Slutet på historien?

I går trodde jag att jag hört allt i historien om Storstenshöjden. Men ständigt slår denna Björn Sundin nya rekord.

Idag avbryter kommunen ensidigt försäljningen av Storstenshöjden. Man gör det genom att kalla till presskonferens för att berätta om att kommunen nu räknar med att Storstenshöjden AB nu ska fullfölja arrendeavtalet. Det är signifikativt för hela denna affär. Sundin pratar inte med Storstenshöjden AB. Han talar till. Och helst genom att i media föra fram den subjektiva bild han vill. Och hittils har media gått honom till mötes. Granskningen av vad som skett och på vilka grunder detta har skett är i det närmaste obefintlig.

Som detta med demokratin.

I december 2008 beslutade kommunfullmäktige att Örebro kommun skulle sälja skidanläggningen till Storstenshöjden AB. Så här beslutade vi:


Del av Örebro Garphyttan 2:7, benämnd Storstenshöjden, överlåts och försäljs till Storstenshöjden AB i huvudsaklig överensstämmelse med upprättat köpekontrakt.

Skälet till att vi fattade beslutet i fullmäktige var att beslutet tidigare fattats i programnämnden men överklagats. Och detta var ett sådant principiellt ärende som fullmäktige skulle besluta om.

Detta beslut har inte upphävts. Det finns ingen politisk vilja uttryckt i ett beslut i fullmäktige i Örebro som uttrycker något annat än att kommunen ska fullfölja försäljningen. Och det är bara fullmäktige som kan upphäva ett beslut man själv fattat.

Men Björn Sundin har en annan syn på demokrati än de flesta av oss kommunpolitiker. Det handlar inte så mycket om att följa de formella reglerna. Istället handlar det om att anpassa reglerna efter Sundins verklighet.

Nu struntar alltså Sundin i detta kommunfullmäktigebeslut. Men varför? Sundins mediala spel handlar om att lägga ansvaret på Storstenshöjden AB. Men det är Sundin själv som inte följt de regler som borde styrt honom. Låt oss granska hans egna uppgifter i hans blogg:

Så här skriver Sundin om nyttjanderättsavtalet till vattenanläggningen:

- Örebro kommun vill inte skriva ett längre avtal än för 20 år. Att avtalet tidsbegränsas istället för att avtalet gäller tillsvidare, med uppsägningsklausul från båda parter skedde på begäran av Storstenshöjden i Örebro AB.
Detta hade Storstenshöjden AB kunnat acceptera. Men Sundin har inte lyssnat.

 
- Storstenshöjden i Örebro AB vill kunna överlåta Nyttjanderättsavtalet till annan part vid försäljning av anläggningen. Kommunen har accepterat det men vill ha möjlighet att godkänna en eventuell köpare som vill använda Nyttjanderättsavtalet.
- Örebro kommun vill egentligen ha en hembudsklausul i Köpeavtalet som gjorde att Örebro kommun kunde köpa tillbaka anläggningen om Storstenshöjden i Örebro AB ville sälja den vidare. Parterna är inte överens om det, så kommunen släppte det kravet.
Sundin har inte haft rätt att kräva en hembudsklausul i köpeavtalet. Det ryms inte inom kommunfullmäktigebeslutet. Istället kräver han att kommunen ska godkänna en köpare som vill använda vattenanläggningen. Det handlar enbart om att gå runt köpeavtalet och ändå ordna en form av hembudsklausul.
 
- Örebro kommun har tillmötesgått Storstenshöjden i Örebro AB när det gäller kostnaderna för vattenförsörjningen. Örebro kommun har, efter krav från Storstenshöjden i Örebro AB, accepterat att kommunen står för alla kostnader för vattenförsörjningen utom de direkta driftkostnaderna (cirka 70 000 kr/år). Övriga kostnader (kapitalkostnader för tekniska anläggningar och investeringar i övrigt: cirka 2,8 miljoner kronor) bärs därmed helt och hållet av kommunen.
Storstenshöjden är villiga att betala de rörliga kostnaderna, men kommunen kan inte gissa som Sundin gjort, utan bolaget vill ha tydliga mätvärden, något som borde vara självklart.

Till detta kommer ett antal andra märkligheter:

Sundin tar i alla möjliga sammanhang upp att kommunen investerat 4,8 mkr för vattenanläggningen som om detta var något som skulle belasta Storstenshöjden AB. Sanningen är att det är en följd av de underlåtenhetssynder som tidigare socialdemokratiska regimer gjort.

Sundin hävdar att Storstenshöjden AB inte velat skriva under det entreprenadavtal (som aldrig skrivits ut...). Och skälet är att entreprenadavtalet skulle kombineras med att Storstenshöjden AB skulle fixa belysningsanläggningen. Men det han inte säger är att det beslut som han själv var med och fattade inte innehöll några krav på någon belysning. Det var en ren förlängning av det gällande avtalet. Det är Sundin själv som gått vid sidan om de demokratiskt fattade besluten och fört in egna krav.

Sundin hävdar att Storstenshöjden inte skrivit under avtalet i tid. Men frågan är om Sundin överhuvudtaget har någon rätt, grundad i något politiskt fattat beslut, att sätta tidsgränser. Fullmäktigebeslutet ger honom det inte. Det finns inget annat beslut i någon annan nämnd eller styrelse som ger honom den rätten. Som alldeles för ofta har Sundin en egen agenda, utanför de demokratiskt fattade besluten. När dessutom tidsgränsen villkoras med att bolaget ska avstå från den entreprenadersättning Sundin själv beslutat om och där beslutet inte hade något innehåll som beskrev de krav Sundin ställer, blir bilden än märkligare.

Nu har ändå Sundin avslutat försäljningsarbetet med Storstenshöjden AB. I morgon vill han träffa bolaget för att berätta hur de ska sköta sitt arrende. Samtidigt säger han så här enligt SVT: Kommunen bekräftar att det finns andar intressenter att köpa anläggningen, men dem har man sagt nej till under processen med Storstenshöjden. Men nu ska tjänstemännen inom kommunen titta på dem igen.

Men vad ligger bakom detta? I ena andetaget säger Sundin att han menar att Storstenshöjden AB ska fullfölja arrendeavtalet fram till och med 2020. Det innebär med 99,9 % sannolikhet att anläggningen är osäljbar. I det andra andetaget säger han att det finns köpare. Innebär det att han på det möte som kommer att äga rum i morgon kommer att ställa nya krav på Storstenshöjden som gör det omöjligt för dem att fullfölja arrendeavtalet?

Eller finns det inga andra köpare? (Det fanns det inte när vi sökte med ljus och lykta 2007)
Eller finns det ytterligare en dold agenda hos Sundin?

Man kan tycka vad man vill om det entreprenadavtal som tecknades efter debaclet med vattendomen. Men det är kommunens, och enbart kommunens, ansvar för att det inte funnits någon vattendom och någon fungerande vattenanläggning. Hade det funnits något bättre alternativ än ett entreprenadavtal som gällt fram till en fungerande vattenanläggning varit på plats hade någon säkert påpekat det. Men det har det inte funnits.

Och man kan tycka vad man vill om Storstenshöjden AB som köpare. Att de är bra, eller dåliga. Att de är rätt eller fel som köpare. Men det finns fattade beslut i kommunen. Det finns färdiga avtal. En kommun får aldrig, med den enorma makt kommunen och kommunalrådet besitter, hantera enskilda näringsidkare på det sätt Sundin nu hanterat Storstenshöjden AB.

Kärnan i hela denna process är egentligen inte Storstenshöjden eller Storstenshöjden AB. Kärnan är hur ett kommunalråd hanterar demokratiskt fattade beslut och hur han använder sin makt för att sätta sig på små lokala företag och företagare.

Jag har aldrig varit med om något liknande i Örebros politik. Och för första gången någonsin förstår jag vare sig hur det har blivit så här, vad som händer nu eller var det kommer att sluta. Örebro under Baastad och Sundin är något nytt, något annorlunda, något skrämmande.

Media: NA, SR, SVT

Storstenshöjden - Vad händer?????

Tänk om man en gång kunde få skriva så här:

Vad skönt. Björn Sundin har släppt prestigen och satt sig vid förhandlingsbordet med Storstenshöjden AB. Hans avsikt är att kommunen och bolaget ska komma överens om försäljningen av skidanläggningen. Sundin säger: Vi kommer att lösa entreprenadfrågan. Och om kommunen kräver att föreningslivet ska ha en belyst backe för att träna så kommer kommunen att ersätta för merkostnaderna för detta. Sedan blir vi säkert överens om försäljningspriset, 1,6 miljoner kronor, och att Storstenshöjden ska ersätta de rörliga kostnaderna för vattenförsörjningen, något som vi kommer att kunna mäta och redovisa.

Men det är nog bara en dröm. För cirkusSundin fortsätter.

Idag var det sammanträde med programnämnd Samhällsbyggnad, den nämnd där Sundin är ordförande. För en månad sedan fattade nämnden beslut om att förlänga entreprenadavtalet med Storstenshöjden AB till sista november. Sundin lade förslaget på bordet, före sammanträdet. Hans förslag var en förlängning till sista oktober, men oppositionen argumenterade för en förlängning som sträckte sig över tiden för färdigställandet av vattenanläggningen.

Sedan har Sundin medvetet misstolkat beslutet. I "förhandlingarna" han fört med Storstenshöjden har han lagt in nya krav. Det handlar om krav att åtgärda belysning för att kommunen ska skriva på entreprenadförlängningen. Det handlar om krav på att avstå entreprenadersättning för att skriva på försäljningsavtalet. Det handlar om krav på höga fasta ersättningar för ett arrendeavtal för vattenanläggningen.

Sundin har medvetet misstolkat och misslett. Det handlar om medvetna ageranden utanför de beslut som såväl kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och programnämnden fattat. Jag återkommer till vad detta borde innebära för Sundins framtid.

Men idag sätter Sundin ett nytt rekord. När programnämnden sammanträdde kom ett nytt ärende på bordet. Oppositionen fick tio minuter på sig att sätta sig in i ett förslag där Sundin föreslog att beslutet han själv var med och fattade den 2 oktober skulle upphävas. Oppositionen krävde att ärendet skulle beredas ordentligt innan beslut. Sundin vägrade. Oppositionen ifrågasatte om det ens var lagligt möjligt att ensidigt upphäva ett entreprenadavtal som inte undertecknats på grund av Sundins egna, påhittade krav på prestationer från köparen. Men Sundin framhärdade. Och hans eget parti, och de två rena stödpartierna KD och C, röstade för.

Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett sådant kommunalråd och en sådan majoritet. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över hur Sundin behandlar demokratin, hur han behandlar enskilda näringsidkare, hur han behandlar örebroarnas vilja att åka skidor. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett kommunalråd som leker med skattebetalarnas pengar, som riskerar miljoner för att genomdriva en personlig vendetta mot en privat näringsidkare. Jag skäms å Örebro kommuns vägnar över ett kommunalråd som medvetet skarvar och lägger till, som inte bryr sig om innehållet i fattade beslut och som inte tydligt redovisar vilken politisk agenda han har.

Nu har denna cirkusSundin kommit till vägs ände. Sundin har spelat ett högt spel. Han har använt kommunens hela styrka mot ett litet företag. Kanske ger företaget upp och flyttar. Och då finns ingen skidåkning inom överskådlig tid. Kanske ger företaget upp och kryper för Sundins krav. Och då finns ingen trovärdighet för Örebro kommun som avtalspart kvar.

Men oavsett vilket som händer måste nu tre saker ske:

För det första måste kommunens revisorer granska hela handläggningen av denna affär. Hur har Björn Sundin skött affären? Vilket mandat har han haft att agera som han gjort? Vilka konsekvenser, exempelvis vad gäller ansvarsfrihet, bör revisorerna beakta?

För det andra måste vi som opposition granska och utkräva det politiska ansvaret för denna soppa. Kanske ska vi begära ett extra kommunfullmäktige som enbart ska handla om hur Björn Sundin och Lena Baastads kommunledning agerat i frågan. I ett sådant läge som detta önskar man att det fanns ett kommunalt konstitutionsutskott som kunde förhöra Sundin, Baastad, Bondeson med flera under ed. Och som kunde pricka kommunalråd. Och att det fanns möjlighet för misstroendevotum i fullmäktige.

För det tredje borde någon börja ifrågasätta om det är rimligt att ha ett kommunalråd som agerar som Sundin nu gör. Björn Sundin företräder inte sig själv. Björn Sundin företräder inte det socialdemokratiska partiet. Björn Sundin företräder Örebro kommun och när han skriver mail till företag, företagarorganisationer eller twittrar med enskilda örebroare, så gör han det inte som privatperson utan som den (sannolikt) främste företrädaren för kommunen, alla dess medarbetare och alla dess medborgare. Lena Baastad har ett ansvar för att hennes kommunledning agerar utifrån de beslut kommunens nämnder fattar. Om man inte gör det borde det få konsekvenser.

Media: NA

Den osynliga ledaren...

Att vara kommunstyrelseordförande är ett förtroende- och ansvarsuppdrag. När du valts är du inte bara en representant för ditt parti. Du är framförallt en representant för din kommun och ska företräda hela den organisation du är högst ansvarig för.

Det ansvaret är inte alltid vare sig enkelt eller roligt. Det handlar ofta om att försöka sätta sig in i krångliga ärenden av alla möjliga slag. Och det handlar om att axla ansvaret för hela organisationens både goda och sämre beslut.

Just det senare är kanske det svåraste och det jobbigaste. Du måste ta ansvar för ärenden som hanterats av andra politiker och där ert interna ansvar är klart. Men externt är det du som styr. Ibland måste du säkert också ta ansvar för sådant som inte ens varit politiskt hanterat. Tjänstemän på olika nivåer har hanterat frågor, och du måste ta ansvar när det går snett.

Det ansvaret måste tas såväl inåt som utåt.

Det inåtriktade ansvaret handlar om att en organisation ska fungera. En organisation där inte chefer och ansvariga politiker tar det ansvar de är ålagda att ta, kommer att bli en rädd organisation. Den kommer att få många medarbetare som inte vågar göra mer än det absolut nödvändigaste. Nyskapande, förnyelse och förändring riskerar att bli åsidosatt eftersom de som borde ta ansvaret, inte gör det.

Det utåtriktade ansvaret handlar om företrädarskapet. Som kommunstyrelseordförande är du inte bara, eller inte ens främst, den som leder styrelsesammanträdena. Ditt huvudansvar är att hålla samman en kommunledning, tillsammans med dem peka ut en riktning för kommunen, och ta ansvaret för vad den politiken innebär. Det är ingen skillnad, annat än storleken på uppdrag, på det företrädarskapet och det som statsministern bär.

Det utåtriktade ansvaret är också en av kärnorna i den representativa demokratin. Du, som den främsta företrädaren, är en representant för dina väljare. De har valt dig för att driva den politik du gick till val på, och ta ansvar för den politikens verkan.

Idag saknas såväl det inåtriktade som det utåtriktade ansvaret hos kommunstyrelseordföranden i Örebro. Lena Baastad är mest osynlig. Det räcker med att ta ett par ärenden de senaste veckorna som exempel:

Storstenshöjden. Cirkusen kring kommunalrådet Björn Sundin och Storstenshöjden är omfattande. Det är sannolikt det enskilda ärendet som haft mest påverkan på kommunens näringslivsklimat under överskådlig tid. Svenskt Näringsliv, Företagarna, flera andra näringslivsorganisationer och enskilda har reagerat starkt på behandlingen en enskild näringsidkare fått utstå.

Lena Baastad är huvudansvarig för näringslivspolitiken. Det självklara hade varit att hon uttalat sig, tagit ansvar för den politik kommunledningen för och företrätt kommunen både inåt och utåt. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Truck Stop. Direktupphandlingen av genomförandet av kommunens del av Truck Stop-anläggningen har ifrågasatts av det lokala näringslivet och av Konkurrensverket som nu granskar frågan. Upphandlingsärendena ligger direkt under kommunstyrelsen, och är kommunstyrelseordförandens ansvar. Bristen på upphandling påverkar också det lokala näringslivet och näringslivsklimatet, där kommunstyrelseordföranden också är ansvarig. Men Lena Baastad har varit totalt osynlig.

Man kan fortsätta att räkna upp ärende efter ärende, där bristen på ansvarstagande och synlighet från kommunstyrelseordföranden är det normala. Lena Baastad visar inte att hon tar det ansvar hon är vald till och har betalt för.

Denna osynlighet kommer att drabba Örebro kommun som organisation. Den kommer att drabba Örebros utveckling och den kommer att skada demokratin.

Den organisation som nu leds av en osynlig ledare, kommer att återgå till att vara en rädd organisation, där medarbetarna vet att om de gör rätt och det blir bra, då kommer politikerna att sola sig i ljuset, men om det går dåligt så kommer ingen att ställa up för dem. Det kommer att påverka kvaliteten i verksamheterna. Det kommer att påverka förändringstryck, förnyelse och omvandlingskraft.

Den regim som nu leds av en osynlig ledare, kommer inte att hitta någon väg framåt. Det räcker med att läsa den nuvarande budgethandlingen från majoriteten för att se det. Vart ska Örebro? Vilken profil ska kommunen och staden ha? Vilket näringsliv ska kommunen sträva efter? Ingen svarar. Ingen vet. Och ingen tar ansvar.

Den kommunledning som nu leds av en osynlig ledare, är ett bekymmer för demokratin. Inför valen såväl 2010 som 2011 genomförde socialdemokraterna sannolikt den tuffaste personvalskampanjen som någonsin gjorts i Örebro. Lena Baastads person var sannolikt en av de framgångsfaktorer som socialdemokraterna kunde räkna hem. Det borde innebära att Lena Baastad också tog det ansvar som örebroarna lade i hennes händer. Men det gör hon inte. Hennes mediastrateger verkar vilja att hon bara ska gå ut när det handlar om att ge några kronor hit eller dit i olika projekt. Men ansvaret för den dagliga verksamheten saknas.

När ekonomin krisar – finns ingen som tar ansvar.

När skolans måste spara – finns ingen som tar ansvar.

När äldreomsorgen blir otryggare – finns ingen som tar ansvar.

När näringslivet reagerar – finns ingen som tar ansvar.

Denna ovilja att ta ett tydligt och synligt ansvar, och istället bara finnas när projektpengar delas ut, kommer att skada förtroendet för lokala politiker och till demokratin.

Representativ demokrati förutsätter representanter som syns, tar ansvar och visar ledarskap. Då kan det demokratiska samtalet, mellan kommunledning, medborgare och opposition också bli tydligt. Då kan också den nödvändiga granskningen av den förda politiken och dess företrädare genomföras. Och det är en av demokratins allra viktigaste förutsättningar.

Media: NA, SR,

Gamla fina ÖSK!

I går var jag på allsvensk fotboll på Behrn Arena. För i år. Och i vart fall för nästa. Det var naturligtvits roligt att se ÖSK vinna över GAIS med 4-0. Men jag tänkte i denna blogg inte fundera över spel, spelare och tränare. Istället tänkte jag fundera lite över ÖSK som fotbollsklubb och fotbollsförening.

För vem är ÖSK?

I går fanns 500 gaisare på plats på Behrn Arena. Min gode vän Jonas var en av dem. Klacken hade bestämt att de skulle vara klädda i svart och hålla igång hela matchen. Och det gjorde de. Hela tiden. Nästan bara med bra ramsor. Minns speciellt den om ”Lets pretend we score a goal” som fick hela klacken att lyfta. Det var värt all respekt. Efter matchen stod spelare och ledare kvar en lång stund framför klacken. Och som jag uppfattade var det inte några hårda ord som delades.

På andra sidan fanns ÖSK-klacken. Kanske 30 personer. Jag vet inte om de sjöng något under hela matchen eller om det var tyst hela tiden. Och på läktarna satt ytterligare ca 2000 örebroare. En unikt låg publiksiffra.

Varför är det så? Varför kan gasiarna få 500 pers att åka till Örebro för att se på ett unikt dåligt lag som redan är klara för superettan och inte vunnit sedan i våras? Som ger sitt lag stöd i en tung period? Och varför finns bara 30 ösk-are på plats?

En del kan säkert rikta kritik mot ÖSK-supportrarna. Jag tänker inte göra det. Jag vill istället rikta strålkastarljuset mot ÖSK som bolag och som förening.

ÖSK är värd all respekt för den resa man gjort sedan degraderingen 2004. Man har stärkt föreningen och bolaget och skapat en stark ekonomisk bas för sin verksamhet. Det har varit nödvändigt och är det fortfarande.

Men någon gång på vägen tappade man sin själ. För frågan är som ovan: För vem är ÖSK?

Som supporter känns det som om det någon gång har blivit sponsorerna som blivit det viktiga. Som om ekonomin har blivit överordnad. Men meningen med föreningen (eller bolaget) kan aldrig vara sponsorerna. Inte heller spelarna eller tränarna. Det är supportrarna som bygger föreningen. Utan supportrarna, ingen förening. Utan supportrarna, inget intresse för sponsorer. Utan supportrar, ingen ekonomi.

Tänk bara de sista två försäsongerna. Då alla kan bli svenska mästare. Då vi supportrar bedömer våra lag. Då intresset för säsongen grundläggs. Istället för att bygga intresset starkt på hemmaplan har ÖSK valt att åka bort. Knappt en hemmaträningsmatch. Inget intressebyggande. Och det har påverkat.

På samma sätt borde man bygga matcherna som en upplevelse. Det ska egentligen inte spela någon roll om ÖSK vinner eller förlorar (annat än för oss fanatiker). Du ska kunna gå till Behrn, titta på fotboll, äta gott, se på folk, göra allt möjligt annat och gå därifrån påfylld. Du ska uppleva en match där stämningen är hög, där klacken låter som om den tränat i decennier, där det inte finns några döda punkter från en halvtimme före match till en halvtimme efter. Du ska kunna sjunga med i ”you’ll never walk alone” fast på svenska, typ ”gamla fina ösk”, tills hjärtat blöder.

Så hur bygger vi upp en supporterkultur som gör att nästa gång (?) ÖSK åker ur allsvenskan det finns 5000 i klacken som stöttar laget på ett positivt sätt? Den frågan menar jag är den viktigaste för styrelsen i ÖSK idag. Om man inte lyckas bygga upp ett starkare intresse för laget så kommer inte sponsorerna tillbaka. Och om man lyckas kommer sponsorerna att finnas, även om man inte går upp till allsvenskan redan nästa år.

Jag gillar Björn Åqvist som leder styrelsen i ÖSK på ett gott sätt. Det finns många goda krafter i de båda ÖSK-styrelserna. Men det har saknats en supportertillväxtansvarig i styrelsen. Det måste valberedningen nu fundera över.

För oss som vill ÖSK väl gäller det nu att ge styrelse, spelare och organisationen kring laget det stöd de behöver. Fortsätt ert goda arbete. Men komplettera med de krafter som behövs för att göra ÖSK till Sveriges bästa supporterlag.

 Media: NA1, NA2, NA3, SR, SVT

Nya turer i Storstenshöjden...

Är detta den dolda agendan?

Idag kan vi läsa och höra om Örebro Slalomförening som vill gå in som ny driftentreprenör. Det är intressant utifrån flera aspekter.

När vi inledde diskussionerna kring försäljningen av Storstenshöjden, var två partier tydligt emot. Det var Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Vänsterpartiets motstånd baserades på att de menade att kommunen både kan och ska äga allt möjligt. Det är enkelt att förstå, och argumentera mot.

Socialdemokraternas motstånd var mer komplicerat. Dels menade de att kommunen kan äga allt möjligt. Det är OK med kommunala hotell och konferensanläggningar. Det är OK med kommunala slalombackar.

Men gång efter gång spelade de också in kraven från Örebro Slalomförening. De menade att vid en försäljning måste en ny ägare garantera Slalomföreningen rätt till den åktid de behöver. Det kändes ofta som om deras fokus mer låg på kraven på Slalomföreningen än på rätten för allmänheten att åka. Och det fanns ett gemensamt intresse från parterna att inte sälja till Storstenshöjden AB utan att använda Örebro Slalomförening.

Vi valde en annan väg än de ultimativa kraven. Vi diskuterade med Storstenshöjden AB kring hur man kunde lösa både allmänhetens och skidföreningarnas krav. För det är olika krav.

Skidföreningen vill sannolikt boka stora delar av Södra Backen ett antal kvällar i veckan. Och sedan vill de säkert också avlysa backen för tävlingar lika många helger. Då blir allmänhetens tillgång till skidåkningen starkt begränsad. Anläggningen är inte så stor att det är oproblematiskt att hantera båda kraven. Men det går om man har en ständig dialog där både allmänhet och föreningar är företrädda. Och en god ägare inser fördelen med att ha en god verksamhet med föreningar som kan göra backen populär.

En avlysning av delar av backen får ett par andra konsekvenser. Den ena är konkret. För att kunna åka skidor på kvällen behövs en helt ny belysningsanläggning. Det kostar pengar. Vem ska betala det? Kommunen – som kräver en belysningsanläggning för att garantera skidåkningen för föreningarna? Eller ägaren – som inte kan tjäna några pengar när backen delvis är avlyst? Eller föreningen – som vill ha belysningen?

Den andra handlar om pengar. Om en backe ska vara avlyst delvis eller helt kommer möjligheten att få inkomster att begränsas. Vem ska stå dessa kostnader? Kommunen eller en privat ägare? Ska en privat ägare ta kostnaderna för föreningarnas behov och krav? Eller ska kommunen ta kostnaderna?  Det självklara för mig är att kommunen ska ta kostnaderna för den föreningsverksamhet man vill ska finnas. Men det är inte allt.

En skidanläggning som är avlyst för ofta riskerar också att minska i popularitet hos allmänheten. Om man vill åka skidor och det visar sig att backen är avlyst en gång, och nästa och nästnästa, så blir sannolikt viljan att åka ytterligare en gång mindre. Det riskerar också den långsiktiga lönsamheten hos anläggningen.

Men när det gäller socialdemokraterna fanns vid den tiden inga diskussioner om dessa intressekonflikter. Istället var det ett ensidigt lyftande av Örebro Slalomförenings krav. Och nu verkar det fortsätta.

Jag kan inte frigöra mig ifrån tanken att Björn Sundin och socialdemokraterna hela den senaste tiden haft sin tidigare agenda levande, men dold. Alla dessa ultimatum, alla dessa tidsfrister, alla dessa nya krav. Är det en uttröttningstaktik för att få Storstenshöjden AB att ge upp, kasta in handduken och lämna såväl försäljnings- som arrendeavtal?

Har det funnits en agenda för ett annat sätt att äga och driva backen? En kommunalägd backe med Slalomföreningen som driftentreprenör? Och vad innebär då det? Är det åter så att den som har bäst kontakter med rätt kommunalråd, den som är kompis med Sundin, kan få fördelar som andra inte får.

En sak är säker: Örebro kommun måste antingen lösa in eller köpa in nya inventarier och maskiner. Kostnaderna för det är flera miljoner.

En sak kan man fundera över: Kommer en förening att klara av att driva backen? Det finns idag, vad jag vet, ingen förening som driver en så stor anläggning som Storstenshöjden. Det finns uppenbara risker för såväl kommunens som föreningens ekonomi. Och klarar föreningens verksamhet och ideella att göra det arbete som krävs? Jag tvekar.

Ibland blir fel saker överordnade i politiken. Just nu känns det som om den ovilja att sälja Storstenshöjden som finns hos socialdemokraterna ligger som en våt filt över allt. Alla goda förslag, alla öppna diskussioner, alla reella samtal som borde finnas mellan parterna och inom politiken saknas.

Och under Lena Baastads och Björn Sundins ledning har Örebros demokrati förvandlats till en mediekrati. Politikens huvuduppgift blir att komma rätt ut i media. Inte ta ansvar för det viktiga, vardagens jobb och problem i skolan, vården, omsorgerna. Istället spela ut detaljer eller föra samtal via pressmeddelanden.

Det är kanske det som är mest bekymmersamt i hela denna historia.

Media: NA1, NA2, SR,

Storstenshöjden igen, och igen, och...

Storstenshöjden igen, och igen, och...

eller:

Ständigt denne Sundin.

Jag hade tänkt blogga om något annat i kväll. Hade tänkt mig en blogg om riskerna för ökad korruption i Örebro med den nuvarande kommunledningens politik. Men det får vänta. Jag måste skriva ytterligare en blogg om Storstenshöjden.

Ibland är man kanske för enfaldig. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att affären med Storstenshöjden AB skulle ta den vändning den nu har gjort. Och jag trodde inte att kommunalrådet Björn Sundin, Örebros mäktigaste politiker just nu, skulle agera som han gör. Och jag hade absolut inte trott att han, som ansvarig för försäljningen av skidanläggningen, skulle fortsätta att föra in nya krav och ställa till fler problem.

I min enfald trodde jag helt enkelt att affären skulle vara klar idag. Storstenshöjden skulle säljas för 1,6 miljoner. Entreprenadersättningen för det senaste halvåret skulle ha omförhandlats till en rimlig tid för båda parter. Och belysningsanläggningen skulle vara en sak för den nya ägaren till anläggningen.

Men icke. Björn Sundin fortsätter att försvåra, fördröja och spela in nya krav.

Det senaste kravet är att Storstenshöjden AB, om man nu blir ny ägare till backen, ska teckna ett nyttjanderättsavtal för den vattenförsörjningsanläggning som kommunen iordningställt efter vattendomen. I varje mail, brev och inlaga som Sundin skriver tar han upp de 4,7 miljoner detta kostat, som om det var en ynnest från kommunen till Storstenshöjden AB.

Men det är det inte. Den vattenförsörjningsanläggning som vattendomen stipulerar, borde sannolikt byggts någon gång på 1990-talet, när anläggningen för första gången började ta mer vatten ur Ånnabodasjön än vad man hade rätt till. Då styrde (sannolikt) sossarna. Då var Storstenshöjden en kommunal anläggning som gick med mångmiljonförluster, år efter år. Kommunen pumpade in pengar i Ånnaboda och Storstenshöjden. Men det fungerade ändå inte.

Då, för 15 - 20 år sedan, borde kommunen ha ansökt om en ny vattendom som tillät ett större vattenuttag. Då borde dessutom alla anläggningar byggts. Felet att det inte skedde är inte enbart politiskt. Politiker kan inte ha koll på allt. Men när en kommun uppenbarligen inte har ett sådant styrsystem som varnar för att man inte följer de domar som reglerar den egna verksamheten, har politikerna det slutliga ansvaret. Frågan är egentligen om det var Axel Gisslén (s), Erik Johansson (m) eller Mats Sjöström (s) som var ansvarig för styrsystemen då vattendomen överskreds. Sannolikt bär Axel Gisslén det huvudsakliga ansvaret. Han var sannolikt kommunstyrelsens ordförande när vattendomen avkunnades. Han borde sett till så den följdes och han borde skapat system för att kolla att den senare inte överträddes.

När kommunen genomförde värderingen av anläggningen inför försäljningen 2007, gjordes den utifrån att det fanns en gällande vattendom som gjorde det möjligt att bedriva verksamheten som den då gjordes. När det visade sig att kommunen sedan länge (vi kommer aldrig att få veta hur länge) olagligt tagit för mycket vatten ur Ånnabodasjön, kom värderingen i ett annat läge. En marksnutt på en kulle i Kilsbergen har inget större värde om man inte kan bedriva den verksamhet där som den är avsedd för.

Alltså måste kommunen bygga en vattenförsörjningsanläggning för snötillverkningen i Ånnabodaspåret och för Storstenshöjden. Skälet är självklart att säkra skidåkningen. Men ett annat skäl är att kunna sälja backen till det värde som två olika värderingsinstitut kommit fram till.

Det borde Björn Sundin inse. Men icke. Utan några politiska beslut i ryggen lägger han idag in nya krav på Storstenshöjden AB. För att få rätt att nyttja den anläggning som byggts i år (men som borde byggts för 15-20 år sedan och som var en förutsättning för värderingen av anläggningen) kräver Sundin att en köpare av anläggningen (= Storstenshöjden AB) ska betala 200.000:- kronor om året, med en indexuppräkning som följer konsumentprisindex.

Man bara häpnar. Eller snarare - man häpnar inte ens längre. Sundin driver denna fråga över alla gränser, alla rimligheter, allt som är fattbart.

Man skulle ju kunna fundera ungefär så här: Om det varit känt för värderingsinstituten att en förutsättning för att kunna nyttja snöanläggningen varit dels en årlig, indexuppräknad, kostnad för vattenuttaget på >200.000:- kronor, dels en kostnad på 700.000:- kronor för en ny belysningsanläggning (som värderades som fungerande av värderingsinstituten), hur hade det påverkat värderingen?

Lite förenklat kan man ju säga att 200.000:- kronor i dagsläget motsvarar en räntekostnad på ett lån på 4 miljoner kronor. Det innebär alltså att värdet på backen borde reduceras med först 4 miljoner kronor, och därefter med 700.000:- kronor. Slutsumman blir därmed att Sundin borde betala den som övertar Storstenshöjden 3,1 miljoner kronor för att hamna på samma summa som värderingsinstituten.

Men så tänker inte Sundin. Han vill något annat. Och han avslöjar det i ett mail till en representant för en av företagarorganisationerna. Så här skriver Sundin:

"Jag har i snart två års tid arbetat med att sälja en anläggning som jag inte tycker borde säljas."

Häri ligger nyckeln. Sundin vill inte sälja. Han vill att kommunen ska fortsätta äga. Hans dolda agenda handlar sannolikt om att försvåra så mycket för Storstenshöjden AB att bolaget tappar sugen och hoppar av. Då kan han begära att de blir arrendatorer igen. Och om de inte heller orkar det (vem skulle göra det när man har en markägare som har försökt krossa ens bolag???) så står han där med en ren anläggning. Den kan han slå ihop med Ånnabodas konferensanläggning, bilda ett nytt bolag med båda enheterna, och försöka hitta delägare med kommunen som storägare i ett kommunalt fritidsbolag i Kilsbergen. Just de tankarna ventilerades på ett möte med styrelsen för Örebro Rådhus straxt efter det att den nya kommunledningen tagit över. Men ingen tog då det på något större allvar.

Så då står vi där. Med ett kommunalråd som sätter egen makt och egen prestige före örebroarnas vilja att kunna åka skidor i Storstenshöjden. Med ett kommunalråd som sätter egen makt och egen prestige före kommunens ekonomi. Med ett kommunalråd som sätter egen makt och egen prestige före kommunens behov av ett bättre näringslivsklimat för att fler företag ska etableras och fler örebroare ska få jobb.

Man önskar att det fanns en kommunstyrelseordförande som kunde gå in och rätta till det som blivit fel. Men än en gång är Lena Baastad (s) osynlig. Det blir allt tydligare att det inte är hon som styr. Björn Sundin är den politiker som leder Örebros nuvarande kommunledning. Lena Baastads roll verkar bli allt mer formell.

Man önskar att det näringslivsansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson (kd), kunde gå in och ryta till mot Sundin. Han borde vara rätt orolig för hur Sundins agerande påverkar näringslivsklimatet. Men än en gång visar det sig att Bondeson och kristdemokraterna mest agerar dörrmatta åt de styrande socialdemokraterna.

Så var slutar då detta? Jag önskar jag visste. Men med den nuvarande kommunledningens sätt att bedriva politik är frågan omöjlig att besvara. Finns viljan att göra upp, lägga ner prestigen och titta till örebroarnas och Örebros bästa?

Jag önskar verkligen det. Men min tro är svag.

Media: NA, SR, TV4

Storstenshöjden igen: Måste man vara kompis med kommunalrådet?

I går skrev jag en blogg om Storstenshöjden, både backen och bolaget, och alla de turer som varit de senaste åren. Idag när TV4 var här och gjorde en intervju, ställde reportern en fråga som fick mig att fundera vidare. Eller snarare, den blev en katalysator till denna blogg.

Frågan var ganska enkel: Vad tycker du är allvarligast med Björn Sundins och kommunledningens hantering av Storstenshöjden?

Och följdfrågorna: Är det risken att backen läggs ner? Eller är det hanteringen av en företagare?

Jag ska i denna blogg inrikta mig på den andra av följdfrågorna.

Örebro är av tradition en ganska usel företagarkommun. Just nu parkerar vi på plats 122 på svenskt Näringslivs ranking. Skälen till denna placering är många. Örebro har en tradition av att vara den offentliga sektorns centrum. Det gigantiska kommunala bostadsbolaget ÖBO lägger en död hand över bostadsmarknaden. Kommunen har en tradition av att konkurrera med det privata näringslivet på många områden. Och så vidare...

Och sedan alla dessa bindningar mellan människor, organisationer, företag.

Under åren av socialdemokratiskt styre organiserade partiet Örebro kommun som en del av partiet. Kommunen var centrum. Och det var socialdemokraterna som hade en gudagiven gåva att styra denna kommun. Kommunen skulle blanda sig i så mycket som möjligt, styra och ställa. Företagandet var undantaget som skulle hållas kort.

Ser man hur kommunen fungerar ser man också dessa bindningar till det socialdemokratiska partiet, och till socialdemokratiska politiker. Gång efter gång ser man företagare som köar för att träffa kommunens politiker. De framgångsrika byggarna har de bästa kontakterna med kommunledningen. Och de som inte har de rätta kontakterna riskerar att hamna utanför.

Dessa tankar rullar igång efter två artiklar. Den ena naturligtvis om Storstenshöjden. Den andra om Truck Stop.

Truck Stop är en socialdemokratisk hjärtefråga. Redan före 2006 ville det dåvarande socialdemokratiska stadsbyggnadskommunalrådet (vilket ord!!!) Jonas Karlsson bygga Truck Stop. Men det fanns ingen ekonomi i projektet. Och det fanns en kommunstyrelseordförande som ändå försökte hålla koll på ekonomin efter tio år av ekonomiskt moras.

När vi i Folkpartiet styrde sa vi att visst fick Truck Stop byggas. Men utan kommunala subventioner. Så det blev inget.

Och så kom Baastad och Sundin. Den ena med ansvar för ekonomin, men utan vilja att ta det. Den andra med stora stadsbyggnadsplaner, och utan ekonomiskt ansvar. Ett av de första besluten de tog var att dra igång Truck Stop igen. Och nu gick kommunen in med pengar.

Sundin och Baastad gick in med mer än 30 miljoner i ett bygge av en parkeringsplats för lastbilar. Den årliga kostnaden uppgår till minst 2,4 miljoner kronor. Man sålde mark billigt till Engströms och bytte till sig en fastighet från samma bolag som det är svårt att se någon kommunal användning för.

För att göra det hela än mer attraktivt beslutade Björn Sundin, mot oppositionens vilja, att strunta i upphandlingen av iordningsställandet av Truck Stop-området och direktupphandla Engströms. Och nu reagerar det lokala näringslivet. Men man är rädd att stöta sig med Sundin. Det kan kanske riskera framtida kontakter med kommunen och sätta käppar i hjulen för projekt man vill delta i eller genomföra. Men ändå – detta går för långt så man skriver ändå brev. Och enligt Nerikes Allehanda idag får det Konkurrensverket att reagera.

Kanske finns fog för direktupphandlingen, kanske inte. Vare sig konkurrenslagstiftningen eller upphandlingslagstiftningen är några under av tydlighet. Det finns alltid möjlighet att göra avvägningar. Och sannolikt är det den med mest juridiska resurser som klarar sig bäst.

Men händelsen säger också något annat. Något som hör ihop med Storstenshöjden.

I fallet med Truck Stop finns en politisk vilja att genomföra något. Björn Sundin agerar för att det ska gå snabbt och enkelt. Det finns stora ekonomiska resurser att backa upp projektet. Och man tolkar lagen utifrån det man själv menar är bäst för projektet.

I fallet Storstenshöjden, saknas den politiska viljan. Björn Sundin hittar inte tid för möten (idag har han meddelat att han inte kan träffa Storstenshöjden förrän efter helgen trots sina ultimatum…). Han segar och långbänkar. Han påstår att de anläggningar (lite drygt en tiondel av kostnaderna för Truck Stop) som kommunen bort installera för tiotals år sedan, på något sätt belastar Storstenshöjden. Han kräver att det lilla bolaget ska stå för stora investeringar för att kommunen kräver kvällsskidåkning (som knappast är lönsam för bolaget).

Är detta en rimlig företagarpolitik? Ska en kommun hantera olika bolag så olika? Ska det finnas (åtminstone) två näringslivspolitiska agendor? En för de bolag som kommunen vill hantera väl, en annan för de i frysboxen?

Och den avgörande frågan: Måste man vara kompis med kommunalrådet för att få en god behandling av kommunen?

Vi som är politiker sitter på en enorm makt. Vi hanterar enorma ekonomiska resurser, pengar som människor avstår, en del med glädje – andra utan. Men avståendet är obligatoriskt, inte frivilligt. Och det innebär extra ansvar.

Ansvaret handlar om likabehandling. Varje kommunmedborgare ska hanteras likvärdigt. Varje företag ska hanteras likvärdigt.

Ansvaret handlar också om att inse sin makt. Örebro kommun är kommunens ojämförligt största arbetsgivare. Kommunen har en förmögenhet på miljarder (även om kommunledningen nu lånar som aldrig förr). Kommunen omsätter nästan 8 miljarder om man räknar in bolagen. Och kommunen kan aldrig gå i konkurs.

Det bör man tänka på när man jobbar med enskilda människor. Vilken makt man har bakom sig.

Det bör man också tänka på när man jobbar med små företag. Storstenshöjden AB sitter i en rävsax just nu. Man är beroende av den kommun som har ett kommunalråd som verkar vilja att det lilla privata bolaget helst skulle försvinna. Det är enkelt att inse att i en rättslig konflikt, kan kommunen sätta in hur stora resurser som helst och dra ut på processen hur länge som helst utan att beröras. Men det lilla bolaget har vare sig resurser eller oändlig tid. Det finns alltid en resultaträkning som ska hålla, en balansräkning som ska vara i jämvikt. År, efter år, efter år.

Men så tänker inte dagens kommunledning i Örebro. Här handlar näringspolitik inte om att skapa goda generella villkor för företag och företagande. Här handlar näringspolitik om att kommunens politiker ska stå på barrikaderna och genomföra de projekt man vill, och haverera de projekt man inte vill.

På sikt kommer det att leda till färre företag, färre företagare, färre jobb och mindre kommunala inkomster.

Men när politiken mest handlar om att komma rätt ut i media idag, i morgon och kanske nästa vecka, spelar den långsiktiga utvecklingen ingen roll. Då kan både små bolag, örebroarnas skidåkning och den långsiktiga utvecklingen av välfärden sättas i väntrum...

Media: NA, TV4

Lägger Sundin ner Storstenshöjden?

Detta är sannolikt den längsta blogg jag skrivit. Läs gärna om historien om en pamp, en ideologi, ett företag som hånas och en skidbackes uppgång, fall, uppgång och -  nedläggning???

 -----

Under snart två år har kommunalrådet Björn Sundin misshanterat en lokal näringsidkare. På alla möjliga och omöjliga sätt har Sundin, med stöd av Lena Baastad, försvårat, försenat och förlöjligat både ett företag och en entreprenör i kommunen.

Skälet?

Sundin vill egentligen att kommunen ska göra mer, äga mer, behärska mer. Sundin vill ha makt. Han vill ha makt, inte bara över det som sker i kommunen, utan också över det lokala näringslivet. Sundin är en rest av det samhälle som borde varit borta. Han är en socialdemokratisk pamp som, liksom en Harald Aronsson, vill se Örebro som sitt eget.

Örebro kommun är ägare till en slalombacke. Under lång tid drevs backen av kommunen. Det var en självklarhet i det socialdemokratiska Örebro att en kommun kunde äga och driva en slalombacke. Under denna tid söktes en vattendom. Men ingen i kommunen brydde sig om att rätta sig efter vattendomen. Det fick till följd att mer vatten användes än vad som man hade rätt till, och att de krav på mätstationer för vattenytan med mera som vattendomen krävde inte gjordes i ordning.

Slalombacken var en usel affär för kommunen. År efter år gick den med miljonförluster. Till slut insåg även en del socialdemokrater att det fick räcka. Vissa ville nog sälja backen, men det accepterade inte Partiet. Så det fick bli ett arrende. Den dåvarande ordföranden i fritidsnämnden skrev på ett långt arrendeavtal med Storstenshöjden AB. Det räckte ända till 2020.

Redan då ville Storstenshöjden AB köpa backen. Men socialdemokraterna ville inte sälja.

Med Storstenshöjden AB som arrendator gick det bättre ekonomiskt. Kommunen sparade pengar.. Men för att få snurr på hjulen, för att våga investera, var det naturligt att arrendatorn ville köpa anläggningen. Då styrde Folkpartiet kommunen. Vi gjorde en värdering, kom överens med Storstenshöjden AB och skrev ett avtal.

Sedan uppdagades att det inte fanns någon vattendom som gällde det vattenuttag som varit aktuellt i åratal. Vi fortsatte samtalen med Storstenshöjden AB i vänlig ton. Vi var överens om att skjuta på genomförandet av försäljningen till dess att kommunen fått vattendom. Vi gjorde det helt enkelt för att kommunen satt på makten, och Storstenshöjden AB skulle slippa att sitta med en obrukbar backe. Så skrev vi också ett entreprenadavtal som skulle göra det möjligt för bolaget att driva backen på sparlåga, till dess vattendomen var klar.

Sedan blev det maktskifte, och Björn Sundin tog över.

Först krävde han en ny värdering av backen. För vår gamla var ju för låg. Men se – den nya värderingen visade på ett något lägre värde än vår. Pinsamt för Sundin som kastat några hundra tusen i sjön på den nya värderingen. Han kunde inte få upp priset. Han kunde inte avbryta affären. Så vad skulle han göra nu?

Björn Sundin ville aldrig sälja backen. Egentligen ville han slå ihop den med det kommunala bolag som driver hotellet och konferensanläggningen i Ånnaboda. Sen ville han sälja tillbaka en andel i detta kommunala bolag till Storstenshöjden AB, men behålla en stor post i kommunal ägo.

Det fungerade inte. Ganska självklart. Kommunen kan och ska inte driva skidbackar, konferensanläggningar, restauranger och hotell. Och få privata ser några bärande skäl att ha en kommun som storägare i en delägd anläggning.

Men Björn Sundin gav sig inte. Han sockrade budet. Om han gav det kommunala bolaget mer mark runt anläggningen, som bolaget sedan skulle få bygga mer hotell, stugbyar och annat på, så kanske det skulle gå?

Men icke. Och det är lätt att förstå det. En kommun med en kommunal pamp som vill bestämma allt, är inte den bästa affärspartnern.

Storstenshöjden AB framhärdade i sin vilja att ta över skidbacken. Man ville till och med fullfölja köpeavtalet trots att inte vattendomen var helt klar. I juni 2011 skrev man under avtalet och skickade in pengarna. Men Björn Sundin skickade tillbaka både pengar och avtal. (Fast han behöll den arrendeskuld som enligt avtal skulle regleras vid köpet. Det där med att följa regler och avtal har kanske inte alltid varit Sundins starka sida…)

Därefter börjar den riktiga cirkusen. Storstenshöjden vill prata med Björn Sundin om entreprenadavtal, om köpeavtal, om vattendom och om arrende. Men Sundin håller sig undan. Gång på gång kontaktar Storstenshöjden oss i oppositionen och frågar hur man får tag i Sundin eller Baastad. Men det verkar som om kommunledningen abdikerat.

Då och då skapas ändå kontakt. Men det är ofta lika illa som tystnaden. Åter samtal efter samtal till oppositionen från en näringsidkare som känner sig illa behandlad av Örebro kommun i allmänhet och kommunalrådet Björn Sundin i synnerhet. Kommunalrådet mästrar. Kommunalrådet är otrevligt och skriker på mötena. Kommunalrådet ställer oeftergivliga krav. Kommunalrådet kommer överens, men ändrar sig när mötet är över och skickar på bolaget nya pålagor för att den tidigare överenskommelsen ska gälla.

Månaderna går. Ingenting händer. Det finns inget underskrivet entreprenadavtal längre. Kommunens krav på att entreprenören ska åtgärda belysningen (som entreprenören berättat för kommunen att den inte fungerar) är nu den huvudsakliga stöttestenen. Arbetena med vattenförsörjningen segar. Det är inte säkert att det blir klart till säsongsstart. Storstenshöjden söker gång på gång kontakt med kommunalrådet Sundin. Men han är tyst som muren.

Genom oppositionens försorg tecknas ändå ett entreprenadavtal till sist. Det ska räcka till den sista november för att det ska finnas marginal för de arbeten som görs. Det står inget om några elarbeten i det avtalet eller i beslutet i programnämnden.

Tills:

Den 24 oktober skickar Björn Sundin ett mail till Storstenshöjden AB. Det är ett ultimativt mail. Skriv under köpekontraktet och betala före den 29 oktober. Annars har vi diskuterat färdigt.

Mailet skickas inte bara till Storstenshöjden AB. Även media får del av det.

Varför?

Skälet skrivs nog Kisa. Björn Sundin har fått kalla fötter. Den 24 oktober berättar Storstenshöjden AB att de förvärvat Tolvmannabacken i Kisa för en krona.

Oj, kanske Björn Sundin tänker på sitt kommunalrådsrum. Oj – tänk om Storstenshöjden AB nu struntar i vår backe. Tänk om jag segdragit detta för långt. Vad ska jag nu göra för att komma ut rätt i media?

Jo, kanske kommunalrådet Sundin tänkte på sitt kommunalrådsrum. Jo – om jag får det att verka som om det är Storstenshöjden AB som säger nej, då kan ju ingen säga att det är jag som skjutit affären i sank. Jag skriver ett mail med ett ultimatum. Och så skrev han.

Som vanligt är Sundin inte så noga med fakta. Trots att han själv var ordförande på det nämndsammanträde som tog entreprenadavtalet, utan några krav på elarbeten, påstår han helt frankt i sitt ultimativa brev att just elarbetena är avgörande. Men det finns många vittnen på att några sådana diskussioner överhuvudtaget inte ägde rum på programnämnden.

Sundin är ofta slarvig med fakta. Ofta klarar han sig eftersom hans motparter inte har så bra koll. Lika ofta klarar han sig undan genom att säga ungefär så här: Det blev väl fel. Vi bortser från det och går vidare. Men nu har det sluntit ordentligt. I ett avtalsförhållande med ett privat företag kan ingen, och framförallt inte ett kommunalråd, fara med osanna påståenden.

Björn Sundin är sannolikt den skickligaste spindoktorn som funnits i Örebro. Hans mediala kommunikativa förmåga är stor. Han kan spinna de flesta nyheter och de flesta journalister kring sina fingrar.

Men nu spann det lite för mycket.

Storstenshöjden AB reagerade på mailet. Åter kontaktades oppositionen, med en skrämmande beskrivning av hur Björn Sundin hanterat bolaget under de gångna åren. Och med en vädjan om hjälp. Men vad kan vi göra mot ett kommunalråd som äger sanningen?

Problemet är att Sundin denna gång inte tänkt tillräckligt klart. Fortfarande finns arrendeavtalet i bottnen. Fortfarande är kommunen och Storstenshöjden AB knutna till varandra. Men det ser inte Sundin när han nu gör allt för att komma ut rätt i media när det gäller försäljningen.

Så vad händer nu?

Storstenshöjden ABs reaktion blir att gå till motattack. För första gången vägrar de böja sig för makten. Det lilla privata bolaget mot den stora mäktiga kommunen med det allsmäktiga kommunalrådet. Den striden är inte enkel att ta. Den är inte enkel att våga. Men nu gör man det.

Bolaget hävdar att Björn Sundin inte bara avslutat diskussionerna om försäljning. Hans mail måste också kanske anses som en ensidig uppsägning av arrendekontraktet. Och en sådan uppsägning är grund för skadestånd.

Så nu blir frågan när kraven kommer. Miljoner för de intäkter som går förlorade för de återstående arrendeåren. Miljoner för de investeringar som bolaget gjort.

Och tänk om bolaget lämnar backen om inte Björn Sundin backar? Björn Sundin blir det kommunalråd som lade ner Storstenshöjden.

Vad gör Björn Sundin nu? Framhärdar i sin maktfullkomliga envishet? Låter kommunen betala miljonerna, eller tar en strid i tingsrätten mot det lilla företaget? Drar kommunens anseende och näringslivsklimat än mer i smutsen? Lägger han ner backen, eller startar han en kommunal förvaltning som ska driva den, kosta vad det kosta vill?

Eller kryper han till korset, inser sina misstag och gör upp med Storstenshöjden AB i godo? Utan att skrika, ställa ultimativa krav, sätta sig på maktens tron?

Ingen vet ännu. Det är svårt att bedöma hur en pamp reagerar. Det är tyvärr bara att vänta och se. Kanske blir det skidåkning i Storstenshöjden i vinter. Kanske inte. Det är bara Björn Sundin som kan avgöra det…

Media: SR Örebro, 

Budgettal

Idag är det budgetdags på kommunfullmäktige i Örebro. Mitt tal kan du läsa nedan.

Ordförande.

Det finns ett annat Örebro.

Framtiden är redan här. Utanför fönstren bakom åhörarna i fullmäktige susar den fram. Förändrar, förnyar. Sliter upp det gamla med rötterna. Krymper världen. Raserar murar och bygger broar. River ner stater och bygger upp samhällen. Får företag att dö och idéer att blomstra. Tar människors trygghet och skapar ny säkerhet.

Förändrar. Förnyar.

Men här inne härskar det förflutna.

Örebro är fortfarande alldeles för mycket av det som en gång var. Tron på det socialdemokratiska folkhemmet. Tron på den värld som kanske fanns där allvisa politiker kunde styra allas vardag. Tron på ett samhälle som kunde styras från ett Rådhus som var centrum i allt.

Men den tiden är förbi. Det är dags för förändring.

Vi måste, mentalt och fysiskt, bryta oss loss från det socialdemokratiska tankegods som påverkat oss alla.

Det som påstår att höga skatter alltid är bäst skatter.

Det som påstår att ÖBO bara ska bygga och köpa, aldrig sälja och förnya.

Det som låser in människor i utanförskapens miljöer bara för att ge politikerna möjlighet att vara de goda gåvornas givare.

Det som förvägrar människor rätten till frihet och valfrihet och hävdar att politikerna alltid vet bättre.

Det som stänger inne medarbetarnas engagemang och kompetens i en detaljreglerande politik, som tränger ända in i klassrummen, ända in i äldreboendenas korridorer. Den som säger: Om du gör något och det blir fel, får du ta hela ansvaret. Och om du gör rätt kommer du inte att belönas. För ingen får vara bättre än någon annan.

Det är dags för förändring.

När vi i Folkpartiet idag lägger vår budget visar vi på en annan väg än den som socialdemokraterna asfalterat under decennier. Vi vill framtid. Vi vill förändring. Vi vill förnyelse.

Örebro kan bättre. Örebro behöver inte vara en förvuxen bruksort, behärskad av enkla låglönejobb. Örebro behöver inte vara en stad där det allsmäktiga kommunala bostadsbolaget lägger sin döda hand över stadens utveckling. Örebro behöver inte vara en stad där vägarna genom staden ses som den viktigaste konkurrensfaktorn.

Örebro kan bli en stad för människor som kan, vill och får utveckla och utvecklas.

Örebro kan bli en universitetsstad, där högkompetenta forskare bygger samhällets osynliga infrastrukturer.

Örebro kan bli en stad för framtidens näringsliv, för entreprenörer inom vård, skola och omsorg, för företag som söker och finner den högsta kompetensen och är villiga att betala bra för den.

Örebro kan bli EN stad, där alla ges samma förutsättningar att verka, utvecklas, studera, känna trygghet.

Men det krävs en kommunledning som vågar.

Vi väljer att sänka skatten. Idag bara med tio öre. Men det är bara första steget. En välskött kommun klarar av att både öka kvalitet och minska kostnader. Det kommer att innebära att fler företag söker sig hit, att det går enklare att rekrytera högkompetent personal, att skattekraften ökar, att välfärden säkras.

Vi satsar på skolan. Ger lärarna det välbehövliga lönelyft de så länge krävt. Ger förutsättningarna för att skapa Sveriges bästa skolor, kommunala och privata.

Vi ger de äldre en reell valfrihet. Ser människan som människa hela livet. Inte som en del av ett grått kollektiv bara för att man fyllt 65, 75 eller 85.

Vi värnar kommunens ekonomi. Bryr oss om att plus och minus ska gå ihop. Håller koll på den låneskuld som nu rusar i höjden. Säkrar välfärden långt bortom nästa val.

Ordförande.

Jag skulle vilja ge örebroarna tre konkreta löften, löften som tar sin grund i den budget vi nu lägger.

För det första: Jag lovar att friheten i Örebro ska växa. Färre politiker med tydligare uppdrag. Ökad valfrihet inom förskolan, skolan och äldreomsorgen. Minskad kommunal byråkrati. Mer pengar i den egna plånboken.

För det andra: Jag lovar att vi när vi vinner nästa val ska se till så att skattepengarna används till det de ska; förskola, skola och äldreomsorg. Inte till kommunala utvecklingsbolag, elithallar i stadens parker eller subventionerade parkeringsplatser för lastbilar.

För det tredje: Jag lovar att vi ska förändra Örebro. Låta Örebro bli en del av den framtid som redan är här. Skapa trygghet, inte i det bestående, utan i insikten om att vår framtid och vår trygghet ligger i att vi kommer att bli bäst på att hantera förändringen och förnyelsen. Med mest kunskap. Med starkast näringsliv.

Ordförande.

Det finns ett annat Örebro.

Framtid.
Förändring.

Förnyelse.

Det är dags för ett liberalare Örebro.

Bifall till Folkpartiets budgetförslag.

Media: NA-ledarblogg, NA

Stoppa hallen!

I kväll har Björn Sundin haft möte kring den hall han lovat att bygga. Löftet gällde en hall för föreningarna i Vivalla. Nu bygger han en för eliten och lägger den i Hjärstaskogen. Vivallaborna får "glädja" sig åt att stå vid sidan om och titta på elitlagen som ska träna i den fantastiska anläggningen...

På mötet sa Björn Sundin flera intressanta saker. Bland annat att skälet att hallen byggs just är löftet att bygga. Inte att några föreningar vill ha hallen. Inte att idrottsrörelsen vill. Utan att han har gett ett löfte. Snacka om omnipotenta politiker. Där politiken är i centrum och alla ska förhålla sig till de stora politikerna med de rätta idéerna.

Annars fanns på mötet åtminstone sju Vivallaföreningar som protesterade mot hallen. Men det bekom inte Sundin. Han har ju lovat...

Och det är så tragiskt att följa socialdemokraternas syn på örebroarna och deras medinflytande. Björn Sundin talar på mötet om "medborgardialog". När vi var vid makten tog vi fram en handbok i medborgardialog. Det handlar om att involvera medborgarna tidigt i processen för att de verkligen ska kunna påverka. Och att hela tiden lyssna och återkoppla.

Men Björn Sundins socialistiska, eller ska man kanske säga totalt politikercentrerade, "medborgardialog" handlar om att han som politiker bestämmer allt viktigt. Han bestämmer att en hall ska byggas. Han bestämmer måtten, tar fram ritningar och planer. Han bestämmer att hallen ska läggas i en skog som tidigare varit skyddad. Han bestämmer att kommunen har råd med de miljoner hallen kommer att kosta varje år.

Och medborgarna då, vad får de dialoga om? Jo - om man kan använda hallen till något annat än fotboll. Eller kompensationsåtgärder för den skog som ska fällas. (Kompensationsåtgärder för att man bygger i en park - är det att Sundin ska plantera fler träd tätare???) Små detaljer som inte påverkar Björn Sundins masterplan - han ska ju kunna gå runt i Vivalla inför valet 2014 och berätta om att han uppfyllt sitt löfte. Monumentet över den store politikern står klart. Och örebroarna får betala...

Runt om i Örebro pågår nu samtal kring många föreningars styrelsbord. Det växer en rörelse mot hallen i Hjärstaskogen. Det finns så många ledare, tränare, föräldrar och aktiva som ser Björn Sundins löfte som ett hot mot den egna verksamheten. För var ska Sundin ta de 15 miljonerna per år som hallen kostar?

Det sannolika är att det är de andra föreningarna som får betala. Med lägre föreningsstöd. Med sämre driftbidrag. Med färre konstgräsplaner. Med stopp för enkla hallbyggen. Men för en samhällsbyggande politiker som vet allt bäst själv spelar det ingen roll. Det är de egna löftena som ska uppfyllas. Det är de egna monumenten som ska byggas.

Jag har ett mycket tydligt löfte till alla örebroare, men speciellt till alla er föreningsaktiva runt om i Örebro:

När Folkpartiet vinner valet 2014 kommer vi att stoppa elithallen i Hjärstaskogen. Och vi ska göra allt vi kan för att bygget inte ska komma igång före 2014 för att göra det möjligt att spara de pengar som Björn Sundin nu vill slösa ut. Vi kommer att lyssna på er föreningsaktiva, och förbättra era villkor istället för att bygga monument över politiker.

För Örebros skull. För idrottens skull. För naturens och parkernas skull.

Media: NA1, NA2, SR, SVT

Hur mycket ska kommunen styra föreningslivet

Läser på na.se om att Fritidsnämndens ordförande, centerpartisten Lars Johansson, ska ta upp frågan om bidrag till Lillåns Innebandyklubb. Jag måste säga att jag häpnar.

Örebro har en historia av att vilja samverka med föreningslivet. Läser man den överenskommelse om samverkan som Folkpartiet jobbade fram för några år sedan, och där hundratals föreningsmänniskor medverkade, finns det några ledord, eller principer:

Principen om självständighet och oberoende.
Principen om öppenhet.
Principen om kvalitet.
Principen om långsiktighet.
Principen om dialog, och
Principen om mångfald.

Läser man dessa principer ser man att huvudtemat är att kommunen måste acceptera att det civila samhället just är det civila samhället. Föreningarna är inte ett utskott från kommunen, utan är självständiga aktörer med en rätt och en vilja att agera själva.

Speciellt intressanta är principerna om självständighet och oberoende och principen om långsiktighet. För att en kommun ska ha ett bra föreningsliv, med människor som orkar, vill och ska våga ta förtroendeuppdrag i föreningarna, måste de få den respekt de förtjänar i de uppdrag de har. Kommunen kan aldrig lägga samma kvalitetskrav på en ideellt arbetande förening som man gör på avlönade tjänstemän. Kommunen kan aldrig ställa samma krav på en förening som på en förvaltning.

Och kommunen måste ge föreningarna möjlighet att verka långsiktigt. Bidragen måste vara anpassade för föreningarnas liv, inte för kommunens budgetarbete eller enskilda politikers vilja att synas i en tidning.

Men Lars Johansson (c) verkar tycka annorlunda. Av na.se att döma verkar han till och med kunna gå så långt att han kan tänka sig att dra in ett kommunalt bidrag efter ett par artiklar i en tidning! Är det verkligen rimligt?

Jag är ingen påhejare av toppning i barn och ungdomsidrotten. Snarare tvärs om. Den stora utmaningen idrottsrörelsen har idag är att få fler att vara aktiva längre. Alldeles för många killar lägger av med idrotten i gymnasiet. Alldeles för många tjejer slutar i högstadiet. Och utan den bredd som finns med upp genom puberteten kommer eliten att bli allt mindre, och allt mindre intressant.

Jag har varit idrottsledare själv. Inte på någon högre nivå. Inte på någon nivå där ens toppning skulle förekomma. Men jag har ändå sett den. Sett ledare som låtit vissa spela mer än andra, helt enkelt för att de är bättre och att laget då presterar bättre. Jag har sett det i så många föreningar så att inte fingrarna räcker till.

Ska då kommunen dra in bidragen till dessa föreningar. Ska enskilda ledare hängas ut i media? Ska politiker säga: "– Det låter inte så bra" när styrelsen ställer sig bakom en enskild, ideell ledare? Har han all kunskap för att uttala sig? Vet han all bakgrundsfakta när han hänger ut just denna ledare? Inser han straffet och konsekvenserna när han i samma artikel tillåter sig fundera över bidragen till föreningen?

Den ideella sektorn är inte enkel. Den är befolkad av människor med massor av fel och brister. Där finns ledare som bara vill se till sina egna barns bästa. Där finns ledare som drömt om stora karriärer men som hamnat på bakgården. Där finns ledare som ryar åt sina spelare så att man tror att man hamnat på Camp Nou.

Men det innebär INTE att kommunen ska gå in som någon straffande polis för att rätta till felaktigheterna, dra in bidragen, kräva samma kvalitet som man gör av sina tjänstemän. Istället handlar det just om respekten för det ideella, som aldrig kommer att bli perfekt just för att det är ideellt, men som inom sig bär förmågan att både skapa och förmedla de värderingar som bär vårt samhälle.

Det var inte kommunen som uppfann demokratin. Det var det civila samhället.
Det var inte kommunen som uppfann välfärdsstaten. Det var det civila samhället.
Det var inte i kommunerna som diskussionen om värderingar och humanism uppstod. Det var i det civila samhället.

Dagens kommunledning verkar ha glömt den överenskommelse som man bara för något år sedan var med och undertecknade. Idag, när socialdemokrater, kristdemokrater och centerpartister styr Örebro, är det civila samhället; idrottsföreningarna, kulturutövarna, de ideella organisationerna, ytterligare en lekplats för klåfingriga politiker som kan och vet allt bäst.

Det är illa för föreningarna och hela den civila sektorn. Det är illa för kommunen. Och det är illa för Örebro. För det är den civila sektorn som bygger det starka och humanistiska samhället. Politikerna kan inte ta över det uppdraget. Vi kan bara hjälpa eller stjälpa. Och just nu stjälper kommunledningen allt vad man kan.

Media: NA

Etablering eller ej?

Folkpartiet i Örebro har kontinuerliga luncher där vi möter olika samhällsföreträdare. Som det fattiga parti vi är, samlas vi på partiets kansli. Vi bjuder på en enkel soppa, en smörgås med ost, dricka och kaffe. Vi kan inte vara mer än 14 pers innan lokalen blir för trång. Men det är också en tanke bakom detta. När antalet personer överstiger dussinet blir samtalet mer i behov av en samtalsledare. Och vi vill inte ha ett sådant samtal. Vi vill söka ett fritt, levande samtal.

I dag träffades vi kring frågan om hur vi klarar av att etablera nya svenskar i Örebro och Sverige. Och det var en rätt dyster bild som målades upp. Samtidigt som vi måste förstå att vi alltid är problemorienterade, att vi inte ser det som går bra, kan vi inte heller blunda för problemen. Och de finns.

Örebro har tyvärr en historik av en framgångsrik utanförskapspolitik. Alldeles för många människor har hamnat i utanförskapets fällor i Örebro. Under 1990-talet grundlades dagens problem med sjunkande skolresultat, höga arbetslöshetstal, stor otrygghet och liten föreningsaktivitet inom de stora 60-talsbostadsområdena. Och utvecklingen bara fortsätter.

Just nu försöker socialdemokraterna hantera problemet genom att "ge" folk jobb. Man startar bolag som har till huvuduppgift att just ge Vivallaborna jobb. Man skapar projekt inom kommunen som just ska ge Vivallaborna sysselsättning. Men samtidigt som man fokuserar på Vivalla (kanske av den anledningen att man i val och omval gick där och personligen lovade jobb) glömmer man Brickebacken, Varberga, Oxhagen, Baronbackarna, Tornfalkgatan och så vidare. Och man ser inte heller de jobb som trängs ut från privata aktörer.

Jag har tidigare skrivit om Södertälje som den ort Örebros socialdemokrater valt att använda som förebild. Ingen bra förebild, menar jag. Södertjäljes socialdemokratiska politik har lett till högre arbetslöshet än i övriga Sydstockholm och sämre tillväxt. Och det är i de fotspåren Örebro ska gå...

Etablering handlar om jobb. Det handlar om riktiga jobb och om att skapa möjligheter för fler att bli sin egen lyckas smed. Dagens och framtidens utmaning handlar om att inte bara hitta jobb åt invandrare i befintliga företag, utan om att skapa fler, nya, växande företag i fler, nya, växande branscher. Arbetsmarknaden får inte bli förstelnad. Det måste skapas fler jobb som inte finns idag, som kanske har funnits men försvunnit, eller som ingen ens tänkt på.

Och vi politiker ska inte skapa jobben, inte hitta på dem, inte göra dem. Vi ska som mest skapa de bästa förutsättningarna för att individerna, företagen, entreprenörerna, ska göra det själva.

Men det finns andra problem med etableringen just idag.

Örebro är fortfarande en tillväxtort. Tillväxttakten är hög. Men bostadsbyggandet lågt. Så var ska de nya örebroarna bo? Som nyanländ har du knappast möjlighet att köpa dig en bostad. Och med de sammanpressade hyresnivåerna som finns i Örebro idag tack vare ÖBOs monopolistiska ställning, byggs för få hyresrätter, skapas för få billiga hyresrätter, ges för dåliga förutsättningar för olika människor med olika behov.

Invandringen kommer sannolikt att öka de kommande åren. Syriens inbördeskrig är en orsak. Ändrad bedömning av rätt till anhöriginvandring en annan. Vi vet inte ännu hur det blir. Men det finns ökad sannolikhet.

Så var ska dessa människor bo? Och om de inte hittar någonstans att bo, hur ska de då hitta arbete?

Migration, integration och etableringspolitik är centrala frågor för framtidens politiska landskap. Det handlar om enskilda individers framtid och tillväxt. Och det handlar om städers och samhällets framtid och tillväxt.

Det finns inga enkla svar på frågorna hur vi ska hantera migrationen, integrationen och etableringen av nya svenskar i det svenska samhället. Men vi måste fortsätta att ställa frågorna och söka svaren.

Vem värnar medelklassen?

I dagens SvD kan man läsa en intressant artikel. Partsinlaga? Javisst. Men ändå intressant. Beskrivningen av vem som betalar för den svenska välfärden är, för att använda en term från ett annat politikområde, rätt normkritisk. För normen är precis som författarna beskriver att de rika kommer undan allt mer, medan de fattiga drar lasset både för sig själva och för de rika.

Men tänk om författarna har rätt. Tänk om det inte bara är en partsinlaga. Vad skulle det innebära?

All politik är lokal, brukar det heta. Och låt mig ta ett exempel från min kommunalgrå vardag för att tydliggöra hur den politiska normen sannolikt agerar kontraproduktivt gentemot såväl utanförskap som välfärd.

Örebro är känd för att vara ett socialdemokratiskt skyltfönster. Kommunsocialismen har blomstrat i staden i decennier. Och den är fortfarande stark. Politiken är alltings centrum. Politiker startar bolag, bygger stad, tar emot näringslivet på sina rum i Rådhuset för att ge råd och stöd och ger örebroarna gåvor i all välmening.

Kommunalskatten har varit hög. Det är OK att höja skatt, men skattesänkningar är tabu. Kommunen kan alltid och ska alltid göra mer. Privata alternativ är möjligtvis en yttersta utväg. Ingen får vara kund. Hellre brukare, medborgare eller kanske kamrat. Egenmakt låter säkert fint, men måste hanteras av politiker.

Analyserar man den politik som den nuvarande socialdemokratiska kommunledningen genomför är den ytterligare ett antal kilometer på samma väg. Fokus ligger inte på att öka de välståndsbyggande krafterna, utan på att ge "gåvor" till de fattiga. Det handlar förenklat om Vivalla. Man startar Västerbolag som ska "utveckla" Vivalla. Man ska bygga fotbollshallar som ska "utveckla" Vivalla. De kommunala bolagen ska tvinga sina underleverantörer att anställa vivallabor för att "utveckla" Vivalla. Man planerar att flytta kommunala arbetsplatser till Vivalla för att "utveckla" området.

Och på samma sätt är det med övrig näringslivspolitik. Universitetet, forskning och arbetsplatser med krav på medarbetare med spetskompetens är inte i fokus. Istället handlar det om lastbilar, lagerjobb, handel. Visst är det nödvändiga jobb, men fokus är hela tiden samma. Socialdemokraterna bygger en stad för, av och med låglönejobb. Och det slår igenom även i den egna organisationen. En sammanpressad lönestruktur. Det är Kommunal som äger kommunens lönebildning. Akademikeryrken lågprioriteras. Lärare, sjuksköterskor, socionomer, arkitekter - det är bara att börja lista.

Detta har lett till att Örebro har en svag medelklass och få rika. Medelskattekraften är nästan 7 % lägre än rikssnittet. Det innebär, förenklat, att Örebroarna i snitt har 7 % lägre inkomst än genomsnittssvensken. Vi är helt enkelt lite fattigare.

Det finns sannolikt en del rent partipolitiska perspektiv i detta. Socialdemokraterna har ett egetintresse av att hålla människor kvar i låglönejobben. Det är där de har sina väljare. Det är inte för inte som Vivalla nu får alla möjliga projekt som ska "lyfta" området. Sossarna kan ju nu visa sig vara de goda gåvornas givare till de 80 % som röstade på dem där just för de löften de gav om att någon skulle ordna det för dem.

Men är det en långsiktig väg mot ökad välfärd, ökat välstånd och en långsiktigt hållbar kommun? Svaret är, ännu mer efter SvD-artikeln, ett rungande nej. När politiker tar över medborgarnas ansvar, passiviseras de och blir än mer bidrags- eller politikerberoende. Kortsiktiga projekt ersätter långsiktigt välståndsbyggande.

Det Örebro behöver är en helt annan politik. Istället för att motarbeta rikedom, som socialdemokraterna nu gör, borde vi jobba mer för att värna medelklassen, underlätta för fler att bli rika och finna vägar för att stötta människor att lyfta sig själva ur fattigdom och utanförskap.

Det borde vara självklart att en regionhuvudstad, universitetsstad och universitetssjukhusstad skulle ha en medelskattekraft som låg högt över rikssnittet, och där regionhuvudstaden ledde regionen vad gäller välståndsbyggande krafter. Men i Örebro är det tvärsom.

När Folkpartiet presenterar sitt budgetalternativ kommer vårt fokus att vara helt annorlunda än i den socialdemokratiska budgeten. Det behöver Örebro. Örebro behöver ett parti som inte motarbetar rikedom, utan som välkomnar den. Örebro behöver ett parti som ser människans inneboende kraft att själv ta ansvar för sitt liv, med den stöttning som behövs, men absolut inte mer än nödvändigt.

Den framtida välfärden är beroende av hur väl vi klarar av att få fler att bli aktiva medeklassmedborgare, inte hur många projekt för utanförskapsområden som politiker startar.

Media: SvD, NA

Intressant opinionsläge, även lokalt

I dagens demoskop är Alliansen betydligt större än de befintliga alternativen. S och MP får på riks knappt 41 % mot Alliansens 46 %. Om, vilket sannolikt allt färre tror, ett alternativ med S, V och MP skulle vara möjligt på riksplanet, innebär det att Alliansen och de rödgröna är jämbördiga. Frågan är vad MP i så fall väljer, ett samarbete med S och V, beroende av aktivt och passivt stöd av SD, eller en stabil majoritet med Alliansen. Man kan ju bara gissa...

Det finns andra intressanta aspekter på det som nu händer i svensk politik. En av dessa är hur ett riksvalresultat skulle slå igenom lokalt. Jag har använt valmyndighetens eget mandatberäkningsprogram och fått fram följande:

S får  21 mandat
M får 20
MP får 5
FP får  5
SD får 5
V får 4
C får 3
KD får 2

Mandatställningen blir följande:
S+KD+C får 26 mandat tillsammans.
FP+M+MP får 30 mandat tillsammans.

Ett maktskifte ligger nära.

Det sannolika är också att vare sig KD eller C kan tillräkna sig några stödröster från vare sig M eller FP lokalt. Förra valet märkte vi en tydlig överströmning av oroliga örebroare som de sista dagarna valde såväl C som KD istället för FP för att försöka rädda dem kvar i fullmäktige. Nu, efter att ha fått en socialistisk regim med C och KD som stödpartier, finns det inga skäl för allmänborgerliga örebroare att rösta på de två partierna. En röst på C eller KD kan lika gärna vara en röst på socialdemokraterna som på alliansen.

Det ligger kanske närmare till hands att vi efter valet 2014 kan se en ny trepartimajoritet formas i Örebro. Moderaterna under Anders Åhrlin fortsätter sin pragmatiska vandring som välfärdsparti. Miljöpartiet under Ia Malmqvist och Fredrik Persson vill, som partiledningen, forma sitt parti till ett liberalt grönt parti. Och Folkpartiet stärker sin liberala framtoning. Denna formation skulle kunna innebära spännande tankar för ett liberalt och grönt Örebro, med tillväxt och med välfärd istället för med slöseri och investeringar i socialistiska monument över politiker som ser sig själva som alla goda gåvors givare.

Det blir ett par spännande år framöver.

Media: EX, SVD,

Kulturhusbluffen, eller Lena Lånar (del 3)

Idag presenterade SKDC-kommunledningen planerna på ett nytt kulturhus. Det är egentligen en följd av ett socialdemokratiskt förslag som först formaliserades för ungefär 10 år sedan och som sedan blev en moton 2008.

Tanken har hela tiden varit att bygga ett nytt stort kulturhus på parkeringsplatsen bredvid det gamla riksbankshuset och konserthuset. Huset skulle rymma såväl bibliotek som andra arenor för kulturen. Visst låter det bra?

Under den förra perioden prövade vi frågan. Vi vägde kostnaderna för investeringen mot andra kostnader. Vi funderade över vilka intäkter vi kunde få genom försäljning av byggrätter. Vi vägde och avvägde. Och vi kollade med den dåvarande oppositionen vilka resurser de då var villiga att tillföra Svenska Kammarorkestern. Svaret var ganska tydligt. Socialdemokraterna var inte intresserade av att öka kostnaderna för orkestern. Snarare handlade det om att minska kommunens utgifter.

Det blev egentligen ingen svår fråga. Investeringskostnaderna skulle bli betydligt över 500 miljoner kronor, och då var det utan bibliotek. Med ett bibliotek landar vi säkert på några hundra miljoner till. Intäkterna för byggrätter handlade om en tiondel av kostnaderna. De årliga kostnadsökningen för Svenska Kammarorkestern och kulturen i det blivande kulturhuset låg i storleksordningen 50 miljoner kronor, lågt räknat.

För mig som styrde då var det viktigt att ha en ekonomi i balans. Välfärden kräver det. Det handlar om att eleverna i skolan ska få rätt förutsättningar, nu och i morgon. Det handlar om att vi har tillräckliga resurser för att trygga äldreomsorgen. Det handlar om att värna de sårbaraste människorna i Örebro, att ge välfärd till de som verkligen behöver det.

Mitt minne var i alla fall så långt att det sträckte sig till mitten av 1990-talet då socialdemokraterna tvingades att sälja kommunens guldkalv, Örebro energi, för att betala av på de lån som riskerade att tränga ut välfärden för örebroarna.

Men den nuvarande kommunledningen har inte det minnet. Jag har i en tidigare blogg visat på låneskuldens ökning med hittills fattade beslut. Men nu blir listan allt längre:
Sundinhallen i Vivalla  150 miljoner
Kulturhuset                   750 miljoner (?)
Vindkraft                       600 miljoner
Flygplats                       200 miljoner
Västerbolaget                200 miljoner (?)

Summa                        1900 miljoner, eller 1,9 miljarder, eller 1.900.000.000 kronor eller enkronor som staplas från Örebro till Milano...

Och då finns, som ni ser, inga investeringar i välfärd med. Och löfteslistan kan göras längre...

Tillsammans med nuvarande satsningar innebär det risker för en ökad låneskuld på upp emot 4,5 miljarder kronor. Av dessa ska kommunen direkt finansiera 2,6 miljarder. Det innebär ökade kostnader varje år på 250 - 300 miljoner kronor med dagens ränteläge.

Och de underliggande fakta 2012 är att kommunens verksamheter går mer än 50 miljoner kronor back. Det är kraftiga besparingsförslag i skolan. Äldreomsorgen går på knäna. Funktionshindrade ställs i kö.

Och vad händer om riksbanken har rätt och räntan fördubblas de kommande åren?

Jag påstår rent frankt att ingen i den nuvarande kommunledningen har någon som helst ekonomisk kompetens som behövs för att leda en kommun. Jag gör det efter att ha talat med tjänstemän på flera olika nivåer, som beskriver sina kontakter med kommunledningen om ekonomi som att tala med en vägg. Det finns inget intresse. Det är inte ekonomin som styr. Politiken har frigjort sig från världen och surfar fritt i det röda, där pengar och resurser flödar ur ett ymnighetshorn.

Det finns ett problem som är större än de flesta i det som nu sker. Socialdemokraterna och deras stödpartier kan ända fram till september 2014 sätta igång ett antal kostsamma projekt som är svåra eller omöjliga att avsluta. De sätter sprätt på pengarna, men någon annan får ta ansvaret när räkningen ska betalas.

Ibland funderar jag på om Baastad & Co egentligen redan nu planerar för en valförlust. För vem vill ta ansvar för en kommun där räntorna på lånen tränger ut elevernas rätt till kunskaper, de gamlas rätt till trygghet och de funktionshindrades rätt till ett fullvärdigt liv?

Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt

Sämre än Sundsvall (inte bara i fotboll)

Idag har jag varit i Sundsvall för att "inviga deras" LOV-arbete. Den 1 oktober 2012 kör man igång bland annat hemtjänsten som en LOV-verksamhet.

LOV-en är en intressant lagstiftning. Mycket enkelt kan man säga att den handlar om att flytta makten, från politikerna till den enskilda äldre, till den enskilda funktionshindrade, till den i behov av social service. Politikernas roll blir att finansiera den tjänst som ska utföras, att skapa ett regelverk kring det, men att sedan låta individen bestämma.

Det finns partier som är emot LOVen. Partier som menar att besluten kring framförallt äldre människors vardag fattas bäst av politiker. Vänsterpartiet är den tydligaste motståndaren. Socialdemokraterna är, som så ofta numera, både mot och för.

I Örebro är det uppenbart att det finns ett starkt politiskt motstånd mot mer valfrihet för fler människor. Socialdemokraterna går i armkrok med Vänsterpartiet. Även om Lena Baastad i kommunfullmäktigedebatten förra veckan sade att hon var för vinster i välfärden (bara de gick att kombinera med kvalitet (som om det vore något problem...)) så kör hon frågan om valfrihet för fler i långbänk. Men hon är tyvärr inte ensam i sin tveksamhet och sin seghet.

När Folkpartiet ledde Örebro kommun var frågan om mer valfrihet uppe för avgörande flera gånger. Vi liberaler ville ha tydligare aktion från kommunens sida. Men såväl Rasmus Persson som Lennart Bondeson tvekade. Deras politik inom valfrihetsområdet har legat närmare Örebros socialdemokrater än liberalerna och deras egna partikamrater nationellt. Så trots idogt liberalt arbete, hann vi inte genomföra det vi menade var självklart, att ge äldre människor ökad makt över sina liv.

Och så står vi där vi står idag. Baastad kanske lovade att LOVen skulle vara genomförd på något område före 2015. Men vilket område, när och hur, återstår att se. Det är illa.

Svensk äldrepolitik har under lång tid karaktäriserats av en socialdemokratiskt präglad kollektivism. Människor som har uppnått en viss ålder (pensionsåldern) har gått från att vara medskapande medborgare till att vara passiva pensionsmottagare. Hela det politiska systemet har handlat om att skapa en passiviserad samhällsklass, de äldre, som tacksamt ska ta emot såväl pension som den service det kommunala vill bistå med.

Men de senaste åren har mycket skett. Framförallt beror det på att äldre människor numera vägrar att se sig som passiva pensionsmottagare. Man är inte gammal och passiv bara för att man fyllt 65 eller 67. Man är inte automatiskt gammal ens när man fyllt 75, 80 eller 85. Åldern sitter numera allt mindre i antalet levda år, utan i hur man mår och känner sig. Allt fler vill jobba efter folkpensionsåldern. Allt fler är aktiva allt längre. Allt fler vill bestämma över sitt liv även när man är gammal och skröplig.

För oss liberaler är den utvecklingen självklar och bra. Vårt politiska uppdrag handlar om att ge fler människor makt över sina egna liv. Vårt politiska uppdrag handlar om att låta politiken hantera det politiken ska göra, men inte mer. Politiken ska aldrig ta över det enskilda ansvaret. Människor, oavsett ålder, växer med ansvar. Ansvarstagande är självklart en plikt, ett krav, men det är också det som gör livet meningsfullt för fler.

När Alliansregeringen, med kristdemokraterna som ansvariga, gett fler äldre människor ökade möjligheter att bestämma över sina liv, borde det vara självklart att också äldre örebroare fick den möjligheten. Varför ska vi som politiker bestämma över sådant vi inte behöver?

När samma partier som bildade koalition Örebro efter valet 2010 tog över makten i Sundsvall, var ett av de första besluten att genomföra LOV-en, att ge fler äldre möjlighet att bestämma mer över sina egna liv. Idag, den 1 oktober 2012, startar hela processen. Det är spännande och bra. Och det har varit intressant att få lyssna till de tjänstemän som lett processen. Hur positivt de äldre (kunderna som man helt riktigt säger i Sundsvall) mött förändringen. Hur positivt det har förändrat den kommunala organistionen. Och hur spännande medarbetare och fack tycker att det är.

Men i Örebro är det långbänken som gäller. Det finns fortfarande en gemensam syn hos de som sitter på bänken, Baastad, Bondeson och Persson, att politiker vet bättre om vilken vardag äldre människor vill ha, än de äldre själva.

Ibland är tyvärr Örebro sämre än Sundsvall. Och inte bara i fotboll...

Visst är det tydligt att Örebro behöver en liberalare ledning.