäktige det självklara.

Beslut i kommunala bolags styrelser kan inte överklagas på samma sätt som beslut i de demokratiska nämnderna och i fullmäktige. När vi fattade beslut om att sälja Storstenshöjden till Storstenshöjden AB i programnämnd Samhällsbyggnad, överklagades det av vänsterpartiet. De vann. Länsrätten skriver i domen att programnämnd samhällsbyggnad, som tog beslut om försäljningen, har överskridit sina befogenheter.

Vi fick ta om diskussionen och beslutet i kommunfullmäktige. Det beslutet är inte ändrat. Det lyder:


Del av Örebro Garphyttan 2:7, benämnd Storstenshöjden, överlåts och försäljs till Storstenshöjden AB i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat köpekontrakt.

Men nu ändras det beslutet. Och beslutet tas i ett bolag. Inget beslut kan överklagas. Ingen demokratisk diskussion har förts. Inga beslut om ägardirektiv har tagits. Reglerna, som är till för demokrati, insyn och medborgarmakt, används när det passar och läggs åt sidan när det passar.

Ibland önskar man mer än annars att det hade funnits kommunala konstitutionsutskott som hade till uppgift att granska makten, i detta fall Lena Baastad och Björn Sundin. Lika ofta önskar man att det fanns kommunala misstroendevotum, där vi i oppositionen i alla fall kunde få markera när makten, i detta fall Lena Baastad och Björn Sundin, går utanför de regler som borde gälla för alla.

Nu finns inte de möjligheterna. Men jag kommer att fortsätta att granska hur Lena Baastad och Björn Sundin hanterar sin makt. Det finns många demokratiska skäl att göra det. Vandringen mot ett system, där reglerna bara gäller vissa, får inte fortsätta.

Korruptionens miljöer

Örebro är på fel väg. På område efter område skapar socialdemokraternas politik problem. Det handlar om en politik som riskerar jobb och utveckling.

Vi ser socialdemokraterna nu öka den illojala konkurrensen genom fler och fler kommunala bolag.
Vi ser socialdemokraterna nu strunta i upphandlingslagstiftningen och gynna enskilda företag.
Vi ser socialdemokraterna nu försöka återkommunalisera skidbackar och konferenscentra.
Vi ser socialdemokraterna nu förhala entreprenader och valfrihetssystem.
Vi ser socialdemokraterna nu stoppa universitetssamarbete.

Det finns många risker med den politik som nu förs. Under den förra perioden hade Örebro en bättre utveckling än Sverige nationellt. Den trenden är nu sannolikt vänd. Arbetsmarknaden i Örebro utvecklas sannolikt sämre än rikssnittet även om trenderna svajar en del.

Men det som nu sker har också andra effekter. Effekter som är allvarligare för demokrati och förtroende för det offentliga.

Just nu bygger socialdemokraterna en grund för ökade risker för korruption. Det är inte detsamma som att vi kommer att se korruption i Örebro. Men riskerna för det ökar.

Låt mig peka på tre exempel:

För det första: Den pågående bolagiseringen av kommunala uppgifter.

Ser man var svensk korruption upptäckts är kommunala bolag framträdande. I hela korruptionshärvan i Göteborg är det de kommunala bolagen som är centrum.

För det andra: Gynnande av vissa.

Under Koalition Örebro bildades det nya Gustavsviksbolaget med tio lokala riskkapitalister. Bildandet skedde mot min vilja. Jag menar att det är fel väg att gå av flera skäl. Men ett av de tyngsta är att kommunen och ett kommunalt bolag (Örebro Porten AB) medvetet väljer att gynna ett mindre antal riskkapitalister. Deras medverkan sker inte av godhet. De är med för att de vet att det finns en ekonomisk uppsida. Byggrätter. Mark. Tillgång till politikernas och ledande tjänstemäns öra. Är det en rimlig väg att gå? Jag menar att det är fel. Alla företag och företagare, alla lokala och nationella riskkapitalister ska behandlas lika.

Nu fortsätter sannolikt denna utveckling. I morgon kommer Örebro Rådhus AB att fatta beslut om att sälja Ånnaboda konferens (KKL) och Storstenshöjden i ett paket. Sannolik köpare är Gustavsvik med alla de riskkapitalister som finns där och som söker vinster. Och sedan vindkraftbolaget, avfallsbolaget, Västerport...

För det tredje: Kommunens maktanspråk.

Jag ska bara beröra Storstenshöjden marginellt. Men den kontext hela denna soppa finns i handlar om en kommun och kommunalråd som väljer att använda sin och kommunens makt mot enskilda företagare. Hur detta kommer att påverka enskilda företags förhållande till kommunen är både intressant och problematiskt.

---

Åter - jag säger inte att vi nu kommer att få se korruption i Örebro kommun eller några av de bolag som kommunen äger. Men varje enskilt beslut lägger ytterligare en sten i den riskryggsäck som kommunen bär på.

För några månader sedan hade vi en debatt i kommunfullmäktige om åtgärder mot korruption. Det blev en hetsig debatt, där kommunalrådet Lennart Bondeson bland annat beskyllde mig för att sakna självinsikt (när mikrofonerna var avstängda), när jag krävde svar av Lena Baastad om var arbetet fanns. För ett år sedan lade moderaterna ett initiativ kring en åtgärdsplan mot korruption. Tiden går men inget händer.

Det finns ibland en tro att korruption bara sker hos de där andra, de onda. Men det finns inte onda eller goda människor. Vi är alla offer för de omständigheter vi utsätts för. Och som politiker bör man minimera de omständigheter som leder till risk för korruption. Det innebär färre kommunala bolag, mindre riskabla samarbeten mellan kommun och riskkapitalister och mindre kommunalt maktspråk mot enskilda företag.

Socialdemokratiskt skruvstäd

Har Stefan Löfven satt Folkpartiet i det socialdemokratiska skruvstädet? Man måste ställa frågan efter den senaste tidens händelser och framförallt efter gårdagens framträdanden.

Folkpartiet har ett högt och grundmurat förtroende för utbildningspolitiken. Under Jan Björklunds ledning har mycket hänt. Förslag på förslag läggs för att ge fler barn och unga tillgång till bildning och kunskap. Björklunds agenda är tydlig. De som kan och vill gå före ska få göra det. De som har större utmaningar ska få stöd för att utveckla sina färdigheter. Alla har möjligheter. Alla kan. Och alla mår bra av individuella krav.

Men sedan några månader har det socialdemokratiska skruvstädet börjat dras åt kring Folkpartiet. Det är självklart att det stora partiets strateger insett att skolfrågorna är en av de som väljarna definierar som de viktigaste. Och det är lika självklart att den nuvarande partiledaren insett att den politik de tidigare förde inom utbildningsområdet var en återvändsgränd.

Sannolikt är det också lika självklart att det stora partiet inser ytterligare två saker: Det ena är att deras skruvstäd har lättare att verka mot ett mindre parti än ett större. Det andra är att Folkpartiet har en central funktion i en fortsatt Alliansregim.

Så vad är det nu som händer? Den som följer politiken mer noggrant kan se det socialdemokratiska upplägget. Nationellt, regionalt och lokalt berättar nu deras partiföreträdare om den misslyckade skolpolitiken som regeringen (läs Björklund och Folkpartiet) för. Först framförs kritiken rätt milt. Men igår berättade Löfven om regeringens nedvärdering av skolan, att man vill "sänka landets utbildnngsambitioner".

Är det rätt eller fel? Spelar ingen roll. Socialdemokraterna är mästare på negativ campaigning och med det stora partiets makt och enorma resurser klarar man ofta av att sätta en bild av verkligheten, oavsett om den stämmer eller inte. Genom den enormt hierarkiska rörelse som socialdemokratin är, går rörelsens alla twittrare, bloggare, facebookare, artikelförfattare, kommunalråd och nämndledamöter ut i den gemensamma ordning som partikansliet på Sveavägen bestämt.

Hittills har strategin varit lyckosam. Skolområdet har blivit ett konfliktområde. Och Folkpartiet och Björklund har fått klä skott även för de misslyckanden som har sin bakgrund i tidigare socialdemokratisk skolpolitik.

Men vad händer nu?

Än har socialdemokraterna sluppit presentera några egna konkreta alternativ. I deras alternativbudget nationellt lyser skolan mest med sin frånvaro, och de extra pengar de satsar är bara låtsaspengar. Sedan de själva kommunaliserade skolan kan inte staten föreskriva vad kommunerna ska göra med de pengar de får. Deras budget riskerar att leda till det som exempelvis just nu händer i Örebro. Där tar socialdemokratiska kommunalråd pengar från skolan och lägger på kommunala bolag, investeringar i elitfotbollshallar och ovillkorlig rätt till heltider för Kommunals medlemmar. Men det saknas pengar till lärarlöner, till skolutveckling, till läromedel och till vikarier. Och det som sker i det socialdemokratiskt styrda Örebro är inte unikt. Socialdemokraternas bildningsideal är på lokal nivå snarare ett förakt för kunskap, högre utbildning och bildning. De lokala socialdemokraterna är brukssamhällets försvarare.

Men före valet 2014 måste Löfven och Baylan komma med något nytt. Annars blir också deras skolpolitik som en av de många tomma testballonger som nu släpps ifrån partiledingens verkställande utskott.

Trots sannolikheten att den socialdemokratiska skolpolitiken till slut havererar, måste ändå vi liberaler förhålla oss till den. Vi har tidigare fått veta vad det innebär att bli krossad i det socialdemokratiska skruvstädet. Det räcker med att gå till Bengt Westerberg.

Vad ska vi då göra? Det är självklart att Jan Björklund måste hålla förändringstrycket uppe. Det är lika självklart att vi liberaler på lokal nivå måste prioritera skolans utmaningar före allt annat. Men det krävs sannolikt mer.

En sak jag själv saknat i Folkpartiets skolpolitik handlar mindre om vad man gör (vilket för det mesta är mycket bra) och mer om varför man gör det. Folkpartiets skolpolitik handlar om ett "varför".

När de tidiga 1800-talsliberalerna slogs för en allmän folkskola var deras "varför" glasklart. Skälet för att ge också pigor och drängar rätt till skolgång var att ingen kunde veta vilka stora ting de var ämnade för. Varje människa hade unika möjligheter att bli något stort. Varje människa kan ges möjligheter att ta tillvara sina egna förutsättningar och skapa sin egen framtid, bättre än den nuvarande.

Men vad är dagens "varför" för oss liberaler och för Jan Björklund? Jag ska återkomma till den frågan i en kommande blogg. Men det parti som hittar rätt i det svaret, ligger vägen till en valframgång 2014 asfalterad.

Media: DN, EX, AB

Vem är det synd om?

Eller: En av politikens mörkare sidor.

Berättelsen om Storstenshöjden är en berättelse med många bottnar. Den handlar om hur en skidanläggning ska värnas och utvecklas. Den handlar om ett litet privat bolag och en stor mäktig kommun. Den handlar om hur ett kommunalråd agerar. Den handlar om kommunal ekonomi. Den handlar om hur beslut fattas, eller inte fattas.

Men en av de berättelser som ännu inte berättats är berättelsen om två företagare. Det finns skäl att fundera över den. Det som fick mig att fundera är en blogg av kommunalrådet Björn Sundin som du kan läsa här.

Berättelserna om de två företagarna är intimt sammankopplad inte bara med hanteringen av försäljningen utan även om hur dagens politik bedrivs. Låt mig ta ett exempel:

När försäljningen av Storstenshöjden skulle stoppas (min tolkning) började förhandlingarna att föras offentligt. Från kommunalrådet Björn Sundin kom såväl mail, bloggar och twitterinlägg kring försäljningen. Sundins hållning var tydlig: Storstenshöjden AB hade fått massor av kommunala pengar under flera år. Kommunen hade till slut även investerat i en vattenanläggning för 5 miljoner kronor som Storstenshöjden AB nu slapp betala. Och ändå ville inte det lilla privata bolaget göra de nödvändiga förbättringarna som kommunen krävde.

Nu börjar media skriva om affären. Såväl Nerikes Allehanda som SVT och SR har kommentatorsfunktioner där man kan följa hur en del av allmänheten tycker om det som skrivs. Det är på na.se som de flesta kommentarerna finns.

I början är de flesta kommentatorerna på Storstenshöjden ABs sida. Det är rätt häftig kritik mot såväl kommunen som Björn Sundin. I ungefär en vecka pågår detta.

Men sedan händer något. Allt fler kommentarer börjar stötta såväl Björn Sundin som kommunen. Och tonen mot framförallt Johan Larsson blir allt tuffare. Bilden av en företagare som skor sig på kommunen och kräver skattepengar för allt sätts av kommentator efter kommentator.

De flesta kanske inte funderar så mycket över det. Men för mig, som varit en del av denna politik rätt länge, går funderingarna istället tillbaka till politiken. Och nu ska jag åter ägna mig åt funderingar som inte är grundade i annat än egen erfarenhet.

Björn Sundin är en av de bästa politiker som Örebro skådat, i alla fall när det gäller att hantera kommunikation och negativa kampanjer. Under den förra mandatperioden drev han, som ansvarig för socialdemokraternas kommunikationsstrategier, en mycket medveten politisk kommunikation. Den handlade om att på alla sätt personifiera politiken, sätta bilder av hur motståndarpolitikerna var som personer, och genom strategiska åtgärder på alla plan; i nämnder, i kommunstyrelsen, i kommunfullmäktige, genom artiklar, bloggar, twitter, pressmeddelanden och flygblad hänga ut motståndarnas kommunalråd. Inte som kommunalråd, utan som personer.

Framgången var hyfsad. Eller som en socialdemokrat sade i valrörelsen 2010 till en äldre folkpartist: "Nu har vi fått hela Örebro att hata Staffan Werme".

Sundins kommunikativa strategier handlar sannolikt också om de kommentatorsfunktioner som media ställer till buds. Det är inte osannolikt att flera av kommentatorerna som agerar under olika alias är starkt knutna till det socialdemokratiska partiet. Kanske är det till och med så att kommentatorerna agerar på partiets uppdrag.

Sett i detta ljus blir det som händer kring kommentarerna kring Storstenshöjden som bolag och Johan Larsson som person en spegling av hur socialdemokraterna förra mandatperioden hanterade oss fem som då styrde. Det handlar om att det är personen och inte sakfrågan som är avgörande. Och det handlar om att demonisera motståndaren.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att det tog några dagar för de socialdemokratiska kommunikatörerna, med Björn Sundin i spetsen, att bestämma sig för hur man skulle agera. Men när man väl valt väg var det bara att rulla ut.  Sätt dig på Johan Larsson som person. Hävda att han fått massor av pengar från kommunen. Berätta att han inte vill göra något i gengäld. Johan Larsson är helt enkelt en gniden företagare och Björn Sundin den vite riddaren som ska rädda skidåkningen och ekonomin.

Som kommunstyrelseordförande fick jag acceptera att bli utsatt för det kontinuerliga kampanjande som Baastad och Sundin genomförde. Trots att det berörde mig så illa så att jag ibland knappt ville gå ut, var det bara att inse att det nuförtiden är en del av det politiska spelet. En mörk del, en del jag skulle vilja slippa, men det är ändå en del av dagens politik som vi politiker får förhålla oss till. Och den sannolika utvecklingen är att det kommer att bli än värre. Det är bara att titta på USA...

Men Johan Larsson är ingen politiker. Han är en enskild företagare som i sitt företagande hittills varit helt beroende av Örebro kommun. Och i sina kontakter med Örebro kommun måste han och hans likar behandlas med den respekt som alla andra örebroare också kan förvänta sig av Örebro kommun. Han ska inte behöva bli uthängd. Han ska inte behöva ha ett kommunalråd som hanterar honom som en politisk motståndare med allt elände det innebär.

Därför blir jag rätt bekymrad över den självömkan jag ser när jag läser Björn Sundins blogg. Det är faktiskt inte Sundin det är mest synd om i denna historia. Det är helt andra personer som har burit de tyngsta bördorna. Och där har Sundin valt att lägga sten efter sten på bördan.

Stadsminister eller drottning?

Att vara kommunstyrelseordförande är ett ansvarsfullt uppdrag. Det handlar om att vara den som är ytterst ansvarig för hela kommunens verksamhet. Kommunstyrelseordföranden, eller KSO, är främst ansvarig för ekonomin. Men KSO ska också ta ansvaret för personalpolitiken, för hela organisationen, för näringslivspolitiken och för många andra centrala strategiska frågor. KSO är nästan alltid också ordförande i den kommunala koncernen och är därmed ansvarig för hur alla kommunala bolag hanterar sina uppdrag.

Men KSO ska också ha en översiktlig kunskap om allt som sker i kommunen. Det är en del av uppdraget. Det handlar INTE om att centralisera makt. Makten över skolan, äldreomsorgen eller gatorna kan gott och väl ligga på andra kommunalråd eller nämndordföranden. Men KSO måste ha just en översiktlig kunskap för att kunna bedöma hur ekonomin utvecklas, vilka strategiska beslut som måste fattas och vilket ansvar som ska utkrävas av såväl andra politiker som tjänstemän.

Att vara KSO handlar om ansvar. Skälet är enkelt. KSO är makt. Som KSO har du inte bara det yttersta ansvaret, utan även den yttersta makten i kommunen. Och med makt följer ansvar.

Detta ansvar ska du ta främst i de formella sammanhang du medverkar i. Det handlar om kommunstyrelsens sammanträden, om bolagsstyrelsernas sammanträden men kanske framförallt om kommunfullmäktiges sammanträden. Kommunfullmäktige är, trots allt, demokratins kärna. Det är ledamöterna i kommunfullmäktige som väljs vart fjärde år, av örebroare som vill se just denna person eller detta parti som en del av kommunledningen.

Att vara KSO är däremot inte att vara bandklippare, premiärlejon eller prismottagare. Inte i första hand. Inte i andra hand. Kanske i tredje hand när inget annat är högre prioriterat. Det finns andra i organisationen som är bättre lämpade för detta. Politiker med mindre makt, och därmed mindre ansvar.

Tyvärr fungerar det inte så i Örebro idag. Örebro kommun leds av den osynliga kommunstyrelseordföranden. Ofta frågar jag mig var makten ligger. Om den ligger hos KSO eller om den i verkligheten ligger hos någon annan. Men en sak är tydlig. Dagens KSO, Lena Baastad, väljer att lämna ansvaret så fort tillfälle ges.

Detta blev övertydligt i går, när fullmäktige hade sitt sammanträde. På dagordningen i går fanns rätt viktiga frågor. Det handlade om jämställdhet, om kommunens ekonomi, om nya kommunala bolag, och om försäljningen av Storstenshöjden. För mig är det självklart att det är KSO som har ansvaret för dessa frågor. Det ansvaret kan man inte smita från. Men det gjorde Lena Baastad.

Skälet? Hon åkte till Stockholm för att ta emot ett pris. Eller pris och pris. Örebro kommun fick ett hedersomnämnande på en gala som Samhall anordnade. Och Lena Baastad fick gå upp på scenen för att ta emot detta hedersomnämnande.

Prioriteringen blir övertydlig. Lena Baastad väljer bort kommunfullmäktige, och den möjlighet oppositionen borde ha att ställa henne till svars i jämställdhetsfrågor, i ekonomiska frågor, i bolagsfrågor och i försäljningsfrågor. Istället prioriterar hon en Stockholmsresa för att vara med på en gala.

Detta är oacceptabelt. Lena Baastad är vald att vara stadsminister (obs stavningen) och inte drottning. Den enorma personkampanj som var en del av framgången för hennes parti handlade om att hon både skulle ta makten och ansvaret, inte åka på galor och ta emot pris. Men var finns hon nu? Hur synliggör hon att hon har makten? Och på vilket sätt tar hon ansvar?

Jag har inga problem med att de andra majoritetskommunalråden väljer bort fullmäktige om deras frågor inte är på bordet. Men lika illa som det vore att Thomas Esbjörnsson valde att åka på en prisutdelning när kommunens skolresultat debatterades i fullmäktige, Rasmus Persson valde att åka på en gala när äldreomsorgen debatterades, lika illa och värre är det när kommunstyrelseordföranden åker iväg när hennes centrala frågor är uppe till diskussion och beslut.

Den lokala demokratin är inte självklar. Den måste hela tiden försvaras och skälen för den hela tiden skärpas. När en KSO lämnar den viktigaste demokratiskt valda församlingen när hennes ärenden är uppe för diskussion och debatt, är inte främst en förlust för oss i oppositionen. Det är en förlust för demokratin.

Media: NA, SR, SVT

Demonstrationsdags

En del saker skulle man helst vilja slippa. Typ:

·      En demonstration utanför Rådhuset där engagerade örebroare kräver att ansvarigt kommunalråd ska hantera små bolag på rimliga sätt. En sådan demonstration borde aldrig ha behövts. Ett kommunalråd ska inte agera på det sättet.

·      Ett kommunalråd som kommer ut och har en tydlig överhetsattityd mot de demonstranter som inte tycker som han. Som ledande politisk företrädare måste man acceptera att människor tycker annorlunda än vad man själv gör. Och alla ska bemötas med samma respekt.

·      En stämningsansökan från det lilla bolaget mot den stora kommunen, där bolaget bara vill att kommunen ska fullfölja det beslut man fattat.

Men i Örebro idag händer allt detta.

Det finns en facebookgrupp med upp emot 2000 medlemmar som engagerat sig i ödet för Storstenshöjden och Storstenshöjden AB. Deras kamp mot jätten Örebro kommun företrätt av kommunalrådet Björn Sundin. Deras engagemang ledde idag fram till en demonstration utanför Rådhuset i Örebro. Det är rätt fascinerande att se det spontana engagemang som kommer manifesteras.

Mindre roligt är att lyssna till kommunalrådet Björn Sundin, men även Hannah Ljung (c) i deras diskussion med demonstranterna. Respekten för demonstranterna lyser mest med sin frånvaro. Det ser mest ut som om ett kommunalråd som går ut och mästrar sina undersåtar som enligt honom inte riktigt förstår. Bristen på respekt för de som inte tycker som kommunalrådet och presidiet är uppenbar. Ni kan se hela diskussionen på dittorebro

Och så kom då stämningen. Storstenshöjden AB har till slut fått nog. Alla dessa förhandlingar som inte blivit av, alla dessa nya villkor som tillkommit, alla dessa löften som brutits, alla dessa obesvarade mail, telefonsamtal och sammanträdestrevare – till slut är det nog.

Nu vill Storstenshöjden AB att Örebro tingsrätt ska tvinga Örebro kommun att fullfölja det beslut vi fattade i december 2008. Det beslut som lyder: Del av Örebro Garphyttan 2:7, benämnd Storstenshöjden, överlåts och försäljs till Storstenshöjden AB i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat köpekontrakt.

Det finns inga kryphål i detta beslut. Det är bara att sälja. Orden ”i huvudsaklig överensstämmelse” betyder bara marginella förändringar, som datum och andra formaliteter. Vi var helt överens om detta i den majoritet som styrde då, och som Storstenshöjden fick förhålla sig till. Och den dåvarande oppositionen var lika medveten om vad beslutet innebar.

Men för Lena Baastad och Björn Sundin är inte detta något som styr. Fattade beslut går från att vara styrande, till att bli en förhandlingsutgångspunkt. När Sundin talar till de demonstrerande medborgarna säger han, enligt uppgift, att han har delegation att sälja saker upp till 10 miljoner. Som om det hade något med detta beslut att göra. Hans delegation begränsas av de beslut som fattats av fullmäktige, kommunstyrelse och hans egen nämnd.

Med stämningen tar denna sak en helt ny vändning. Vad händer nu? Kan kommunen överhuvudtaget agera kring Storstenshöjden om ägandeskapet är oklart? Vet vare sig Sundin eller Baastad eller någon annan i deras majoritet vem som egentligen äger anläggningen idag?

I en blogg här om dagen skriver Björn Sundin att skidåkningen är räddad. Skälet är att han anser sig ha tvingat Storstenshöjden AB till underkastelse, försäljningen är stoppad och arrendeavtalet ska gälla. Men vad händer nu?

Det enda möjliga är att Sundin sväljer sin prestige och går tillbaka till förhandlingsbordet. Eller snarare, att han låter kompetenta tjänstemän förhandla fram en god uppgörelse kring försäljningen, arrendeavtalen och entreprenadersättningen. Det är det enda sättet att på både kort och längre sikt rädda skidåkningen, vända den negativa utvecklingen för kommunens näringslivsklimat och värna skattebetalarnas pengar.

Problemet kanske är att Sundin redan ställt ut ett antal löften till andra, och att han nu sitter i en rävsax. Så frågan blir, vem ska han svika?

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Om elithallar i skyddsvärda skogar och Vivallabor som ingen lyssnar på

Vi blev inbjudna till Vivalla för att de föreningar som är verksamma där ville berätta för oss om sina problem. 11 föreningar stod bakom inbjudan. Och historiken är enkel:

I valrörelsen 2010 och omvalrörelsen 2011 gick socialdemokraterna och knackade dörr och lovade. De lovade jobb. De lovade föreningshus. De lovade en idrottshall åt Vivallas föreningar.

Efter valet gäller inte längre löftena. Jobben blir inte av, eller som vanligt korta projekt utan framtid. Föreningshuset (Socialdemokraterna lovade att behålla Öknaskolans matsal men rev den när de kom till makten) finns inte längre. Och idrottshallen i Vivalla för Vivallas föreningar har blivit en elithall för fotboll i Hjärstaskogen.

Det har varit ett antal träffar kring denna elitfotbollshall i Hjärstaskogen. En av deltagarna berättade att denna träff var den femte han deltagit i.

Bilden från deltagarna var glasklar. De vill inte ha någon elithall. De vill inte att den byggs i Hjärstaskogen. De vill inte att någon ska bestämma över deras huvuden.

För det är just det senaste som är det tydligaste budskapet. Ingen i dagens kommunledning lyssnar. Här kommer Björn Sundin ut och berättar vad han har bestämt. Och när de skickar mail till honom får de inga svar.

På samma sätt är det med de andra i kommunledningen. Lena Baastad får mail. Men svarar inte. Och ingen vill längre prata med de människor som var så viktiga i valrörelserna. Nu handlar det inte längre om att fråga vad Vivallaborna vill ha och vilka löften socialdemokraterna gav. Nu handlar det om att kommunalråden åker ut till Vivalla för att berätta vad de beslutat göra.

Det andra huvudbudskapet var: Bygg ingen fotbollshall i Hjärstaskogen. Ingen i Vivalla vill ha den. (Inga andra heller...) Det fanns andra prioriteringar hos föreningarna. Lokaler för alla de tiotals föreningar som är aktiva i Vivalla. Idrottsanläggningar för de föreningar som finns i lokalsamhället, konstgräsplaner, bollhallar, anläggningar för sånt som dans och boxning. Men ingen fotbollshall för eliten i en skog som är skyddsvärd.

Vi lyssnade och diskuterade i ett par timmar med föreningarna. Vårt huvudfokus var just att lyssna. Vår politik går ut på att göra det örebroarna vill, oavsett om de bor i Vivalla, Adolfsberg eller Hovsta. Vi vill inte bygga monument över vår förträfflighet, slösa pengar på sånt som bara politiker i Rådhuset vill ha. Vår politik är likadan såväl före som efter valen.

Men socialdemokraterna med Lena Baastad och Björn Sundin i spetsen agerar annorlunda. Skillnaden mellan vad man lovar före och gör efter är enorm. Örebroarnas roll är att vara valboskap för den socialdemokratiska valmaskinen. Men deras värde efter valet är ringa.

Just nu planerar tjänstemännen för fullt för att genomföra den hall som bara Björn Sundin vill ha. De planerar utan att några beslut fattats, utan att någon ekonomisk kalkyl presenterats, utan att några örebroare fått påverka processen. Till sommaren ska allt vara klart för byggstart. Sundins gräddfil för det egna monumentet är lagd och klar.

Och vivallaborna står vid sidan om och suckar.

Media: tvärsnytt 21.45

Vem fattar besluten?

I flera inlägg har jag ställt frågan om var besluten om Storstenshöjden fattats. Evelyn Schreiber har i sin blogg varit än mer strukturerad och gått igenom flera, men sannolikt inte alla, frågetecken i affären som finns. Kommunalrådet Björn Sundin har valt att hittils inte svarat.

Några av frågorna är:
Var fattades beslutet om att inte fullfölja försäljningen i juni 2011?
Var har beslutet om att avsluta förhandlingarna fattats?
Var har beslutet om att förlänga entreprenadavtalet i juni fattats?
Var finns beslutet om att kräva ersättning för ny belysning i backen?
Var har beslutet om att kräva arrendeersättning för de investeringar som gjorts fattats?

Det finns inga svar på några av dessa frågor. Det är uppenbart att Björn Sundin själv, eller tillsammans med några andra majoritetspolitiker bakom stängda dörrar, fattat besluten. Denna brist på hänsyn till demokratins självklara krav på öppenhet och genomsynlighet är allvarlig nog när det gäller Storstenshöjden.

Tyvärr verkar det som hänt med Storstenhöjden mer vara det självklara socialdemokratiska sättet att styra, än ett enstaka kommunalråd som går över gränsen. Eller kanske är det så att Lena Baastad och Björn Sundin tillsammans satt en ny standard för hur en kommun ska styras.

Ytterligare ett av socialdemokraternas (Björn Sundins...) prestigeprojekt, Elitfotbollshallen i Hjärstaskogen, kännetecknas av samma brist på demokratisk grundkunskap. Ännu har inget beslut fattats i kommunfullmäktige (som är det enda organ som kan styra bolagen). Ändå pågår planeringen för fullt. Så här står det i protokollet för det kommunala bolaget Västerport AB från styrelsemötet den 5 november om projekteringen för elithallen i Hjärstaskogen:

 26 november    projektavtal och underlag klart
4 december       beredning kommunstyrelsen
11 december     beslut kommunstyrelsen
december          förfrågningsunderlag skickas ut
19 december     beslut styrelsen
Januari-mars   upphandling av entreprenör
April                 beslut KF och styrelsen
Maj                  detaljplan klar
Juni                 bygglov klart

Västerport AB ägs av de kommunala bolagen ÖBO och Örebroporten tillsammans. Bolaget styrs av en ren tjänstemannastyrelse. När oppositionen påpekade att detta innebar ett stort demokratiskt underskott, ett bolag helt utan demokratisk insyn över de fattade besluten, viftade Lena Baastad, Björn Sundin (båda s) och Lennart Bondeson (kd) bort farhågorna. Alla beslut som skulle fattas i bolagets styrelse skulle vara rent affärsmässiga och underställas de båda andra bolagsstyrelserna om det visade sig behövas.

Nu ser vi följderna. Västerports styrelse, som sannolikt helt tvingas gå i Baastads, Sundins och Bondesons ledband, är i full planering för en elitfotbollshall. Tidschemat är enormt snabbt. Sundin & Co vill sannolikt ha igenom elithallen innan ett nytt val kan stoppa projektet. På ett drygt halvår ska allt vara klart. En process som normalt tar flera år att få igenom ska Sundin & Co dra igenom på några månader.

Men ännu finns inga beslut om vad det ska kosta. Än finns inga beslut om vem som ska betala. Än finns inga beslut om att ens ge bolagen i uppdrag att bygga. Ändå pågår projekteringen för fullt. Och i den tjänstemannaledda (men Sundin/Baastad/Bondeson-styrda) bolagsstyrelsens projektplanering finns inte något beslut om ägardirektiv med. Man kringgår helt frankt lagens och våra reglementens krav på en öppen, offentlig, genomsynlig och demokratisk styrning.

Detta sätt att agera är att sätta demokratin i baksätet, eller snarare slänga in den i bakluckan. Sundin, Baastad och Bondeson agerar som om de själva ägde kommunen och inte behövde ta hänsyn till de lagar som styr oss andra. Det är deras agenda som gäller!

Demokrati är ett rätt uselt sätt att styra en stad (för att travestera Churchill). Det tar tid. Medborgarna kan klaga och sätta käppar i hjulet. Media kan börja granska vad man gör och varför man gör det. Man kan få en besvärlig opposition på halsen som bara ställer till besvär. Det är en massa formaliteter som ska till.

Men den som har ett bättre sätt att styra en stad, en kommun eller ett land, kan presentera detta sätt. Skicka gärna ett mail till: staffan.werme@orebro.se så lovar jag att läsa och begrunda.

Den nuvarande kommunledningen verkar se just demokratin, öppenheten, dialogen och behoven av formella beslut som något som står i vägen för deras storstilade planer. Frågan är vart det slutar, och vem som då tar ansvaret. Det lär knappast vara Sundin, Baastad eller Bondeson...

Var dags rasism

Läser en lysande artikel av Soran Ismail i Expressen. Om vardagsrasismen i Sverige. Den som vi alla är en del av.

Ismails artikel är en spegling av den skandal som nu rullas upp kring ett antal Sverigedemokratiska politiker. Deras beteende är oacceptabelt ur alla synsätt som kan tänkas.

Men det finns en risk att detta drev mot ett parti och ett partis politiker skymmer det större problemet. Vardagsrasismen. Den som finns överallt. Den som är en del av oss alla. Den som vi alla kan bli en del av.

Dagens mediala politik handlar alldeles för ofta om svart och vitt, vi och dom, gott och ont. Det gäller att hamna rätt, på den goda sidan. Då kan man med gott samvete skälla på de där andra, de onda. För vi är ju inte som dom.

Eller?

Jag vill påstå att ingen av oss är oberörda av vardagsrasismen. Varenda en av oss som levat hela vårt liv i detta land har våra stunder där vi är en del av vardagsrasismen. En del ryggar för ordet vardagsrasism. Och jag hävdar inte att det är rasism det handlar om. Snarare en rädsla för det annorlunda, det okända, det man inte vill ha nära sig. Ibland handlar det om en omedveten hållning. Ibland om en mer medveten tanke kring olika kulturers påverkan på samhället.

Vi lever med detta. Och dessa tankar finns hela tiden runt omkring oss och i oss. Men ibland blir vi påverkade av händelser som gör att vi kanske inte bara blir en passiv betraktare, utan en mer aktiv deltagare, i vardagsrasismen. Och de händelserna är ganska väl beskrivna.

Det handlar om arbetslöshet. Arbetslöshet och utanförskap är en grogrund för en mer aktiv vardagsrasism.

Det handlar om integration. En misslyckad integrationspolitik skapar också grogrund för en aktivare vardagsrasism.

Det handlar om bildning och utbildning. Människor som har redskapen att förstå omvärlden och hantera sin livssituation är mindre benägna att hemfalla åt en aktiv vardagsrasism.

För mig som liberal handlar politik inte om att bekämpa andra partier eller andra politiker. Det handlar om att hitta vägar att lösa de utmaningar som enskilda människor står inför. Det handlar om att hitta vägar att skapa ett samhälle där fler finns innanför. Det handlar om att bekämpa grunderna för den rasism och den främlingsfientlighet som är en del av vårt samhälle.

Därför kommer inte jag att delta i drevet mot Sverigedemokraterna eller dess politiker. Helt enkelt för att de inte är problemet, de är bara en av effekterna. Om de försvinner, men problemen med dåligt fungerande arbetsmarknad, dålig integrationspolitik och en skola som kan fungera bättre består, kommer nya partier att uppstå, med samma typ av agenda, samma typ av politiker och samma typ av politik. Och de kommer att kunna få de procent av väljarkåren som ser världen genom deras ögon, och som inte har de goda motargumenten.

En artist lär ha skrivit ungefär så här: "Du kan inte lämna en plats där du inte har varit" (Tror det är Dylan). Därför tror jag att vi alla, vi som står för en helt annan politik än Sverigedemokraterna, måste acceptera att vi också är en del, och kan bli en del av den rasism och den främlingsrädsla som är grunden för Sverigedemokraterna och deras föregångare och efterföljare.

Livet är aldrig svart eller vitt, vi eller dom, gott eller ont. Vi är alla individer fyllda av grå nyanser, individer blandade av gott och ont. Det vi som politiker hela tiden måste försöka göra, är att få oss själva och andra att söka att välja det goda vi kan göra, och inte det onda som ofta ligger närmare till.

Media: EX1, EX2, DN1, DN2, SVD1, SVD2, NA1, NA2, AB1, AB2

Storstenshöjden: Sundins dolda agenda

Är detta den sista bloggen om Storstenshöjden och det lilla bolagets strid mot den stora draken, den socialdemokratiskt styrda Örebro kommun? Jag ska ärligt säga - Jag vet inte.

Men de senaste dagarna har jag kollat vidare kring varför det blivit som det blivit och varför Björn Sundin agerat som han gjort. Och en ny bild träder fram. En bild där den socialdemokratiska agendan blir tydlig och deras agerande kring såväl Storstenshöjden som Kilsbergen Konferens och Lodge AB (KKL), mer känt som Ånnaboda konferens.

Socialdemokraterna har varit tydliga i sin politik. De vill inte att kommunen ska sälja Storstenshöjden. De har röstat emot och reserverat sig. Och de vill inte sälja hela KKL. Här finns ett mer socialistiskt förslag, lanserat av Björn Sundin för ungefär ett år sedan, där KKL fortsätter att delägas av Örebro kommun, till minst 10 % men kanske mer (det beror på om Sundin bestämmer - då blir det minst 30 %, eller om Rasmus Persson (c) bestämmer då det blir mindre än 30 %.).

När det gäller KKL har Sundin hämtat sina idéer från Gustavsvikslösningen. Där äger kommunen genom ÖrebroPorten AB 51 % i det bolag som i sin tur äger marken kring Gustavsvik. De övriga 49 % ägs av 10 lokala riskkapitalister. Deras uppsida är att de får delta i framtida byggnationer kring Gustavsvik, där de förhoppningsvis (för dem) kan kamma hem storkovan.

Nu vill Sundin sälja delar av KKL på samma sätt. Men det är inte lika högt tryck på att bygga kring Ånnaboda som det är kring Gustavsvik. Så hur ska riskkapitalisterna få en uppsida på sin investering? Sundins första drag var att lägga in mer mark i KKL. Det finns förslag på markområden som KKL skulle kunna använda till stugbyar, anläggningar och annat. Men det räckte inte. Det fanns ändå inget intresse.

Vad gjorde Sundin då?

Ibland spelar slumpen en roll. Gustavsvik rekryterade en ny VD med mycket stor erfarenhet från besöksnäringen, Magnus Nilsson. Nilsson tillträdde i juni. Och nu började det hända saker.

Under hösten 2012 har Magnus Nilsson varit uppe och kollat på KKL och Storstenshöjden. Han har fört samtal med olika intressenter kring Gustavsvik. Men det har inte varit någon offentlig diskussion.

Nilsson har tagit Sundins gamla idé kring KKL och pimpat den. Eftersom det inte fanns någon uppsida för riskkapitalisterna med bara KKL och lite mer mark, kom idén upp att också lägga in Storstenshöjden. Storstenshöjden och marken runt omkring kanske kunde skapa intresse bland riskkapitalet. Runt backen finns sannolikt större möjligheter att bygga intressanta stugbyar, där riskkapitalet kan casha in.

Då fanns ju bara två problem. Det fanns ett beslut att sälja backen till Storstenshöjden AB. Och om detta löstes som Sundin ville så måste det finnas någon som drev backen.

Och det som sedan skett är historia. Sundin har kastat allt grus han kunnat i försäljningsprocessen. Och hans krav på Storstenshöjden AB är att de åter ska bli arrendatorer och drifta backen.

Sundin har fått som han vill. Med all den makt han som kommunalråd har så har han knäckt en lokal företagare, återkommunaliserat såväl KKL som Storstenshöjden, och räddat(?) skidåkningen.

Är detta då sanningen? Jag vet inte. Men det finns mycket som talar för det. Inte minst det som hände på kommunstyrelsen i tisdags, i ett helt annat ärende.

Gustavsvik ska byta namn. Nu ska det heta Gustavsvik Resorts AB. På en fråga från Fredrik Persson, om varför det heter Resorts (flera anläggningar) och inte Resort (en anläggning) blir svaret svävande. Men så säger Lena Baastad ungefär så här:

"Man kan ju tänka sig att man lägger in fler anläggningar i det..." och låter frågan hänga öppen.

Tänkte hon i det skedet på KKL och Storstenshöjden?

Konserthus eller inte???

Idag var det cirkus igen på kommunstyrelsen i Örebro. Ytterligare ett beslut som inte hänger ihop presenterades. Det handlade idag om Örebro konserthus och den utredning kring ett större kulturhus som majoriteten vill göra. Så långt var allt OK.

Men sedan började det märkliga.

Någon igångsättning av ombyggnationen av Konserthuset fattades inte. Istället skulle två utredningar redovisas i kommunstyrelsen.

Den 22 januari 2013 ska vi få veta vad en om- och tillbyggnad av Konserthuset kostar och hur mycket driftkostnaderna ökar. (Fast det vet vi redan eftersom det stod i handlingen...)

Den 18 juni 2013 ska vi få veta vad det innebär att bygga ett Kulturhus bredvid Konserthuset.

Ni hänger med? Bra. Men nu då?

Folkpartiet ville sätta igång med ombyggnationen av Konserthuset direkt. Vi fick stöd av såväl M som MP och indirekt även V. Men enligt Lena Baastad m fl kunde vi inte fatta ett sådant beslut eftersom vi ännu inte visste hur Konserthuset skulle hänga ihop med Kulturhuset.

"Men vad ska vi besluta om den 22 januari då?" frågade flera av oss i oppositionen.

"Då får vi veta vad det kostar att bygga om Konserthuset", svarade Lena Baastad.

"Men det vet vi ju redan!" sade vi.

"Ja - men nu ska kommunledningskontoret kolla vad det kostar och vad det får kosta!" svarade Lena, Björn Sundin (s) och Rasmus Persson (c).

"Men vad ska vi då besluta om den 22 januari?" fortsatte vi att fråga. "Kan det tänkas att det då blir ett beslut om att sätta igång ombyggnationen?"

Nu blev det lite jobbigt för de tre i majoriteten.

"Visst kan vi besluta om att sätta igång då. Men vi måste ju först veta var dörrarna ska sitta. Och det vet vi ju inte förrän den 18 juni." svarade de tre.

"Så när ska vi fatta beslut om att sätta igång den nödvändiga om och tillbyggnaden av Konserthuset?" framhärdade jag och Henrik Elamson (m).

Det blev lite besked fram och tillbaka. Ibland efter den 18 juni. Ibland kunde vi göra det den 22 januari. Till slut bad jag att få ett konkret svar från Lena Baastad. Och hon svarade:

"Efter den 22 januari!"

Jaha -vad betyder det? Kommer beslutet i februari 2013 eller i juni 2014 eller någon helt annan gång? Finns det överhuvudtaget någon samstämmighet i kommunledningen kring Konserthuset? Det verkar som om de tre partierna inte drar åt helt samma håll, för att vara försiktig.

Under diskussionen var allt både möjligt och omöjligt. De tre gav följande klara och tydliga besked:

"Vi vill veta vad både Konserthuset och Kulturhuset kostar innan vi fattar beslut. Och det vet vi den 18 juni. Men vi kan fatta beslut om Konserthuset innan vi vet allt den 18 juni. Alltså någon gång efter den 22 januari. Men egentligen kan vi inte det eftersom vi måste samordna de båda besluten."

"Kanske kommer det nya Kulturhuset att inrymma en konsertsal. Då kan vi lägga ner det nuvarande Konserthuset. Men samtidigt kan vi innan vi vet det besluta om att bygga om Konserthuset för 80 miljoner. Men inte innan vi har klart helheten för oss. Så ett sådant beslut kan vi inte fatta."

Så när ska beslutet fattas? Och vad kommer beslutet att innehålla? Kommer Konserthuset överhuvudtaget att byggas om? Är man osams om ifall man ska bygga överhuvudtaget? Eller kommer kommunledningskontoret att få i uppdrag att göra en billighetsombyggnad? Eller mals det ned i den kökkenmödding kring miljardinvesteringar som Lena Baastad och Björn Sundin nu roddar och som aldrig verkar komma till skott någonstans?

Jag trodde vi var framme vid målet när vi fick handlingarna till kommunstyrelsens beredningssammanträde. Men efter beslutssammanträdet är vi tillbaka på ruta ett...

En händelse som kan se ut som en tanke. Det är ett parti i majoriteten som varit tydligast i sina krav på ett ombyggt Konserthus. Det är Kristdemokraterna. Idag var Lennart Bondeson borta från KS (han hade säkert giltigt förfall) och hans ersättare Behcet Barsom representerade det parti som inte sade någonting under hela diskussionen...

Polimediatik

Det är intressant att se hur den nuvarande kommunledningen bedriver politik. Jag har skrivit om det förr, men kan skriva igen. För Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet handlar det inte längre om att styra Örebro kommun. Det handlar om att komma rätt ut i media.

Idag får de Örebros media att tro att de "satsar" 2 miljoner nästa år på aktiviteter för skolbarn. Glada majoritetspolitiker berättar om satsningen. Björn Sundin (som allt mer blir kommunstyrelseordförande med rätt att tala om allt i den osynliga Lena Baastads frånvaro) och Behcet Barsom berättar om "satsningen".

Men baksidan talas det tystare om.

Just nu pågår i det tysta en storbesparing inom såväl skola som förskola. Det handlar då inte om 2 miljoner kronor, utan om det tiodubbla. Nästa år blir det än värre. Ser man till vad behoven är, och jämför med vad majoriteten lägger på skolområdet, handlar det om besparingar i 50-miljonersklassen.

Men ingen politiker tar ansvar för besparingarna. Det passar ju inte i den mediala bilden. Istället är det tjänstemännen som då får rycka ut. Det är de som berättar om neddragningar på lärare, på skolmaterial, på lokaler, på vikarier och så vidare.

Men en kommun kan inte ledas genom att skapa mediala bilder. Och det märks verkligen på hur Örebro kommun hanteras av den nuvarande kommunledningen. Ingen vet vart Örebro är på väg, när politikernas roll blivit att sprätta ut lite låtsade satsningar på än det ena, än det andra, medan välfärden urholkas. Ingen vet vart Örebro är på väg när tre partier knappt håller samman annat än i behovet av att ha makten. Men ingen av de tre vet vad de ska använda den till, tillsammans.

Socialdemokraterna i Örebro fortsätter att vara kommunsocialister. Det är fler kommunala bolag, hårda tag mot lokala företag, ökad kommunal konkurrens, minskad valfrihet för örebroarna. Det handlar om traditionell s-politik med en skola utan kvalitets- eller kunskapsfokus, med en äldreomsorg där organisationen är viktigare än kvaliteten på utförandet, med politiker som vill och ska bestämma över allt. Det är också en prioritering av låglönejobb och investeringar i gårdagens tankar och teknik,

Kristdemokraterna i Örebro har fått igenom sitt vårdnadsbidrag. Men sedan är det slut. Arbetet med civilsamhället har gått i stå. Deras vilja att låta fler beslut avgöras vid köksborden, har blivit att fler beslut avgörs runt kommunalrådsborden. Äldreomsorgen kännetecknas knappast av vare sig valfrihet eller kvalitetsdiskussioner.

Och Centerpartiet i Örebro, vad gör de? Har de överhuvudtaget fått igenom något av sin politik? Eller vilken politik företräder det lokala Centerpartiet? Rikscentern, som försöker bli liberala, har knappast något att hämta i Örebro. Ingen valfrihet, fler kommunala bolag, ökad kommunal konkurrens på den privata marknaden. Är Centern i Örebro på väg att återgå till rödcentern från 1900-talet?

Men det spelar väl mindre roll. Bara man kommer ut rätt i media.

Men i det fördolda urholkas välfärden för Örebroarna. Besparingar i skola och äldreomsorg. Valfrihetssystem som läggs på långbänken. Näringslivspolitik som ser kommunen som den viktigaste aktören och som slår mot företagen. En kommunal ekonomi som inte går ihop sig.

De tre saknar en gemensam vision om vart Örebro vill och vart Örebro ska. Det är illa.

För mig som liberal och Folkpartist är detta en utmaning. Dels att visa på den sanna bilden av dagens kommunledning där välfärden urholkas. Dels att visa på behoven av en kommunledning som visar vägen, tar ansvar och inte bara gör mediala utspel. Dels att värna demokratins grundvalar, med politiker som leder en organisation både i med- och motgång och som inte hemfaller åt kortsiktig utspelspolitik.

Det liberala uppdraget är klart. Örebro behöver förändras och förnyas. Det handlar om en stabil kommunal ekonomi som sätter välfärden i fokus. Det handlar om en skola för kunskap. Det handlar om en äldreomsorg med kvalitet och valfrihet. Det handlar om ett fritt företagande med fokus på hög kompetens och framtidens jobb. Och det handlar om en tilltro till örebroarna och deras förmåga att skapa sin egen framtid och sina egna möjligheter, utan att politiker ska lägga sig i allt och överallt.

Kanske är det inte lika medialt. Men det är betydligt viktigare.

Media: Tvärsnytt, Radio Örebro

Betydelsen av riktning

I går var jag inbjuden av Örebro Kompaniet till den andra av två dagar kring varumärket Örebro. Den första missade jag på grund av sjukdom. Och när nu den andra skulle gå av stapeln, valde jag att inte delta. Skälet - jag upplever att det överhuvudtaget inte finns någon politisk enighet kring frågan. Och skälen är rätt djupgående. Det handlar såväl om tydliga ideologiska skillnader som rent politiskt-praktiska skillnader. Alltså - det handlar både om vilket samhälle vi har som mål och vägen dit.

Min subjektiva bild av vilket samhälle socialdemokraterna i Örebro vill skapa ser ungefär ut så här:

Örebro ska vara transportstaden. Det handlar om logistik, lastbilar och lager. Det handlar om låglönejobb och enkla jobb.
Örebro ska vara den offentlliga sektorns stad. Det handlar om en stark offentlig sektor. Det handlar om starka kommunala bolag. Det handlar om politiker som bestämmer över mycket.
Örebro är sig själv nock. Det handlar inte om att ta in utifrån, att lära av andra, utan om att se inåt, göra Örebro till centrum i en egen värld. Samarbete med grannarna - gärna, men på Örebros villkor.
Örebro är politikernas stad. Politiken ska sträcka sin makt så långt ut som möjligt. Det är bra om näringslivet står i Rådhuset och bockar med mössan i hand. Det är bra att statuera exempel hur det kan gå för företag som inte gör som politikerna vill.

Och vägen just nu är rätt tydligt utstakad. Socialdemokraterna i Örebro agerar främst utifrån den mediala bilden. Pressmeddelandena är legio. Och de redovisar "satsningar" på än det ena, än det andra. Nedskärningarna är inte politikernas bord, utan tjänstemännens. Och "satsningarna" spretar åt alla håll. Men det spelar ingen roll. För det är den mediala bilden som är den viktiga.

Så Örebro fortsätter att vara det Örebro varit. En stad där kommunen och landstinget regerar. En stad med få starka företag. En stad med många kommunala bolag som dominerar näringslivet. En stad där jante-lagen är norm, där ingen får sticka ut, där ingen ska vara bäst, där ordet gråsosse väl betecknar den förvuxna bruksorten. Och en stad där alldeles för många tjänar alldeles för lite.

För mig som liberal, folkpartist och frisinnad, är denna dystopiska beskrivning en utmaning. Örebro behöver inte vara drömvärlden för 1968-rörelsens socialdemokrater. Örebro kan bättre.

Just nu mejslar vi liberaler ut en annan riktning för såväl Sverige som Örebro. På riksplanet pågår ett intensivt partiprogramsarbete. Och lokalt jobbar vi med såväl vårt program som vår långsiktiga vision för Örebro. Den visionen ligger ljusår från socialdemokraternas. Den handlar om en stad som vill och kan växa. Den handlar om en stad som ser sina medborgare som de viktigaste aktörerna. Den handlar om en stad där näringslivet tar täten. Den handlar om en stad där politiken är bättre, men smalare.

Och den handlar om en stad där fler tjänar mer. Där medelklassen växer och där företagen med behov av hög kompetens bara blir fler och fler. Där universitetet är den självklara medelpunkten i staden, där forskare, universitetslärare och universitetsnära företag skapar grogrund för den växande staden.

Just lönerna är en fråga som länge varit tabu i Örebro. Örebro har en låg medelskattekraft. Örebroarna tjänar bara 94 % av rikssnittet. Det beror på att hela lönestrukturen dels är fokuserad på låglönejobb, dels att lönespannet är litet. Detta är en medveten politik. Det har varit ett sätt för socialdemokraterna att behålla makten i Örebro. Fler låglönejobb ger en starkare socialdemokrati. Liten lönespridning gynnar socialdemokraternas kärnväljare. Men det skapar mer bekymmer än det löser.

Låt mig bara ta ett exempel, baserat just på medelskattekraften. I Örebro, som har 94% av medelskattekraften, är skattekraften per innevånare drygt 165.000:- kronor per år. I Lund, som vi borde börja jämföra oss med, är den nästan precis 15.000:- kronor högre. Lund har 103 % av medelskattekraften och är en kommun där universitetet är centrum, där hög kompetens inom näringslivet är prioriterat och där enorma forskningsinvesteringar skapar framtid och förändring. (I Örebro investerar sossarna i parkeringsplatser för lastbilar. I Lund investerar man i partikelacceleratorer...)

Om medelskattekraften i Örebro var lika hög som i Lund, skulle det (enormt förenklat) innebära att 138500 örebroare skulle ha drygt 2 miljarder mer att använda sig av. En del av de pengarna skulle gå till lokal konsumtion. Det skulle innebära bättre förutsättningar för handeln. Det skulle innebära mer riskkapital till lokalt företagande. Det skulle innebära bättre möjligheter att hjulen i ekonomin skulle snurra snabbare. Och det skulle innebära en bättre arbetsmarknad och fler jobb, både för hög- och lågavlönade.

Men det skulle också sannolikt innebära att det socialdemokratiska maktinnehavet bröts. Och därför kommer inriktningen mot en "Lundifiering" av Örebro inte att bli av. Helt enkelt därför att socialdemokraterna i Örebro prioriterar sin egen maktställning före stadens utveckling.

Men för oss liberaler finns inte den begränsningen. Vi måste se till hela stadens utveckling. Vi måste våga skapa en egen väg och visa vilka möjligheter vi har att göra Örebro bättre. På område efter område måste vi redovisa våra förslag och våra prioriteringar. Vi började med vårt alternativa budgetförslag, Örebro - global stad, lokala utmaningar. Vi kommer att fortsätta att utmana den sittande maktens tröghet och oföränderlighet.

Liberalismen står för förändring, förnyelse och framtid. Det är just det Örebro så väl behöver.

Sundin och sanningen, eller...?

Cirkusen om Storstenshöjden fortsätter. Man kan inte annat än fundera över det ansvariga kommunalrådets hållning i förhållande till sanningen. Det räcker med två citat:

Björn Sundin i mail den 24 oktober 2012 till media:

Frågan om skidbacken hänger, på grund av dessa affärer, inte ihop med arbetet med att hitta nya ägare till Kilsbergen Lodge AB.

Björn Sundin i Radio Örebro den 8 november 2012:

-Vi kan inte svaja fram och tillbaka. Slutdatumet var satt och nu kommer försäljningen av Storstenshöjden att samordnas med försäljningen av Kilsbergens Konferens och Lodge i Ånnaboda.

Det innebär att fler intressenter kan komma med i bilden, och enligt Björn Sundin finns det bland spekulanterna på konferensanläggningen även de som är intresserade av att köpa även  Storstenshöjden.

I andra politiska system skulle politiker med en sådan inställning till sanningen bli utsatta för en tydlig granskning. Sannolikheten att politiker som har en så svag inställning till att hålla sig till sanningen kan sitta kvar är där mer eller mindre obefintlig.

Men Sundin sitter kvar.

Frågan är vilka löften han gett till de riskkapitalister som nu alltså finns i bakgrunden.

Och frågan är också hur media väljer att granska.

Media: NA, SR,

Sundin och demokratin

Bara en liten bild till av hur Björn Sundin verkar. Idag halv sex på eftermiddagen sände han ut det mail han tidigare sänt till Storstenshöjden AB till politiker och tjänstemän i Rådhuset. Ett litet stycke är värt att citera:

I e-post skrev Storstenshöjden i Örebro AB på söndagen: "Storstenshöjden finner det inte meningsfullt att fortsätta dialogen med kommunen om vi inte får till stånd ett möte där både majoritet och opposition finns representerade". Något sådant möte kommer inte att arrangeras.

Understrykningen är min för att tydliggöra Sundins budskap. Han vill inte ha med oppositionen i jobbet med att hitta en lösning på frågan om försäljningen av Storstenshöjden. Det är makten som talar.

Frågan är varför? Är det så att Sundins dolda agenda kunde spricka om vi som verkligen vill genomföra försäljningen skulle få sitta med? Tänk om det gick att komma överens bara man pratade med och inte till varandra...

Eller visar det helt enkelt på det förakt för bred förankring och breda demokratiska processer som Sundin visat under hela denna cirkus.

Historien kring Storstenshöjden lämnar många frågetecken efter sig.

Slutet på historien?

I går trodde jag att jag hört allt i historien om Storstenshöjden. Men ständigt slår denna Björn Sundin nya rekord.

Idag avbryter kommunen ensidigt försäljningen av Storstenshöjden. Man gör det genom att kalla till presskonferens för att berätta om att kommunen nu räknar med att Storstenshöjden AB nu ska fullfölja arrendeavtalet. Det är signifikativt för hela denna affär. Sundin pratar inte med Storstenshöjden AB. Han talar till. Och helst genom att i media föra fram den subjektiva bild han vill. Och hittils har media gått honom till mötes. Granskningen av vad som skett och på vilka grunder detta har skett är i det närmaste obefintlig.

Som detta med demokratin.

I december 2008 beslutade kommunfullmäktige att Örebro kommun skulle sälja skidanläggningen till Storstenshöjden AB. Så här beslutade vi:


Del av Örebro Garphyttan 2:7, benämnd Storstenshöjden, överlåts och försäljs till Storstenshöjden AB i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat köpekontrakt.

Skälet till att vi fattade beslutet i fullmäktige var att beslutet tidigare fattats i programnämnden men överklagats. Och detta var ett sådant principiellt ärende som fullmäktige skulle besluta om.

Detta beslut har inte upphävts. Det finns ingen politisk vilja uttryckt i ett beslut i fullmäktige i Örebro som uttrycker något annat än att kommunen ska fullfölja försäljningen. Och det är bara fullmäktige som kan upphäva ett beslut man själv fattat.

Men Björn Sundin har en annan syn på demokrati än de flesta av oss kommunpolitiker. Det handlar inte så mycket om att följa de formella reglerna. Istället handlar det om att anpassa reglerna efter Sundins verklighet.

Nu struntar alltså Sundin i detta kommunfullmäktigebeslut. Men varför? Sundins mediala spel handlar om att lägga ansvaret på Storstenshöjden AB. Men det är Sundin själv som inte följt de regler som borde styrt honom. Låt oss granska hans egna uppgifter i hans blogg:

Så här skriver Sundin om nyttjanderättsavtalet till vattenanläggningen:

- Örebro kommun vill inte skriva ett längre avtal än för 20 år. Att avtalet tidsbegränsas istället för att avtalet gäller tillsvidare, med uppsägningsklausul från båda parter skedde på begäran av Storstenshöjden i Örebro AB.
Detta hade Storstenshöjden AB kunnat acceptera. Men Sundin har inte lyssnat.

 
- Storstenshöjden i Örebro AB vill kunna överlåta Nyttjanderättsavtalet till annan part vid försäljning av anläggningen. Kommunen har accepterat det men vill ha möjlighet att godkänna en eventuell köpare som vill använda Nyttjanderättsavtalet.
- Örebro kommun vill egentligen ha en hembudsklausul i Köpeavtalet som gjorde att Örebro kommun kunde köpa tillbaka anläggningen om Storstenshöjden i Örebro AB ville sälja den vidare. Parterna är inte överens om det, så kommunen släppte det kravet.
Sundin har inte haft rätt att kräva en hembudsklausul i köpeavtalet. Det ryms inte inom kommunfullmäktigebeslutet. Istället kräver han att kommunen ska godkänna en köpare som vill använda vattenanläggningen. Det handlar enbart om att gå runt köpeavtalet och ändå ordna en form av hembudsklausul.
 
- Örebro kommun har tillmötesgått Storstenshöjden i Örebro AB när det gäller kostnaderna för vattenförsörjningen. Örebro kommun har, efter krav från Storstenshöjden i Örebro AB, accepterat att kommunen står för alla kostnader för vattenförsörjningen utom de direkta driftkostnaderna (cirka 70 000 kr/år). Övriga kostnader (kapitalkostnader för tekniska anläggningar och investeringar i övrigt: cirka 2,8 miljoner kronor) bärs därmed helt och hållet av kommunen.
Storstenshöjden är villiga att betala de rörliga kostnaderna, men kommunen kan inte gissa som Sundin gjort, utan bolaget vill ha tydliga mätvärden, något som borde vara självklart.

Till detta kommer ett antal andra märkligheter:

Sundin tar i alla möjliga sammanhang upp att kommunen investerat 4,8 mkr för vattenanläggningen som om detta var något som skulle belasta Storstenshöjden AB. Sanningen är att det är en följd av de underlåtenhetssynder som tidigare socialdemokratiska regimer gjort.

Sundin hävdar att Storstenshöjden AB inte velat skriva under det entreprenadavtal (som aldrig skrivits ut...). Och skälet är att entreprenadavtalet skulle kombineras med att Storstenshöjden AB skulle fixa belysningsanläggningen. Men det han inte säger är att det beslut som han själv var med och fattade inte innehöll några krav på någon belysning. Det var en ren förlängning av det gällande avtalet. Det är Sundin själv som gått vid sidan om de demokratiskt fattade besluten och fört in egna krav.

Sundin hävdar att Storstenshöjden inte skrivit under avtalet i tid. Men frågan är om Sundin överhuvudtaget har någon rätt, grundad i något politiskt fattat beslut, att sätta tidsgränser. Fullmäktigebeslutet ger honom det inte. Det finns inget annat beslut i någon annan nämnd eller styrelse som ger honom den rätten. Som alldeles för ofta har Sundin en egen agenda, utanför de demokratiskt fattade besluten. När dessutom tidsgränsen villkoras med att bolaget ska avstå från den entreprenadersättning Sundin själv beslutat om och där beslutet inte hade något innehåll som beskrev de krav Sundin ställer, blir bilden än märkligare.

Nu har ändå Sundin avslutat försäljningsarbetet med Storstenshöjden AB. I morgon vill han träffa bolaget för att berätta hur de ska sköta sitt arrende. Samtidigt säger han så här enligt SVT: Kommunen bekräftar att det finns andar intressenter att köpa anläggningen, men dem har man sagt nej till under processen med Storstenshöjden. Men nu ska tjänstemännen inom kommunen titta på dem igen.

Men vad ligger bakom detta? I ena andetaget säger Sundin att han menar att Storstenshöjden AB ska fullfölja arrendeavtalet fram till och med 2020. Det innebär med 99,9 % sannolikhet att anläggningen är osäljbar. I det andra andetaget säger han att det finns köpare. Innebär det att han på det möte som kommer att äga rum i morgon kommer att ställa nya krav på Storstenshöjden som gör det omöjligt för dem att fullfölja arrendeavtalet?

Eller finns det inga andra köpare? (Det fanns det inte när vi sökte med ljus och lykta 2007)
Eller finns det ytterligare en dold agenda hos Sundin?

Man kan tycka vad man vill om det entreprenadavtal som tecknades efter debaclet med vattendomen. Men det är kommunens, och enbart kommunens, ansvar för att det inte funnits någon vattendom och någon fungerande vattenanläggning. Hade det funnits något bättre alternativ än ett entreprenadavtal som gällt fram till en fungerande vattenanläggning varit på plats hade någon säkert påpekat det. Men det har det inte funnits.

Och man kan tycka vad man vill om Storstenshöjden AB som köpare. Att de är bra, eller dåliga. Att de är rätt eller fel som köpare. Men det finns fattade beslut i kommunen. Det finns färdiga avtal. En kommun får aldrig, med den enorma makt kommunen och kommunalrådet besitter, hantera enskilda näringsidkare på det sätt Sundin nu hanterat Storstenshöjden AB.

Kärnan i hela denna process är egentligen inte Storstenshöjden eller Storstenshöjden AB. Kärnan är hur ett kommunalråd hanterar demokratiskt fattade beslut och hur han använder sin makt för att sätta sig på små lokala företag och företagare.

Jag har aldrig varit med om något liknande i Örebros politik. Och för första gången någonsin förstår jag vare sig hur det har blivit så här, vad som händer nu eller var det kommer att sluta. Örebro under Baastad och Sundin är något nytt, något annorlunda, något skrämmande.

Media: NA, SR, SVT

Storstenshöjden - Vad händer?????

Tänk om man en gång kunde få skriva så här:

Vad skönt. Björn Sundin har släppt prestigen och satt sig vid förhandlingsbordet med Storstenshöjden AB. Hans avsikt är att kommunen och bolaget ska komma överens om försäljningen av skidanläggningen. Sundin säger: Vi kommer att lösa entreprenadfrågan. Och om kommunen kräver att föreningslivet ska ha en belyst backe för att träna så kommer kommunen att ersätta för merkostnaderna för detta. Sedan blir vi säkert överens om försäljningspriset, 1,6 miljoner kronor, och att Storstenshöjden ska ersätta de rörliga kostnaderna för vattenförsörjningen, något som vi kommer att kunna mäta och redovisa.

Men det är nog bara en dröm. För cirkusSundin fortsätter.

Idag var det sammanträde med programnämnd Samhällsbyggnad, den nämnd där Sundin är ordförande. För en månad sedan fattade nämnden beslut om att förlänga entreprenadavtalet med Storstenshöjden AB till sista november. Sundin lade förslaget på bordet, före sammanträdet. Hans förslag var en förlängning till sista oktober, men oppositionen argumenterade för en förlängning som sträckte sig över tiden för färdigställandet av vattenanläggningen.

Sedan har Sundin medvetet misstolkat beslutet. I "förhandlingarna" han fört med Storstenshöjden har han lagt in nya krav. Det handlar om krav att åtgärda belysning för att kommunen ska skriva på entreprenadförlängningen. Det handlar om krav på att avstå entreprenadersättning för att skriva på försäljningsavtalet. Det handlar om krav på höga fasta ersättningar för ett arrendeavtal för vattenanläggningen.

Sundin har medvetet misstolkat och misslett. Det handlar om medvetna ageranden utanför de beslut som såväl kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och programnämnden fattat. Jag återkommer till vad detta borde innebära för Sundins framtid.

Men idag sätter Sundin ett nytt rekord. När programnämnden sammanträdde kom ett nytt ärende på bordet. Oppositionen fick tio minuter på sig att sätta sig in i ett förslag där Sundin föreslog att beslutet han själv var med och fattade den 2 oktober skulle upphävas. Oppositionen krävde att ärendet skulle beredas ordentligt innan beslut. Sundin vägrade. Oppositionen ifrågasatte om det ens var lagligt möjligt att ensidigt upphäva ett entreprenadavtal som inte undertecknats på grund av Sundins egna, påhittade krav på prestationer från köparen. Men Sundin framhärdade. Och hans eget parti, och de två rena stödpartierna KD och C, röstade för.

Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett sådant kommunalråd och en sådan majoritet. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över hur Sundin behandlar demokratin, hur han behandlar enskilda näringsidkare, hur han behandlar örebroarnas vilja att åka skidor. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett kommunalråd som leker med skattebetalarnas pengar, som riskerar miljoner för att genomdriva en personlig vendetta mot en privat näringsidkare. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett kommunalråd som medvetet skarvar och lägger till, som inte bryr sig om innehållet i fattade beslut och som inte tydligt redovisar vilken politisk agenda han har.

Nu har denna cirkusSundin kommit till vägs ände. Sundin har spelat ett högt spel. Han har använt kommunens hela styrka mot ett litet företag. Kanske ger företaget upp och flyttar. Och då finns ingen skidåkning inom överskådlig tid. Kanske ger företaget upp och kryper för Sundins krav. Och då finns ingen trovärdighet för Örebro kommun som avtalspart kvar.

Men oavsett vilket som händer måste nu tre saker ske:

För det första måste kommunens revisorer granska hela handläggningen av denna affär. Hur har Björn Sundin skött affären? Vilket mandat har han haft att agera som han gjort? Vilka konsekvenser, exempelvis vad gäller ansvarsfrihet, bör revisorerna beakta?

För det andra måste vi som opposition granska och utkräva det politiska ansvaret för denna soppa. Kanske ska vi begära ett extra kommunfullmäktige som enbart ska handla om hur Björn Sundin och Lena Baastads kommunledning agerat i frågan. I ett sådant läge som detta önskar man att det fanns ett kommunalt konstitutionsutskott som kunde förhöra Sundin, Baastad, Bondeson med flera under ed. Och som kunde pricka kommunalråd. Och att det fanns möjlighet för misstroendevotum i fullmäktige.

För det tredje borde någon börja ifrågasätta om det är rimligt att ha ett kommunalråd som agerar som Sundin nu gör. Björn Sundin företräder inte sig själv. Björn Sundin företräder inte det socialdemokratiska partiet. Björn Sundin företräder Örebro kommun och när han skriver mail till företag, företagarorganisationer eller twittrar med enskilda örebroare, så gör han det inte som privatperson utan som den (sannolikt) främste företrädaren för kommunen, alla dess medarbetare och alla dess medborgare. Lena Baastad har ett ansvar för att hennes kommunledning agerar utifrån de beslut kommunens nämnder fattar. Om man inte gör det borde det få konsekvenser.

Media: NA

Den osynliga ledaren...

Att vara kommunstyrelseordförande är ett förtroende- och ansvarsuppdrag. När du valts är du inte bara en representant för ditt parti. Du är framförallt en representant för din kommun och ska företräda hela den organisation du är högst ansvarig för.

Det ansvaret är inte alltid vare sig enkelt eller roligt. Det handlar ofta om att försöka sätta sig in i krångliga ärenden av alla möjliga slag. Och det handlar om att axla ansvaret för hela organisationens både goda och sämre beslut.

Just det senare är kanske det svåraste och det jobbigaste. Du måste ta ansvar för ärenden som hanterats av andra politiker och där ert interna ansvar är klart. Men externt är det du som styr. Ibland måste du säkert också ta ansvar för sådant som inte ens varit politiskt hanterat. Tjänstemän på olika nivåer har hanterat frågor, och du måste ta ansvar när det går snett.

Det ansvaret måste tas såväl inåt som utåt.

Det inåtriktade ansvaret handlar om att en organisation ska fungera. En organisation där inte chefer och ansvariga politiker tar det ansvar de är ålagda att ta, kommer att bli en rädd organisation. Den kommer att få många medarbetare som inte vågar göra mer än det absolut nödvändigaste. Nyskapande, förnyelse och förändring riskerar att bli åsidosatt eftersom de som borde ta ansvaret, inte gör det.

Det utåtriktade ansvaret handlar om företrädarskapet. Som kommunstyrelseordförande är du inte bara, eller inte ens främst, den som leder styrelsesammanträdena. Ditt huvudansvar är att hålla samman en kommunledning, tillsammans med dem peka ut en riktning för kommunen, och ta ansvaret för vad den politiken innebär. Det är ingen skillnad, annat än storleken på uppdrag, på det företrädarskapet och det som statsministern bär.

Det utåtriktade ansvaret är också en av kärnorna i den representativa demokratin. Du, som den främsta företrädaren, är en representant för dina väljare. De har valt dig för att driva den politik du gick till val på, och ta ansvar för den politikens verkan.

Idag saknas såväl det inåtriktade som det utåtriktade ansvaret hos kommunstyrelseordföranden i Örebro. Lena Baastad är mest osynlig. Det räcker med att ta ett par ärenden de senaste veckorna som exempel:

Storstenshöjden. Cirkusen kring kommunalrådet Björn Sundin och Storstenshöjden är omfattande. Det är sannolikt det enskilda ärendet som haft mest påverkan på kommunens näringslivsklimat under överskådlig tid. Svenskt Näringsliv, Företagarna, flera andra näringslivsorganisationer och enskilda har reagerat starkt på behandlingen en enskild näringsidkare fått utstå.

Lena Baastad är huvudansvarig för näringslivspolitiken. Det självklara hade varit att hon uttalat sig, tagit ansvar för den politik kommunledningen för och företrätt kommunen både inåt och utåt. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Truck Stop. Direktupphandlingen av genomförandet av kommunens del av Truck Stop-anläggningen har ifrågasatts av det lokala näringslivet och av Konkurrensverket som nu granskar frågan. Upphandlingsärendena ligger direkt under kommunstyrelsen, och är kommunstyrelseordförandens ansvar. Bristen på upphandling påverkar också det lokala näringslivet och näringslivsklimatet, där kommunstyrelseordföranden också är ansvarig. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Man kan fortsätta att räkna upp ärende efter ärende, där bristen på ansvarstagande och synlighet från kommunstyrelseordföranden är det normala. Lena Baastad visar inte att hon tar det ansvar hon är vald till och har betalt för.

Denna osynlighet kommer att drabba Örebro kommun som organisation. Den kommer att drabba Örebros utveckling och den kommer att skada demokratin.

Den organisation som nu leds av en osynlig ledare, kommer att återgå till att vara en rädd organisation, där medarbetarna vet att om de gör rätt och det blir bra, då kommer politikerna att sola sig i ljuset, men om det går dåligt så kommer ingen att ställa up för dem. Det kommer att påverka kvaliteten i verksamheterna. Det kommer att påverka förändringstryck, förnyelse och omvandlingskraft.

Den regim som nu leds av en osynlig ledare, kommer inte att hitta någon väg framåt. Det räcker med att läsa den nuvarande budgethandlingen från majoriteten för att se det. Vart ska Örebro? Vilken profil ska kommunen och staden ha? Vilket näringsliv ska kommunen sträva efter? Ingen svarar. Ingen vet. Och ingen tar ansvar.

Den kommunledning som nu leds av en osynlig ledare, är ett bekymmer för demokratin. Inför valen såväl 2010 som 2011 genomförde socialdemokraterna sannolikt den tuffaste personvalskampanjen som någonsin gjorts i Örebro. Lena Baastads person var sannolikt en av de framgångsfaktorer som socialdemokraterna kunde räkna hem. Det borde innebära att Lena Baastad också tog det ansvar som örebroarna lade i hennes händer. Men det gör hon inte. Hennes mediastrateger verkar vilja att hon bara ska gå ut när det handlar om att ge några kronor hit eller dit i olika projekt. Men ansvaret för den dagliga verksamheten saknas.

När ekonomin krisar – finns ingen som tar ansvar.

När skolans måste spara – finns ingen som tar ansvar.

När äldreomsorgen blir otryggare – finns ingen som tar ansvar.

När näringslivet reagerar – finns ingen som tar ansvar.

Denna ovilja att ta ett tydligt och synligt ansvar, och istället bara finnas när projektpengar delas ut, kommer att skada förtroendet för lokala politiker och till demokratin.

Representativ demokrati förutsätter representanter som syns, tar ansvar och visar ledarskap. Då kan det demokratiska samtalet, mellan kommunledning, medborgare och opposition också bli tydligt. Då kan också den nödvändiga granskningen av den förda politiken och dess företrädare genomföras. Och det är en av demokratins allra viktigaste förutsättningar.

Media: NA, SR,

Gamla fina ÖSK!

I går var jag på allsvensk fotboll på Behrn Arena. För i år. Och i vart fall för nästa. Det var naturligtvits roligt att se ÖSK vinna över GAIS med 4-0. Men jag tänkte i denna blogg inte fundera över spel, spelare och tränare. Istället tänkte jag fundera lite över ÖSK som fotbollsklubb och fotbollsförening.

För vem är ÖSK?

I går fanns 500 gaisare på plats på Behrn Arena. Min gode vän Jonas var en av dem. Klacken hade bestämt att de skulle vara klädda i svart och hålla igång hela matchen. Och det gjorde de. Hela tiden. Nästan bara med bra ramsor. Minns speciellt den om ”Lets pretend we score a goal” som fick hela klacken att lyfta. Det var värt all respekt. Efter matchen stod spelare och ledare kvar en lång stund framför klacken. Och som jag uppfattade var det inte några hårda ord som delades.

På andra sidan fanns ÖSK-klacken. Kanske 30 personer. Jag vet inte om de sjöng något under hela matchen eller om det var tyst hela tiden. Och på läktarna satt ytterligare ca 2000 örebroare. En unikt låg publiksiffra.

Varför är det så? Varför kan gasiarna få 500 pers att åka till Örebro för att se på ett unikt dåligt lag som redan är klara för superettan och inte vunnit sedan i våras? Som ger sitt lag stöd i en tung period? Och varför finns bara 30 ösk-are på plats?

En del kan säkert rikta kritik mot ÖSK-supportrarna. Jag tänker inte göra det. Jag vill istället rikta strålkastarljuset mot ÖSK som bolag och som förening.

ÖSK är värd all respekt för den resa man gjort sedan degraderingen 2004. Man har stärkt föreningen och bolaget och skapat en stark ekonomisk bas för sin verksamhet. Det har varit nödvändigt och är det fortfarande.

Men någon gång på vägen tappade man sin själ. För frågan är som ovan: För vem är ÖSK?

Som supporter känns det som om det någon gång har blivit sponsorerna som blivit det viktiga. Som om ekonomin har blivit överordnad. Men meningen med föreningen (eller bolaget) kan aldrig vara sponsorerna. Inte heller spelarna eller tränarna. Det är supportrarna som bygger föreningen. Utan supportrarna, ingen förening. Utan supportrarna, inget intresse för sponsorer. Utan supportrar, ingen ekonomi.

Tänk bara de sista två försäsongerna. Då alla kan bli svenska mästare. Då vi supportrar bedömer våra lag. Då intresset för säsongen grundläggs. Istället för att bygga intresset starkt på hemmaplan har ÖSK valt att åka bort. Knappt en hemmaträningsmatch. Inget intressebyggande. Och det har påverkat.

På samma sätt borde man bygga matcherna som en upplevelse. Det ska egentligen inte spela någon roll om ÖSK vinner eller förlorar (annat än för oss fanatiker). Du ska kunna gå till Behrn, titta på fotboll, äta gott, se på folk, göra allt möjligt annat och gå därifrån påfylld. Du ska uppleva en match där stämningen är hög, där klacken låter som om den tränat i decennier, där det inte finns några döda punkter från en halvtimme före match till en halvtimme efter. Du ska kunna sjunga med i ”you’ll never walk alone” fast på svenska, typ ”gamla fina ösk”, tills hjärtat blöder.

Så hur bygger vi upp en supporterkultur som gör att nästa gång (?) ÖSK åker ur allsvenskan det finns 5000 i klacken som stöttar laget på ett positivt sätt? Den frågan menar jag är den viktigaste för styrelsen i ÖSK idag. Om man inte lyckas bygga upp ett starkare intresse för laget så kommer inte sponsorerna tillbaka. Och om man lyckas kommer sponsorerna att finnas, även om man inte går upp till allsvenskan redan nästa år.

Jag gillar Björn Åqvist som leder styrelsen i ÖSK på ett gott sätt. Det finns många goda krafter i de båda ÖSK-styrelserna. Men det har saknats en supportertillväxtansvarig i styrelsen. Det måste valberedningen nu fundera över.

För oss som vill ÖSK väl gäller det nu att ge styrelse, spelare och organisationen kring laget det stöd de behöver. Fortsätt ert goda arbete. Men komplettera med de krafter som behövs för att göra ÖSK till Sveriges bästa supporterlag.

 Media: NA1, NA2, NA3, SR, SVT