Stolt liberal

Rätt ofta är jag en stolt liberal. Men ibland blir man extra stolt. Som när Jan Björklund talar i Almedalen en skön sommarkväll i juli 2012.

Jan Björklunds tal var bra. Det var engagerat. Det var laddat med sakpolitik. Det klappade inte alla medhårs Det vågade berätta om en politiker och ett parti som tar strid för sin ideologi och sina värderingar. Det gör mig stolt.

Jag blir stolt när Jan Björklund i inledningen talar om ett öppet och medmänskligt Sverige. Ett land som tar emot dem som behöver en fristad från våld och ödeläggelse. Ett land som välkomnar de mer än 600.000 invandrade svenskarna som varje dag går till jobbet, eller de 70.000 invandrade svenskarna som genom sina bolag ger sysselsättning åt 200.000. Ett land som först frågar de människor som kommer hit vad de kan bidra med till samhället, för att bibehålla dem som aktiva, starka, medskapande medborgare, istället för att passivisera dem i bidrag och utanförskap.

Jag blir stolt när Jan Björklund talar om det internationella engagemanget. Om ett Europa som behöver mer samarbete, inte mindre. Om en globaliserad värld som skapar större möjligheter till jobb och välstånd. Om en politik och en politiker som frimodigt bejakar såväl Europa som världen därutanför, EU och de nya växande ekonomierna i öst och syd. Det är skönt med en politiker som inte passivt betraktar värden eller som räddhågset vill stänga dörrarna, utan som tar utmaningarna på allvar och vill bygga Sverige starkt nog i den ökande globala konkurrensen.

Jag blir stolt när Jan Björklund lyfter behoven av kunskap och bildning utifrån så många aspekter. Visst är han utbildningsminister. Visst har han gjort mycket. Men mer återstår. Det handlar om en bättre skola för alla, oavsett var man bor. Det handlar om engagerade, goda lärare som värderas högre. Det handlar om forskning i världsklass.

Jag blir stolt när Jan Björklund vågar utmana de "sanningar" som definierat såväl arbetsrätt som skattepolitik de senaste decennierna. Behovet av att ge människor och företag möjligheter att konkurrera på en marknad som kännetecknas av globalisering och kunskapsinvesteringar. Behovet av att skapa trygghet på ett annat sätt än i går, för framtidens föränderliga värld. Behovet av att låta fler svenskar känna att staten inte straffbeskattar hårt arbete och dugliga arbetare. Den striden skapar stora och mäktiga fiender i såväl vänsterblocket som de konservativa facken. Men en liberal måste alltid våga stå upp för den lilla människan, för förändring och för internationalism.

Och jag blir kanske lite extra stolt när Jan Björklund talar miljö. När han talar om den Östersjö som långsamt håller på att dö, och kräver konkreta åtgärder för bland annat gödselbeskattning. När han lyfter de glömda miljöfrågorna, som naturvården och skogen. När klimatet inte bara blir kärnkraft. Så länge jag och många fler har jobbat för miljöfrågornas renässans hos Folkpartiet. Och nu hör vi åter den vind som tidigare fyllde seglen hos det parti som bar natur- och miljöpolitiken på sina axlar.

Det är så befriande med en partiledare och ett parti som vågar. Som vågar vara engagerat och engagerande. Som vågar ta strid med de mäktiga, konservativa krafterna inom såväl fack som bondekooperation. Som inte blir en kopia av vare sig höger eller vänster utan som håller den socialliberala fanan högt. Ett parti som vågar berätta vad partiets ideologi betyder, istället för att ständigt söka den politik som ska passa den just nu blåsande opionionsvinden. Ett parti som tar ledningen och vill leda, istället för de partier som bara lyssnar och blir ledda.

Svensk politik behöver en levande, kraftfull liberalism. Det bevisade Jan Björklund med all tydlighet i kväll.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, EX2, AB1, AB2, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA, TV4

Frivilligt arbete

Dagens morgonseminarium anordnades av Sparbanksföreningen och Forum (för frivilligt socialt arbete). Länken till seminariebeskrivningen finns här
http://bit.ly/NJMCvb om du vill titta.

Det var ett intressant samtal. Fick till och med betyget "det bästa hittills i Almedalen" av en besökare. Varför då så intressant?

Bredvid mig i panelen stod kommunalrådet i opposition, tidigare KSO, Lars Bryntesson (s). Intressant att två tidigare KSO från olika partier och block representerade politiken i debatten. Lika intressant var kanske att vi var rörande överens om det mesta.

Lars Bryntesson brinner för civilsamhället. Under hans tid som KSO tog Värmdö fram en liknande överenskommelse som Örebro gjorde under min tid. Men nu, när Alliansen tagit över styrningen av Värmdö, eroderar delar av arbetet. Formellt sett är men lika enig om vad som kan och ska göras. Men det händer inte lika mycket längre.

Lars förklaring var bland annat att den politiska ledningen prioriterat andra frågor. Valfriheten kom före civlsamhället och medskapande. En stark tjänstemannaorganisation lyssnar till (de ofta svårtolkade) signalerna och gör det den tror politikerna vill.

På samma sätt, men motsatt, är det i Örebro. Istället för civilsamhälle prioriteras kommunala insatser via kommunala tjänstemän och kommunala bolag. Formellt är vi lika överens om den överenskommelse med civilsamhället som vi undertecknat. Men signalerna är andra, prioriteringen annorlunda och tjänstemannaorganisationen agerar i enlighet med det den tror politikerna vill.

Våra två berättelser visade på ett av grundproblemen med den offentliga sektorns agerande gentemot den civila sektorns. Egentligen borde arbetet vara en ledningsfråga, styrd av den högsta politiska och administrativa ledningen. Istället är den alldeles för ofta en fråga som hängs upp på enskilda individer, politiker som agerar under sin tid, men utan möjligt att i grunden långsiktigt förändra kommunens sätt att agera.

Vad beror det då på? Och vilka konsekvenser kan det få?

Svaret på den första frågan är enkelt. Det saknas kunskap, vilja och engagemang. Den offentliga sektorn i Sverige har blivit sig själv nock. Man mäter verkligheten utifrån sina egna ramar. Och om det finns något utanför så handlar det om den privata sektorn. Det som inte finns behöver man inte heller ta hänsyn till. Man behöver inte tänka strategiskt kring utveckling. Man behöver inte bygga strukturer. Man kan agera som om den civila sektorn egentligen bara var en förlängning av den offentliga (eller i vissa fall av den privata).

Och konsekvenserna blir tydliga. Kommunen agerar utan respekt för den civila sektorns behov av självbestämmande. Kommunen agerar kortsiktigt både vad gäller bidrag, regler och dialog. Bland blir den civila sektorn bara en skräphög för arbete som borde göras av kommunen men som av olika skäl läggs på den civila (mest för att politiker och tjänstemän tror att föreningar kan göra mer för mindre pengar...).

Bristerna går genom alla partier. Det finns partipolitiska skillnader i synen på civilsamhällets roll och betydelse. Men de är osynliga i ett läge där inget parti ens har en uttalad politik för civilsamhället.

I mitt arbete med Folkpartiets nya partiprogram lyfter jag ofta betydelsen av det civila samhället. Det är där värderingar skapas. Det är där demokratin föddes och återskapas. Det är där välfärdssamhället tar sin början. Det är där samhällsutveckling initieras.

Jag hoppas vi blir det första partiet som tar civilsamhället på allvar. Något liberalare finns knappast. För vad är egentligen det civila samhällets bas? Individer med tillräcklig egenmakt för att förstå att man behöver gå samman för att komma framåt. Och som gör det frivilligt. Utan inblandning eller krav från vare sig det offentliga eller det privata. Det är liberalism det!

- Posted using BlogPress from my iPad

Äldre i Almedalen

På väg till Visby och Almedalen denna vackra julimåndag. Färjan har just lagt ut från Nynäshamn och nu är det nästan tre timmar utan uppkoppling. Dags för en blogg alltså.

Jag ska till Almedalen för att delta i dussinet seminarier. Alla har en eller annan anknytning till åldrande och äldreomsorg. Skälet för denna inriktning är rätt uppenbar. Jag är ordförande i Beredningen för primärvård och äldreomsorg på Sveriges Kommuner och Landsting. Det innebär ett antal seminarier året runt. Dessutom jobbar jag med äldrefrågorna i den partiprogramskommitté som Folkpartiet valt in mig i.

Äldrefrågorna har de senaste året kommit upp som en av de viktigaste politiska frågorna. "Caremaskandalen" (eller ska den egentligen kallas "DN-skandalen?") satte fingret på hur äldreomsorgen kan fungera. De demografiska förändringarna, vi blir allt äldre, gör frågan brännande. Det är ingen nyhet - utvecklingen har varit känd i många år - men vi kommer allt närmare den tidpunkt då vårt samhälle måste börja förändras i grunden.

Äldrefrågorna är inte en sektorsfråga. De berör hela samhället. Mina seminarier handlar om allt från teknik, över bostäder och tandhälsa, till vilka värderingar som styr vårt samhällsbygge. Därför måste också äldrepolitiken hanteras som en fråga som rör alla samhällssektorer. Äldrefrågorna är inte en fråga för socialdepartementet, inte bara, utan rör de flesta departementens uppgifter.

Finansen - hur ska äldre jobba, beskattas, försäkras?
Utbildning - hur ser vi på det livslånga lärandet?
Kultur - kulturen som värdet i livet?
Integration - hur jobbar vi med äldre invandrare?
Miljö - hur påverkar det varmare klimatet äldres hälsa?

Som några exempel.

Jag ska försöka blogga lite om mina seminarier från Almedalen. Och om äldrepolitiken i allmänhet och den liberala äldrepolitiken i synnerhet.

Det kan vara av intresse denna dag då socialstyrelsen beslutat att öka de kommunala utgifterna med mellan 4 och 14 miljarder. (Kan socialstyrelsen det? Knappast. Men deras bemanningsföreskrifter visar på en av de orimligheten som nu kännetecknar svensk äldreomsorg. Och alla demokrater borde verkligen ifrågasätta rimligheten i att statliga (ej demokratiskt valda) tjänstemän anser sig ha befogenhet att besluta om kommunala utgifter. Eller deras rätt att omprioritera mellan skola, förskola och annan socialtjänst.)

Det finns de som säger att jobben kommer att vara i fokus i valet 2014. Kanske är det så. Men det parti som inte har en genomtänkt äldrepolitik kommer inte ens att komma upp på den bana där slaget om regeringsmakten då avgörs.

- Posted using BlogPress from my iPad

Varför, varthän?

Det blir inte så många bloggar just nu. Skälet är enkelt. Datorn pajade. 5 år gammal. Uråldrig för att vara dator. Men idag får jag orka med paddans tillkortakommanden...

Idag har vi haft kommunstyrelse igen. Och varje kommunstyrelse kommer samma frågor. Vem styr egentligen? Vi har en kommunstyrelseordförande som har svårt med att lösa grundkurs 1a) - hur ställer man proposition, och som uppenbarligen inte leder kommunstyrelsens arbete under mötena. Ända bort till min plats kan jag höra kommundirektören berätta vad majoriteten kan kompromissa om och vad som inte ska ändras. Kanske leder hon bakom alla de stängda dörrarna som majoriteten har, men att leda handlar också om att vara synlig och ta ansvar, inte bara visas fram då pressekreterarna bestämt att KSO ska redovisa någon positiv detalj. Och där är bristerna gigantiska.

Men när det någon gång brinner till och blir politik är det uppenbart att det inte heller är den formella ledaren som är den reella. När det handlar om politik är det nästan bara näringslivspolitik och stadsbyggnadspolitik. Och nästan alltid handlar det om att kommunen ska ta över mer och lägga sig i det privata näringslivet.

Även fast Lena Baastad formellt är ansvarig för näringslivet tillsammans med Lennart Bondeson är det klart att den som styr är Björn Sundin. Det märks i vardagen. Det märks i kommunledningens alla resor (Sundin åker trots att han inte formellt är ansvarig, Baastad stannar hemma). Och det märks på politiken.

Björn Sundins politik handlar om att politiker vet bäst, att det inte finns några gränser för politikers inflytande, att politiker ska styra i detalj över såväl människor som företag. Och det märktes idag på kommunstyrelsen.

När vi från Folkpartihåll vill fortsätta diskutera upphandlingspolicyn för att göra det möjligt för mindre och lokala företag att delta i kommunens upphandlingar är intresset noll. När vi förra kommunstyrelsen lyckades återremittera frågan hade vi hoppats på dialog. Men det blir några mindre förändringar och sedan stängda dörrar. Politikerna vet bäst. Näringslivets behov av tydlighet och transparens ställs i andra rummet.

Idag bildade majoriteten också ytterligare två bolag under Örebro Porten AB. Dels ska man ta ansvar för att IKEA väljer att flytta från södra Marieberg. Varför detta är ett kommunalt problem är svårt att förstå. Det borde vara självklart att fastighetsägarna själva får utveckla ett externt handelsområde efter de förutsättningar som finns. Annars kan man fråga sig i vilka andra områden som kommunen ska gå in. Coop Lillån behöver utvecklas - något för Örebro Porten? ICA Eko behövt utvecklas - något för Örebro Porten? Norra norrcity behöver utvecklas - Örebro Porten? Det fattas i vart fall inte vilja att riskera skattebetalarnas pengar och låta politiker leka företagsledare i Sundins och Baastads Örebro.

Folkpartiets alternativ var självklart att värna välfärden och skattepengarna. Vi vet att ett fritt näringsliv kommer att innebära att företag både startas och slås ut. Det är en del av det som gör marknadsekonomin så bra. En ständig utveckling pågår. Ständigt ökar kvaliteten på bolagen. Kommunen ska inte in och låtsas som om vi genom våra skattemedel kan stanna utvecklingen. För då gör den verkligen det - stannar alltså.

Det andra bolaget ska bygga och samäga ett hus vid universitetet. Det är en bra början. Men Örebro Porten har inget uppdrag att långsiktigt äga hus i bra lägen. Därför ville vi i Folkpartiet att vi samtidigt som vi gav dem uppdraget att bygga och samäga, också gav uppdrag att sälja när de företagsekonomiska fakta talade för det. Inte sälja med förlust, helt enkelt. Svaret från Sundin och Baastad? Nej - förståss. Vem hade väntat sig något annat?

På område efter område försämras det lokala näringslivsklimatet. På område efter område klampar majoritetens politiker in och tar över det som näringslivet själv ska sköta. Och därmed riskerar man välfärden, man riskerar skattebetalarnas pengar, man riskerar näringslivets styrka och man riskerar därmed jobben.

Om ändå det kunde finnas någon form av intern opposition från de andra två partierna i majoriteten. Men det blir allt mer uppenbart att såväl Lennart Bondeson som Rasmus Persson inte hör hemma i en borgerlig politik. Båda två har vuxit fram som tydliga försvarare av den politik som förs. De följer inte bara med under protest. De deltar aktivt i den politik som knappast deras partier på nationell nivå skulle känna igen. Frågan är om denna politik är förankrad hos partiernas medlemmar, eller om de två partierna är så toppstyrda som det verkar. Allt fler signaler från missnöjda förtroendevalda tickar ändå fram.

Örebro behöver det liberala alternativet. Det som nu sker i kommunen är tyvärr en vandring in i framtiden med ryggen före. Det kommer att leda till att Örebro istället för utveckling, förändring och förnyelse, riskerar stagnation, konservatism och förstelning.

- Posted using BlogPress from my iPad

Integrationspolitikens utmaningar

I tisdags redovisade Folkpartiet ett antal integrationspolitiska förslag. Åtta konkreta punkter för att skapa ett mer sammanhållet samhälle, ett samhälle med mer innanförskap och mindre utanförskap. De redovisade förslagen är bra initiativ för en fortsättning av den politik Folkpartiet lanserat under Alliansregeingens tid och framförallt under Erik Ullenhags ministerperiod.

De åtta punkterna inleds med en "portalparagraf" - som liberaler slåss vi för ett land där öppenhet är ledordet. Sverige ska fortsätta att ta ansvar för de människor som lider nöd. Det svenska samhället behöver invandring och invandrarnas kompetens och engagemang.

Men som liberaler blundar vi inte heller för problemen. Det är alldeles för många svenskar med invandrarbakgrund som är låsta i utanförskap. För många saknar jobb. För många saknar tillräcklig utbildning. För många saknar tillräcklig kunskap i svenska.

Det finns i huvudsak tre (fyra) vägar att hantera denna utmaning. Antingen kan man, som Sverigedemokraterna, blunda för verkligheten och tro att stängda gränser löser problemen. Förutom det inhumana i deras politik är den också välfärdspolitiskt kontraproduktiv. Öppna gränser värnar inte bara människovärdet, de ökar också tillväxten.

Eller så säger man att detta är statens problem. Det offentliga tar hand om invandrarens problem. Det är i huvudsak denna politik som lett till det passiva utanförskap vi idag ser.

Eller så säger man att det är individens ansvar och låter de offentliga systemen bara innehålla någon form av basal grundtrygghet. En sådan politik riskerar att leda till stora klyftor och förutsätter ett helt annat arbetsmarknadssystemn än det svenska.

Det fjärde är det som Folkpartiet nu förtydligar. Det finns ett offentligt ansvar som ska skapa förutsättningar för de enskilda individerna att ta jobb eller fortsätta sin utbildning. Men det förutsätter att individen tar sitt eget ansvar. Det offentliga kan och ska aldrig ta över. Det är den enskilda individen som har förmågan och möjligheterna att skapa sin framtid. Det offentliga stöttar, men tar aldrig över.

Samma regler gäller för alla som bor i Sverige, oavsett om man kommit hit nyss eller har 27 generationer bakom sig i kyrkoböckerna. Den som kan jobba och försörja sig ska jobba. Alla individer är skyldiga att bilda och utbilda sig för att bli deltagande samhällsmedborgare. Men det ska finnas jämlika förutsättningar, tryggade av det offentliga, som lägger grunden för utbildning till jobb, och som värnar de som är sårbara.

Det är intressant att jämföra denna politik med det som idag håller på att hända i Örebro. Dagens socialdemokratiska kommunledning vandrar bakåt i i framtiden. Det är kommunen som ska skapa jobb. Integrationen är det offentligas ansvar. De politiker som i valrörelserna 2010 och 2011 gick i bostadsområdena och lovade jobb, försöker nu genomföra löftena genom olika märkliga kommunala bolagssatsningar. Det intressanta är att hittills har politiken varit kontraproduktiv. Arbetslöshet och utanförskap ökar i Örebro.

Detta är intressant för att det pekar på den återvändsgränd som socialdemokratisk politik är inne i. De konkreta förslagen tar sin grund i tankar som möjligtvis var politiskt korrekta 1968 men som inte fungerar idag. Istället för kommunal konkurrens borde de satsa på fler och friare företag. Istället för en allomfattande kommun borde de satsa på civilsamhälle och egenart. Istället för en detaljreglerad politiskt styrd skola borde de satsa på goda, väl betalda och högkompetenta lärare med stor pedagogisk frihet men med tydligt satta och lika tydligt uppföljda mål och krav.

Det behövs fler liberala idéer för samhällsutveckling i Sverige. I Örebro är det mer uppenbart än på de flesta andra håll.


- Posted using BlogPress from my iPad

Att prioritera rätt

Björn Sundin (s) och Lennart Bondeson (kd) har varit i Kina en vecka. I Shanghai, en stad med 21, 22, 23, 24, 25 miljoner innevånare eller så. Staden växer enligt uppgift med en miljon människor om året (det är nästan 3000 personer om dagen eller dubbelt så mycket per dag som Örebro växer med per år). De var enligt egen uppgift där för att knyta logistikkontakter för etableringar av logistikföretag i Örebro. På fredag ska de enligt Lennart Bondesons (kd) uppgifter i radio idag presentera en överenskommelse med någon kinesisk region.

Det är inte första gången Örebro söker kontakt med Kina. Under Mats Sjöströms (s) tid etablerades till och med en "vänort" i Kina, Yantai. Då skulle det knytas kontakter och göras affärer. Men av detta blev - ingenting.

Sundins och Bondesons resa bygger på flera felaktiga förutsättningar och prioriteringar. Låt mig lista några:

För det första har Örebro kommun under Lena Baastad och Björn Sundins ledning sparat mer på välfärden än på näringsliv och stadsbyggnad. Det märks inte minst på de resor Sundin och Bondeson gör. Zaragoza, Cannes och Shanghai är bara mötesplatserna under det första knappa året av SKDC-majoritetens ledning. Samtidigt tvinar de gamla, barn och unga till stora besparingar. 20 miljoner på äldreomsorgen. 25 på skolan. Under koalitionens styre sökte vi istället värna skola, förskola och äldreomsorg, medan stadsbyggnad och näringsliv fick leva knappare.

Denna prioritering är fel på många sätt. Framförallt handlar det om signalpolitik. Örebro kommuns verksamheter gör idag ett beräknat underskott på ca 50 miljoner kronor. Det kommer sannolikt att innebära ytterligare kraftiga besparingar. Dessa besparingar handlar om att kommunens personal måste vända på varenda krona. Det kan handla om borttagna servetter i äldreomsorgen, på brist på pedagogiskt material på förskolorna eller på uteblivna vikarier i skolan som socialdemokraterna tvingar de anställa att ta ansvar för. Då kan man, som Björn Sundin skriver på sin blogg, låtsas som om 60.000:- kronor för hans resa är en bagatell. Eller att kostnaderna för Zaragoza och Cannes, ytterligare tiotusentals kronor, också är bagateller. Men för undersköterskan med den äldres behov i centrum, för förskolläraren med barnet med speciella behov eller för läraren med eleven som måste ha extra stöd är varenda krona behövd. Bara den som ser samhället ur ett överhetsperspektiv kan uttrycka sig som Sundin.

För det andra väljer Sundin och Bondeson att jobba vidare på den gamla tron att Örebro har ett unikt logistiskt läge. Det har i och för sig alla städer. Men Örebro är inte unikare än Västerås, Norr-Linköping, Jönköping eller ens Nyköping. Tron att vi ska etablera oss som någon form av nordisk logistikknut havererar redan innan tanken ens startat. Vi har en inkomplett järnväg som inte kommer att kompletteras med Oslo-leden på årtionden. Och då kanske godsstråket redan går öster om Vättern... Vi har en godsflygplats där merparten av godset går med lastbil. Chartertrafiken ger knappast regionen något uppsving och reguljärtrafiken är lika het som en isbit i februari. Och vissa som är mer flygkunniga än jag har sagt att efter flygbranschens kris och utslagningar så kommer flygplatsernas utslagningar. Och det är alldeles för många flygplatser i Mellansverige...

Tyvärr har Bondeson lämnat vår tidigare gemensamma hållning att logistiken hade sin plats för Örebro, men att framtiden ligger i andra sektorer. Det handlade då om att vi gemensamt skulle utveckla förutsättningarna för ett framsynt, förnyelsetänkande och framtidsföretagande tillsammans med universitetet. Och Örebro universitet ser inte logistiken som något man vill satsa på. Istället handlar deras områden om robotik, om MTM (MänniskaTeknikMiljö) och andra spännande satsningar. Men om det hörs inget idag. Istället är det lagerjobben som gäller för såväl kristdemokrater som sossar...

För det tredje har Lennart Bondeson hamnat i den gamla socialdemokratiska tron att det är politiker som skapar jobb. På en vecka har han och Sundin lärt sig det de behöver om Kina. Nu ska de skriva samarbetsavtal. Och sedan kommer guldregnet...

Det räcker att säga Kalmar. Fanerdun. Stora planer som blev till grus och aska. Bondeson och Sundin är numera en del av den kommunsocialistiska strömning som menar att det är politikernas roll att utveckla såväl näringsliv som världen.

Men kommunpolitik handlar inte om det. Örebro kommun är och får inte bli en parallell till Svinarp. Kommunpolitik handlar istället om det ofta rätt grå och omediala arbetet med att göra äldreomsorgen trygg, att göra skolan till en kunskapsskola för alla, att göra förskolan pedagogisk och upplevelserik. Det visar sig också att näringslivet ofta pekar på att just närheten till bra skolor, eller vissheten att det finns en trygg äldreomsorg är det som avgör etableringar. Eller att näringslivets förutsättningar inte detaljstyrs av politiker, att näringslivet är fritt och att kommunalskatten motsvarar de krav man kan ställa på den service som ges. Inte högre än nödvändigt, inte lägre än vad som behövs.

Men Sundin och Bondeson reser jorden runt och tror att de skapar nya jobb genom besök på mässor med tiotusentals deltagare...

I radio idag sa jag att resan var fel av tre skäl. Men det finns ett fjärde.

Kina är världens största diktatur. Men det struntar Björn Sundin och Lennart Bondeson i. De valde helt enkelt bort att tala om det med någon på sin resa, som Bondeson uttryckte det. De träffade ju helt enkelt inte rätt folk som de kunnat prata om demokrati, frihet och människovärde med. Eller???

Det är uppenbart att Lennart Bondesons etiska ådra inte sträcker sig längre än till högtidstalen. Vilken etik Björn Sundin följer är än mer oklart. Istället är det pengarna som styr.

I den förra kommunledningen talade vi om att vi istället ville satsa på Indien. Indien är ett land med många problem, men det är en demokrati. Världens folkrikaste. Med stor tillväxt. Med spännande potential. Då var Lennart Bondeson helt för att välja bort Kinas diktatur och välja till Indiens demokrati. Men som så ofta påverkas människor av det sammanhang de befinner sig i. Så nu väljer Bondeson istället till Kinas diktatur och bort(?) Indiens demokrati.

Det, om något, pekar på det skifte politiken i Örebro gjort det senaste året.

Media: NA, SR,

Plakatpolitik

Jag lyssnar på Radio Örebro. Hör tre företrädare för majoriteten prata om den stora sommarsatsningen. Tittar senare på radions hemsida. Och ser tre tydliga företrädare för den plakatpolitik som nu råder i Örebro.

Till vänster står Rasmus Persson. Han ska satsa 2 miljoner på de äldre. De ska få "guldkant" på tillvaron. Och bättre utemiljö. Vad synd då att Rasmus Persson redan har sparat nästan 20 miljoner på de äldre. Då är det knappast en miljon till "guldkant" som hjälper. När man dessutom ser att äldreomsorgen i Örebro 2012 riskerar att gå med 13 miljoner i underskott är det nästan cyniskt. Å ena sidan kommer Rasmus Persson att kräva besparingar på 13 miljoner på verksamheterna, på personalen, på aktiviteterna. Å andra sidan säger han att han ska ge 1 miljon till "guldkant". Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik!

I mitten står Lena Baastad. Hon som bara finns i media när hon har något att säga. Nu har hon uppenbarligen det. 400 nya sommarjobb är det som får henne att bryta den normala tystnaden. Men hon kunde lika gärna berätta om de 500 jobb som hon inte fick fram till sommaren 2012, de 500 jobb som bara blev 20 när hon låtsades som om näringslivet skulle ta den offentliga sektorns plats. Men Lena Baastad borde veta att näringslivet inte kan agera alla goda gåvors givare. Näringslivet agerar på den privata marknaden, och måste få debet och kredit att gå ihop. Även i högskattekommunen Örebro. Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik!

Till höger står Behcet Barsom. Han ska ordna fler aktiviteter för barn. Tyvärr berättar han inte om de besparingar på kulturbidragen som han gjort som ordförande i Kultur och medborgarnämnden. Inte heller berättar han om de besparingar inom skolans värld, drygt 20 miljoner kronor, som gjort Örebros skolor än mer problemtyngda, där barnen riskerar att komma i kläm. Det finns bara ett ord för detta: Plakatpolitik.

Det är märkligt att det inte finns tid för några djupare analyser av majoritetens så kallade satsningar. Budgeten 2012 var ett dråpslag för välfärden. Stora besparingar slår främst mot välfärdens kärna. Skolan får spara drygt 20 miljoner och visar i bokslutsprognos ett att underskottet riskerar att bli lika stort. Äldreomsorgen får spara knappt 20 miljoner men riskerar att gå mot ett underskott på 13. Arbetslösheten ökar snabbare i Örebro än i riket. Kommunens samlade verksamhetsunderskott 2012 går mot 50 miljoner. För det finns inget intresse. Och kommunledningen, med Lena Baastad i spetsen, håller tyst. Tyvärr ställer inte heller media några av de många relevanta frågor som borde ställas.

Istället får låtsassatsningar medialt utrymme. När man återför någon miljon blir det en satsning. När politikerna, som först tvingat verksamheterna att spara men själv inte tar ansvar för besparingarna, sedan på detaljnivå styr satsningarna, innebär det ett cyniskt spel med hela kommunen och alla dess anställda. Kommunledningens budskap är tydligt: Vi lämnar er ensamma med besparingarna. Men när vi "satsar" kommer vi själva att bestämma hur ni ska göra ner på detaljnivå.

Det är tydligt att Örebro idag har en kommunstyrelseordförande som inte vill eller får ta ansvar för den förda politiken utan som bara leds ut i media när någon av partiets pressekreterare gjort klart en positiv nyhet. En sådan ledare lämnar sin organisation i sticket, lämnar tjänstemännen ensamma med de svåra besluten och flyter själv bara med strömmen.

Men Lena Baastad är inte ensam. I dagens kommunledning finns det ingen som kan eller vill förstå de ekonomiska grundvalarna. Ekonomin är inte intressant. Politik är bara att vilja - inte att kunna. Det kommer, precis som på Olof Palmes tid, att leda till att välfärden vajar, att grunden för det gemensamma välfärdsbygget börjar spricka, att de resurser som borde användas långsiktigt rätt istället satsas på kortsiktiga plakatpolitiska utspel.

Det hade varit bättre om Rasmus Persson sagt: Vi sparade för mycket på äldreomsorgen. Här får ni tillbaka en tiondel av det vi sparade - ni tjänstemän vet bäst vilka hål ni måste fylla.

Det hade varit bättre om Len Baastad sagt: Vår näringslivspolitik måste göras om. Vi politiker kan inte styra näringslivet med dolda lokala skatter. Det är det fria näringslivet som skapar de nya jobben. Vi lovar istället att kommunen ska ordna framtida sommarjobb.

Det hade varit bättre om Behcet Barsom sagt: Barn och ungdomar är vår framtid. Vi sparade alldeles för mycket på skolan. Även om vi ville föra tillbaka mer så vågar vi idag inte lova mer än en dryg miljon, 5 % av det vi hittills sparat på er. Vi vet att goda skolledare har kunskap att använda även dessa små pengar på rätt sätt.

Men jag gissar att mina önskningar klingar ohörda. För idag leds Örebro kommun av den tysta kommunledningen. Den som bara kommer ut med sina plakat.

Media: SR, NA

Vem styr egentligen i Örebro II

Onsdagen den 30 maj 2012 diskuterade kommunfullmäktige ett antal principiellt viktiga frågor. Det handlade om gemensamt kommunalt ägande av energibolag, om hur kommunen hanterar det civila samhällets aktörer och hur kommunen avser att sälja kommunala bolag. Det finns två gemensamma nämnare för dessa frågor. Den ena är politisk – ska Örebro kommun ta över och driva företag och föreningar i konkurrens med privat näringsliv och ideella föreningar?

Den andra är – kommunstyrelsens ordförandes osynlighet. Alla dessa frågor är frågor som berör kommunens ledning. Försäljning av bolag, kommungemensamma bolag och frågor kring civilsamhället är alla ledningsfrågor, som hanteras av och i kommunstyrelsen, i kommunens koncernbolag ”Örebro Rådhus AB” och därför bör ledas av kommunstyrelsens ordförande.

Men kommunstyrelsens ordförande i Örebro är som vanligt – osynlig.

Diskussionerna kring det gemensamma vindkraftbolaget sköttes av Lennart Bondeson (kd), Björn Sundin  och Peter Dahlgren (s). Diskussionerna kring det civila samhället sköttes av Bechet Barsom (kd), Björn Sundin och Eva Eriksson (s). Diskussionerna kring den eventuella försäljningen av Ånnaboda konferens sköttes av Björn Sundin (s).

Det är inte första gången kommunstyrelsens ordförande mest lyser med sin frånvaro. Alldeles för ofta saknas kommunens främsta politiska företrädare, i den politiska debatten, i externa diskussioner, som kommunledningens talesperson.

Är det ett bekymmer? Eller kan man som den alltid så partilojale John Johansson säga att Lena Baastad har en modern ledarstil där hon släpper fram andra istället? Svaret är dubbelt. Det är självklart att varje modern ledare av svenskt snitt ska släppa fram dugliga medarbetare som kan och ska tala för sig själva och sitt fögderi. Därför är det naturligt att Björn Sundin talar om samhällsbyggnadsfrågor eller Rasmus Persson om sociala frågor. Men enligt den beskrivning som kommunledningen själva redovisat har kommunstyrelsens ordförande ansvar för näringsliv, bolag, ekonomi, organisation. Om Lena Baastad väljer att ducka i dessa frågor, innebär det också att hon sviker sitt politiska uppdrag.

Men som kommunstyrelseordförande måste man göra mer än så. Det handlar om att vara kommunens talesperson både i trevliga och jobbiga frågor. Man kan inte bara välja de trevliga och låta andra, politiker eller tjänstemän, sköta de negativa. Om man själv, eller ens parti, väljer att låta den främsta talespersonen bara fronta i de positiva frågorna, väljer man också bort den organisation man företräder. Som ledande företrädare har man helt enkelt betalt för att både visa det positiva och att försvara det svåra.

Men Lena Baastad är nästan alltid osynlig. Det skapar problem för Örebro kommun och det skapar problem för demokratin. Örebro kommun har idag ingen tydlig företrädare. Den mediala tystnaden är ofta total. Det är uppenbart att de många kommunalt finansierade mediasekreterarna som spinner nyheter på socialdemokraternas kontor hela tiden söker rum för medverkan kring de positiva nyheterna, men väljer bort all medverkan när det blåser. Därmed ställer man tjänstemännen ansvariga för den politik som kommunstyrelsens ordförande borde fronta. Därmed blir också den organisation som borde vara politiskt styrd, ledd av tjänstemän.

Den osynliga kommunstyrelseordföranden får många konsekvenser.

Dels har tjänstemännen tagit mer plats än på länge. Det är idag Staffan Isling, högste tjänsteman, som bestämmer vilka ärenden som ska upp till KS, hur ärendena bereds och till och med ger ”råd” om hur kommunstyrelseordföranden kan kompromissa vid KS-beslutssammanträden. Det är tydligt att eftersom det inte finns någon ledande politiker som tar ansvar för det svåra, så ger inte heller organisationen bekräftelse för någon som bara vill ha befogenhet att berätta det glada. Befogenhet och ansvar hör ihop. Och Lena Baastad har abdikerat från båda.

Dels finns det andra grupperingar som har den kvarvarande politiska makten i Örebro. På Rådhuset skvallras det mycket mellan skål och vägg vilka socialdemokrater det egentligen är som bestämmer. Bakom vilka stängda dörrar fattas de egentliga besluten? Vilka finns med på de möten som egentligen styr Örebro kommuns politiska ledning?

I går berörde jag denna fråga på kommunfullmäktige. Jag ställde helt enkelt frågan om varför Björn Sundin tog frågan om försäljning av Ånnaboda, när det borde varit Lena Baastad.

Svaret blev ”tydligt” milt sagt. Förkortat kan man säga att Lena Baastad sa åt mig att strunta i hur de bestämmer vem som ska ansvara för svaret på mina och andras frågor.

Men det tänker jag inte göra. Lena Baastad är kommunstyrelseordförande och styr Örebro kommun. Hon är den högst ansvariga politikern. Hennes uppdrag är att berätta både om det roliga, och att offentligt ta ansvar och utstå kritik. Demokratin förutsätter det. Det är en av demokratins grundvalar. Makt, befogenheter och ansvar hänger ihop. Om någon annan bestämmer, eller om man inte vill ta ansvar, bör man också dra konsekvenserna av detta.

Och att skrämmas fungerar dåligt ihop med demokrati...

Media: NA

Äldreomsorg

Idag har jag varit i Göteborg för att inleda en seminariedag som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har, tillsammans med Socialdepartementet. Kvalitetssäkrad välfärd. Det är en del av många olika satsningar som SKL och regeringen gör tillsammans för att skapa förutsättningar för en bättre äldreomsorg.

Dagen före presenterades som av en händelse Socialstyrelsens utredning kring eventuella skillnader mellan offentlig och privat äldreomsorg. Huvudbudskapen var två. Dels att inga kvalitetsskillnader kunde märkas. Dels att det finns för dåligt underlag för att dra några långtgående slutsatser. Det finns många andra intressanta delar i rapporten, kring bemanning, hur man hanterar kvalitetsfrågor, hur man upptäcker brister och så vidare.

Men huvudnumret var alltså att man idag inte kan se några kvalitetsskillnader mellan kommunal och privat äldreomsorg. Följdfrågorna blir många.

Är det bra att det inte är någon skillnad?

Både ja och nej. Ja - därför att vulgäranklagandet av det privata därmed borde kunna avslutas. Ett anklagande som saknar grund, blir lika innehållslöst som de som hävdar att privat alltid är bättre. Politik måste bygga på någon form av samhällsanalys, både vad gäller behov och utbud. En förnekelse av det reella innebär att politiken mer blir religion än politik.

Nej - därför att en del av skälen för valfrihet är att man ska kunna välja det som är bättre. Och om det vare sig är de offentliga eller de privata utövarna som klarar detta, är en del av valfrihetsgrunden inte längre hållbar. Men om det handlar om en generell bild, en jämförelse mellan alla privata och alla offentliga boenden, kan det inom denna helhet finnas de goda exemplen som kan gå före.

Men hur gör vi då med riskkapitalisterna?

Mitt svar på denna fråga är enkel: Om man kan leverera en service som är så god som den man betalat för, oavsett om den är kommunal eller privat, så kan vi som finansierar det hela därefter på kort sikt strunta i vart eventuella överskott går. På längre sikt måste man hela tiden fundera över och prioritera ännu högre kvalitet eller samma kvalitet till en lägre kostnad. Men om det privata bolaget inte uppfyller sina åtaganden ska det kännas. Jag har tidigare föreslagit att det ska finnas sanktioner riktade mot bolagen, och ett strikt ansvar för styrelse och VD i det fall bolaget inte klarar av att uppfylla sina åtaganden. Och pengarna som krävs av bolaget ska inte gå till stat eller kommun, utan till den drabbade och de anhöriga.

En fråga som nästan aldrig ställs är hur kommunerna kan vara så ineffektiva att riskkapitalisterna överhuvudtaget kan tänka sig att investera i äldreomsorg?

Här är en gordisk knut att lösa. Om vi i det offentliga skulle ha en lika effektiv ledning av våra verksamheter, om våra överbyggnader och våra långsamma och ineffektiva ledningsprocesser skulle kunna bli bättre, skulle vi få ut mer kvalitet för våra skattepengar. Eller så skulle vi säga att vi har den kvalitet vi behöver, men vi kommer att klara av att göra samma kvalitet för fler personer till samma kostnad.

Det intressanta med en sådan tanke är att det sannolikt skulle bli betydligt mindre intressant för den privata sektorn, och framförallt riskkapital, att investera i äldreomsorg. De marginaler, som generellt idag inte är så höga, skulle bli än lägre. Och frågan är om det då kommer att vara intressant för vanliga bolag. Äldreomsorgen i det perspektivet skulle sannolikt bli en fråga för det offentliga och för den civila sektorn. Det som socialisterna söker efter att göra med tvång och förbud skulle kunna uppkomma genom en effektivare offentlig omsorg, där pengarna går till de äldre och inte till ineffektiva kommunala system.

Kvalitetssäkrad välfärd är ett nyckelprojekt för framtida äldreomsorg. Vi kommer helt enkelt inte ha råd att vara ineffektiva i framtiden. Vi måste veta vad vi gör. Vi måste veta varför.

Politik kommer allt mer att handla om att följa upp, utvärdera och återkoppla resultat. Det är bra politik. Den är mycket liberal politik. Och det är en politik som tar fokus på den gamla människan. Det är en bättre politik än den som gör ideologiska skygglappar till centrum och sätter den gamla människan i väntrum.

Media: SVD, SVD2, SVD3, SVD4, SR, SVT, EX, TV4, AB, DN

Övrigt: Socialstyrelsen

Liberal utmaning

Gårdagens kommunfullmäktige i Örebro bjöd inte på några större överraskningar. Det fanns i princip inga beslutsärenden. Och lagret av interpellationer och frågor blev bara marginellt mindre.

Ändå visade sig åter den tydliga skiljelinjen som nu finns inom Örebropolitiken. Linjen går mellan de partier som på olika sätt vill att kommunen ska göra mer, att det offentliga ska ta över, och de partier som menar att kommunen ska fokusera på sina kärnuppdrag (vård, skola, omsorg - typ).

Men skiljelinjen följer inte de traditionella partigränserna. Jag har skrivit om det förut. Idag finns det egentligen bara ett alternativ i Örebropolitiken för de som vill ha en politik som inte baseras på kommunsocialistiskt tänkesätt.

I går beslutade socialdemokraterna med sina stödpartier att kommunen ska gå vidare med sin bolagssatsning. Denna dag handlade det om att starta ett gemensamt vindkraftbolag med Kumla kommun. Det var tydligt att inget av partierna i fullmäktige hade något emot vindkraft. Skiljelinjen gick mellan oss som tycker att kommunen inte ska satsa på bolag, och de som menar att kommunala bolag är bra.

Bolagsförespråkarna, dit framförallt KD men även C nu räknas, hävdar att man ska använda kommunala bolag för att driva på utvecklingen i stora och viktiga frågor. Klimatfrågan är en sådan och eftersom man menar att Eon och de andra privata energibolagen inte sköter sig så ska man konkurrera med dem. På något sätt ska Örebro kommuns bolagsbildande tvinga Eon att bygga ännu fler vindkraftverk. Och så ska man få jobb, tillväxt och mer pengar till välfärden också.

Man behöver inte ha så många poäng i nationalekonomi för att i vart fall kunna ifrågasätta ett sådant resonemang. Tillväxt, jobb och resurser till välfärd har hittills visat sig klara sig bäst när det offentliga sätter regler och ramar för det privata näringslivet men sedan låter de privata aktörerna göra det som de är bäst på - driva företag. Om det offentliga överger sin roll som ledare för välfärdssektorn och blir en konkurrerande aktör på den privata marknaden, minskar tillväxten, skapas färre jobb och välfärden får mindre pengar.

Men vare sig KD eller C i Örebro ställer numera upp på den modellen. Istället är kommunala bolag bra. Närheten till de dogmatiska socialdemokraterna har smittat väl.

Om detta vore ett enskilt fall, en gång, så vore det bara illa. Men utvecklingen i Örebro går åt fel håll på så många sätt.

Ett annat av ärendena i går handlade om den kommunala fotbollförening som nu startas i Vivalla. Socialdemokraterna och deras stödpartier menar att det alls inte är någon kommunal fotbollförening. Men de har inga svar på vad det då är. Och än krångligare blir det när de inte kan svara på varför de tillsatt en interrimsstyrelse - om det nu inte är en förening. Eller varför de inte pratar med de befintliga föreningarna före, utan efter bildandet.

Eva Eriksson (s) 1;e vice ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, visade tydligt vad det egentligen handlar om. I hennes inlägg var den politiska styrningen klar. "Vi vill" var två återkommande ord. Vi vill att föreningen ska satsa si och så, göra det och det. (Fast eftersom det inte är någon förening så är frågan om vad det egentligen är...) Hon fick stöd i sina inlägg av KD och även C.

Erikssons m fl inlägg visar på hur grund insikten i den nuvarande majoriteten är även kring det civila samhällets grundfunktioner. Förra mandatperioden skrev vi en överenskommelse med civilsamhället (föreningar, ideella organisationer, nätverk, stiftelser) som mycket handlade om frihet, respekt och långsiktighet. Nu eroderar den grunden. Kommunen går in och tar över. Kommunen litar inte på Vivallaföreningarna utan vill ha en egen, bättre... Eftersom de befintliga föreningarna inte löser de problem kommunen ser, så ska kommunen bilda en egen.

Diskussionen från vindkraftbolaget speglas i diskussionen kring civilsamhället. Här finns ett antal partier som tycker att kommunen vet, kan och gör bäst. Ju mer desto bättre. Det är för dem OK om kommunen driver bolag eller startar föreningar. Kommunen ska inte bara sätta ramar, kommunen ska verka som aktör (bolag eller förening) och styra i detalj.

Mot detta står vi folkpartister. Den liberala rörelsen ser samhället på ett helt annat sätt. Istället för en kommun som ska göra mer av allt, vill vi att kommunen ska göra bättre av det man ska göra. Mer kunskaper till fler i skolan. En trygg och värdig äldreomsorg. En pedagogisk och trygg förskola. Här behövs inga kommunala bolag. Här behövs ingen kommun som startar föreningar.

Vi liberaler menar att det privata näringslivet klarar sig bäst själv. Vi politiker ska sätta ramar och regler. Men vi ska inte driva företag. Vi ska inte riskera skattebetalarnas pengar. Och vi ska se till så att näringslivet växer sig starkt och därmed kan ge resurser till välfärden. Det gör vi genom att låta näringslivet vara fritt och obundet.

Vi liberaler tror på människan. Vi tror att det är den enskilda människan som kan förändra världen. Själv, genom föreningar, organisationer eller nätverk. Vi tror att samhällets styrka byggs av dessa enskilda människor som tillsammans skapar det kitt som håller ihop samhället. Det civila samhället byggs alltid underifrån. Om politiker ska in och styra och bestämma, kommer det civila samhället att erodera bort. När politiker startar föreningar riskerar man samhällets sammanhållning.

Det finns ett tydligt liberalt uppdrag i Örebro. För människans frihet. För ett obundet föreningsliv. För det fria näringslivet. Motståndet är starkt. Men vi fortsätter kämpa!

Media: NA

Ond eller god?

Onda människor – goda politiker, eller

Jag läste häromdagen en av de bättre texter jag läst på länge i någon tidning. I DN skriver David Brooks den 21 maj om den förändrade synen på människan, och vad det inneburit för politiken. En av de bättre texterna, varför – sannolikt för att jag plötsligen fick läsa någon som ser politik på ett liknande sätt som jag. Låt mig problematisera lite mer.

Är människan ond, eller god av naturen? Är vi födda som goda små gullungar, som senare av olika skäl växer upp till människor som är goda (de flesta och i vart fall jag) eller till onda (de andra, de som inte har rent mjöl i påsen)? Eller är vi onda från födseln, men där samhällets mekanismer kan minska det ondas inflytande över våra handlingar, så det sammantaget blir mer av det goda?

Jag har skrivit några tidigare bloggar om ungefär samma ämne. Du kan läsa en av dem här.

Det finns rätt många problem med att försöka problematisera ondska och godhet. För det första orden som sådana.

Ond.

God.

Men vad är ondska? Och vad är godhet?

Det finns inga enkla svar. Frågorna är universella och stora tänkare har använt spaltkilometer för att försöka förstå och föra vidare. Få politiker, om ens någon, är en sådan djuptänkare. Vi rör oss i princip alltid på helt andra plan. När frågan om godhet och ondska behöver djup, eftertanke, reflektion och andras vishet, är dagens politik grund, snabb, svart-vit och konflikt.

Men DNs artikel pekar på behovet av att orka lyfta sig ur dagsordningens och medialandskapets nu- och genastperspektiv och försöka hitta grunderna för att vi är där vi är.

”Det onda jag inte vill det gör jag, men det goda jag vill det gör jag inte.” Paulus hade en annan syn på ondska och godhet. Hans tankar var grundade i en idétradition som handlade om att världen hade fallit i ondskans händer. Hela världen, alla människor. Så även om man hade blivit frälst, räddad, från det onda, fanns det kvar som en resonansbotten hela tiden.

Denna syn, att skapelsen fallit i ondskans händer, genomsyrade det västerländska samhället länge. Den liberala rörelsen var inget undantag. Snarare var det så att synen på människan som ond lade grunden till den liberala synen på samhällsomdaning och på demokratin som styrform.

Men man måste definiera ondska. Ondska är inte bara att vilja skada andra. Ondska kan lika gärna vara den egoism som stänger ute, som skapar skillnader mellan människor, som tar men som aldrig ger, som bara ser till mig själv, här och nu, och aldrig till sammanhanget både här och nu och där och i framtiden.

Den grunden hade de tidiga liberalerna. Det var därför de skapade de gemensamma institutionerna som skulle bära samhället. För tanken var att varje människa är egoist och kan därmed skada andra. Men varje människa kan också räkna med att bli skadad av de andra. Så om vi gemensamt kan hitta ett förhållningssätt där vi minskar riskerna att vi själva ska drabbas av andras ondska, så kan vi också acceptera den inskränkning det innebär för oss själva.

Därför demokrati.

Därför ett fritt rättsväsende.

Därför öppenhet och transparens.

Därför fri media.

Därför maktdelning.

Därför ett fritt, men reglerat, näringsliv.

Därför en samhällelig etisk och moralisk grund.

Därför varje människa oändligt, lika, ovärdeligt värdefull.

Den synen har tjänat oss väl. Egoismen har hållits i schack. Samhället har haft en strävan mot det allmännas bästa, även när det går emot individernas omedelbara krav och de behov de anser att de ska få uppfyllda.

Men nu förändras detta i allt snabbare takt. Människan är inte längre ond. Människan föds god och (kan) gör(a) gott hela livet. Synen både på mig själv är att eftersom jag är god, är mina krav och ansedda behov rättfärdiga och ska uppfyllas. Jag har rätt till både det ena och det andra. Och det påverkar hela samhället, från att vuxna menar att de har rätt till barn över hela spektrat till att andra menar att de är värda tiotals miljoner i lön för det arbete de menar att de genomför. Jag är god. Därför är mina krav rättfärdiga. De långsiktiga konsekvenserna har jag överhuvudtaget inte tid att tänka på.

Men denna godhet har också en annan sida. Eftersom världen inte är god så måste ändå ondskan finnas. Jag är ju god. Då är det någon annan som är ond. De där andra onda måste ju på olika sätt begränsas och försvinna. Och eftersom man då kan skilja på onda och goda, borde ju det också innebära att alla inte längre har samma värde. De onda är mindre värda. De kan marginaliseras, pekas ut, låsas in, tas bort.

David Brooks artikel i DN pekar på hur synen på människan påverkat politiker och partier. Istället för att leda, handlar dagens politik om att ledas. Istället för att söka det allmännas bästa på lång sikt, handlar det om att visa på en politik som innebär att medelväljaren snabbast möjligt får just sina behov tillfredsställda. Inga partier är undantagna. Alla politiker är en del av skeendet. Och hela samhället påverkas. Företag. Media. Organisationer. Föreningar. Individer.

Frågan är vart det leder. Jag bär en oro inom mig.

En oro för vad framtidens demokrati egentligen innehåller.

En oro för att vi kommer att definiera de andra, de onda, och hantera dem därefter.

En oro för att vi ”goda” inte längre behöver bekymra oss om öppenhet och transparens – vi gör ju ändå gott.

En oro för att media än mer spelar det kortsiktiga i händerna.

En oro för att goda människor inte behöver några korrektiv, att maktdelning därför hör historien till.

En oro för att näringslivet blir framtidens odemokratiska stater, stängda, opåverkbara utom för de som klarar av att investera.

En oro för att samhället inte blir omoraliskt, utan amoraliskt, och därmed styrt av de starkare.

En oro för att människans värde och värdighet hotas.

Men jag kanske har fel. Kanske är vi goda trots allt. Kanske världen kommer världen att bli bättre, som den alltid blivit.

Men oron blir jag inte kvitt.

Media: DN (bara papperstidningen tyvärr)

Schlingmann - En annan allians formas

Per Schlingmann lämnar regeringskansliet och återgår till Moderaternas partikansli. Där ska han, tillsammans med Kent Persson, forma de nya moderaterna för nya valframgångar. Det behövs sannolikt. Fortfarande surfar Stefan Löfven på vågen som startade när han valdes. Fortfarande behöver han inte prata politik eller föreslå något konkret. Fortfarande räcker det med att inte vara Håkan Juholt. Men det är lång tid kvar till valet. Och Stefan Löfven måste hålla ihop ett parti som spretar rejält internt. Det är från socialdemokraterna SD fått många av sina väljare. Och det är till Vänsterpartiet som de missnöjda sossarna gick under Juholt.

Socialdemokraterna spretar alltså rejält som parti. Själva partiet påminner om en allians av olika politiska krafter. Det är nog ett av skälen att sossarna aldrig kommer att kunna bli ett bra koalitionsparti. Man kan inte först kompromissa för att komma överens internt, för att sedan kompromissa kompromissen för att komma överens i en koalition.

Men nu händer också saker inom Alliansen. Just nu har vi två problem. De tre små är för små. Och moderaterna minskar utan att det spiller över på oss andra.

Det första problemet har diskuterats under en tid. Och det har funnits en tydlig inriktning på hur man ska söka lösningar. Det finns ett friutrymme för alla partier i Alliansen. Vi tre mindre partier måste få prioritera vår egen profilering i olika sakfrågor, även när vi inte är överens inom Alliansen.

För oss i Folkpartiet innebär det att vi måste skapa en tydligare liberal profil. Vi måste klara av att bli mer liberala i ekonomiska frågor, i närinvslivsfrågor, i arbetsrätt, i integritetsfrågor, i trygghetsfrågor och i valfrihetsfrågor. Vi måste bli tydligare i vår socialliberala profil, med värnandet av en generell välfärd (inte alltid utförd av det offentliga), av skyddet av omistliga värden (etik, demokrati, jämställdhet, natur, kultur) som bär det liberala uppdraget. Vi är på väg. Men det måste ske mer. Vårt partiprogramarbete är oerhört viktigt.

Det som nu sker är också att moderaterna, genom övergången av Schlingmann, visar att huvudintresset nu inte ligger på Alliansen, utan på de nya Moderaterna. Alliansen håller på att bli en lösligare variant av sig själv. Fokus flyttas. Schlingmanns uppdrag innebär att den tyngsta mediala kraften lägger sitt arbete på det moderaterna ska göra och hur moderaterna ska uppfattas, inte vad regeringen ska göra eller hur regeringen ska uppfattas.

Det är i huvudsak bra. Alliansen har skapat något nytt i svensk politik. Men i sin iver att bli den starka regeringskraften har behovet av samordning och likhet blivit norm. Det är en av grunderna för de mindre partiernas kräftgång. Men det är också en av grunderna för den brist på framtidsstrategier som regeringen kan anklagas för. Om man inte vågar bryta olika åsikter, internt och offentligt, så kommer inte det framtidsinriktade arbetet att lyfta. Även vi svenskar måste våga inse att konflikt är en del av utveckling.

Per Schlingmann kommer förhoppningsvis att lyfta de nya Moderaterna tillsammans med Kent Persson. Förhoppningen är att de tar sina nya väljare från de gamla socialdemokraterna. För oss liberaler återstår då ett spännande men mödosamt arbete att förtydliga svensk liberalism. Ibland i samförstånd med våra alliansvänner. Ibland som en egen tydlig liberal kraft för förändring, förbättring och framtid.

Media: SVD, SR, SvD, DN, AB, Expr, DN2, TV4,

Blogg: Kent

Vindkraft? Ja, men...

Vaknar och läser på SR Örebros hemsida om att även Örebro län ska bebyggas med vindkraft. Det är mycket vindkraft just nu. Vindkraften är lösningen som ska lösa Sveriges hela energiproblem. Eller...

Jag tycker vindkraften har sin plats i samhället. Vi måste finna vägar att hitta ett långsiktigt hållbart energisystem inom alla samhällssektorer. Vindkraften blir ett av komplementen till de två andra, koldioxidfria, energikällorna som Sverige redan har och som täcker i princip all svensk el-efterfrågan. Men vindkraften är inte lösningen. Och även vindkraften måste granskas.

Vindkraften skapar problem, liksom all annan energiutvinning av naturresurser. Det kan vara buller. SR Örebro har intervjuat boende som störts av vindkraftljud i sådan utsträckning att det bedömts vara över det man får tåla. Det är en aspekt av vindkraftens negativa sidor. Men det finns fler.

Vindkraftverken påverkar landskap och förutsättningar för såväl natur som friluftsliv. Men de påverkar också förutsättningarna för näringslivet. Den storskaliga satsningen på vindkraft i Kilsbergen i Lekebergs kommun kommer sannolikt att ge några arbetstillfällen under byggtiden, och några arbetstimmar när anläggningen väl står färdig. Men sannolikt försvinner möjligheterna för ett lokalt företagande med den unika Kilsbergsnaturen som grund, med mångdubbelt fler lokala arbeten i vågskålen. Vindkraften tar över. Jobben försvinner.

Runt om i Sverige kan man också se en förvånande hållning kring vindkraftens påverkan på naturmiljön. Det ges bygglov i eller på gränsen till naturreservat. Ibland har husägare fått se sina krav på små förändringar av befintliga hus i känslig natur avslås, samtidigt som ett 200 meter högt vindkraftverk med tillhörande vägar och anläggningar fått byggas straxt intill. Vindkraftens påverkan på naturmiljön riskerar att bli lika omfattande som vattenkraftens. Och det sker med samma naiva hållning.

Vindkraften är ett bra komplement till befintlig vattenkraft och kärnkraften. Men mer måste till. Den viktigaste delen är en fortsatt energieffektivisering. Förhoppningsvis kommer ett teknikgenombrott för solceller snart. Vågkraft är också en del av energimixen. Men alla dessa energikällor har ett problem. De är inte konsistenta över tid. Ibland blåser det inte. Ibland skiner inte solen. Ibland ligger havet spegelblankt. Vad händer då?

Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott skrev i SvD härom månaden en intressant artikel som problematiserade vindkraften än mer. Deras tes var att vindkraften faktiskt kunde riskera att öka koldioxiodutsläppen istället för att minska dem, eftersom vindkraft i Sverige ersätter redan koldioxidfri produktion av el, samtidigt som den måste täckas upp av fossilbränsleeldad elproduktion när det inte blåser.

Genast fick man mothugg från dem som i huvudsak menade att svensk elproduktion var sammankopplad med Europa. Och ett överskott av svensk el (när det blåser mycket) kan exporteras, samtidigt som vi kan importera vid andra tillfällen (när det är vindstilla). Men KVA har en poäng. Om svensk vindkraft ersätter svensk kärnkraft, kommer Sverige att behöva ersätta den med egen fossilbränsle-el, eller el som sannolikt producerats av kol utomlands. Är det rimligt?

I Örebro idag pågår en snabb och okritisk uppbyggnad av vindkraft. Örebro kommun är ingen idealisk plats för vindkraft. Det blåser helt enkelt för lite på de allra flesta ställen. Men ändå ska Örebro kommun starta energibolag för att bygga vindkraft i konkurrens med alla de privata som också vill bygga. Det är synd, både för människorna, naturen, miljön och demokratin. Örebro kommun borde behandla vindkraften på samma sätt som man gör med annan näringsverksamhet: Granska. Myndighetsutöva. Ge eller vägra tillstånd.

Min egen uppfattning är att vi måste bli betydligt tuffare i kraven på var och hur vindkraft får byggas. Vi måste ställa olika behov och utvecklingsmöjligheter mot varandra. Natur, friluftsliv, lokala arbetstillfällen, bostadsmiljö och inte minst demokrati. Det leder till några tankar:

• Kilsbergen, denna unika naturtyp som kan bli ett ännu starkare centrum för naturturism, bör så långt möjligt hållas fritt från vindkraft. Låt inte vindkraften komplettera militärens oljud. Låt istället Kilsbergen utvecklas till ett unikt naturreservat och naturvårdsområde.
• Kilsbergsslätten, med de många stora fågelsjöarna, med flyttfågelstråken, måste behandlas varsamt. Redan nu har området kring Kvismaren börjat exploateras. Det bör stanna där det är nu. Och vid Tysslingen, Vibysjön, Velandasjön och Logsjön bör ingen exploatering tillåtas.
• Hjälmaren måste värnas. Hemfjärden är, med sin gyttjiga botten och sina stora vassområden, en unik sjö med stora naturvärden och förutsättningar för friluftsliv hela året. Örebro har börjat utvecka sin sjökontakt. Men vi kan göra mer. Mellanfjärden och Storhjälmaren måste hanteras varsamt.
• Tysta områden måste sparas. Det gäller såväl nära staden (fast tystnaden inte blir total) som områden på längre avstånd från Örebro. Storskog ska inte alltid vara en plats för storvindkraft.
• Se människans behov. Bygg vindkraft för människan, inte mot henne. Lyssna till närboende, till företagare, till naturvårdare, till friluftslivet. Låt samma regler gälla vindkraften som annan miljöstörande verksamhet.

Idag skriver Kjell Aleklett, energiprofessor, ännu en intressant artikel på DN-debatt om peak oil. I den ställer han en del "sanningar" på huvudet. Han visar att kraven på billig energi aldrig kan hanteras förenklat, att det finns orsakssamband som är både krångliga och komplicerade. Och han är mycket tydlig på att vi måste ställa om vårt energisystem. Men vi måste göra det på rätt sätt.

Vindkraften är ett gott komplement till såväl andra förnybara energikällor som till kärnkraften. Men den ska hanteras som den miljöstörande verksamhet den ändå är. För naturens skull. För miljöns skull. För människans skull.

Media: SR Örebro, SVD, DN

Min vän miljöpartisten

I fyra år ledde jag en koalitionsregering i Örebro. Ett av de deltagande partierna var miljöpartiet. De andra fyra var allianspartier. I fyra år samtalade vi oss igenom politik av många olika slag. Vi sökte och löste frågor där vi ofta var rätt oöverens. Vi gav alla med oss även i svåra frågor och fick tillbaka annat som vi upplevde som än viktigare för oss.

I alla dessa diskussioner var det nästan aldrig miljöpartiet som var det stora problemet. Miljöpartiet i Örebro hade haft en historia av att vara ett stödparti till socialdemokraterna. Med i majoriteten men ändå inte. Nu när de satte sig med oss andra runt beslutsborden hade de gjort ett val: De var en del av en majoritet, lika viktig som alla andra. Det var aldrig en mot fyra, eller fyra mot en. Det var alltid fem tillsammans.

Miljöpartiet i Örebro gjorde ett val. Man blev en del av en regering. Inte en del av ett regeringsunderlag, utan en del av en helhet.

Med detta i tankarna läser jag de senaste dagarnas utspel om och kring miljöpartiets nationella politik och politiker. Partiet gör sig åter fritt från vänsterkartellen. Men samtidigt sätter man upp murar mot främst moderaterna. Och de flesta utspel från de nya språkrören har en tydlig vänsterprägel, riktat mot alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet.

Svensk politik är idag rätt otydlig. Det finns en allians som styr landet, med ett stort och framgångsrikt parti och tre mindre partier som söker sina egna profiler. Mot denna allians står numera fyra partier som inte längre samarbetar, annat än när det gäller att fälla regeringen i vissa frågor.

Men när man synar sakpolitiken blir det än otydligare. Det finns två partier som sticker ut mer än de andra, det är ytterkanterna SD och V. SD arbetar tydligt på att skapa sin grund som en allt tydligare kulturkonservativ höger, med främlingsfientligheten som grund. V jobbar på ett eget ekonomiskt koncept med mindre koll på utgifter och större möjligheter för statligt ägande.

Men hos de andra sex partierna är skillnaderna rätt små. I vissa lägen är sannolikt skillnaderna inom främst de två stora partierna ofta större än mellan majoritets och oppositionspartier. Det finns fortfarande gammelkonservativ höger inom moderaterna, i konflikt med de nya moderaternas oideologiska pragmatism. Och inom socialdemokratin är spännvidden sannolikt än större, från vänsterytterkantens socialister till resterna av "kanslihushögern".

Det är i detta politiska landskap som alla partier, inklusiva miljöpartiet, måste navigera. Det handlar både om att skapa en egen tydlig politisk profil, samtidigt som man bygger de relationer som gör det möjligt för partiet att vara en del av den politiska makten.

Vi i Folkpartiet har vårt jobb att göra. Vi har länge visat att vi vill och kan vara en del i en regering där kompromissandet fungerar. Vi har visat att vi kan ta ansvar, kan fatta beslut, kan leda ett land. Men vi har mycket kvar att göra kring vilka vi är, vad vi vill och varför man ska rösta på oss. Det liberala budskapet för Sverige är inte glasklart. Försvaret av de liberala idéerna begränsas alldeles för ofta av oss själva. Det är tyvärr bara inom det privatmoraliska området som vi har haft en långsiktigt tydlig liberal politik. När det gäller skolan är vi på gång. Men framförallt vad gäller ekonomiska frågor är vi fortfarande goda socialdemokrater. Vi måste bli betydligt liberalare i vissa frågor, för att kunna värna välfärd och socialt ansvarstagane i andra.

För miljöpartiet är det precis tvärsom. Man har en rätt tydlig politisk profil. Men man har närmat sig mitten. Arbetet för att bli en tydlig maktspelare har börjat. Men mycket återstår att göra. Det finns ingen idag som har en aning om hur eller om miljöpartiet skulle fungera i en regering. Skulle man börja jobba med ultimativa krav? Skulle regeringsperioden kännetecknas av att man var en del i ett regeringsunderlag men inte en del i en regering? Alldeles för mycket av såväl språkrörens som andra ledande miljöpartisters uttalanden pekar tyvärr i den riktningen. Det är synd.

Ingen vet hur valet 2014 slutar. Ingen vet vilka partier som kommer in, eller hur den politiska situationen ser ut. Hur många vågmästarpartier finns det? Hur har det gått för ytterkantspartierna till höger och vänster? Vilka allianser behöver skapas för att leda Sverige in i framtiden?

Jag har, med grund i mina lokala erfarenheter, i mitt parti drivit att vi måste ha öppna kanaler till miljöpartiet nationellt. De diskussioner som Lars Leijonborg startade efter valet 2002 borde ha haft en kontinuerlig fortsättning. Skälen är många. Vi som är gröna liberaler har ett uppdrag att visa att miljöpolitik inte är detsamma som vänster. Men alla liberaler har ett uppdrag att finna goda grunder för en fortsatt stark och demokratisk ledning av Sverige.

I den lokala politiken handlar allianser ofta om personsamband. Min vän miljöpartisten, eller min vän vänsterpartisten, är ofta lika viktiga som ideologiska samband eller skillnader.

Men även nationellt, då de ideologiska skillnaderna ibland tydliggörs, är det viktigt med goda personsamband för att kunna hitta lösningar på ibland svåra problem. Det borde miljöpartiet tänka på redan idag, istället för att alldeles för ofta stänga dörrarna till höger. Men det måste också allianspartierna tänka på, istället för att alldeles för ofta tro att maskrosor bara är ogräs. Det säger i alla fall min vän miljöpartisten.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, NA, Sydsvenskan

Mer om skog...

Maciej Zarembas långa artikelserie fortsätter att skapa debatt. På DN kan man läsa både ledare och olika debattörer som företräder både den ena och den andra sidan av exploateringsdiket. Det är intressant läsning. Men mest intressant hittills är sannolikt generaldirektören Monica Stridsmans artikel den mest intressanta. Och den ställer i huvudsak tre frågor på sin spets:

För det första: Generaldirektören svär sig fri från det mesta av ansvaret för det som sker i den svenska skogen. Försvaret är uppbyggt på två försvarslinjer. Den första handlar om att det som Zaremba påstår ske, egentligen inte sker, eller i vart fall inte i den omfattning som Zaremba påstår eller i vart fall har Skoggstyrelsen blivit bättre. Den andra handlar om att även om det som egentligen inte sker, verkligen sker, så är det inte Skogsstyrelsens fel, utan statens.

Och när Skogsstyrelsen överklagar och kämpar för att en markägare ska få kalhugga, är det för att rättsläget är oklart. Och det är ju också statens fel. Det omvända - att Skogsstyrelsen skulle överklaga ett kalhygge för att rättsläget är oklart exempelvis om vad som naturvårdshänsynen verkligen innebär eller vad det innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är kanske en mer osannolik händelse...

För det andra: Skogsstyrelsen som myndighet är i verkligheten inte någon myndighet. Den är en samtalspartner. Och skogsvårdslagen är ingen lag, utan en samtalsgrund. Skogsstyrelsen tillämpar alltså vare sig lagen eller sina egna författningssamlingar, ex vis SKSFS 1993:2, bokstavligen utan enbart som en grund för samtal med näringen.

Det är en intressant utveckling av såväl svensk lagstiftningstradition som myndighetstradition. Låt mig ta ett parallellexempel.

Just nu pågår en rätt tuff diskussion kring hur Socialstyrelsen sköter sitt uppdrag. Utifrån de olika lagstiftningarna som finns inom det sociala området, exempelvis Hälso och Sjukvårdslagen (HSL) eller Socialtjänstlagen (SOL) har Socialstyrelsen intagit en tuffare attityd mot såväl landsting som kommuner. Det är raka rör och peka med hela handen. Ändå är socialtjänsten sannolikt betydligt svårare att lagstifta kring. Det finns ofta inte helt klarlagda samband mellan insats och verkan.

Men i skogen är det ganska klart. Hugger du ner en nyckelbiotop dör nyckelarterna. Typ. Men där Skogsstyrelsen skulle kunna peka med hela handen, väljer man samtalet, eftersom det är staten eller skogs näringen som har ansvaret. Fast som generaldirektör kunde man också fundera över vilka värden skogsvårdslagen är till för att skydda. Och sedan fördela resurserna. Det räcker faktiskt att läsa 1 §:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

Ändå så hotas rätt mycket av den biologiska mångfalden idag just på grund av skogsbruket. Är det för mycket begärt att en generaldirektör ska fundera kring hur hon hanterar resurserna.

För det tredje: Vad har Eskil Erlandsson och hans företrädare egentligen för ansvar? Hittills har det varit mycket tyst från Jordbruksdepartementet kring Zarembas artiklar. Eller mycket förresten - totaltyst. Som på ett kalhygge en vinterdag. Det är både fegt, trist och bekymmersamt.

Det finns nämligen några saker Erlandsson borde svara på. Zarembas artiklar är rätt tydliga i att det finns en kanal mellan Jordbruksdepartementet, det ansvariga statsrådet och Skogsstyrelsen. Men även Monica Stridsman halkar kring detta. Hon skriver:

"Det ingår inte i myndighetens uppgifter att omforma politiken, eller att med egna fria tolkningar åstadkomma en praxis vid sidan av den fastlagda linjen. Gjorde vi så skulle vi inte bara agera stick i stäv med vår uppdragsgivare, utan också med demokratiska grundprinciper."

Och så hänvisar hon till regeringen och propositionen "En skogspolitik i takt med tiden". Men det räcker med att läsa lite kring hur regeringen resonerar kring biologisk mångfald för att hitta detta:

Arbetet med långsiktigt skydd av skog och skogsekosystemens förmåga att bibehålla funktioner och strukturer för biologisk mångfald och för ekosystemens resiliens (motståndskraft och återhämtningsförmåga) är viktigt i ett förändrat klimat. En höjd ambitionsnivå när det gäller ökad tillväxt i skogen måste därför medföra att de åtgärder som görs i skogsbruket i relation till det skogspolitiska miljömålet fortsatt är effektiva och har en tillräcklig omfattning och kvalitet.

Det regeringen säger är alltså att om man tar ut mer tillväxt i skogen så måste skyddet för biologisk mångfald öka. Så Stridsman behöver inte förändra regeringens politik, utan bara följa den. Så frågan är vilka direktiv som ges mellan departement och myndighet, och vem som ger dem?

Det är uppenbart att det finns ett starkt samband mellan tre partier när det gäller skövlandet av svensk skog. Socialdemokraterna bär det tyngsta ansvaret på grund av sin långa tid vid makten då grunderna för denna politik sjösattes och verkställdes. Men såväl Moderaterna som Centerpartiet sätter markägar- och näringsintressena före alla andra intressen. Det är den grunden som skapar den situation som vi nu befinner oss i. Det är den grunden som skapar en politik som skriver de vackra orden, men som har en myndighet som inte prioriterar att genomföra ens hela den första paragrafens stadganden i den lag som huvudsakligen styr myndighetens arbete.

Det finns många liberala utmaningar i Sverige idag. Mycket handlar om att värna individernas frihet. Mycket handlar om att värna ett fritt och växande näringsliv. Men mycket handlar också om att värna omistliga värden för framtida generationer. Den biologiska mångfalden är en sådan. Men frågan är också vilka människor som fostras i en värld utan skönhet.

Här är Zarembas artiklar:

Sveriges nya miljonprogram, 2012-04-30
Lagen är en rökridå, 2012-05-01
Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen, 2012-05-06
Skogens maffia. Så tog de makten över träden, 2012-05-08
Skönheten och odjuren. Så drivs människan ut ur skogen, 2012-05-13

Här är debattinläggen:

Stridsman

Naturskyddsföreningen

15 forskare

Skogsentreprenören

Och här är DNs ledare:

DN 20/5

Den farliga socialdemokratin

Fredrik Reinfeldt pratade i går om arbetslöshet. Och blev citerad: "Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet."

Omedelbart gick den socialdemokratiska twittermaskinen igång. Det är fascinerande att se dess effektivitet. Allt ifrån sådana som den lokala riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson till prästen Helle Klein går igång på samma tema. Det är verkligen fascinerande. Och det är effektivt. Man fick spinn. Journalister nappade. Det blev en nyhet.

Jag har svårt att förstå denna kollektivism. Alla går på samma boll. Alla har samma budskap. Storebror Löfvens mediakansli talar och partilandet följer. Bättre att låta någon annan tänka än att tänka själv, typ. Det skulle aldrig fungera i Folkpartiet. Här ställs väl frågan oftare om det verkligen är så att Björklund har rätt, de slaviskt följande partigängarna är få. Så är också den socialdemokratiska kampanjmaskinen bättre än den liberala, men frågan är hur det är med politiken.

I går fick statsministern på pälsen. Men vad sade han egentligen? Att arbetslösheten hos etniska svenskar är låg. Och? Är det någon som har någon annan åsikt?

Hans socialdemokratiske motkombattant, Stefan Löfven, hävdade att det var fel att dela in Sverige i vi och dom. Men gjorde statsministern det? Knappast. Han pekade på att arbetslösheten hos oss som funnits i Sverige länge och är mitt i livet är låg. Hos andra grupper är den högre. Hos ungdomar. Hos utrikes födda. Hos äldre.

Och vad ska man göra åt det? Självklart handlar det om att skapa en politik för de utmaningar som finns, inte för de som inte finns. Om man ska arbeta för att minska arbetslösheten, gäller det att hitta åtgärder som fungerar i det sammanhang de är satta att fungera. Som lägre kostnader för yngre på arbetsmarknaden. Eller bättre utbildning, och utbildning som är anpassad till dem som har det svårast att gå igenom skolan. Eller sänkt restaurangmoms. Eller nystartsjobb.

Det Löfven sa, och som han borde kritiseras för betydligt hårdare än statsministern, är att vi inte ska ha en arbetsmarknadspolitik som är inriktad på dem som behöver den mest. Det är bara generella åtgärder som gäller i så fall i sossarnas politik. Men så är det inte. I deras innehållslösa vårbudgetmotion är en av de få åtgärder som presenteras en som är direkt inriktad på en av de grupper som statsministern talade om: de unga. De vill i princip ha en obligatorisk gymnasieskola för alla. Varför? För att de menar att det är där problemet sitter.

Det är illa när ledaren för det största oppositionspartiet inte klarar av att hålla sig från populistisk slagordspolitik utan innehåll. Men det är ännu värre att han spelar ut SD-kortet. För den underliggande frågan, som alla dessa socialdemokrater i twittermobben trycker på, är om statsministern får säga "etniska svenskar". Får man överhuvudtaget använda de orden? Får det finnas etniska svenskar eller är vi inte bara en stor familj?

Genom sitt agerande gör Stefan Löfven demokratin två otjänster. För det första vill han dölja ett problem som finns. Arbetslösheten bland svenskar som ännu inte har sin svenskhet som etnicitet, exempelvis utrikes födda,  är ibland skrämmande hög. Det måste få sägas. Man kan inte sopa ett sådant problem under mattan. I så fall kommer det bara att göda dels de främlingsfientliga krafter som vill hävda att vi politiker blundar för verkligheten. Stefan Löfven och socialdemokratin (och en tyvärr alldeles för stor del av Mediasverige) spelar de främlingsfientliga krafterna i händerna.

För det andra innebär hans och hans partis hårda ställningstagande kring orden "etnisk svensk" att de vill begränsa det svenska språket. Och de gör det på de främlingsfientliga krafternas marknad. Läs den här bloggen exempelvis, från Andreas Johansson Heinö, som fördjupar frågan rätt rejält. Vi, som försvarar demokratin och därmed försvarar rätten att använda det språk som är demokratins enda redskap, vi, som försvarar rätten att demokratiskt arbeta för en politik och ett land där öppenhet och frihet är norm, vi måste ta striden mot de krafter som vill begränsa språket och som hävdar att vissa uttryck är farliga.

Stefan Löfven och hans socialdemokrati har själva insett riskerna med den politiska strategi de genomför. Den negativa politik som i huvudsak har som grund att smutskasta motståndaren utan att komma med egna förslag. Den politiken leder till rädsla och tystnad. Precis den tystnad som Löfven själv är det tydligaste exemplet på. Om man inte säger något kommer man inte att bli kritiserad för något man sagt. Och om man inte gör något så kommer man inte att bli kritiserad för något man gjort.

Men Sverige behöver politiker som vågar säga och som vågar göra. Tystnadens och rädslans politik är en återvändsgränd för demokratin. Men det är just denna väg som socialdemokraterna allt tydligare slår in på.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, NA, SVT1, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5