Ålderism

I går träffade jag några av SPFs medlemmar. Människor, äldre än jag, men med en enorm kunskapsmassa och ett enormt engagemang med sig. Vi talade om ålderism.

Jag gissar att de flesta inte har en aning om vad ålderism är. Det är ett nytt begrepp, som har en lång historia.

Ålderism är diskriminering på grund av ålder. Låt mig ta några exempel:

När du blir gammal så ökar risken att du blir sjuk. Du behöver medicineras. Men medicinerna är i alldeles för hög grad utprovade på unga män, medan de som mest behöver dem är gamla kvinnor. Det är ålderism.

Eller:

Du fyller 68. Trivs med jobbet och gör det bra. Men arbetsgivaren tycker att du har jobbat nog och ska gå från ditt jobb till att passa barnbarn och pyssla med penséerna. Det är ålderism.

Eller:

När Örebro kommun planerar för nya kollektivtrafiksträckningar så funderar man på hur unga och medelålders människor behöver röra sig. Från bostad till jobb eller skola. Men ingen har ens tänkt tanken på att en fjärdedel av örebroarna är över 65 och kanske har helt andra resemönster. Det är ålderism.

Vi lever i ett samhälle som ser ungdom som norm och ålder som det avvikande. Ju yngre desto bättre. Ålder är inget eftersträvansvärt, annat än som en individuell fördel. Trots att allt fler blir allt äldre och allt friskare, planerar vi samhället som om vi passerade livszenit vid 32...

Samtalet med SPF handlade om många olika saker. Det var ett intressant samtal som vi ska följa upp under våren. Och det gav mig ytterligare bevis på hur fel det är att mäta människans livsstatus i antalet levda år. Alldeles för ofta tycker jag mig möta unga människor som är så gamla i sin inställning till världen och livet, förstenade i sina synpunkter och hållningar. Och väldigt ofta tycker jag mig möta gamla människor som är så unga, omprövande, förändringsbenägna, vidsynta, engagerade.

Men framförallt möter jag individer. Unga människor med olika livshållning. Gamla människor med ännu mer olika livshållning. Det finns en förlegad syn (jag menar att den har en stor del av sin grund i den socialdemokratiska folkhemstraditionen) som kollektiviserade åldrandet och gjorde pensionären till en passiv mottagare. Den synen måste brytas. Det är dags för en liberal syn på ålder och åldrande.

Man kunde ändå hoppas att politiken insåg värdet med ålder. Tyvärr är det inte alltid så.

Visst bärs svensk demokrati i stort upp av äldre människor. Vi 50+are dominerar. Men de som är över 70 lyser alldeles för ofta med sin frånvaro.

Till riksdagen är i år bara en handfull pensionärer nominerade på valbar plats. Den liberala nestorn Barbro Westerholm, snart 81 år ung, är undantaget som bekräftar regeln. Men även inom Folkpartiet talar betydligt fler om hur viktigt det är att de unga ska ta plats, än om hur viktigt det är att de äldre får sina representanter med i politiken.

Jag tycker det är synd. Som 25-åring kan du kanske representera de som är ungefär i samma ålder som du. Men du kan knappast representera alla från 0 till 30. Sannolikt är föräldrarna till grundskolebarnen bättre representanter för sina barn än de som nyss lämnat gymnasiet. Men jag kan garantera - du har mycket liten erfarenhet av hur det är att vara gammal, om de fördelar, nackdelar och problem som kommer bara på grund av, eller tack vare din höga ålder. De erfarenheterna lever man sig bara till.

Jag tror att Sverige skulle se betydligt bättre ut om vi hade fler gamla människor engagerade i politiken. Jag tror att samhällsutvecklingen skulle vara bättre, att tillväxten skulle öka, att välfärden skulle vara tryggare, om fler gamla ville, fick och kunde engagera sig politiskt.

Men även i politiken är ålderismen en faktor att räkna med. Det är synd.

Att äga en människa

Åter går diskussionerna höga kring surrogatmödraskapet. Och den mediala bilden följer samma spår som så ofta.

Vi får följa ett par som skaffat barn genom en surrogatmoder. Vi får se deras lycka. Och den avslutande frågan blir: Kan vi säga nej till ett barn som kommit till genom kärlek och som sannolikt får det bättre än så många oönskade barn?

Och svaret blir givet...

Rätt ofta får vi idag höra att politiken inte ska blanda sig i människors livsval inom familjeområdet. Det kan handla om vi bildar familj, vilka partners vi har, och hur vi skaffar barn. Politiken, heter det, ska inte lägga sig i kärlek. Och kärlek är ju aldrig fel.

Jag brukar kontra med två frågor:

Kan du definiera ordet kärlek?

Behövs det lagar överhuvudtaget på det privatmoraliska området, om det är kärlek som styr? Eller lite annorlunda formulerat: Kan man bygga en lagstiftning på att människor ska älska varandra?

Jag ska utveckla de tankarna i en kommande blogg. Men nu åter till surrogatmödraskapet.

De som är emot surrogatmödraskap, som DNs ledarsida, inriktar sig ofta mot hur man ska hantera surrogatmodern och de risker hon tar. Jag förstår och delar de tankarna. Men för mig är de ändå underordnade ett annat tankekomplex:

Kan man äga en människa?

Surrogatmödraskapet är ytterligare ett steg på vägen mot ett samhälle där barn blir en rättighet för vuxna. Vi har redan tagit ett antal steg på den vägen. Det första steget var när möjligheten till provrörsbefruktning möjliggjordes. Idag en självklar och allmänt accepterad behandlingform mot barnlöshet. Jag har inget emot den. Men beslutet var trots allt det första steget på en längre väg.

Därefter har ett antal förändringar kommit. Nya steg på vägen mot en annan syn på barn och familj. Ensamståendeadoptioner är ett steg. Samkönade pars rätt till adoption är ett steg. Inseminationsrätten ett annat. Möjligheten till hormonbehandling för kvinnor som egentligen lämnat menstruationscykeln ytterligare ett. Barn har allt mer kommit att bli en valbar möjlighet för alla. Och skillnaden mot provrörsbefruktningar är att provrörsbefruktningarna trots allt har ett tydligt barnperspektiv. Provrörsbefruktningen sker på grund av att ett par, som annars kunnat få barn, av någon anledning ändå inte gör det.

Och nu surrogatmödraskap. I början handlar det om så kallat altruistiskt surrogatmödraskap. Men är det någon som tror att detta är det sista steget? Att vi därefter kommer att säga: "Hit - men inte längre." Jag gör det inte. Jag är övertygad om att vi kommer att gå in i ett samhälle där det blir accepterat att vissa kvinnor kommer att föda andras barn.

På samma sätt är jag övertygad om att familjebildningarna kommer att bli än mer varierade. De olika typer av familjer som framförallt vissa politiska ungdomsförbund skissar på, där parförhållandet och drömmen om trohet ersätts av flexibilitet, månggifte och valfrihet, kommer att komma. Frågan är bara när.

För mig pekar detta och många andra strömningar i samhället mot att vi går mot en helt annan syn på etik och moral. Frågan är bara vilken grund vi har att stå på. Man kan tycka vad man vill om de filosofiska och dogmatiska tankar som har kristendomen som bas. Men de har varit bärande i den samhällsutveckling vi varit inne i ända fram till idag. Men de är det inte längre. Och frågan är vad som kommer då.

En av huvudtankarna i den kristna idétraditionen är att ingen kan äga en annan människa. Varenda människa är Guds avbild, unik, ovärderlig. Det gäller det minsta barnet. Det gäller den döende gamlingen. Det gäller den bästa altruisten. Och det gäller, märkligt nog, även den största skitstöveln.

De tankarna är vi nu på väg att gå ifrån. Och vi använder de människor som inte kan föra sin egen talan, barnen, för att öppna de dörrarna. Ett barn blir en rättighet. Ett människoliv kan köpas. En människa kan ägas.

Vi öppnar en dörr. Frågan är vad som finns innanför.

Om vi har rätten att köpa ett annat människoliv, om vi tar oss rätten att välja TILL en människa, kommer vi då också anse oss ha rätten att välja FRÅN människor?

Jag vet inte om vi kommer att gå i den riktningen. Men jag är oroad.

DN tar upp fallet med pappan som inte vill vara far till sina barn. Men det finns fler funderingar kring vart vår syn på människans värde är på väg. Frågan om aktiv dödshjälp även för barn är en sådan. Frågan om hur vi ser på den åldrande människan en annan. Frågan om hur vi ser på varandra, på staten och på lagstiftningen en tredje.

Det vi nu gör är att förändra de normer som styr samhället. Vi går från ett system byggt med en religion som bas till ett system med basen i - ja i vad finns basen? Och detta blir min avslutande fundering: Vilken bas finns för de normsystem som vi nu ser rullas ut i samhället? Är det den medicinska tekniken som kommer att styra etik och moral? Eller finns det fortfarande behov av och utrymme för en annan etisk och moralisk överbyggnad?

Media: DN

Jorden vi ärvde, utan genmanipulation...

Läser i tidningen Land att EU nu kommer att släppa in en genmodifierad majs för odling. De negativa länderna, dit Sverige tyvärr inte hör, blev inte tillräckligt många. Det är synd.

Hur ska vi egentligen ha det med genmodifikation? Är den räddningen för världens befolkning, eller hotet som slutligen kommer att sätta spiken i kistan på det industrijordbruk som odlats fram under 1900-talet?

Jag har inte en aning. Allt jag skriver är ett relativt fritt tyckande utifrån en rudimentär kunskap om genmodifieringens följder. Jag har sannolikt läst mer om det än 99,9% av svenskarna. Men den kunskap som experterna har kommer jag aldrig att nå. Och det är inte heller politikens mål eller syfte.

Politik handlar om att väga olika intressen mot varandra, att bedöma olika vetenskaper mot varandra och att försöka se in i en framtid som inte kan ses. Så även med de genmodiferade organismer som nu får sitt inträde på en allt bredare front.

Mina funderingar går efter tre stigar.

För det första: Är det rimligt att genmodifiera växter så att de klarar av växtgifter, eller insektsgifter, bättre än andra? Jag tycker svaret på den frågan är nej. Därför skulle jag rösta nej till att införa den nya genmodifierade majsen i EU. Den är just mer resistent mot ett bekämpningsmedel som samma företag som vill sälja majsen tagit fram. Man ska alltså kunna spruta mer, utan att majsen tar skada. Dessutom tillverkar majsen själv ett gift som ska minska angrepp.

Jag tycker denna utveckling är helt fel. Ingenting pekar mot att vi ska spruta mer, snarare mindre. Ingen har en fullständig bild av hur den kemikaliesoppa som världen håller på att bli ser ut. Ingen vet hur olika ämnen samreagerar i naturen och vilka följder det får, för natur och för människa. Av de hundratusentalet kemikalier som tagits fram, har en bråkdel ordentliga beskrivningar av möjliga skadeverkningar, men inget medel har en beskrivning av hur det samverkar med alla de andra 100.000 ämnena. Vare sig på kort eller lång sikt.

Just nu ser världen en död av pollinerande insekter som aldrig förr. Humlor och bin dör i miljontal. Det orsakar enorma förluster för odlare, och ingen vet hur det påverkar naturen. Ingen vet heller skälet, även om många forskare pekar på ökad användning av vissa kemikalier i jordbruket.

Om detta vore följderna av att använda en medicin, skulle biverkningarna omedelbart leda till att medicinen förbjöds, oavsett nyttan. Men gifterna i jordbruket fortsätter att spridas. Om genmodifiering innebär ytterligare giftspridning är det oacceptabelt.

En värld att bevara eller manipulera?

För det andra: Är någon säker på att generna inte hoppar mellan det odlade och det vilda? I förra tidningen Land kunde vi läsa om en kanadensisk bonde som vunnit en kamp mot ett bolag, vars genmodifierade gröda hade spritt sig in i hans ekologiska fält. Han vann en delkamp, men förlorade kriget. Han kunde inte odla vidare sin ekologiska gröda. Och bolaget som tagit fram den genmodifierade grödan (och det passande giftet…) krävde honom på pengar för att han olovligen använde sig av deras gener…

Frågan om rätten till ägande av gener, och därmed rätten till ägande av liv, är komplicerad. Men den riskerar att bli än mer komplicerad.

Tänk om denna genmodifierade majs som nu tillåts, sprider sina gener till vilda gräs. Vem äger då det gräset? Och tänk om detta gräs är ett besvärligt ogräs som blir resistent mot de nu verksamma bekämpningsmedlen. Vem ansvarar för kostnaderna för detta? Vem tar ansvaret för följderna, både för jordbruket och för naturen?

Detta leder oss in på den slingriga tredje stigen: Tror vi verkligen att vi kan förbättra jordens produktion? Om nu jorden har funnits i några miljarder år, och evolutionen ständigt ägt rum, borde väl totalproduktionen på planeten vara hyfsat optimal. Tiden har prövat, förkastat, prövat och accepterat de arter och de processer som ger mest avkastning för hela planeten. Ekosystem, ståndorter, småbiotoper, gigantiska hav – allt är anpassat efter miljontals år av utveckling.

Men så kommer människan in. Och på några få år tror vi att vi kan öka avkastningen av jorden rejält. Utan några följdverkningar. Jag är rätt tveksam till det…

Vet någon hur genmodifierade växter och djur påverkar naturen på 100 års sikt?

Svar: Nej.

Vet någon hur växtgifter, insektsgifter, konstgödning o.s.v. påverkar livsmiljön på 100 års sikt?

Svar: Nej.

På fråga efter fråga tror vi oss veta vad som händer generationer härefter, efter några få års forskande och producerande.

Men tänk om jorden var hyfsat optimerad förut. Tänk om vi en gång inser att vi inte kan stöpa om världen hur mycket som helst utan att det får negativa konsekvenser. Tänk om vår kortsiktiga tillväxtmaximering inom jord- och skogsbruk inte går ihop med evolutionens tillväxtoptimering.

Vad händer då?

Jag menar att vi borde vara betydligt försiktigare med hur vi hanterar vår biosfär. Det krävs tuffare kemikalielagstiftning, nationellt och internationellt. Och om vi ska tillåta genmodifierade organismer, ska det i vart fall inte vara sådana som gör det möjligt att spruta mer.

Får en gammal människa vara unik?

Jag följer SVTs granskning av den svenska äldreomsorgen, och slås av några saker.

Dels att utgångspunkten för granskningen är så "vänster". Egentligen är själva ordet "vänster" fel, men det är idag vänstern som mest använder äldreomsorgen som slagträ i debatten: "Den otrygga äldreomsorgen. Vanvård. Det var bättre förr." Och lösningen är alltid densamma. Kommunerna gör allt bättre. Och mer pengar behövs alltid. Typ...

Kanske hade det sett annorlunda ut om de borgerliga varit i opposition. Eller kanske lika, fast olika. Samma kritik, men andra lösningar.

Nåväl. Måndagens inslag handlade om den gamla människan skulle ha rätt att betala sig till bättre kvalitet. Och osäkerheten kring detta var stor hos de flesta partierna. Det var egentligen bara ett moderat kommunalråd som var tydlig i sitt accepterande av detta. Vänsterpartiet var tydligast emot.

På ytan kan det tyckas som om detta handlar om lyx kontra bristande resurser i äldreomsorgen. Men det gör det inte. Det är uppenbart att de som väljer att betala extra för sitt boende på gamla dagar, inte drar några resurser från den gemensamt finansierade omsorgen. De huvudsakliga kostnaderna tas av de privata medlen. Den offentliga finansieringen står för samma antal pengar per plats, oavsett om du har råd med guldkant eller inte.

Ändå verkar de flesta partier och de flesta politiker automatiskt reagera med ett: Det känns inte bra...

Man frågar sig varför? Är det tanken om att vi ska dö som jämlikar, att vi ändå inte kan ta med oss något dit vi går? Eller är det något annat? Jag tror det.

Det finns fortfarande kvar en kollektivisering av det svenska åldrandet. Du är inte individ när du blir äldre, och framförallt inte när du kommer in i den kommunala äldreomsorgen. Det finns två skäl till detta:

Dels det socialdemokratiska arvet. Dels sjukvårdsarvet. Låt oss ta det sista först.

Det finns få verksamheter som passiviserar och kollektiviserar människor så snabbt som sjukvården. Där blir du en vårdtagare på nolltid, inte en beslutskapabel individ med ett vårdbehov. Visst har det skett förändringar, för inte så länge sedan var läkaren guds högra hand (före nätets alla kunskaper...) och nu sker allt större individanpassning av vården. Men fortfarande är vårdapparaten kollektiviserande. Och äldreomsorgen är sprungen ur den landstingsdrivna långvård som var kollektiviseringens slutpunkt. Jag funderar exempelvis på varför personalen inom äldreomsorgen fortfarande går på scheman som liknar sjukvårdens. Behoven är inte alls lika. Ta bara det märkliga i att bemanningen på helgerna är lägre. Förståeligt på sjukhus där färre behandlingar, operationer osv pågår. Men ofattbart inom äldreomsorgen där behoven är lika stora varenda dag.

Det andra arvet är politiskt. Socialdemokraternas (mar)dröm om folkhemmet var en dröm om ett samhälle som skulle ta hand om dig, från vaggan till graven. Och pensionstiden blev den tydligaste tiden för när du bara skulle lägga dig raklång, möjligtvis ta hand om barnbarnen och lämna arbetslivet. Passiviseringen blev total. Och den gällde alla, utan undantag. Kollektiviseringen blev norm.

Passivisering och kollektivisering av åldrandet innebär också att tilltron till de äldre som beslutsmässiga individer försvinner. Det blir andra som ska ta hand om dig och ditt liv, det är politiker och tjänstemän som vet bättre än du själv om vad som är bäst för dig. Och eftersom det är de offentliga makthavarna som vet bäst, kommer direkt också att samma ska gälla för alla.

Jag menar att de tankarna både är fel och leder fel. De förminskar människor bara för att de är gamla. De förminskar människor bara för att de är gamla och i behov av vård och omsorg.

Jag menar att det är självklart att man ska ha rätt att leva sitt liv hela livet. Om vi accepterar skillnader i samhället, att vissa har råd att äta hummer medan andra får nöja sig med fiskbullar, så ska det gälla alla, oavsett ålder. Om någon har sparat hela livet, om någon varit framgångsrik, så måste det också gälla om du är 75, 85 eller 105.

Men, kanske någon säger, titta i skolan. Där serveras alla barn samma mat. Kanske kan man välja på ett par rätter.

Men skolan och äldreomsorgen kan inte jämföras. Äldreomsorgen, oavsett hur vårdintensiv den är, är bara en förlängning av ditt eget privata boende. Du tar med dig ditt hyreskontrakt. Du tar med dig dina möbler. Du tar med din historia, din framtid, dina anhöriga till den lägenhet som erbjuds dig. Det är självklart att du så långt möjligt ska få fortsätta leva ditt liv som du alltid gjort, på den levnadsnivå som du haft tidigare.

Om man säger stopp för rätten till tillval till äldreomsorgen, säger man också stopp för individer att använda sina pengar som man själv vill. Är det rimligt? Absolut inte!

Det finns en lång väg att gå till dess även äldre människor tillerkänns en full individualism. Fortfarande verkar många tro att vi föds som original, men dör som kopior. Sanningen ligger snarare i det motsatta.

Media: SVT

Äldreomsorgens utmaningar

SVT genomför just i dagarna en granskning av vad svenskarna tycker om äldreomsorg och att åldras. I listan i slutet av bloggen kan ni följa några av SVTs granskande inslag. En del annan media har också tagit upp äldrefrågan. Jag listar en del av dessa inlägg också.

Varför är äldreomsorgen så intressant just nu? Svaret är mångfacetterat. I några bloggar ska jag framöver lyfta en del av både frågorna kring äldreomsorgen och kring äldrepolitiken. Men en siffra visar på varför det ser ut som det gör.

När svenskarna rankar de viktigaste politiska frågorna kommer sjukvården i topp. Därefter kommer skolan, jobben och äldreomsorgen, ibland i lite olika ordning. För en politiker och ett politiskt parti räcker det. Att inte ha en politik för en av de allra viktigaste politiska frågorna är som att gå baklänges in i framtiden.

Och media, som ofta är betydligt snabbare på att känna av opinioner än politiska partier, ser vad som är på gång och agerar. Ibland redovisar man det aktuella förhållandet. Ibland försöker man, mer eller mindre medvetet, att styra utvecklingen. SVTs serie är ett hyfsat exempel på det förstnämnda. Aftonbladets vanvårdsserie en del av det andra.

I kväll har jag varit med i SVT Aktuellt och pratat äldreomsorg. Mest skulle det handla om äldre som vill, men inte får bo på äldreboenden. Men det kom även att handla om hemtjänstens utmaningar. Även om bildsättningen rent journalistiskt som så ofta pekar på ett problem som sannolikt inte är allmängiltigt (kanske till och med är fler som kräver att få bo hemma som borde bo på ett boende anpassat för äldre än tvärsom), och där den normalsvenska (folkhemssvenska) lösningen alltid är mer pengar, finns det en vilja att ändå nyansera bilden. Det blir inte bara en svartvit skala, med en enda lösning.

Den mediala bilden av svensk äldreomsorg är annars skrämmande negativ. Det verkar som om det som påstods vara en Caremaskandal, men som kanske var en mediaskandal, fick dammluckorna att brista. Och nu spelar det inte så stor roll att olika politiska och andra företrädare kan peka på hur många positiva faktorer som helst, bilden av äldreomsorgen är ändå satt.

Men frågan är vilken alternativbild som finns.

Svensk äldreomsorg har sannolikt aldrig varit bättre än idag. Allt fler blir allt äldre. Medicinsk kunskap och utveckling ger oss möjligheter att behandla sjukdomar långt upp i åren. Vi kan vara friskare, om än inte helt friska, under nästan hela vårt liv. Vår syn på att bli "gammal" förändras kontinuerligt.

På punkt efter punkt är svensk äldreomsorg ett föredöme. Men utmaningarna finns. Liksom en del problem.

Just nu försöker jag formulera äldrepolitikens utmaningar i en bok. Jag tror nämligen att vi måste våga förändra inte bara äldreomsorgen, utan hela samhällets syn på äldre, åldrande och när och hur vi blir gamla. De kommande bloggarna kommer att bli små inblickar i den boken.

En del politiker blir politiker för att de vill rodda en organistion, bygga en stad, driva en skola. En del vill grotta ner sig i handlingar, skriva budgettexter, leva i media. Jag har aldrig varit intresserat av sånt. Det har varit en ofrånkomlig del av den politiska vardagen.

Jag tror att fler politiker, både lokalt och nationellt, måste orka lyfta blicken från de aktuella dagorningarna och försöka ta ut riktningen mot framtiden. Inte minst viktigt är det för äldrepolitiken. Äldrepolitiken innehåller både problem och utmaningar, möjligheter och lösningar, och helt centrala värderingsfrågor som vi måste hantera de kommande åren och årtiondena.

Så välkommen till min blogg. Från och med nu, och en tid framåt, kommer den nästan enbart att handla om framtidens äldreomsorg.

Media: SVT, SVT, SVT, SVT, DN, EX, AB

Tomhetens politik

Jag läser artikeln av Åsa Romson och Stefan Löfven. En gång. Och så en gång till. Och funderar varför den egentligen är skriven.

Det finns olika skäl för att skriva debattartiklar som politiker. Ibland vill man föra fram sitt partis ståndpunkter. Ibland vill man skälla på motståndarnas politik. Ibland vill man båda delarna. Men vad vill egentligen Romson och Löfven?

Jag läser artikeln två gånger. Och hittar inte ett enda konkret förslag. De är sura för att EU skriver om ett par av sina fundament för att nå sitt klimatmål. Och de är sura för att Sverige, läs Alliansregeringen, inte hindrat detta.

Rent sakpolitiskt kan man fundera över vad EUs omskrivningar egentligen kommer att innebära i praktiken. Förhoppningsvis nästan ingenting. Det beror helt på hur medlemsstaterna agerar.

Lika sakpolitiskt kan man fundera över om Sverige haft någon chans att förändra eller stoppa skrivningarna. Svaret är i princip nej. Visst kan även partiledare i opposition tillåtas tro att Sverige är världens centrum. Men i verkligheten är det inte så. Kommissionen agerar dessutom på eget initiativ, utan att styras av någon regering, något som ett par partiledare som vill styra Sverige borde veta.

Men vad vill Romson/Löfven själva? Jag vet inte! Trots att jag läst artikeln två gånger. Ingenstans i artikeln finns något som pekar på vad denna rödgröna sörja egentligen vill. Jo - de vill att Sverige ska ta på sig ledartröjan. Men vilken ledartröja det ska vara, i vilket lopp den ska användas och var målet är, beskrivs ingenstans.

Romson/Löfvens artikeln är totalt tom. Jag har sällan eller aldrig sett något så märkligt i DN. Frågan är egentligen varför debattredaktören egentligen tog in den.

Jo - svaret på den frågan är självklar. Romson och Löfven skriver tillsammans. Tillsammans för första gången. Det är den enda signal som är värd något. Trots att politiken är totalt innehållslös.

Är det bra för socialdemokraterna? Är det bra för Miljöpartiet? Jag är skeptisk.

För socialdemokrater som åter börjar tycka sig vara betongsossar med industrin i centrum, kan rädslan öka att miljöpartiet kanske kan få med sig socialdemokraterna på kärnkraftsledläggning, industristängningar, infrastrukturmotstånd.

För miljöpartister som hoppas på regeringsmakt, visar artikeln tydligt att det kanske inte blir något annat än vackra gröna ord i en rödgrön regering. Ord utan innehåll. Tomma rödmärkta tunnor som mest skramlar.

Det artikeln mest visar är egentligen det den var avsedd att inte visa. Den visar på den totala oenigheten mellan MP och S i miljöfrågan. För de är oeniga i de flesta frågor.

Ska kärnkraften avvecklas eller utvecklas? Är det OK med mer kolkraft som i Tyskland bara för att tvinga bort kärnkraften? Vad ska svensk basindustri tvingas att betala? Hur många jobb kommer att försvinna?

Ska miljöskatterna höjas eller stoppas? Miljöpartiet höjer med tiotals miljarder. Sossarna inget alls.

Hur har de det med jordbrukspolitiken, naturvården, älvarna, kemikalielagstiftningen, flyget, vägarna, tillväxten? Inte på något område finns ens tillstymmelse till samsyn. Under Löfven har socialdemokratin återgått till betongen. Den början till omvändelse som fanns under Göran Perssons sista år som regeringschef är som bortblåst.

Och frågan blir istället då hur röda Romson och Fridolin egentligen är. Hur mycket av det gröna de är villiga att kompromissa bort för att få vara med i en rödröd regering. Och hur deras väljare reagerar på ett parti som inte längre är obundet, utan som har tagit ställning för en socialistiskare väg. Och hur det kommer att påverka partiets övriga frågor. Vänstervridningen, synen på att staten är bäst, pågår tyvärr på många sakområden i partiet.

Jag tror själv att miljön kommer att bli en av de viktigaste frågorna i de kommande valen. Och ju längre vi väntar med att agera - i klimatfrågan, kring den biologiska mångfalden, om hur kemikalierna sprids i livsmiljön - desto viktigare kommer den att bli, val för val. Men då krävs mer än tomma artiklar där undertecknarnas namn och position är det enda intressanta.

Media: DN1 DN2

På rätt spår?

Jag sitter på tåget mot Stockholm. Om ett par timmar ska jag hoppa på nattåget. Kvart i sju i morgon bitti går jag av i Umeå och tar bussen till Lycksele. Inte helt optimalt bekvämt. Men det går.

Jag ska på resa med "min" beredning på Sveriges Kommuner och Landsting. Vi ska studera hur äldreomsorgen och primärvården kan fungera i glesbygden. Intressant och annorlunda, även för en som kommer från lilla Norrland - Bergslagen.

Planerna för resan togs redan i höstas. Och programmet var klart. Tidig flygresa från Arlanda på onsdag morgon. Åter med flyg torsdag kväll. Först tänkte jag också boka så. Men så funderade jag ett varv till. Och bokade tåg istället.

Tåget är inte snabbast. Det är inte heller bekvämast. Jag hade fått sova på ett hotell i natt istället för att klara av morgonflyget. Och jag hade hunnit hem sent torsdag kväll. Nu sover jag förhoppningsvis på ett lite skakigare tåg, får byta ett antal gånger och kommer inte hem förrän fredag kl 9.30.

Så varför detta tågåkande?

Helt enkelt för att jag är beredd att betala det priser för miljön och klimatet.

Det finns en gräns för allt. Och vi har alla olika gränser. Om jag, osannolikt nog, skulle bli vald till Europaparlamentariker, skulle jag behöva flyga till Bryssel gång efter gång. Och jag skulle göra det. Samtidigt skulle jag jobba stenhårt för att Europa skulle få ett gemensamt tågnät värt namnet. Det borde vara möjligt att åka nattåg till Bryssel, likaväl som till Luleå.

Men hela tiden måste man fundera över denna gräns, och vad man är beredd att göra för att inte överträda den.

Skälet till att jag åker tåg är naturligtvis att jag är orolig för klimatet och miljön. Jag vet att det finns människor som inte tror att klimatet håller på att förändras. Och jag vet att det finns människor som överhuvudtaget inte tänker på miljön. Jag kan inte klandra dem. Jag kan bara agera utifrån det jag vet, och det jag håller för sannolikt. Och jag tror mer på IPCC (FNs klimatpanel) än på de få forskare som säger annat. Och jag tror på vad Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, Stockholm Resilience Center och många fler pekar mot vad gäller kraven på en förändrad syn på natur och miljö.

Så då är det bara att försöka leva som man lär.

Men samtidigt försöka att inte döma de som gör andra val.

Det är rätt enkelt som miljöengagerad att göra det. Det räcker med att se hur de bekanta reser världen runt, gång efter gång, bara för att det går och för att man söker en annan upplevelse än den nära. Det räcker med att se hur många sätter konsumtionen först, och att själva handladet blir det centrala. Och så vidare.

Men fördömanden leder ingen vart. Framförallt leder det inte till det samtal och den dialog som jag tror behövs för att vi ska hitta en bredare och djupare förståelse för hur viktigt det är att värna naturen, miljön och klimatet. Både för oss själva och för våra barn. Både för välfärden och tillväxten. Både för etiken och estetiken.

Så jag väljer att se mitt tågresande som en möjlighet istället för en uppoffring. En möjlighet till reflexion och eftertanke. En möjlighet att inte bara transportera sig, utan verkligen resa. Och en möjlighet att dra ett litet strå till den alltför lilla stack av åtgärder som borde värna naturen, miljön och klimatet.

Hållbarhetens problem

Jag är på väg hem ifrån en debatt i Stockholm. Temat - Klimat och hållbart samhälle. Ett antal miljöorganisationer anordnade debatten "När larmen tystnar" på ABF-huset i Stockholm, mellan 7 av riksdagspartierna.

Visst var det en intressant debatt, eller mer av ett intressant samtal. Tonen var lågmäld. Det fanns fler som uttryckte varierande nivåer av vanmakt. Ändå är det några andra saker jag funderar på så här på väg hemåt.

Redan när jag kommer in på ABF-huset blir den första påtaglig. Jag kommer in i en annan värld, befolkad av andra människor. Jag ser engagerade människor som brinner för sin sak. Och de uttrycker det tydligt. För att vara konkret: Det är många tunikor som verkar vara hemfärgade, och färre kostymer, eller chica kläder.

För mig visar bara detta sätt att klä sig och vara på ett par av miljö- och klimatdebattens största problem. Kollektiviseringen av frågan. Och avståndet mellan de engagerade och de andra.

Låt oss ta dem var och en för sig: Hur ska man vara för att vara klimatsmart och långsiktigt hållbar? Kan man vara vanlig, eller måste man gå in i mysoverallskollektivet? Kanske är det ett av huvudskälen att jag är liberal, det där att jag tycker att kollektivismen i miljörörelsen blir så jobbig. Jag vill inte vara en del av det kollektivet. Jag tror inte på den kollektivismen. Och jag tror inte att jag är ensam att ha den åsikten.

Det händer så ofta när jag besöker olika miljögrupper att just detta utanförskap blir extra tydligt. De där innanför. De som vet och som har gjort ett aktivt val att ställa sig halvt utanför samhället. Och vi andra. Och jag tror det är så kontraproduktivt.

Jag har varit engagerad i klimatfrågan sedan jag blev politiskt aktiv 1988. Egentligen började intresset redan i slutet på 1970-talet, men då kanaliserades det inte in i politiken. På 80- och början av 1990-talet var klimatfrågan totalt meningslös. Man blev inte direkt populär om man försökte sig på att prata politik i vare sig fullmäktige, i Folkpartiet eller i den allmänna debatten. Ändå försökte jag och fortsatte att försöka.

Under dessa dryga 25 år har jag allt mer kommit att respektera klimatfrågans (miljöfrågor överhuvudtaget) komplexitet. En del tycker säkert att jag har resignerat. Men själv så menar jag att det handlar om att jag insett skillnaden i att prata politik och att skapa förändring. Och det senare är så otroligt mycket svårare.

För hur ska vi förändra samhället så vi klarar klimatet? Vad innebär en sådan politik för dig personligen? Och hur kan du försvara den för dina grannar?

Ska vi skrämma dem med att om du inte gör som vi säger så kommer jorden som vi känner den att gå under? Det finns drag inom miljörörelsen till vänster som verkar vilja gå den vägen. Jag gör det inte.

Ska vi lura dem med att vi politiker kan fatta beslut och sätta drastiska mål, att ansvaret är vårt och underförstått säga att de (väljarna alltså) inte kommer att märka något? Det är denna politik jag tycker Miljöpartiet för i alldeles för stor utsträckning. Jag gör det inte.

Ska vi låtsas som om tekniken kommer att klara allt, att det bara är att köra på med business as usual? Människan har klarat alla andra utmaningar och kommer att klara också denna? Alldeles för många marknadsliberaler hamnar här. Jag gör det inte.

Men vad gör jag då? Var hamnar jag?

Trist nog i vardagens grå beslutsfattande. Kanske kommer klimatet att spåra ur helt och därmed skapa en grund för en total samhällsomställning. Kanske kommer alla människor på jorden en dag att vakna upp och inse att livet är mer än materiell rikedom. Men jag vare sig tror eller hoppas på det.

Istället handlar det om att göra de rätta valen i varje liten valsituation som vi har. Och att alltid försöka ta det personliga ansvaret. Som individ har jag ett ansvar för att försöka leva så hållbart som möjligt. Som politiker har jag ansvar för att försöka omforma politiken i miljövänlig riktning. Som konsument har jag ett ansvar. Som producent har jag ett ansvar.

I varje situation har jag ett eget ansvar. Ibland ett individuellt agerande. Ibland tillsammans med andra. Och genom det så vrider vi långsamt framtiden i en miljövänligare, klimatneutralare riktning.

Och vi gör det i vardagen. Hela tiden. Vanliga - precis som vi är - väljer vi kanske att resa med tåg istället för flyg eller bli. Köpa ekologiskt. Köpa en konsertserie istället för ytterligare en resa. Eller något helt annat.

Och vi kommer att misslyckas med våra val. Och misslyckas. Och misslyckas. Eller strunta i dem. Och det måste vara acceptabelt. För ingen kan allt. Alla borde kunna något, men alla vill inte ens kunna något. Och det får vi också acceptera.

Miljörörelsens största utmaning, klimatfrågans största utmaning, är att skapa en ny fascination för naturen och skapelsens storhet. En fascination som inte gör en klimatomställning till en belastning, utan till ett eget fritt val.

Fredrik Morberg från Stockholm resilience center, inledde dagens debatt med att bland annat säga att vi måste kommunicera våra positiva drömmar om framtidens miljö och inte våra mardrömmar. Miljöpolitik måste handla om "I have a dream" och inte "I have a nightmare".

Den utmaningen är för mig centrum i all miljöpolitik, oavsett om den handlar om klimat, en giftfri miljö eller en myllrande biologisk mångfald.

Media: DN

Ska Sverige gå med i NATO?

-->

Jag är pacifist. Ett av mina favoritcitat är av författaren Isaac Asimov: ”Våld är den odugliges sista utväg!” Jag var en av dem som protesterade högljutt när Maria Leissner öppnade den liberala dörren för ett svenskt NATO-medlemskap. Bindningen till USAs militärpolitiska maktkomplex var orimlig i början av 1990-talet.

Med den ryggsäcken läser jag Anna Eks debattartikel. Och inser att världen förändrats. Men att förändringen inte nått alla.

1990 var den amerikanska makthegemonin på topp. Sovjetunionens makt var bruten. Kina var ännu ett utvecklingsland. USA stod ensam i centrum såväl ekonomiskt som militärt.

Men sedan dess har världen förändrats. Ryssland har demokratiserats, men pendeln kan vara på väg tillbaka. Och landet har tydligt nya militära ambitioner. Kina står snart för en större andel av världsekonomin än USA. Landets militära ambitioner ökar kontinuerligt.

Det som nu pågår är ett skifte, såväl ekonomiskt som militärt. Men det är också en risk för ett värderingsskifte.

Jag har länge varit motståndare till ett svenskt NATO-medlemskap. Men jag är det inte längre. Och skälet är helt byggt frågan om värderingsgemenskap.

Vilken värld vill vi leva i? Vilka värderingar vill vi ska leda världens utveckling och styra de globala organisationerna som Anna Ek talar sig varm för? Är det det demokratiska styrelseskick som har sitt ursprung i västvärldens demokratier? Eller ska världen styras av kinesisk eller rysk hierarkisk despotism? Vill vi att världens militära makt, ska finnas i en öppen organisation, styrd av demokratiska medlemsländer eller ska den finnas bakom Kremls eller Röda torgets mångdubbla murar?

Ska världen återgå till en situation där nationalstater bygger upp egna militära resurser, för att bygga egen makt, eller för att söka finna den säkerhet man tror vapnen ger? Ska Europa börja konkurrera med de andra stora och bygga upp sin egen militära styrka?

För mig blir svaret på samtliga dessa frågor nej. Jag tror inte att världen vare sig blir bättre, fredligare eller mer human om vi låter en sådan utveckling råda. Istället bör vi söka en väg tillsammans med de övriga starka demokratierna för att i så stor utsträckning som möjligt skapa en demokratisk öppenhet även kring den militära makten.

Därför blir jag så bekymrad, som pacifist och som liberal, när Anna Ek från Svenska Freds och skiljedomsföreningen tillåter sig ifrågasätta såväl USAs som övriga NATO-länders demokratiska ambitioner, så att hon nästan jämställer dem med de ickedemokratiska alternativen. Demokratin har sina brister, i alla stater. Men Anna Eks beskrivning låter mer som en vänsterretorik från 1968 än något annat.

NATO är inte svaret på en pacifists önskningar. Men om inte vår inställning ska bli en religiös åskådning utan anknytning till vardagen, måste också realpolitiken få utrymme. Och då blir ett NATO-medlemskap både det minst dåliga, och det tydligaste tecknet på att vi värna den värdegemenskap som byggt det öppna samhället, samtidigt som vi skapar möjligheter till demokratisk påverkan av den militära makt som är en realitet i dagens, och i morgondagens världssamfund.

Media: Expressen 

Blogg: Rasmus Jonlund (Rasmus liberal)

Nu går hemtjänsten på knäna (också)

Idag kan vi i två olika tidningar läsa reportage om det som förr hette hemtjänst, och som i vanligt tal ofta fortfarande benämns så, men som nu heter hemvård. Det handlar helt enkelt om äldreomsorg hemma hos den gamla människan i hennes vanliga bostad.

I Dagens Samhälle kan vi läsa om hur kommun efter kommun minskar på resurserna till hemvården. Det får kommunernas medarbetare att gå på knäna. Och det drar undan fötterna på den valfrihet som Lagen om Valfrihetssystem (LOV) skulle skapa. De privata alternativen riskerar helt enkelt att inte få täckning för sina kostnader.

Som om det vore en enda tidningsredaktion som gjort ett lokalt scoop av en nationell undersökning, så kommer Nerikes Allehanda samma dag ut med en berättelse om hur illa det är i Örebro. I Örebro finns nästan inga privata alternativ, så här är det de kommunala medarbetarna som drabbas av kommunledningens nedskärningar.

Det är rätt bekymmersam läsning i båda tidningarna. Äldreomsorgen är inte betjänt av fler nyheter om problem eller dålig kvalitet. Äldreomsorg, oavsett om den sker i hemmet eller på äldreboenden, måste kvalitetssäkras. Men så sker inte.

Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Örebro kommuns äldreomsorg saknar ledning. Det finns ingen politiker i Örebros kommunledning idag som har äldreomsorgen som prioritet. Lena Baastad (s) prioriterar inte pengar till äldreomsorgen. Hon lägger dem på enorma investeringar istället. Och de pengar som ändå går till sektorn ser Rasmus Persson (c) till att de prioriteras till övrig social omsorg. Äldreomsorgen får ta dubbla smällar.

Det skapar problem på äldreboendena. Men det skapar ännu större problem för hemvården.

Örebro kommuns hemvård saknar helt enkelt tillräckliga resurser. Bemanningen är för låg och behoven för stora. Kontinuerliga besparingar, år efter år, har skapat en ohållbar situation. Och det finns ingen grupp som för de drabbades talan. Till skillnad från ett äldreboende, där tiotals gamla bor och där anhöriggruppen är stor och därmed kan skapa ett tryck för förändring, är den gamla i sitt eget hem ensam i sin kamp mot kommunen. Rösten blir för svag och ingen bryr sig.

Under många år har Rasmus Persson lutat sig mot att hemvården ska bli bättre bara han har installerat ett tidsstyrningssystem (TES) som ska göra så att personalen ska åka mindre bil och vara mer hos den gamla. Men systemet hjälper inte. Under infasningen har det skapat enorma problem. Och det ger inte mer tid, framförallt inte i ett system som hela tiden får minskade resurser. Medarbetarna klarar helt enkelt inte av att springa fortare.

Men det bryr sig inte kommunledningen om. De fortsätter besparingarna på äldreomsorgen. 2014 kommer de sannolikt att uppgå till minst 20 miljoner kronor. Det handlar både om de så kallade "omrprioriteringarna" (ett socialdemokratiskt nyord för besparingar, nedskärningar, neddragningar) och de kostnader för pris- och löneökningar som inte täckts av centrala medel.

Nu måste det bli en förändring. Precis på samma sätt som medarbetarna inom förskolan startade ett förskoleuppror, borde äldreomsorgens medarbetare, och kanske framförallt medarbetarna inom hemvården, starta ett äldreomsorgsuppror. Det räcker helt enkelt nu.

Det går att prioritera annorlunda. Folkpartiet har i sin budget visat på hur man skulle kunna lägga 50-60 miljoner till PER ÅR till äldreomsorgen. Det handlar om 100 - 150 fler tjänster, 100 - 150 fler medarbetare, medarbetare som får bättre arbetsvillkor, som gör ett bättre jobb när de själva mår bättre.

Men socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna säger nej. Deras prioriteringar är kommunala bolag, enorma investeringar i betong och en organisation som läcker en miljon hit och en annan dit i alla möjliga projekt.

Det fungerar helt enkelt inte längre.

Örebros äldreomsorg behöver en nystart. Örebros äldreomsorg behöver prioriteras. Det finns i dagsläget inget annat område som är viktigare än äldreomsorgen när det gäller att få till en diskussion om hur kommunen prioriterar och vad man borde prioritera.

Hemvården går på knäna. Medarbetarna mår inte bra. Och de gamla får inte det liv de förtjänar.

Men vilken politiker i kommunledningen tar ansvar för det? Ingen. Som vanligt.

Media: NA

Gud i skolan

Så drar då debatten igång igen. Som alltid när det närmar sig skolavslutning. Och rågångarna är kända.

På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.

På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.

Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?

Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...

Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...

Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.

Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.

Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.

Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.

Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.

Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.

Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.

Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?

De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?

Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.

Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?

Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.

Media: DN

PISA II - när normkritiken blir norm

I måndags skrev jag en blogg om värderingsfrågornas betydelse för skolutvecklingen i Sverige i synnerhet och i västvärlden i allmänhet. Jag tänkte fortsätta på den banan ett par bloggar till. Och nu landa i frågan om vilka normer som styr skolan och framförallt eleverna.

Sverige brukar sägas vara världens mest individualistiska land. Det är en följd av tiotals år av utveckling, där individens roll och betydelse hela tiden uppvärderats medan vissa kollektiv hela tiden nedmonterats.

Denna utveckling är i huvudsak god. Den har sina rötter i den individcentrerade liberalismen, men inte bara i den gren som är politisk. Stora delar av Folkrörelsesverige bär i sig individualismens signum:

Frikyrkorörelsens individualistiska tro stod i kontrast mot statskyrkosystemets kollektiva trosuppfattning.
Nykterhetsrörelsens ambitioner var att varje människa skulle kunna göra sina livsval utifrån rationella (nyktra...) beslut.
Folkskolerörelsens bildningsideal hade en självklart individualistisk prägel.
Rösträttsrörelsens individperspektiv behöver knappast tydliggöras.

Det intressanta med denna individualism var att individen alltid ändå var en del av någon form av kollektiv. Det fanns gränser för individualismen. Insikten om att människan inte var en ensam båt på ett vidöppet hav var självklar. Interaktionen mellan människor likaså.

Individualismen i frikyrkorörelsen stöttes mot såväl kyrkans mångtusenåriga dogmer, som församlingens gemensamma åsikter.
Nykterhetsrörelsen och folkskolerörelsens individualism handlade också om en individualism i gemenskap. Du blev nykterist för att din granne behövde en nykter omgivning. Du ville lyfta de obildade till bildning för att ni tillsammans skulle utveckla samhället.
Och rösträtt och demokrati är en sant individualistisk, och lika sant kollektivistisk, rörelse. Ingen demokrati fungerar i ensamhet.

Men nu eroderar allt detta.

Frikyrkorörelsens, eller snarare hela kyrkan, har pendlat från ett förmedlande av ibland människoförminskande normer, till en normlöshet där till och med Gud ifrågasätts.

Nykterhetsrörelsens vi, har övergått i nykterhetens jag. Jag blir nykter för min egen skull, för min egen hälsa, istället för att värna min grannes hälsa.

Demokratin ifrågasätts i ett system där omedelbar behovstillfredsställelse för just mina egna behov inte korresponderar med demokratins behov av långsamhet och bred förankring.

Denna utveckling har accelererat under hand. Och den har formaliserats. Skälet har varit positivt menat. Den liberala synen på att individen har full bestämmanderätt över sig själv, sin framtid och sin vardag. Och för att detta ska fungera måste allt kunna ifrågasättas. Det handlar om allt. Men det handlar framförallt om normer, om normöverförande och om normkritik.

Positivt sett skapar normkritiken möjligheter för individen att bli den man själv vill. Ingen ska bestämma över vem du är och vem du vill vara. Men om normkritiken blir norm, och om individens rätt att ifrågasätta alla normer blir oemotsagd, skapar det problem. Både för samhället i stor och vid mening, men också för individer.

Individualisering utan insikt om individens behov av gemenskaper blir bara egoism.
Individualisering utan långsiktigare normer, riskerar ett samhälle utan utvecklingsriktning.
Individualisering utan gemensamma samhällsnormer riskerar att bli ett samhälle där den starke styr.

Och vad har detta då att göra med skolan?

Svaret är - allt!

Varför ska vi ha en skola? Varför ska vi utbilda oss? Varför ska det vara ordning och reda i skolan? Varför är alla människor lika mycket värda? Varför ska samhället utvecklas? Varför ska jag göra rätt för mig och inte utnyttja systemet? Varför ska jag visa respekt för äldre, och respektera lärarens auktoritet?

Alla dessa frågor besvaras med att de gemensamma normer vi har ligger till grund för vårt sätt att bete oss. I samhället i stort, och i skolan i synnerhet. Men skolan sviker alldeles för ofta sitt normerande uppdrag. Istället ska eleverna än mer lära sig ännu mer av normkritiska förhållningssätt.

Och så tror vi att detta normkritiska förhållningssätt ska stoppas vid synen på könsroller. Men det kommer det inte att göra. Om normkritiken blir norm, kommer även de funktionella normerna att ifrågasättas.

Så vill vi ha en skola som fungerar så måste skolan kunna svara på frågorna:
Varför ska jag utbilda mig?
Varför ska jag bry mig om ordning och reda?
Varför ska jag komma i tid?
Varför ska jag bry mig om lärarens auktoritet?
Varför ska jag överhuvudtaget underordna mig en norm som jag inte accepterar som en lärare jag inte anser har en auktoritet försöker tvinga på inte bara mig, utan hela kollektivet som hon kallar klass?

Ska vi då kasta normkritiken över ända? Knappast. Men om normkritiken blir den enda norm som inte kan ifrågasättas, kommer skolans problem knappast att bli mindre i framtiden.

Media: SVD   DN

Är skolkrisen en värderingskris?

Jag läser Peter Wolodarskis intressanta ledarkrönika på dn.se. Ett försök till både breddning och fördjupning av diskussionerna efter PISA-rapporten.

Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?

Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.

Eller kan man?

Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:

• Det är valfrihetens fel! (En del forskare, vänsterpolitiker)
• Det är resursbrist! (Grönvänster)
• Det är brist på status hos läraryrket! (De flesta utom de kommunpolitiker som styr skolan...)
• Det är kommunaliseringens fel! (Folkpartiet och lärarfack)
• Det är fel undervisningsmetoder! (Folkpartiet i synnerhet, men även andra Allianspartier och forskare)
• Det är för mycket uppföljning! (Vänsterpartierna och en del skolfolk)
• Det är för lite och fel sorts uppföljning! (Allianspartierna och resten av skolfolket)

Och hur ska man lösa det hela?

Listan ser då ut så här:

• XXX
• YYY
• ZZZ
• En gemensam skolkommission!

Man skulle kunna ta bort alla X, Y och Z - de så kallade obekanta variablerna inom matematiken - het enkelt för att de både är obekanta och variabla. Ingen vet egentligen. Så därför föreslår man allt möjligt. Tusentals nya lärare (som inte finns...). Mindre grupper (som kräver de lärare som inte finns...). Högre löner (som kommunpolitikerna inte klarar av att prioritera fram...). Bättre uppföljning (vad nu det är...). Ändrade undervisningssätt, mer betyd, mindre administration, mer frihet för lärarna, inga riskkapitalbolag i skolsektorn, mindre valfrihet för eleverna, och så vidare, och så vidare...

Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.

Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.

Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.

Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.

Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.

Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.

Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?

Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.

Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:

Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?

Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med.  Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.

När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.

Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.

Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.

I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.

De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:

Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?

Media: DN, SVT

En politikers vardag

Expressen har denna vecka börjat en artikelserie om en del av den vardag som många av oss politiker lever i. För en liten del går det så långt som till våld. För andra stannar det vid hot, eller trakasserier.

Men oavsett om det går så långt som till våld, eller om det stannar tidigare, är det ett problem. Ett problem för den enskilda individen som drabbas. Men också ett problem för demokratin.

Jag är en av dem som drabbats. Under rätt lång tid. Och på olika sätt. Aldrig så långt som till direkt våld. Även om det någon enstaka gång mer handlat om tur att det inte blivit så. Men ofta om olika former av trakasserier och ibland mer eller mindre förtäckta hot. Vykort med önskningar om mitt snabba frånfälle. Texter om förhoppningar att mina barn aldrig ska få bli vuxna. Kommentarer på lokaltidningen där jag skulle bli slagen om personen träffade mig på stan. Och så vidare.

Varför har det blivit så? Jag har funderat rätt ofta kring det. Lika ofta har jag önskat att någon utomstående skulle granska det som hände kring mig, framförallt under de år jag var kommunstyrelsens ordförande. Det är ganska enkelt att konstatera att klimatet för både min före- och efterträdare är betydligt lugnare än vad den var för mig. Varför blev det så? Finns det någon enkel förklaring? Handlar det om mediasituationen, om den lokala politiska kontexten, om något helt annat? Eller handlar det om den jag är, och det sätt jag driver politik på?

Jag har under hela tiden fram till idag valt att hålla dessa frågor inom en mycket liten krets. Och ännu färre har sett hur illa det varit vissa dagar. De närmaste medarbetarna i politiken har nog fått bära rätt mycket genom åren. Familjen har tagit ett enormt ansvar, ibland orimligt högt.

Men det har funnits en ovilja att vara offentlig med den sorts press jag utsatts för. Och skälet är rätt enkelt: Det har inte varit politiskt gångbart. Det är få som tycker att det är en vinnarfråga att "gnälla" över att man upplever sig trakasserad. Framförallt kanske inte som vit, medelålders, svensk man med makt. Insikten om att allt du säger kan vändas emot dig grinar dig rätt tufft i ansiktet.

Så när Expressen frågade om jag var villig att ställa upp på en intervju var första tanken att säga nej. Men jag ångrade mig. Av två skäl. Dels för att jag är i en situation där jag själv inte längre behöver bry mig lika mycket längre. Jag är i och för sig fortfarande en vit, medelålders man. Men min maktposition är betydligt svagare idag än för något år sedan.

Men huvudskälet till att jag tackade ja var för att fler skulle ställa upp och berätta. Och då blir ju inte min berättelse något som sticker ut, undantaget som bekräftar regeln. Snarare handlar det om att också min berättelse är en del av ett större pussel, och ett pussel som beskriver en bild av en politisk vardag som hittills inte visats. Ibland är det möjligt att göra det man egentligen vill först när man blir en mindre del av en större helhet...

Det är tufft att bli drabbat personligen. Men det finns faktiskt en ännu större fråga. Och det är hur det kommer att gå med det demokratiska systemet, om trakasserier, hot och ibland våld blir en del av den politiska vardagen? Vem vill bli politiker om det är en del av förutsättningarna? Vad är det värt? Är de personer som är villiga att ta uppdrag under sådana förutsättningar också de som vi tycker ska företräda oss? Och hur påverkas du som person under den tid du utsätts? Hur hårdhudad blir du? Och märker du ens att huden hårdnar, dag från dag? Och hur påverkar det ditt sätt att se på såväl demokratin i sin helhet som de beslut som du fattar? Kommer avståndet mellan politiker och medborgare att bli större och större, delvis för att politikerna är rädda? Kommer avståndet mellan politiker och politiker att bli större, därför att trakasserier och negativa personkampanjer blir en allt vanligare del av de politiska kampanjerna?

Kanske är det detta som är det viktigaste med Expressens granskning. Att vi får till en djupare diskussion kring det politiska uppdraget och dess villkor. Och hur vi gemensamt kan försöka finna en väg framåt som förstärker demokratin. Och där vi alla söker vårt eget ansvar; politiker, partier, journalister och medborgare.

Media: EX1, EX2, EX3, EX4

Gör om. Gör rätt. Lyssna på örebroarna!

Idag kan vi läsa om de nyaste turerna kring Sundins elithall i Vivalla. Nu verkar det oklart om kommunen verkligen kan köpa de fastigheter man tänkt sig. Man är helt enkelt inte överens med fastighetsägaren. Inte ett enda avtal är undertecknat.

För en vanlig kommun skulle detta få majoriteten att avvakta. Men inte i Örebro. Här pågår planeringen för fullt som om inte det fanns några problem överhuvudtaget. Sundin och Baastad verkar inte bry sig så mycket. Det är ju ett "vallöfte" som ska genomföras. Till varje pris som helst verkar det som.

Det är få som vill ha elithallen. När vi pratat med föreningarna runt om i Örebro finns knappt något stöd för tanken. Att inte upprördheten är större än den är, beror på att Sundin lovat allt åt alla. Han ska bygga både en elithall, massor av konstgräsplaner, fler inomhushallar, allt vad man kan önska sig. Och då är det ju svårt att klaga. Men när det visar sig att löftena är tomma, lika tomma som kassakistan, lär det nog bli annat ljud i skällan.

Om nu hallen blir av...

Det verkar tyvärr inte som om Baastad och Sundin vill inse att det kanske inte blir någon elithall. För trots att de inte äger marken där de tänkt bygga, och därför inte har en aning om ifall det kommer att byggas någon elithall där, fortsätter de att planera i rekordtakt. Elithallens behov av planförändring har fått ett snabbspår på sidan om alla andra planer. För socialdemokraterna är det uppenbart viktigare att man planerar för en elithall som ingen vill ha, än för bostäder som alla köar för att få...

Och vad kostar då denna planering? Tusenlapparna bara rinner iväg, kanske till ingen nytta. Eller kanske till ren onytta. Tänk om man gjort om stadsplanen för att möjliggöra bygget av elithallen, och sedan blir det inget av. Hur ställer sig fastighetsägaren till detta? Kommer han att kräva skadestånd? Eller att hela planen görs om igen?

Vad har hela arbetet med elithallen kostat? Pengar som kanske är kastade i sjön. Vem ställs till svars för detta?

Folkpartiet har hela tiden lyssnat på såväl alla Örebros idrottsföreningar som på Vivallaborna. De svar vi har fått är tydliga. Om det finns pengar så tycker de att kommunen ska:

Bygga flera hallar för breddidrotten, istället för en för en liten elit.
Bygga fler hallar för örebroarna, oavsett var vi bor, istället för en för stockholmarna.
Bygga flera hallar för olika idrotter, istället för en för bara fotboll.

Därför har vi gjort en alternativ satsning på idrotten och anläggningarna i Örebro. Vi kallar den 9 istället för 1. 9 anläggningar anpassade för Örebros behov, istället för 1 hall anpassad för socialdemokraternas vallöften.

Kanske finns det ändå en möjlighet att även socialdemokraterna nu tänker om. Det vore bra om man först lyssnade på örebroarna, sedan gjorde om och då gjorde rätt.

Media: SR1 och SR2

När tjänstemännen tar makten.

Läser en intressant artikel av Peter Wolodarski i DN. Om hur Riksbanken självsvåldigt förändrat sitt uppdrag, från att hantera inflationen, till att bli en mer politisk aktör med en egen bild av vad som är bäst för Sverige.

Som jag tolkar det blir Wolodarskis slutsats att det inte en gång för alla går att som politiker sätta upp en enkel regel för tjänstemännen och sedan ta sin hand ifrån dem. Inte så att Wolodarski på något sätt förespråkar en politiserad Riksbank. Men politikerna måste hela tiden övervaka så att tjänstemännen hanterar sitt uppdrag utifrån den verklighet som nu finns. Och det måste finnas möjlighet att förändra uppdraget.

I dagsläget handlar det om att Riksbanken år efter år uppsåtligt struntar i sitt huvudsakliga mål - att hålla inflationen runt 2 %. Istället håller man räntan uppe, ökar arbetslöshet, minskar ekonomins tillväxt för att man menar att det finns en risk för en bostadsbubbla om bostadspriserna fortsätter att öka.

Men tänk om bostadsprisökningen inte i huvudsak beror på räntenivåerna. Tänk om det är dålig konkurrens i alla led som är orsaken. Tänk om hyresregleringen sätter upp priserna. Tänk om urbaniseringstakten skapar obalanser som gör prisstegringarna extra höga. Hur ska Riksbanken hantera dem? Är det skäl nog för att strunta i inflationsmålet?

Jag menar att det inte är det. Regering och Riksdagen måste tänka över vilket regelsystem som gäller, förändra det, eller skapa incitament för Riksbanken att följa det mål som politikerna beslutat om.

Denna nationella konflikt har sin lokala motsvarighet i Örebro.

Dagens kommunledning styr tjänstemännen i huvudsak genom budgetdokumentet ÖSBn. (ÖSB betyder Övergripande Strategier med Budget) Och det finns en tydlig riktning mot att just budgetdokumentet blir allt viktigare och viktigare. För närvarande har vi ett ärende som handlar om att även de kommunala bolagen ska skötas i huvudsak genom ÖSBn.

En del tycker detta är bra. Jag delar inte den tanken.

Om ÖSBn blir den kommunala "bibeln" så ges tjänstemännen en enorm makt. De har tolkningsrätten för alla beslut som sedan tas under året. Politikerna blir någon form av marginaliserade panelhönor som tillåts göra små mediala utspel. Men makten ligger hos tjänstemännen, i det fördolda.

Än värre blir det om denna princip också ska gälla bolagen. Kommunala bolag är en styggelse i sig själva. Därför är det enormt viktigt att all styrning sker i så stor öppenhet som möjligt. Men den nuvarande kommunledningen avser att minska denna öppenhet. Med det bolagsstyrningsdokument som nu diskuteras, ges ÖSBn en överordna roll även för bolagen. Men vem ska tolka ÖSBns ofta rätt otydliga skrivningar? Självklart blir det koncernbolagets VD, tillsammans med bolagens VDar. Kanske hör de efter med ordföranden innan de beslutar, men öppenheten är som bortblåst.

Det är uppenbart att den nuvarande kommunledningen vill ha det så. Som jag uppfattar det, är de vare sig intresserade av att styra genom ekonomi, eller genom direktiv. De är nöjda med att "komma ut rätt i media" med olika utspel av politisk karaktär. Det handlar om att lova sånt som ska uppfyllas i en oklar framtid. Det handlar om att berätta om satsningar på några tusenlappar. Det handlar om att visa fina bilder. Men styrningen av verksamheten ligger på tjänstemännen.

Och tyvärr är det också tjänstemännen som skriver merparten av de dokument som sedan ska styra dem själva.

Detta måste få ett slut. Politiken måste återta makten. Tron att politikerna en gång om året ska berätta vad de vill, och sedan överlåta till tjänstemännen att göra det, är detsamma som att abdikera från såväl makt och ansvar.

Dagens demokrati är hotad från flera håll. Tyvärr kommer ett av hoten inifrån.

Media: DN

Att använda människan som redskap

Idag har Folkpartiet fattat beslut om att låta ytterligare en månad tilldelas vardera föräldern, utan rätt att överlåta den till den andra. Man kallar det populärt för en tredje pappamånad. Men man kan principiellt se frågan på två sätt:

Antingen har man en princip att föräldraskapet är individuellt. Då ska föräldraförsäkringen också individualiseras. Hälften åt mamman, hälften åt pappan. Ingen rätt att överlåta något, eftersom familjen inte är något annat än en sammanslutning av individer, utan annat än tillfälliga förbindelser. Där sätts de vuxna, beslutsmässiga, i centrum.

Eller så ser man familjen som ett mer bestående kollektiv, där föräldraskapet är en kollektiv process. Där blir både barnperspektivet och familjeperspektivet rådande. Det blir frågan om hur familjen skapar en situation som passar barnet bäst som blir vägledande. Då blir föräldraförsäkringen en fråga för individer i sammanslutning, familjen något mer än en löslig enhet för att vuxna ska sätta barn till världen.

Ur ett liberalt perspektiv kan man ha förståelse för båda ståndpunkterna. Balansen mellan jämställdhet och individuell frihet är inte enkel. Den påverkar så mycket i samhället. Synen på jämställdhet är en värdering som kommer att påverkas av en förändring av föräldraförsäkringen. Men synen på barnet, på familjen och på föräldraskapet kommer också att påverkas.

Och frågan är om det är en positiv förändring. Om en syn på föräldraskapet som en rent individuell fråga innebär en ytterligare upplösning av familjen, är det positivt eller negativt för barnet?

Det finns ytterligare en aspekt i detta beslutsfattande som man måste fundera över. Och det handlar om ifall man ska kunna använda andra individer som redskap för den egna ideologin.

Detta är min huvudinvändning vad gäller föräldraförsäkringen och de beslut Folkpartiet fattar idag. Partiets jämställdhetssträvanden ställs över den individualism majoriteten säger sig värna. De kan inte tillåta individerna att själva göra sina val om hur man ska hantera det gemensamma föräldraskapet. De använder barnet som redskap för att nå andra mål. Och det är fel, ur alla möjliga liberala synvinklar.

Det är sant att kvinnornas livslön är 3,6 miljoner mindre än männens. Om det är en följd av egna val, är det inget problem för någon liberal. Om det beror på ofrihet, byggd på vad det än vara må, är det ett bekymmer.

Men kan man använda en individ för att nå målet för en helt annan? Kan man använda individer, utan vare sig talerätt, beslutskraft eller förmåga till medialt genomslag som redskap för att genomföra den egna ideologin? Svaret på den frågan borde vara nej.

Ändå är det just det som sker. För de allra flesta som debatterar föräldraförsäkringen, är barnperspektivet underordnat. Det handlar om de vuxna kvinnornas rätt att vara det dessa feminister menar att de borde vara. Och själva det mantra som gårdagens beslut på Folkpartiets landsmöte kretsade kring: "Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns" har just detta vuxenperspektiv. Barnen objektiviseras, blir något männen behöver, och ställs i motsats till den makt kvinnorna förnekas på grund av dessa objektiviserade barn.

Jag har förståelse för flera av de argument som framställs kring föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv. Men när argumentationen stannar vid de enkla bejublade och applåderade slagorden, när all vilja att fördjupa diskussionen förnekas, när motståndarna bemöts som mörkermän, går i alla fall min tanke åt ett helt annat håll.

I den kyrka som en gång var; där de där utanför inte visste sitt eget bästa, där mörkrets människor dväljdes på andra sidan kyrkporten, applåderades också vittnesbörden. För man ägde ju sanningen...




- Posted using BlogPress from my iPad

Mer marknadskrafter i bostadspolitiken

När Boverket släppte rapporten om vad de reglerade hyressystemen inneburit för hyresrätten, var det två myter som krackelerade.

För det första - Boverkets roll. Boverket har varit en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Som så ofta är syftet gott - vi ska skapa de allra bästa bostäderna för alla. Men resultaten har inte alltid blivit de önskade. En fråga som måste ställas är hur Boverket påverkat bostadsbyggandet i sin helhet? Svenskarna lever i de största, och ofta dyraste, lägenheterna. Byggkostnaderna i Sverige är långt över snittet. Och segregationen ökar...

För det andra - Allmännyttans roll. Vilka konsekvenser har de allmännyttiga, kommunalägda bolagen haft för bostadsmarknaden de senaste årtiondena? Har de inneburit förnyelse, eller har de rent av konserverat och förstärkt bostadsbrist, segregation, utanförskap?

Svaret är inte helt givet. Men synen på allmännyttan måste modifieras. Och det gäller i allra högsta grad i Örebro.

ÖBO har en unik position på den svenska fastighetsmarknaden. Bolagets totala dominans i Sveriges 6;e största stad (i Sveriges 7;e största kommun) är nästan monopollik. Eftersom Örebro har en större andel hyresrätter än andra kommuner, blir bolagets roll än mer dominerande.

ÖBO har dessutom sedan länge varit en del av det socialdemokratiska partiet, med den lokala Hyresgästföreningen som lydigt redskap. Det socialdemokraternas arbetarkommun tyckt, har genomförts av ÖBO. Och ÖBOs generösa bidrag till Hyresgästföreningen har knutit dem samman i en ohelig allians. Ibland har det varit otydligt vem som ägt och styrt bolaget. Har det varit alla örebroare, genom fullmäktige? Eller har det varit Hyresgästföreningen, redskap till socialdemokraterna?

ÖBOs enorma maktbas, med den makt som socialdemokraterna utövat genom Hyresgästföreningen, har gjort ÖBO till den viktigaste delen för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Och inget parti har vågat röra ÖBO. Bilden av ÖBO som garanten för ett fint Örebro har målats under decennier. Men den bilden är falsk.

Örebro är den stad, utanför de tre stora, som har störst problem med utanförskap. Örebro har betydligt större problem med hemlöshet. Örebros arbetslöshet är högre än rikssnittet. Örebros välfärd är sämre än jämförbara städers. På område efter område är Örebro sämre än jämförbara städer. Men skatten är högre och ÖBO är en helig ko.

Nu måste denna falska helighet brytas. Och vi kan börja med att ta avstamp i Boverkets rapport. Om inte ÖBOs våta filt lagts över Örebro, hade det funnits minst 400 fler lägenheter i staden. Fler hade kunna flyttas hit. Fler hade fått bra bostäder. Fler hade fått billigare bostäder. Pengar hade kunnat gå från reavinster till bättre skola, tryggare äldreomsorg, lägre hyreshöjningar efter renoveringar.

Folkpartiet i Örebro vågar det inga andra vågar. Vi föreslår att ÖBO både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Vi vill sälja försiktigt, bara fastigheter omfattande 2500 lägenheter de kommande åren. Och vi gör det för att Örebro ska bli en bättre stad för ännu fler.

I morgon kommer bostadsfrågan att diskuteras på Folkpartiets landsmöte. Då kommer jag att yrka på att hyresrätten ska bli friare, att bostadspolitiken ska bli liberalare. En del tror att det innebär en högervridning, att jag abdikerar från det sociala ansvaret. Jag menar att det är tvärs om. En god social bostadspolitik förutsätter liberalare regler, mer av marknadsekonomi och en medvetenhet om att gigantiska kommunala bolag sannolikt skapar fler problem än de löser.



- Posted using BlogPress from my iPad

En stolt liberal: Vi vill mer

Politik handlar rätt mycket om att sätta en bild av verkligheten som passar den egna politiken och det egna partiet. Den bilden behöver inte vara sann, eller ens sannolik. Men den måste byggas upp av politiker som anses som trovärdiga i det de säger.

Låt mig peka på en av de skickligaste bildsättningar som setts i svensk politik de senaste åren:

Visst har Sverige blivit kallt!

Det är egentligen ingen fråga, utan ett påstående, som dessutom är sant. Och denna nypåkomna kyla härrör från Alliansregeringen. Den regering som väljer skattesänkningar istället för satsningar på välfärden. Som drar ner på läkare, sjuksköterskor, lärare, förskollärare. Som förändrar det tidigare så varma, solidariska Sverige till en kall kapitalistisk oas.

Men är det verkligen så?

I flera år har såväl Alliansregeringen som lokala och nationella politiker från allianspartierna ryggat för den beskrivningen. Men ingen har egentligen bemött den. Det har varit arbetslinjen som varit centrum för regeringens politik och man har sannolikt trott att det skulle räcka med att tala om att ytterligare 200.000 personer fått jobb sedan Alliansregeringen tillträdde.

Men bilden av det kalla Sverige har fortsatt att sättas av skickliga medialister inom svensk vänster. Rätt eller orätt, men bilden har satts, och någon motbild har inte målats av någon.

Förrän nu.

Jan Björklunds tal idag var ett tydligt exempel på hur Folkpartiet vill skapa den alternativa bild, byggd på fakta, som ska ställas mot vänsterns. Exempel efter exempel radades upp på hur Sverige utvecklats sedan 2006. Exempel efter exempel på ett Sverige som blivit varmare, mänskligare, liberalare. Låt mig ta en del av Björklunds lista:

Sverige har fler läkare än 2006.
Sverige har fler sjuksköterskor.
Sverige har fler vårdcentraler .
Sverige har fler apotek .
Sverige har kortare vårdköer .
Resurserna till vården har ökat sedan 2006.
Resurserna till äldreomsorgen har ökat.
Resurserna till personer med funktionsnedsättning har ökat.
Tillgängligheten till primärvården har ökat.
Tillgängligheten till specialiserad vård har ökat.
Kvaliteten på sjukvården har ökat i Sverige sedan 2006.
Bostadsbidraget för barnfamiljer är högre än 2006.
Flerbarnstillägget är högre.
Bostadstillägget för pensionärer är högre.
Högkostnadsskyddet för tandvård är högre.
Grundavdraget för pensionärer är högre.
Grundnivån i föräldrapenningen är högre än 2006.
Sverige har högre lärartäthet av utbildade lärare än 2006.
Sverige har högre personaltäthet av skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer.
Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet.
Sverige har fler barn i förskolan, utan att barngruppernas storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare.
Resurserna till förskolan har ökat sedan 2006.
Resurserna till gymnasieskolan har ökat.
Resurserna till högskolan har ökat sedan 2006.
Studenternas studiemedel har aldrig haft större köpkraft.
Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006.
Sverige har fler kvinnor som är chefer.
Sverige har fler kvinnliga professorer.
Sverige har mindre löneskillnader mellan kvinnor och män än 2006.
Sverige har högre sysselsättning bland invandrare .
Sverige har bättre diskrimineringsskydd än 2006.

Det är en rätt lång lista. Men den kunde vara längre. Och den visar på en annan bild, en sannare bild av Sverige 2013.

Ett varmare Sverige.
Ett mänskligare Sverige.
Ett liberalare Sverige.



- Posted using BlogPress from my iPad

De gamla får betala!

När Rasmus Persson (c) i våras stolt gick ut och berättade att han vägrat att förlänga avtalet med Attendo om driften av Elgströmska huset, var udden tydligt riktad mot det privata företaget. Med bakgrund i den opportuna diskussionen om vinster i välfärden, där merparten av svenskarna är emot vinster, skapades en bild av Attendo som en dålig aktör inom äldreomsorgsbranschen.

Rasmus Persson sade fortfarande då att kommunen skulle genomföra en ny upphandling. Men redan då var jag tveksam. Jag har tidigare bloggat om denna tveksamhet. Och det visade sig att den var riktig. Från och med 1 december 2012 tas Elgströmska över i kommunal regi.

Är det bra eller dåligt?

Svaret är inte givet. Ser man på en generell bedömning av äldreomsorgen, finns det inga tydliga skillnader mellan privat och offentligt driven äldreomsorg. Det finns bra och dåliga exempel med båda huvudmännen.

Men det som inte kom upp var frågan om kostnader. Och det som blir övertydligt nu är att det blir rätt dyrt att ta över Elgströmska, och att någon annan (ett annat äldreboende, en annan funktionsnedsatt, en annan med social problematik) som får betala.

Kostnaderna för övertagandet ser ut som följer:

Engångskostnader (inventarier, förbrukningsmaterial) och utbildning av ny personal kostar 2,7 miljoner kronor.

Driften blir 600.000:- kronor dyrare I MÅNADEN. På ett år innebär det kostnadsökningar på minst 7,2 miljoner kronor.

Hur ska då detta betalas?

Engångskostnaderna kommer att betalas av pengar som programnämnden avsatt för oklara utgifter, den så kallade planeringsreserven.

Den reserven hade lika gärna kunnat användas till att investera i material till alla äldreboenden, eller till att öka personaltätheten inom äldreomsorgen i sin helhet.

Men den stora fråga är hur de dryga 7 miljonerna i ökade driftkostnader ska betalas?

I beslutet finns 3,7 miljoner "från kommunstyrelsen" och 3 miljoner från de så kallade AFA pengarna. Visst låter det bra. Men samma sak här - om inte Elgströmska återkommunaliserats så hade alla äldreboenden kunnat få del av dessa pengar. Men det får de inte.

Istället måste hela programområdet spara. Besparingskraven från centern, socialdemokraterna och kristdemokraterna ligger på 13,6 miljoner för 2014. Hälften av detta ska sparas på de funktionsnedsatta, säger Rasmus Persson. Det är rätt illa. Och den andra halvan riskerar att landa på äldreomsorgen. Det är också illa.

Till detta kommer att det bara finns AFA-pengar för 2014. AFA-pengarna är återbetalning av tidigare inbetalade försäkringspremier. Och återbetalningarna upphör 2014. Så redan hösten 2014 måste ytterligare besparingar till.

Detta är ohållbar. Och det är också en oacceptabel hantering av äldreomsorgen.

För vad säger Rasmus Perssons agerande egentligen?

Antingen, säger han, är den kommunala äldreomsorgen så mycket ineffektivare, att kommunen behöver 7,2 miljoner för att hålla samma kvalitet som Attendo.

Eller så säger han att det avtal han själv ansvarat för, skrivit på tillsammans med Attendo, är så dåligt att det inte går att bedriva en bra omsorg för de pengar som avsatts. Då vilar skulden för den påstått dåliga omsorgen på Elgströmska egentligen på Rasmus Persson själv.

Eller så är det så att Rasmus Persson nu vill skapa ett äldreboende som är lite bättre än alla andra, som har en egen gräddfil. Det kan säkert vara bra för de äldre som bor på Elgströmska. Men vad säger de andra äldre och deras anhöriga på kommunens alla andra äldreboenden?

Hanteringen av Attendo Elgströmska får allt mer dragen av en kommunal skandal, där ett antal socialistiska politiker från olika partier, valt att sätta de äldres trygghet och omsorg åt sidan för att försöka hitta kortsiktiga populistiska poänger på ett motstånd mot privata aktörer inom äldreomsorgen.

Vi i Folkpartiet har valt en annan väg. Vi inser att äldreomsorgen i Örebro idag är satt på svältkur. Det är en för låg bemanning, både inom de kommunala och de privata äldreboendena. Vi behöver fler händer som stödjer och hjälper de gamla.

Därför avsätter vi 40 miljoner kronor till utökad bemanning. Och vi vill börja nattetid då behoven och ensamheten är som störst.

Men vi ser också att det inte skiljer mellan VEM som driver boendena. Idag är tre av de fem bästa boendena privat ägda. Så har det varit under några år. Men det skulle vara oss främmande att säga att det därför bara ska finnas privata boenden. Privata boenden, kommunala boenden och boenden som ägs av aktörer inom civilsamhället, kompletterar varandra och kan skapa världens bästa äldreomsorg.



- Posted using BlogPress from my iPad