Det politiska landskapet, avsnitt 6

Liberal revansch!

Under perioden 2002 – 2008 hade Folkpartiet en mycket intressant riksdagsledamot. Mauricio Rojas valdes in i parlamentet utan att vara folkpartist. Han kallade sig ”oberoende liberal” och blev inte partimedlem förrän ett par år i riksdagen. Rojas valframgång inledde en tid av diskussion kring medlemskap och organisation internt i Folkpartiet. Idag har denna diskussion avstannat. Det borde den inte gjort.

Det svenska partiväsendet är en närmast socialistisk rest av ett 1900-tal som inte längre finns. Partierna skriver allomfattande partiprogram som man i vart fall i teorin menar ska accepteras av alla medlemmar. När du en gång är vald, oavsett om det är till ett riksdagsuppdrag, ett fullmäktigeuppdrag eller ett uppdrag i en nämnd eller styrelse, ska du följa partiprogrammet. För de olika parlamentariska uppdragen innebär det ännu tydligare styrning. Den så kallade partipiskan viner i snart sagt alla frågor, förutom alkoholfrågan av någon outgrundlig anledning.

För oss som kallar oss liberaler borde detta vara oacceptabelt. Det finns ingen mall för vad som är liberalism. Det finns liberaler som är höger, vänster eller mitt emellan. Det finns liberaler som nästan är libertarianer i vissa frågor, medan de i andra är betydligt mer konservativa. Det finns liberaler i snart sagt alla partier utanför Folkpartiet. I januari 2011 har detta blivit än mer övertydligt när en av Miljöpartiets språkrörskandidater gör anspråk på att vilja leda ett liberalt parti.

När svenska väljare själva får karaktärisera sig, säger sig 27 % vara liberaler. Jag gissar att deras liberala agendor spretar lika mycket som min egen. Men för ett liberalt parti borde det vara självklart att sträva efter att nå dessa människor, att få dem att engagera sig för liberalismen och självklart rösta på det liberala partiet.

För att detta ska bli verklighet måste såväl partier, partistrukturer som valrörelser förändras. Jag vill peka på tre konkreta förslag som jag menar bör sjösättas så snart det är möjligt:

För det första: Bredda det liberala uppdraget. Liberal är man om man delar ett antal liberala grundvärderingar. Människans oändliga, jämlika och okränkbara värde. Individualismen kopplat till frihetsbegreppet. Det demokratiska uppdraget. Bildningens plats. Det finns säkert någon ytterligare som kan finnas i det minimala partiprogrammet. Men som liberal är man först och främst ansvarig för de egna handlingarna. De stelbenta strukturer som låser det politiska uppdraget inom partierna måste bort. För att få en liberal röst i vilket parlament som helst, måste man kunna visa att förslaget som läggs verkligen är liberalt. I valet 2014 borde betydligt fler kunna stå på våra valsedlar som just ”oberoende liberaler”, valda utifrån sin kompetens och sitt samhällsengagemang.

För det andra: Gemensamt agerande redan i valet 2014. Folkpartiet och Centerpartiet kan redan i valet 2014 gå fram under en gemensam partibeteckning, en valkartell, men fortsätta som enskilda partier. Det Liberala Partiet kan ha en folkpartistisk och en centerpartistisk underrubrik. Nomineringar, provval och listfastställande kan ske inom de nuvarande partierna. De nuvarande partistrukturerna kommer sannolikt ändå så småningom att självdö. Under tiden är det meningslöst att genomföra omfattande organisationsförändringar med sammanslagningar där själva sammanslagningsprocessen riskerar att ta resurser och engagemang från politiken och de externa kontakterna och ersätta dem med internt navelskådande.

För det tredje: Utvidga det liberala erbjudandet. Varför ska liberaler rösta på de nya moderaterna, på miljöpartiet, på socialdemokraterna, när det finns ett tydligare liberalt alternativ? Det finns en allvarlig risk att Alliansen utvecklas till ett enpartialternativ. Jag har i ett tidigare inlägg pekat på hur illa det vore. Det idag självklara politiska landskapet borde kännetecknas av en stark liberal axel som kan samverka med pragmatiska, men mer eller mindre oideologiska partier såväl till höger som till vänster.

Folkpartiet har alltid varit ett fritt och obundet parti. När andra partier lutat sig mot olika särintressen har Folkpartiet alltid kunnat stå fritt. Fritt att stötta det som måste stöttas. Fritt att kritisera det som måste kritiseras. Fritt att ta parti för de svagaste, ibland till och med mot det förkvävande allmänintresset, som det definieras av de idag stora partierna. Den friheten kommer att bli allt viktigare i en globaliserad värld där även ofrihetens krafter växer sig starkare.

En del av framtidens politiska landskap kommer även i fortsättningen att domineras av maktpartier, partier som ser ett förment allmänintresse som den överordnade ideologiska basen, partier som ständigt söker maximera väljarframgångar, partier som alltid söker att vinna genomsnittsväljaren för att genom den politiken attrahera maximalt antal sympatisörer. Problemet med den politiken är att den aldrig ställer de svåra frågorna, söker de långsiktiga svaren, prövar de obekväma sanningarna. Den platsen är fortfarande vikt för ett liberalt parti. Den platsen är fortfarande Folkpartiets.

I de avslutande inläggen ska jag redovisa några av de grundläggande tankar jag menar ska känneteckna det liberala uppdraget i framtiden.

Det politiska landskapet, avsnitt 5

Liberal revansch!

För att förstå mina tankar kring en liberal revansch måste jag sannolikt förklara min egen hemvist i Folkpartiet.

Under många år karaktäriserade jag mig själv som socialliberal, frisinnad, vänsterliberal. Positionen var inte självskriven utan snarare en motposition mot andra liberaler; nyliberaler, marknadsliberaler, högerliberaler, stadsliberaler. Dessa motpositioner är inte nya eller okända. Folkpartiet har under hela sin drygt hundraåriga historia kännetecknats av dualismen mellan de liberaler som haft social ingenjörskonst med förbättringar för de sämst ställda individerna som en huvudfåra, och de som mer drivits av marknadens frihet och funktion och individualismens rättigheter och krav. Under hela perioden har partiet hållits samman av vissa frågor. Det är inte för inte som Folkpartiet även idag är skolpartiet framför andra. För alla oss liberaler är skolan, utbildningen och bildningen central för såväl individen som samhället.

Jag använder idag allt mer sällan prefix till den liberalism jag menar mig förespråka. Skälet är enkelt. Min liberalism är inte antingen/eller. Snarare både/och. Jag håller mig till en rätt traditionell vänsterposition i flera frågor. Jag är pacifist. Naturvården och miljöfrågorna är centrala i mitt liberala engagemang. Den internationella solidariteten, främst med de sämst ställda i världen, har en given plats. Mitt kulturella intresse skulle nog av många kunna beskrivas som en vänsterposition.

I andra frågor är jag betydligt mer höger. Jag ser behoven av skattesänkningar för välutbildade som mer nödvändiga idag än fortsatta jobbskatteavdrag. Jag menar att arbetsrätten måste reformeras för att öppna idag slutna dörrar in på arbetsmarknaden. Jag har alltid varit för kärnkraft.

I en del frågor delar jag inte de värderingar som de flesta idag anses liberalt normativa. Min syn på moralfrågor ligger betydligt närmre gårdagens frisinnade, än dagens liberala, ja till och med konservativa partiers syn på etik och moral.

Genom hela mitt politiska liv har jag varit tydlig i hur jag vill att mitt parti ska utvecklas. Ofta har det varit i strid mot andra strömningar, mot partiledning och partiledare eftersom de företrätt andra riktningar än de jag ansett mig företräda. Under hela denna tid har jag också försökt vara tydlig i att för mig är det självklart att Folkpartiet har råd med interna ideologiska strider. Jag accepterar att jag inte är, och sannolikt aldrig kommer att vara, i majoritetsposition vad gäller många av de frågor jag drivit. Samtidigt menar jag att partiet skulle varit fattigare om inte också mina åsikter och de som har samma åsikter som jag skulle kommit fram och fått debatteras.

När jag läser de två ungdomsförbudens, LUF och CUF, inlägg på Newsmill den 7 januari slår det mig hur lite som hänt med vårt parti och tankarna kring partiets utveckling under den drygt 20-åriga period jag varit politiskt aktiv. Eller snarare, hur lite som hänt sedan 1970-talet då sammanslagningen först var på tal. Fortfarande handlar det om att två traditionella partistrukturer ska slås samman till en ny, men fortfarande lika traditionell, partistruktur. Det kommer aldrig att fungera. Ett plus ett blir i ett sådant scenario betydligt mindre än två.

Jag tror på ett närmare samarbete mellan de liberala krafterna i Centerpartiet och Folkpartiet. Men jag menar att det är för defensivt att hantera frågan som en partisammanslagning. Det känns mer som en reaktion på de nya moderaternas styrka och stöddighet, än en vilja att lyfta liberalismen. För att en liberal revansch ska bli möjlig måste vi tänka så nytt att vi åter hamnar i de tankar som bar 1800-talets svenska liberala parti.

Mer om detta i kapitel 6.

Den sträve guden

Läser Lena Anderssons kolumn i DN. Som vanligt är det väl inte glädje som skiner igenom. Däremot skiner något som måste karaktäriseras som ett närmast hatiskt förhållningssätt till kristendom igenom som vanligt. Jag minns fortfarande hennes sommarprogram för några år sedan. Hon använde sin dryga timme till att bara tala ner kristendomen utifrån rätt skruvade tolkningar av lösryckta bibelcitat. Men det var intressant.

Men i denna kolumn måste jag säga att hon träffat rätt. På pricken. Den bild som hon visar på av Svenska Kyrkan är rätt lik den jag har. Men vi ser på kyrkan från två håll. Hon från ett ateistiskt avståndstagande. Jag från ett kristet gemenskapssökande.

Västerländsk kristenhet i allmänhet, svensk kristenhet tydligare, och Svenska Kyrkan i synnerhet, har svårt med gudsbegreppet. Vilken gud ska man tro på?

Kan man tro på en gud som gör under? En som verkar i vardagen? Näe - det går ju inte. Det står ju i strid med vetenskapen.

Kan man tro på en gud som verkar ha en annan moraltro än vi har idag, inte bara när det gäller ekonomin och sjukförsäkringen? Näe - det går ju inte. Vi har ju rätt, vårt sätt att leva är ju det rätta.

Kan man tro på en gud som inte är politiskt korrekt? Näe - det går ju inte. Kyrkans framtid ligger ju i att anpassa sig till samhället.

Jag är inte bokstavstroende. Jag tror inte att Bibeln äger alla sanningar, att den är skriven av Gud en gång för alla.

Men jag tror på en Gud som är större än vi själva. En Gud som äger sanningen. En sanning som är större än vi själva. Som finns gömd såväl i Bibeln som i och hos andra som söker samma Gud.

Men om man relativiserar Gud och kristendomen, som jag tycker Svenska Kyrkan gör i alldeles för stor utsträckning just nu, blir det problem. Om Biblen bara blir ett antal berättelser, om det inte finns någon större sanning i just kristendomen, så har man problem.

För om man tror på en Gud som skapade världen, så måste väl han ha kraft att agera idag också?
Och om man tror på Jesus som både dog och uppstod, så måste det väl ha någon betydelse, för människor, idag?
Och om man tror på en Helig ande, det ogripbara som kan forma oss som människor till den grad att vi börjar tala främmande språk, så är väl denna Helighet inte begränsad till en pingst för 2000-år sedan?

Men det är kärvt att tro på en gud som inte alltid är politiskt korrekt. Den individualism vi nästan alla bekänner oss till idag har sina begränsningar. En av de tydligaste är att det inte är acceptabelt att bekänna sig till en Gud som är större, ofattbar, fruktansvärd.

Det Svenska Kyrkan, och övrig kristenhet, bör fundera över är om det är viktigare att vara PK än GK. Vinner PK slår nog kyrkan själv i spikarna i sin egen kista.

Sätt dit vandalerna!

Jag brukar ibland tala med Herr Herrman på Herrmans fisk på Engelbrektsgatan. Han har ofta mycket bra fisk. Vätternröding, krabbor av alla storlekar, vanlig vardagsfisk. Herrmans fisk är bland det roligaste som hänt Örebros affärsliv de senaste åren tycker jag (som inte är så mycket för mode eller annat sånt). Tillsammans med Örebro Ost, och den köttaffär som nu ska öppna på Rudbecksgatan, visar de på ett annat sätt att sälja mat. Istället för de enorma matbutikerna, där du ena stunden köper en köttbit, den andra tvättmedel och den tredje ett cykeldäck, så har du här en direkt relation med såväl produktion som produkt. Jag tror i vart fall att både kvalitetstänkandet och smaken blir bättre.

Men alldeles för ofta har vi inte pratat fisk i fiskaffären. Istället har vi pratat vandalism och skadegörelse. Djurens befrielsefront har flera gånger saboterat affären och inneburit att affärsinnehavaren belastats med stora kostnader. Det är så dumt. Det är så galet. Det är så - obeskrivligt meningslöst idiotiskt.

Jag kan bara fundera över vad de räknar med att åstadkomma. Att alla svenskar ska bli vegetarianer? Tvångsvegetarianer? Att ingen längre ska våga sälja kött, fisk eller ost? Är det någon med något vett innanför pannbenet som tror på detta?

Nej - dessa dåd är bara meningslös skadegörelse. Den är värre än många andra skadegörelser, eftersom den är satt i system, den är strukturerad och har enskilda människor och deras möjligheter att bedriva sina verksamheter som mål.

Man kan bli bekymrad över att det gång efter annan är möjligt för dessa grupper, dessa brottslingar, att få fortsätta med sina brott. Deras verksamheter är ett hot mot det öppna samhället, ett hot mot ett fritt näringsliv och ett hot mot det demokratiska samhället.

Brott och brottslingar av denna typ måste prioriteras av polis och åklagare. Vi kan inte tiga stilla för grupper som menar sig ha rätt att sätta sig över lagen, oavsett vilka de är. Sönderslagna fönster, klotter och annan skadegörelse satt i system måste stoppas. Djurens befrielsefront är inget annat än en människornas tvångsfront.

Media: NA, Tvärsnytt

Det politiska landskapet, avsnitt 4

Efter några dagars förkylning orkar jag med att publicera den fjärde delen av mina tankar kring dagens och morgondagens politik. Denna gång om förhållningen gentemot de nya moderaterna:


De senaste åren har Folkpartiet befunnit sig i regeringsställning. Allianssamarbetet som startade året före valet 2006 var en nödvändig förändring av det svenska politiska landskapet. Lars Leijonborg, Folkpartiets tidigare partiledare, hade varit inne på detta tidigare. Dels sade han att det sannolikt fanns för många partier i svensk riksdag. Dels menade han att man i ett nära samarbete även skulle kunna förhandla om partiernas hjärtefrågor.

Jag har varit tveksam till Leijonborgs ställningstaganden. Men jag tror numera att han bara var före sin tid. Det svenska partiväsendet kommer att förändras mycket de kommande åren. Sannolikheten att ett tidigare så stort och samhällsbärande parti som socialdemokraterna raderas från den politiska kartan är inte längre försumbar. Och de mindre allianspartierna riskerar att gå samma väg.

Hur ska då Folkpartiet förhålla sig till storebror (m)? Det är uppenbart att de nya moderaterna har en agenda för att bli det enda allianspartiet. Partiet jobbar oblygt både på att göra allianskollegorna till enfrågepartier, och lika oblygt att därefter ta över deras sakfrågeområden. Det sker på riksplanet. Och det kommer att ske på det lokala planet. Min kommunkollega Kent Persson (m) skriver detta i princip rakt ut på DN-debatt den 25 oktober 2010.

För Folkpartiet, och de andra små allianspartierna, finns i huvudsak tre vägar.

För det första: Acceptera att storebror bestämmer, söka en väg till ett alliansparti under moderat ledning.

För det andra: Bli ett enfrågeparti inom en bibehållen Allians, och hoppas på att såväl väljare som andra partier respekterar detta.

För det tredje: Söka att stärka den egna profilen, skapa en ideologisk motvikt till den ickeideologiska samarbetspartnern, och inom Allianssamarbetet formulera tydliga alternativa, långsiktiga strategier.

Det fjärde alternativet, att lämna Alliansen, är för överskådlig tid ett ickealternativ. De enda som skulle tjäna på detta är oppositionen.

Under lång tid har jag varit övertygad om att det andra alternativet är ohanterbart. Folkpartiet är månne förknippat med skola och utbildning. Men liberalismen begränsas knappast till en fråga. Detta blir alltså inte ett alternativ.

Under lika lång tid har jag funderat över om inte det första alternativet är det rätta. Partier finns inte för att de alltid ska finnas. Om ett parti hittar en väg som är acceptabel för hur ett samhälle ska styras och med klara liberala drag, kan liberalismen lika gärna vara en kraft inom, som utanför ett sådant parti.

Men allt mer har jag kommit att känna att även denna väg är en återvändsgränd. Det finns två skäl för detta. Det första är åter Per Schlingmans märkliga DN-debattartikel. Låt mig citera två stycken ur den:

”Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vi ska fortsätta utvecklas till att bli det samhällsbärande partiet i Sverige. Därför är ”hela Sverige” ett centralt perspektiv i vår fortsatta utveckling. Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land.”

”Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik.”

Det andra stycket pekar egentligen bara på vad jag tidigare skrivit. Det finns för moderaterna bara en väg att gå. De är centrum i svensk politik. Vi andra har att förhålla oss till dem, cirkulera som mer eller mindre beroende elektroner runt den kärna som bestämmer. Det är rätt stöddigt, milt skrivet.

Men slutet av det andra stycket, och hela det första, pekar på det som gör det omöjligt för en liberal att ingå i ett Alliansparti med moderaterna. Allmänintresset, detta enda och allena saliggörande ord som ersätter den ideologiska basen som tidigare varit grunden för de flesta svenska partierna (socialdemokraterna övergav ju sin ideologi på samma sätt under sin makttid).

Det finns två problem med en politik baserad på allmänintresset och som skapar konflikter med liberalismen: Behovet av att värna minoritetsintressen och bristen på långsiktighet.

För det första, behovet att värna minoritetsintressen: Liberalismen är en rörelse för allmänintresset. Partiets grund är att alla människor, oavsett ursprung, bakgrund och livssituation, ska ha samma förutsättningar att förverkliga sina liv. Allmänintresse så det skriker om det.

Men tänk om detta att förverkliga sina liv innebär att man blir en del av en minoritet. Ofta är det enkelt. Många minoriteter påverkar inte majoritetens möjligheter eller sätt att leva. Men andra gör det. Vad var allmänintresset på 1850-talet när frikyrkorna bildades? Vad var allmänintresset på 1920-talet när kvinnorna fick rösträtt? Vad var allmänintresset på 1940-talet när Sverige vänslades med Tyskland. Vad var allmänintresset på 1970-talet när nationalälvarna räddades? Vad är allmänintresset idag, religionsfrihet, frihet från religion eller religion på statens villkor?

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst. Naturligtvis kan man invända att allmänintresset alltid innebär en rätt för olikheter att få finnas, att heterogeniteten är en del av allmänintresset. Men i verkliga livet är det annorlunda. Det finns politiska beslut som kan återtas och göras om. Men det finns politiska beslut som är irreversibla, eller i vart fall har en mycket lång halveringstid. Och alla politiska beslut påverkar enskilda individer.

Detta för oss osökt in på den andra problematiken. Allmänintressets kortsiktighet.

Jag började för 25 år sedan på en doktorsavhandling i miljörätt. ”Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv.” var tanken att det skulle heta. Den är ännu inte klar… Ett av de problem jag då stötte på, och som senare har följt mig genom min politiska karriär, är allmänintressets kortsiktighet. Det finns en generationsproblematik (som också innefattar geografiska och etiska överväganden) inom natur- och miljövården som slår igenom i nästan alla frågor.

Klimatfrågorna: Vad ska jag göra för uppoffringar idag för att mina barnbarn kanske ska få ett bättre liv?
Miljöfrågorna: Vad ska jag köpa och inte köpa, använda och inte använda, idag för att människor runt om i världen kanske ska få ett bättre liv?
Naturfrågorna: Hur stor plats kan människan ta, innan livsväven, det globala ekosystemet, rivs upp?

En snäv tolkning av allmänintresset, ett intresse som mer ser till kommande val än till kommande generationer, väljer alltid det kortsiktiga framför det långsiktiga.

Klimatproblemen hanterar morgondagens teknik.
Gifterna i Kina, eller antibiotikan i Indien, kan vi lösa i morgon.
Människan är alltings mått och hennes livsrum känner inga gränser.

Om detta vore ett problem bara inom miljöområdet skulle vissa (även liberaler) mena att det var ett särintresse som fick hanteras separat. Men det kortsiktiga allmänintresset är inte bara en miljöfråga. Den spränger sin väg genom alla frågor.

Ekonomi och välfärd, utbildning och skola, etik och moral, människosyn och människovärde, kultur – jag kan fortsätta att räkna upp vartenda politikområde.

Problemet med ett parti som säger sig stå för allmänintresset är att det snarare blir följande än ledande, administrerande än visionerande. Det innebär att de flesta besluten blir kortsiktiga. Politikens roll blir att skapa en kortsiktig acceptans för politiska beslut, men inriktningen förblir oklar.

Politiken kan möjligtvis hantera ett administrerande partiväsende. Men demokratin klarar det inte. När partierna överger visionerna och formandet av samhället, kommer tomrummet att fyllas av andra. Och är det inte det vi ser idag? Skapas inte visionerna mer av företag, organisationer, föreningar, nätverk, än av partier? Och hur hanterar demokratin det?

För Folkpartiet återstår att söka bygga en stark liberal grund för ett fortsatt starkt liberalt parti. Det partiet kan aldrig bli en del i ett parti där allmänintresset ersatt den ideologiska basen. Det är ingen enkel vandring. Den leder sannolikt inte till några omedelbara opinionsframgångar. Men den är nödvändig.

Mer om detta i kommande inlägg.

(Läs även Peter Wolodarski på DN den 20 februari, finns knytpunkter)

Ökade försörjningsbördor

Läser på DN-debatt, om de ökade försörjningsbördorna för svenska kommuner. Det är bara en av många inlägg i en diskussion om det offentliga uppdraget som borde kommit för många år sedan.

Jag har bloggat om dessa problem ett antal gånger de senaste åren, senast den 2 mars 2010. Det har varit tydligt för oss som varit engagerade i kommunerna att pengarna inte kommer att räcka i framtiden. Själv har jag brukat skriva och säga att vi har kanske tre år på oss, fram till 2014-2015, innan det börjar bli allvarliga problem.

För Örebros del är det inte så bekymmersam läsning. Vår försörjningskvot ökar från 2,2 idag till 2,4 som mest. Det kan möjligtvis hanteras. Framförallt kan vi hantera det om vi bara behöver tänka på oss själva.

Men det kan och ska vi inte. Vi måste se detta såväl nationellt som regionalt. Örebro kommun, med den starka ekonomin vi har idag, måste ta ett regionalt ansvar. Vi måste se till så att såväl Ljusnarsberg som Hällefors har möjligheter att överleva. Örebro kan idag ta ett större regionalt ansvar än vad vi tidigare kunde. Koalitionens arbete har ökat styrkan hos kommunen. När sossarna tidigare misskötte kommunens ekonomi var de hela tiden tvungna att springa till staten för att be om mer pengar. Nu har vi en betydligt större styrka. Och vi kan bli än starkare.

Men det som DN-artikeln mest handlar om är att hela den offentliga sektorn måste våga förändras. Det finns inget utrymme för partier som låtsas som om det går att stå still och blicka bakåt. Denna konservativa romantism, som främst företräds av sossar och vänsterpartister och som tyvärr är väl företrädd i Örebro, kommer att leda välfärden in i fördärvet. Det som det nu handlar om är att vi måste säkra välfärden genom ökad effektivitet, längre arbetsliv, ökad invandring och så vidare.

Det finns enorma utmaningar i detta, utmaningar som visar på de stora politiska skiljelinjer som finns inom politiken, såväl lokalt som nationellt. Arbetslinjen mot bidragslinjen. Individualismen mot kollektivismen. Det öppna Sverige mot det slutna. Och så vidare.

Det blir ibland rätt övertydligt att liberalismen behövs i svensk politik!

Media: Tvärsnytt

Örebro växer!

2010 blev ytterligare ett framgångsår för Örebro, berättar Tvärsnytt. Fast de har lite fel. Vi växer med nästa 1500 innevånare, inte 800... Något mindre än vad som man kunde förvänta efter det första halvårets rekordartade ökningstakt, men otroligt bra ändå.

Man kan se att det främst är de stora städerna som växer. Stockholm, Göteborg och Malmö ökar kraftigt. Stockholms kommun ökar med drygt 17000 innevånare och flera kranskommuner har också kraftiga befolkningsökningar. Det är fantastiskt för dessa regioner som stärker sina möjligheter till utveckling och förnyelse.

Men utanför storstäderna (om man räknar Uppsala till Stockholmsregionen) är det bara Linköping som växer snabbare än Örebro. Vi är nu drygt 135.000 örebroare och vi blir bara fler. Det är lätt att tycka om Örebro.

Det finns många skäl till denna utveckling. Universitetet är en självklar del. Den goda arbetsmarknaden en annan. Näringslivet, kulturen, handeln, skolorna, servicen - Örebro är rätt bra på alla områden, för att vara lite blygsam.

Speciellt roligt är det att Örebro har ett positivt nettoflöde från alla områden. Vi ökar inte "bara" genom att vi "tömmer" övriga länskommuner, eller "bara" genom en inflyttning från utlandet. Vi har ett positivt netto från hela övriga Sverige. I jämförelse med Västerås blir det extra roligt. Vi fortsätter att knappa in på dem, samtidigt som vi har ett positivt netto från Sverige, medan deras ökning bara kommer från länet och från inflyttning från utlandet.

Det är rätt lätt att summera läget efter fyra år med Koalition Örebro vid makten: Det går bra för Örebro. Allt fler märker det. Grunden är lagd för en fantastisk utveckling. Nu går vi för en starkare vinst i omvalet den 15 maj, för att säkra denna utveckling!

Det politiska landskapet, avsnitt 3

Om att förhålla sig till de två stora.

Först (s).

Svensk liberalism har sedan 1930-talet för det mesta varit en oppositionsrörelse. Allt mer sällan det ledande oppositionsalternativet. Partiet har fått förhålla sig till andra partiers agendor, man har inte haft styrka nog att styra debatt och diskussion.

Partiet uppstod som en rösträttsrörelse, en folkskolerörelse, en frihetsrörelse. Då var motståndarna de konservativa högerkrafterna. Under 1900-talet har motståndarna funnits både till höger och vänster.

Man brukar beskriva 1900-talets andra hälft som den tid samtliga partier fick förhålla sig till socialdemokraterna och deras politik. Partiet hade en ställning som omöjliggjorde en annan politisk diskussion än den partiet ville föra. Och som om detta inte vore nog skapade partiet sig en maktbas som sannolikt är unik i västerländsk demokratisk historia. Inom alla områden kollektiviserades, socialdemokratiserades, välfärdsaktörer. Fackföreningar, försäkringsbolag, hyresgästföreningar, folkets husföreningar och folkparker, som god socialdemokrat kunde man leva hela livet i rörelsen.

Den unika maktbasen var ett resultat av att partiet valde en politik som skulle innefatta stora samhällsgrupper. I vissa delar förändrades politiken för att passa medelklassen. Ända från ATP-beslutet, som hade sitt syfte att nå medelklassen, till maxtaxan inom barnomsorgen sökte partiet en politik som skulle attrahera fler än de arbetare man i de demagogiska talen ofta vände sig till.

I andra fall förändrades medelklassen för att passa den socialdemokratiska politiken. ”Arbetariseringen” av yrken med tidigare mer akademisk botten förändrade såväl samhälle som partier. Lärarna blev inte längre välbetalda akademiker, utan snarare lågbetalda kommunaltjänstemän. Det kom att påverka synen på lärarna, på skolan och på utbildningen. På samma sätt är det med andra grupper med högre utbildning; sjuksköterskor, socionomer – ja i princip alla universitetsutbildade grupper inom offentlig sektor.

Folkpartiet och Socialdemokraterna är sprungna ur samma omvälvning. Men partierna tog ganska snabbt olika vägar. Frisinnets och liberalismens gränsdragning mot socialism och kommunism var glasklar. Det innebar att partierna snart blev varandras huvudmotståndare. Så har det varit under större delen av 1900-talet.

Det har alltid funnits en grundläggande skillnad mellan partierna, som gjort det förhållandevis enkelt att upprätthålla denna situation. För liberaler är individen politikens mål och medel. För socialdemokratin kan det lika gärna vara kollektivet, i någon av dess former. Ända in i dessa dagar består dessa skillnader. De valfrihetssystem som nu sjösätts motarbetas i större eller mindre grad av socialdemokraterna.

Individen mot kollektivet. Valfrihet och rätten till frihet från politik mot politiska överrockar och hierarkier.

Det finns inget idag som pekar på ett närmande mellan socialliberaler och socialdemokrater. Snarare tvärsom, när nu socialdemokraterna verkar söka sig vänsterut på den traditionella skalan.

Det politiska landskapet, avsnitt 2

Det blir allt tydligare att de nya moderaterna ser sig själva som det enda nödvändiga allianspartiet. Mer eller mindre tydliga angrepp inom allianskollegornas intresseområden blir allt vanligare. Vägen är självklart utstakad, tydliggjord bland annat genom Per Schlingmans artikel i DN den 12 augusti 2010. Men vad innebär det de facto?

Kristdemokraternas väg mot utplåning känns nästan ödesbestämd. Deras roll skulle idag lika gärna kunna vara som ett socialkonservativt nätverk inom en allt mer allsmäktig ”moderatism”. Det är svårt att se någon alternativ utveckling. Ett ytterligare betonande av de kristna värdena ger sannolikt få nya väljare. En mer liberal inriktning stöter bort de kristna kärntrupperna. Visst kan det finnas möjligheter, Sverige behöver partier baserade på stadiga värderingar, men de känns avlägsna.

För centerpartiet verkar vägen nästan lika glasklar. Partiet uppfattas inte som tydligt i någon fråga av de svenska väljarna. Landsbygdspolitiken är fortfarande det starkaste kortet. Kluvenheten, mellan de nya storstadsliberalerna och de ofta antingen rätt röda eller starkt konservativa landsbygdspartisterna, är kanske större än i något annat parti. Och samtidigt som den traditionella landsbygdscentern kontinuerligt minskar, så är det svårt att slå sig in i den liberala zonen som redan är tätbefolkad. Sannolikt kommer partiet att kunna räddas under en något längre period genom sin relativa styrka på landsbygden. Men om man inte finner en ny roll kommer utvecklingen att innebära utslocknande. Vad denna nya roll skulle innebära i ett land där urbaniseringen går allt snabbare är minst sagt oklar.

Återstår så Folkpartiet, Sveriges liberala parti. Sveriges skolparti. Partiet som sedan länge ansett sig vara det som de nya moderaterna nu lyckats peka på att de är. Ett pragmatiskt parti med en politik som passar många. Partiet som alltid varit det näst bästa alternativet för de flesta. För oss är trenden neråt än så länge mer svårtydd och i vart fall betydligt långsammare. Men är det ändå läge att ge upp den egna identiteten och inlemma sig i det stora partiet? Eller finns det en annan väg?

Jag har själv länge funderat i dessa termer. Jag hyser stark respekt för såväl statsministern som finansminstern och deras sätt att styra landet. Tanken på att ekonomin ska vara i balans, att arbete är vägen till välfärd och att var och en ska göra det som är möjligt för individen är bärande för oss socialliberaler.

Men jag har ändrat uppfattning. Det huvudsakliga skälet är den ovan nämnda artikeln av Per Schlingman. I sin allmänt hållna ton borde den ändå vara något som får alla liberaler att skälva. Undertonen i artikeln är inte bara att moderaterna vill växa. Det finns en strömning där Schlingman säger att ideologierna är döda, att partierna är meningslösa, att demokratin nu kan fulländas när moderaterna överger det traditionella partibegreppet, eller med Schlngmans egna ord: ” Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare.”

För de nya moderaterna är det allmänintresset som är överordnat. Det kan låta bra. Men för en socialliberal är det skrämmande. För: Vad är allmänintresset? Vem definierar det? Och följdfrågorna: Det som konkurrerar med allmänintresset, vem ska företräda det? Vem företräder de som inte är, och aldrig vill bli, en del av allmänintresset? Vem företräder de som till och med är emot allmänintresset? För mig, med rötterna i det frisinne som en gång uppstod som en motkraft mot ett påstått allmänintresse, blir detta centralt.

Per Schlingmans artikel skapar fler frågor än den möjligtvis var avsedd att besvara. Den skapar också grunden för ett liberalt uppvaknande, en liberal nytändning och ett skapande av ett tredje alternativ i svensk politik. Men detta kräver en djupare analys och argumentation. Jag återkommer om det i nästa artikel.

Det politiska landskapet, avsnitt 1

I ett antal bloggar ska jag fundera lite över det nya politiska landskapet. Det blir naturligtvis ett fokus på liberalismen, men det är i förhållande till och med avstamp i hur det andra partierna nu formerar sig. Det kommer att bli rätt många bloggar. Håll ut:

Det svenska partiväsendet är inte skrivet i sten. De senaste årens förändringar, med ett moderat parti som övertagit socialdemokraternas statsbärande roll och med en socialdemokrati på rask marsch mot utplåning, visar detta med all tydlighet. Men det finns fler tecken. Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken är kanske det mest tydliga.

Men under ytan pågår ännu större förändringar. Även om partiernas medlemstapp avstannat, innebär försvagade partier större svårigheter för en fungerande lokal demokrati enligt den modell vi hittills tagit för given. Tidigare har jag förutsett att 2010 skulle vara det sista valet svensk lokaldemokrati kunnat hantera. Det är möjligt att vi kanske kan klara valet 2014, men om inget omvälvande sker kommer det inte att finnas tillräckligt många aktiva partister för att fylla de tomma stolarna i fullmäktige, nämnder och styrelser.

Framförallt är det svårt att fylla stolarna med kompetenta förtroendevalda i aktiv ålder. Svårigheterna att kombinera framgångsrikt arbete med politik dränerar partierna på aktiva som behövts i den samhällsomvälvning vi står inför. Meningslösheten i de kommunala uppdragen, där man antingen är röstboskap, bara får information eller fatta beslut i tomma ärenden, klämd mellan en riksdag som vill visa handlingskraft genom att peta i det lokala, ett EU som allt mer påverkar vår vardag och en allt mer individualiserad och handlingskraftig befolkning skapar inte mervärden.

En del av denna utveckling beror på demokratins avideologisering. Det finns idag alldeles för få alternativa utvecklingsvägar för att partiarbetet ska bli attraktivt. Politiken har blivit en tävling om vem som kan administrera det rådande systemet bäst. Genom att det mediala samhället ständigt kräver att mer förenklade budskap, minskar också möjligheterna att problematisera överväganden som kan behövas för att förankra ideologier och ideologiskt förankrade beslut. Såväl demokrati som politik har blivit allt mer yta, och allt mindre djup. Framtoningen är viktigare än innehållet.

För socialdemokraterna har detta blivit övertydligt. Samtidigt som de nya moderaterna tar över frågeområde efter frågeområde, ofta med ungefär samma politiska lösningar som de gamla socialdemokraterna, famlar partiet efter en ny roll. Partiet upplevs inte stå på de arbetandes sida. Partiet upplevs inte modernt. Partiet upplevs inte som framgång, framtid eller förnyelse. Visst har en del sakpolitiska beslut spelat roll för socialdemokratins ökenvandring, men utvecklingen säger kanske mer om de nya kraven i det nya partilandskapet än om socialdemokratin.

Inom borgerligheten, eller som jag föredrar att kalla den, alliansen, har en liknande diskussion börjat, främst genom ett antal artiklar i SvD. När arbetslinjen är genomförd – vilken vision har då alliansen för sitt fortsatta arbete? Kan finansministerns goda kamerala sidor bära ytterligare genom en valrörelse, eller krävs något annat? Kan de nya moderaterna upplevas som nya även nästa val, eller blir de en del av ett förstenande system?

Och vart går de mindre allianspartierna?

Mer om det i nästa avsnitt.

Om val i Örebro Nordöstra valkrets

Valprövningssnämnden beslutade till sist om omval i Örebro kommun. Det blir val igen i Örebro. Det är ingen lycklig situation. Det borde vara självklart att vi har en demokrati som fungerar så väl att man inte ska behöva överklaga ett val i en stark demokratisk stat. Men nu är det fallet.

För mig är det ändå skönt att demokratin nu segrar. Valprövningsnämnden är mycket tydlig i sin kritik vad gäller två saker. Det första är ombudsröstningen. 17 röster är felaktigt avgivna.

Det andra är ordningen vid vallokalen i Vivalla, efter den så kallade "socialdemokratiska valskolan". Vid presskonferensen i riksdagen är kritiken från Valprövningsnämndens ordförande, regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson, oväntat hård mot hur socialdemokraterna hanterat frågan kring valtältets placering, och hur de genom det kollektiva röstningsförarandet, med kandidater ända inne vid valurnan, skapat oordning i vallokalen. Det är uppenbart att detta påverkat valresultatet på ett otillbörligt sätt. Det är lika uppenbart att "valskolans" syfte inte var en objektiv utbildning, utan ett sätt att på alla sätt få fler röster till socialdemokraterna.

Under de snart fem månader som gått sedan valet borde avslutats, har Folkpartiet fått skarp kritik av socialdemokraterna för att vi vågat överklaga. Björn Sundins ledarinlägg i Nerikes Allehanda den 1 november, socialdemokraternas reservation i valnämnden, otaliga socialdemokratiska kommentarer i olika medier där Folkpartiet i allmänhet och Johan Åqvist och jag i synnerhet märks ut som dåliga förlorare, är bara delar av en kampanj som inte tagit sin grund i omsorg om demokratin, utan snarare tvärsom.

Men nu har Valprövningsnämnden givit oss rätt. Demokratin har tagit ett steg framåt. Folkpartiet tog striden för demokratin, mot en betydligt större, resursmässigt starkare och betydligt mer cynisk socialdemokrati som helst ville lägga locket på. Det var en Davids kamp mot Goliat. Men vi vann! Det visar sig åter att deras självtagna makt, överhet och förljugenhet i längden inte kan vinna.

Demokratin måste vinnas var dag. I med- och motvind. Vi tog kampen för demokratin. Vi gjorde det i motstånd mot maktpartiet och alla dess resurser. Vi vågade. Vi vann!

Nu gäller det att örebroarna inser hur viktigt detta är för inte bara demokratin i Örebro, utan i hela Sverige. Vi får hoppas att detta blir inledningen på en förändring av vallagen och en förstärkning av demokratin där valhemligheten återställs, där alla röster räknas, och alla röster är lika mycket värda.

Och - En röst på Folkpartiet är alltid en röst för demokrati och öppenhet. Det har Sverige kunnat lita på i över 100 år. Det kommer Sverige att kunna lita på i 100 år till!

Media: DN, SVT, SR, SVD, Aftonbladet, Expressen, Radio Örebro, Tvärsnytt

Svenska Kammarorkestern

Idag hade vi styrelsemöte med Länsmusiken AB, huvudman för världens bästa Svenska Kammarorkestern. Mötet var faktiskt riktigt roligt stundtals.

Glädjen berodde dels på att det går bra för oss. Vi gör ett litet plusresultat, 62.000:- kronor. Genom att vi fått med SWICCO, Internationella körorganisationen" och Danskompaniet Raande Vo så har vi breddat utbudet och dubblat besöksantalet. Det är rätt fantastiskt.

Länsmusiken har oftast fått dras med underskott. Men genom en noggrannhet i styrningen, och med krav på ökade externa intäkter, så har det gått att få skutan i balans. Men den viktigaste delen är att koalitionen valt att öka det kommunala bidraget till länsmusiken. Vi har fått tydliga signaler från staten som tycker att vi satsat för lite i förhållande till statsbidragen. Det har vi rättat till. Det har inneburit att vi värnat den fantastiska verksamhet som bedrivs i Konserthuset, men också runt om i landet och världen. Svenska Kammarorkestern är en nationell och internationell pärla!

Men orkestern är så mycket. Nyss var man i Luleå för konserter, sen blev det Hjalmars Nyårskrock och plötsligt så är man inne i barnverksamhet med mellanstadiebarn som tar del av musiken mitt inne i orkestern. Snacka om förebilder och mervärden.

Kultur är viktigt av många skäl. Självklart är det viktigt i sig själv, det finns ett egenvärde att utforska människan genom kulturella yttringar. Men det finns fler. Hälsovärden, tillväxtvärden, skönhetsvärden.

För oss liberaler har alltid kulturen haft en självklar plats i samhället. Vi har också sett det som självklart att det ska finnas en tydlig offentlig finansiering av kultur. Det är genom vårt arbete här i Örebro som Svenska Kammarorkestern idag finns och kan fortsätta utvecklas. Vi har sökt bygga bryggor mellan partier för att värna denna fantastiska musikinstitution. Hittills har det lyckats.

Men nya utmaningar kommer:
Finansiering: Jag sjösatte en utredning kring den långsiktiga finansieringen av länsmusiken förra året. Det är viktigt att den utredningen kommer till ett bra resultat.

Regionalisering: Med den nya kulturkofferten finns risker att landstinget väljer att smeta ut de statliga kulturpengarna till länet på fler. Om det händer riskerar det hela Svenska Kammarorkestern.

Konserthuset: Vi måste få ett nytt konserthus. Men det kostar. Hur finansierar vi ett nytt hus, utan att det äter upp pengarna för orkestern?

Politiken: Det har funnits socialdemokratiska politiker som idag är med och styr Örebro kommun som har stått utanför konserthuset med protestlistor mot finansieringen av Svenska Kammarorkestern. Vilket inflytande kommer de att ha i sitt parti i framtiden? Vilka allianser kan vi liberaler i Folkpartiet bygga för morgondagen?

Örebro behöver Svenska Kammarorkestern. Min dröm är att Örebro fortsätter sin förvandling till en växande, levande, förändrande stad. En stad med många nya spännande arbeten och företag, universitetsutbildningar och världsberömda forskare. En sån stad med behöver ett rikt kulturliv. För att vi ska kunna rekrytera de bästa krafterna. För att vi ska öka livskvaliteten för fler.

Den kampen kommer jag och Folkpartiet i Örebro att fortsätta leda.

Örebro i behov av förändring

Just nu styrs, eller styrs inte, Örebro av 7 partier i någon variant på samstyre. Egentligen är det inte politiken som styr. Det har blivit övertydligt att det kraftfulla grepp koalitionen tog över ärendegång och ärendehantering förra mandatperioden nu havererat. Vi är tillbaka till ungefär samma variant som fanns när socialdemokraterna styrde förra gången. Då kom ärenden upp på kommunstyrelsens lista utan att någon politiker verkade sett dem. Det ändrade vi på. För oss är det en demokratisk skyldighet att ärenden i kommunen ska ha en politisk hemvist. Varför? Självklart därför att det är politiker och partier man röstar på, inte tjänstemän.

Folkpartiet var länge väldigt osäkra på att gå in i detta styre. Man kan nog säga att våra värsta farhågor har besannats. Det är omöjligt att styra en kommun där det finns ett antal partier som vill förändring, som arbetar med strukturella förändringar, som har ett antal tydliga visioner för Örebro, och ett par partier som säger nej, som tycker det var bättre förr, som aldrig brytt sig om strukturer och som verkar ha hur mycket pengar som helst till olika detaljfrågor.

Det är synd att vi som vann valet inte fick styra omedelbart efter valdagen. Koalitionen fick 2500 fler röster än de röda, nästan 49 % av örebroarna ville att vi skulle fortsätta mot 46 % för de röda. Örebro är inne i en sån fantastisk utveckling att vi behöver en stark och förändringsinriktad kommunledning.

För Folkpartiets del handlar det om att förändra Örebro i grunden. Från en stillastående kommun, byggd på kommunsocialistisk tro att det offentliga kan och ska göra allt, till en utvecklingskommun där vi tror på örebroarna och deras vilja och möjligheter att växa och förändra kommunen. Några exempel:

Folkpartiet har drivit universitetsfrågorna. Vi tror på universitetet som nav för såväl kommun som region. Vi menar att forskning och högkvalitativa jobb i entreprenöriella företag är framtiden. Vi vill rekrytera spetsföretag och spetskompetens. Sossarna ville ha lager och lastbilar...

Folkpartiet har drivit utbildningsfrågorna. Vi vill att Örebro ska ha Sveriges bästa skolor, där elever med alla typer av bakgrund och härkomst får bäst utbildning, där fokus ligger på kunskaper, där vi värderar lärarnas viktiga arbete högre, där vi mäter elevernas resultat för att kunna sätta in åtgärder tidigt, där vi kräver ordning och arbetsro i klassrummen. Sossarnas vill ha läxhjälp (deras viktigaste politiska fråga överhuvudtaget i Örebro - en fråga som inte ens har någon evidens för bättre inlärning)...

Folkpartiet har drivit de ekonomiska frågorna. Det är vi som har varit kommunens finansdepartement. Vi har ständigt pekat på behovet av att ha en ekonomi i balans. Vi har aldrig accepterat omotiverade underskott, ofinansierade satsningar, ohållbara löften. Vi har pekat på att många kommuner klarar av att driva sina verksamheter billigare än vi, men där kvaliteten är högre och medborgarna nöjdare. Vi har mätt och jämfört, följt upp, utvärderat och återkopplat. Vi har byggt Örebro så starkt att kommunen idag klarar sig utan att behöva ropa till staten när världen skakar. Vi vill använda den starka ekonomin för att bygga Örebro än starkare. Bättre företagsklimat. Lägre skatter. Starkare välfärd. Sossarna lovar som vanligt runt, sprider miljonerna kring sig och lär snart ha kommunen tillbaka till underskott...

Folkpartiet har drivit de demokratiska frågorna. Vi har haft ansvar för såväl dialogen med civilsamhället som med medborgardialogen. Vi har lyft Örebro från ett läge där kommunen var sluten och ovälkomnande till ett läge där vi är föregångare i Sverige vad gäller dialog med medborgarna. Vårt arbete med medborgarbudget, med avtalen med civilsamhället, med kommunens hemsida, med öppenhet och medborgarfokus har gett resultat. Vi har gjort Örebro mer jämställt, tagit Örebro från en position där även det grundläggande jämställdhetsarbetet saknades till en nationell topposition. Vi tog ansvaret för valkaoset, vågade överklaga och mot socialdemokraternas antipropaganda stå upp för ett öppet och demokratiskt valsystem. Och sossarna vill, ja vad vill de egentligen? Ingen vet...

Örebro har alla chanser att bli en framgångssaga i Sverige. Det handlar om att väcka en stad som vaggats till dvala av alldeles för lång tid av socialdemokratiskt ostyre. Det handlar om att vilja, att våga, att utmana, att tro på sig själv. Vi i Folkpartiet är övertygade om att Örebro har framtiden för sig. Vi vill gå in i det förändringsarbete som krävs med glädje, i samtal med örebroarna, med ögon och öron öppna för de människor som vill förändra Örebro tillsammans med oss.

Media: NA, Tvärsnytt

Dubbla bud(s)kap

ÖBOs ordförande Mats Sjöström har tidigare varit KS-ordförande. Visserligen gick det inte så bra ekonomiskt, men det berodde nog mer på den politik partiet förde än på Sjöströms ekonomiska kunskaper. Jag har ingen anledning att betvivla att han vet vad han pratar om.

Därför blir det märkligt att höra hans resonemang kring ÖBO och försäljningarna på Radio Örebro. Sossarna var emot försäljningarna, men nu när de är gjorda ska de använda pengarna. Men det hade inte behövts. Och ÖBO har pengar avsatta för de omfattande reparationer som måste till.

Är det någon som får det att gå ihop? Vilka pengar har ÖBO avsatta? Är det inte det som är det egna kapital som förstärktes genom försäljningarna? Eller finns det andra källor som Sjöström kan plocka ur? Knappast. ÖBO skulle med socialdemokratisk ledning varit ett svagare företag än vad det är idag.

Och kan han lova att ÖBO ska renovera massor, utan att det någonsin kommer att påverka hyrorna? Knappast! ÖBO behöver satsa miljarder på både nybyggnation, ombyggnation, renoveringar de kommande åren. Det kommer att innebära påfrestningar. Men ÖBO kan klara det om det finns en ledning i såväl bolag som kommun som inser vad som behöver göras.

Tyvärr gör sig Mats Sjöström till tolk för den dåliga politik sossarna fört i Örebro de senaste åren. Framförallt handlar det om ÖBO. De överdrifter som de spridit bland ÖBOs hyresgäster när de tillsammans med Hyre(s)gä(s)tföreningen knackat dörr har skrämt och oroat många, helt i onödan. Jag har fått mail och samtal av oroliga människor som trott sig behöva flytta, som trott på enorma hyreshöjningar, som oroats av att allt ska bli sämre, ofta grundade i den information från (s) och HGF(s) de trott på.

Sanningen är ju den att även Mats Sjöström tycker att ÖBO ska sälja. Det har funnits en total enighet i ÖBOs styrelse om att bolaget ska krympa där man är monopolistisk. Men när det kommer till kritan vågar man inte, utan menar att det är någon annan typ av försäljning man åsyftar, en försäljningstyp som är svårförklarlig.

Men Mats Sjöström är klok. Han inser att ÖBO behöver sälja för att fortsätta vara ett stabilt och välmående företag, om man ska klara av de utmaningar vi vill att ÖBO ska vara med och lösa. Integration. Fler jobb och fler arbetsplatser. Bättre äldreboenden. Skarpare klimatansvar. Tyvärr verkar han inte kunna sätta sig upp emot den del av partiet som styr partiet i Rådhuset. Där är det viktigare att kunna kampanja mot nödvändiga försäljningar, än att ta ansvar för integration, fler jobb och arbetsplatser, nybyggnationer, renoveringar och ombyggnationer för bättre klimatansvar.

Resultat

Så närmar sig då resultatet för 2010 sitt offentliggörande. Som vanligt under koalitionens period visar det på ett rejält plus. 2010 blir det ungefär 230 miljoner kronor. Under mitt ledarskap har Örebro haft plus i kassan varje år, trots internationella kriser. Det är tyvärr alltför unikt. Under främst socialdemokratisk ledning har Örebro tidigare karaktäriserats av underskott efter underskott. Men koalitionen har klarat av att hantera såväl verksamheter som ekonomi. Det samlade resultatet 2007 - 2010 är ungefär en miljard kronor. Det har inneburit att vi kunnat satsa mer på investeringar och långsiktiga strukturåtgärder än någonsin tidigare. Örebro har under vår tid blivit bättre på i princip alla områden.

En av mina viktigaste uppgifter som kommunstyrelsens ordförande var att hålla ordning på ekonomin. Det var rätt kärva budskap i början. När många kommuner bytte ledning efter valet 2006 lät flera kommuner ekonomin löpa iväg. Jag valde en annan väg. Istället för att gasa på, bad jag koalitionen om förtroende för en försiktigare väg. Tillsammans kunde vi påbörja vandringen mot en kommun som hade ekonomin i balans. Det var nödvändigt efter åratal av socialdemokratisk vanskötsel.

Vi fick kritik då, Björn Sundin (s) myntade uttrycket "De sparar inte för att de måste, utan för att de vill." Den kritiken har fortsatt. Under Lena Baastads (s) ledning har socialdemokraterna i Örebro haft mer pengar till i princip allt, utom möjligen torgombyggnationerna.

Tyvärr verkar denna socialdemokratiskt slösaktiga inställning fortsätta. Det är inte svårt att summera olika löften i mångmiljonbelopp. Jonas Karlsson (s) vill att Örebro ska betala 50 miljoner mer än vad vi behöver de kommande åren för kollektivtrafiken. Kravet på rätt till heltid kostar sannolikt tiotals miljoner kronor. Och sedan kommer alla "smålöften", löften som summerar miljon efter miljon på utgiftssidan. Fritidsgårdar, snöröjning, bibehållna skollokaler... Det finns ingen ände. Och på intäktssidan är det lätt räknat med åtgärder.

Det visar sig tyvärr alldeles för tydligt att socialdemokraterna i Örebro väljer att riskera Örebro och örebroarnas pengar på samma sätt som tidigare. Det kommer att leda till nya underskott, nya nödstopp och sämre välfärd. Det är bara att hoppas att örebroarna lärt sig läxan.

Koalitionen har visat att det går att förena en god ekonomi med ökad kvalitet inom verksamheterna. Under Folkpartiets ledning förändrades bilden av Örebro, från ett bekymmersbarn till en framgångssaga. Den utvecklingen vill vi fortsätta leda.

Media: SVT Tvärsnytt,

Klimat

Är det nån som funderat på alla dessa vädernyheter. Expressen, DN, Aftonbladet, SVT, SR - ja överallt kan man läsa rubriker om väder. Här hemma är det vinterstorm på g i Skåne och Halland. I Australien brinner det på ena sidan för att det är för torrt medan aussierna vadar i djupt vatten på andra sidan "ön". I USA är det snöstormar. Bara för att nämna något.

Som alltid säger meteorologerna att man inte kan säga att just en enskild väderhändelse beror på det förändrade klimatet. Men ser man till helheten är det nog rätt sannolikt att världen håller på att förändras.

2010 var det varmaste uppmätta året hittills. En varmare atmosfär innehåller mer energi och det innebär kraftigare väderfenomen. Även för oss här uppe i norr, där vare sig sommar eller vinter var någon värmeexplosion, drabbas av detta. Det är nog läge att börja fundera över vad vi ska göra.

Det finns inte så stor sannolikhet i att det kommer att bli någon politisk enighet kring vad som måste göras. Världsledarna är för oeniga och har för olika agendor. Kina ska växa så det knakar. USA måste värna arbetslinjen. Utvecklingsländerna vill utvecklas. De industrialiserade länderna vill värna sina intressen. Alla vill att någon annan ska ta huvudansvaret. För den som är intresserad av spelteorier borde det vara enkelt att visa att det aldrig kommer att leda framåt.

Sen finns det olika sätt att försöka lösa utmaningen också. En del vill gå bakåt. Lösningen på klimatproblemen ligger i att vi gör mindre, tar mindre plats, reser mindre, handlar mindre, arbetar mindre. De som är mest kontroversiella talar om att jorden inte klarar av så många människor som finns idag. Jag tror inte detta är rätt väg.

Det finns andra som talar om att det löser sig. Människan har alltid hittat på lösningar på alla utmaningar. Om vi bara tar det lugnt kommer forskning och näringsliv att hitta på rätt lösningar. Jag tror inte på det heller. Främst av den anledningen att alldeles för många bolag, och enskilda, har en alldeles för kort planeringshorisont. Klimatförändringarna och deras lösningar har ett tidsperspektiv som ligger bortom kvartalskapitalismen.

Istället måste vi hitta vägar tillsammans. Det privata näringslivet måste ta sin del, söka lösningar att producera och låt oss konsumera utan att det påverkar klimatet negativt. Det civila samhället måste hjälpa oss konsumenter att konsumera klimatvänligt, och göra det på ett positivt sätt, inte som en uppoffring. Och det offentliga samhället måste skapa tydligare regler kring vad som gäller och kommer att gälla. Tillsammans med näringslivet måste vi skapa en grund för ny forskning, nya lösningar på gamla problem, hitta ekonomiska incitament för att snabba på en utveckling som måste till.

Men det viktiga är att utvecklingen måste gå framåt, inte bakåt. Vi kan möjligtvis drömma oss tillbaka till en värld som i alla fall nu verkar behagligare. Men vi kan aldrig gå tillbaka vare sig i tid eller utveckling. Vi måste finna vägar att utvecklas som människor i en värld som fortsätter att krympa. Där vi fortsätter med allt mer kontakter mellan alla människor i världen. Där vi fortsätter att knyta band, genom resor, handel, utbyten av kultur, utbildning och så vidare.

Jag har talat om dessa utmaningar på Folkpartiets partistyrelse idag. Jag ser denna utmaning som en av de viktigare liberala utmaningarna de kommande åren.

Direktörslöner

LO skriver på DN-debatt idag om löneskillnader i Sverige. Man visar på att skillnaden mellan den genomsnittlige industriarbetaren (vem nu det är?) och de 50 högsta topparna ökar allt mer sett över 30 år.

Och vad är problemet?

Är det ett problem att folk blir rika? Är LO inne på samma koncept som Vänsterpartiet? När Folkpartiet säger att det ska bli lättare att bli miljonär i Sverige, säger Vänsterpartiet tvärsom. Men frågan är väl inte om det ska vara lätt eller svårt att bli miljonär, frågan är på vilket sätt man blir det.

Det verkar vara helt OK för de flesta att bli miljonär på lotterier och spel. Det verkar lika OK att bli miljonär på sport, eller på musik eller kultur. Men det är inte OK att bli miljonär på hårt arbete, på uppfinningar, på kompetens inom näringsliv eller ve och fasa - inom politik.

Egentligen borde det väl vara tvärsom. Vi borde väl hylla de som genom utbildning eller genom uppfinningar eller via att utveckla bolag och näringsliv gynnar både sig själva och samhället. Miljonärskap genom sport och kultur är väl OK. Men frågan är vad miljonärskap genom spel och lotterier egentligen tillför samhället.

Men det är alltså tvärsom. Det är illa. Det säger rätt mycket mer om ett samhälle än såväl debattartiklar som politiska initiativ. Det vore bättre om vi gladde oss åt de framgångsrika människorna och försökte ta efter dem

Finns det då inga problem? Jo - självklart.

Om miljonärerna blir fler, och de med lägst inkomster får allt lägre inkomster, är det oacceptabelt. Men det som sker i Sverige, och världen, är att även de fattigaste blivit rikare, men i långsammare takt. Visst kan vi önska att denna takt skulle vara snabbare, jag är en av dem som tycker att det är viktigt med ökad global solidaritet, men frågan är hur denna utveckling sker bäst?

Och i Sverige är problemen sannolikt än mindre. Fattigdomen här är inte absolut, utan mäts relativt ett genomsnitt av befolkningen. Vi har system som bär dem med lägst inkomster. Ibland fungerar det inte men systemet finns och omfattas av alla partier. Så så länge vi får fler miljonärer, och att miljonärerna blir rikare samtidigt som de med lägst inkomster också får högre levnadsstandard, är det väl OK?

Jag måste erkänna att jag har en del andra invändningar också. Framförallt handlar det om hur lönerna och arvodena sätts. Det är OK med höga löner, om de baseras på att man är kompetent och framgångsrik. Men är det OK med bonusar? Jag är tveksam. Om man ska ha bonusar för ett bolag så måste de baseras på en långsiktigt hållbar utveckling. Man måste också vara klar över att det är bonustagarens insatser som gjort utvecklingen möjlig. Banksektorns utveckling fram till kraschen 2007 är väl ett typexempel på när man inte kan säga att det är klart att det är ledningarnas utveckling som skapat framgången. Jag har i flera andra bloggar pekat på att jag tycker att bonussystemen skulle avvecklas, om inte på andra sätt så med skattemässiga nackdelar gentemot lön.

Det finns ett antal andra problem också. Ett av de tydligare är att ett samhälle där skillnaderna blir för stora blir ett instabilt samhälle. Det måste finnas en förståelse från de många för att de få i toppen har en viss inkomstnivå och en viss levnadsstandard. Blir skillnaderna för stora riskerar vi att hela samhällssystemet ifrågasätts. Men jag gissar att vi har rätt långt kvar att gå i den riktningen i Sverige.

Jag lyssnade på ett radioprogram för en tid sedan om hur man byggde ett stabilt välfärdssamhälle. Det fanns två likvärdiga huvudspår. Det ena var att man byggde ett samhälle med små skillnader. Det andra att man tillät större skillnader, men där skillnaderna var baserade på förståeliga incitament. Frågan är vilket av samhällena som har bäst överlevnadsstrategi i det långa loppet. Då blir man snabbt djupt filosofisk: Vilka krafter vill och kan vi använda för att förändra och förbättra samhället på längre sikt? Den diskussionen är värd ett antal separata bloggar.

Örebro vs länet

I veckan har framförallt Jonas Karlsson (s) landstingsråd med ansvar för bland annat länstrafiken, talat in Radio Örebro om att Örebro fått betalt av andra kommuner för att öka bussåkandet. Sanningen är att Örebro i år egentligen betalar 50 miljoner kronor för mycket. Örebroarna betalar alltså en extra länsskatt på 50 miljoner, ungefär 25 öre per hundring, för länstrafiken. Detta blir tydligt när staten nu lagstiftat om att kollektivtrafiken ska ha en enda huvudman, och att detta blir landstinget.

I och med att nu huvudmannaskapet förändras, innebär det också att man skatteväxlar. Det som tidigare var skatt till kommunerna för länstrafikens andel blir nu skatt till landstinget. När man räknar samman detta visar det sig att Örebro vinner 50 miljoner kronor, medan övriga aktörer förlorar lika mycket.

Nu vill Jonas Karlsson (s) att örebroarna ska tycka synd om landstinget och de övriga länskommunerna och betala 50 miljoner om året för något annat. Jag delar inte den uppfattningen.

Örebro är regionens huvudstad. Vi har ett stort ansvar för hela regionens utveckling. Under min period som KS-ordförande tog detta arbete enorm fart. Örebro upplevs nu betydligt mindre som storebror än vad kommunen gjorde under socialdemokratiskt styre. Det är bra. Den utvecklingen ska fortsätta.

Vi har också ett ansvar för att kollektivtrafiken fungerar. Vi måste öka arbetspendlingen och utbildningspendlingen, både till och från alla länskommuner, men också till orter och kommuner i angränsande län. Visionen måste vara att Örebro blir regioncentrum i den nya stora Svealandsregionen.

Men ansvaret kan aldrig byggas på krav på att örebroarna ska betala skatt för sådant som andra kommuner, eller landstinget, har ansvaret för. Det är i och för sig olagligt, men det har alltid funnits sätt att kringgå detta. Nu diskuteras att Örebro ska ta ansvar för stadstrafiken, för flygplatsen, för ökade investeringar i länstrafiken, o.s.v. Det är ett antal jättedåliga alternativ.

Stadstrafiken kan inte brytas ur länstrafiken. Lagen sätter stopp för det.
Flygplatsen är och har alltid varit en regional angelägenhet.
Investeringar ska hanteras av kommunerna för kommunerna.
Och så vidare.

Mitt ansvar har varit att sköta Örebro kommuns ekonomi. Det har gått bra. Men det har inte varit enkelt. Det har handlat om att säga nej till rätt många förslag från alla möjliga håll. Det är inte alltid detta är det populäraste. Men det är nödvändigt om man ska klara vården, skolan och omsorgen. Om man ska värna miljö, klimat och kultur.

Det har vi i koalitionen lyckats med de senaste fyra åren. Det målet kommer jag aldrig att vika från. För välfärdens skull.

Kulturpolitik

Sitter på ett möte om den nya kulturpolitiken efter Kulturpropositionen. Bland annat kring hur vi som region ska hantera det som först hette Kulturportföljen men som sedan blev Kulturkofferten (ska rymma mer - men inte pengar...).

Det är intressant att höra såväl Kulturrådet som Landstingets tjänstemän redogöra för hur man ska utveckla kulturen i regionen. Det är stora förändringar på gång. En del bra, en del sämre.

För att ta det goda först: Kulturpolitiken får ett uppsving. Den blir en regional angelägenhet. Kulturen kan bli en fråga för såväl regionpolitiker som kommunala politiker på ett helt annat sätt än idag. För oss som folkpartister är det välkommen läsning. Vi har arbetat med kulturfrågorna i alla år. Ser man på den nationella kulturdebatten idag förs den ofta från Stockholms stadshus och det folkpartistiska kommunalrådet Madeleine Sjöstedt. Hennes DN-debattartikel om Stockholms innerstad är en av de intressantare jag läst på senaste tiden. Jag har länge försökt driva på kring en skarpare profil vad gäller stadskultur i Örebro. Efter socialdemokraternas rivningshysteri hamnade vi i ett läge där inte Örebro innerstad förskönades, vare sig av hus eller ytor. Nu har vi börjat en förändring, men den kan och ska bli starkare.

Men åter till Kulturkofferten. Och till en utmaning.

Det finns en risk att när Landstinget eller regionen får ansvaret för tidigare statliga pengar, så kommer man att smeta ut pengarna mer jämt över länet. Det handlar om att öka tillgängligheten (inte för funktionshindrade utan ha kultur nära fler). Det låter kanske bra. Men det är förenat med enorma risker. Som ansvarig för Svenska Kammarorkestern vet jag hur viktigt det statliga stödet är. Jag vet också att det inte finns någon krympmån för orkestern, snarare behöver den mer resurser för att värnas och betydligt mer resurser för att fortsätta utvecklas. Så för oss är det enormt viktigt att vi får tillräckliga resurser för att bibehålla och utveckla kvaliteten.

Men Örebro Läns Landstings socialdemokratiska ledning har på andra områden haft en tyvärr alldeles för tydlig inriktning på att smeta ut resurser, utan att fokusera på kvalitet. Sjukvården är kanske det tydligaste. Så vad händer nu med kulturen?

Jag vet ännu inte. De signaler jag får från ansvarig landstingspolitiker, Irén Lejegren, är ändå positiva. Jag hoppas att hennes ord får genomslag i resten av hennes parti.

Men det jag vet är att Svenska Kammarorkesterns betydelse för kommunen, för regionen och även för landet inte kan överskattas. Och jag vet att jag och Folkpartiet kommer att fortsätta att kämpa för kulturens plats i samhället, och Svenska Kammarorkesterns fortsatta utveckling som världsledande kammarorkester.

Kollektivtrafikfinansiering

I dagens Radio Örebro går två socialdemokrater ut och menar att resten av länet betalar för Örebros stadsbussar. De talar om en omvänd Robin Hood-skatt. Inget kunde vara mer felaktigt. Sanningen är att örebroarna betalat en extra länsskatt för bussarna på idag upp emot 50 miljoner kronor per år. Skälet är att den fördelningsnyckel som beslutades 2002 lade för stort ekonomiskt ansvar på Örebro. Nu ska den nyckeln, skatteutjämningssystemet, göras om. Det kommer att innebära en rättelse, så att Örebro och örebroarna får en rättvis fördelning av kostnaderna.

Då var det Jonas Karlsson kommunalråd och styrde Örebro. Kollektivtrafiken var hans ansvarsområde. Antingen var han medveten om att han pålade örebroarna en extra länsskatt, vilket är illa, eller så var han okunnig, vilket är än värre.

Nu är Jonas Karlsson landstingsråd och styr landstinget. Då går han ut med uppenbart felaktiga siffror kring vem som betalat vad. Det känns som om den interna socialdemokratiska länspolitiken, kraven på att hålla ihop socialdemokraternas länsorganisation, är viktigare än sanningshalten i påståendena. Inför de diskussioner som kommer om att Örebro behöver betala mindre, och landstinget och övriga kommuner mer, måste socialdemokratiska kommunalråd i de mindre kommunerna hållas lugna. Den gemensamma fienden blir då Örebro kommun. Det är illa, mycket illa.

Örebro kommun och Örebro län behöver en bättre kollektivtrafik. Vi behöver öka arbetspendlingen, och utbildningspendlingen, i länet och gentemot angränsande län. Ska vi bli den nya regionhuvudstaden i den kommande regionen Örebro-Västmanland-Värmland, så måste vi se till så att vi har en än bättre fungerande kollektivtrafik. Men arbetet ska ske med öppna kort. Vi måste ha politiker som kan ställas till svars för de kostnader, och den kvalitet, trafiken har. Det får inte ske genom dolda uttaxeringar.

Valprövning igen

Valprövningsnämnden fattade inte beslut idag heller, skriver NA, DN, SR, Aftonbladet, SVT. Det är i och för sig inte märkligt om man ser till de senaste dagarnas information. Men det är extra bekymmersamt. Varför? Jo - det sätter ytterligare en av de demokratiska bastioner som inte borde kunna rubbas på en vacklande pinne. Skälen? Tre. Listade nedan.

1) Redan förra veckan kunde det socialdemokratiska kommunalrådet Lena Baastad berätta att Valprövningsnämnden inte skulle fatta beslut förrän den 11 februari. Hur kunde hon veta det? Sannolikt att någon av hennes partivänner i nämnden läckt. Detta är inte heller första gången information om förseningar kommer från (s) i förväg. Om detta skett, att någon av Valprövningsnämndens ledamöter läckt information så är det illa. Valprövningsnämnden är inte att jämställa med en kommunal nämnd. Den är snarare en domstol som utifrån en oöverklagninsbar myndighetsutövning har att döma kring ett val. Information från nämnden ska läcka lika lite som information från överläggningar från en domstol. Men det verkar sannolikt att i vart fall ett parti menar att detta inte gäller dem och deras ledamöter.

2) Om nu någon ledamot läckt kring när ett beslut ska fattas, vilken övrig information har delgivits de lokala socialdemokraterna? Om Lena Baastad och socialdemokraterna i Örebro har mer information om övervägandena i nämnden är det inte mindre än en demokratisk katastrof. Socialdemokraterna i Örebro är en av parterna i avgörandet. Det är deras "valskola" med återföljande kollektivröstning som är en av de avgörande faktorerna i bedömningen. Det är en av deras kommunalrådskandidater som ombudsröstat utan att ha kunnat fylla i ombudskuverten rätt (och kanske gjort sig skyldig till brott). Om någon av Valprövningsnämndens socialdemokratiska ledamöter kontinuerligt informerat de lokala partivännerna visar det hur illa det demokratiska systemet hanteras av Sveriges (fortfarande) största parti.

3) Om information kontinuerligt ges mellan socialdemokraterna i Örebro och deras partivänner i Valprövningsnämnden måste man fundera över varför förseningarna kontinuerligt kommer. Som Nerikes Allehandas ledarblogg skriver idag så borde det vara enkelt att fatta ett beslut om omval. Men uppenbart är det inte så. Varför? Det enda skälet jag kan finna är att man inte är överens om motiveringen till beslutet. Varför är man då inte det? Det sannolika är att ett beslut om omval också borde innehålla skarp kritik mot den socialdemokratiska kollektivröstningen. Men denna aktivitet var planerad av den lokala partiledningen, Lena Baastad, Björn Sundin, Aala Idris, och med medverkan av partiledaren, Mona Sahlin. En skarp kritik mot detta skulle påverka både det lokala partiet, och partiet centralt. Alltså handlar det om att mildra kritiken, att föra över kritik på andra. Även detta är, om det sker, inget mindre än en av de allvarligaste demokratiska skandalerna i Sverige i modern tid. En överprövning av ett valresultat, en process som borde vara administrativ, politiseras. Bedömningen om valhemlighet och individuell röstning (demokratins grundstenar) åsidosatts, bedömningen av ombudsröstningens giltighet, bedömningen av oordning och politisk propaganda i vallokaler blir en fråga som politiseras. Det är, om det sker, något som förpassar Sverige, och tyvärr Örebro, till en plats nära de demokratiska staternas sophög.

Under de nästan fem månader denna process har tagit har jag ett antal gånger blivit tvungen att fundera över min tilltro till det svenska demokratiska systemet. Jag har tyvärr blivit tvungen att ifrågasätta det av flera skäl. Ett rimligt beslut från Valprövningsnämnden, med en väl skriven motivering, kan kanske återställa någon av denna tilltro. Men för mig blir det allt mer nödvändigt med en omfattande förändring av såväl Vallagen som Brottsbalkens stadganden om brott mot allmän verksamhet (innefattar brott vid val) för att jag ska kunna säga att Sverige är ett land där demokratin verkligen fungerar, där varje röst väger lika mycket och där inget parti låter ändamålen helga medlen.

Vackra hus

Örebro växer. Idag presenterar Nerikes Allehanda de nya men förminskade planerna på byggnation vid Alnängarna. Det är bra att det kommit till så konkreta planer. Örebro måste få till fler bostäder för de tusentals nya örebroare som kommer till varje år.

Men utifrån den bild som ges i Nerikes Allehanda kan man ha en del funderingar. Under fyra år har jag jobbat med utvecklingen av kommunen. Resultatet är rätt hyfsat. Men vi har brustit på ett antal områden. En del av stadsbyggnad är ett sådant område.

Vad ska vi då göra? Örebro behöver fler attraktiva bostäder och bostadsområden. Vi behöver hus som är vackra, som sticker ut, som kan vara en del av det som gör att den attraktiva arbetskraften flyttar till Örebro.

Jag vet att Örebro, företag och universitet, fortfarande har problem med att få de bästa krafterna att flytta hit. Alldeles för många bor fortfarande i andra kommuner, som Stockholm, fast man jobbar i Örebro. Bostadsfrågan är en av de faktorer som påverkar.

Närheten till vatten, till Svartån och Hjälmaren, är ett av de plusvärden som skulle kunna tala för Örebro. När vi nu utvecklar området ner mot Hjälmaren är det viktig att vi tänker på att de hus som byggs ska vara attraktiva för de människor vi behöver få hit.

Här finns en tydlig politisk skiljelinje. Socialdemokraterna har aldrig tagit ställning för att vi måste bygga för att få hit högkompetenta medarbetare. Deras fokus har alltid varit billiga bostäder. Det har inneburit att Örebro har en befolkning som har förhållandevis låga löner. Eller för att tala klarspråk: Örebro har en för liten medelklass och för få med höga löner. Utifrån ett vänsterperspektiv innebär det något bra. Man ska ju alltid jobba för arbetarklassen, eller underklassen (beroende på hur kommunistisk/socialistisk man är).

Men ett välfärdssamhälle måste byggas av många olika. I det perspektivet måste vi värna såväl den stora, arbetande medelklassen, som samhällets toppar. Välfärden byggs av goda skatter, skatter som i första hand kommer från medelklassen. Det civila samhällets funktioner bärs för det mesta också av alla oss medelklassare.

För mig och Folkpartiet har det varit viktigt att försöka förändra Örebro i en positiv riktning. Det handlar om att bygga en vacker stad. Det handlar om att förändra arbetslivsstrukturen, få fler jobb med hög kompetens. Det handlar om att jobba tätt samman med universitetet. Det handlar om att värna medelklassen, alla lärare, sjuksköterskor, socionomer, bibliotekarier, ingenjörer o.s.v. som både jobbar i och med kommunen och alla företag runt oss. Det är det som säkrar välfärden för alla äldre, för skolbarn med stora behov, för miljö och klimat.

I ett sådant perspektiv är det viktigt att vi bygger rätt, att vi bygger vackert, att vi bygger mer för de som ännu inte velat flytta hit.

När jag ser på skissen blir jag lite orolig. Det behövs intressantare stadsbyggnadsperspektiv. Det behövs mer spännande husstrukturer. Det skulle verkligen vara bra med mer vatten i området. Men det får vi ordna när vi tagit över makten igen.

Omval

DN skriver idag om sannolikheten för omval i Örebro. Radio Örebro och SR återger detta. Sannolikheten att Folkpartiet skulle fått ett mandat till är 40%, en enormt hög siffra. Jag hoppas att Valprövningsnämnden idag fattar beslut om ett omval, eller ett annat beslut som innebär att koalitionen får fortsätta styra.

Det förtjänar att påpekas gång efter annan: Koalition Örebro, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna, vann valet i Örebro. Vi fick 2500 röster, eller nästan 3 % fler röster än de rödröda partierna. Örebroarna ville behålla koalitionen vid makten. Men på grund av många valkretsar (ett socialdemokratiskt krav) och många märkligheter vid valet blev det en annan utgång. Valet i Örebro visar med all tydlighet dels att hela vallagen måste göras om för att värna valsäkerheten och demokratin, dels att i dagens system räknas inte alla röster lika. En röst på centerpartiet var i valet 2010 bara värd hälften av en röst på Sverigedemokraterna, eller två tredjedelar av en röst på Socialdemokraterna. De som röstade på de rödröda partierna hade röster som vägde mer än de som röstade på koalitionen. För oss som värnar demokratin är detta en orimlighet.

Nu hoppas vi alla att Valprövningsnämnden idag fattar ett beslut om omval eller liknande. Det intressanta blir då motiveringen. Vilken kritik kommer att riktas mot själva valgenomförandet, mot ombudsrösterna, mot röstmottagarna? Vilken kritik kommer att riktas mot socialdemokraternas så kallade val(s)kola? Det är väl ingen vågad gissning att den tyvärr politiserade valprövningsnämnden de senaste sammanträdena mer diskuterat motiveringar än själva beslutet.

Sen upphör man ju aldrig att förvånas. I DN skriver man idag att de rödgröna behöll makten efter valet med en rösts majoritet, men att det nu kan bli maktskifte. Intressant, eller hur? De rödgröna finns inte i Örebro, det var de blågrönoranga som hade makten, som förlorade den med en röst och som nu kan återta den. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att örebroarna får som de vill, att koalitionen får styra vidare!

Ansvaret för Val(s)kolan

Idag i Nerikes Allehanda backar för första gången socialdemokraterna vad gäller den så kallade valskolan, den till demokrati förklädda odemokratiska kollektivröstningen i Vivalla. Hittills har alla socialdemokrater sagt att allt gått rätt till, att det inte varit några bekymmer, att det egentligen skulle finnas fler valskolor.

Det intressanta är inte att de backar. Jag hoppas att de kommer att få backa betydligt mer. Det intressanta är vem som backar.

I Nerikes Allehanda får en betydelselös tredjeperson stå till svars för vad som hänt. Det är god medial hantering. Därför att de som egentligen borde stå till svars är:

Lena Baastad. Hon har varit högst ansvarig för hela den socialdemokratiska valrörelsen. Som deras gruppledare är hon i högsta grad ansvarig för det som sker inom hela partiet. Om hon inte känt till valskolan, där partiledaren medverkade, varit delaktig i planeringen och genomförandet visar det bara att hon egentligen inte är den som leder partiet.

Björn Sundin. Han har varit så kallad "valgeneral". Det är otroligt om inte han har både känt till och medverkat till valskolan. Det sannolika är att han varit den som legat bakom hela konceptet.

Aala Idris. Hon genomförde valskolan. Hon var ansvarig på plats. Hon var den som administrerade hela det kollektiva röstningsförfarandet.

Men dessa tre lär vi inte få se på barrikaderna i detta läge. Det passar inte in i den mediala bild socialdemokraterna är så bra i att sätta, och som tyvärr de lokala journalisterna så ofta inte genomskådar. Men det finns fortfarande en chans att gräva djupare för grävande journalister. Det vore intressant, mycket intressant, med en sådan grävning.