Storstenshöjden igen: Måste man vara kompis med kommunalrådet?

I går skrev jag en blogg om Storstenshöjden, både backen och bolaget, och alla de turer som varit de senaste åren. Idag när TV4 var här och gjorde en intervju, ställde reportern en fråga som fick mig att fundera vidare. Eller snarare, den blev en katalysator till denna blogg.

Frågan var ganska enkel: Vad tycker du är allvarligast med Björn Sundins och kommunledningens hantering av Storstenshöjden?

Och följdfrågorna: Är det risken att backen läggs ner? Eller är det hanteringen av en företagare?

Jag ska i denna blogg inrikta mig på den andra av följdfrågorna.

Örebro är av tradition en ganska usel företagarkommun. Just nu parkerar vi på plats 122 på svenskt Näringslivs ranking. Skälen till denna placering är många. Örebro har en tradition av att vara den offentliga sektorns centrum. Det gigantiska kommunala bostadsbolaget ÖBO lägger en död hand över bostadsmarknaden. Kommunen har en tradition av att konkurrera med det privata näringslivet på många områden. Och så vidare...

Och sedan alla dessa bindningar mellan människor, organisationer, företag.

Under åren av socialdemokratiskt styre organiserade partiet Örebro kommun som en del av partiet. Kommunen var centrum. Och det var socialdemokraterna som hade en gudagiven gåva att styra denna kommun. Kommunen skulle blanda sig i så mycket som möjligt, styra och ställa. Företagandet var undantaget som skulle hållas kort.

Ser man hur kommunen fungerar ser man också dessa bindningar till det socialdemokratiska partiet, och till socialdemokratiska politiker. Gång efter gång ser man företagare som köar för att träffa kommunens politiker. De framgångsrika byggarna har de bästa kontakterna med kommunledningen. Och de som inte har de rätta kontakterna riskerar att hamna utanför.

Dessa tankar rullar igång efter två artiklar. Den ena naturligtvis om Storstenshöjden. Den andra om Truck Stop.

Truck Stop är en socialdemokratisk hjärtefråga. Redan före 2006 ville det dåvarande socialdemokratiska stadsbyggnadskommunalrådet (vilket ord!!!) Jonas Karlsson bygga Truck Stop. Men det fanns ingen ekonomi i projektet. Och det fanns en kommunstyrelseordförande som ändå försökte hålla koll på ekonomin efter tio år av ekonomiskt moras.

När vi i Folkpartiet styrde sa vi att visst fick Truck Stop byggas. Men utan kommunala subventioner. Så det blev inget.

Och så kom Baastad och Sundin. Den ena med ansvar för ekonomin, men utan vilja att ta det. Den andra med stora stadsbyggnadsplaner, och utan ekonomiskt ansvar. Ett av de första besluten de tog var att dra igång Truck Stop igen. Och nu gick kommunen in med pengar.

Sundin och Baastad gick in med mer än 30 miljoner i ett bygge av en parkeringsplats för lastbilar. Den årliga kostnaden uppgår till minst 2,4 miljoner kronor. Man sålde mark billigt till Engströms och bytte till sig en fastighet från samma bolag som det är svårt att se någon kommunal användning för.

För att göra det hela än mer attraktivt beslutade Björn Sundin, mot oppositionens vilja, att strunta i upphandlingen av iordningsställandet av Truck Stop-området och direktupphandla Engströms. Och nu reagerar det lokala näringslivet. Men man är rädd att stöta sig med Sundin. Det kan kanske riskera framtida kontakter med kommunen och sätta käppar i hjulen för projekt man vill delta i eller genomföra. Men ändå – detta går för långt så man skriver ändå brev. Och enligt Nerikes Allehanda idag får det Konkurrensverket att reagera.

Kanske finns fog för direktupphandlingen, kanske inte. Vare sig konkurrenslagstiftningen eller upphandlingslagstiftningen är några under av tydlighet. Det finns alltid möjlighet att göra avvägningar. Och sannolikt är det den med mest juridiska resurser som klarar sig bäst.

Men händelsen säger också något annat. Något som hör ihop med Storstenshöjden.

I fallet med Truck Stop finns en politisk vilja att genomföra något. Björn Sundin agerar för att det ska gå snabbt och enkelt. Det finns stora ekonomiska resurser att backa upp projektet. Och man tolkar lagen utifrån det man själv menar är bäst för projektet.

I fallet Storstenshöjden, saknas den politiska viljan. Björn Sundin hittar inte tid för möten (idag har han meddelat att han inte kan träffa Storstenshöjden förrän efter helgen trots sina ultimatum…). Han segar och långbänkar. Han påstår att de anläggningar (lite drygt en tiondel av kostnaderna för Truck Stop) som kommunen bort installera för tiotals år sedan, på något sätt belastar Storstenshöjden. Han kräver att det lilla bolaget ska stå för stora investeringar för att kommunen kräver kvällsskidåkning (som knappast är lönsam för bolaget).

Är detta en rimlig företagarpolitik? Ska en kommun hantera olika bolag så olika? Ska det finnas (åtminstone) två näringslivspolitiska agendor? En för de bolag som kommunen vill hantera väl, en annan för de i frysboxen?

Och den avgörande frågan: Måste man vara kompis med kommunalrådet för att få en god behandling av kommunen?

Vi som är politiker sitter på en enorm makt. Vi hanterar enorma ekonomiska resurser, pengar som människor avstår, en del med glädje – andra utan. Men avståendet är obligatoriskt, inte frivilligt. Och det innebär extra ansvar.

Ansvaret handlar om likabehandling. Varje kommunmedborgare ska hanteras likvärdigt. Varje företag ska hanteras likvärdigt.

Ansvaret handlar också om att inse sin makt. Örebro kommun är kommunens ojämförligt största arbetsgivare. Kommunen har en förmögenhet på miljarder (även om kommunledningen nu lånar som aldrig förr). Kommunen omsätter nästan 8 miljarder om man räknar in bolagen. Och kommunen kan aldrig gå i konkurs.

Det bör man tänka på när man jobbar med enskilda människor. Vilken makt man har bakom sig.

Det bör man också tänka på när man jobbar med små företag. Storstenshöjden AB sitter i en rävsax just nu. Man är beroende av den kommun som har ett kommunalråd som verkar vilja att det lilla privata bolaget helst skulle försvinna. Det är enkelt att inse att i en rättslig konflikt, kan kommunen sätta in hur stora resurser som helst och dra ut på processen hur länge som helst utan att beröras. Men det lilla bolaget har vare sig resurser eller oändlig tid. Det finns alltid en resultaträkning som ska hålla, en balansräkning som ska vara i jämvikt. År, efter år, efter år.

Men så tänker inte dagens kommunledning i Örebro. Här handlar näringspolitik inte om att skapa goda generella villkor för företag och företagande. Här handlar näringspolitik om att kommunens politiker ska stå på barrikaderna och genomföra de projekt man vill, och haverera de projekt man inte vill.

På sikt kommer det att leda till färre företag, färre företagare, färre jobb och mindre kommunala inkomster.

Men när politiken mest handlar om att komma rätt ut i media idag, i morgon och kanske nästa vecka, spelar den långsiktiga utvecklingen ingen roll. Då kan både små bolag, örebroarnas skidåkning och den långsiktiga utvecklingen av välfärden sättas i väntrum...

Media: NA, TV4

Lägger Sundin ner Storstenshöjden?

Detta är sannolikt den längsta blogg jag skrivit. Läs gärna om historien om en pamp, en ideologi, ett företag som hånas och en skidbackes uppgång, fall, uppgång och -  nedläggning???

 -----

Under snart två år har kommunalrådet Björn Sundin misshanterat en lokal näringsidkare. På alla möjliga och omöjliga sätt har Sundin, med stöd av Lena Baastad, försvårat, försenat och förlöjligat både ett företag och en entreprenör i kommunen.

Skälet?

Sundin vill egentligen att kommunen ska göra mer, äga mer, behärska mer. Sundin vill ha makt. Han vill ha makt, inte bara över det som sker i kommunen, utan också över det lokala näringslivet. Sundin är en rest av det samhälle som borde varit borta. Han är en socialdemokratisk pamp som, liksom en Harald Aronsson, vill se Örebro som sitt eget.

Örebro kommun är ägare till en slalombacke. Under lång tid drevs backen av kommunen. Det var en självklarhet i det socialdemokratiska Örebro att en kommun kunde äga och driva en slalombacke. Under denna tid söktes en vattendom. Men ingen i kommunen brydde sig om att rätta sig efter vattendomen. Det fick till följd att mer vatten användes än vad som man hade rätt till, och att de krav på mätstationer för vattenytan med mera som vattendomen krävde inte gjordes i ordning.

Slalombacken var en usel affär för kommunen. År efter år gick den med miljonförluster. Till slut insåg även en del socialdemokrater att det fick räcka. Vissa ville nog sälja backen, men det accepterade inte Partiet. Så det fick bli ett arrende. Den dåvarande ordföranden i fritidsnämnden skrev på ett långt arrendeavtal med Storstenshöjden AB. Det räckte ända till 2020.

Redan då ville Storstenshöjden AB köpa backen. Men socialdemokraterna ville inte sälja.

Med Storstenshöjden AB som arrendator gick det bättre ekonomiskt. Kommunen sparade pengar.. Men för att få snurr på hjulen, för att våga investera, var det naturligt att arrendatorn ville köpa anläggningen. Då styrde Folkpartiet kommunen. Vi gjorde en värdering, kom överens med Storstenshöjden AB och skrev ett avtal.

Sedan uppdagades att det inte fanns någon vattendom som gällde det vattenuttag som varit aktuellt i åratal. Vi fortsatte samtalen med Storstenshöjden AB i vänlig ton. Vi var överens om att skjuta på genomförandet av försäljningen till dess att kommunen fått vattendom. Vi gjorde det helt enkelt för att kommunen satt på makten, och Storstenshöjden AB skulle slippa att sitta med en obrukbar backe. Så skrev vi också ett entreprenadavtal som skulle göra det möjligt för bolaget att driva backen på sparlåga, till dess vattendomen var klar.

Sedan blev det maktskifte, och Björn Sundin tog över.

Först krävde han en ny värdering av backen. För vår gamla var ju för låg. Men se – den nya värderingen visade på ett något lägre värde än vår. Pinsamt för Sundin som kastat några hundra tusen i sjön på den nya värderingen. Han kunde inte få upp priset. Han kunde inte avbryta affären. Så vad skulle han göra nu?

Björn Sundin ville aldrig sälja backen. Egentligen ville han slå ihop den med det kommunala bolag som driver hotellet och konferensanläggningen i Ånnaboda. Sen ville han sälja tillbaka en andel i detta kommunala bolag till Storstenshöjden AB, men behålla en stor post i kommunal ägo.

Det fungerade inte. Ganska självklart. Kommunen kan och ska inte driva skidbackar, konferensanläggningar, restauranger och hotell. Och få privata ser några bärande skäl att ha en kommun som storägare i en delägd anläggning.

Men Björn Sundin gav sig inte. Han sockrade budet. Om han gav det kommunala bolaget mer mark runt anläggningen, som bolaget sedan skulle få bygga mer hotell, stugbyar och annat på, så kanske det skulle gå?

Men icke. Och det är lätt att förstå det. En kommun med en kommunal pamp som vill bestämma allt, är inte den bästa affärspartnern.

Storstenshöjden AB framhärdade i sin vilja att ta över skidbacken. Man ville till och med fullfölja köpeavtalet trots att inte vattendomen var helt klar. I juni 2011 skrev man under avtalet och skickade in pengarna. Men Björn Sundin skickade tillbaka både pengar och avtal. (Fast han behöll den arrendeskuld som enligt avtal skulle regleras vid köpet. Det där med att följa regler och avtal har kanske inte alltid varit Sundins starka sida…)

Därefter börjar den riktiga cirkusen. Storstenshöjden vill prata med Björn Sundin om entreprenadavtal, om köpeavtal, om vattendom och om arrende. Men Sundin håller sig undan. Gång på gång kontaktar Storstenshöjden oss i oppositionen och frågar hur man får tag i Sundin eller Baastad. Men det verkar som om kommunledningen abdikerat.

Då och då skapas ändå kontakt. Men det är ofta lika illa som tystnaden. Åter samtal efter samtal till oppositionen från en näringsidkare som känner sig illa behandlad av Örebro kommun i allmänhet och kommunalrådet Björn Sundin i synnerhet. Kommunalrådet mästrar. Kommunalrådet är otrevligt och skriker på mötena. Kommunalrådet ställer oeftergivliga krav. Kommunalrådet kommer överens, men ändrar sig när mötet är över och skickar på bolaget nya pålagor för att den tidigare överenskommelsen ska gälla.

Månaderna går. Ingenting händer. Det finns inget underskrivet entreprenadavtal längre. Kommunens krav på att entreprenören ska åtgärda belysningen (som entreprenören berättat för kommunen att den inte fungerar) är nu den huvudsakliga stöttestenen. Arbetena med vattenförsörjningen segar. Det är inte säkert att det blir klart till säsongsstart. Storstenshöjden söker gång på gång kontakt med kommunalrådet Sundin. Men han är tyst som muren.

Genom oppositionens försorg tecknas ändå ett entreprenadavtal till sist. Det ska räcka till den sista november för att det ska finnas marginal för de arbeten som görs. Det står inget om några elarbeten i det avtalet eller i beslutet i programnämnden.

Tills:

Den 24 oktober skickar Björn Sundin ett mail till Storstenshöjden AB. Det är ett ultimativt mail. Skriv under köpekontraktet och betala före den 29 oktober. Annars har vi diskuterat färdigt.

Mailet skickas inte bara till Storstenshöjden AB. Även media får del av det.

Varför?

Skälet skrivs nog Kisa. Björn Sundin har fått kalla fötter. Den 24 oktober berättar Storstenshöjden AB att de förvärvat Tolvmannabacken i Kisa för en krona.

Oj, kanske Björn Sundin tänker på sitt kommunalrådsrum. Oj – tänk om Storstenshöjden AB nu struntar i vår backe. Tänk om jag segdragit detta för långt. Vad ska jag nu göra för att komma ut rätt i media?

Jo, kanske kommunalrådet Sundin tänkte på sitt kommunalrådsrum. Jo – om jag får det att verka som om det är Storstenshöjden AB som säger nej, då kan ju ingen säga att det är jag som skjutit affären i sank. Jag skriver ett mail med ett ultimatum. Och så skrev han.

Som vanligt är Sundin inte så noga med fakta. Trots att han själv var ordförande på det nämndsammanträde som tog entreprenadavtalet, utan några krav på elarbeten, påstår han helt frankt i sitt ultimativa brev att just elarbetena är avgörande. Men det finns många vittnen på att några sådana diskussioner överhuvudtaget inte ägde rum på programnämnden.

Sundin är ofta slarvig med fakta. Ofta klarar han sig eftersom hans motparter inte har så bra koll. Lika ofta klarar han sig undan genom att säga ungefär så här: Det blev väl fel. Vi bortser från det och går vidare. Men nu har det sluntit ordentligt. I ett avtalsförhållande med ett privat företag kan ingen, och framförallt inte ett kommunalråd, fara med osanna påståenden.

Björn Sundin är sannolikt den skickligaste spindoktorn som funnits i Örebro. Hans mediala kommunikativa förmåga är stor. Han kan spinna de flesta nyheter och de flesta journalister kring sina fingrar.

Men nu spann det lite för mycket.

Storstenshöjden AB reagerade på mailet. Åter kontaktades oppositionen, med en skrämmande beskrivning av hur Björn Sundin hanterat bolaget under de gångna åren. Och med en vädjan om hjälp. Men vad kan vi göra mot ett kommunalråd som äger sanningen?

Problemet är att Sundin denna gång inte tänkt tillräckligt klart. Fortfarande finns arrendeavtalet i bottnen. Fortfarande är kommunen och Storstenshöjden AB knutna till varandra. Men det ser inte Sundin när han nu gör allt för att komma ut rätt i media när det gäller försäljningen.

Så vad händer nu?

Storstenshöjden ABs reaktion blir att gå till motattack. För första gången vägrar de böja sig för makten. Det lilla privata bolaget mot den stora mäktiga kommunen med det allsmäktiga kommunalrådet. Den striden är inte enkel att ta. Den är inte enkel att våga. Men nu gör man det.

Bolaget hävdar att Björn Sundin inte bara avslutat diskussionerna om försäljning. Hans mail måste också kanske anses som en ensidig uppsägning av arrendekontraktet. Och en sådan uppsägning är grund för skadestånd.

Så nu blir frågan när kraven kommer. Miljoner för de intäkter som går förlorade för de återstående arrendeåren. Miljoner för de investeringar som bolaget gjort.

Och tänk om bolaget lämnar backen om inte Björn Sundin backar? Björn Sundin blir det kommunalråd som lade ner Storstenshöjden.

Vad gör Björn Sundin nu? Framhärdar i sin maktfullkomliga envishet? Låter kommunen betala miljonerna, eller tar en strid i tingsrätten mot det lilla företaget? Drar kommunens anseende och näringslivsklimat än mer i smutsen? Lägger han ner backen, eller startar han en kommunal förvaltning som ska driva den, kosta vad det kosta vill?

Eller kryper han till korset, inser sina misstag och gör upp med Storstenshöjden AB i godo? Utan att skrika, ställa ultimativa krav, sätta sig på maktens tron?

Ingen vet ännu. Det är svårt att bedöma hur en pamp reagerar. Det är tyvärr bara att vänta och se. Kanske blir det skidåkning i Storstenshöjden i vinter. Kanske inte. Det är bara Björn Sundin som kan avgöra det…

Media: SR Örebro, 

Budgettal

Idag är det budgetdags på kommunfullmäktige i Örebro. Mitt tal kan du läsa nedan.

Ordförande.

Det finns ett annat Örebro.

Framtiden är redan här. Utanför fönstren bakom åhörarna i fullmäktige susar den fram. Förändrar, förnyar. Sliter upp det gamla med rötterna. Krymper världen. Raserar murar och bygger broar. River ner stater och bygger upp samhällen. Får företag att dö och idéer att blomstra. Tar människors trygghet och skapar ny säkerhet.

Förändrar. Förnyar.

Men här inne härskar det förflutna.

Örebro är fortfarande alldeles för mycket av det som en gång var. Tron på det socialdemokratiska folkhemmet. Tron på den värld som kanske fanns där allvisa politiker kunde styra allas vardag. Tron på ett samhälle som kunde styras från ett Rådhus som var centrum i allt.

Men den tiden är förbi. Det är dags för förändring.

Vi måste, mentalt och fysiskt, bryta oss loss från det socialdemokratiska tankegods som påverkat oss alla.

Det som påstår att höga skatter alltid är bäst skatter.

Det som påstår att ÖBO bara ska bygga och köpa, aldrig sälja och förnya.

Det som låser in människor i utanförskapens miljöer bara för att ge politikerna möjlighet att vara de goda gåvornas givare.

Det som förvägrar människor rätten till frihet och valfrihet och hävdar att politikerna alltid vet bättre.

Det som stänger inne medarbetarnas engagemang och kompetens i en detaljreglerande politik, som tränger ända in i klassrummen, ända in i äldreboendenas korridorer. Den som säger: Om du gör något och det blir fel, får du ta hela ansvaret. Och om du gör rätt kommer du inte att belönas. För ingen får vara bättre än någon annan.

Det är dags för förändring.

När vi i Folkpartiet idag lägger vår budget visar vi på en annan väg än den som socialdemokraterna asfalterat under decennier. Vi vill framtid. Vi vill förändring. Vi vill förnyelse.

Örebro kan bättre. Örebro behöver inte vara en förvuxen bruksort, behärskad av enkla låglönejobb. Örebro behöver inte vara en stad där det allsmäktiga kommunala bostadsbolaget lägger sin döda hand över stadens utveckling. Örebro behöver inte vara en stad där vägarna genom staden ses som den viktigaste konkurrensfaktorn.

Örebro kan bli en stad för människor som kan, vill och får utveckla och utvecklas.

Örebro kan bli en universitetsstad, där högkompetenta forskare bygger samhällets osynliga infrastrukturer.

Örebro kan bli en stad för framtidens näringsliv, för entreprenörer inom vård, skola och omsorg, för företag som söker och finner den högsta kompetensen och är villiga att betala bra för den.

Örebro kan bli EN stad, där alla ges samma förutsättningar att verka, utvecklas, studera, känna trygghet.

Men det krävs en kommunledning som vågar.

Vi väljer att sänka skatten. Idag bara med tio öre. Men det är bara första steget. En välskött kommun klarar av att både öka kvalitet och minska kostnader. Det kommer att innebära att fler företag söker sig hit, att det går enklare att rekrytera högkompetent personal, att skattekraften ökar, att välfärden säkras.

Vi satsar på skolan. Ger lärarna det välbehövliga lönelyft de så länge krävt. Ger förutsättningarna för att skapa Sveriges bästa skolor, kommunala och privata.

Vi ger de äldre en reell valfrihet. Ser människan som människa hela livet. Inte som en del av ett grått kollektiv bara för att man fyllt 65, 75 eller 85.

Vi värnar kommunens ekonomi. Bryr oss om att plus och minus ska gå ihop. Håller koll på den låneskuld som nu rusar i höjden. Säkrar välfärden långt bortom nästa val.

Ordförande.

Jag skulle vilja ge örebroarna tre konkreta löften, löften som tar sin grund i den budget vi nu lägger.

För det första: Jag lovar att friheten i Örebro ska växa. Färre politiker med tydligare uppdrag. Ökad valfrihet inom förskolan, skolan och äldreomsorgen. Minskad kommunal byråkrati. Mer pengar i den egna plånboken.

För det andra: Jag lovar att vi när vi vinner nästa val ska se till så att skattepengarna används till det de ska; förskola, skola och äldreomsorg. Inte till kommunala utvecklingsbolag, elithallar i stadens parker eller subventionerade parkeringsplatser för lastbilar.

För det tredje: Jag lovar att vi ska förändra Örebro. Låta Örebro bli en del av den framtid som redan är här. Skapa trygghet, inte i det bestående, utan i insikten om att vår framtid och vår trygghet ligger i att vi kommer att bli bäst på att hantera förändringen och förnyelsen. Med mest kunskap. Med starkast näringsliv.

Ordförande.

Det finns ett annat Örebro.

Framtid.
Förändring.

Förnyelse.

Det är dags för ett liberalare Örebro.

Bifall till Folkpartiets budgetförslag.

Media: NA-ledarblogg, NA

Stoppa hallen!

I kväll har Björn Sundin haft möte kring den hall han lovat att bygga. Löftet gällde en hall för föreningarna i Vivalla. Nu bygger han en för eliten och lägger den i Hjärstaskogen. Vivallaborna får "glädja" sig åt att stå vid sidan om och titta på elitlagen som ska träna i den fantastiska anläggningen...

På mötet sa Björn Sundin flera intressanta saker. Bland annat att skälet att hallen byggs just är löftet att bygga. Inte att några föreningar vill ha hallen. Inte att idrottsrörelsen vill. Utan att han har gett ett löfte. Snacka om omnipotenta politiker. Där politiken är i centrum och alla ska förhålla sig till de stora politikerna med de rätta idéerna.

Annars fanns på mötet åtminstone sju Vivallaföreningar som protesterade mot hallen. Men det bekom inte Sundin. Han har ju lovat...

Och det är så tragiskt att följa socialdemokraternas syn på örebroarna och deras medinflytande. Björn Sundin talar på mötet om "medborgardialog". När vi var vid makten tog vi fram en handbok i medborgardialog. Det handlar om att involvera medborgarna tidigt i processen för att de verkligen ska kunna påverka. Och att hela tiden lyssna och återkoppla.

Men Björn Sundins socialistiska, eller ska man kanske säga totalt politikercentrerade, "medborgardialog" handlar om att han som politiker bestämmer allt viktigt. Han bestämmer att en hall ska byggas. Han bestämmer måtten, tar fram ritningar och planer. Han bestämmer att hallen ska läggas i en skog som tidigare varit skyddad. Han bestämmer att kommunen har råd med de miljoner hallen kommer att kosta varje år.

Och medborgarna då, vad får de dialoga om? Jo - om man kan använda hallen till något annat än fotboll. Eller kompensationsåtgärder för den skog som ska fällas. (Kompensationsåtgärder för att man bygger i en park - är det att Sundin ska plantera fler träd tätare???) Små detaljer som inte påverkar Björn Sundins masterplan - han ska ju kunna gå runt i Vivalla inför valet 2014 och berätta om att han uppfyllt sitt löfte. Monumentet över den store politikern står klart. Och örebroarna får betala...

Runt om i Örebro pågår nu samtal kring många föreningars styrelsbord. Det växer en rörelse mot hallen i Hjärstaskogen. Det finns så många ledare, tränare, föräldrar och aktiva som ser Björn Sundins löfte som ett hot mot den egna verksamheten. För var ska Sundin ta de 15 miljonerna per år som hallen kostar?

Det sannolika är att det är de andra föreningarna som får betala. Med lägre föreningsstöd. Med sämre driftbidrag. Med färre konstgräsplaner. Med stopp för enkla hallbyggen. Men för en samhällsbyggande politiker som vet allt bäst själv spelar det ingen roll. Det är de egna löftena som ska uppfyllas. Det är de egna monumenten som ska byggas.

Jag har ett mycket tydligt löfte till alla örebroare, men speciellt till alla er föreningsaktiva runt om i Örebro:

När Folkpartiet vinner valet 2014 kommer vi att stoppa elithallen i Hjärstaskogen. Och vi ska göra allt vi kan för att bygget inte ska komma igång före 2014 för att göra det möjligt att spara de pengar som Björn Sundin nu vill slösa ut. Vi kommer att lyssna på er föreningsaktiva, och förbättra era villkor istället för att bygga monument över politiker.

För Örebros skull. För idrottens skull. För naturens och parkernas skull.

Media: NA1, NA2, SR, SVT

Hur mycket ska kommunen styra föreningslivet

Läser på na.se om att Fritidsnämndens ordförande, centerpartisten Lars Johansson, ska ta upp frågan om bidrag till Lillåns Innebandyklubb. Jag måste säga att jag häpnar.

Örebro har en historia av att vilja samverka med föreningslivet. Läser man den överenskommelse om samverkan som Folkpartiet jobbade fram för några år sedan, och där hundratals föreningsmänniskor medverkade, finns det några ledord, eller principer:

Principen om självständighet och oberoende.
Principen om öppenhet.
Principen om kvalitet.
Principen om långsiktighet.
Principen om dialog, och
Principen om mångfald.

Läser man dessa principer ser man att huvudtemat är att kommunen måste acceptera att det civila samhället just är det civila samhället. Föreningarna är inte ett utskott från kommunen, utan är självständiga aktörer med en rätt och en vilja att agera själva.

Speciellt intressanta är principerna om självständighet och oberoende och principen om långsiktighet. För att en kommun ska ha ett bra föreningsliv, med människor som orkar, vill och ska våga ta förtroendeuppdrag i föreningarna, måste de få den respekt de förtjänar i de uppdrag de har. Kommunen kan aldrig lägga samma kvalitetskrav på en ideellt arbetande förening som man gör på avlönade tjänstemän. Kommunen kan aldrig ställa samma krav på en förening som på en förvaltning.

Och kommunen måste ge föreningarna möjlighet att verka långsiktigt. Bidragen måste vara anpassade för föreningarnas liv, inte för kommunens budgetarbete eller enskilda politikers vilja att synas i en tidning.

Men Lars Johansson (c) verkar tycka annorlunda. Av na.se att döma verkar han till och med kunna gå så långt att han kan tänka sig att dra in ett kommunalt bidrag efter ett par artiklar i en tidning! Är det verkligen rimligt?

Jag är ingen påhejare av toppning i barn och ungdomsidrotten. Snarare tvärs om. Den stora utmaningen idrottsrörelsen har idag är att få fler att vara aktiva längre. Alldeles för många killar lägger av med idrotten i gymnasiet. Alldeles för många tjejer slutar i högstadiet. Och utan den bredd som finns med upp genom puberteten kommer eliten att bli allt mindre, och allt mindre intressant.

Jag har varit idrottsledare själv. Inte på någon högre nivå. Inte på någon nivå där ens toppning skulle förekomma. Men jag har ändå sett den. Sett ledare som låtit vissa spela mer än andra, helt enkelt för att de är bättre och att laget då presterar bättre. Jag har sett det i så många föreningar så att inte fingrarna räcker till.

Ska då kommunen dra in bidragen till dessa föreningar. Ska enskilda ledare hängas ut i media? Ska politiker säga: "– Det låter inte så bra" när styrelsen ställer sig bakom en enskild, ideell ledare? Har han all kunskap för att uttala sig? Vet han all bakgrundsfakta när han hänger ut just denna ledare? Inser han straffet och konsekvenserna när han i samma artikel tillåter sig fundera över bidragen till föreningen?

Den ideella sektorn är inte enkel. Den är befolkad av människor med massor av fel och brister. Där finns ledare som bara vill se till sina egna barns bästa. Där finns ledare som drömt om stora karriärer men som hamnat på bakgården. Där finns ledare som ryar åt sina spelare så att man tror att man hamnat på Camp Nou.

Men det innebär INTE att kommunen ska gå in som någon straffande polis för att rätta till felaktigheterna, dra in bidragen, kräva samma kvalitet som man gör av sina tjänstemän. Istället handlar det just om respekten för det ideella, som aldrig kommer att bli perfekt just för att det är ideellt, men som inom sig bär förmågan att både skapa och förmedla de värderingar som bär vårt samhälle.

Det var inte kommunen som uppfann demokratin. Det var det civila samhället.
Det var inte kommunen som uppfann välfärdsstaten. Det var det civila samhället.
Det var inte i kommunerna som diskussionen om värderingar och humanism uppstod. Det var i det civila samhället.

Dagens kommunledning verkar ha glömt den överenskommelse som man bara för något år sedan var med och undertecknade. Idag, när socialdemokrater, kristdemokrater och centerpartister styr Örebro, är det civila samhället; idrottsföreningarna, kulturutövarna, de ideella organisationerna, ytterligare en lekplats för klåfingriga politiker som kan och vet allt bäst.

Det är illa för föreningarna och hela den civila sektorn. Det är illa för kommunen. Och det är illa för Örebro. För det är den civila sektorn som bygger det starka och humanistiska samhället. Politikerna kan inte ta över det uppdraget. Vi kan bara hjälpa eller stjälpa. Och just nu stjälper kommunledningen allt vad man kan.

Media: NA

Etablering eller ej?

Folkpartiet i Örebro har kontinuerliga luncher där vi möter olika samhällsföreträdare. Som det fattiga parti vi är, samlas vi på partiets kansli. Vi bjuder på en enkel soppa, en smörgås med ost, dricka och kaffe. Vi kan inte vara mer än 14 pers innan lokalen blir för trång. Men det är också en tanke bakom detta. När antalet personer överstiger dussinet blir samtalet mer i behov av en samtalsledare. Och vi vill inte ha ett sådant samtal. Vi vill söka ett fritt, levande samtal.

I dag träffades vi kring frågan om hur vi klarar av att etablera nya svenskar i Örebro och Sverige. Och det var en rätt dyster bild som målades upp. Samtidigt som vi måste förstå att vi alltid är problemorienterade, att vi inte ser det som går bra, kan vi inte heller blunda för problemen. Och de finns.

Örebro har tyvärr en historik av en framgångsrik utanförskapspolitik. Alldeles för många människor har hamnat i utanförskapets fällor i Örebro. Under 1990-talet grundlades dagens problem med sjunkande skolresultat, höga arbetslöshetstal, stor otrygghet och liten föreningsaktivitet inom de stora 60-talsbostadsområdena. Och utvecklingen bara fortsätter.

Just nu försöker socialdemokraterna hantera problemet genom att "ge" folk jobb. Man startar bolag som har till huvuduppgift att just ge Vivallaborna jobb. Man skapar projekt inom kommunen som just ska ge Vivallaborna sysselsättning. Men samtidigt som man fokuserar på Vivalla (kanske av den anledningen att man i val och omval gick där och personligen lovade jobb) glömmer man Brickebacken, Varberga, Oxhagen, Baronbackarna, Tornfalkgatan och så vidare. Och man ser inte heller de jobb som trängs ut från privata aktörer.

Jag har tidigare skrivit om Södertälje som den ort Örebros socialdemokrater valt att använda som förebild. Ingen bra förebild, menar jag. Södertjäljes socialdemokratiska politik har lett till högre arbetslöshet än i övriga Sydstockholm och sämre tillväxt. Och det är i de fotspåren Örebro ska gå...

Etablering handlar om jobb. Det handlar om riktiga jobb och om att skapa möjligheter för fler att bli sin egen lyckas smed. Dagens och framtidens utmaning handlar om att inte bara hitta jobb åt invandrare i befintliga företag, utan om att skapa fler, nya, växande företag i fler, nya, växande branscher. Arbetsmarknaden får inte bli förstelnad. Det måste skapas fler jobb som inte finns idag, som kanske har funnits men försvunnit, eller som ingen ens tänkt på.

Och vi politiker ska inte skapa jobben, inte hitta på dem, inte göra dem. Vi ska som mest skapa de bästa förutsättningarna för att individerna, företagen, entreprenörerna, ska göra det själva.

Men det finns andra problem med etableringen just idag.

Örebro är fortfarande en tillväxtort. Tillväxttakten är hög. Men bostadsbyggandet lågt. Så var ska de nya örebroarna bo? Som nyanländ har du knappast möjlighet att köpa dig en bostad. Och med de sammanpressade hyresnivåerna som finns i Örebro idag tack vare ÖBOs monopolistiska ställning, byggs för få hyresrätter, skapas för få billiga hyresrätter, ges för dåliga förutsättningar för olika människor med olika behov.

Invandringen kommer sannolikt att öka de kommande åren. Syriens inbördeskrig är en orsak. Ändrad bedömning av rätt till anhöriginvandring en annan. Vi vet inte ännu hur det blir. Men det finns ökad sannolikhet.

Så var ska dessa människor bo? Och om de inte hittar någonstans att bo, hur ska de då hitta arbete?

Migration, integration och etableringspolitik är centrala frågor för framtidens politiska landskap. Det handlar om enskilda individers framtid och tillväxt. Och det handlar om städers och samhällets framtid och tillväxt.

Det finns inga enkla svar på frågorna hur vi ska hantera migrationen, integrationen och etableringen av nya svenskar i det svenska samhället. Men vi måste fortsätta att ställa frågorna och söka svaren.

Vem värnar medelklassen?

I dagens SvD kan man läsa en intressant artikel. Partsinlaga? Javisst. Men ändå intressant. Beskrivningen av vem som betalar för den svenska välfärden är, för att använda en term från ett annat politikområde, rätt normkritisk. För normen är precis som författarna beskriver att de rika kommer undan allt mer, medan de fattiga drar lasset både för sig själva och för de rika.

Men tänk om författarna har rätt. Tänk om det inte bara är en partsinlaga. Vad skulle det innebära?

All politik är lokal, brukar det heta. Och låt mig ta ett exempel från min kommunalgrå vardag för att tydliggöra hur den politiska normen sannolikt agerar kontraproduktivt gentemot såväl utanförskap som välfärd.

Örebro är känd för att vara ett socialdemokratiskt skyltfönster. Kommunsocialismen har blomstrat i staden i decennier. Och den är fortfarande stark. Politiken är alltings centrum. Politiker startar bolag, bygger stad, tar emot näringslivet på sina rum i Rådhuset för att ge råd och stöd och ger örebroarna gåvor i all välmening.

Kommunalskatten har varit hög. Det är OK att höja skatt, men skattesänkningar är tabu. Kommunen kan alltid och ska alltid göra mer. Privata alternativ är möjligtvis en yttersta utväg. Ingen får vara kund. Hellre brukare, medborgare eller kanske kamrat. Egenmakt låter säkert fint, men måste hanteras av politiker.

Analyserar man den politik som den nuvarande socialdemokratiska kommunledningen genomför är den ytterligare ett antal kilometer på samma väg. Fokus ligger inte på att öka de välståndsbyggande krafterna, utan på att ge "gåvor" till de fattiga. Det handlar förenklat om Vivalla. Man startar Västerbolag som ska "utveckla" Vivalla. Man ska bygga fotbollshallar som ska "utveckla" Vivalla. De kommunala bolagen ska tvinga sina underleverantörer att anställa vivallabor för att "utveckla" Vivalla. Man planerar att flytta kommunala arbetsplatser till Vivalla för att "utveckla" området.

Och på samma sätt är det med övrig näringslivspolitik. Universitetet, forskning och arbetsplatser med krav på medarbetare med spetskompetens är inte i fokus. Istället handlar det om lastbilar, lagerjobb, handel. Visst är det nödvändiga jobb, men fokus är hela tiden samma. Socialdemokraterna bygger en stad för, av och med låglönejobb. Och det slår igenom även i den egna organisationen. En sammanpressad lönestruktur. Det är Kommunal som äger kommunens lönebildning. Akademikeryrken lågprioriteras. Lärare, sjuksköterskor, socionomer, arkitekter - det är bara att börja lista.

Detta har lett till att Örebro har en svag medelklass och få rika. Medelskattekraften är nästan 7 % lägre än rikssnittet. Det innebär, förenklat, att Örebroarna i snitt har 7 % lägre inkomst än genomsnittssvensken. Vi är helt enkelt lite fattigare.

Det finns sannolikt en del rent partipolitiska perspektiv i detta. Socialdemokraterna har ett egetintresse av att hålla människor kvar i låglönejobben. Det är där de har sina väljare. Det är inte för inte som Vivalla nu får alla möjliga projekt som ska "lyfta" området. Sossarna kan ju nu visa sig vara de goda gåvornas givare till de 80 % som röstade på dem där just för de löften de gav om att någon skulle ordna det för dem.

Men är det en långsiktig väg mot ökad välfärd, ökat välstånd och en långsiktigt hållbar kommun? Svaret är, ännu mer efter SvD-artikeln, ett rungande nej. När politiker tar över medborgarnas ansvar, passiviseras de och blir än mer bidrags- eller politikerberoende. Kortsiktiga projekt ersätter långsiktigt välståndsbyggande.

Det Örebro behöver är en helt annan politik. Istället för att motarbeta rikedom, som socialdemokraterna nu gör, borde vi jobba mer för att värna medelklassen, underlätta för fler att bli rika och finna vägar för att stötta människor att lyfta sig själva ur fattigdom och utanförskap.

Det borde vara självklart att en regionhuvudstad, universitetsstad och universitetssjukhusstad skulle ha en medelskattekraft som låg högt över rikssnittet, och där regionhuvudstaden ledde regionen vad gäller välståndsbyggande krafter. Men i Örebro är det tvärsom.

När Folkpartiet presenterar sitt budgetalternativ kommer vårt fokus att vara helt annorlunda än i den socialdemokratiska budgeten. Det behöver Örebro. Örebro behöver ett parti som inte motarbetar rikedom, utan som välkomnar den. Örebro behöver ett parti som ser människans inneboende kraft att själv ta ansvar för sitt liv, med den stöttning som behövs, men absolut inte mer än nödvändigt.

Den framtida välfärden är beroende av hur väl vi klarar av att få fler att bli aktiva medeklassmedborgare, inte hur många projekt för utanförskapsområden som politiker startar.

Media: SvD, NA

Intressant opinionsläge, även lokalt

I dagens demoskop är Alliansen betydligt större än de befintliga alternativen. S och MP får på riks knappt 41 % mot Alliansens 46 %. Om, vilket sannolikt allt färre tror, ett alternativ med S, V och MP skulle vara möjligt på riksplanet, innebär det att Alliansen och de rödgröna är jämbördiga. Frågan är vad MP i så fall väljer, ett samarbete med S och V, beroende av aktivt och passivt stöd av SD, eller en stabil majoritet med Alliansen. Man kan ju bara gissa...

Det finns andra intressanta aspekter på det som nu händer i svensk politik. En av dessa är hur ett riksvalresultat skulle slå igenom lokalt. Jag har använt valmyndighetens eget mandatberäkningsprogram och fått fram följande:

S får  21 mandat
M får 20
MP får 5
FP får  5
SD får 5
V får 4
C får 3
KD får 2

Mandatställningen blir följande:
S+KD+C får 26 mandat tillsammans.
FP+M+MP får 30 mandat tillsammans.

Ett maktskifte ligger nära.

Det sannolika är också att vare sig KD eller C kan tillräkna sig några stödröster från vare sig M eller FP lokalt. Förra valet märkte vi en tydlig överströmning av oroliga örebroare som de sista dagarna valde såväl C som KD istället för FP för att försöka rädda dem kvar i fullmäktige. Nu, efter att ha fått en socialistisk regim med C och KD som stödpartier, finns det inga skäl för allmänborgerliga örebroare att rösta på de två partierna. En röst på C eller KD kan lika gärna vara en röst på socialdemokraterna som på alliansen.

Det ligger kanske närmare till hands att vi efter valet 2014 kan se en ny trepartimajoritet formas i Örebro. Moderaterna under Anders Åhrlin fortsätter sin pragmatiska vandring som välfärdsparti. Miljöpartiet under Ia Malmqvist och Fredrik Persson vill, som partiledningen, forma sitt parti till ett liberalt grönt parti. Och Folkpartiet stärker sin liberala framtoning. Denna formation skulle kunna innebära spännande tankar för ett liberalt och grönt Örebro, med tillväxt och med välfärd istället för med slöseri och investeringar i socialistiska monument över politiker som ser sig själva som alla goda gåvors givare.

Det blir ett par spännande år framöver.

Media: EX, SVD,

Kulturhusbluffen, eller Lena Lånar (del 3)

Idag presenterade SKDC-kommunledningen planerna på ett nytt kulturhus. Det är egentligen en följd av ett socialdemokratiskt förslag som först formaliserades för ungefär 10 år sedan och som sedan blev en moton 2008.

Tanken har hela tiden varit att bygga ett nytt stort kulturhus på parkeringsplatsen bredvid det gamla riksbankshuset och konserthuset. Huset skulle rymma såväl bibliotek som andra arenor för kulturen. Visst låter det bra?

Under den förra perioden prövade vi frågan. Vi vägde kostnaderna för investeringen mot andra kostnader. Vi funderade över vilka intäkter vi kunde få genom försäljning av byggrätter. Vi vägde och avvägde. Och vi kollade med den dåvarande oppositionen vilka resurser de då var villiga att tillföra Svenska Kammarorkestern. Svaret var ganska tydligt. Socialdemokraterna var inte intresserade av att öka kostnaderna för orkestern. Snarare handlade det om att minska kommunens utgifter.

Det blev egentligen ingen svår fråga. Investeringskostnaderna skulle bli betydligt över 500 miljoner kronor, och då var det utan bibliotek. Med ett bibliotek landar vi säkert på några hundra miljoner till. Intäkterna för byggrätter handlade om en tiondel av kostnaderna. De årliga kostnadsökningen för Svenska Kammarorkestern och kulturen i det blivande kulturhuset låg i storleksordningen 50 miljoner kronor, lågt räknat.

För mig som styrde då var det viktigt att ha en ekonomi i balans. Välfärden kräver det. Det handlar om att eleverna i skolan ska få rätt förutsättningar, nu och i morgon. Det handlar om att vi har tillräckliga resurser för att trygga äldreomsorgen. Det handlar om att värna de sårbaraste människorna i Örebro, att ge välfärd till de som verkligen behöver det.

Mitt minne var i alla fall så långt att det sträckte sig till mitten av 1990-talet då socialdemokraterna tvingades att sälja kommunens guldkalv, Örebro energi, för att betala av på de lån som riskerade att tränga ut välfärden för örebroarna.

Men den nuvarande kommunledningen har inte det minnet. Jag har i en tidigare blogg visat på låneskuldens ökning med hittills fattade beslut. Men nu blir listan allt längre:
Sundinhallen i Vivalla  150 miljoner
Kulturhuset                   750 miljoner (?)
Vindkraft                       600 miljoner
Flygplats                       200 miljoner
Västerbolaget                200 miljoner (?)

Summa                        1900 miljoner, eller 1,9 miljarder, eller 1.900.000.000 kronor eller enkronor som staplas från Örebro till Milano...

Och då finns, som ni ser, inga investeringar i välfärd med. Och löfteslistan kan göras längre...

Tillsammans med nuvarande satsningar innebär det risker för en ökad låneskuld på upp emot 4,5 miljarder kronor. Av dessa ska kommunen direkt finansiera 2,6 miljarder. Det innebär ökade kostnader varje år på 250 - 300 miljoner kronor med dagens ränteläge.

Och de underliggande fakta 2012 är att kommunens verksamheter går mer än 50 miljoner kronor back. Det är kraftiga besparingsförslag i skolan. Äldreomsorgen går på knäna. Funktionshindrade ställs i kö.

Och vad händer om riksbanken har rätt och räntan fördubblas de kommande åren?

Jag påstår rent frankt att ingen i den nuvarande kommunledningen har någon som helst ekonomisk kompetens som behövs för att leda en kommun. Jag gör det efter att ha talat med tjänstemän på flera olika nivåer, som beskriver sina kontakter med kommunledningen om ekonomi som att tala med en vägg. Det finns inget intresse. Det är inte ekonomin som styr. Politiken har frigjort sig från världen och surfar fritt i det röda, där pengar och resurser flödar ur ett ymnighetshorn.

Det finns ett problem som är större än de flesta i det som nu sker. Socialdemokraterna och deras stödpartier kan ända fram till september 2014 sätta igång ett antal kostsamma projekt som är svåra eller omöjliga att avsluta. De sätter sprätt på pengarna, men någon annan får ta ansvaret när räkningen ska betalas.

Ibland funderar jag på om Baastad & Co egentligen redan nu planerar för en valförlust. För vem vill ta ansvar för en kommun där räntorna på lånen tränger ut elevernas rätt till kunskaper, de gamlas rätt till trygghet och de funktionshindrades rätt till ett fullvärdigt liv?

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Sämre än Sundsvall (inte bara i fotboll)

Idag har jag varit i Sundsvall för att "inviga deras" LOV-arbete. Den 1 oktober 2012 kör man igång bland annat hemtjänsten som en LOV-verksamhet.

LOV-en är en intressant lagstiftning. Mycket enkelt kan man säga att den handlar om att flytta makten, från politikerna till den enskilda äldre, till den enskilda funktionshindrade, till den i behov av social service. Politikernas roll blir att finansiera den tjänst som ska utföras, att skapa ett regelverk kring det, men att sedan låta individen bestämma.

Det finns partier som är emot LOVen. Partier som menar att besluten kring framförallt äldre människors vardag fattas bäst av politiker. Vänsterpartiet är den tydligaste motståndaren. Socialdemokraterna är, som så ofta numera, både mot och för.

I Örebro är det uppenbart att det finns ett starkt politiskt motstånd mot mer valfrihet för fler människor. Socialdemokraterna går i armkrok med Vänsterpartiet. Även om Lena Baastad i kommunfullmäktigedebatten förra veckan sade att hon var för vinster i välfärden (bara de gick att kombinera med kvalitet (som om det vore något problem...)) så kör hon frågan om valfrihet för fler i långbänk. Men hon är tyvärr inte ensam i sin tveksamhet och sin seghet.

När Folkpartiet ledde Örebro kommun var frågan om mer valfrihet uppe för avgörande flera gånger. Vi liberaler ville ha tydligare aktion från kommunens sida. Men såväl Rasmus Persson som Lennart Bondeson tvekade. Deras politik inom valfrihetsområdet har legat närmare Örebros socialdemokrater än liberalerna och deras egna partikamrater nationellt. Så trots idogt liberalt arbete, hann vi inte genomföra det vi menade var självklart, att ge äldre människor ökad makt över sina liv.

Och så står vi där vi står idag. Baastad kanske lovade att LOVen skulle vara genomförd på något område före 2015. Men vilket område, när och hur, återstår att se. Det är illa.

Svensk äldrepolitik har under lång tid karaktäriserats av en socialdemokratiskt präglad kollektivism. Människor som har uppnått en viss ålder (pensionsåldern) har gått från att vara medskapande medborgare till att vara passiva pensionsmottagare. Hela det politiska systemet har handlat om att skapa en passiviserad samhällsklass, de äldre, som tacksamt ska ta emot såväl pension som den service det kommunala vill bistå med.

Men de senaste åren har mycket skett. Framförallt beror det på att äldre människor numera vägrar att se sig som passiva pensionsmottagare. Man är inte gammal och passiv bara för att man fyllt 65 eller 67. Man är inte automatiskt gammal ens när man fyllt 75, 80 eller 85. Åldern sitter numera allt mindre i antalet levda år, utan i hur man mår och känner sig. Allt fler vill jobba efter folkpensionsåldern. Allt fler är aktiva allt längre. Allt fler vill bestämma över sitt liv även när man är gammal och skröplig.

För oss liberaler är den utvecklingen självklar och bra. Vårt politiska uppdrag handlar om att ge fler människor makt över sina egna liv. Vårt politiska uppdrag handlar om att låta politiken hantera det politiken ska göra, men inte mer. Politiken ska aldrig ta över det enskilda ansvaret. Människor, oavsett ålder, växer med ansvar. Ansvarstagande är självklart en plikt, ett krav, men det är också det som gör livet meningsfullt för fler.

När Alliansregeringen, med kristdemokraterna som ansvariga, gett fler äldre människor ökade möjligheter att bestämma över sina liv, borde det vara självklart att också äldre örebroare fick den möjligheten. Varför ska vi som politiker bestämma över sådant vi inte behöver?

När samma partier som bildade koalition Örebro efter valet 2010 tog över makten i Sundsvall, var ett av de första besluten att genomföra LOV-en, att ge fler äldre möjlighet att bestämma mer över sina egna liv. Idag, den 1 oktober 2012, startar hela processen. Det är spännande och bra. Och det har varit intressant att få lyssna till de tjänstemän som lett processen. Hur positivt de äldre (kunderna som man helt riktigt säger i Sundsvall) mött förändringen. Hur positivt det har förändrat den kommunala organistionen. Och hur spännande medarbetare och fack tycker att det är.

Men i Örebro är det långbänken som gäller. Det finns fortfarande en gemensam syn hos de som sitter på bänken, Baastad, Bondeson och Persson, att politiker vet bättre om vilken vardag äldre människor vill ha, än de äldre själva.

Ibland är tyvärr Örebro sämre än Sundsvall. Och inte bara i fotboll...

Visst är det tydligt att Örebro behöver en liberalare ledning.