Jackelén, Bondeson, relativism och behovet av en fri kyrka

Jag läser kommunalrådet Lennart Bondesons debattartikel i Nerikes Allehanda. Bondeson är en fin politiker. Han vill alla väl. Och han berättar det gärna. Om hur viktigt det är att bekämpa "medmänsklighetens klimatkris".

Samtidigt är han ledare i en kommun som sparar på skolan så att inte ens eleverna med särskilda behov får sina behov uppfyllda.
Inom socialtjänstområdet är Örebro kommun en av de kommuner i landet som haft längst kö till boenden för äldre. Äldre människor tvingas lida i onödan och besparingarna fortsätter.
Socialtjänsten går på knäna av besparingarna, vilket innebär att det arbete som borde göras för nyanlända flyktingar inte blir av.

Listan kan göras längre. På område efter område rustas välfärden ner i Örebro. Men det ansvaret tar vare sig Bondeson eller någon annan av hans kommunledningskollegor. Istället skriver de artiklar med fina ord. Det är lite som med Fi i Stockholm, som Ivar Arpi skriver om  i SvD. Det är de fina orden som räknas i dagens politik. Inte vad man gör i praktisk politik.

Lennart Bondeson är vilse i en relativiserad politik. Ytan räknas. Djupen saknas. Medialt genomslag är bra. Ansvarstagande är problematiskt eftersom det kan störa bilden av de fina människorna med de goda orden. Mål och medel hänger inte ihop, om det ens finns något mål att sträva mot.

Debatten i NA lär inte bli stor efter Bondesons artikel. Gissar att få läser den. Större blev debatten efter prästernas DN-debattare som jag tidigare skrev om här på bloggen. En artikel som jag läste som att Svenska Kyrkan nu offentligt lämnar kristenheten för något löst gudligt. Efterdyningarna har inte skingrat den oron. Domkapitlet har i princip tagit prästerna i försvar. Och när ärkebiskopen såväl på samma debattsida som på sin egen facebooksida försöker klargöra kyrkans ställning blir det inte mindre soppigt.

Det är många fina ord. Men vad är Svenska Kyrkans mål och vilka medel har man för att ta sig dit?

Och varför ska man bry sig?

Jag talade med en granne häromdagen. Om mitt tidigare politiska liv och varför jag har så svårt med framförallt den lokala politiken nuförtiden. Om att den mest har blivit ett spel för galleriet, om politiker som vare sig kan eller vill befatta sig med reell styrning och ledning utan som lever ett liv bortom vardagsverkligheten i egenkonstruerade kommunikationsstrategivärldar.

Och hon sa ungefär så här: "Ja - men så där tycker väl alla att det är. Men vem bryr sig?"

Jag har tidigare trott att den svenska varianten av demokrati skulle få pyspunka in i historien. Att antalet människor som var villiga att vara politiker långsamt skulle minska för att någon gång upphöra. Att människors intresse att rösta långsamt skulle minska för att alla skulle inse tomheten i systemet. Att systemet därefter skulle ersättas med något annat, förhoppningsvis men inte säkert byggt på en stabil demokratisk grund.

Men kanske är det inte så. Kanske går vi mot undergången med flaggan i topp. Kanske inser folk att den moderna politiken bara är ett spel. Men, wtf, vem bryr sig? Jag röstar ändå på den som får flest likes och hoppas det funkar...

Och kyrkan ser det och kopierar. Ansvarstagande, också för de svåra ställena i tron (det finns rätt många, tro mig - till exempel kring vad "kärlek" egentligen är), är ju bara jobbigt. Det kan ju försämra den mediala bilden av en kyrka som ligger rätt i tiden. Varför sticka ut, ta konflikter som inte är mainstreamade, vara konservativa i en modernistisk värld? Bättre att skriva många fina ord, och hoppas att människorna inte tittar bakom, under, går på djupet...

Allt är ju ändå relativt.

Jag förstår dem som tycker att diskussionen kring Svenska kyrkans eventuella samhörighet med kristendomen är en pseudodebatt. För vem bryr sig. Annat än dem som skriver svar, som ett av de bästa här. Men tänker man efter lite mer så inser de flesta att det finns skäl att fundera. En del ledarskribenter har gjort det. På såväl SvD som GP har man funderat mer. Och kommit till andra resultat.

Det finns skäl att oroa sig för den utveckling som sker inom kyrkligheten i allmänhet och Svenska Kyrkan i synnerhet. Den kompetens som finns eller funnits kring behovet av dogmer, etik och moral inom många av livets områden, har tjänat samhället väl. Den bas som byggts av tänkare som haft sin huvudsakliga inriktning mot religionen och religionens uttolkning har skapat ett korrektiv som människa, stat och samhälle haft att förhålla sig till. Spänningsfältet mellan religiösa dogmer och samhällets inriktning skapar i bästa fall ett positivt klimat för samhällsutveckling för den enskilda individens behov men på de gemensamma behovens grund.

Nu är den största kyrkan i Sverige på väg att lämna såväl tro som dogmer. Och vad återstår då? Fina ord. Om inte tron finns där, saknas skäl att hålla kvar vid dogmerna. Och om inte dogmerna finns där, vad ska då kyrkan lära ut? Att säga åt andra att vara goda och att göra gott, utan att ge vägledning om vad det kan innebära, och att det faktiskt också kan innebära personliga uppoffringar.

Svenska Kyrkans kris blir konkret när man läser Bondesons artikel. Det är så många fina ord. Men det är så totalt innehållslöst. Och det hänger inte ihop med den verklighet människor upplever.

Men kanske bryr sig inte Bondesons väljare i kyrkan om det. De inser spelet, men tycker ändå att det känns bättre att rösta på någon som säger de rätta orden. För det är ju precis som i kyrkan...

Den hemlösa värdekonservatismen och SD

Del två i min analys av det rådande opinionsläget kommer här. I går en blogg om att SD skickligt rider på den populistiska trenden i politiken, där yta och kampanj ersätter ideologi och genomtänkta svar. Och det ansvar som alla, partier, media och allmänhet har för den situation som gör det möjligt för populistiska partier och politiker att nå framgång.

Idag en blogg om värdekonservatismens förlorade plats i svensk politik. Och om SD som det enda alternativet.

För den som följer trenderna var det ingen överraskning. För den som har örat mot marken var förvåningen än mindre. SDs fortsatta uppgång är den enda signifikanta positiva trenden inom svensk politik.

Analyserna av skälen för densamma varierar. Efter bland annat SOM-institutets valundersökning, där invandrarfrågan var den som dominerade SDs framgångar, saknas offentliga data om varför uppgången fortsatt. Sannolikheten att de invandringsrelaterade frågorna, migration, integration, tiggeri, våld och utanförskap, är de huvudsakliga skälen är stor.

Men frågan kvarstår: Är de orsak eller konsekvens?

Analyserna av väljarströmmarna och de invandringsrelaterade orsakerna till dessa kommer sannolikt att belysas av många. Jag skulle i detta läge dock vilja bredda diskussionen, och sätta in även invandringsfrågan i ett mer traditionellt politiskt spänningsfält.

Under 2015 har flera debattörer uppmärksammat en ny skiljelinje i politiken. De höger-vänsterkonflikter som har sin grund i synen på samhällsekonomisk politik skapar numera inte det spänningsfält som är nödvändigt för en levande demokrati. Politiken blir allt mer en fråga om administration av ett accepterat system; amorteringskravens stränghet, hur bromsen i pensionssystemet ska vara utformad eller hur mycket av välfärdsarbetet privata aktörer ska få utföra.

Samtidigt ser vi hur den välfärd vi tagit för given krackelerar. Äldre personer nekas värdiga boenden. Sjuksköterskebristen stänger vårdavdelningar. Skolan förmår inte ge alla barn den bildning de har rätt till. Utanförskapet ökar. Bilar brinner i städernas förorter.

Och tiggarna blir en övertydlig bild av ett land som inte längre förmår vara det land vi önskade att det skulle vara.

Inget av de traditionella partierna har förmått skapa en relevant bild av en alternativ politik som skulle råda bot på detta. Det finns vare sig mål, medel eller verktyg. Vilket samhälle vill regeringen skapa? Någon som vet? Den gamla Alliansen står lika svarslös. Bilden av ett framtida bättre Sverige, med såväl fungerande välfärd som ankommande tåg, är höljd i dimma.

Tidigare har den ekonomiska politiken kompletterats av en skiljelinje mellan radikalitet och konservatism. Denna skiljelinje har inte bara gått mellan partier, utan även inom. I exempelvis Folkpartiet har den radikala stadsliberalismen konfronterats med det värdekonservativa frisinnet. Samsynen om de ekonomiska frågorna har varit stor. Men grunden för denna samsyn har byggts från olika håll. Denna dualism har inte enbart varit förbehållen Sveriges liberala parti.

Under de senaste årtiondena har denna skiljelinje suddats ut. Värdekonservatismen är utraderad från svensk politik. Inte minst inom familjepolitiken blir detta övertydligt. Den som idag vågar ifrågasätta någon av de rättigheter som HBTQ-talespersoner driver, blir marginaliserad. Normkritik har blivit den enda acceptabla normen. Synen på kön och könstillhörighet får i vissa fall rent pseudoreligiösa drag - partierna blir den nya kyrkan.

Skiljelinjerna mellan de traditionella partierna är knappt spårbara. Vänster/högerdimensionen är utraderad. Värdekonservatismen är arkiverad. Frågan är om detta också speglar väljarkåren?

Den tidigare pressekreteraren till KD-ledaren Göran Hägglund, Johan Ingerö, skrev i ett blogginlägg på Dick Erixons blogg i våras: ”Efter ett decennium av teknokratisk debatt i de etablerade medierna, och ilsken kulturkamp i undervegetationen, kommer storpolitiken snart att tvingas börja förhålla sig till de moraliska aspekterna av ekonomi, arbetsmarknad, socialförsäkringar och integration.”

Analysen var enkel: När marknadsliberalismen vunnit och spänningsfältet mellan socialism och liberalism upphört, kommer nya spänningsfält att uppstå.

Sannolikheten att detta spänningsfält har en etisk och moralisk prägel är då uppenbar. Behovet av en motkraft till de normkritiska modernisterna blir lika uppenbar. Men var finns den?

För mig som frisinnad är värdekonservatismen, framförallt inom familjepolitiken, en av grunderna för min marknadsliberalism. De värderingar som kopplas ihop med familjen; synen på barnens rätt och rättigheter, visionen om äktenskapet som ett livslångt förhållande, synen på äldre personers värde och värdighet och så vidare, bygger en stabil grund också för en liberal ekonomisk politik. Men:

• Om barn blir en vuxenrättighet, en handelsvara, riskeras människovärdet.
• Om äktenskapet blir en kortsiktig ego-tripp, riskerar vi att samma kortsiktiga egenintresse styr även resten av samhället.
• Om äldre och åldrande enbart ses som en belastning, en utgift, tappas solidariteten.

Och: Förmår vi inte ens skapa en vision om bestående värderingar i de mest personliga relationerna, hur ska då samhället i övrigt hänga ihop?

I dagens Folkparti finns liten förståelse för dessa tankar. Förståelsen är inte större i något annat av de traditionella partierna. Den värdekonservatism som Ingerö pekar på vara framtidens politiska spänningsfält, är hemlös.

Med ett undantag.

Det finns en risk att den politiska och mediala eliten är så liten, och så samsynt, att man inte förnimmer dessa strömningar. Istället för att lyssna, väljer man att fortsätta ett idogt käbblande om identitetspolitik, normkritik och genustillhörighet som om det vore lösningen på människans alla frågor. Politiken i övrigt blir ett grått administrerande av rådande system.

Sverigedemokraterna är idag det enda parti som har en värdekonservativ agenda. Och de är det enda parti som förmår skapa en bild av ett alternativt samhälle. Vi må tycka att värdekonservatismen är fel väg att vandra, men den som hävdar det måste redovisa ett bättre alternativ.

Och vi må tycka att deras konservativa bild av lyckans Sverige är falsk. Men förmår vi inte skapa en annan bild av ett bättre land, kommer deras bild att vara den enda. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre politik för de äldre, om inte de konkreta förslagen hänger ihop med en trovärdig bild av både dagens och morgondagens verklighet. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre migrationspolitik, en starkare bostadspolitik, en säkrare trygghetspolitik om inte dagens verklighet och förslagen för morgondagens visioner hänger samman.

Än har insikten om denna nya skiljelinje i svensk politik inte blivit allmänt accepterad av företrädare för de sju traditionella partierna. Än är svensk värdekonservatism hemlös, med ett undantag.

I flera av de samtal jag fört den senaste tiden har en annan bild av opinionssvängningarna framtonat. En bild av en hemlös värdekonservatism som söker sin plats. Möjligtvis är det så att allt fler väljer att sympatisera med SD trots, och inte tack vare, deras invandrarpolitiska linje.

(När denna blogg skrivits blev jag uppmärksammad på denna artikel. Den är delvis som en bekräftelse på de tankar jag ovan beskrivit)

Som man bäDdar...

Jag kommer att redovisa två kommentarer till den senaste opinionsmätningen. En i kväll och en i morgon. De har båda en något annorlunda approach än de traditionella kommentarerna. Morgondagens blogg kommer att handla om den hemlösa värdekonservatismen. Kvällens om opportunism.

Jag kan inte släppa det. Receptet på hur man vinner ett val. Beskrivet av det nuvarande kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin, efter omvalet i Örebro i maj 2011. Socialdemokraterna vann klart. Nästan hälften av de som gick och röstade, gjorde det på sossarna. Och Sundin kunde inte bärga sig utan berättade i Dagens Samhälle om hur man vann ett val.

Det räcker med fem punkter. Om något som kallas väljardialog. Inte något om vilken politik man vill föra. Inte något om ideologisk hemvist, om sakfrågor eller om vad man vill med Örebro. Utan om kampanj. Det var ytan, inte innehållet, som vann valet. (Det fanns en del annat också som kan förklara valvinsten - men det kanske vi kan ta en annan gång)

Sossarnas framgångsrecept i Örebro var tyvärr inte ens kulmen, utan ett steg i en utveckling som pågått länge. En utveckling som inte enbart är svensk, utan som handlar om hur politik formas i västvärldens mogna demokratier.

Förenklat kan man säga att USA är förebilden, med presidentvalskampanjernas noga strukturerade och strategiska kampanjande. Med förödande negativa kampanjer mot motståndaren, med en annan avsändare än presidentkandidaten som inte får befläckas. Och med kandidater som försöker sola sig i glansen av goda resultat, trevliga möten och stora löften.

Men alla vi som varit med i svensk politik ett tag har sett samma utveckling i Sverige. Politik har blivit allt mer kampanj och allt mindre ideologi. Kampanjen har blivit allt mer glättig yta och allt mindre sammanhängande sakpolitik. Det är det mediala genomslaget som spelar roll. Hur du når dit är en annan femma.

Trots allt har de traditionella partierna i Sverige klarat av att hålla sig inom en ram av samförstånd. Det har funnits en hyfsad samsyn kring ekonomiska fundamenta (även om Vänsterpartiet haft pengar till allt). Det har funnits en hyfsad samsyn även kring andra större frågekomplex, som skatter, välfärdssystemens utformning, bostadspolitiken, migrationen och så vidare. Kampen har förts med någorlunda samma vapen, och med någorlunda samma regler.

Men den som följt politikens utveckling de senaste 30 åren kan ändå konstatera att det är en milsvid skillnad på 1980-talets politik och 2010-talets. Nu opinionsundersöks, följs kandidater med Retriever och analyseras olika kampanjmetoders framgångsfaktorer. Vi reser till länder där man är ännu bättre på att kampanja. Och vi tror att framgången för olika politiker i olika kommuner beror på att man hittat rätt anslag i kampanjen. Precis som sossarna trodde efter extravalet i Örebro 2011.

Men mitt i allt detta förändras politiken, och politikerna. Politiken har blivit allt mer av ett spel. Och de kvarvarande politikerna är allt oftare sådana som fascineras av detta spel. Politik handlar om att vinna ett val, inte om att leda ett land.

Och så hade det kunnat fortsätta. En långsam rutschkana ut mot en politisk vardag där politik inte längre handlade om ideologi, om styrning och ledning, utan om kampanj, kampanjmetoder och mediala genomslag. Och så hade demokratin långsamt upplöst sig själv i ett hav av kampanjande populister.

Men så kom SD. Och satte allt på ända.

För plötsligt fanns ett parti som inte alls accepterade de ramar och den samsyn som de övriga sju begränsades av. Här fanns plötsligt ett parti som tog populismen till nya höjder. Och som gjorde det skickligt.

Allt var invandringens fel. Allt kunde finansieras av mindre invandring. Fanns något samhällsproblem - hantera det med att minska invandringen.

Sverigedemokraterna var inte bara främlingsfientliga. De var också populistiska på ett sätt som Sverige bara hade upplevt parentetiskt tidigare. Och de var också mer strukturerade, mer strategiska och skickligare i sin populism än något parti tidigare varit.

Hur skulle nu de andra partierna möta detta? Skulle något våga gå utanför de ramar de tidigare gemensamt hållit sig inom?

Svaret på den frågan är, hittills, nej.  Sju har stått på sin egen spelplan och skrikit mot ett åttonde och hävdat att det inte följer reglerna. Problemet är bara att det partiet spelar på en egen spelplan, med egna regler och med en egen, allt mer ökande publik.

Hur kunde det gå så illa? I Sverige av alla länder? Svaret är inte enkelt. Men de övriga partierna har delvis sig själva att skylla. Genom ett allt mer opportunistiskt, populistiskt och förytligat sätt att ersätta politik med kampanj, har man skapat en grogrund för det nuvarande skeendet.

Hade man kunnat göra annorlunda? Sannolikheten är minimal. Samma skeenden finns i nästan alla västländer. Samma utveckling. Och partierna är inte ensamt skyldiga. Det finns en ömsesidighet mellan partier, media och allmänhet i hur politiken utvecklats. Samhällets förändring, från djup och långsamhet till yta och snabbhet, begränsar sig inte till politik.

Men det är en pusselbit i förståelsen för vad som hänt, och vad som krävs för att vrida färdriktningen åt ett annat håll.

2014 var det val i Örebro igen. Sossarna gick till val på samma sätt som förut. Samma fem punkter. Samma ytliga kampanj, utan vare sig politik, ideologi eller visioner om vad man ville med kommunen.

Hur det gick?

Socialdemokraterna tappade 12 %. Det blev ingen ny artikel i Dagens Samhälle.

PastorJanssonkyrkan

Idag står det en intressant artikel att läsa på DN-debatt. Ett antal präster från Domkyrkoförsamlingen i Stockholm berättar att de inte längre är kristna, utan tillhör någon form av ny global kyrka som tror på det allmänna goda, eventuellt kallat gud. Men knappast Jesus. Däremot mer sannolikt Allah, Jahve, Oden eller något annat av de olika namn som enligt prästerna är lika goda vägar till denne eventuella gudomen.

Och jag häpnar. Eller - det gör jag ju inte. För vägen från kristendomen till vad det nu är Svenska kyrkan är på väg emot är sedan flera år beträdd. Inte hos alla. Inte överallt. Men den generella vägen Svenska kyrkan vandrar är bort från den kristna gemenskapen.

När prästerna idag skriver i DN, väljer de att bortse från rätt stora och viktiga bibelord. Som när Jesus säger "Jag är vägen, sanningen och livet." Inte "en av vägarna, en av sanningarna, ett av liven". Det finns en unicitet i Jesus som nu väljs bort.

Och ordet om att "gå ut och göra alla människor till lärjungar" - vad handlar det om för prosten och prästerna? Lärjungar till vem? Och för vad?

Svenska kyrkans förändring är inte förvånansvärd. Den är sannolikt mer en naturlig följd av en kyrka som följer med samhället. Normativa "sanningar" har ifrågasatts och omprövats. Etiska riktlinjer har bytts. Trons kanter har suddats ut och mjukats upp.

Ofta handlar det om en god vilja. Om att vilja respektera andra människor. Hela kyrkans HBTQ-arbete verkar bygga på insikten om allt det onda kyrkan gjort mot homosexuella genom århundradena. Och för att gottgöra det, valde kyrkan att omtolka sin trosuppfattning, sina normer och sin etik.

Och nu är det dags för nästa steg. Kristenheten har gjort mycket ont mot andra religioner. Den förföljelse som idag mest drabbar kristna, var förr något som kristna stod för. Därför, i respekt för andra religioner, suddas de kristna särdragen ut. Det viktiga är ju ändå gud, att göra gott och acceptera kärleken.

Men vad är gud?
Vad är att göra gott?
Vad är kärlek?

De frågorna har funnit ett svar i det som vi kallar kristendom. Inte alltid enkla svar. Inte alltid i linje med vad samhället tycker. Men de har burit och funkat rätt bra och förmått vara en bas för ett samhälle som utvecklats.

Det finns en annan sida av respekt också. Det handlar om att stå fast vid det man tror på, vara tydlig i vad det innebär. Men inte sätta sig på någon annan på grund av det. Jag kan respektera varenda HBTQ-människa, utan att dela deras syn på vare sig familjebildning eller på genustillhörighet. Jag kan respektera varenda muslim, buddist, asatroende, utan att vilja vare sig dela deras religionstillhörighet, gudssyn eller dogmer.

Det finns en stor sannolikhet att den väg Svenska Kyrkan vandrar leder ut i ett pastor Janssonskt moras. En kyrka som inte tycker något annat än vad samhället redan gör, men möjligtvis på ett lite finare sätt. Lite godare. Lite mer kärlek. Lite mer gudligt.

Men det är knappast det som vare sig kyrkan eller samhället behöver. Även vårt sekulära samhälle är byggt på ett antal dogmer som har sitt ursprung i de judisk-kristna förebilderna. Förnekar vi detta förnekar vi också basen för det samhälle vi byggt, utan att ersätta det med något annat än ett grundlöst flum. Samhället behöver en kyrka som står upp för sina egna värden, ibland i strid mot de förhärskande samhällstrenderna. Det finns ett värde, även för samhället, i att kyrkan värnar både sin tro och sina 2000-åriga traditioner och dogmer.

Men idag är det inte så. Och ett tecken på hur märkligt det kan vara är väl att det i en motion till kyrkomötet (av en folkpartist) nu krävs att alla präster ska tvingas viga samkönade par, samtidigt som några präster i en av de mest framträdande församlingarna på DN-debatt kan tillåtas berätta att de nu valt att lämna kristenheten, men ändå vill behålla såväl titel som yrke och församling...

Ojnareskogen och strandskydd

Det verkar som om Ojnareskogen nu räddas. Det är bra. Lika mycket som det är en vinst för Miljöpartiet, är det en förlust för de betongpartister inom såväl socialdemokratin som inom borgerligheten som ser varje beslut om skydd för värdefull natur som en förlust för jobb, tillväxt och välfärd.

Ojnare är speciellt. Det är märkligt att frågan ens kommit så här långt. Insikten om Gotlands speciella förutsättningar borde satt stopp för kalkbrytningsprojektet för länge sedan. De eventuella vinsterna äts snabbt upp av de mer sannolika förlusterna. Och medan jobben i kalkbrottet är tillfälliga, är jobben inom turism och besöksindustrin oändliga.

Ojnare riskerade att bli SVMP-regeringens svar på den förra borgerliga regeringens beslut om Öresundsbron. En högprofilerad fråga där ett av regeringspartierna knappast kunde vika sig. Löfven hade två alternativ: Regeringskris eller naturvård. Och nu verkar det som han valde rätt.

Men runt om i landet pågår ett antal andra strider, som knappast får någon uppmärksamhet men som sannolikt är än viktigare för svensk naturvårdsframtid. Skogens roll som virkesåker är en. Det finns nu förslag att korta omloppstiderna än mer så skogen aldrig kommer att nå vuxen ålder – termen ”skog” kommer inte längre att vara synonymt med trädbevuxna områden. Bärskogen, svampskogen, skogen med djur och naturupplevelser blir undantaget. Kalhyggen och ungträdsplantager norm.

Jordbrukets roll som matindustriellt komplex speglas mycket i synen på mjölkproduktion. Sämre djurskydd, mindre bete, mer GMO ska kompensera för att utländska jordbrukare har lägre krav. Diskussionen om varför det kan vara en konkurrensfördel med högre krav, och om bondens roll som naturvårdare och landskapsägare lyser med sin frånvaro. Kommer framtiden än mer att vara enorma ensartade landskap, med en gröda, en såperiod, en skördetid? Finns plats för människor och djur?

Men just nu är det en tredje fråga som är på tapeten. Strandskyddet. Från både höger och vänster kommer krav på att minska strandskyddet. Ibland verkar det som om det bara är detta skydd som gör att avfolkningen pågår. Krav ska sänkas. Hus ska byggas.

Och så räknar man. Antal sjöar. Mil stränder.

Och varje gång kommer man fram till att det finns stränder i övernog. Gud slösade på sjöar när han skapade Sverige.

Problemet är att natur aldrig låter sig inrymmas i en matematisk kalkyl. Hur många mil av stränderna som finns är myrar, sumpmarker, vassbälten? Hur många sjöar kan bebadas av den allmänhet som också är en del av det strandskyddet värnar? Hur ska avfolkningsbygden konkurrera när stränderna privatiserats, och badplatserna stängts?

Och var kommer naturen in? Det fanns ett skäl redan på 1950-talet då liberaler drev frågan om strandskydd som en av de första naturvårdsfrågorna. Skälet är lika gångbart nu som då. En sjö, älv eller å som öppnats för exploatering, denna må vara hur liten som helst, förändras. Och eftersom människan och djuren dras till ungefär samma typ av sjöar, spelar det roll. Kan smålommen häcka i en sjö med stugor runt om? Kan fiskgjusen? Vilka arter är det OK att offra för att släppa ytterligare en strand, en sjö, en älv?

Och när den sista vackra sjön är bebyggd i avfolkningsorten, vad finns då att locka med?

Vi har alltid ett antal val att göra. Det gäller också naturvården. Antingen tror vi att framtiden finns i en exploaterad natur, där människans och ekonomins kortsiktiga behov får styra. Artskydd och skönhet blir i den kalkylen enbart minusposter.

Jag tror inte på den vägen.

Alternativet är att bruka de värden som finns i en skyddad natur, och göra långsiktiga vinningar. För naturen. Men även för människan och faktiskt också för ekonomin. Det finns ett värde i en skyddad art som sträcker sig utanför årsbokslutets periodiseringar. Det finns värden i skönhet som knappast kan överskattas. Det finns värden i tillgänglighet som går utanför de värden privatiserade strandnära tomter kan innebära. Men man måste välja väg. Både som stat och som kommun.

En gång slogs jag för bevarat strandskydd vid en liten badplats vid Siljan - och vann!

Visst finns det regler i strandskyddet som är märkliga, som synen på vad som är strand i stadsområden. Men det finns minst lika många avsteg från strandskyddet, som byggen i naturskyddade områden eller i områden som är överexploaterade. Och för den som ropar att bara ett försvagat strandskydd skulle göra att flyttströmmarna ändrades återstår rätt många frågor att besvara.

Kvartalskapitalism fungerar sällsynt dåligt på naturvårdens område. Inte ens decenniekapitalismen är brukbar. Generationskapitalismen däremot kan fungera. Men då gäller det att finna rätt ingångsvärden i vad en räddad art, värnad strand eller skyddad älv verkligen är värda.

Föreningslivets förestående död

Jag sitter på min altan och skriver. Den sommarsol som lyste med sin frånvaro hela juli tar igen det med råge i augusti. Det är bra. Men inte som det borde. Tornseglarna svirrar fortfarande i luften. Men hos oss blev det ingen häckning i år. Ladusvalorna har just börjat på sin andra kull. I fjol var de redan inne på sin tredje så här dags. Det är bra. Men inte som det borde.

Jag kommer att tänka på det när jag läser DNs intressanta reportage om föreningslivets kris. Om det civilsamhälle som en gång var med och byggde Sverige som nu rämnar. Vilka orsaker det kan ha. Och vilka följder det kan få.

Temat är inte nytt. De traditionella föreningarna har haft det jobbigt under en längre tid. Ser man till Sveriges största rörelse - idrottsrörelsen - så minskar de flesta förbunden. Till och med det absolut största, fotbollen, har haft vikande siffror bland aktiva. Än värre är det på förtroendevaldasidan. Vem vill vara sekreterare, kassör eller medlemsansvarig idag?

Denna trend är inte ny. Men den har accentuerats. Professor Erik Amnå har studerat frågan. Likaså professor Lars Trägårdh, bland annat här i Forskning och Framsteg. Och så långt jag kan begripa så är denna trend en långsiktig förändring av hur vi svenskar förhåller oss såväl till oss själva och våra behov och önskningar som till andra människor och till samhället i stort.

Borta är intresset för det långsiktiga engagemanget. Borta är den solidaritet med andras väl och ve som en gång fick människor från en samhällsklass, en gruppering, att engagera sig i andras utveckling. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen - det moderna Sveriges fyra pelare - alla var de bärare av ett ideal, en vision om ett bättre samhälle för alla.

Du blev inte nykterist för att må bättre själv, du blev det för att hjälpa din granne att sluta supa.
Du engagerade dig inte i arbetarrörelsen för att få upp din egen lön, du gjorde det för att alla arbetare skulle få det bättre.
Du slet inte i rösträttsrörelsen för att värna din egen rösträtt, du gjorde det för att även andra skulle få den förmån du redan hade.
Ditt engagemang i frikyrkan stannade inte vid din personliga frälsning, du blev en del av en rörelse som satte socialt arbete - hemma och runt om i världen - i fokus.

Till dessa fyra pelare kan fogas en annan, med en speciell status: Bildningsrörelsen. Bildningen är central också för det civila samhället. Men bildningen är också en del av statens ansvar. Det finns både en civil sida av bildningen; från de gamla klostrens och kyrkans arbete till dagens folkhögskolor, liksom en statlig, byggd på grundskolans utlärningsmonopol.

Det var det civila samhället som en gång lyfte Sverige från att vara ett fattigt land med en enorm utvandring, till ett av världens rikaste länder. Det arbete Robert Putnam gjorde i Italien hade lika gärna kunnat vara en tidsstudie i Sverige. Från 1800-talets vertikala samhälle, till 1900-talets horizontella.

Men nu ifrågasätts detta. Och följderna kan bli enorma.

Jag har jobbat ideellt i tre av de fyra folkrörelsegiganterna. Frikyrkan, idrottsrörelsen och politiken. Och jag tänkte åter kort lyfta politikens speciella utmaningar och problem.

Redan i början av 2000-talet gick det att dra fram utvecklingskurvor för partiernas medlemsutveckling. För Folkpartiets del skulle det innebära att partiets sista medlem lämnade det sista medlemsmötet någon gång på 2020-talet. Och de andra partierna följde efter. Men långt innan dess skulle medlemstappet få allvarliga konsekvenser.

I mina analyser hade jag ett tydligt fel. Jag hävdade att valet 2014 skulle vara det sista valet för den demokrati vi idag känner. Helt enkelt för att det därefter inte skulle finnas tillräckligt många intresserade för de uppdrag som behövde besättas. De många pensionärerna skulle ha blivit för gamla. Men det har inte skett. Demokratin kämpar på. Ytterligare något val, kanske. Men risken för att min profetia var sann, men lite för pessimistisk, är uppenbar.

Runt om i Sverige tunnas demokratin ut. Allt färre vill bli medlemmar, förtroendevalda, politiker. Och partiernas interna liv, med styrelser, kommittéer, arbetsgrupper - lever ett än tuffare liv. Och medan det i den svenska demokratins barndom var samhällets tydliga företrädare som befolkade partierna, blir de idag allt sällsyntare.

Hela denna utveckling får konsekvenser. Partierna blir allt mindre representativa. De som finns i partierna riskerar att bli allt mindre kompetenta i styrning och ledning. Det ideologiska arbetet förtunnas. Och till slut kommer det inte heller i de större kommunerna att finnas människor som är villiga att ta ett politiskt uppdrag. Den utveckling vi ser i småkommunerna idag, där allt fler styrelser, nämnder och andra förtroendeorgan läggs ner, kommer att komma också till storkommunerna.

(Att detta kan vara positivt är en annan fråga. Det handlar mest om att vara proaktiv - att vilja förändra den politiska organisationen för att man har en vision om ett annat, bättre demokratiskt styrsystem. Det handlar inte om att vara reaktiv - att lägga ner en nämnd för att man inser att man inte har någon kompetent ordförandekandidat eller ens tillräckligt många människor för att befolka nämnden...)

Politik är inte enbart, eller ens i huvudsak, något man kan gå in och ut i. Politik är inte en kopia av "Missing People". Demokrati förutsätter långsiktigt engagemang, kompetens, kunnande, och en vilja av att vara en del av något som är större än dig själv.

(En annan parentes... Partiernas utveckling till att i huvudsak vara kampanjorganisationer är ytterligare ett svaghetstecken som riskerar denna utveckling. Men det är en annan fråga som vi kan återkomma till.)

När inte längre partierna förmår att vara representanter för några andra än sig själva, när de förtroendevalda upplevs som obsoleta/inkompetenta/meningslösa, kommer det demokratiska systemet att krackelera.

Och frågan är vad som kommer istället.

Migration: En investering kan också leda till konkurs

Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan den offentliga och den privata sektorn när det gäller investeringar. Sällan har väl kraven på nya, publika investeringar varit högre än idag. Och ofta handlar kraven om att ”man ska utnyttja den historiskt låga räntenivån”.

Men när näringslivets företrädare får frågan vad riksbankens senaste räntesänkning innebär, blir svaret knappast att man nu tänker utnyttja samma låga räntenivå. Istället handlar det om att investeringar istället riskerar att hållas tillbaka. I riskanalysen finns en stor osäkerhet kring framtiden. Sannolikheten för att en låg räntenivå ska behållas, vägs mot såväl korta som längre kassaflöden och investeringens livslängd.

Sådana analyser förekommer sällan inom den offentliga sektorn, och framförallt inte inom kommunal eller landstingskommunal verksamhet. Undantaget infrastruktursektorn handlar den ekonomiska analysen mest om vad kommunen/landstinget kommer att få betala under den kommande treårsperioden. Och få politiker har vare sig kunskap eller intresse för mer djupgående ekonomiska analyser.

Det är självklart att det ska finnas en skillnad i synen på investeringar mellan privat och offentlig sektor. Den offentliga sektorns investeringar; i skolor och förskolor, i sjukhus och bibliotek, har ett annat ”lönsamhetsperspektiv”. Samhällsnyttan, de säkra långsiktiga intäkterna och de lika långa avskrivningsperioderna spelar roll. Men det innebär också en ofta alldeles för stor osäkerhet kring hur det offentliga uppdraget kommer att klaras på sikt. Om stora resurser binds i investeringarnas följder, inte bara räntor, amorteringar och nedskrivningar, utan också drift, underhåll och reinvesteringar, kan kommande välfärdsförändringar att skapa enorma utmaningar. Demografin är en sådan utmaning. Miljö- och klimat en annan.

Denna bristande insikt kring grundläggande ekonomiska spelregler spelar sannolikt också en roll för den diskussion som förs kring migrationens konsekvenser. Är invandring en intäkt eller en kostnad? Är den en investering för framtiden, och i så fall – är den lönsam eller inte?

I ett antal artiklar har jag uttryckt en oro för konsekvenserna för den offentliga sektorns verksamheter, om flyktinginvandringen fortsätter att ligga på lika höga nivåer kommande år som den gjort de senaste. Om Migrationsverkets prognoser stämmer, kommer utmaningarna för skolsystemet, för sjukvården liksom för sociala- och arbetsmarknadsåtgärder att bli enorma.

Mot detta argumenteras i huvudsak längs två linjer. Den första hävdar att vi har ett ansvar att, oavsett konsekvenserna, agera liksom vi hittills gjort. Problemet är att de som företräder denna linje aldrig redovisar dessa konsekvenser av den politik de vill föra. Det blir därmed en omöjlig diskussion att föra.

Den andra linjen handlar mer om invandringens lönsamhet. Sverige tjänar på öppenhet, menar man. Liksom den redovisning Arena Idé redovisat pekar företrädarna på olika parametrar som historiskt visar hur invandring berikat Sverige.

Denna argumentation har fördelen med att den såväl är öppen med sina faktagrunder, liksom öppnar för en seriös diskussion. Men åter riskerar politikernas brister i ekonomi kunskap att sätta käppar i hjulet för diskussionen. Synen på investeringar kan här tjäna som tydliggörande exempel.

Även om invandringen varit och kommer att förbli en långsiktigt lönsam investering måste också de kortsiktiga faktorerna redovisas. För att ett företag ska ha råd med även en långsiktigt lönsam investering, krävs ett positivt kassaflöde, antingen från den nya investeringen, eller mer realistisk - från tidigare gjorda investeringar. Andra intäkter måste balansera utgifterna för investeringen. Klarar inte bolaget det innebär det ekonomiska bekymmer, och risk för konkurs, oavsett investeringens långsiktiga lönsamhet.

Denna risk står inte den offentliga sektorn inför. Men insikten om att även om invandring på sikt kan vara lönsam inte innebär att man kan strunta i de kortsiktiga utgifterna verkar saknas. Få hävdar att invandring är lönsam från dag ett. Tyvärr är det lika få som söker utröna vilka utgifter den offentliga sektorn på kort sikt står inför. Vad kostar alla nya förskolor, skolor och vårdcentraler som krävs om invandringsnivåerna behålls? Hur stora blir utgifterna för nya bostäder och arbetsmarknadsåtgärder? Vilka personalkostnadsökningar är inräknade i budgeten?

Kommuner och landsting kan inte som staten agera finanspolitiskt. De pengar som finns är de som redovisas i resultaträkningen. Om en verksamhet ökar sin kostnadsmassa, innebär det antingen att andra undanträngs, eller att kommunen budgeterar för ett negativt resultat. Men det regelverk som styr kommuner och landsting tillåter inte sådana budgeteringar. Det troliga är därför att kommuner och landsting i så stor utsträckning som möjligt väljer att bortse från de kortsiktiga kostnaderna för flyktingmottagandet i sitt budgetarbete. Därefter uttrycks olika grader av förvåning när budgeten inte håller.

Sverige mår väl av öppenhet. Vår demografi pekar mot att vi behöver ha ett inflöde av nya människor som kan bära upp såväl offentlig som privat sektor. Men den öppenhet vi har gentemot omvärlden måste också visas mot det skattekollektiv som främst på kort sikt ska stå för de ökade utgifter migrationen och dess följdutmaningar innebär.

En större kunskapsbas kring grundläggande företagsekonomi hos de politiker som leder landets kommuner och landsting skulle i det läget vara ovärdelig. Tyvärr går utvecklingen ofta åt motsatt håll. Ekonomisk kunskap och ekonomiskt ansvarstagande överlåts åt tjänstemännen. Som en politisk tjänsteman en gång sade till mig: "Ingen har vunnit ett kommunalval på en ekonomisk fråga!" Den lokala politiken blir istället en tummelplats för kommunikation om de egna visionernas förträfflighet och motståndarens uselhet.

Men därutanför, i förskolan och skolan, i sjukvården och socialtjänsten, fortsätter medarbetarna att arbeta med allt tyngre arbetsuppgifter till allt lägre ersättning. Och politikerna blundar. Istället för att lära och ta ansvar, fortsätter de flesta att hoppas, drömma och tycka att även migrationen, integrationen och utanförskapet ska kunna lösas – av någon annan.

Sommarpredikan

Varje år har jag förmånen att få predika i Betelkyrkan i Örebro, en sommarsöndag. I år blev det på Apostladagen, och min predikan tog sin bas i texten från Paulus brev till Timoteus, 1 kapitlet och verserna 12 till och med 17:

Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.

Den predikan som ni kan läsa här är inte exakt densamma som jag höll i kyrkan. Men grundtemat är detsamma.

---

Visst är det vackert ute. De senaste dagarna har visat oss vårt land från den allra bästa sidan. Vackra morgnar. Varma dagar. Ljumma, ljusa kvällar. Det är som en lisa för själen, en vaccination inför den höst som komma ska, inför vinterns mörker och kyla.

Varje morgon går jag en promenad med hunden. Samma runda varje gång. Eller runda och runda – det är en och en halv kilometer på grusvägen åt ena hållet och sedan samma väg tillbaka. De senaste månaderna har vi haft sällskap. Steglitsor och stenskvättor, lärkor och törnsångare följer oss, sjunger eller varnar för vår närvaro.

Jag driver mitt lilla lantbruk för dem. För fåglarna, fjärilarna och vattenödlorna. För mångfalden i den natur som är oss given. Den mångfald som ständigt hotas, mest av oss människor. Det är också därför det går gamla svenska lantraser hemma på gården. Värmlandsfår och svarthöns är också en del av mångfalden.

Jag är lycklig nog att inte behöva bekymra mig om att allt ska vara lönsamt direkt. Det är därför det går. Men även när inte lönsamheten hänger som ett skynke över glädjen när månadens fakturor måste betalas, är det ett rätt hårt jobb. Varje dag, året om, finns jobb som måste göras. Man kan inte avvakta med foder eller vatten till djuren. Ett stängsel som ligger måste sträckas. Ett sjukt djur måste tas om hand.

Och jag gör det. Oftast med glädje. Men alltid med tron att det jag gör spelar en roll, gör skillnad. Kanske är det mina små hagar som får blåvingen att fladdra mellan blommorna även nästa sommar. Kanske är det mina småskogar som ger den mindre hackspetten tillräckligt med utrymme för att klara sig ett år till.

Idag är det Apostladagen. En dag att minnas de apostlar, Guds utsända, som gått före.  Petrus, den enkle mannen som blev en grundsten för kyrkan. Paulus, den omvände prästen. Båda lyfta från ett sammanhang och in i ett nytt. Båda förnyade som människor. Båda avrättade för sin tro.

På mina morgonpromenader har jag funderat över dem. Varför valde de den väg de valde? Vad var det som fick dem omvända? Hur klarade de av att bevara sin tro ända in i den död som tron orsakade?

Hur många av oss här inne skulle göra samma val? Jag tänker inte be er besvara den frågan. Men jag har ställt den till mig själv, otaliga gånger. Och svaret är inte så lysande: Nej – jag tror inte det. Jag tror inte att jag skulle klara av att göra den vandring Petrus och Paulus gjorde.

Men jag tror inte jag är ensam i denna min otro. När jag ser ut över kristenheten idag, verkar jag vara rätt normal. Mainstreamad som man skulle kunna säga.

Jag lever ett bra liv. Livets nödtorft är idag något helt annat än vad det var för 2000 år sedan, eller ens för 50. För de allra flesta handlar det mer om att försöka göra rätt val ur ett överflödsperspektiv, än att suga på ramarna.

Och så tror jag på Gud. Eller gör jag verkligen det? Vad innebär en Gudstro idag? Vad innebär det att vara kristen?

Sverige sägs vara världens mest sekulariserade land. Färre och färre tror på Gud. Kristendomen har peakat för länge sedan. Kyrkbänkarna gapar allt tommare, och inte bara på sommaren.

I församlingar talas och längtas efter en ny våg av frälsta. Om en ny väckelse som den som fanns när jag var barn, eller på mina föräldrars eller farföräldrars tid. Men väckelsen kommer inte. Förändringens vind blåser inte. Frälsningen verkar knappast attrahera ens de närmaste.

Och varför skulle den det? För vad skiljer oss kristna från de utanför idag? Annat än att vi mer eller mindre ofta går i kyrkan, ber aftonbön och kanske läser i Bibeln? Om frälsning innebär omvändelse – från vad har vi då omvänts, och till vad? Innebär inte dagens tro att slippa vända om. Att vi tar med det liv och de värderingar vi har utanför tron in till församlingen?

Jag läser i Dagens Nyheter om Thomas Idergard. Om ungdomspolitikern vars bana var utstakad mot den yttersta toppen. Om ungmoderaten som ville fram, upp, vidare – men som mötte Gud. Ett möte som förvandlade honom och hans liv. Från politikerbroiler till jesuitmunk.

Och jag funderar – varför har inte jag gjort samma resa? Vad var det han upptäckte som inte jag upptäckt? Varför har han hört rösten av den Gud jag inte uppfattar?

Vad innebär det att vara Guds apostel, Guds sändebud? Innebär det att man måste vara munk, måste våga gå i döden för sin tro, försaka allt av det gamla livet och gå in i något helt nytt.

Jag tror inte det.

Men jag tror både vi som trots allt kallar oss kristna, och framförallt Guds församling, faktiskt behöver mer av en sådan överlåtelse, en sådan omvändelse.

När jag från min position ser ut över både den kristenhet jag har nära, och den kristenhet jag får beskriven nationellt, ser jag något annat än en kyrka som lever i överlåtelse. Alldeles för ofta ser kyrkan ut som en spegelbild av samhället, med samma normer, samma etik, samma hierarkier och samma värderingar av vad som är ont och gott, rätt och fel, sant och falskt som världen därutanför. Det är människor som strävar efter ett gott liv för sig själva och sina närmaste. Kanske lite mer engagerade för olika sociala eller kulturella frågor än människan i gemen. Men skillnaden mellan idrottsklubben och församlingen blir allt mindre.

Kyrkan, församlingen, kristendomen och den personliga tron har blivit som en sammetssoffa i mysrummet. Det gäller att inte sticka ut för mycket. Det gäller att lyssna till människorna utanför. Det gäller att ligga i linje med de värderingar samhället har, för att inte bli obsolet. Vi kan inte belasta de stackars människorna med deras synd. Domen mellan de som tror och de som inte gör det, omtolkas och försvinner. Ett kärleksbegrepp som omfattar allt, och därför innehåller inget, blir svaret på alla frågor. Guds godhet blir som ett våtvärmande omslag.

Frågan är bara om omslaget läggs runt ett ömmande knä, eller ett varande sår…

Jag har sällan i mina predikningar försökt visa på en konkret väg för församlingen. Jag är rätt bra på att ställa frågor, men betydligt sämre på att hitta svar. Men nu tänker jag frångå det. Jag kommer att peka på något jag tror är avgörande för kyrkans framtid.

Det är tid för omvändelse. Det är tid för ett förnyat lärjungaskap. Det är tid för kyrkan att bli skarpare i sin förkunnelse, i sin tro och sina dogmer. Antingen sneglar vi nervöst på vad samhället tycker om vad vi gör, vad vi står för, vad Gud vill med oss och vår församling i hopp om att vi genom att bli en accepterad del av samhället också ska kunna rekrytera fler församlingsmedlemmar.

Eller så tror vi att Guds ord faktiskt spelar roll. Att det i första hand inte gäller vår relation med samhället, utan vår relation med Gud, som spelar roll. Att det finns ett centrum utanför oss själva, som faktiskt betyder något. Som genom lärjungar och apostlar genom tiderna visat vägen till fördjupad tro för fler.

Kyrkans framtid är beroende på om vi själva orkar lyfta oss upp ur soffans mjuka kuddar, se oss i spegeln och förändra vårt sätt att vara. Alldeles för ofta förändrar vi kallelsen till: Låt min vilja ske, inte din – i vart fall inte så mycket så att jag behöver förändra något väsentligt i mitt sätt att leva.

En sådan förändring innebär inte alltid att man måste vara munk eller nunna, inte heller att man alltid måste överge sin karriär, sin livsstil eller sitt liv. Men det innebär att fokus förändras. Att sökandet efter Guds vilja, bland annat beskrivet i Bibeln, får en central roll i varje vardag, i varje händelse, i varje beslut. Och det kommer att påverka synen på karriär, livsstil, etik och moral, samhälle och medmänniska.

Det innebär inte att vi därmed kommer att lyckas. Att vi går ut som nya människor. Inte alla av oss är menade för, eller klarar av det apostlaskap som en gång förändrade Paulus i grunden. För vi är alla syndare, minst i lika stor utsträckning som Paulus en gång var. Men med hans ord får vi också vila, mitt i våra misslyckanden. Bara vi försöker. För:

”jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus.”

 Amen

Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.

Var finns S lojalitet?

-->

För den som inte kan sin historia innebar måndagen den 8 juni en märklig uppvisning på Facebook från det ledande socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin. Sundin var tydligt irriterad på det moderata oppositionsrådet Anders Åhrlins utspel om att kommunen borde ställa högre krav på Örebro moské. Denna irritation fick till följd att Sundin såväl i eget inlägg, som genom att ”gilla” ett inlägg från en ledande företrädare för moskén tydligt kritiserade den svenska säkerhetspolisens arbete. Sundin stödde uttalanden som påstod att SÄPO var okunnigt, de ”spionerade på avstånd” och istället för att agera kraftfullt borde de föra ”dialog för att sedan skapa sig förståelse och därifrån ta ställning till vad som bör göras”.

 

Sundins stöd för Örebro Moské kan kännas märkligt. Men det finns en taktisk politisk förklaring bakom. För att förstå det socialdemokratiska kommunalrådets agerande måste vi gå tillbaka till valrörelsen 2010.

Kommunalvalet 2010 handlade om socialdemokratisk revansch. Efter valförlusten 2006 krävde nu partiet, såväl lokalt som nationellt, att Örebro åter skulle bli socialdemokratiskt. Örebro har sedan länge ansetts vara en av pärlorna i den socialdemokratiska kommunkronan. För att nå målet helgade ändamålen alldeles för många medel.

Valet 2010 blev en framgång för socialdemokraterna. Men priset var högt. Valresultatet överklagades, och bland annat på grund av de socialdemokratiska kampanjmetoderna, blev det omval. Valprövningsnämnden riktade hård kritik mot partiet. En så kallad ”valskola” för kvinnor med invandrarbakgrund, var en illa dold kampanj för socialdemokratin. Själva ”valskolan” hade säkert kunnat passera som dålig, men acceptabel kampanjmetod. Men socialdemokraterna nöjde sig inte med detta. Efter ”valskolan” ledde partifunktionärerna kvinnorna till vallokalen och såg till att de röstade genom att närvara i röstningslokalen. På klippet ovan från SVT kan man se en händelse, arrangerad av socialdemokraterna, som knappast hör hemma i en väl fungerande demokrati.

Valprövningsnämnden skriver därför: ”Däremot står det i uppenbar strid mot 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster.”

Valprövningsnämndens kritik mot socialdemokraternas kampanjmetod var tydlig. Ordförandens uttalanden under presskonferensen vid offentliggörandet av beslutet likaså. Men det stannar inte där.

Valprövningsnämnden kunde inte fastslå att en annan anmälningspunkt, att socialdemokratiska valarbetare gett ”valskolans” deltagare färdigklistrade kuvert med istoppade valsedlar, verkligen ägt rum. Men vittnesmålen om att så skett, och inte bara i anknytning till ”valskolan”, var många. Berättelserna om hur socialdemokratiska kampanjarbetare kontinuerligt hämtat väljare, lett dem till vallokalen, försett dem med färdiga valkuvert, stannat utanför lokalen och därefter lett tillbaka dem från densamma var många.

Och det finns en gemensam nämnare bland de flesta av dessa händelser: De som ”hjälptes” att rösta hade ofta en anknytning till Örebro moské.

Samma informanter som berättade om de mer tveksamma ”kampanjmetoderna” kring röstningsförfarandet, berättade också om en omfattande löftesverksamhet från socialdemokraterna direkt riktad till Örebro moskés ledning och medlemmar. Man lovade, enligt uppgift alltifrån riktade jobbsatsningar, över större bidrag, till politiskt inflytande genom poster som förtroendevalda.

Arbetet gav också resultat. Socialdemokraterna vann i såväl valet 2010 som omvalet 2011 mellan 70 och 80 % av rösterna i valdistrikten i Vivalla. Kampanjledare för de båda kampanjerna var det nuvarande kommunalrådet, Björn Sundin.

Det är uppenbart att det finns en stark koppling mellan de lokala socialdemokraterna och Örebro moské. Partiets maktbas i Vivalla grundas i Örebro moské. Oavsett sanningshalten i den information om minst sagt tveksamma metoder vid själva röstningen, har såväl politik som retorik riktad mot området varit tydlig. Vivalla har specialbehandlats.

Det finns två övergripande frågor som detta agerande ställer. För det första: Är kommunalrådet Sundins kritik av SÄPOs arbete och hans följsamhet mot ledaren för Örebro moské ett tecken på att banden till ledarna för Örebro moské är viktigare än ett tydligt ställningstagande för säkerhetspolisens arbete? Är kommunalrådets ställningstagande ett ställningstagande som har stöd i partiet, lokalt såväl som nationellt?

Och för det andra: Finns likartade kopplingar i andra delar av Sverige? Det är inte bara i Vivalla som de socialdemokratiska valresultaten närmar sig traditionella enpartistaters siffror. Vilka andra kopplingar finns mellan socialdemokraterna och lokala muslimska ledare, kopplingar som riskerar att leda till en mer eftergiven politik än den som borde föras?

Det är inte första gången Örebro moské och dess företrädare kopplas till tveksamma aktörer och aktioner. Så sent som i maj i år bjöds en talare in som enligt uppgift i NA: ”förespråkar dödsstraff för hädelse och apostasi, att kvinnor ska hållas inlåsta, och vill förbjuda homosexualitet”. Och när en före detta talesperson för moskén på Facebook meddelade att den tidigare israeliske premiärministern Ariel Sharon ”använt palestinska barns blod för att göra blodpudding” ville inte ordföranden taavstånd från uttalandet. Och enligt NA hoppas moskéns företrädare att den nu häktade släpps, för att företrädaren aldrig sett den häktade göra något fel...

Ändå väljer en ledande socialdemokratisk företrädare att fortsätta den milda behandlingen av ledande företrädare för Örebro moské. Kommunalrådet Sundins kritik mot den svenska säkerhetspolisens arbete är sannolikt ett svåröverträffat snedsteg. Men frågorna kvarstår: Vilka taktiska skäl ligger bakom denna socialdemokratiska lokalpolitiska taktik? Vilka konsekvenser riskerar det att få? Och ser det likadant ut i andra socialdemokratiska föreningar på andra platser i Sverige?

Som ett brev på posten kom idag SvDs Ivar Arpi med ett intressant inlägg. Om klanernas återkomst. Hans beskrivningar är i princip en förlängning av den diskussion jag berört i ovanstående inlägg. Men våra båda inlägg kompletterar varandra. För vad händer om klanmentaliteten förstärks av partier som utnyttjar klanerna för egna maktändamål? Precis som socialdemokraterna gjort i Vivalla. Och där en representant för "klanen" också fått höga politiska poster som tack för rösterna...

 

"Pappamånader" är ingen frihetsreform

Jag lyssnade till Birgitta Ohlsson på SVT Aktuellt häromdagen (4 juni kl 21.00 men det går inte att länka så länge så den här länken funkar nog inte). Av någon anledning hade SVT bjudit in henne att debattera regeringens förslag om en tredelning av föräldraförsäkringen, där vardera en tredjedel av försäkningen skulle vara oöverlåtbar, med en Sverigedemokrat. Och jag blev bekymrad. Av flera orsaker.

Min inställning till föräldraförsäkringen har jag gjort klar tidigare. Jag tycker Ohlssons med fleras inställning andas mer socialism än liberalism. Det handlar om att berätta för människor, främst kvinnor, att de minsann inte är kompetenta nog att bestämma själva. Det handlar om att använda vissa individer (barnen) som redskap för hur man vill att andra individer (vuxna föräldrar) ska agera. Och det handlar om att den typen av feminism mer är en oifrågasättbar sanning än en politiskt baserad norm. Även om det inte sägs rakt ut, så är undertonen att det är oacceptabelt att inte leva i den jämställdhetsnorm som det politiska engagemanget beslutat. Denna norm ska påtvingas alla med de verktyg staten har. Idag är det föräldraförsäkringen. I morgon kanske någon annan försäkring, eller kanske tvång att dela VAB-dagar lika, eller...

Ojämställdhet må vara oliberalt. Men den liberale måste acceptera om en vuxen individ av egen vilja gör det valet.

Men det som gör mig extra bekymrad är kommentarerna efter programmet. Jag följer dem på twitter och på facebook. Och det är inte svårt att se ett mönster.

Birgitta Ohlsson fick cred av många. Men i mina flöden var det nästan enbart människor "inifrån" som kommenterade. De som redan är i nomenklaturan. De som har de "rätta" åsikterna. (Skulle man vara fördomsfull - vilket jag inte är(...?) - var det kommentarer från Södermalm och Stockholms innerstad:)

De andra, de höll med Paula Bieler, Sverigedemokraten. Och argumenten var de vanliga. "Varför ska politikerna bestämma över mig?" "Det här är något som vi klarar själva i familjen!" Allt kan egentligen koka ner i "Låt mig bestämma själv - jag klarar det."

De argumenten kan man också bortse från; om man menar att jämställdheten är överordnad självbestämmandet,  om man menar att andra strukturer styr människors livsval så att självbestämmandet inte är reellt, eller om man menar att föräldraförsäkringen påverkar samhällsutvecklingen i en riktning som är mer liberal - fast det just nu innebär att människors egna val måste begränsas. Och den diskussionen för vi ibland. Men det är inte heller det som bekymrar mig mest.

Istället är det stora bekymret varifrån kommentarerna kom ifrån. Och hur det påverkar Folkpartiets framtid.

Det är uppenbart att en ökad ovalfrihet inom föräldraförsäkringen har stöd från olika grupper. Men det är lika uppenbart att en ökad valfrihet har stöd inom andra. Sedan länge har det varit betydligt fler som vill ha mer valfrihet än de som vill minska den. Föräldrar vill helt enkelt kunna bestämma själv.

Min analys av detta är att risken är uppenbar att det är "innemänniskorna" som vill öka statens bestämmande över föräldraförsäkringen. Det är ett uppifrånperspektiv som härskar. Det finns idag en majoritet för ett sådant uppifrånperspektiv i riksdagen, där Folkpartiet blivit den tydligaste förespråkaren för ett sådant perspektiv.

På den motsatta sidan står hittills i vart fall övriga borgerliga partier. Men i och med Aktuelltdebatten tog också Sverigedemokraterna någon form av ledartröja i den diskussionen. Och frågan är vart det leder.

En av framgångarna för SD är att de sannolikt upplevs som det enda oppositionspartiet, det parti som slår nedifrån och uppåt, de som står för de vanliga människornas åsikter mot den politiska nomenklaturan.

En av bördorna Folkpartiet har att bära är att vi alldeles för ofta upplevs som det motsatta. Besserwissrarna som vet bättre än vanligt folk, och som inte tvekar när vi får chansen att både berätta det och bestämma över dem.

Kanske är det fel. Men bilden är satt.

Nu ska vi i Folkpartiet göra en remake för att berätta varför vi är ett parti att räkna med inför 2020-talet. Liberalismen ska inte bara återuppstå, den ska återupplivas och återaktualiseras. Inom område efter område ska vi fundera över vilka frågor som staten behöver hantera, och vilka som vi kan lämna. Vi ska söka svaren på de frågor de vanliga människorna ställer, istället för att söka svaren som vi själva tycker är så fina, eller som någon överhet menar behövs. Och friheten ska utvecklas. Men frågan är om något ska avvecklas.

För mig är det självklart att den självrannsakan vi nu går igenom också ska omfatta alla områden. Även de områden där det kan göra ont att lämna sådant vi tyckt så länge, men som kanske är grundat i en annan tid med andra lösningar. Jämställdhet är inget undantag.

Framtiden kommer att innebära nya utmaningar för jämställdhet. Hur hanterar vi de pojkar som inte klarar skolan? Hur skapar vi utvecklingsvägar för de kvinnor som dominerar universiteten? Hur värnar vi ett jämställt arbetsliv som sträcker sig långt längre än till 65-årsdagen? Hur klarar vi av ett välfärdssamhälle, där jobben måste värderas högre och viljan att jobba med omsorg om gamla, pedagogik för barn och unga, och socialt omhändertagande ska vara lockande för fler? Hur hittar vi strukturer som skapar goda uppväxtförhållanden för fler barn, bland annat genom att motiverade föräldrar fritt väljer att vara med sina barn under en tid av livet och där arbetsgivare inser att barn är en tillgång för de allra flesta medarbetarna?

Frågorna är många fler. Utmaningarna lika många.

I det arbetet måste den liberala politiken ta sin utgångspunkt i de frågor människor upplever som viktiga i sin vardag. Om vi inte gör det kommer den spelplanen att lämnas åt någon annan. Och risken är att det parti som då upplevs som det mest medborgarorienterade, exempelvis inom föräldraförsäkringen, inte bara har den bästa politiken för nya föräldrar, utan också annat i bagaget som man får med "på köpet".

Folkpartiet balanserar idag runt 5%-nivån i opinionen. Fler är det inte som tycker att vi har relevanta svar på de frågor de ställer. Ska vi lyfta krävs sannolikt mindre av en politik som kan jämföras med någon form av "borgerlig Fi-politik" och mer politik som rör det som människor verkligen upplever som de utmaningar som politiker ska bekymra sig om.

Teknokraternas okunskap - när vetenskapen blir religiös

Jag läser DN varje dag. Alltid ledarsidan. Oftast debattsidan. Ibland är debattartiklarna intressanta. Ibland fyllda med kunskap. Och ibland så märkliga.

Som gårdagens. Med rubriken: Kunskap måste gå före ideologi och populism

Visst är det fint. Kunskap låter betydligt finare än framförallt populism. Och ideologi vet väl ingen vad det är längre...

Så långt är det begripligt. Men sedan. Jag har svårt att begripa dels hur lite dessa 18 forskare och aktivister(!) förstår av såväl forskning som politik. Och den naiva tilltron till forskningen såväl som den naiva misstron mot politik och demokrati skrämmer.

Men först: I en sak håller jag med dem. Det är ett bekymmer att insikten om forskningsresultat, eller ens förmågan att läsa och begripa dem, är så låg bland politiker. På den kommunala och landstingskommunala sidan, saknas grundläggande kompetenser kring styrning hos merparten av de förtroendevalda (en bedömning som hittills saknar evidensbaserade forskningsresultat i ryggen). När man inte ens kan läsa och förstå en resultat- och balansräkning, är sannolikheten för att man ska orka sätta sig in i andra forskningsresultat troligtvis rätt låg. Dagens politikerskrå innehåller tyvärr fler människor som gillar kampanj och tyckande, och färre med en gedigen bakgrund i kunskapsintensivt ledarskap.

I flera bloggar har jag berättat om min syn på detta. Hur tjänstemännen tagit över, går vid sidan om politiken, finner vägar där politikerna bara blir "nyttiga idioter" för att förankra de beslut som tjänstemannakadrerna drivit igenom.

Och här blottläggs den första av DN-debattörernas okunskaper. Den politiska beslutssfären är betydligt mindre än vad de verkar tro. De politiska tjänstemännens professionalitet väger betydligt tyngre. Förhoppningen att dessa i vart fall ska ha något hum om de just nu aktuella forskningsresultaten borde vara större. Men om de inte är det - hur ska den då befästas hos dem? Och på vilket sätt?

DN-debattörernas naivitet saknar gräns. De vill att "viktiga" beslut ska fattas på en grund av evidens, där staten först skulle bestämma "att man stiftar lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens". Jo men tjena. Vilka beslut är viktiga? Vilka är i så fall oviktiga - och ska politiken bara tillåtas fatta dessa oviktiga beslut? Och vilka forskningsresultat ska man titta på? Hur stora ska i så fall evidensadministrationen hos Sveriges 290 kommuner utvecklas? Hur många nya överrockar ska sättas på de folkvalda för att de inte ska besluta det som de blivit valda för, utan för det som (de ovalda) tjänstemannaforskarna just nu menar är det rätta? Det är inte svårt att se denna administrationsexplosion tränga ut både satsningar på skola, äldreomsorg och sjukvård varhelst den inleds...

I ett sådant scenario - behövs politiker överhuvudtaget? Visst - DN-debattörerna säger i slutet av artikeln att de inte vill sätta målen, eller stå för värderingar. Det kan de "många grupper som bedriver opinionsarbete i dessa frågor" tydligen stå för. Men existerar någon forskning som saknar mål, eller som bedrivs utan en grund i ett värderingskomplex? Och innebär detta stadgande att DN-debattörerna tycker att olika opinionsgrupper kan ersätta det demokratiska systemet?

Det går att acceptera att DN-debattörerna saknar grundläggande kunskaper i hur i vart fall svenskt politiskt beslutsfattande går till. Men problemet går djupare än så. För de verkar sakna kunskap om hur evidensbaserad forskning ska kunna hanteras av beslutsfattare. Låt mig ta ett exempel som de själva nämner: Skolan.

Vilka forskningsresultat ska gälla? Jag har följt debatten rätt noga de senaste åren, och min bild är att det i vart fall i en nationell kontext saknas samstämmighet bland forskare kring vilka åtgärder som ska sättas in för att förbättra skolresultaten. Pedagogiska forskare kan komma till diametralt olika slutsatser. Om det är så inom flera områden (vilket det är) - vilken evidens ska gälla? Och eftersom skolan är en spegel av samhället runt omkring, kommer besluten vi fattar om hur utbildningen ska genomföras också att påverka resten av samhället. Jag skulle önska att någon av DN-debattörerna kunde visa på de olika alternativa utfallen av samhällsutveckling om, säg ett spann mellan tio och 50 år, beroende på vilka former för skolutveckling vi väljer.

Men för DN-debattörerna ska uppenbarligen en lagstiftning som tvingar politikerna att fatta evidensbaserade beslut råda bot på detta. Tillåt mig tvivla.

Frågan om evidens och utbildning är komplex. Men den är också ett utmärkt exempel på vad som är demokrati och demokratins kärna. Det finns fortfarande politiker i Sverige som inte ser en ökande kunskapsnivå som den främsta uppgiften för skolan. Det finns fortfarande politiker som tycker att skolans roll som kurator, socionomer, fritidsledare, kompis, är lika viktig som kunskapsinhämtandet. Det finns politiker som inte tycker lärarna ska ha mer betalt, och det finns de som tycker att flumskolans resultat visst är lika bra eftersom det gjort barnen och ungdomarna friare i sina uppfattningar.

Och varenda en av dessa politiker företräder ett antal väljare som tycker ungefär likadant. Och dessa väljare har röstat på partier som sammanfattar och sammanjämkar dessa väljares tankar, genom de förtroendevalda de har röstat på. Och dessa partier sammanjämkar sedan sina åsikter med andras, för att nå fram till ett beslut där alla förhoppningsvis är lika missnöjda och nöjda.

Med DN-debattörernas tankar, slås detta system sönder. Jag kan inte annat än läsa in att det antingen bara finns ett evidensbaserat resultat som är tillräckligt och som ska genomföras. Eller att vardera partiet kommer med sina evidensbaserade resultat, där de olika evidenserna sedan ska - ja vad ska man göra???

Politik handlar om många saker. Det handlar om att våga och kunna prioritera mellan olika nästan lika viktiga saker. Det handlar om vardaglig ekonomi- och verksamhetsstyrning. Det handlar om att fatta viktiga beslut som förhoppningsvis är baserade på någon form av evidens.

Men politik handlar också om att försöka tolka vad partiets medlemmar och sympatisörer ser som den mest önskvärda samhällsutvecklingen både på kort och lång sikt. En tolkning som också innefattar vad olika individer och grupper anser vara bra, gott, bättre, acceptabelt.

Och demokrati handlar också om rätten att välja "fel". Om att välja företrädare som inte tycker ekonomisk utveckling är bra. Som inte tycker att migration är bra. Som inte tycker att jämställdhet är bra. Som inte tycker att marknadsekonomi är bra. Och så vidare. Helt utan evidens bakom sitt röstande.

Det är enkelt att travestera Churchill efter att ha lästa denna artikel: Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land. Men den som har kommit på något bättre får gärna komma till mig och berätta om det.

Hittills har ingen kommit. Inte heller de 18 DN-debattörerna gör det.