Går det att beskriva de senaste dryga hundra årens politiska utveckling som ett frigörande från kollektiven och en seger för individen? Möjligtvis är det så.
Även om processerna går i varandra, skulle man kunna tänka sig att beskriva perioden från slutet på 1800-talet till idag som ett antal steg på samma väg.
Det första steget var frigörandet från de påtvingade kollektiven. Egentligen startade processen i Norden redan 100 år tidigare, med prästen och liberalen Anders Chydenius. Men inte förrän 100 år senare var ständerna helt borta. Därmed hade individen fått en större frihet att arbeta med vad man ville.
Det andra steget var månne frigörandet från okunskapen. När folkskolan infördes på 1800-talets mitt, lyftes människor på bred front från okunskap till kunskap. Den må ha varit bristfällig, men insikten om vilken betydelse det fick att även drängar och pigor kunde läsa och räkna kan inte övervärderas.
Det tredje steget var månne frigörelsen från kyrkan och Gud. Eller så är det det fjärde. För samtidigt med frigörelsen från religionen, uppstod frigörelsen från fattigdom. Uppbyggandet av 1900-talets välfärdssamhälle går parallellt med en tydligt driven sekularisering.
Dessa steg, de tredje och fjärde, är intressanta. För de har varit ett par av de mer eller mindre tydliga målen för svensk politik. Från att religionsfrihet har haft betydelsen frihet TILL religion, har den fått betydelsen frihet FRÅN religion. Gräver man djupare har den nationella tolkningen av religionsfrihet sannolikt inte varit så vid. Religionsfrihetens gräns var tydligt satt vid de dogmer och normer som befästs under ett kristet, eller judiskt-kristet, paraply. Frihet till andra religioner och deras annorlunda dogmatik var och skulle förbli en randföreteelse.
Men privatiseringen av religionen och gudsbegreppet spelar roll för det som komma ska. Och det aktiva, mer eller mindre medvetna, arbetet med att förneka de kristna dogmernas och normernas betydelse för samhället, kommer att få konsekvenser.
En möjlig tolkning är nämligen att välfärdssamhället egentligen bygger på den dogmatik och det normativa regelverk som traderats genom de kristna samhällena. Synen på människan och hennes individuella fri- och rättigheter har en tydligt kristen profil. Synen på människan och hennes skuld och skyldigheter, har också en kristen profil. Monteras dessa ned, utan att ersättas med liknande stabila normativ och dogmer, försvagas välfärdssamhällets funktionalitet.
Kanske är vi nu mitt uppe i den femte fasen, det femte steget. Frigörelsen från såväl andra medmänniskor som oss själva. Det går att tolka queer (oavsett om det nu är en religion eller filosofi) på det sättet. Och nu står egot mitt i centrum. Det handlar om att utveckla dig själv, oavsett hur det påverkar andra. I Sverige innebär det också att du har en fri dragningsrätt på offentliga medel för att just ditt sätt att leva ska möjliggöras. Välj ditt liv (oavsett kromosomuppsättning och annan konservativ biologi) är väl mottot. Bara om du ständigt gör de rätta valen, och förändrar dig i förhållande till dem, kommer du att vara lycklig och nå fulländning.
Processen sedan Anders Chydenius på 1770-talet började med sin frigörelse av individen fram till idag verkar nästan ha varit ödesbestämd. Och den har både varit framgångsrik och effektiv. Människor i Sverige, och Norden, bor i de länder som ständigt rankas högst vad gäller livskvalitet. Allt fler länder går i samma riktning.
Då är det väl bara att sitta nöjd, och likt en Johan Norberg hävda att allt bara blir bättre och kommer så att förbli. Kanske han har rätt. Kanske inte.
Det senaste som fick mig att fundera i de banorna var en statusuppdatering på Facebook (var annars) i går. Den såg ut så här:
Dagens skräll på nämnden för funktionshindrade under rapport från sommaren och sommarvikarier. Det har varit en hel del problem med yngre anställda. De anställda sommarvikarierna har tackat nej till jobb & arbetspass..... De behöver inte jobba, har pengar ändå, så de kan istället åka på semestrar, åka på festivaler, bara vara ledig.....
Är det ett tecken i tiden? Handlar bristen på vårdpersonal, på lärare och förskollärare, på omvårdnadspersonal egentligen om något annat? Är bristerna i sjukvården i allmänhet, och äldreomsorg och funktionshinderservice i synnerhet, ett tecken på en helt annan samhällsförändring?
Är det så att sjukvården, äldreomsorgen och servicen till de funktionshindrade helt enkelt inte spelar på den planhalva som den individcentrerade människan idag vill spela på? Där beroende av andra, fysisk och mental svaghet och behov av kollektiva och gemensamma lösningar inte får plats i en värld där allt handlar om att utveckla dig själv, frigöra dig själv från allt beroende från alla andra? Handlar skolans rekryteringsproblem inte alls i första hand om att lönerna är för låga, utan att yrket kräver kollektiva lösningar och gemenskap?
Och om det finns en gnutta av sanning i dessa funderingar - vart är vi då på väg?
Det räcker med att besöka en gymnasieskolas vårdprogram för att se hur framtidens äldreomsorgspersonal kommer att se ut. Det handlar inte i första hand om att de blonda blåögda nordborna vill ta ansvar för sin egen farföräldrageneration. Svensk äldreomsorg bärs i mångt upp av människor ur andra kulturtraditioner, där kollektivet, familjen, ansvarstagandet för andra väger upp det egocentriska självutvecklingsbehovet.
Drar man ut utvecklingen i tangentens riktning, med ett allt mer egocentrifierat samhälle och en politik som sätter egot före såväl individen som kollektivet, hamnar vi förr eller senare i ett samhälle i upplösning. Det finns inte längre något vi, bara ett jag. Problemet är att detta jag någon gång sannolikt kommer att vara i behov av någon annan.
För mig som frisinnad är detta skillnaden mellan liberalismen och frisinnet. Frisinnet inser att människan är i behov av ett vi, ett vi som ibland både kan och måste uppväga individen och egot. Frågan är om det kommer en tid då fler behöver inse det. Eller om vi som individuella partiklar likt universum dras mot en allt mer lösligt sammanhållet samhälle. Understödda bara av den automatiserade IT-sektorn, där opersonliga robotar inte inkräktar på mitt behov av att utveckla mig själv, och bara mig själv.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2016-09-02
2016-08-29
Kvinnobad och flickgymnastik
Skolverket beslutade nyligen att en muslimsk friskola, Al-Azharskolan i Vällingby, enligt skollagen har rätt till att dela på pojkar och flickor under gymnastikundervisningen. Pojkarna undervisas av manliga lärare, flickorna av kvinnliga. Skälet är religiöst.
Är det rimligt? Att det har stöd i lagen är sannolikt, eftersom Skolverket lär kunna sin lagstiftning. Men är det rimligt, eller för att använda ett uttryck som blivit populärt i sommar; "i enlighet med svenska värderingar"?
Svenska skolor separerar barn från början. Det vanligaste är åldersseparationen. Man hävdar att just det år du föds är betydelsefullt för när du får börja skolan. Man kan ha invändningar mot det, och det har vissa haft. Frågan om man ska ha både höst- och vårantagning till skolorna är inte ny.
En annan separationsvariant handlar om behov och förmåga. En del elever får specialanpassad undervisning, eller borde få det enligt skollagen. Barn med särskilda behov kan få hela eller delar av sin utbildning anpassad efter sina egna behov, i en vanlig klass eller i en anpassad klass eller skola.
En tredje separationsvariant har könskaraktär. Det händer att såväl gymnastik som andra ämnen bedrivs där pojkarna är för sig och flickorna för sig. Flickor och pojkar utvecklas olika fort och det kan få konsekvenser. Men det är sannolikt ovanligt att detta sker generellt, eller över en längre tid.
Så varför gnälla över A-Azharskolans separation av flickor och pojkar? Varför inte göra som flera gör, jämföra hur det var när man själv gick i skolan (ja - på min tid var det faktiskt uppdelat på gymnasiet), och hävda att det är en storm i ett vattenglas?
Utbildningsministern ger enligt flera media ändå Skolverket bakläxa. Jämställdheten är en matrisfråga. Så även om flickorna och pojkarna får likvärdig undervisning, även i gymnastik, menar Fridolin att jämställdheten måste genomsyra även denna undervisning. Har han rätt? Är de "svenska (jämställdhets)värderingarna" överordnade lagen?
Frågan är mer komplex än vad den i förstone verkar. Och den handlar om de kulturkrockar vi allt mer upplever och kommer att uppleva.
Jag ska inte mer än nödvändigt upprepa bilden av WVS Engelhartkarta. Den där Sverige befinner sig längst upp, längst ut. Mest sekulärt. Mest individualistiskt. Vi som tror vi är världens centrum vad gäller värderingar, är egentligen i dess periferi. Visserligen rör sig många länder åt vårt håll, men utvecklingen är vare sig snabb eller förutbestämd. Vissa länder rör sig åt diametralt motsatt håll.
När Alliansregeringen tillträdde 2006 var en av Kristdemokraternas vinstpuckar att man fick in att skolan var byggd på en "judisk-kristen-värdegrund". Är det så? Och om svaret är ja - hur påverkar det resten av samhället?
Svaret är inte enkelt. Sannolikt beror det också på var man står i religiösa, etiska och moraliska frågor. För mig, med den kristna bakgrund och etik jag bär med mig, är just denna bakgrund ett av motiven till att synen på människan är som den är. Och det påverkar både skola och samhälle. Det finns ett band mellan judisk och kristen normativitet som håller. Och det är tack vare denna som såväl upplysning som sekularism kunnat uppstå. Det är tack vare, och inte trots, de kristna dogmerna som exempelvis jämställdheten fått fotfäste i Europa och Amerika. Utvecklingen är vare sig radrätt eller konsekvent. Men det spelar roll när det i Bibeln finns ord som både hävdar kvinnans och mannens lika värde, att staten och religionen är olika saker och att religionens förste ledare ständigt tog den minstes, förlorarens, perspektiv.
Det har varit så naturligt för oss att vi inte har behövt förhålla oss till det. Även om vi kallar oss sekulära, ateister eller agnostiker så har själva traditionen, dogmerna, burit. Det har funnits en väv av värderingar och värden, som vi inte behövt försvara eftersom de inte ifrågasatts. Visst har de förändrats över tid. Men det har varit en stilla förändring, kontinuerlig i sitt agerande mot ökad individualism och tolkningsbara mot den bakgrund de tagit avstamp i.
Mot detta ställs nu islam med en ofta helt annan världsbild. Det handlar inte bara om synen på män och kvinnor och deras plats såväl i familj som samhälle. Det handlar om en helt annan syn på religion och samhälle, om religion och individ, om sekularism och religion, om individ och kollektiv. Och vi har så svårt att förhålla oss till det.
Det blir så uppenbart när vi inte ens kan komma överens om hur frågorna ska formuleras. Får man ställa frågan om islam som majoritetsreligion kan kombineras med västerländsk demokrati? Får man ställa frågan om islam i sig innehåller normativ som gör det svårare för jämställdhet, för individualism, för sekularism? Eller är det islamofobi? Kan man vara kritisk mot de normativ och de dogmer som följer med islam (OK - jag är mycket medveten om att man inte kan generalisera islam lika lite som man kan generalisera någon annan religion, men diskussionen kring islam måste ändå tas och då tvingas man också generalisera) utan att bli stämplad som SD-are, islamofob, rasist? Måste en sådan kritik leda till strid, kulturkamp, fientligheter?
Eller kan det demokratiska samhället visa en sådan styrka att även vid svåra värderingskonflikter väljer vi att lösa dem med samtal istället för med vapen? Islam är inte den enda sådan konflikt vi haft att hantera, det räcker med att minnas hur vi hanterade och fortfarande hanterar frågor som har med kommunism att göra. Är kommunism de facto något som ifall den blir en "majoritetsideologi" leder till diktatur och mänsklig förnedring? Är socialism bara en finare omskrivning av denna omänskliga ideologi? Och hur hanterar vi det faktum att det faktiskt finns människor som hävdar att de är såväl socialister som kommunister, och ändå är goda, välanpassade samhällsmedborgare? Är de egentligen smygonda, eller går det att kombinera?
Och motsatt: Går det att på demokratisk väg inskränka jämställdheten så vitt det gäller viss skolundervisning? Eller skilda badtider för kvinnor och män? Var går gränsen? Och vad är receptet om man inte vill dit?
Frågan om könsuppdelad gymnastik och separata badtider är bara toppen på ett isberg. Och vi är knappast beredda på hur vi ska lösa dem. Problemet är bara att vi hittills inte valt att se de resterade delarna av isberget, den stora massa som finns men som ännu är osynlig. Det är därför vi hamnar där vi gör.
Risken att vi hamnar i en situation där å ena sidan idiotiska förslag som burkiniförbud, eller murar mot omvärlden i allmänhet och muslimer i synnerhet, kan få spridning och finna grogrund, och å andra sidan en "det löser sig för olikhet är bra och inget är bättre än det andra"politik står mot varandra är uppenbar. Men oavsett vilken av dessa vägar vi väljer, riskerar vi ökade motsättningar, ökad polarisering och ökad risk för konflikter.
Min uppfattning, som jag erkänner kan vara fel, är att ett tydligt ställningstagande för vissa grundläggande skyldig-, fri- och rättigheter i ett samhälle är nödvändigt ur ett politiskt perspektiv. De behöver inte vara gemensamma för alla partier. Men om partierna ska fungera som centralpunkter för en vidare samhällsutveckling, behöver man tydliggöra de minsta gemensamma nämnare som just deras ideologi står för. En del kommer då att vara lika mellan höger och vänster, liberaler och konservativa. Andra kommer att skilja. Men först då får människor möjlighet att se skillnaderna, och möjlighet att välja de som står för den väg man själv vill vandra. Det kan komma att bli en mer konfliktfylld politik. Men det är där, i den demokratiska konflikten, som också det demokratiska samhället byggs.
Problemet är att vare sig partier eller politiker är vana att diskutera i de banorna. Med den rekrytering partierna har idag, är det sannolikt att många politiker inte ens har den förmågan. Så det är en lång väg att vandra för att kunna göra dessa förändringar. Men någon gång måste vi börja.
Annars kommer vi att gång efter gång stå inför frågan om just denna separering, detta förbud, denna rättighet eller denna skyldighet är förenlig med en lagstiftning som alltid kommer att vara på mellanhand.
Är det rimligt? Att det har stöd i lagen är sannolikt, eftersom Skolverket lär kunna sin lagstiftning. Men är det rimligt, eller för att använda ett uttryck som blivit populärt i sommar; "i enlighet med svenska värderingar"?
Svenska skolor separerar barn från början. Det vanligaste är åldersseparationen. Man hävdar att just det år du föds är betydelsefullt för när du får börja skolan. Man kan ha invändningar mot det, och det har vissa haft. Frågan om man ska ha både höst- och vårantagning till skolorna är inte ny.
En annan separationsvariant handlar om behov och förmåga. En del elever får specialanpassad undervisning, eller borde få det enligt skollagen. Barn med särskilda behov kan få hela eller delar av sin utbildning anpassad efter sina egna behov, i en vanlig klass eller i en anpassad klass eller skola.
En tredje separationsvariant har könskaraktär. Det händer att såväl gymnastik som andra ämnen bedrivs där pojkarna är för sig och flickorna för sig. Flickor och pojkar utvecklas olika fort och det kan få konsekvenser. Men det är sannolikt ovanligt att detta sker generellt, eller över en längre tid.
Så varför gnälla över A-Azharskolans separation av flickor och pojkar? Varför inte göra som flera gör, jämföra hur det var när man själv gick i skolan (ja - på min tid var det faktiskt uppdelat på gymnasiet), och hävda att det är en storm i ett vattenglas?
Utbildningsministern ger enligt flera media ändå Skolverket bakläxa. Jämställdheten är en matrisfråga. Så även om flickorna och pojkarna får likvärdig undervisning, även i gymnastik, menar Fridolin att jämställdheten måste genomsyra även denna undervisning. Har han rätt? Är de "svenska (jämställdhets)värderingarna" överordnade lagen?
Frågan är mer komplex än vad den i förstone verkar. Och den handlar om de kulturkrockar vi allt mer upplever och kommer att uppleva.
Jag ska inte mer än nödvändigt upprepa bilden av WVS Engelhartkarta. Den där Sverige befinner sig längst upp, längst ut. Mest sekulärt. Mest individualistiskt. Vi som tror vi är världens centrum vad gäller värderingar, är egentligen i dess periferi. Visserligen rör sig många länder åt vårt håll, men utvecklingen är vare sig snabb eller förutbestämd. Vissa länder rör sig åt diametralt motsatt håll.
När Alliansregeringen tillträdde 2006 var en av Kristdemokraternas vinstpuckar att man fick in att skolan var byggd på en "judisk-kristen-värdegrund". Är det så? Och om svaret är ja - hur påverkar det resten av samhället?
Svaret är inte enkelt. Sannolikt beror det också på var man står i religiösa, etiska och moraliska frågor. För mig, med den kristna bakgrund och etik jag bär med mig, är just denna bakgrund ett av motiven till att synen på människan är som den är. Och det påverkar både skola och samhälle. Det finns ett band mellan judisk och kristen normativitet som håller. Och det är tack vare denna som såväl upplysning som sekularism kunnat uppstå. Det är tack vare, och inte trots, de kristna dogmerna som exempelvis jämställdheten fått fotfäste i Europa och Amerika. Utvecklingen är vare sig radrätt eller konsekvent. Men det spelar roll när det i Bibeln finns ord som både hävdar kvinnans och mannens lika värde, att staten och religionen är olika saker och att religionens förste ledare ständigt tog den minstes, förlorarens, perspektiv.
Det har varit så naturligt för oss att vi inte har behövt förhålla oss till det. Även om vi kallar oss sekulära, ateister eller agnostiker så har själva traditionen, dogmerna, burit. Det har funnits en väv av värderingar och värden, som vi inte behövt försvara eftersom de inte ifrågasatts. Visst har de förändrats över tid. Men det har varit en stilla förändring, kontinuerlig i sitt agerande mot ökad individualism och tolkningsbara mot den bakgrund de tagit avstamp i.
Mot detta ställs nu islam med en ofta helt annan världsbild. Det handlar inte bara om synen på män och kvinnor och deras plats såväl i familj som samhälle. Det handlar om en helt annan syn på religion och samhälle, om religion och individ, om sekularism och religion, om individ och kollektiv. Och vi har så svårt att förhålla oss till det.
Det blir så uppenbart när vi inte ens kan komma överens om hur frågorna ska formuleras. Får man ställa frågan om islam som majoritetsreligion kan kombineras med västerländsk demokrati? Får man ställa frågan om islam i sig innehåller normativ som gör det svårare för jämställdhet, för individualism, för sekularism? Eller är det islamofobi? Kan man vara kritisk mot de normativ och de dogmer som följer med islam (OK - jag är mycket medveten om att man inte kan generalisera islam lika lite som man kan generalisera någon annan religion, men diskussionen kring islam måste ändå tas och då tvingas man också generalisera) utan att bli stämplad som SD-are, islamofob, rasist? Måste en sådan kritik leda till strid, kulturkamp, fientligheter?
Eller kan det demokratiska samhället visa en sådan styrka att även vid svåra värderingskonflikter väljer vi att lösa dem med samtal istället för med vapen? Islam är inte den enda sådan konflikt vi haft att hantera, det räcker med att minnas hur vi hanterade och fortfarande hanterar frågor som har med kommunism att göra. Är kommunism de facto något som ifall den blir en "majoritetsideologi" leder till diktatur och mänsklig förnedring? Är socialism bara en finare omskrivning av denna omänskliga ideologi? Och hur hanterar vi det faktum att det faktiskt finns människor som hävdar att de är såväl socialister som kommunister, och ändå är goda, välanpassade samhällsmedborgare? Är de egentligen smygonda, eller går det att kombinera?
Och motsatt: Går det att på demokratisk väg inskränka jämställdheten så vitt det gäller viss skolundervisning? Eller skilda badtider för kvinnor och män? Var går gränsen? Och vad är receptet om man inte vill dit?
Frågan om könsuppdelad gymnastik och separata badtider är bara toppen på ett isberg. Och vi är knappast beredda på hur vi ska lösa dem. Problemet är bara att vi hittills inte valt att se de resterade delarna av isberget, den stora massa som finns men som ännu är osynlig. Det är därför vi hamnar där vi gör.
Risken att vi hamnar i en situation där å ena sidan idiotiska förslag som burkiniförbud, eller murar mot omvärlden i allmänhet och muslimer i synnerhet, kan få spridning och finna grogrund, och å andra sidan en "det löser sig för olikhet är bra och inget är bättre än det andra"politik står mot varandra är uppenbar. Men oavsett vilken av dessa vägar vi väljer, riskerar vi ökade motsättningar, ökad polarisering och ökad risk för konflikter.
Min uppfattning, som jag erkänner kan vara fel, är att ett tydligt ställningstagande för vissa grundläggande skyldig-, fri- och rättigheter i ett samhälle är nödvändigt ur ett politiskt perspektiv. De behöver inte vara gemensamma för alla partier. Men om partierna ska fungera som centralpunkter för en vidare samhällsutveckling, behöver man tydliggöra de minsta gemensamma nämnare som just deras ideologi står för. En del kommer då att vara lika mellan höger och vänster, liberaler och konservativa. Andra kommer att skilja. Men först då får människor möjlighet att se skillnaderna, och möjlighet att välja de som står för den väg man själv vill vandra. Det kan komma att bli en mer konfliktfylld politik. Men det är där, i den demokratiska konflikten, som också det demokratiska samhället byggs.
Problemet är att vare sig partier eller politiker är vana att diskutera i de banorna. Med den rekrytering partierna har idag, är det sannolikt att många politiker inte ens har den förmågan. Så det är en lång väg att vandra för att kunna göra dessa förändringar. Men någon gång måste vi börja.
Annars kommer vi att gång efter gång stå inför frågan om just denna separering, detta förbud, denna rättighet eller denna skyldighet är förenlig med en lagstiftning som alltid kommer att vara på mellanhand.
2016-08-24
Därför har Lars Ströman fullständigt fel (igen)
I en krönika i den "oberoende liberala" tidningen Nerikes Allehanda tar Lars Ströman (som tidigare har haft sin politiska hemvist långt till vänster om liberalismen...) heder och ära av bloggaren Rebecca Weidmo Uvell. Han kallar henne "slaskhöger" och pekar på ett antal sakfel hon haft i en blogg som angrep den nytillsatta partisekreteraren för socialdemokraterna, Lena Rådström Baastad.
Baastad (då i huvudsak utan mellannamn) var tidigare kommunalråd i opposition och kommunstyrelseordförande i Örebro. Under den tid hon innehade den högsta positionen i kommunen, var ledarsidan på Nerikes Allehanda påfallande ofta frånvarande eller mild i sin eventuella kritik av Baastad. I den nu aktuella krönikan fortsätter detta.
Lena Rådström Baastad kommer undan helskinnad från Strömans kritik. Istället är krönikan i mångt en kopia av den skrift' (mediakommentar) som socialdemokraterna gav ut omedelbart efter det att Valprövningsnämndens beslut blivit klart. Den skriftens huvudsakliga uppgift var att skjuta ansvaret så långt från såväl partiet som Baastad som möjligt. De som fick bära hundhuvudet var de tjänstemän som inte kunde ansvara för vallokalens ordning, liksom en enskild kandidat som var så okunnig/olycklig att hon sågs heja på en röstande precis invid röstmottagaren.
Men vad var det då som hände?
Strömans linje, liksom socialdemokraternas, ligger på att anklaga den enskilda kandidaten framme vid bordet, de röstmottagare som inte kunde hålla ordning i röstningslokalen och det faktum att det tält socialdemokraterna ställt upp stod för nära vallokalen. Men ingen skugga ska enligt Ströman falla på vare sig Rådström Baastad (hon nämns inte ens) eller Mona Sahlin.
Men vad var det som egentligen hände? Vad sade valnämnden? Och vad sade egentligen Valprövningsnämnden?
Det är helt klarlagt att socialdemokraterna haft en "valskola" inriktad på en specifik grupp invandrarkvinnor. Där har såväl röstsedlar som -kuvert funnits. På "valskolan" har både Mona Sahlin och Ala Idriss (välkänd lokal S-profil, numera även nationellt) uppträtt och berättat hur man röstar. Därefter har man i gemensam tropp gått till vallokalen. Mona Sahlin avvek före man kom fram till vallokalen, men där fanns flera lokala företrädare såväl utanför som innanför vallokalens väggar. Det har varit stökigt med många människor. Det är uppenbart att valhemligheten inte har kunnat garanteras. Det är sannolikt att i vart fall en lokal socialdemokratisk kandidat sannolikt kan ha påverkat själva röstningen.
Om det tvistar ingen.
Men är det så som Ströman skriver, om valskolan: "Men själva valskolan hade valprövningsnämnden inga anmärkningar på."
Är det så?
Först kan man kolla vad Valnämnden, den lokala nämnd som ansvarar för valet, hade att säga. I denna nämnd, som till sin natur är tjänstemannastyrd, skrev tjänstemännen följande yttrande:
Enligt Valnämnden synes det alltså framgå att ledande partiföreträdare hållit valskola med partipolitiskt innehåll, ledsagat deltagarna till röstmottagningsstället samt uppehållit sig tillsammans med deltagarna inne i den lokal, där rösterna avgavs. Ett syfte med ett sådant förfarande kan givetvis vara att påverka väljarna i deras val. Graden av oordning i lokalen är svårbedömd på det material Valnämnden förfogar över, men Valnämnden konstaterar att en av röstmottagarna funnit att det fanns så mycket folk, att det för en tid var omöjligt att hålla ordning. – Om det kan anses att någon otillbörligen verkat vid valet, torde det, med beaktande av partiernas styrkeförhållanden i den aktuella valkretsen, med fog kunna antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången.
Det är uppenbart att den lokala varianten av Valprövningsnämnden tyckte att det fanns fog för funderingar kring det som Weidmo Uvell skriver. Men kanske är också den högst ansvarige tjänstemannen en del av den slaskhöger som Ströman verkar förakta...
Än intressantare kan man se hur det sedan blev med röstningen, eftersom valnämnden ändå har politiker som ska ta ansvar för besluten:
- Två av Valnämndens fyra ledamöter, företrädare för det socialdemokratiska partiet, har reserverat sig mot det beslutade yttrandet.
Oj - socialdemokraterna tyckte inte att det var någon fara. Vare sig med valskolan, kampanjtältet eller att en kandidat stått inne i vallokalen och hejat på en invandrarkvinna som röstade. Och vem tror att dessa två socialdemokrater tog ett eget beslut? Knappast. Beslutet om att rösta mot var förankrat hela vägen upp i den lokala politiska ledningen. Rådström Baastads ande svävade självklart över reservationen. Vem bär ansvar? Vem slaskar? Vem slarvar med fakta?
Och Valprövningsnämnden då - vad säger de?
Först och främst, låt oss se slutsatsen:
Vad gäller valskolan finner alltså Valprövningsnämnden inte visat att någon handlat på ett sätt som varit otillbörligt.
Det verkar ju stödja Strömans variant. Men läser vi straxt innan ser vi följande skrivning:
Om det – som klaganden uppgett – skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klaganden uppgett.
Det har alltså inte klarlagts att det gått fel till. Det som inte kan bevisas kan inte heller läggas till grund för en dom. Det är därför inte Valprövningsnämnden heller kan säga att det varit valfusk. Men Valprövningsnämndens utredning har inte varit en brottsutredning. Man har inte eftersökt fel i den utsträckning exempelvis en åklagare kanske bort göra. Eller en spännande och engagerad lokal tidning... Hur många intervjuer gjordes med de närvarande invandrarkvinnorna? Under ed? Sannolikt ingen. Med de som arrangerade "valskolan"? Någon? Det framgår i vart fall inte av beslutet.
Och Valprövningsnämnden behövde inte heller göra en så djup analys. Dels ligger det inte i nämndens uppgift att göra en så djup utredning. Dels, och framförallt, räckte de andra missgreppen för att konstatera att Örebro behövde gå till omval.
Är Strömans analys rätt? Att valskolan inte var valfusk? Det vet vi inte. Och vi kommer aldrig att få veta eftersom ingen ställt de nödvändiga frågorna till de inblandade i tid. Men det är rätt magstarkt att anklaga en bloggare för att vara "slaskhöger" för att dra de slutsatser som den lokala valnämnden själv drog.
Och hur är det med de där röstsiffrorna? I valet 2011 "med bättre koll på röstningsförfarandet"? Då gick det ju ännu bättre för sossarna.
Läser man bara siffrorna rakt upp och ner så är det så. Men det Ströman undviker att ta upp är valdeltagandet. I det ordinarie valet låg valdeltagandet på ca 65, 63 respektive 65 % i de tre olika valdistrikten. I omvalet var det istället 53, 51 respektive 52 % valdeltagande.
Ströman är väl medveten om att omvalet var ett mobiliseringsval. Och han är lika medveten om att socialdemokraterna satsade nationellt på omvalet, med en budget som sannolikt översteg de övriga partiernas sammanlagda valbudgetar många gånger om. Med busslaster av valarbetare som enbart hade till syfte att knacka dörr och få människor att gå och rösta. I Vivalla hade vi i Folkpartiet sympatisörer som fick sin dörr knackade varje dag den sista veckan och fyra gånger på valdagen...
Gör man det man kan göra, jämföra resultatet med valdeltagandet, kan man rätt enkelt få fram att socialdemokraterna exempelvis tappade från ca 42 % av de totala antalet röstberättigade, till ca 40 % (Vivalla norra). Vi andra, som inte hade samma resurser, tappade betydligt mer främst i de områden som traditionellt är starka borgerliga områden där folk inte gick och röstade, men även i de för oss svagare områdena. Vi klarade inte av att mobilisera i samma utsträckning som socialdemokraterna. Självklart var det en resursfråga. Men knappast valfusk.
Det är enkelt att instämma i Benjamin Disraelis yttrande: Det finns tre sorters lögn. Lögn, förbannad lögn och statistik. Beroende på vilka sifferserier man visar och utelämnar kan man få olika bilder att framträda. Så gjorde Weidmo Uvell. Så gjorde Ströman. Den ene hävdar att den andra är "slaskhöger". Det är orimligt för de flesta att benämna en opponent på det sättet, och rejält olämpligt för en påstått liberal ledarskribent.
Fuskade då socialdemokraterna i Örebro? Och vilket ansvar hade Rådström Baastad? Det går inte att svara klart på någon av de frågorna idag. Med ett bättre journalistiskt arbete 2010 hade det gått att göra det. Men då fanns inget intresse. Nu får vi sannolikt aldrig veta om "valskolan" också innebar att invandrarkvinnorna fick färdiga valsedlar i färdiga valkuvert av de socialdemokratiska valarbetarna. Vi får aldrig veta om marschen upp mot vallokalen också innebar att det i praktiken bara fanns ett parti att rösta på för kvinnorna. Vi får aldrig veta vilken grad av påverkan på dem som de socialdemokratiska valarbetarna utsatte dem för.
Man kan bara gissa, och anta. Och den ena gissningen är i det läget lika god som den andra.
Baastad (då i huvudsak utan mellannamn) var tidigare kommunalråd i opposition och kommunstyrelseordförande i Örebro. Under den tid hon innehade den högsta positionen i kommunen, var ledarsidan på Nerikes Allehanda påfallande ofta frånvarande eller mild i sin eventuella kritik av Baastad. I den nu aktuella krönikan fortsätter detta.
Lena Rådström Baastad kommer undan helskinnad från Strömans kritik. Istället är krönikan i mångt en kopia av den skrift' (mediakommentar) som socialdemokraterna gav ut omedelbart efter det att Valprövningsnämndens beslut blivit klart. Den skriftens huvudsakliga uppgift var att skjuta ansvaret så långt från såväl partiet som Baastad som möjligt. De som fick bära hundhuvudet var de tjänstemän som inte kunde ansvara för vallokalens ordning, liksom en enskild kandidat som var så okunnig/olycklig att hon sågs heja på en röstande precis invid röstmottagaren.
Men vad var det då som hände?
Strömans linje, liksom socialdemokraternas, ligger på att anklaga den enskilda kandidaten framme vid bordet, de röstmottagare som inte kunde hålla ordning i röstningslokalen och det faktum att det tält socialdemokraterna ställt upp stod för nära vallokalen. Men ingen skugga ska enligt Ströman falla på vare sig Rådström Baastad (hon nämns inte ens) eller Mona Sahlin.
Men vad var det som egentligen hände? Vad sade valnämnden? Och vad sade egentligen Valprövningsnämnden?
Det är helt klarlagt att socialdemokraterna haft en "valskola" inriktad på en specifik grupp invandrarkvinnor. Där har såväl röstsedlar som -kuvert funnits. På "valskolan" har både Mona Sahlin och Ala Idriss (välkänd lokal S-profil, numera även nationellt) uppträtt och berättat hur man röstar. Därefter har man i gemensam tropp gått till vallokalen. Mona Sahlin avvek före man kom fram till vallokalen, men där fanns flera lokala företrädare såväl utanför som innanför vallokalens väggar. Det har varit stökigt med många människor. Det är uppenbart att valhemligheten inte har kunnat garanteras. Det är sannolikt att i vart fall en lokal socialdemokratisk kandidat sannolikt kan ha påverkat själva röstningen.
Om det tvistar ingen.
Men är det så som Ströman skriver, om valskolan: "Men själva valskolan hade valprövningsnämnden inga anmärkningar på."
Är det så?
Först kan man kolla vad Valnämnden, den lokala nämnd som ansvarar för valet, hade att säga. I denna nämnd, som till sin natur är tjänstemannastyrd, skrev tjänstemännen följande yttrande:
Enligt Valnämnden synes det alltså framgå att ledande partiföreträdare hållit valskola med partipolitiskt innehåll, ledsagat deltagarna till röstmottagningsstället samt uppehållit sig tillsammans med deltagarna inne i den lokal, där rösterna avgavs. Ett syfte med ett sådant förfarande kan givetvis vara att påverka väljarna i deras val. Graden av oordning i lokalen är svårbedömd på det material Valnämnden förfogar över, men Valnämnden konstaterar att en av röstmottagarna funnit att det fanns så mycket folk, att det för en tid var omöjligt att hålla ordning. – Om det kan anses att någon otillbörligen verkat vid valet, torde det, med beaktande av partiernas styrkeförhållanden i den aktuella valkretsen, med fog kunna antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången.
Det är uppenbart att den lokala varianten av Valprövningsnämnden tyckte att det fanns fog för funderingar kring det som Weidmo Uvell skriver. Men kanske är också den högst ansvarige tjänstemannen en del av den slaskhöger som Ströman verkar förakta...
Än intressantare kan man se hur det sedan blev med röstningen, eftersom valnämnden ändå har politiker som ska ta ansvar för besluten:
- Två av Valnämndens fyra ledamöter, företrädare för det socialdemokratiska partiet, har reserverat sig mot det beslutade yttrandet.
Oj - socialdemokraterna tyckte inte att det var någon fara. Vare sig med valskolan, kampanjtältet eller att en kandidat stått inne i vallokalen och hejat på en invandrarkvinna som röstade. Och vem tror att dessa två socialdemokrater tog ett eget beslut? Knappast. Beslutet om att rösta mot var förankrat hela vägen upp i den lokala politiska ledningen. Rådström Baastads ande svävade självklart över reservationen. Vem bär ansvar? Vem slaskar? Vem slarvar med fakta?
Och Valprövningsnämnden då - vad säger de?
Först och främst, låt oss se slutsatsen:
Vad gäller valskolan finner alltså Valprövningsnämnden inte visat att någon handlat på ett sätt som varit otillbörligt.
Det verkar ju stödja Strömans variant. Men läser vi straxt innan ser vi följande skrivning:
Om det – som klaganden uppgett – skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klaganden uppgett.
Det har alltså inte klarlagts att det gått fel till. Det som inte kan bevisas kan inte heller läggas till grund för en dom. Det är därför inte Valprövningsnämnden heller kan säga att det varit valfusk. Men Valprövningsnämndens utredning har inte varit en brottsutredning. Man har inte eftersökt fel i den utsträckning exempelvis en åklagare kanske bort göra. Eller en spännande och engagerad lokal tidning... Hur många intervjuer gjordes med de närvarande invandrarkvinnorna? Under ed? Sannolikt ingen. Med de som arrangerade "valskolan"? Någon? Det framgår i vart fall inte av beslutet.
Och Valprövningsnämnden behövde inte heller göra en så djup analys. Dels ligger det inte i nämndens uppgift att göra en så djup utredning. Dels, och framförallt, räckte de andra missgreppen för att konstatera att Örebro behövde gå till omval.
Är Strömans analys rätt? Att valskolan inte var valfusk? Det vet vi inte. Och vi kommer aldrig att få veta eftersom ingen ställt de nödvändiga frågorna till de inblandade i tid. Men det är rätt magstarkt att anklaga en bloggare för att vara "slaskhöger" för att dra de slutsatser som den lokala valnämnden själv drog.
Och hur är det med de där röstsiffrorna? I valet 2011 "med bättre koll på röstningsförfarandet"? Då gick det ju ännu bättre för sossarna.
Läser man bara siffrorna rakt upp och ner så är det så. Men det Ströman undviker att ta upp är valdeltagandet. I det ordinarie valet låg valdeltagandet på ca 65, 63 respektive 65 % i de tre olika valdistrikten. I omvalet var det istället 53, 51 respektive 52 % valdeltagande.
Ströman är väl medveten om att omvalet var ett mobiliseringsval. Och han är lika medveten om att socialdemokraterna satsade nationellt på omvalet, med en budget som sannolikt översteg de övriga partiernas sammanlagda valbudgetar många gånger om. Med busslaster av valarbetare som enbart hade till syfte att knacka dörr och få människor att gå och rösta. I Vivalla hade vi i Folkpartiet sympatisörer som fick sin dörr knackade varje dag den sista veckan och fyra gånger på valdagen...
Gör man det man kan göra, jämföra resultatet med valdeltagandet, kan man rätt enkelt få fram att socialdemokraterna exempelvis tappade från ca 42 % av de totala antalet röstberättigade, till ca 40 % (Vivalla norra). Vi andra, som inte hade samma resurser, tappade betydligt mer främst i de områden som traditionellt är starka borgerliga områden där folk inte gick och röstade, men även i de för oss svagare områdena. Vi klarade inte av att mobilisera i samma utsträckning som socialdemokraterna. Självklart var det en resursfråga. Men knappast valfusk.
Det är enkelt att instämma i Benjamin Disraelis yttrande: Det finns tre sorters lögn. Lögn, förbannad lögn och statistik. Beroende på vilka sifferserier man visar och utelämnar kan man få olika bilder att framträda. Så gjorde Weidmo Uvell. Så gjorde Ströman. Den ene hävdar att den andra är "slaskhöger". Det är orimligt för de flesta att benämna en opponent på det sättet, och rejält olämpligt för en påstått liberal ledarskribent.
Fuskade då socialdemokraterna i Örebro? Och vilket ansvar hade Rådström Baastad? Det går inte att svara klart på någon av de frågorna idag. Med ett bättre journalistiskt arbete 2010 hade det gått att göra det. Men då fanns inget intresse. Nu får vi sannolikt aldrig veta om "valskolan" också innebar att invandrarkvinnorna fick färdiga valsedlar i färdiga valkuvert av de socialdemokratiska valarbetarna. Vi får aldrig veta om marschen upp mot vallokalen också innebar att det i praktiken bara fanns ett parti att rösta på för kvinnorna. Vi får aldrig veta vilken grad av påverkan på dem som de socialdemokratiska valarbetarna utsatte dem för.
Man kan bara gissa, och anta. Och den ena gissningen är i det läget lika god som den andra.
2016-08-22
Meningslösa skolreformer
Så har det då varit sommartalssäsong. Och sist (?) ut var trion Björklund (L), Löfven (S) och Sjöstedt (V). Och alla hade olika skolförslag på gång. Statsministern delade ut nålpengar - jag undrar när någon kommer att vägra att skriva om någon miljon som satsning - som inte kommer att göra någon glad. Sedan Fridolin fick ansvaret för skolan och de hundra dagarna gått Sjöstedt försökte lite han med. Men vänsterns skolpolitik är obegriplig.
Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.
Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.
I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?
Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?
Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.
Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?
Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...
Typ.
Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.
Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.
Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.
Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.
Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.
I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?
Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?
Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.
Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?
Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...
Typ.
Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.
Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.
Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.
2016-08-18
Kristofobi, teofobi och det stängda samhället.
Ja, ja. Det är ok med religion, bara de håller sig till det privata.
Eller förresten - inte till det privata heller. För religionen i allmänhet och konservativ religionshållning i synnerhet borde hålla sig borta från människors sovrum. Där har samhället mer rätt att vara.
Jag läser Madelaine Levy i Svenska Dagbladet. Och slås av hur kristofobiskt, eller kanske mer teofobisk, man kan vara i Sverige idag.
I vilket annat perspektiv hade man kunnat göra de dragningar hon gör? För Levy drar det som hänt långt. En människas självmord och skrämmande beskrivning av en sluten grupptillhörighet blir till en allmän beskrivning av fundamentalistiska miljöer i allmänhet.
Jag har inte en aning om hur stor denna judiska fundamentalistiska grupp är. Jag har inte en aning om hur vittomfattande de problem som ledde till Weinsteins självmord är. Men det har sannolikt inte Levy heller. Ändå drar hon långtgående paralleller.
För från denna fundamentalistiska miljö går enligt Levy band till såväl islamistiska män som förbjuds ha orgasm före äktenskapet, liksom till de katolska pedofilskandaler som uppmärksammats. Och för varje präst som uppmärksammats med pedofili - hur många ickepräster, icketroende har gjort samma resa? Vilka sammanhang hör de till? Innebär de pedofilskandaler som uppmärksammats inom exempelvis idrottsrörelsen att det finns en "fundamentalistisk idrottologi" där pedofilin och kvinnoförtrycket frodas? Eller är det bara religionen och kyrkan som kan kollektiviseras på detta sätt? Och så landar hon i:
Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.
Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.
Hur kan man som tänkande människa landa här? Religion och tro ställs mot (balanseras) mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Hur långt är inte det från det tankesätt som burit genom både de yttersta höger- och vänsterkrafternas försök att binda människan och hennes sökande efter livets mening? Menar verkligen Levy att religiösa människor, fundamentalister, står emot mänskliga rättigheter och sunt förnuft? Och hur menar hon att det ska "balanseras"? Statligt påtvingad sekularism ända in i sängkammaren?
Men det sista stycket visar på den teofobi som Levy besitter. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Jag kan inte läsa detta på något annat sätt än detta: Religion är till sin natur något skadligt, som vissa människor ändå av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt. Men så länge det inte finns andra sätt att avreligiosera människan, så ska denna religion hållas inom strama gränser.
Liberalismen uppstod en gång i en miljö som omfattades av en statligt påbjuden tro. Det var enbart inom denna tros gränser som människan kunde agera. Och Gud nåde den som gick utanför. Under ett par århundraden skapade troende människor basen för det demokratiska välfärdssamhälle vi befinner oss i. De såg sannolikt rätt ofta sin (kristna) tro som både grunden för, och medlen till att nå ett samhälle som skulle vara bättre för alla. De valde inte sällan bort den världsliga rikedomen för att hjälpa människor både till kropp och själ, alltifrån den kunskap de själva hade och som fanns i samhället runt dem.
Fortfarande idag finns människor som gör sammalunda. Som ser sin religion och sin tro som något som både kan påverka den enskilda individen och andra människor till att bli något mer, något större än vad hon idag är. Som ser religionen som basen för de mänskliga rättigheterna, som ser de normer som religionen står för som något gott. En del av dem kanske är kristna fundamentalister, sådana som verkligen tror på att Gud kom till jorden som ett värnlöst barn, ett barn som växte upp, undervisade och sedan dog en skamfull död på tortyrens kors. Som tror att denna skamfulla död vändes till något gott, genom att Gud tog våra brister på sig, våra misslyckanden och till slut även vår egen död. Som tror att de normer som fanns då, också kan ha sin relevans idag. Och som faktiskt, utan vare sig våld eller tvång, kan tro att man kan få argumentera för dem i ett öppet demokratiskt samhälle.
Men där är inte Levy. Där går gränsen knivskarp mellan de som gör sin tro helt individuell, låter den bara vara nån slags andlig övning, väl medvetna om att allt de gör ska anpassas samhället, och de där utanför som faktiskt tror på att Gud har en plan både för människan och mänskligheten. Med de senare verkar hon inte ens vilja diskutera. De ska hållas inom strama tyglar.
Och så blir religionsfriheten, en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara ytterligare en flagga att vifta med.
Det som blir kvar är kanske det som Ann Charlott Altstadt skriver om i Aftonbladet:
För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.
---
Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.
---
Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.
En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.
Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.
Kanske är det dit samhället är på väg. En kyrka som inte är något annat än någon slags pastorjanssonskt tempel för individuella övningar i tillfällig godhet. En "harmlös humanism" som väljer att vare sig definiera kärlek eller frihet. Där förlåtelsen inte finns (där gör Altstadt en feltolkning) eftersom synden är relativiserad.
Frågan är ändå vad det blir för samhälle. Vilka är de normer som ska bära det harmlösa kärleksbudskapet? Vad håller vi oss i när det blåser? Är det till och med så att just detta harmlösa kärleksbudskap fungerar därför att det är byggt på en månghundraårig grund av betydligt mindre harmlösa, men samtidigt mer stabila, kristna fundamentalistiska normer?
Var och en blir salig på sin egen tro, brukade man säga. Men i dagens sekulära Sverige landar man ofta i en annan tes:
Var och en blir salig på sin egen tro, bara den är anpassad till det sekulära samhällets allt snävare religiösa normativ.
Eller förresten - inte till det privata heller. För religionen i allmänhet och konservativ religionshållning i synnerhet borde hålla sig borta från människors sovrum. Där har samhället mer rätt att vara.
Jag läser Madelaine Levy i Svenska Dagbladet. Och slås av hur kristofobiskt, eller kanske mer teofobisk, man kan vara i Sverige idag.
I vilket annat perspektiv hade man kunnat göra de dragningar hon gör? För Levy drar det som hänt långt. En människas självmord och skrämmande beskrivning av en sluten grupptillhörighet blir till en allmän beskrivning av fundamentalistiska miljöer i allmänhet.
Jag har inte en aning om hur stor denna judiska fundamentalistiska grupp är. Jag har inte en aning om hur vittomfattande de problem som ledde till Weinsteins självmord är. Men det har sannolikt inte Levy heller. Ändå drar hon långtgående paralleller.
För från denna fundamentalistiska miljö går enligt Levy band till såväl islamistiska män som förbjuds ha orgasm före äktenskapet, liksom till de katolska pedofilskandaler som uppmärksammats. Och för varje präst som uppmärksammats med pedofili - hur många ickepräster, icketroende har gjort samma resa? Vilka sammanhang hör de till? Innebär de pedofilskandaler som uppmärksammats inom exempelvis idrottsrörelsen att det finns en "fundamentalistisk idrottologi" där pedofilin och kvinnoförtrycket frodas? Eller är det bara religionen och kyrkan som kan kollektiviseras på detta sätt? Och så landar hon i:
Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.
Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.
Hur kan man som tänkande människa landa här? Religion och tro ställs mot (balanseras) mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Hur långt är inte det från det tankesätt som burit genom både de yttersta höger- och vänsterkrafternas försök att binda människan och hennes sökande efter livets mening? Menar verkligen Levy att religiösa människor, fundamentalister, står emot mänskliga rättigheter och sunt förnuft? Och hur menar hon att det ska "balanseras"? Statligt påtvingad sekularism ända in i sängkammaren?
Men det sista stycket visar på den teofobi som Levy besitter. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Jag kan inte läsa detta på något annat sätt än detta: Religion är till sin natur något skadligt, som vissa människor ändå av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt. Men så länge det inte finns andra sätt att avreligiosera människan, så ska denna religion hållas inom strama gränser.
Liberalismen uppstod en gång i en miljö som omfattades av en statligt påbjuden tro. Det var enbart inom denna tros gränser som människan kunde agera. Och Gud nåde den som gick utanför. Under ett par århundraden skapade troende människor basen för det demokratiska välfärdssamhälle vi befinner oss i. De såg sannolikt rätt ofta sin (kristna) tro som både grunden för, och medlen till att nå ett samhälle som skulle vara bättre för alla. De valde inte sällan bort den världsliga rikedomen för att hjälpa människor både till kropp och själ, alltifrån den kunskap de själva hade och som fanns i samhället runt dem.
Fortfarande idag finns människor som gör sammalunda. Som ser sin religion och sin tro som något som både kan påverka den enskilda individen och andra människor till att bli något mer, något större än vad hon idag är. Som ser religionen som basen för de mänskliga rättigheterna, som ser de normer som religionen står för som något gott. En del av dem kanske är kristna fundamentalister, sådana som verkligen tror på att Gud kom till jorden som ett värnlöst barn, ett barn som växte upp, undervisade och sedan dog en skamfull död på tortyrens kors. Som tror att denna skamfulla död vändes till något gott, genom att Gud tog våra brister på sig, våra misslyckanden och till slut även vår egen död. Som tror att de normer som fanns då, också kan ha sin relevans idag. Och som faktiskt, utan vare sig våld eller tvång, kan tro att man kan få argumentera för dem i ett öppet demokratiskt samhälle.
Men där är inte Levy. Där går gränsen knivskarp mellan de som gör sin tro helt individuell, låter den bara vara nån slags andlig övning, väl medvetna om att allt de gör ska anpassas samhället, och de där utanför som faktiskt tror på att Gud har en plan både för människan och mänskligheten. Med de senare verkar hon inte ens vilja diskutera. De ska hållas inom strama tyglar.
Och så blir religionsfriheten, en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara ytterligare en flagga att vifta med.
Det som blir kvar är kanske det som Ann Charlott Altstadt skriver om i Aftonbladet:
För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.
---
Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.
---
Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.
En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.
Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.
Kanske är det dit samhället är på väg. En kyrka som inte är något annat än någon slags pastorjanssonskt tempel för individuella övningar i tillfällig godhet. En "harmlös humanism" som väljer att vare sig definiera kärlek eller frihet. Där förlåtelsen inte finns (där gör Altstadt en feltolkning) eftersom synden är relativiserad.
Frågan är ändå vad det blir för samhälle. Vilka är de normer som ska bära det harmlösa kärleksbudskapet? Vad håller vi oss i när det blåser? Är det till och med så att just detta harmlösa kärleksbudskap fungerar därför att det är byggt på en månghundraårig grund av betydligt mindre harmlösa, men samtidigt mer stabila, kristna fundamentalistiska normer?
Var och en blir salig på sin egen tro, brukade man säga. Men i dagens sekulära Sverige landar man ofta i en annan tes:
Var och en blir salig på sin egen tro, bara den är anpassad till det sekulära samhällets allt snävare religiösa normativ.
Nystart.
I ett halvår har det varit hyfsad stiltje på bloggen. Skälet är enkelt. Jag har blivit redaktör för Frisinnad Tidskrift och haft fullt sjå med att få ihop tidningen. Samtidigt har jag funderat över hur det ska fungera att både vara redaktör och bloggare.
Efter tre nummer (jag började med nummer 2 och nummer 4 är i princip klart för tryck just idag) börjar jag känna mig varm i kläderna. Samtidigt har jag fått bättre möjligheter att skriva på bloggen. Jag sitter just nu i mitt nya kontorsrum (som jag byggt själv) med en hyfsad dator och en OK arbetsställning. Men arbetsmiljön är outstanding. Utanför fönstren breder hagarna ut sig. Jag kan se tornfalken ryttla över ängarna. Och till våren kommer det att vara sagolikt att få sitta här och jobba.
Jag hade tänkt skriva en blogg om socialdemokraternas nya partisekreterare idag. Men det får vänta lite. Jag måste fundera över hur mycket jag kan och vill skriva om våra relationer. Det finns annars rätt mycket att säga om politikern Lena Baastad. Och från min sida är det inte speciellt positiva vibbar det sänder.
Men idag får det bli en blogg om Gud, människan, religionen och okunskapen.
Efter tre nummer (jag började med nummer 2 och nummer 4 är i princip klart för tryck just idag) börjar jag känna mig varm i kläderna. Samtidigt har jag fått bättre möjligheter att skriva på bloggen. Jag sitter just nu i mitt nya kontorsrum (som jag byggt själv) med en hyfsad dator och en OK arbetsställning. Men arbetsmiljön är outstanding. Utanför fönstren breder hagarna ut sig. Jag kan se tornfalken ryttla över ängarna. Och till våren kommer det att vara sagolikt att få sitta här och jobba.
Jag hade tänkt skriva en blogg om socialdemokraternas nya partisekreterare idag. Men det får vänta lite. Jag måste fundera över hur mycket jag kan och vill skriva om våra relationer. Det finns annars rätt mycket att säga om politikern Lena Baastad. Och från min sida är det inte speciellt positiva vibbar det sänder.
Men idag får det bli en blogg om Gud, människan, religionen och okunskapen.
2016-04-24
Det handlar om mer än Kaplan och hälsningar.
Efter ett par månader utan blogginlägg är det dags igen. Skälet till pausen kan stavas Frisinnad Tidskrift, den tidning jag den 1/3 tog över redaktörskapet för. Det är inte något heltidsuppdrag, mer av ett ideellt arbete med ersättning för utlägg, men det har tagit tid att komma igång. Och det kommer att ta tid även inför de kommande numren. Jag ska försöka göra om och förnya den tidning som är en av Sveriges äldsta politiska tidskrifter. 86 år ung. Hemsidan - är en självklar förbättringsdel... Och vill du prenumerera - hör av dig!
Den senaste veckans händelser kräver kanske en kommentar ändå. De flesta politiska tyckare har redan varit ute och tyckt - alltifrån den alldeles för naive Lars Ströman i NA, som inte bara verkar naiv, utan enligt mitt tycke för det mesta relativiserar islams problem i ett demokratiskt samhälle - till Per T Ohlsson i Sydvenskan som har en annan ingångpunkt. Ändå är de inte varandras extremer. Det finns ett betydligt bredare spektrum.
Min ingång blir därför inte denna. Den kommer istället att handla om det som jag har mer insikt i; partiernas identitetspolitiska vandring och det påstådda behovet av att hitta representanter från olika grupperingar. Och det landar i varför jag tror att just MP blir utsatt för det som de nu genomlider.
Jag har varit aktiv i poltiken i snart 30 år. Och mycket har förändrats från slutet av 1980-talet. Det handlar inte bara om de allt svagare partierna, de medlemsfattiga organisationer som nu kämpar för sin överlevnad. Den moderna politiken har förändrats i grunden, både vad gäller ideologiska baser, genomförande, ledarskap, representation, självuppfattning... Det finns material för rätt många avhandlingar och böcker kring detta.
En av de tydligaste förändringarna handlar om vem som kan representera partiet. När jag blev politiskt aktiv 1988 var frågan om representation marginell. Man representerade ett parti, partiets ideologi och partiets värderingar. Man kom från olika samhällssektorer, men det var underordnat. Även i ett mindre parti, som Folkpartiet, fanns en medlemskader att ösa ur, använda medlemmarnas olika kompetenser utifrån en (hyfsat) gemensam målbild. Det enda undantaget var ungdomar. Men det handlade mer om yta än djup. Ett bra och framgångsrikt parti skulle självklart också ha en ungdomslista för att visa att man var framtiden. Och sedan kom de varvade listorna för att visa att partiet var jämställt...
Men under 1990-talet förändrades det långsamt. Och den sista tioårsperioden har utvecklingen accelererat. När partierna försvagas, när medlemmarna strömmar från organisationerna, när partiet och ideologin har ersatts av personen och kommunikationen, när politiken allt mer blir denna yta istället för det behövda djupet - då förändras mycket.
Jag vet inte när jag första gången satt i en diskussion och funderade över hur vi skulle få representanter för både X, Y och Z på våra listor. Framförallt handlade det om invandrargrupper. I Örebro var det viktigt att ha representanter för den stora gruppen syrianer. Men med tiden blev det ett allt tydligare sökande efter representanter för andra grupperingar.
Ett parti utan någon muslim på listan var ute. Ett problem var ju att det fanns flera muslimska grupperingar som inte alltid var de såtaste vänner. Och dessutom fanns det spänningar mellan muslimer och ortodoxa kristna, för att inte tala om mellan sekulära och troende.
Men det var inte allt. Partiet förändrades från att ha varit människor som representerade ett parti och en ideologi, till att vara sammansatt av personer som främst representerade grupperingar eller subgrupperingar, där såväl parti som ideologi tonades ner. Det var inte så viktigt att vara ideologiskt renlärig, det viktiga var att vara representant för, och dra röster från, en gruppering i samhället.
Kombinerat med det ökade personvalet fick detta konsekvenser långt utöver det önskvärda. Och Folkpartiet var sannerligen inte värst. Det räcker med att se vad som sannolikt var grundorsaken till det valfusk från Socialdemokraterna som ledde fram till omvalet 2010. Det var en långt gången identitetspolitik, där representanter för olika invandrargrupper - framförallt med koppling till Örebro moské - tänjde på gränserna till det lagliga för att vinna röster för sig själva och därmed få en plats i det socialdemokratiska finrummet.
Jag har hyfsad koll på hur flera av de andra partierna i Örebro kommun har resonerat. En del är betydligt mer cyniska än vad vi någonsin var under min tid i lokalpolitiken. Men ingen har valt en annan väg. Representativitet grundad på härkomst, religion, grupptillhörighet har ersatt representativitet grundad i ideologi och parti.
Hur leder då detta till Kaplan, hälsningar och Miljöpartiet?
Det fanns en motverkande kraft i Folkpartiet, motverkande mot den identitetspolitiska strömningen. Det handlade mest om att partiet hade en historia, och fortfarande hade många människor som var en del av denna historia. Det fanns människor som fortfarande identifierade sig mer med partiet och ideologin, eller till och med partiet som organisation, än som var intresserade av att toppa listor och dra personkryss för sin egen del. Dessa människor var en ovärderlig balanspunkt för den allt snabbare förändringen av politiken.
Dessa människor, äldre, ofta med tiotals år av partiengagemang stöttade medvetet eller omedvetet oss andra. Det var just erfarenhetsbasen som betydde något. Vi kunde ha olika uppfattningar även i djupt ideologiska frågor. Men denna erfarenhetsbas betydde också något i frågan om hur sådana åsiktsskillnader skulle komma till ytan, och slitas. Med åren minskade denna grupp radikalt. Idag är det ett fåtal som bär dessa erfarenheter.
I Miljöpartiet saknas i stor utsträckning denna bas av erfarenheter, av partiengagemang, av ideologisk historisk debatt och av insikten om att partiet och ideologin i allt var större än personen och kommunikationen. Det är naturligt - partiet är inte gammalt nog.
Till detta läggs också en annan dimension. I sin jakt på nya medlemmar söker partierna efter i princip vem som helst som vill vara aktiv. Och när partiorganisationerna blir allt svagare så är det allt lättare att komma fram och få en position. Det sker i Folkpartiet, eller Liberalerna, varje dag. Det sker i alla andra partier. Och det har skett i Miljöpartiet. Sedan jag 1999 blev kommunalråd har jag kunnat följa Miljöpartiet lokalt. Och min bild är att medlemsomsättningen där är långt högre än i andra partier. Samtidigt är partiet ett av de mindre, medlemsmässigt.
Allt detta skapar en grund för det vi nu ser. Det gäller Kaplan. Men det gäller också flera av de andra, i detta fall ofta muslimska, företrädarna för partiet.
Det är ingredienser för den perfekta stormen.
Är Miljöpartiet infiltrerat av islamister? Är andra partier det? Jag har inte en aning. Men alla grundläggande förutsättningar finns för vilken grupp som helst att ta sig långt upp i partihierarkierna, utan att behöva redovisa de egentliga skälen för sitt engagemang.
Partierna idag har ett problem, en allvarlig utmaning, som bottnar i det minskade intresset för partipolitik:
Den senaste veckans händelser kräver kanske en kommentar ändå. De flesta politiska tyckare har redan varit ute och tyckt - alltifrån den alldeles för naive Lars Ströman i NA, som inte bara verkar naiv, utan enligt mitt tycke för det mesta relativiserar islams problem i ett demokratiskt samhälle - till Per T Ohlsson i Sydvenskan som har en annan ingångpunkt. Ändå är de inte varandras extremer. Det finns ett betydligt bredare spektrum.
Min ingång blir därför inte denna. Den kommer istället att handla om det som jag har mer insikt i; partiernas identitetspolitiska vandring och det påstådda behovet av att hitta representanter från olika grupperingar. Och det landar i varför jag tror att just MP blir utsatt för det som de nu genomlider.
Jag har varit aktiv i poltiken i snart 30 år. Och mycket har förändrats från slutet av 1980-talet. Det handlar inte bara om de allt svagare partierna, de medlemsfattiga organisationer som nu kämpar för sin överlevnad. Den moderna politiken har förändrats i grunden, både vad gäller ideologiska baser, genomförande, ledarskap, representation, självuppfattning... Det finns material för rätt många avhandlingar och böcker kring detta.
En av de tydligaste förändringarna handlar om vem som kan representera partiet. När jag blev politiskt aktiv 1988 var frågan om representation marginell. Man representerade ett parti, partiets ideologi och partiets värderingar. Man kom från olika samhällssektorer, men det var underordnat. Även i ett mindre parti, som Folkpartiet, fanns en medlemskader att ösa ur, använda medlemmarnas olika kompetenser utifrån en (hyfsat) gemensam målbild. Det enda undantaget var ungdomar. Men det handlade mer om yta än djup. Ett bra och framgångsrikt parti skulle självklart också ha en ungdomslista för att visa att man var framtiden. Och sedan kom de varvade listorna för att visa att partiet var jämställt...
Men under 1990-talet förändrades det långsamt. Och den sista tioårsperioden har utvecklingen accelererat. När partierna försvagas, när medlemmarna strömmar från organisationerna, när partiet och ideologin har ersatts av personen och kommunikationen, när politiken allt mer blir denna yta istället för det behövda djupet - då förändras mycket.
Jag vet inte när jag första gången satt i en diskussion och funderade över hur vi skulle få representanter för både X, Y och Z på våra listor. Framförallt handlade det om invandrargrupper. I Örebro var det viktigt att ha representanter för den stora gruppen syrianer. Men med tiden blev det ett allt tydligare sökande efter representanter för andra grupperingar.
Ett parti utan någon muslim på listan var ute. Ett problem var ju att det fanns flera muslimska grupperingar som inte alltid var de såtaste vänner. Och dessutom fanns det spänningar mellan muslimer och ortodoxa kristna, för att inte tala om mellan sekulära och troende.
Men det var inte allt. Partiet förändrades från att ha varit människor som representerade ett parti och en ideologi, till att vara sammansatt av personer som främst representerade grupperingar eller subgrupperingar, där såväl parti som ideologi tonades ner. Det var inte så viktigt att vara ideologiskt renlärig, det viktiga var att vara representant för, och dra röster från, en gruppering i samhället.
Kombinerat med det ökade personvalet fick detta konsekvenser långt utöver det önskvärda. Och Folkpartiet var sannerligen inte värst. Det räcker med att se vad som sannolikt var grundorsaken till det valfusk från Socialdemokraterna som ledde fram till omvalet 2010. Det var en långt gången identitetspolitik, där representanter för olika invandrargrupper - framförallt med koppling till Örebro moské - tänjde på gränserna till det lagliga för att vinna röster för sig själva och därmed få en plats i det socialdemokratiska finrummet.
Jag har hyfsad koll på hur flera av de andra partierna i Örebro kommun har resonerat. En del är betydligt mer cyniska än vad vi någonsin var under min tid i lokalpolitiken. Men ingen har valt en annan väg. Representativitet grundad på härkomst, religion, grupptillhörighet har ersatt representativitet grundad i ideologi och parti.
Hur leder då detta till Kaplan, hälsningar och Miljöpartiet?
Det fanns en motverkande kraft i Folkpartiet, motverkande mot den identitetspolitiska strömningen. Det handlade mest om att partiet hade en historia, och fortfarande hade många människor som var en del av denna historia. Det fanns människor som fortfarande identifierade sig mer med partiet och ideologin, eller till och med partiet som organisation, än som var intresserade av att toppa listor och dra personkryss för sin egen del. Dessa människor var en ovärderlig balanspunkt för den allt snabbare förändringen av politiken.
Dessa människor, äldre, ofta med tiotals år av partiengagemang stöttade medvetet eller omedvetet oss andra. Det var just erfarenhetsbasen som betydde något. Vi kunde ha olika uppfattningar även i djupt ideologiska frågor. Men denna erfarenhetsbas betydde också något i frågan om hur sådana åsiktsskillnader skulle komma till ytan, och slitas. Med åren minskade denna grupp radikalt. Idag är det ett fåtal som bär dessa erfarenheter.
I Miljöpartiet saknas i stor utsträckning denna bas av erfarenheter, av partiengagemang, av ideologisk historisk debatt och av insikten om att partiet och ideologin i allt var större än personen och kommunikationen. Det är naturligt - partiet är inte gammalt nog.
Till detta läggs också en annan dimension. I sin jakt på nya medlemmar söker partierna efter i princip vem som helst som vill vara aktiv. Och när partiorganisationerna blir allt svagare så är det allt lättare att komma fram och få en position. Det sker i Folkpartiet, eller Liberalerna, varje dag. Det sker i alla andra partier. Och det har skett i Miljöpartiet. Sedan jag 1999 blev kommunalråd har jag kunnat följa Miljöpartiet lokalt. Och min bild är att medlemsomsättningen där är långt högre än i andra partier. Samtidigt är partiet ett av de mindre, medlemsmässigt.
Allt detta skapar en grund för det vi nu ser. Det gäller Kaplan. Men det gäller också flera av de andra, i detta fall ofta muslimska, företrädarna för partiet.
- Vikande medlemstal leder till medlemsjakt på alla som är intresserade.
- Ett upplösande av partistrukturen, organisationen, där partiet tonas ner och personen upp.
- En sviktande ideologisk diskussion.
- Kommunikation ersätter ideologi.
- Bristande erfarenhetsbaser.
Det är ingredienser för den perfekta stormen.
Är Miljöpartiet infiltrerat av islamister? Är andra partier det? Jag har inte en aning. Men alla grundläggande förutsättningar finns för vilken grupp som helst att ta sig långt upp i partihierarkierna, utan att behöva redovisa de egentliga skälen för sitt engagemang.
Partierna idag har ett problem, en allvarlig utmaning, som bottnar i det minskade intresset för partipolitik:
- De människor vi vill ha och behöver, vill inte vara medlemmar.
- De människor som vill vara medlemmar, är sällan de som mest behövs.
2016-03-16
Följa eller följas?
Det är svårt med politik. Speciellt i dessa dagar.
Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.
För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.
Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.
Som:
Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.
Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.
Och:
Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.
Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?
Samt:
Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?
När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.
Men är det så enkelt?
Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.
En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.
Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.
När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.
Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?
Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.
Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?
Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.
Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:
"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."
I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.
Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.
Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.
Jag läser om resultatet i de tyska delstatsvalen. Det är inte svårt att bli bekymrad. Framgångarna för AfD är för stora. Bakslagen för såväl CDU som SPD likaså.
För stora? Vaddå? Speglar inte valresultatet väljarnas åsikter.
Jo - sannolikt. Men det går att dra alldeles för många alldeles för bekymmersamma slutsatser av valet.
Som:
Det är person mer än politik som avgör. I två av delstaterna klarade De gröna respektive SPD att behålla eller förstärka sina positioner. Men det berodde enligt analytikerna helt på personval. Man röstade med en förtroendeingivande person, inte på ett parti och ett partis åsikter.
Är det ett bekymmer? Det behöver det inte vara. Röstar man i ett personvalssystem väljer man just utifrån förtroende. Det handlar inte om ideologi, om en kurs som ska se likadan ut i hela landet och så vidare. Men det räcker med att se vad som nu händer i USA för att inse det systemets problem i det samhällsklimat vi idag har, med den ytliga kommunikationspolitik som håller på att ta över helt och hållet.
Och:
Det skiftar för snabbt. Glöm inte Sverige. Hur synen på flyktingfrågan gick från att allt fler ville ta emot allt fler, till ett tydligt stöd för en mycket restriktiv politik på bara några månader. Kommentarerna var ungefär så här: Det har aldrig hänt förut.
Men vad är det som pyr under ytan när opinionerna svänger så snabbt? Är det bara usla partier som inte förmår attrahera väljare? Eller håller hela det politiska systemet på att omformas? Kortsiktigheten och egenintresset sätts före långsiktighet och samhälls/kollektiva intressen?
Samt:
Vem är det som styr egentligen? Vem följer och vem följs?
När jag läser en del artiklar och trådar på nätet kan jag ana en frustration från de som menar att öppna gränser, och gränslös solidaritet är den enda vägen framåt. Frustrationen går inte sällan ut på att det är politiker som bygger stämningar och som sedan leder dem. Det är politikernas fel att människor gick från att vara flyktingpositiva till flyktingnegativa.
Men är det så enkelt?
Styr politikerna samhällsutvecklingen, eller följer de den? Det är en av de centrala frågorna jag brottades med som aktiv politiker. Och det är en av frågorna som gjorde mig mest desillusionerad. För jag menar att politiker styr i en betydligt mindre omfattning än vad de flesta tror.
En god politiker idag är den som tolkar sin samtid bäst och som förmår att vrida sin och sitt partis politik mot den strömfåran. En god politiker idag är den som inser att världen pågår därutanför, ostoppbar som en oljetanker, där den egna insatsen möjligtvis blir att styra skutan tre grader styrbord, men inse att man egentligen inte kan vända den.
Vilka värderingsförändringar ligger bakom AfD, Trump, Sanders, SD, Syriza... det är bara att fortsätta räkna upp dem. Jag vet inte. Men det kanske är helt andra faktorer än de vi tror. Jag vill bara peka på tre helt disparata trender, Mello, twitter och Gud.
När Johan Croneman i DN och Martina Montelius i Expressen skriver om Melodifestivalen är det enkelt att hävda att det är de gamlas bristande modernitet som ligger bakom dissandet. Kanske är det så. Men kan det vara så att det också finns något annat bakom? Förytligandet och juveniliseringen gör tillställningen till en enda marknadsföringsåtgärd, styrd av helt andra krafter än önskan om att bästa låt ska vinna? Ungt är inte bara bäst, det är det enda alternativet. Att ligga är meningen med livet.
Om sådana budskap kan säljas in på Mello, är det då inte en bild av ett samhälle som förändrats i grunden? När allt handlar om yta, är det showen som är viktigast, är det imagen som betyder något, är det de förenklade budskapen som mer talar till magen (och partierna straxt under...) än till hjärnan? Och om det fungerar där, varför inte på andra områden i livet?
Eller twitter, instagram och alla andra klickmedia. Hur många klick får en djuplodande kulturartikel i förhållande till ett personangrepp på en offentlig person? När Svenska Dagbladet skriver om drevens dramaturgi, hävdar man att sanningen är oviktig. Det är andra faktorer som driver drevet. Och de nya medialandskapet förstärker denna om inte sanningsförnekelse, men i vart fall relativistiska syn på sanning.
Rätt många artiklar har de senaste månaderna handlat om faktaresistens. Den finns på alla plan och gäller inte bara individer (titta bara på frågan om surrogatmödraskap där Moderaterna ganska snart efter utredarens förslag att säga nej istället landar i ett ja...). Så om det inte handlar om sanning - vad handlar det då om? En känsla av att det är rätt? En magfeeling att det där nog är sant eftersom så många tycker det, och det ligger i linje med vad jag själv nog tycker?
Den som inte tror att det påverkar samhällets utveckling, och politikens följarskap, bör öppna ögonen.
Och så Gud, denne min evige följeslagare. Jag ska läsa en bok av författaren Karen Armstrong; "Med Gud på vår sida", om religionen som vår tids syndabock. Än så länge har jag bara läst recensionen, också i SvD av John Sjögren. Läs den boken. Läs den recensionen. Låt mig bara som citat ta avslutningen:
"Ta till exempel hur kristendomen löser detta med syndabocksmekanismen. Där träder Gud själv in i offrets ställe och övervinner våldets makter, inte genom att bekämpa våld med våld utan genom en pacifistisk och självuttömande kärlekshandling. Jesus låter så att säga våldets makter tillintetgöra sig själva. Och så skapas en ny ordning. En ordning som inte upprätthålls av våld utan av nåd, kärlek och barmhärtighet. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer effektivt botemedel mot våldets mekanismer än tron på en sådan ordning."
I ett samhälle där religionen försvagats, där de religiösa normerna och dogmerna ersatts av ........ (valfritt mainstreamat ord) där den kulturella tillhörigheten ständigt utmanas av normkritik, queerfilosofi, oreflekterad modernism, juvenilisering, egocentrering och så vidare ökar risken för att eliterna åter tar makten, våldet åter blir det som definierar samhället och de fattigaste får bära bördan.
Signalerna är tydliga över hela världen. Oavsett samhällssystem. Det gäller bara att tolka dem så rätt det går. Jag säger inte att detta är den enda rätta tolkningen. Men det är en tolkning. Och fler borde sätta sig på sin kammare och fundera över om detaljerna i verkligheten skymmer helheten.
Rätt många politiker tror nog fortfarande att de leder utvecklingen när de i verkligheten bara är dess lydiga följare.
2016-03-14
Feltänkt om regioner (men vem bryr sig???)
När bilden av den nya regionindelningen nu blir allt
tydligare, regeringen fortsätter på den inslagna vägen och en massa lokala och regionala politiker hänger på som om det vore den viktigaste frågan de har att göra med (det är det absolut inte!), borde väl någon ställa den avgörande
frågan, typ:
Varför ska vi ha en regional indelning i Sverige, med direktvalda regionparlament?
Varför ska vi ha en regional indelning i Sverige, med direktvalda regionparlament?
Frågan är egentligen aktuell redan idag. Landstings- och
regionfullmäktigeval brukar kallas de glömda valen. Den politik som först i
landstingen och regionerna är mycket sällan uppmärksammad, vare sig av
medborgare eller media. Politikområdena, i huvudsak vårdfrågorna, är i sig inte
speciellt lämpade för en lokal eller regional styrning. Professionalitetens
gränser sätts i huvudsak genom tillgången på resurser, inte genom lokala försök
till verksamhetsstyrning. Med en allt mer ökad patientmakt, reduceras de lokala
politikernas arena än mer.
Denna utveckling har varit på gång länge. Sjukvårdens ökade
specialisering och statens delvis hårdare grepp om synen på valfrihetssystem är
bara den sista i raden av de forna landstingens förändring.
I detta läge väljer staten ett angreppssätt som måste
ifrågasättas. Genom att öka regionernas storlek och ge dem delvis utökat ansvar
inom framförallt trafik- och tillväxtområdena menar staten att en ökad
effektivitet ska nås.
Men huvudfrågan; om det är nödvändigt med val till
storregionala parlament, ställs inte ens. Även om det mesta talar för att den
frågan är avgörande.
Skulle Sverige indelas i ett mindre antal regioner kommer
det att innebära att den demokratiska grunden för dessa regioner eroderar.
Redan idag kännetecknas alltså landstingsvalen av ringa intresse och lägre
demokratisk legitimitet än såväl kommun- som riksdagsval. Partiernas
nomineringsprocesser är sällan inriktade på landstingsvalen. Kandidaterna
sällan de framträdande. Medborgarintresset är lågt.
Hur blir det då om Örebroarnas företrädare finns i Uppsala,
Kalmarbornas i Jönköping och Kirunabornas i Sundsvall? Hur många örebroläningar
kommer att vara företrädda i parlamentet, i styrelsen och i nämnderna? Finns
det något som talar för att den demokratiska legitimiteten kommer att öka?
Eller är det snarare så att avstånden blir så stora att de regionala valen blir
ett spel för ett ointresserat medborgargalleri?
Hur kommer den demokratiska förankringen att kunna ske? För
att ta det personligen närmaste exemplet: Den region Örebro län kan komma att
tillhöra (gud hjälpe oss...) kommer att ha 1,7 miljoner innevånare. Med ett regionparlament på
cirka 150 personer innebär det att Örebro län kan räkna med 24 ledamöter. Med
dagens parlamentariska situation innebär det 4,6 socialdemokrater, 2,06 moderater,
1,27 sverigedemokrater, 0,79 vänsterpartister och 0,63 miljöpartister,
centerpartister, kristdemokrater och liberaler. Örebro län kommer
inte att ha någon representation av alla dessa mindre partier. Den demokratiska
legitimiteten urholkas. Makten flyttas och ansvarsutkrävandet blir en chimär.
För en liberal i Karlskoga kan den närmaste liberala regionparlamentsledamoten bo
i Norrtälje, Älvdalen eller Nyköping… Är det ens möjligt att tro att det kommer att fungera?
Vad är då alternativet? Ett självklart alternativ är att
fortsätta hävda att landsting och mindre regioner har ett demokratiskt värde
som är större än eventuella storregionala effektivitetsvinster. Sannolikt går
det att samarbeta bättre kring frågor som är större än den egna
regionen/landstinget. Men är det tillräckligt? Finns ens idag denna landstingsbaserade
demokratiska legitimitet som skulle väga över?
Ett bättre alternativ är att avskaffa den svenska
mellannivån. Istället för en förstoring till ett fåtal gigantiska regioner utan
demokratisk legitimitet, kan det vara bättre ur såväl ett effektivitets- som
demokratiutfall att nationalisera den regionala nivån. Genom att göra
framtidens regioner till självständiga, statliga myndigheter, där regeringen
tillsätter de styrelser (gärna utifrån ett parlamentariskt underlag med förtroendevalda som ledamöter) som har att administrera i huvudsak statligt beslutade
verksamhetsmål med statligt dimensionerade resurser, får regeringen ett
tydligare uppdrag och väljarna större möjligheter att utkräva ansvar för
fattade beslut.
Motståndet mot ett sådant förslag kommer inte från
medborgarna. Det är knappast huvudmannaskapet för vården som är i deras fokus.
Istället handlar det om ett internt, partimedlemsförankrat, motstånd. Det är de
idag förtroendevalda, region- och landstingsråd, som ser sin makt begränsad och
sin frihet kringskuren. Oavsett parti är de redan valda mer representanter för
en befintlig organisation, än för de medborgare de är satta att företräda.
Den förra Alliansregeringen insåg att en
organisationsförändring med ett behållande av de tre nivåerna aldrig skulle gå
att genomföra med stöd från partiernas egna organisationer. Det dåvarande
kravet att en regionförstoring skulle ske underifrån var ett effektivt sätt att
de facto sätta ett stopp för de processer som inletts genom den Ansvarskommitté
som regeringen Persson tillsatte 2003 och som avrapporterades till statsrådet
Odell 2007. Det är uppenbart att den nuvarande regeringens arbete och de
förslag som nu presenteras har sin grund i det material som denna kommitté tog
fram. Sex-regionstanken fanns redan då. Kartskisserna är mycket lika.
I mer än tio år har kommun- och landstingspolitiker lagt
tid, kraft och engagemang på en fråga som inte lett någon vart. Och detta
energitapp fortsätter. Även om en ny trenivå-organisation får riksdagens
godkännande kommer genomförandet att ta ytterligare tid, engagemang och kraft
från politikernas viktigaste uppdrag; att värna vården och utveckla
patientperspektivet.
Det är orimligt, närmast en politisk skandal, att politiker
från alla partier valt att delta i detta ineffektivitetsarbete i ett läge där
den offentliga sektorn skriker efter tydligt ledarskap, nödvändig förändring
och ständigt förbättringsarbete. Det vården, välfärden och tillväxten behöver
är inte fler utredningar, längre samtal mellan redan informerade politiker och
än mer kompromissande för att finna den minst dåliga lösningen, eller ett
kvarblivande vid status quo.
Regeringen borde inse sitt ansvar. Antingen är det som idag
kallas regional demokrati viktigare. Eller så överväger effektivitetsvinsterna.
Det är bara att välja. Men det måste väljas nu.
2016-03-09
Trump, Sanders och Samir och Viktor
Det finns rätt många olika förklaringsmodeller till varför det går så bra för Donald Trump och Bernie Sanders. Man fokuserar på person, kommunikation, samhällsutveckling, klyftor, missnöje och allt däremellan.
Men jag tänkte göra en analys som bygger på Melodifestivalen och vilka som tagit sig till såväl andra chansen som till final. Eller i vart fall ett bidrag som tagit sig dit. Är det mer eller mindre rätt än andra analyser?
Bedöm själv.
Jag har två mindre barn, en sex- och en nioåring. De kan sjunga Samir och Viktors låt. Jag gissar att de sjunger den bättre än de som är med i finalen. Det fanns ett tag ett ljudklipp där enbart de två unga männens röster hördes, och det gjorde ont, sannolikt ondare än vad Lena Philipsson en gång hade i samma festival. (Klippet är borta nu - kanske är det för att man värnade lyssnarnas öron...)
Ändå gick de vidare. För att inte bli anklagad för sexism så kan jag också peka ut en trio med unga kvinnor som lät ungefär lika illa (även om jag inte hört dem sjunga utan musik och kör). När Dollystyle framträdde var det en pina för den som har någon tillstymmelse till musiköra. Men de tog sig ändå till andra chansen.
Hur kommer det sig? Och vad har det med Trump och Sanders att göra?
Svaret - de har insett att Melodifestivalen inte handlar om musik. Och att presidentvalet inte handlar om politik.
Att Samir och Viktor deltar i finalen på lördag handlar om att de knäckt en annan kod. Inte musikkoden, där har de inte ens börjat, men festivalkoden. Det viktiga är inte längre att kunna sjunga utan att "vara någon", ha rätt kontakter och uppträda. Att "vara någon" kan man numera bli genom att delta i olika TV-produktioner där det viktigaste uppdraget är att se bra ut (subjektivt), supa, ligga och göra pakter för att tvinga bort konkurrenter. Sedan kan man bli bloggare och har man rätt kontakter så får man en plattform där man ett tag kan fortsätta bygga på bilden av att "vara någon".
När man har nått detta steg och fått rätt kontakter, kan det "slumpa" sig att även Melodifestivalens arrangörer hör av sig. För är du någon så kanske man kan utnyttja det för att få till ett uppträdande som lockar ungefär samma tittargrupp som tittade på de där TV-produktionerna men som annars kanske inte skulle titta på Melodifestivalen. För vad är väl gammelTV för ungdomarna idag? Och vem skulle bry sig om public service om man valde bort det lättsamma och verkligen satsade på bildning och fördjupning?
Så då står det plötsligt två unga män i en vattenpöl, utan att kunna sjunga, men med rätt kontakter, med en show och med ett "vara någon" i ryggen, i finalen på det som skulle vara en sång- och musiktävling.
Hur kunde det gå så illa?
På det sättet är den amerikanska primärvalskampanjen en parallell. Den handlar inte längre om politik. Den handlar om att knäcka primärvalskoden. Det är ett något annat innehåll än när det gäller festivalkoden. Men parallellerna är övertydliga. För att primärvalskoden ska knäckas så måste du:
Där slår Trump och Sanders sina motståndare varje dag i veckan. På olika sätt och från olika håll. Men med samma kommunikationsgrund för sina kandidaturer. Precis som Samir och Viktor och Dollystyle.
Kanske räcker det inte ända fram. Men båda har i alla fall tagit sig till andra chansen...
Men jag tänkte göra en analys som bygger på Melodifestivalen och vilka som tagit sig till såväl andra chansen som till final. Eller i vart fall ett bidrag som tagit sig dit. Är det mer eller mindre rätt än andra analyser?
Bedöm själv.
Jag har två mindre barn, en sex- och en nioåring. De kan sjunga Samir och Viktors låt. Jag gissar att de sjunger den bättre än de som är med i finalen. Det fanns ett tag ett ljudklipp där enbart de två unga männens röster hördes, och det gjorde ont, sannolikt ondare än vad Lena Philipsson en gång hade i samma festival. (Klippet är borta nu - kanske är det för att man värnade lyssnarnas öron...)
Ändå gick de vidare. För att inte bli anklagad för sexism så kan jag också peka ut en trio med unga kvinnor som lät ungefär lika illa (även om jag inte hört dem sjunga utan musik och kör). När Dollystyle framträdde var det en pina för den som har någon tillstymmelse till musiköra. Men de tog sig ändå till andra chansen.
Hur kommer det sig? Och vad har det med Trump och Sanders att göra?
Svaret - de har insett att Melodifestivalen inte handlar om musik. Och att presidentvalet inte handlar om politik.
Att Samir och Viktor deltar i finalen på lördag handlar om att de knäckt en annan kod. Inte musikkoden, där har de inte ens börjat, men festivalkoden. Det viktiga är inte längre att kunna sjunga utan att "vara någon", ha rätt kontakter och uppträda. Att "vara någon" kan man numera bli genom att delta i olika TV-produktioner där det viktigaste uppdraget är att se bra ut (subjektivt), supa, ligga och göra pakter för att tvinga bort konkurrenter. Sedan kan man bli bloggare och har man rätt kontakter så får man en plattform där man ett tag kan fortsätta bygga på bilden av att "vara någon".
När man har nått detta steg och fått rätt kontakter, kan det "slumpa" sig att även Melodifestivalens arrangörer hör av sig. För är du någon så kanske man kan utnyttja det för att få till ett uppträdande som lockar ungefär samma tittargrupp som tittade på de där TV-produktionerna men som annars kanske inte skulle titta på Melodifestivalen. För vad är väl gammelTV för ungdomarna idag? Och vem skulle bry sig om public service om man valde bort det lättsamma och verkligen satsade på bildning och fördjupning?
Så då står det plötsligt två unga män i en vattenpöl, utan att kunna sjunga, men med rätt kontakter, med en show och med ett "vara någon" i ryggen, i finalen på det som skulle vara en sång- och musiktävling.
Hur kunde det gå så illa?
På det sättet är den amerikanska primärvalskampanjen en parallell. Den handlar inte längre om politik. Den handlar om att knäcka primärvalskoden. Det är ett något annat innehåll än när det gäller festivalkoden. Men parallellerna är övertydliga. För att primärvalskoden ska knäckas så måste du:
- Ha ett så enkelt budskap att till och med en Paradise Hotel-deltagare förstår.
- Vara mot etablissemanget.
- Skapa ett uppträdande.
Där slår Trump och Sanders sina motståndare varje dag i veckan. På olika sätt och från olika håll. Men med samma kommunikationsgrund för sina kandidaturer. Precis som Samir och Viktor och Dollystyle.
Kanske räcker det inte ända fram. Men båda har i alla fall tagit sig till andra chansen...
2016-02-23
Om döden, LUF och den starkes rätt
Vad är en människa?
En samling celler, styrda av en kemisk soppa, på väg från ett intet till ett intet. Och däremellan med den huvudsakliga uppgiften att så långt möjligt tillfredsställa sina egna önskningar?
Eller...
Varför ska vi bekymra oss om döda kroppar? Om vi bara är en samling celler, styrda av en kemisk soppa, är vi ju inte speciellt värdefulla, framförallt inte som döda. Varför ska man överhuvudtaget ha något som griftefrid?
Eller...
Om såväl livet som döden är en individuell händelse, av betydelse bara för dig själv, spelar det väl ingen roll vad som händer med kroppen efter din död. Du kan välja att låta den bli använd för såväl sex som djurmat, låta den kastas i en grop tillsammans med andra eller hängas i ett träd i skogen. Det rör väl ingen annan än dig.
Eller...
Det finns ett skäl till att behandla människan efter döden med respekt. Och det handlar om respekt för livet och den levande människan.
Ett samhälle kan bedömas utifrån hur man hanterar de allra sårbaraste, de som inte kan föra sin egen talan. Det ofödda barnet, den funktionshindrade unge, den vuxne med missbruksproblem, den dementa gamla. Vi känner dem alla. Katalogen är inte fullständig. Och det finns inte en skarp gräns mellan den sårbara och den starke. Vi kan ikläda oss olika roller genom livet, beroende på omständigheter vi inte förfogar över.
Socialliberalismen och frisinnet har alltid försökt se världen ur dessa sårbarastes ögon. Inte alltid har man lyckats. Men själva perspektivet är viktigt. För hur skulle du vilja att människor såg på dig om du själv var en av de sårbaraste? Socialliberalismen har landat i att människan så långt möjligt ska utnyttja de möjligheter och färdigheter hon har begåvats med. Samhällets uppgift är att stötta henne då hon behöver, men aldrig ta över mer än vad som behövs.
Denna politik har kombinerats med frisinnets normativa komplex, kring människans värde och värdighet. Detta normativ har varit en grund för den liberalism som förmått förändra såväl Sverige som världen. För mig är det självklart att den tagit sin energi från den kristna kulturella traditionen. Normer, värderingar och etik uppstår inte ur tomma intet.
Kristendomens, och andra religioners, syn på människan efter döden har legat till grund också för hur vi behandlar våra döda. Det är inte självklart att det ska finnas begravningsplatser, där hög blandas med låg, där direktören och pigan ligger sida vid sida. Men religionens betydelse för respekten för döden och den döda, tar sin kraft inte bara ur hoppet om ett liv efter denna död, utan också av respekt för de efterlevande.
Frisinnets största betydelse för svensk liberalism handlar sannolikt om detta. Om att se människan som en del av en helhet större än dig själv, inte som en ensam individ med ansvar bara för sig själv - sökande efter den egna självbekräftelsen så långt det går (så länge man inte kränker någon annans frihet (fast detta är en anomali - själva livet innebär ju att du påverkar andras livschanser)). Och för att klara av att vara denna del av denna större helhet krävs ett normativ som också är större än dig själv.
Som alla normativ innebär detta att du begränsar dig själv, för att värna andra.
Den tydligaste motståndaren mot detta har länge varit libertianismen. Den som hävdar att staten i huvudsak är av ondo, att i princip all skatt är stöld och att den enda gemensamma uppgiften som bör överordnas individen är en grundtrygghet i form av rättsskipning för att värna äganderätten. Denna - den starkes ideologi - bygger på en extrem form av individualism, en egoism grundad på en frånvaro av de flesta normer som byggt vårt samhälle. Äganderätten blir både mål och medel. Den starkes rättigheter och möjligheter tar över hans skyldigheter till den sårbares behov.
Det finns oroande tecken på att något håller på att ske med liberalismen, inte bara i Sverige och inte bara i LUF. LUF är bara det tydligaste tecknet. Man skulle förenklat kunna säga att strömningarna går:
I flera andra bloggar har jag skrivit om riskerna för oönskade konsekvenser när normkritiken blir den enda norm man har att förhålla sig till. LUFs förslag om såväl djursex som nekrofili och incest måste ses i det perspektivet. Men när normförskjutningen fortsätter, ökar riskerna också för att hela det system och de tankesätt som burit upp skapandet av välfärdssamhället eroderar. Där är vi ännu inte. Men vägen dit är skrämmande kort.
Kanske är det så att respekten för människan också kan definieras av hur vi ser på henne efter döden. Fortfarande med värde och värdighet. Eller som en värdelös kropp att hantera efter eget gottfinnande. Som en del av en större helhet, en människa ingen kan äga vare sig före eller efter döden. Eller som en samling celler som individen kan sälja till den uppgift hon själv tycker.
Konsekvenserna av dessa olika synsätt är väsensskilda. Och de kommer att vara avgörande för hur frisinnet och den sociala liberalismen ska vara organiserade i framtiden.
En samling celler, styrda av en kemisk soppa, på väg från ett intet till ett intet. Och däremellan med den huvudsakliga uppgiften att så långt möjligt tillfredsställa sina egna önskningar?
Eller...
Varför ska vi bekymra oss om döda kroppar? Om vi bara är en samling celler, styrda av en kemisk soppa, är vi ju inte speciellt värdefulla, framförallt inte som döda. Varför ska man överhuvudtaget ha något som griftefrid?
Eller...
Om såväl livet som döden är en individuell händelse, av betydelse bara för dig själv, spelar det väl ingen roll vad som händer med kroppen efter din död. Du kan välja att låta den bli använd för såväl sex som djurmat, låta den kastas i en grop tillsammans med andra eller hängas i ett träd i skogen. Det rör väl ingen annan än dig.
Eller...
Det finns ett skäl till att behandla människan efter döden med respekt. Och det handlar om respekt för livet och den levande människan.
Ett samhälle kan bedömas utifrån hur man hanterar de allra sårbaraste, de som inte kan föra sin egen talan. Det ofödda barnet, den funktionshindrade unge, den vuxne med missbruksproblem, den dementa gamla. Vi känner dem alla. Katalogen är inte fullständig. Och det finns inte en skarp gräns mellan den sårbara och den starke. Vi kan ikläda oss olika roller genom livet, beroende på omständigheter vi inte förfogar över.
Socialliberalismen och frisinnet har alltid försökt se världen ur dessa sårbarastes ögon. Inte alltid har man lyckats. Men själva perspektivet är viktigt. För hur skulle du vilja att människor såg på dig om du själv var en av de sårbaraste? Socialliberalismen har landat i att människan så långt möjligt ska utnyttja de möjligheter och färdigheter hon har begåvats med. Samhällets uppgift är att stötta henne då hon behöver, men aldrig ta över mer än vad som behövs.
Denna politik har kombinerats med frisinnets normativa komplex, kring människans värde och värdighet. Detta normativ har varit en grund för den liberalism som förmått förändra såväl Sverige som världen. För mig är det självklart att den tagit sin energi från den kristna kulturella traditionen. Normer, värderingar och etik uppstår inte ur tomma intet.
Kristendomens, och andra religioners, syn på människan efter döden har legat till grund också för hur vi behandlar våra döda. Det är inte självklart att det ska finnas begravningsplatser, där hög blandas med låg, där direktören och pigan ligger sida vid sida. Men religionens betydelse för respekten för döden och den döda, tar sin kraft inte bara ur hoppet om ett liv efter denna död, utan också av respekt för de efterlevande.
Frisinnets största betydelse för svensk liberalism handlar sannolikt om detta. Om att se människan som en del av en helhet större än dig själv, inte som en ensam individ med ansvar bara för sig själv - sökande efter den egna självbekräftelsen så långt det går (så länge man inte kränker någon annans frihet (fast detta är en anomali - själva livet innebär ju att du påverkar andras livschanser)). Och för att klara av att vara denna del av denna större helhet krävs ett normativ som också är större än dig själv.
Som alla normativ innebär detta att du begränsar dig själv, för att värna andra.
Den tydligaste motståndaren mot detta har länge varit libertianismen. Den som hävdar att staten i huvudsak är av ondo, att i princip all skatt är stöld och att den enda gemensamma uppgiften som bör överordnas individen är en grundtrygghet i form av rättsskipning för att värna äganderätten. Denna - den starkes ideologi - bygger på en extrem form av individualism, en egoism grundad på en frånvaro av de flesta normer som byggt vårt samhälle. Äganderätten blir både mål och medel. Den starkes rättigheter och möjligheter tar över hans skyldigheter till den sårbares behov.
Det finns oroande tecken på att något håller på att ske med liberalismen, inte bara i Sverige och inte bara i LUF. LUF är bara det tydligaste tecknet. Man skulle förenklat kunna säga att strömningarna går:
- Från en individualism inom en helhet, till en individualism för egot.
- Från ett normativ till en normlöshet.
- Från ett välfärdssamhälle till en minimal stat.
- Från människans oändliga värde och värdighet till människan som mätbar produkt.
I flera andra bloggar har jag skrivit om riskerna för oönskade konsekvenser när normkritiken blir den enda norm man har att förhålla sig till. LUFs förslag om såväl djursex som nekrofili och incest måste ses i det perspektivet. Men när normförskjutningen fortsätter, ökar riskerna också för att hela det system och de tankesätt som burit upp skapandet av välfärdssamhället eroderar. Där är vi ännu inte. Men vägen dit är skrämmande kort.
Kanske är det så att respekten för människan också kan definieras av hur vi ser på henne efter döden. Fortfarande med värde och värdighet. Eller som en värdelös kropp att hantera efter eget gottfinnande. Som en del av en större helhet, en människa ingen kan äga vare sig före eller efter döden. Eller som en samling celler som individen kan sälja till den uppgift hon själv tycker.
Konsekvenserna av dessa olika synsätt är väsensskilda. Och de kommer att vara avgörande för hur frisinnet och den sociala liberalismen ska vara organiserade i framtiden.
2016-02-19
Den ensamme lyckliga? svensken
Det är något som skaver.
När Erik Gandinis film om den svenska ensamheten diskuteras,
lyfts en annan verklighet fram. Den om den sekulära, individualistiska,
självförverkligande och – faktiskt – lyckliga svensken. Mätning efter mätning
tycks bekräfta denna sanning: Vi är ensamma för att vi vill. Det är skillnad på
att vara för sig själv, och att vara ensam.
Oavsett om det är professor Lars Trägårdh eller en skribent
som Ann-Charlotte Marteus (båda i Expressen) som skriver, så målas denna bild i
allt skarpare toner. Den om den lyckliga, och ensamma, svensken.
I sin artikel fortsätter Lars Trägårdh att mejsla ut sin
bild av den svenska statsindividualismen. Den som betyder att vi överlåtit allt
mer av de mellanmänskliga aktiviteterna på staten (den offentliga sektorn) för
att kunna vara så fria som möjligt själva. Man behöver inte gå till Robert
Putnams arbeten om varför amerikanen i dag i allt större utsträckning bowlar
ensam för att se vart utvecklingen är på väg.
Där kunde man nöja sig. Svenskarna är lyckliga. Och ser man
på världsutvecklingen vill allt fler ha det som oss.
Men är det så enkelt?
Världen är full av parallella processer. Den kompliceras
också av att vi alltid bygger vår framtid på en grund av det som varit. Så även
med samhälle, synen på såväl oss själva som andra, och vad lycka eller ensamhet
är.
Svensken är bland världens lyckligaste. Samtidigt är vi
bland de mest sjukskrivna. Och vi blir allt sjukare. De diagnoser som ökar mest
är de psykiska. Runt 40 % av nysjukskrivningarna har en psykiartisk bakgrund.
Sannolikt är problemet än större, vilket jag ska återkomma till.
Ungefär hälften av alla kvinnor kommer att drabbas av
psykisk sjukdom. Männen klarar sig med en fjärdedel.
Unga har en allt mer pressad psykosocial situation. Köerna
till landstingens barn- och ungdomspsykiatriska vård är alldeles för ofta
alldeles för långa.
Vad beror detta på? Är det för att vi är olyckliga, eller är
det för att vi blir allt bättre på att diagnosticera?
Samtidigt som vi blir allt sjukare, blir vi allt bättre på
att behandla. Från att ha varit en eterisk andes rop på hjälp, är själens
sjukdomar nuförtiden allt mer en fysisk insufficiens, en störning i de
hormonella, elektriska eller genetiska system som styr vårt tänkande. Och vi
behandlar allt mer med allt effektivare mediciner.
Vi kan alltså leva vidare, och om inte friskare så ändå kryare, med behandlade
psykiska sjukdomar. Men innebär det att vi också är lyckligare?
Den svenska ensamheten, byggd på den nästan religiösa
övertygelsen om att individen är allt och individens fullständiga rättigheter
att skapa sitt eget liv (så länge det inte påverkar någon annan – vilket är en
meningslös paradox eftersom det inte går att leva utan att påverka någon
annan…) handlar till stor del om självförverkligande. Det är mitt ego som är
det centrala i mitt liv. Bara mitt ego får det jag behöver, kanske just nu
tydligast i hur vi hanterar våra kroppar (sex, rikedom, genustillhörighet,
skönhet, mat, vin…) och hur upplevelseindustrin låter oss drömma oss bort till
något annat (resor, äventyr, dataspel…), kommer jag att vara lycklig. Men
frågan är vad dessa möjligheter till lycka är grundade på.
Lars Trägårdh avslutar sin artikel i Expressen: ”Av hävd har arbetsplatsen
varit inkörsporten för inkludering och integration. I dagens alltmer segregerade
samhälle finns det anledning att fundera på hur vi på ett lekfullt sätt kan
locka människor ut ur sina trygga hem och arbetsplatser för att möta "de
andra".”
Men
frågan är var man ska mötas? Är det så att den lyckliga svenska ensamheten är
byggd på de gamla folkrörelsernas grund? Den grund som fortfarande finns, men
som svajar allt betänkligare. Som gör att du kan ta med dig barnen på
fotbollsträningen, även om du själv är för ego för att engagera dig i klubben.
Som gör att du vet att det finns studiecirklar, samtalsklubbar,
11-gudstjänster, fackklubbsmöten, partigrupper, kulturaktiviteter,
fågelskådarträffar… när du behöver dem.
Men vad händer om, eller kanske mer när, denna grund
fullständigt eroderat? När folkrörelserna vare sig har folk eller är i rörelse?
När den sista kyrkan stängt för att ingen orkade bry sig om att gudstjänsten
faktiskt är en del av något som måste fungera inte bara när jag själv behöver
det. När den sista fotbollsföreningen lagt ner för att ingen vill sitta i
styrelsen, ta in medlemsavgifter och faktiskt se till så att det finns tränare
för lagen.
Hänvisas vi då till att köpa själavården, att betala för att
tjejen ska sporta? Blir det som tidigare var altruistisk medmänsklighet,
ekonomisk affärsverksamhet?
Och vad händer med lyckan då?
I sin artikel beskriver Ann-Charlotte Marteus riskerna med
denna egocentrerade ”själv-rörelse” som rädslan att dö i ensamhet. Som om det
handlade om rädslan för att vara ensam de sista timmarna, dagarna kanske
veckorna av livet. Men att vi därinnan har allt att vinna på att fortsätta
självförverkliga oss. Och som vanligt finns det statistik som bekräftar det.
Men som när det gäller statistik så finns det alltid siffror
som kan bekräfta det du själv vill ha bekräftat. För det finns också statistik
kring ökad alkoholkonsumtion bland äldre, ökad självmordsfrekvens, ökat psykisk
ohälsa. Frågan är hur sjukskrivningstalen skulle se ut om även de äldres
psykiska ohälsa skulle registreras.
Det är som en av Sveriges mest kända geriatriker en gång
sade på ett möte: Många av oss är så rädda för åldrandet. Vissa är rädda för
cancer. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Andra är rädda för hjärt- och
kärlsjukdomar. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Alla är rädda för att
bli dementa. Men jag säger – det kommer att ordna sig.
Men det som inte kommer att ordna sig är hur vi ska hantera
de allt fler deprimerade gamla människorna i samhället. De som sitter i sin
ensamhet, och vare sig ser dagen eller morgondagen som något annat än en
meningslös fortsättning på en meningslös vardag. Där finns den verkliga
utmaningen.
Kanske är de gamla en känsligare mätare på samhällets
tillstånd än mycket annat. Kanske reagerar de före alla andra på de
värderingsförändringar som kommer. Kanske skulle vi, även här, fundera över vad
vi har att lära av de gamla.
2016-02-17
Lite mer om politisk ålderism
I går skrev jag på SvD Debatt om den ålderism som behärskar svensk politik. Jag har sällan om ens någon gång fått så många återkopplingar på något jag skrivit. Och helt säkert är att jag aldrig fått enbart positiva reaktioner (med undantag av den som funderade över vad ordet "juvenilisering" betydde...) på något jag skrivit. Men så här.
Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.
Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.
Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.
Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:
Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?
I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.
Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.
Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.
Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.
Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.
Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.
Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".
När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.
När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.
De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.
Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.
Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.
Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.
Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.
Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:
Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?
I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.
Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.
Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.
Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.
Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.
Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.
Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".
När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.
När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.
De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.
Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.
2016-02-10
Dags att förstå Sanders och Trump
Har händelserna i och kring primärvalen i USA något att lära Sverige och svenska politiker? Är Donald Trump och Bernie Sanders bara amerikanska produkter? Eller säger de något om vår samtid?
"Det här hade ingen kunnat ana för sex månader sedan!"
Ungefär så låter det på många redaktioner och hos många experter på det amerikanska primärvalssystemet just nu. Hur kan det komma sig att Donald Trump och Bernie Sanders gjort rent hus med den politiska nomeklaturan i New Hampshire?
Jag har alldeles för dålig koll på just de amerikanska förutsättningarna. Jag vet, liksom de flesta andra, inte mer än vad jag läser i media. Kanske läser jag lite mer media, från fler länder, men mina kunskaper är rudimentära.
Ändå ska jag våga mig på att göra en analys av vad som håller på att hända, och göra den utifrån ett svenskt perspektiv. För jag hävdar att det vi idag ser i USA bara är ytterligare en pusselbit i ett betydligt större pussel. Trump och Sanders går om inte i samma, så i vart fall i parallella spår med såväl Alexis Tsipras i grekiska Syriza, med Jeremy Corbyn i engelska Labour, med Marine le Pen i franska Front National och med många fler.
Det finns olika skäl till varför dessa och andra politiker är framgångsrika. De nationella kontexterna är i sig tillräckliga för grundlig forskning. Men som politiker kan man inte vänta på forskningsresultat innan man agerar. Då har sannolikt motståndaren redan vunnit. Det måste finnas tid och utrymme för mindre grundliga, men ändå trovärdiga, analyser och därefter en politisk aktion eller reaktion.
Nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Nu blir det pang på rödbetan. Jag hävdar med bestämdhet att Trump och Sanders, och deras likar, surfar på en våg tack vare följande tre omständigheter:
Låt oss börja från början:
Den första punkten är en av mina käpphästar. Den tydliggör hela den moderna demokratins problem. Det är egentligen en enkel fråga: Vilken värld vill vi bygga? Eller: Vilket samhälle vill vi bygga? Frågan implicerar något mer: Vad är det goda samhället?
Det finns inget svar på den frågan. Jag ser inget traditionellt parti i Sverige som ens försöker svara. Regeringen famlar. Och oppositionen famlar likaså, efter det att arbetslinjen gått i pension. De enskilda partierna skickar upp testballong efter testballong. Men inget funkar.
Till slut samlas man kring en fråga där det ändå känns rätt. I vårt samhälle handlar det självklart om individen, eller kanske man ska säga egot. En artikel i Expressen kan tydliggöra detta. När regeringen samlar sig, när fem ministrar ska peka ut vägen framåt, blir svaret: HBTQ... Just frågor om kön och den allt politiskpopulärare termen könsidentitet, har blivit den politiska kastens nya religion. Där kan man samlas, där kan man enas, där finns framtiden.
Eller...
Är detta verkligen framtidens berättelse? Känns det inte lite tomt? Är könsidentiteten det som ska lyfta oss in i framtiden? Jag tvivlar.
OK - jag snöar in på HBTQ, könsidentiteter och normbrytning. Jag menar att de mer är tecken på politikens och samhällets bekymmer med sig själv än något annat. Men det är uppenbart att det är fler än jag som inte hittar svaret på frågorna om framtiden i de nuvarande politikernas svar.
Så kommer då en Donald Trump och säger: Jag ska göra USA stort igen! Jag ska ta upp kampen med Kina, och vinna den!
Eller en Bernie Sanders som säger: Jag ska göra dig självständig igen. Jag ska krossa Wall Streets makt över landet, politiken och dig.
Enkla ord. Men ord som visar på en annan värld, en annan väg och en annan berättelse. Frågan är när vi har den första Trumpen eller Sandersen i Sverige. En som får det att kännas bra.
För det är känslorna som styr. Vem bryr sig om fakta i dagens politik? Vem bryr sig om politiker som roddar i befintliga system för att göra dem lite bättre? Administrera befintliga välfärdssystem är något för någon grå tjänsteman. Men politiken ska få mig att känna att jag gör rätt, att jag betyder något.
Jag vet inte varför det har blivit så här. Men jag kan ju gissa. Vi lever i en värld där informationen är gränslös. Den sköljer över oss hela tiden. Den blir allt bättre på att trycka på de osynliga knappar som får oss att agera som kommunikatörerna vill. Samtidigt är risken att vi filtrerar så mycket vi bara kan. Och för att klara av att tränga igenom denna kommunikationsridå så måste man antingen hitta ett budskap som känns, eller skrika så högt att allt annat låter som viskningar, eller göra både- och.
Trump och Sanders kampanjer bygger betydlig mer på känslor än, låt oss säga Clintons och Bush. Som DNs Sanna Torén Björling skriver: "Till och med Bernie Sanders, som nästan uteslutande talar om politik – i termer av orättvisor och ojämlikhet - och som har satt en ära i att undvika personangrepp, riktar sig till väljarnas känslor, med ett relativt enkelt formulerat budskap."
Jämför med den andra framgångsrika politikerna och partierna just nu. Grekland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland (AfD) och många andra väljer känslomässiga argument. Oavsett om vi tycker att känslorna är bra eller dåliga, om de speglar ett gott eller uselt samhälle, så fungerar de.
Men svensk politik är totalt känslolös. Fredrik Reinfeldt var en bra statsminister. Men han var också urtypen för den svenska, byråkratiska politikern. Reformera systemen, inte revolutionera dem. Och vid hans sida fanns och finns ett antal mer eller mindre grå politiker. Stefan Löfven kan inte anklagas för att spela på väljarnas känslor. Och vem av de andra får dig att utbrista: O Captain! My captain!"?
Det finns ytterligare en oroande tendens. Och det är den bristande insikten om att människor faktiskt upplever världen som orättvis. Inte bara mellan de allra rikaste och de fattigaste. Utan mellan oss och dem, mellan oss som sliter och de som får. Rätt eller fel spelar mindre roll. Åter är det känslan som är politikens centrum.
En liberal one-liner brukar vara att säga att det inte är rikedom som är problemet, utan fattigdom. Den tesen implicerar att vi alla, i vart fall i Sverige och i stora delar av västvärlden (och rätt stora delar av resten av världen också) egentligen ska vara rätt nöjda. För vi är rikare än vi någonsin varit. Vår levnadsstandard är högre än någonsin tidigare. Vi har det bra.
Men det är en statisk syn på såväl samhälle som människa. För det verkar som om allt fler upplever sig vara brickor i ett spel som andra styr. Visst har vi det bra, men det är orimligt att andra har det så enormt mycket bättre. Visst är jag självständig, men jag har inte en chans att egentligen styra mitt liv, än mindre utvecklingen i kommunen, landet, världen...
Det verkar finnas en allt djupare klyfta mellan oss och dom, mellan makthavarna och de maktlösa. Och alldeles för ofta hamnar politikerna enbart på makthavarnas sida. Ingen företräder de maktlösa. Jo - de riktigt maktlösa företräds. Det finns rätt många som med emfas just nu hävdar såväl tiggares som asylsökandes rättigheter. Men på något sätt verkar detta företrädarskap ha en viss bestämd volym.
I går funktionshindrade. Idag asylsökande. I går äldre på usla vårdhem. Idag fattiga tiggare. Företrädarskapet räcker liksom inte till för ens alla de grupper som har det allra sämst.
Och det räcker absolut inte till för den strävande medelklassen. Ni vet den där klass vi nästan alla tillhör. Den som har råd med både villa, semester, pizza och rödvin till helgen. Men som också inser att denna ekonomiska frihet mest är en bubbla, byggd på lån och krediter. Vem fruktar inte nästa års kraftiga räntehöjningar? Vem oroas inte över att inflationen verkligen ska ta fart? Vem bekymrar sig inte över att behoven av låglönejobb också kommer att påverka den egna löneutvecklingen?
Jag tror att det finns rätt många människor, med ett rätt hyfsat liv, som ändå inte känner sig företrädda. Som blir uppretade när utrikesminister Margot Wallström fixar en lägenhet. Som blir arga när Swedbanks sparkade VD Michael Wolf får en fallskärm på 20 miljoner, trots att han inte funkar enligt styrelsen. Som blir bekymrade när de läser att de 62 rikaste människorna äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Som ser klyftor mellan dem som lånar ut och dem som är belånade...
(Just bankerna är ett kapitel för sig. Läs Sverker Olofson i News55 så får du ytterligare en bild av den delade världen, om hur även den rätt välmående medelklassen kan känna sig utanför. Få områden är så tydliga som de banker som en gång var smörjmedel för ekonomin, men som nu är som stater i staten...)
Men också människor som är oroliga för vad som kommer att hända med välfärden när flyktingnotan ska betalas. Som oroas över teknikutvecklingens påverkan på jobben. Som ser sina egna jobb flytta utomlands. Som inte hänger med i, eller ser vitsen med, det globala kunskapssamhället.
Det är uppenbart att detta är en av de bärande delarna i framgångarna för såväl Sanders som Trump. Men att de möter dem från diametralt motsatta håll. Medan Sanders attackerar storfinansen och Wall Street och de som attackerar USA inifrån, tar Trump striden mot mexikaner, kineser och de andra som vill attackera USA utifrån.
En gång trodde vi kanske att vi i Sverige var vaccinerade mot främlingsfientlighet. Att partier som stod för stängda gränser och höga murar mellan såväl länder som människor inte skulle få plats hos oss. Den villfarelsen har tagits ur oss.
Den som tror att det som nu sker i USA inte kommer att kunna inträffa i Sverige, bör fundera över varför. Sannolikheten att vi inför valet 2018 kan stå med en laguppställning som inte alls ser ut som den gör idag, är inte försumbar. Och inför valet 2022 är det än mer sannolikt.
"Det här hade ingen kunnat ana för sex månader sedan!"
Ungefär så låter det på många redaktioner och hos många experter på det amerikanska primärvalssystemet just nu. Hur kan det komma sig att Donald Trump och Bernie Sanders gjort rent hus med den politiska nomeklaturan i New Hampshire?
Jag har alldeles för dålig koll på just de amerikanska förutsättningarna. Jag vet, liksom de flesta andra, inte mer än vad jag läser i media. Kanske läser jag lite mer media, från fler länder, men mina kunskaper är rudimentära.
Ändå ska jag våga mig på att göra en analys av vad som håller på att hända, och göra den utifrån ett svenskt perspektiv. För jag hävdar att det vi idag ser i USA bara är ytterligare en pusselbit i ett betydligt större pussel. Trump och Sanders går om inte i samma, så i vart fall i parallella spår med såväl Alexis Tsipras i grekiska Syriza, med Jeremy Corbyn i engelska Labour, med Marine le Pen i franska Front National och med många fler.
Det finns olika skäl till varför dessa och andra politiker är framgångsrika. De nationella kontexterna är i sig tillräckliga för grundlig forskning. Men som politiker kan man inte vänta på forskningsresultat innan man agerar. Då har sannolikt motståndaren redan vunnit. Det måste finnas tid och utrymme för mindre grundliga, men ändå trovärdiga, analyser och därefter en politisk aktion eller reaktion.
Nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Nu blir det pang på rödbetan. Jag hävdar med bestämdhet att Trump och Sanders, och deras likar, surfar på en våg tack vare följande tre omständigheter:
- Den saknade berättelsen.
- Det är känslorna som styr.
- Ute och inne, makt och maktlösa.
Låt oss börja från början:
Den första punkten är en av mina käpphästar. Den tydliggör hela den moderna demokratins problem. Det är egentligen en enkel fråga: Vilken värld vill vi bygga? Eller: Vilket samhälle vill vi bygga? Frågan implicerar något mer: Vad är det goda samhället?
Det finns inget svar på den frågan. Jag ser inget traditionellt parti i Sverige som ens försöker svara. Regeringen famlar. Och oppositionen famlar likaså, efter det att arbetslinjen gått i pension. De enskilda partierna skickar upp testballong efter testballong. Men inget funkar.
Till slut samlas man kring en fråga där det ändå känns rätt. I vårt samhälle handlar det självklart om individen, eller kanske man ska säga egot. En artikel i Expressen kan tydliggöra detta. När regeringen samlar sig, när fem ministrar ska peka ut vägen framåt, blir svaret: HBTQ... Just frågor om kön och den allt politiskpopulärare termen könsidentitet, har blivit den politiska kastens nya religion. Där kan man samlas, där kan man enas, där finns framtiden.
Eller...
Är detta verkligen framtidens berättelse? Känns det inte lite tomt? Är könsidentiteten det som ska lyfta oss in i framtiden? Jag tvivlar.
OK - jag snöar in på HBTQ, könsidentiteter och normbrytning. Jag menar att de mer är tecken på politikens och samhällets bekymmer med sig själv än något annat. Men det är uppenbart att det är fler än jag som inte hittar svaret på frågorna om framtiden i de nuvarande politikernas svar.
Så kommer då en Donald Trump och säger: Jag ska göra USA stort igen! Jag ska ta upp kampen med Kina, och vinna den!
Eller en Bernie Sanders som säger: Jag ska göra dig självständig igen. Jag ska krossa Wall Streets makt över landet, politiken och dig.
Enkla ord. Men ord som visar på en annan värld, en annan väg och en annan berättelse. Frågan är när vi har den första Trumpen eller Sandersen i Sverige. En som får det att kännas bra.
För det är känslorna som styr. Vem bryr sig om fakta i dagens politik? Vem bryr sig om politiker som roddar i befintliga system för att göra dem lite bättre? Administrera befintliga välfärdssystem är något för någon grå tjänsteman. Men politiken ska få mig att känna att jag gör rätt, att jag betyder något.
Jag vet inte varför det har blivit så här. Men jag kan ju gissa. Vi lever i en värld där informationen är gränslös. Den sköljer över oss hela tiden. Den blir allt bättre på att trycka på de osynliga knappar som får oss att agera som kommunikatörerna vill. Samtidigt är risken att vi filtrerar så mycket vi bara kan. Och för att klara av att tränga igenom denna kommunikationsridå så måste man antingen hitta ett budskap som känns, eller skrika så högt att allt annat låter som viskningar, eller göra både- och.
Trump och Sanders kampanjer bygger betydlig mer på känslor än, låt oss säga Clintons och Bush. Som DNs Sanna Torén Björling skriver: "Till och med Bernie Sanders, som nästan uteslutande talar om politik – i termer av orättvisor och ojämlikhet - och som har satt en ära i att undvika personangrepp, riktar sig till väljarnas känslor, med ett relativt enkelt formulerat budskap."
Jämför med den andra framgångsrika politikerna och partierna just nu. Grekland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland (AfD) och många andra väljer känslomässiga argument. Oavsett om vi tycker att känslorna är bra eller dåliga, om de speglar ett gott eller uselt samhälle, så fungerar de.
Men svensk politik är totalt känslolös. Fredrik Reinfeldt var en bra statsminister. Men han var också urtypen för den svenska, byråkratiska politikern. Reformera systemen, inte revolutionera dem. Och vid hans sida fanns och finns ett antal mer eller mindre grå politiker. Stefan Löfven kan inte anklagas för att spela på väljarnas känslor. Och vem av de andra får dig att utbrista: O Captain! My captain!"?
Det finns ytterligare en oroande tendens. Och det är den bristande insikten om att människor faktiskt upplever världen som orättvis. Inte bara mellan de allra rikaste och de fattigaste. Utan mellan oss och dem, mellan oss som sliter och de som får. Rätt eller fel spelar mindre roll. Åter är det känslan som är politikens centrum.
En liberal one-liner brukar vara att säga att det inte är rikedom som är problemet, utan fattigdom. Den tesen implicerar att vi alla, i vart fall i Sverige och i stora delar av västvärlden (och rätt stora delar av resten av världen också) egentligen ska vara rätt nöjda. För vi är rikare än vi någonsin varit. Vår levnadsstandard är högre än någonsin tidigare. Vi har det bra.
Men det är en statisk syn på såväl samhälle som människa. För det verkar som om allt fler upplever sig vara brickor i ett spel som andra styr. Visst har vi det bra, men det är orimligt att andra har det så enormt mycket bättre. Visst är jag självständig, men jag har inte en chans att egentligen styra mitt liv, än mindre utvecklingen i kommunen, landet, världen...
Det verkar finnas en allt djupare klyfta mellan oss och dom, mellan makthavarna och de maktlösa. Och alldeles för ofta hamnar politikerna enbart på makthavarnas sida. Ingen företräder de maktlösa. Jo - de riktigt maktlösa företräds. Det finns rätt många som med emfas just nu hävdar såväl tiggares som asylsökandes rättigheter. Men på något sätt verkar detta företrädarskap ha en viss bestämd volym.
I går funktionshindrade. Idag asylsökande. I går äldre på usla vårdhem. Idag fattiga tiggare. Företrädarskapet räcker liksom inte till för ens alla de grupper som har det allra sämst.
Och det räcker absolut inte till för den strävande medelklassen. Ni vet den där klass vi nästan alla tillhör. Den som har råd med både villa, semester, pizza och rödvin till helgen. Men som också inser att denna ekonomiska frihet mest är en bubbla, byggd på lån och krediter. Vem fruktar inte nästa års kraftiga räntehöjningar? Vem oroas inte över att inflationen verkligen ska ta fart? Vem bekymrar sig inte över att behoven av låglönejobb också kommer att påverka den egna löneutvecklingen?
Jag tror att det finns rätt många människor, med ett rätt hyfsat liv, som ändå inte känner sig företrädda. Som blir uppretade när utrikesminister Margot Wallström fixar en lägenhet. Som blir arga när Swedbanks sparkade VD Michael Wolf får en fallskärm på 20 miljoner, trots att han inte funkar enligt styrelsen. Som blir bekymrade när de läser att de 62 rikaste människorna äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Som ser klyftor mellan dem som lånar ut och dem som är belånade...
(Just bankerna är ett kapitel för sig. Läs Sverker Olofson i News55 så får du ytterligare en bild av den delade världen, om hur även den rätt välmående medelklassen kan känna sig utanför. Få områden är så tydliga som de banker som en gång var smörjmedel för ekonomin, men som nu är som stater i staten...)
Men också människor som är oroliga för vad som kommer att hända med välfärden när flyktingnotan ska betalas. Som oroas över teknikutvecklingens påverkan på jobben. Som ser sina egna jobb flytta utomlands. Som inte hänger med i, eller ser vitsen med, det globala kunskapssamhället.
Det är uppenbart att detta är en av de bärande delarna i framgångarna för såväl Sanders som Trump. Men att de möter dem från diametralt motsatta håll. Medan Sanders attackerar storfinansen och Wall Street och de som attackerar USA inifrån, tar Trump striden mot mexikaner, kineser och de andra som vill attackera USA utifrån.
En gång trodde vi kanske att vi i Sverige var vaccinerade mot främlingsfientlighet. Att partier som stod för stängda gränser och höga murar mellan såväl länder som människor inte skulle få plats hos oss. Den villfarelsen har tagits ur oss.
Den som tror att det som nu sker i USA inte kommer att kunna inträffa i Sverige, bör fundera över varför. Sannolikheten att vi inför valet 2018 kan stå med en laguppställning som inte alls ser ut som den gör idag, är inte försumbar. Och inför valet 2022 är det än mer sannolikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)