Hör på radion att nästan hälften av alla kommunalråd i varglänen tycker att kommunerna ska få mer att säga till om i vargfrågan. Indirekt betyder det att de vill att vargen ska finnas nån annan stans, bara inte på min bakgård.
Det är ingen bra politik. Det är illa nog att länsstyrelserna nu fått ta över Naturvårdsverkets uppgift kring vargjakt och uppgifter kring de stora rovdjuren och jakten.
Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Naturvårdspolitik är sällan en bra uppgift för det lokala. Det finns väldigt få ekosystem som är så lokala att bara ett kommunfullmäktige skulle kunna besluta om dem. Och det finns väldigt få arter som bara finns inom en kommun. Och det finns väldigt få kommuner som värderar biologisk mångfald högre än arbetstillfällen eller tillväxt i den egna kommunen.
Därför måste frågor om biologisk mångfald vara en nationell, eller internationell, fråga. Vargfrågan är och kommer aldrig att vara lokal. Den är en fråga för regering och riksdag. Det borde vara enkelt att hävda att vi ska ha en vargstam som uppfyller de grundläggande kraven på långsiktig hållbarhet bara därför att vargen har sin naturliga utbredning här och vi ska ta samma ansvar som andra länder för sina naturligt förekommande arter.
Men så är det inte. Regeringens begränsning till ungefär 210 varg-individer i landet är bara ett tyckande och har ingen vetenskaplig grund. Det borde finnas mer än det dubbla före vi ska känna oss trygga med att inavel inte behöver förekomma.
Och när man hör kommualråd på radion som säger ungefär så här: "Ja visst vill vi att det ska finnas varg i landet, men inte så tätt. Det är bättre att de är spridda över hela landet." då blir man bekymrad. Populationsekologi är inte så enkelt. Ungefär lika svårt som att få vargarna att finnas där kommunpolitikerna beslutar...
Media: SR, Radio Örebro
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
6 kommentarer:
Att många kommunalråd i varglänen vill ha mer att säga till om kan, som Staffan misstänker, bero på att de inte vill ha fler vargar i sin egen kommun. Det är fullt förståeligt och tyder i så fall på att dessa kommunalråd tar befolkningens oro och mycket starka motstånd mot fler vargar på allvar. Det är få frågor där motsättningarna mellan landsbygd och stad blir så tydlig. Landsbygdens vardag, med människors rädsla och i högsta grad befogade oro för och omtanke om främst hundar och får, viftas lättvindigt bort av de som lever i stadsmiljö. Att MPare har den inställningen, det är förutsägbart, men trist att möta den från en folkpartist. Men FP i allmänhet verkar inte se någon poäng med landsbygdsengagemang. Synd!
Anders A. Aronsson, jägare, skogsägare och socialliberal folkpartist
Anders A Aronsson gör som många andra jägare, de tror att de talar för alla som bor på landsbygden. Helt fel, det är Anders och hans organisation som blåser upp en falsk rädsla för ett djur som är så skyggt att det inte är alla förunnat att få se det.
Visst finns det fårägare som kan ha problem med djur som fått smak på får, dessa ska få hjälp och stöd och här kan en jakt vara motiverad på det enskilda djuret.
Det finns andra djur, t ex björn, som jag har större rädsla för att möta i skogen.
Nejdu Larz, så enkelt är det inte. Var någonstans i mitt inlägg står det att jag tror att ALLA människor hyser oro etc. Men det faktum att det är en stor grupp människor som faktiskt är oroade och rädda räcker tydligen inte. Är den gruppen människors oro inget värd?
Jag har inte försökt sprida någon rädsla för egen del. Det räcker att lyssna på grannarna i byn och ta den på allvar. De som bor på landsbygd och mitt i vargområden är också värda att lyssna på. Inte minst de som faktiskt mött vargar som inte alls alltid är så skygga som Larz skriver.
Sedan försöker Larz förminska mitt inlägg genom att skriva "Anders och hans organisation...". Jag skriver inte som representant för någon organisation, jag kan tänka alldeles själv.
Bra inlägg, Staffan. Vad roligt att vi är överens. :-D
Anders:
Det finns rätt många undersökningar som visar att även i de vargtätaste områdena är det fler som är positiva än negativa till vargen.
Men problemet är egentligen större än så. Om inte vi kan värna vargen, vilka krav kan vi då ställa på andra? Indierna och tigern? Havsnationerna och vithajen? och så vidare...
De frisinnade var först med att värna den biologiska mångfalden. Vi var de som tog initativet till nationalparker, till naturskyddsförening, till naturvårdslag, till älvskydd, till marina naturreservat. Jag hoppas verkligen att vi även orkar hålla ut vad gäller vargen.
Och ja, jag bor på landet även om det är straxt utanför Örebro. Jag har får. Och jag har sett en strövarvarg några kilometer härifrån. Jag gillade det.
Mina grannar hemma i Värmland har får och de har hundar. Där är vargen inte några kilometer bort, utan strövar och jagar direkt kring byn. Mina grannar gillar det INTE.
Skicka en kommentar