Dagens Samhälle skriver idag om det ökande antalet politiska vildar i landets fullmäktigesalar. Allt fler lokalpolitiker väljer att hoppa av sina uppdrag för det parti de blivit invalda som representanter för. Men de väljer ändå att stanna kvar som ledamöter.
Varför har det blivit så? Och vad kan vi förvänta oss i framtiden?
Den viktigaste förklaringsgrunden ligger i ett partis framväxt. Om inte Sverigedemokraterna fanns med i statistiken skulle antalet avhoppare vara marginellt. Kanske.
SD´s exeptionella framgångar de senaste två valen har givit partiet en enorm växtvärk. Berättelserna om människor som blivit invalda utan att veta vad man ställt upp för är legio. Partistrukturen är sannolikt bräcklig och därmed blir de interna konflikterna mer vardag än i andra partier. Sannolikheten att det kommer in människor med ytterlighetsåsikter är sannolikt större än i andra partier som har en längre tradition av att sålla bort obekväma åsikter eller åsikter som går utanför den egna ideologin.
Ändå måste man sätta dit ett "kanske" efter funderingen kring hur det sett ut om inte SD funnits. Hade sannolikheten för att ungefär samma människor sökt sig till de mer traditionella partierna ökat, och hade därmed risken för att de i större utsträckning hamnat i fullmäktigeförsamlingar också ökat? Frågan förblir obesvarad.
Om SD inte funnits hade sannolikt missnöjet också kanaliserats genom än fler lokala partialternativ. Det är inte troligt att stabiliteten därigenom ökat.
Den större frågan är dock om detta är ännu ett exempel på den upplösning av partistrukturerna som jag skrivit om tidigare. Är det så att 1900-talets partier håller på att implodera genom att själva de bärande strukturerna inte längre har tillräcklig bärkraft, att de inte omfattas av tillräckligt många personer?
I artikeln säger ett kommunalråd att vildarna borde förbjudas därför att man väljs in mer som partist än som person. Men är det så? Är det ens så inom de traditionella partierna?
Det svenska personvalssystemet har förändrat såväl valen som partierna. Kanske är det så att partierna förändrats mer. Skälet är enkelt. Genom att man nu i än större utsträckning behöver profilera sig som person, internt och externt, är det andra grupper som väljer till men också väljer bort den politiska karriären. De som väljer till är, för att vara provokativ, egocentrerade kommunikatörer. De som väljer bort är mer traditionella, sakpolitiska kollektivister. Jaget ställs därmed alltid före laget.
Den turbulens inom Liberalerna vi kunnat följa den senaste tiden är ett typexempel på detta. Jag har skrivit om det tidigare och kommer inte att upprepa det. Men det finns ytterligare en lärdom att dra av frågan om hur partiernas eliter hanterar partistrukturen. Och då ska jag ta Liberalerna och Centerpartiet som exempel.
"Om Birgitta Ohlsson får köra sin egen linje - då ska jag det också!"
Om jag vore partisekreterare för Liberalerna skulle jag oroa mig över att denna tanke än mer skulle slå rot i partiet. För vad är det som säger att ett parti ska hålla ihop lokalt om man inte håller ihop centralt? Är det inte så att medlemmarna gör som partiledningen gör, och inte som den eller traditionen säger?
Vad är det som håller tillbaka den medlem som känner att hon har rätt i vissa frågor, känner en del medlemmars stöd och är kommunikativ nog för att hantera media? Varför skulle hon hållas tillbaka? Varför ska de beslut partiet fattat i en rad andra frågor ha någon inverkan på hennes kampanj? Det spelar ingen roll om hennes prioriteringar ligger i utkanten av partiets, om de är i marginella frågor. Det är den externa kampanjen för sig själv och den egna saken som är det centrala. Partiet är bara ett redskap för att nå de egna målen.
"Vilket parti leder egentligen Annie Lööf?"
Om jag vore partisekreterare för Centerpartiet skulle jag ligga lika sömnlös. För vilket parti leder egentligen Annie Lööf? Är det Sveriges mest liberala parti? Är det ett nästan högerlibertariant mediaparti eller ett halvsossigt medlemsparti?
Centerpartiet 2016 har små likheter med Centerpartiet 1996, annat än namnet. I vart fall inom rikspolitiken. En liten grupp har förändrat partiets nationella politik från grön landsortssocialism med marknadsekonomiska inslag till en queer storstadsliberalism med landsortsinslag. Utifrån sett ser det ut som om partibygget vilar på ett ganska litet antal personer, med tydliga värderingar och en tydlig agenda (att man dessutom har snormycket pengar är ingen nackdel...).
Men finns det ett Centerparti längre? Eller finns det bara så länge det går bra, relativt sett, i opinionen? Vad händer med partistrukturen den dag vare sig pengar eller ledarskap längre förmår hålla opinionssiffrorna uppe? Existerar något sammanhållande kitt? Ur min begränsade lokalpolitiska synvinkel kan jag lätt påstå att det inte är samma Centerparti som man ser i riksmedia och i Örebro. Ibland är värderingsavstånden astronomiska. Så vad är det egentligen som håller ihop partiet?
Varför ska en lokal Centerpartist hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om på årsmötet, när hon upplever att partiledningen fått göra en 180-graderssväng och komma undan med det? Kan inte hon, med den känsla för den lokala kontexten som hon har, göra samma sak lokalt?
Varför ska en lokal Liberal hålla partilinjen som man gemensamt beslutat om i fullmäktigegruppen, när hon upplever att hon står för den sanna liberalismen, oavsett det kollektiva beslutet?
Samma fråga poppar sannolikt upp i de flesta partier. Moderaterna har svängt en gång under Reinfeldt och svänger nu igen under Kinberg Batra. Hur sossarna får ihop sina svängar inom allt från ekonomisk politik till migration är obegripligt. Miljöpartiets våndor kring migration och miljö går att följa i realtid. Kristdemokraternas interna strider ligger inte längre borta än en mandatperiod, och fortfarande slåss vänster och höger offentlig i partiet. Och så kan man fortsätta.
Individualiseringen, egocentreringen och medialiseringen av politiken får konsekvenser. Nedmonteringen av det gamla folkhemssveriges organisationsideal, manifesterat i partierna, får också konsekvenser. Sannolikheten att antalet vildar kommer att öka i fullmäktigesalarna, i regionparlament och i riksdagen är stor.
Kaos blir sannolikt den nya politiska normen.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2016-09-29
2016-09-22
Anne Ramberg och verkligheten
Det går åter att urskilja mönstren. De som gillar, de gillar skarpt. De som ogillar är lika kategoriska. Kommentarerna efter Anne Rambergs söndagsintervju följer de traditionella spåren.
Jag tänkte inte fördjupa mig i själva sakfrågan denna gång, om vad som är eller inte är humanitet när det gäller flyktingmottagandet. Inte heller tänker jag berätta min åsikt om det är bra för Advokatsamfundets generalsekreterare att kalla en moderat riksdagsledamot för en "brun råtta".
Nej - jag tänkte fördjupa mig i den kommunalgrå verkligheten och konsekvenser som kan komma ut av Anne Rambergs offentligt spridda åsikter. Det handlar om individspecifikt och generellt. Och självklart handlar det om hennes åsikt att: "Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden." liksom: "Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien."
Låt oss börja med den första. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra.
Vad säger Anne Ramberg egentligen? Som jag tolkar det väljer hon att i alla lägen ha så öppna gränser som möjligt. För att klara detta måste välfärdsuppdraget begränsas. Ramberg beskriver inte att det vare sig finns eller inte finns en övre gräns för vad Sverige klarar av. Men bilden att asylrätten är överställd välfärden i alla lägen är inte omöjlig att tolka in.
Generellt går det att såväl som politiker som tyckare att hävda det. Det finns en politisk skiljelinje mellan det som tidigare skulle beskrivits som nyliberalism, eller som nu beskrivs som GAL, och den socialliberalism, socialdemokrati, konservatism som tidigare byggt sitt välfärdssamhälle just på statens grund. En del hävdar att det är den nya TAN-positionen, men liksom GAL så är själva definitionen så vag att det är svåranvändbar.
Det är alltså rätt enkelt att säga: I valet mellan att värna asylrätten och välfärdssamhället så menar jag att den sanna humanismen i alla lägen väljer asylrätten.
Men när man hamnar i det konkreta, i det individspecifika, blir det svårare. För det är i den kommunalgrå vardagen detta val landar i den konkretion som direkt påverkar individen. Ramberg är inte ovetande om det. Hon tar själv upp de äldres situation när hon säger att de kan känna sig åsidosatta när: "resurser inte räcker för att möta förväntningarna."
Tyvärr är detta också ett exempel på när relativiseringen av välfärden blir en behövlig norm för att klara av det generella åsiktskomplexet. För vad är det som är "förväntningarna"? Och gäller det bara äldre?
Går man ner på individnivå så landar man i avvägningar som varje kommunpolitiker måste göra. Och det är inte enkla avvägningar. Och det handlar om stora pengar. Låt oss ta den nyligen lagda budgeten som exempel. Där menar regeringen att eftersom antalet asylsökande minskat kraftig så kommer kostnaderna för flyktingmottagandet att ha minskat med 30 miljarder till 2019, eller med tre gånger så mycket som det tillskott kommuner och landsting får idag. Om Rambergs linje skulle hålla, kan man försiktigt räkna med att just dessa 30 miljarder istället behövt sparas, delvis på kommunerna, delvis på staten. Låt oss försiktigt räkna med att hälften ska sparas inom kommunsektorn.
15 miljarder är ungefär 35-40.000 anställda. Så kan man naturligtvis inte räkna (lika lite som regeringen låtsades att deras tio miljarder skulle innebära 30.000 nya jobb...), men det kan vara av intresse för att se hur mycket pengar det rör sig om.
När du som kommunpolitiker då sitter där med ditt beting att få saker och ting att gå ihop så handlar det om hur du ska möta dessa förväntningar från allmänheten, som inte kommer att uppfyllas. Och då handlar det om;
Men man kanske ska spara in på det som inte är lagstadgat istället. På föreningsbidragen, på kulturskolan, på evenemangen, på allt det som vi hittills menat är nödvändigt för att bygga ett stabilt samhälle?
Det är i detta som det blir problematiskt när man som debattör kommer från en miljö där inget eller lite av detta kommer att påverka dig personligen. För har du resurserna, har du kontakterna och befinner du dig mitt i samhället så kommer dina möjligheter att hantera en försämrad välfärd att vara väsensskilda mot den som befinner sig i eller på gränsen till utanförskap. Bördorna läggs på dem vi hittills sagt oss värna.
Det kommer att få konsekvenser. I ena änden riskerar det att människor som trott att samhället/staten skulle ställa upp för dem upplever sig övergivna. Med ett ökat utanförskap försvagas inte bara individerna, utan också samhället. För mig med rötterna i politiken, ser jag riskerna med en försvagad demokrati som en av de mest bekymmersamma följderna. För risken att de övergivna antingen överger demokratin, eller väljer att rösta för partier och kandidater med en enkel agenda; att slå mot dem där uppe och/eller mot dem som kommit för att ta vår välfärd, är uppenbar.
Kanske är Ramberg medveten om detta. För hon har en lösning. Och den är att höja skatterna för alla utom de fattigaste. Även här är generaliseringen ett problem. Vilka är de fattigaste? Var går gränsen? Är det fattigpensionärer och försörjningsstödstagare? Eller...
Men det är inte det största problemet. För den fråga Ramberg inte får, eller väljer att inte ta upp, är om den politiken överhuvudtaget skulle ge mer resurser till staten. I höstens budget höjer regeringen skatten för människor som tjänar över 38.000:- kronor i månaden. Den statliga skatten omfattar allt fler grupper. Och den så kallade värnskatten, den "tillfälliga" skatten från 1990-talets ekonomiska saneringar, blir allt mer permanent.
För detta får regeringen kritik. Inte bara från den borgerliga oppositionen. Utan också från ekonomer. De flesta är eniga om att höjd skatt på löneinkomster inte ger mer pengar till statskassan. Det kommer istället att påverka arbetsutbudet, färre kommer att jobba mer, liksom synen på värdet av utbildning och kompetenshöjning, fler högkompetenta individer och företag kan lägga sin verksamhet utomlands helt enkelt. (Jämför dagens nyhet om Ericsson...)
På samma sätt som det är enkelt att säga att vi får tumma lite på välfärden, utan att ta ansvar för de konkreta effekterna av det, lika enkelt är det att säga att vi ska höja skatterna för de rikare, utan att bekymra sig över konsekvenserna av det.
I den kommunalgrå vardagen härskar en annan logik, en annan verklighet. Där finns redan idag en resursknapphet som riskerar inte bara "förväntningar" utan ibland också basen för välfärdsuppdraget. Där finns också insikten om att höjda skatter sannolikt inte leder till högre inkomster, så länge världen är globaliserad och människor, kunskap och kapital kan flytta över gränser.
Det är i den verkligheten man måste ha fötterna för att kunna förstå de utmaningar som ligger framför. Det är bland de brinnande bilarna i Oxhagen. Det är hos den utåtagerande killen i skolan. Det är hos den dementa kvinnan på boendet som aldrig får komma ut som både fötter och händer måste finnas för att kunna tolka den verklighet som också finns och som varje dag måste hanteras, prioriteras, effektiviseras...
Det är inte den enda verkligheten, men det är EN verklighet.
Jag ser gärna att vi i Sverige är landet som alltid möter människor med den öppna famnen. Som ideolog skulle jag kunna hålla brandtal om behovet av att försvara denna öppenhet.
Men så landar jag i den pragmatiskt kommunalgrå vardagen. Med människor som kanske säger en sak: Humanitet!, men som agerar som vi alltid gjort: Egoism!, oavsett om man har en månadslön på 2.000:- eller 200.000:- kronor. Med människor som har förväntningar på vad man har rätt att kräva av staten och samhället för de pengar man betalat in under sitt liv, oavsett hur långt det har varit. Med välfärdens behov som inte är fyllda, och som inte ens motsvarar de lågt ställda förväntningarnas nöjdhet.
Och då ser jag riskerna med ett än mer uppdelat samhälle, mellan de som har och de som är utan. Och frågan är hur länge de som har kommer att acceptera att bidra till ett samhälle som inte klarar av välfärdssamhällets trygga stabilitet. Men den största frågan är: Vad händer med de människor som hamnar utanför? Och hur kommer de att agera?
Viktor Barth-Kron skriver en intressant krönika i DN idag. Den avslutas bland annat med:
"Samtiden är otacksam för alla med stora visioner. Det saknas folkligt stöd både för kraftig utbyggnad av välfärdsstaten och för en bred liberal reformagenda."
I den trista grå zonen mellan dessa ideologiskt spännande alternativ måste man i huvudsak agera som politiker med ansvar för såväl kommun som nation. Och det är betydligt svårare än att uttrycka generella synpunkter, om än så fina och ideologiskt renläriga.
Jag tänkte inte fördjupa mig i själva sakfrågan denna gång, om vad som är eller inte är humanitet när det gäller flyktingmottagandet. Inte heller tänker jag berätta min åsikt om det är bra för Advokatsamfundets generalsekreterare att kalla en moderat riksdagsledamot för en "brun råtta".
Nej - jag tänkte fördjupa mig i den kommunalgrå verkligheten och konsekvenser som kan komma ut av Anne Rambergs offentligt spridda åsikter. Det handlar om individspecifikt och generellt. Och självklart handlar det om hennes åsikt att: "Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden." liksom: "Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien."
Låt oss börja med den första. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra.
Vad säger Anne Ramberg egentligen? Som jag tolkar det väljer hon att i alla lägen ha så öppna gränser som möjligt. För att klara detta måste välfärdsuppdraget begränsas. Ramberg beskriver inte att det vare sig finns eller inte finns en övre gräns för vad Sverige klarar av. Men bilden att asylrätten är överställd välfärden i alla lägen är inte omöjlig att tolka in.
Generellt går det att såväl som politiker som tyckare att hävda det. Det finns en politisk skiljelinje mellan det som tidigare skulle beskrivits som nyliberalism, eller som nu beskrivs som GAL, och den socialliberalism, socialdemokrati, konservatism som tidigare byggt sitt välfärdssamhälle just på statens grund. En del hävdar att det är den nya TAN-positionen, men liksom GAL så är själva definitionen så vag att det är svåranvändbar.
Det är alltså rätt enkelt att säga: I valet mellan att värna asylrätten och välfärdssamhället så menar jag att den sanna humanismen i alla lägen väljer asylrätten.
Men när man hamnar i det konkreta, i det individspecifika, blir det svårare. För det är i den kommunalgrå vardagen detta val landar i den konkretion som direkt påverkar individen. Ramberg är inte ovetande om det. Hon tar själv upp de äldres situation när hon säger att de kan känna sig åsidosatta när: "resurser inte räcker för att möta förväntningarna."
Tyvärr är detta också ett exempel på när relativiseringen av välfärden blir en behövlig norm för att klara av det generella åsiktskomplexet. För vad är det som är "förväntningarna"? Och gäller det bara äldre?
Går man ner på individnivå så landar man i avvägningar som varje kommunpolitiker måste göra. Och det är inte enkla avvägningar. Och det handlar om stora pengar. Låt oss ta den nyligen lagda budgeten som exempel. Där menar regeringen att eftersom antalet asylsökande minskat kraftig så kommer kostnaderna för flyktingmottagandet att ha minskat med 30 miljarder till 2019, eller med tre gånger så mycket som det tillskott kommuner och landsting får idag. Om Rambergs linje skulle hålla, kan man försiktigt räkna med att just dessa 30 miljarder istället behövt sparas, delvis på kommunerna, delvis på staten. Låt oss försiktigt räkna med att hälften ska sparas inom kommunsektorn.
15 miljarder är ungefär 35-40.000 anställda. Så kan man naturligtvis inte räkna (lika lite som regeringen låtsades att deras tio miljarder skulle innebära 30.000 nya jobb...), men det kan vara av intresse för att se hur mycket pengar det rör sig om.
När du som kommunpolitiker då sitter där med ditt beting att få saker och ting att gå ihop så handlar det om hur du ska möta dessa förväntningar från allmänheten, som inte kommer att uppfyllas. Och då handlar det om;
- socialsekreterare som inte kommer att klara av sitt jobb, med följd att barn kommer att fara illa.
- resurspersoner som inte kan anställas i skolan, vilket medför att elever inte får det stöd de borde ha rätt till,
- människor med funktionshinder inte får det stöd de hittills haft rätt till,
- äldre som kommer att fastna i ensamhet i hemmet eller på boenden med låg bemanning,
- större barngrupper i förskolan,
- och så vidare.
Men man kanske ska spara in på det som inte är lagstadgat istället. På föreningsbidragen, på kulturskolan, på evenemangen, på allt det som vi hittills menat är nödvändigt för att bygga ett stabilt samhälle?
Det är i detta som det blir problematiskt när man som debattör kommer från en miljö där inget eller lite av detta kommer att påverka dig personligen. För har du resurserna, har du kontakterna och befinner du dig mitt i samhället så kommer dina möjligheter att hantera en försämrad välfärd att vara väsensskilda mot den som befinner sig i eller på gränsen till utanförskap. Bördorna läggs på dem vi hittills sagt oss värna.
Det kommer att få konsekvenser. I ena änden riskerar det att människor som trott att samhället/staten skulle ställa upp för dem upplever sig övergivna. Med ett ökat utanförskap försvagas inte bara individerna, utan också samhället. För mig med rötterna i politiken, ser jag riskerna med en försvagad demokrati som en av de mest bekymmersamma följderna. För risken att de övergivna antingen överger demokratin, eller väljer att rösta för partier och kandidater med en enkel agenda; att slå mot dem där uppe och/eller mot dem som kommit för att ta vår välfärd, är uppenbar.
Kanske är Ramberg medveten om detta. För hon har en lösning. Och den är att höja skatterna för alla utom de fattigaste. Även här är generaliseringen ett problem. Vilka är de fattigaste? Var går gränsen? Är det fattigpensionärer och försörjningsstödstagare? Eller...
Men det är inte det största problemet. För den fråga Ramberg inte får, eller väljer att inte ta upp, är om den politiken överhuvudtaget skulle ge mer resurser till staten. I höstens budget höjer regeringen skatten för människor som tjänar över 38.000:- kronor i månaden. Den statliga skatten omfattar allt fler grupper. Och den så kallade värnskatten, den "tillfälliga" skatten från 1990-talets ekonomiska saneringar, blir allt mer permanent.
För detta får regeringen kritik. Inte bara från den borgerliga oppositionen. Utan också från ekonomer. De flesta är eniga om att höjd skatt på löneinkomster inte ger mer pengar till statskassan. Det kommer istället att påverka arbetsutbudet, färre kommer att jobba mer, liksom synen på värdet av utbildning och kompetenshöjning, fler högkompetenta individer och företag kan lägga sin verksamhet utomlands helt enkelt. (Jämför dagens nyhet om Ericsson...)
På samma sätt som det är enkelt att säga att vi får tumma lite på välfärden, utan att ta ansvar för de konkreta effekterna av det, lika enkelt är det att säga att vi ska höja skatterna för de rikare, utan att bekymra sig över konsekvenserna av det.
I den kommunalgrå vardagen härskar en annan logik, en annan verklighet. Där finns redan idag en resursknapphet som riskerar inte bara "förväntningar" utan ibland också basen för välfärdsuppdraget. Där finns också insikten om att höjda skatter sannolikt inte leder till högre inkomster, så länge världen är globaliserad och människor, kunskap och kapital kan flytta över gränser.
Det är i den verkligheten man måste ha fötterna för att kunna förstå de utmaningar som ligger framför. Det är bland de brinnande bilarna i Oxhagen. Det är hos den utåtagerande killen i skolan. Det är hos den dementa kvinnan på boendet som aldrig får komma ut som både fötter och händer måste finnas för att kunna tolka den verklighet som också finns och som varje dag måste hanteras, prioriteras, effektiviseras...
Det är inte den enda verkligheten, men det är EN verklighet.
Jag ser gärna att vi i Sverige är landet som alltid möter människor med den öppna famnen. Som ideolog skulle jag kunna hålla brandtal om behovet av att försvara denna öppenhet.
Men så landar jag i den pragmatiskt kommunalgrå vardagen. Med människor som kanske säger en sak: Humanitet!, men som agerar som vi alltid gjort: Egoism!, oavsett om man har en månadslön på 2.000:- eller 200.000:- kronor. Med människor som har förväntningar på vad man har rätt att kräva av staten och samhället för de pengar man betalat in under sitt liv, oavsett hur långt det har varit. Med välfärdens behov som inte är fyllda, och som inte ens motsvarar de lågt ställda förväntningarnas nöjdhet.
Och då ser jag riskerna med ett än mer uppdelat samhälle, mellan de som har och de som är utan. Och frågan är hur länge de som har kommer att acceptera att bidra till ett samhälle som inte klarar av välfärdssamhällets trygga stabilitet. Men den största frågan är: Vad händer med de människor som hamnar utanför? Och hur kommer de att agera?
Viktor Barth-Kron skriver en intressant krönika i DN idag. Den avslutas bland annat med:
"Samtiden är otacksam för alla med stora visioner. Det saknas folkligt stöd både för kraftig utbyggnad av välfärdsstaten och för en bred liberal reformagenda."
I den trista grå zonen mellan dessa ideologiskt spännande alternativ måste man i huvudsak agera som politiker med ansvar för såväl kommun som nation. Och det är betydligt svårare än att uttrycka generella synpunkter, om än så fina och ideologiskt renläriga.
2016-09-21
Partiernas död, demokratins ...
Jag ska åter grotta lite i efterdyningarna till #Ohlssongate men först en varning:
Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.
En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:
Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!
Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.
Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.
Varifrån rekryterades folkpartisterna?
Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.
Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.
Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.
Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.
Men det kommer mer.
För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.
Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.
Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.
Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.
Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.
Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.
Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.
Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.
En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.
På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.
Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.
De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.
Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.
Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?
Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.
Är du inte nördigt intresserad av samhällsfrågor, demokrati och partiväsende kan denna läsning bli plågsam. För det kommer inte att vara den mest delade bloggen i Sverige idag. Men det kan finnas en del av värde för den som orkar läsa.
En av de intressanta kommentarerna jag fick på min tidigare blogg om #Ohlssongate kom från Olle Wästberg, tidigare demokratiutredare. Han skrev:
Det finns statsvetenskapliga undersökningar där man frågat vad riksdagsledamöter säger sig representera. På 60-talet var svaret: Länet/valkretsen. På 70-talet: Mina väljare. På 80-talet: Partiet. Nu svarar allt fler: Mig själv!
Citatet, sprunget ur en kommentar från en forskare i Göteborg, speglar det jag sedan länge diskuterat. Den förändrade politikerrollen. Synen på vad/vem/vilka man representerar är en del av denna förändring. En annan är rekryteringen av politiker.
Den historia jag känner till personligen är naturligtvis Folkpartiets och tidsrymden är ungefär 30 år. Därutöver går det att läsa sig till en del. Och då kan man göra följande reflektioner som hör samman med Wästbergs citat.
Varifrån rekryterades folkpartisterna?
- Fram till 70-talet var det rörelserna. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bildningsrörelsen, småföretagarrörelsen...
- På 80-talet var det förbunden: Ungdomsförbunden, lärarförbunden, fackförbunden...
- Och nu rekryteras man som person. Det är ditt eget intresse som styr...
Denna rekryteringsförändring spelar roll för hur ett parti fungerar. Så länge det fanns rörelsefolk i partiet var själva partistrukturen hyfsat stabil. Det var därför Folkpartiet rätt enkelt kunde överleva Per Gahrtons eller Carl Thams irrfärder. Partiet var överordnat personen. Och de personer som satt i partiets strukturer kunde hantera en organisation genom både kriser och uppgångar. Samtidigt var många av de som var engagerade på alla nivåer införstådda i hur en rörelse fungerade. Frikyrkan, nykterhetslogen, folkskolan var alla demokratiskt fostrande i en kombination av individualism inom kollektivets ramar.
Sedan dess har denna funktionalitet förändrats. 1980-talets rekryteringsgrund skapade förutsättningar för ett professionaliserat parti. Allt fler politiker sprang ur antingen politiska tjänstemannakadrer eller likartade anställningar på andra organisationer. Det gav också en stabilitet, men långsiktigheten minskade. Man kan förenklat hävda att katastrofvalet 1998 överlevdes tack vare att det fanns en professionell organisation som ett bärande skelett i partiet. När politikerna darrade stod tjänstemännen kvar.
Men nu har också detta förändrats. Professionalismen finns kvar, sannolikt har den ökat både i kvantitet och kvalitet. Men den förändrade politikerrollen har också givit tjänstemännen en annan uppgift. Allt mer arbete läggs på att stötta en företrädare eller en kandidat, där partiet bara blir ytterligare ett redskap för personen. Till och med de interna mötena med partimedlemmar blir till ett verktyg för att stärka det personliga varumärket. För det jobbet måste skötas både internt och externt för att göra det möjligt att få de poster man vill ha för sig själv.
Men vad händer i ett sådant system med partiet? Om det är personen som är viktig, om politiken binds upp kring en persons personliga förutsättningar och politiska prioriteringar, minskar förutsättningarna dramatiskt för att klara av ens ett rudimentärt traditionellt partiarbete. Partiet har gått från att vara en folkrörelse, över en professionell partiorganisation till en personvalskampanjorganisation. Risken för att personstrider, kamper och interna kampanjer allvarligt skadar partiet är uppenbar.
Men det kommer mer.
För även politikerns rekryteringsprofil har förändrats.
Låt oss ta de tre tidsepokerna igen.
- Fram till 70-talet var det de traditionella ledarna som befolkade partierna. Personer som klarade av att hantera en organisation, som mer eller mindre kunde och orkade fokusera på ekonomi- och verksamhetsstyrning på den nivå man var vald. Det var viktigt att visa att man hade makt, men lika viktigt att ta ansvar för den makt man utövade.
- När 1980-talets professionaliserade partistrukturer tog över, förändrades också politikerrollen. Tjänstemännen tog över vetskapen om ledning och styrning. Politikerns roll blev att peka ut färdriktningen. Men hur man tog sig dit blev någon annans fråga. Eftersom politikern inte hade den reella makten över besluten, blev också ansvarstagandet mer bekymmersamt. (Parentetiskt kan man påstå att denna förändring sannolikt har beröringspunkter med den förändrade rollen som politikerna fick i kommuner och landsting. Den allt tydligare tjänstemannamakten där spillde över på partierna.)
- Och nu är vi i kommunikatörernas tidsålder. Allt färre politiker vet någonting alls om ekonomistyrning, få fattar hur man ska läsa en resultaträkning (fy vad trist - det vinner man inga val på) eller varför man ska ta ansvar för beslut som går fel (det var inte jag - det var den där tjänstemannen, fråga henne!). Allt handlar om kommunikation. Och då är det viktigaste att man själv står som avsändare för de goda nyheterna, medan de dåliga får landa på någon annan.
Jag minns så väl en utbildning jag gick på för tiotalet år sedan kring hur man skulle bygga sitt personliga politiska varumärke. Föreläsaren gjorde en fyrfältsgraf kring orden: Positivt - Negativt respektive "Intresserar många - Intresserar få". Och så fick vi lära oss att om något var positivt och intresserade många så skulle man ropa så högt man bara kunde. Var det negativt och intresserade många så skulle man gömma sig. Däremellan kunde man vara lite lagom synlig. Jag tror inte att det var unikt för Folkpartiet att diskutera i dessa termer.
Färden från partiet till personen går alltså på många parallella vägar. Och frågan är vad som kommer att hända. Adam Cwejman skriver idag i GP en ledare som berör samma fråga fast från ett annat perspektiv. Även väljarkåren och dess beteende har förändrats. Denna rörelse förstärker problemen med partier som är kvar i en struktur som inte längre finns.
Men vad ska man då göra? Är allt nattsvart? Cwejman menar att det visst kommer att bli stökigt en period, men att det kommer att utkristalliseras en annan form av demokrati. Kanske har han rätt. En annan, mer pessimistisk, syn kan landa i att det är omöjligt med en demokrati där ingen företräder något annat än sina egna åsikter, ihopplockade på ett personligt sätt, och med väljare som bara kan acceptera den representant som tycker precis som henne själv. Ett välfärdssamhälle förutsätter en minsta gemensam kollektiv bas. Frågan är om den individualiserade demokratin kan bygga det.
Fram till dess borde i vart fall partistrategerna fundera på om det finns proaktiva vägar att vandra för att hantera den förändrade verkligheten. Sannolikt finns det sådana. Låt mig peka på en.
Kanske det är läge att lösa upp partistrukturen som den ser ut idag. Med landsmöten där man beslutar om partiprogram (som ingen läser), tröskar hundratals detaljerade beslut i mer eller mindre marginella frågor (som ingen kommer ihåg ens när protokollet justerats) och som väljer företrädare (som ifrågasätts så fort den första negativa opinionsmätningen kommit). Kanske är framtiden en återgång till en betydligt lösare partistruktur, där partiet blir en vid ram och där personerna har en betydligt större handlingsfrihet.
Det liberala partiet i Sveriges riksdag var först en sammanslutning av ledamöter som bekände sig till liberalismen, men som inte hade någon nationell partistruktur bakom sig. När Frisinnade Landsföreningen bildades 1902 fanns det behovet. Men kanske det är dags att åter fundera över om riksdagsledamöterna i framtiden i huvudsak representerar en fristående liberal rörelse, med betydligt större individuell frihet. Det finns ingen partilinje i varje detaljfråga, det finns ingen partipiska. Det finns bara ett grundläggande gemensamt synsätt kring hur liberalismen ska lösa individernas och samhällets utmaningar.
En sådan struktur skulle ställa enorma krav på den partiledning som fanns. För att få ihop partiet skulle det ständigt krävas övertygande genom argumentation, inte genom att partiprogrammet från 1997 visst sade det och om man läser alla protokoll efter det så är det inte förändrat... Riksdagen skulle bli stökigare och mer svårhanterlig, i vart fall tills man hittat en ny balanspunkt.
På det lokala och regionala planet kan samma utveckling delvis ske. Fullmäktige och regionparlament fungerar ungefär som riksdagen med samma möjlighet till ökad personlig frihet för den förtroendevalde. Men till skillnad från riksdagen, måste man lösa frågan om hur ledamöterna i de olika nämnderna och styrelserna ska agera. Det är ingen enkel fråga. Kanske är det en helt ny nämndstruktur som måste till. Jag har tidigare argumenterat för att nämnderna ska avpolitiseras, där enbart ordföranden är vald med ett starkt personligt mandat.
Varför är det just Liberalerna som har detta kaos? Som frisinnad skulle jag kunna säga: Det är för att frisinnet och de frisinnade inte längre finns i partiet. De frisinnade, med sin grund i folkrörelserna i Sverige, var länge den bärande delen av partibygget. De som kokade kaffe och befolkade styrelser. De som jobbade i det fördolda och tog ansvar för att partimötena skulle fungera. De som motionerade till årsmöten, årsmöten som de faktiskt tyckte det var viktigt att gå på för att få veta vad andra tyckte och vart partiet var på väg.
De är borta. Därmed har Liberalerna allt mer blivit ett parti bestående av tusentals individualister. Och när den yttersta ledningen visar på att även om man ingår i den kollektivt beslutande partiledningen så är det rätt att i alla lägen gå ut med sin personliga åsikt, så befästs denna individualistiska struktur. Vad ledningen gör kan också medlemmarna göra.
Liberalerna må vara först. Men samma strukturer syns inom de andra partierna. Om jag ska gissa är det Mp och V som ligger närmast samma utveckling. Längst bort finns Kd och S, med sina medlemskadrer hämtade från frikyrkor och fack. (Ja - jag vet att det bara finns frikyrkor nuförtiden, men det är fortfarande en bra benämning på de kyrkor som inte är Svenska kyrkan.) Men förändringen finns även där.
Frågan är enligt min mening inte om, utan när den nuvarande partistrukturen bryter samman. Och om det är så bör man som engagerad i den demokratirörelse partierna är istället ställa frågan: Vad kommer istället? Och vad blir min och vår plats i detta förändrade landskap?
Det parti som först hittar rätta svar på de frågorna, kommer att gå vinnande ur det kaos som väntar. Kanske har Liberalerna förutsättningarna att göra det, helt enkelt för att man är först in i krisen. Men då krävs både nytänkande och mod.
2016-09-20
Islam i Svenska kyrkan
Jag läser Erik Helmerson i DN. Varför är det så tyst om folkmordet på de kristna?
Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?
Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.
Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.
Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:
– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv.
Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.
Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.
Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...
Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:
– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.
Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.
– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.
Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?
Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."
En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.
Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.
Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.
Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...
Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.
Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.
Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:
Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
Debatten om Svenska kyrkans ställning går vidare. Är den kristen eller bara religiös? Vad står den för egentligen?
Liksom i frågan om svenska värderingar så är svaret knappast enkelt. Visst finns det massor av kristna i Svenska kyrkan. Varmt troende som ber till den ende Guden, som söker i Bibeln och som mött sin frälsare i Jesus Kristus. Det är en bild.
Men det finns en annan bild också. Och ibland blir den tydligare än annars. Jag fick följande länk delad till mig häromdagen.
Det är intressant att läsa vad den konfirmationsansvariga har att säga. Som exempelvis:
– Min dröm är att vi ska erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor. För konfirmation är ju väldigt mycket ett erbjudande till unga människor. Och min önskan är ju att alla ungdomar ska få möjlighet att fundera över de här frågorna under en viktig del av sitt liv.
Det är en fin inställning. Svenska kyrkan och konfirmationen som ett erbjudande till att fundera över viktiga livsfrågor. Lite så där i allmänhet. Men är det konfirmation? Konfirmation är väl en bekräftelse av dopet, ett steg vidare in i den kristenhet som hittills definierat även Svenska Kyrkan. Ett steg för att möta och relatera till den tro som bär, men också kring de dogmer och normer, den etik och moral som bär den kristne i vardagen.
Men här handlar det inte om det. Istället blir konfirmationen en allmänreligiös diskussion.
Det är intressant att också se hur språkbruket förändras. Ordet "kyrka" används också det som en allmän metafor för en religiös mötesplats. Frågan är om det är en medveten strategi för att ytterligare minska skiljelinjerna mellan religionerna, att ta ytterligare ett steg på synkretismens bana. Man kan gå i vilken kyrka som helst, även om en del väljer att kalla den moské, typ...
Just denna sammanblandning med, och fascination för, islam är det som kännetecknar Svenska Kyrkans hantering av sin religiösa hemvist idag. I artikeln blir det övertydligt:
– I många församlingar idag har vi muslimska ungdomar med under konfirmandtiden, men som sedan inte konfirmerar sig för att de tillhör en annan kyrka. Väldigt många invandrare är ju sekulariserade och där föräldrarna har en önskan om att barnen ska komma in i det svenska samhället och ta del av det som finns där.
Eva Dellemyr berättar att man även har konfirmandassistenter som är muslimer.
– Det leder till många bra frågor. Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den.
Det finns alltså konfirmationsassistenter som är muslimer. Vad är deras uppgift? Är det konverterande muslimer, på väg in i kristendomen som pekar på sin väg från islam till kristendom? Eller är det aktiva muslimer som visar på en alternativ väg, en annan tro än den som konfirmationen borde ge?
Den konfirmationsansvarigas svar blir också ett av de tydligaste exemplen på bekymret med den synkretistiska Svenska Kyrkan: "Det leder till många bra frågor."
En kyrka som bara frågar, men som saknar svaren. En kyrka som söker sin tro hos andra, för att hon inte har den själv.
Ibland funderar jag över om den fascination för islam som jag upplever finns inom Svenska kyrkan beror på just bristen på egen tro, egen överlämnelse och eget engagemang. Den svenska och västerländska kristenheten har blivit en ljum efterföljare till det samhälle den varit med att skapa, med en gud som mer är som en velourpappa där barnen får bestämma själva än som en förbrännande helig Gud. Där den kärlek som sägs vara centrum för religionen har blivit en famn så öppen att allt är tillåtet, istället för en kärlek som både anklagade överheten, drev ut månglarna ur templet och ställde krav på såväl profeter som lärjungar och efterföljare.
Och så ser man en annan religion där människor faktiskt tror. Tror på en gud som reglerar vardagen i detalj, inte bara förhållandet mellan man och kvinna, mellan religioner och mellan troende och otroende. Människor som väljer att försaka delar av sina goda liv just för att följa denne gud.
Ser man i islam en spegelbild av det man en gång trodde att man var? En rörelse för förändring? Men när man själv tappat tron på moralen och etiken, normerna och dogmatiken som den egna religionen stod för så återstår bara ...
Erik Helmerson finner förklaringar för bristen på engagemang för att värna de kristna som förföljs världen över i en brist på insikt att islam och muslimer faktiskt kan vara de överordnade, de som driver ondskan, inte bara de underordnade, minoriteten, de flyende. Det är sannolikt den största förklaringsmodellen.
Men under den ligger också bristen på tro på den religion man en gång bekänt sig till. En tro som blivit mer samhällstillvänd politisk livsåskådning, än en ibland svårtillgänglig, inte alltid enkel och medhårsstrykande men alltid livsförändrande tro.
Det är inte ofta Uppenbarelseboken citeras i dagens debatt. Det är ganska förklarligt. För den är svår, och den ställer rätt mycket av det vi tror på och det sätt vi lever under lupp. Ibland tror jag att vi i den kristna västvärlden, såväl Svenska kyrkan som jag själv, borde läsa den oftare. Då kunde vi kanske begrunda Uppenbarelsebokens 3;dje kapitel, verserna 15-17 och framåt:
Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
2016-09-16
Folkpartiklarna visar vägen
mot vad...
Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.
En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:
Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?
Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?
Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.
I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:
Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.
Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.
Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?
Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?
Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.
Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.
Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.
Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.
Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?
Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.
Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.
Rätt många analyser kring Ohlssongate (OK - Jag inser att jag genom detta tar ställning i själva personfrågan om vem som gjort mest fel och det är väl bra att det kommer fram) har kunnat läsas de senaste dagarna. En del har handlat om maktkampen, om den nu finns. Annat har handlat om ett parti som saknar mål och medel. En del om huvudpersonerna och deras bevekelsegrunder. Ytterligare något om själva sakfrågan som utlyste krisen.
En av de mer frekventa analyserna handlar om skillnaden mellan den högerinriktade marknadsliberalism som Jan Björklund menas företräda, och den socialliberalism som Birgitta Ohlsson anses vara företrädare för. Men är det så? Och är det så enkelt? Kan man hävda att Ohlsson företräder socialliberaler, eller är det som DNs ledarsida rätt upplyst skriver:
Med Birgitta Ohlsson som partiledare hoppas hennes många supportrar att partiet skulle tippa över till det socialliberala fältet. Detta är inte helt självklart. Vad Ohlsson står för i viktiga frågor är långt ifrån glasklart. Hon är en aktivist med mycket hög profil vad gäller feminism, folkmord och FRA-lagar, men var står hon skattepolitiskt? Hur vill hon få fler svenskar i arbete?
Vad är egentligen socialliberalism? Vad är liberalism?
- Är det (social)liberalt att kräva öppna gränser, även om det medför sänkt välfärd för de fattigaste i landet? Eller är det mer (social)liberalt att värna välfärden för de skattepengar vi nationellt avstår för att värna de sårbaraste här?
- Är det (social)liberalt att kräva uppdelad föräldraförsäkring? Eller är det mer (social)liberalt att peka på att individerna, familjen, är större än staten och politikernas pekfingrar?
- Är det (social)liberalt att vara pacifist? Eller är det (social)liberalt att kräva en starkare militär och fredsskapande insatser utomlands?
- Är det (social)liberalt att stå för personlig integritet på nätet? Eller är det (social)liberalt att värna tryggheten för medborgarna, även om det innebär övervakning?
Så där skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet. På område efter område går det att hitta svar som landar inom liberalismen, och även socialliberalismen, men som är diametralt motsatta varandra. Det finns skäl för det gamla citatet: Att vara folkpartist är att vara kluven.
I en uppdatering på Facebook skrev en centralt placerad liberal tidigare i veckan:
Ett liberalt parti är i många stycken en självmotsägelse. Enskilda individer sluter sig samman i en förening för att gemensamt arbeta för att stärka alla människors frihet att utforma och bestämma över sina liv.
Liberalismen handlar om individen. Men politiken handlar om partiet. Det är lika fascinerande att följa de interna diskussionerna från de som stöttar Ohlsson. Rätt ofta kan man läsa om att hon "bara försvarar det beslut som tagits på landsmötet". Samtidigt hyllas hon för att hon rakryggat stått upp MOT partilinjen och partiprogrammet när det gäller övervakning eller exempelvis den kamp för en likadelning av föräldraförsäkringen som varit något av hennes signum.
Så vad är rätt, och vad är fel? Vad är liberalism? Vad är marknadsliberalism? Vad är socialliberalism? Vad är frisinne?
Och vad är ett parti, vad fyller det för funktion?
Det är uppenbart att det finns en trend som går bort från de traditionella partistrukturerna. Svensk, och västerländsk, politik och demokrati förflyttar sig från ett partiväsende med individen som en pusselbit till en politik som en egotripp där den politiska dagordningen sätts ihop av de pusselbitar man tycker passar den egna portföljen.
Skälen till detta är många. Paraplyet för denna utveckling handlar om en samhällsförvandling som gått från kollektiv, över individualism till egocentrism. Under detta paraply har också rekryteringen av nya politiker förändrats. Från de kaffekokande kollektivisterna som gladdes åt att få vara med och påverka på årsmötet, till de egocentrerade kommunikatörerna vars mål är att synas mest och som använder partiet som språngbräda.
Ohlssongate är bara en detalj i en längre utveckling. För Liberalernas räkning kan sannolikt det som skedde i början på 2000-talet visa på ett avstamp i den utveckling partiet nu befinner sig i. Då rekryterades Mauricio Rojas till partiet. Utan att vara medlem blev han kandidat, och sedemera riksdagsledamot. Han propagerade för ett partiväsen som gick tillbaka till den tidiga demokratin i Sverige, där riksdagspartierna var mer lösa sammanslutningar inom riksdagen av de förtroendevalda som ansåg sig ha ungefär lika synpunkter i de då centrala och avgörande frågorna.
Kanske pekade Rojas på en oundviklig utveckling av politiken och partiväsendet. Kanske är det så att det vi nu ser i Liberalerna, men inte endast där - minns vad som skett i andra partier (Moderaterna har sin strid med bl.a. Hanif Bali, Centerpartiet sin med Staffan Danielsson, Vänsterpartiet med Amineh Kakabaveh, sossarna sin med Håkan Juholt och så vidare...) - är en glimt av det som komma skall. Ett partiväsende i upplösning, med partier befästa i en 1900-talstradition, oförmögna att förändra sig till en ny verklighet.
Frågan är, om jag nu till del kan ha rätt, vad som händer då partierna inte längre är de kollektiv av individualister som de varit. Går det ändå att hitta strukturer som är funktionella, eller blir det bara en kakafoni av egon som enbart springer dit de själva vill, styrda av de värderingar som bara är viktiga för dem själva? Kan det skapas strukturer som ändå gör det möjligt att välja, eller är det vi nu ser också ett slut på den representativa demokrati som vi levt i och av de senaste dryga 100 åren?
Jag är oroad över den utveckling jag tycker mig se. Liberalerna lär för stunden överleva Ohlsson-gate, oavsett de följder den kan få. Kanske kommer minnesorden över Jan Björklund handla om att han, trots allt, under lång tid lyckades hålla samman ett parti som allt mer liknade ett antal folkpartiklar som centrifugerade sig allt längre ifrån en gemensam hållning. Det må framtiden utvisa.
Men den stora frågan handlar mer om den representativa demokratin i längden överlever den utveckling som Ohlssongate är ett av de tydligaste tecknen på.
2016-09-14
Ohlssongate - mellan Corbyn och Sanders
Som före detta folkpartist, numera en perifer betraktare av Liberalerna, kan man inte annat än fundera över dagens händelser. Eftersom jag tidigare suttit i Folkpartiets partistyrelse, har jag sannolikt mer på benen än många andra om varför det blev som det blev. Därmed sagt att jag inte är speciellt förvånad. Frågan har snarare varit när, än om det skulle bli en offentlig konflikt.
Men det får andra grotta om ifall de vill. Jag tänkte göra en liten analys av politikern Birgitta Ohlsson, utifrån min horizont. Och det går bra att börja med en av hennes tweets idag.
Ohlsson tar avstamp i den amerikanska valkampanjen, i det tal som Michelle Obama höll till stöd för Hillary Clinton. Det är ett fantastiskt tal. Men det pekar också på de svårigheter amerikansk politik befinner sig i. För samtidigt som det är en hyllning till Clinton, är det en del av demoniseringen av de politiska motståndarna.
Sällan har förtroendet varit så lågt mellan demokrater och republikaner som det är idag. Atmosfären för samarbete har förgiftats av ett "vi goda - de onda"-klimat. Men det är inte bara mellan partierna detta gap finns. Även inom partierna skakar det. Om vi enbart tar demokraterna, som ändå hade två hyfsat vettiga kandidater, var tonen rå och hård mellan Sanders och Clinton. Framförallt Sanders anhängare såg sig som det enda goda valet. Clinton var inte ens ett alternativ.
Det finns skäl för att det blivit som det blivit. Och låt oss då återvända till Sverige. För även här sker samma gravgrävande. Mellan partier. Mellan Alliansen och de rödgröna. Men också inom partierna. Och då börjar det bli intressantare. För vad har skett? Vilka är skälen att det just briserar hos Liberalerna?
Ett handlar om personfixeringen. I Sverige är det uppenbart att vi fortfarande slits mellan en demokrati byggd på partier, där personen är underordnad partistrukturen, och en individcentrerad politik där allt ljus ska landa på den populäraste personen. Birgitta Ohlsson har varit en föregångare för denna personfixerade politik. Partiet har blivit en språngbräda för personen. Till del har det alltid varit så, en ledande partist centrerar alltid intresset kring sig. Men Ohlsson har tagit det till en ny nivå, strategiskt, strukturerat, målinriktat.
Ett annat skäl är rekryteringen av politiker. Att vara politiker har alltmer övergått från att vara en som kan sina saker, till en som kan kommunicera. Det är inte längre så viktigt att vara kunnig, att ta ansvar, att stå upp för partiet även när det blåser. Istället handlar det om att kommunicera på rätt sätt, så att de goda nyheterna hamnar på en själv, medan de onda får läggas på någon annan. (Vad som är ont respektive gott varierar naturligtvis beroende på parti och politiker...) Ohlsson är en duktig kommunikatör, väl medveten om vad som hennes stödjare anser vara ont och gott. Under åren har hon för det mesta landat rätt, både när det gäller att företräda det goda som att låta andra bära det onda. Det sår naturligtvis split i ett parti, om partiledaren får ta det onda, medan de som för partiets skull bör stötta honom istället väljer att landa i kommunikationspolitikerfåran.
Ett tredje skäl är det politiskmediala komplexet. Sambanden mellan politiker och journalister. Kotterierna, där "alla känner alla". Har man bara vistats i det politiska Stockholms ytterkanter är det uppenbart att det finns personsamband, intressesamband och andra kopplingar mellan politiker och journalister. Det gäller att hålla sig väl med varandra. Politiker kan få gratis uppmärksamhet. Journalister får inblick i ärenden som annars vore fördolda. Det gäller som politiker att läcka rätt, rätt nyhet till rätt journalist, för att få bäst media. Och det gäller att hissa och dissa rätt politiker för att komma rätt på vågen som journalist. Jag har inte en aning om Ohlssons mediala kontakter. Men det går att konstatera att de finns.
Ett fjärde skäl är politikens avsaknad av visioner. Det är rätt trist att administrera en hyfsat väl fungerande välfärdsstat. Vad ska man som politiker göra? Höja skatten en hundring, eller sänka den lika mycket? Vara lagom för eller emot privata alternativ inom vården? Det finns, inte bara hos Liberalerna, rätt många som drömmer om en annan tid. En del var med om den, förr - då man brann för FNL, mot löntagarfonderna, för jämställdhet. Men Vietnamn är ett turistmål, löntagarfonderna ligger i grus och när jämställdheten mest handlar om ifall 40 kvinnor ska kvoteras in i börsbolagsstyrelser så är det också rätt grått. Andra drömmer om en helt ny värld, med rivna murar mellan länder, människor, kön... Den så kallade GAL-TAN konflikten försöker hantera denna spännvidd.
I detta visionsvacuum etablerar sig nya politiker. Vi ser dem på europeisk nivå, där Labourledaren Jeremy Corbyn är det tydligaste exemplet. Frågan är inte längre om politiken är genomförbar, eller om partiet kan vinna val. Frågan är om man som individ som leder ett parti kan entusiasmera sina anhängare, de må vara få men viktiga för den interna partiprocessen.
Än tydligare blir det i USA, där både Bernie Sanders och Donald Trump är variationer på samma tema. Om vi ser mer på Sanders, för det har betydelse för funderingarna kring Liberalerna och Ohlsson, kunde han verkligen entusiasmera sina anhängare. Han gav dem en vision av en bättre värld, utan pengar i politiken, med mer välfärd åt alla. De blev så entusiastiska att det brann för Bernie. Men än längre - de vägrade brinna för Hillary. Och det tog lång tid och många vändor, innan Sanders valde att ställa upp bakom Clinton. Så helhjärtat det nu var.
Här menar jag att kärnan i Ohlssongate ligger. Birgitta Ohlsson har tydliga likheter med Bernie Sanders. Inte bara den politiska positioneringen, utan främst i kampanjandet. Ohlsson har under många år skapat en "fan-club" som stöttar henne i vått och torrt. De är entusiastiska, man skulle kunna säga att de brinner för Birgitta. Men för att kunna driva en sådan kampanj, entusiasmera sina närmaste, skapa känslan av att vara en del av något större - en vision av en ny, bättre värld, behöver man ständigt vara sann mot sina egna ideal, och inga andra, i vart fall om de är av intresse för fler. Partiet blir intressant så länge det stödjer de egna initiativen, bekräftar den egentillverkade bilden. Men så fort det blir konflikt är det den egna personen som gäller.
Dagens twittrande till stöd för Birgitta Ohlsson bär stora likhetstecken med hur Sanders anhängare hanterade hans förlust i primärvalen. Om inte Sanders var med, så fick det vara. Och jag har läst rätt många som säger: Om inte Birgitta Ohlsson finns med så får det vara.
Kanske är det så att Liberalerna i detta också är föregångare. Kanske är det så att Birgitta Ohlsson är bland de första att agera utifrån de parametrar som kommer att gälla i framtida val. Kanske är det så att det är framgångsvägen för nutida och framtida politiker. Men det kommer att få konsekvenser.
Vi ser det redan i USA där båda de stora partierna vacklar under trycket från personfixeringen, trots att man har ett personinriktat valsystem. Vi ser det i Storbritannien där Labour slits sönder av interna strider. Och vi har idag sett det i Liberalerna.
Går det att hålla samman ett parti, där det inte finns medlemmar som väljer partiet före personen? Går det att hålla samman ett parti där alla egentligen vill vara störst, bäst och vackrast, på det plan man agerar från? Eller kräver partisystemet en bas, en kärna av lojala partiarbetare som suckar tungt när partiet än en gång landar fel i en fråga men som ändå laddar kaffekokaren, plockar fram flygbladen och planerar lördagens flygbladsutdelning med en kandidat som man egentligen inte gilllar?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag också varit där. Tyckt mig vara störst, bäst och vackrast. Förutbestämd för att vara partiets räddning. Egocentrerad nog för att hacka på partiledare och partiledning på såväl lokala som nationella debattsidor i min strävan att nå högre.
Men jag vet också att jag under resan har lärt mig att det inte alltid fungerar så. Att det faktiskt är så att partiet ibland måste gå före personen, att partiet kanske ska använda personen istället för tvärsom. Att en partiledare har ett erbarmligt svårt jobb och att han eller hon faktiskt kan behöva stöd, även när beslutet enligt mig själv är uppåt väggarna. Och jag har förstått varför jag inte fick de poster jag då tyckte jag borde fått (så här i efterhand kan jag glädjas att jag överhuvudtaget fick vara med - trots att jag är den jag är...).
När Birgitta Ohlsson twittrade ut Michelle Obamas stöd för Hillary Clinton, gjorde hon det sannolikt för att hon själv menade sig vara i Clintons position. Men av de två som konflikten gällde idag i Liberalerna, är sannolikt Jan Björklund den som är mest lik Hillary Clinton. Erfaren, pragmatisk, testad, hånad för sin skolpolitik som hon för sin utrikespolitik, en del av partiet.
Den Birgitta Ohlsson liknar mer är en svensk Bernie Sanders, eller Jeremy Corbyn. Frågan är om det är framtiden för demokratin, eller dess egentillverkade grav.
Men det får andra grotta om ifall de vill. Jag tänkte göra en liten analys av politikern Birgitta Ohlsson, utifrån min horizont. Och det går bra att börja med en av hennes tweets idag.
Ohlsson tar avstamp i den amerikanska valkampanjen, i det tal som Michelle Obama höll till stöd för Hillary Clinton. Det är ett fantastiskt tal. Men det pekar också på de svårigheter amerikansk politik befinner sig i. För samtidigt som det är en hyllning till Clinton, är det en del av demoniseringen av de politiska motståndarna.
Sällan har förtroendet varit så lågt mellan demokrater och republikaner som det är idag. Atmosfären för samarbete har förgiftats av ett "vi goda - de onda"-klimat. Men det är inte bara mellan partierna detta gap finns. Även inom partierna skakar det. Om vi enbart tar demokraterna, som ändå hade två hyfsat vettiga kandidater, var tonen rå och hård mellan Sanders och Clinton. Framförallt Sanders anhängare såg sig som det enda goda valet. Clinton var inte ens ett alternativ.
Det finns skäl för att det blivit som det blivit. Och låt oss då återvända till Sverige. För även här sker samma gravgrävande. Mellan partier. Mellan Alliansen och de rödgröna. Men också inom partierna. Och då börjar det bli intressantare. För vad har skett? Vilka är skälen att det just briserar hos Liberalerna?
Ett handlar om personfixeringen. I Sverige är det uppenbart att vi fortfarande slits mellan en demokrati byggd på partier, där personen är underordnad partistrukturen, och en individcentrerad politik där allt ljus ska landa på den populäraste personen. Birgitta Ohlsson har varit en föregångare för denna personfixerade politik. Partiet har blivit en språngbräda för personen. Till del har det alltid varit så, en ledande partist centrerar alltid intresset kring sig. Men Ohlsson har tagit det till en ny nivå, strategiskt, strukturerat, målinriktat.
Ett annat skäl är rekryteringen av politiker. Att vara politiker har alltmer övergått från att vara en som kan sina saker, till en som kan kommunicera. Det är inte längre så viktigt att vara kunnig, att ta ansvar, att stå upp för partiet även när det blåser. Istället handlar det om att kommunicera på rätt sätt, så att de goda nyheterna hamnar på en själv, medan de onda får läggas på någon annan. (Vad som är ont respektive gott varierar naturligtvis beroende på parti och politiker...) Ohlsson är en duktig kommunikatör, väl medveten om vad som hennes stödjare anser vara ont och gott. Under åren har hon för det mesta landat rätt, både när det gäller att företräda det goda som att låta andra bära det onda. Det sår naturligtvis split i ett parti, om partiledaren får ta det onda, medan de som för partiets skull bör stötta honom istället väljer att landa i kommunikationspolitikerfåran.
Ett tredje skäl är det politiskmediala komplexet. Sambanden mellan politiker och journalister. Kotterierna, där "alla känner alla". Har man bara vistats i det politiska Stockholms ytterkanter är det uppenbart att det finns personsamband, intressesamband och andra kopplingar mellan politiker och journalister. Det gäller att hålla sig väl med varandra. Politiker kan få gratis uppmärksamhet. Journalister får inblick i ärenden som annars vore fördolda. Det gäller som politiker att läcka rätt, rätt nyhet till rätt journalist, för att få bäst media. Och det gäller att hissa och dissa rätt politiker för att komma rätt på vågen som journalist. Jag har inte en aning om Ohlssons mediala kontakter. Men det går att konstatera att de finns.
Ett fjärde skäl är politikens avsaknad av visioner. Det är rätt trist att administrera en hyfsat väl fungerande välfärdsstat. Vad ska man som politiker göra? Höja skatten en hundring, eller sänka den lika mycket? Vara lagom för eller emot privata alternativ inom vården? Det finns, inte bara hos Liberalerna, rätt många som drömmer om en annan tid. En del var med om den, förr - då man brann för FNL, mot löntagarfonderna, för jämställdhet. Men Vietnamn är ett turistmål, löntagarfonderna ligger i grus och när jämställdheten mest handlar om ifall 40 kvinnor ska kvoteras in i börsbolagsstyrelser så är det också rätt grått. Andra drömmer om en helt ny värld, med rivna murar mellan länder, människor, kön... Den så kallade GAL-TAN konflikten försöker hantera denna spännvidd.
I detta visionsvacuum etablerar sig nya politiker. Vi ser dem på europeisk nivå, där Labourledaren Jeremy Corbyn är det tydligaste exemplet. Frågan är inte längre om politiken är genomförbar, eller om partiet kan vinna val. Frågan är om man som individ som leder ett parti kan entusiasmera sina anhängare, de må vara få men viktiga för den interna partiprocessen.
Än tydligare blir det i USA, där både Bernie Sanders och Donald Trump är variationer på samma tema. Om vi ser mer på Sanders, för det har betydelse för funderingarna kring Liberalerna och Ohlsson, kunde han verkligen entusiasmera sina anhängare. Han gav dem en vision av en bättre värld, utan pengar i politiken, med mer välfärd åt alla. De blev så entusiastiska att det brann för Bernie. Men än längre - de vägrade brinna för Hillary. Och det tog lång tid och många vändor, innan Sanders valde att ställa upp bakom Clinton. Så helhjärtat det nu var.
Här menar jag att kärnan i Ohlssongate ligger. Birgitta Ohlsson har tydliga likheter med Bernie Sanders. Inte bara den politiska positioneringen, utan främst i kampanjandet. Ohlsson har under många år skapat en "fan-club" som stöttar henne i vått och torrt. De är entusiastiska, man skulle kunna säga att de brinner för Birgitta. Men för att kunna driva en sådan kampanj, entusiasmera sina närmaste, skapa känslan av att vara en del av något större - en vision av en ny, bättre värld, behöver man ständigt vara sann mot sina egna ideal, och inga andra, i vart fall om de är av intresse för fler. Partiet blir intressant så länge det stödjer de egna initiativen, bekräftar den egentillverkade bilden. Men så fort det blir konflikt är det den egna personen som gäller.
Dagens twittrande till stöd för Birgitta Ohlsson bär stora likhetstecken med hur Sanders anhängare hanterade hans förlust i primärvalen. Om inte Sanders var med, så fick det vara. Och jag har läst rätt många som säger: Om inte Birgitta Ohlsson finns med så får det vara.
Kanske är det så att Liberalerna i detta också är föregångare. Kanske är det så att Birgitta Ohlsson är bland de första att agera utifrån de parametrar som kommer att gälla i framtida val. Kanske är det så att det är framgångsvägen för nutida och framtida politiker. Men det kommer att få konsekvenser.
Vi ser det redan i USA där båda de stora partierna vacklar under trycket från personfixeringen, trots att man har ett personinriktat valsystem. Vi ser det i Storbritannien där Labour slits sönder av interna strider. Och vi har idag sett det i Liberalerna.
Går det att hålla samman ett parti, där det inte finns medlemmar som väljer partiet före personen? Går det att hålla samman ett parti där alla egentligen vill vara störst, bäst och vackrast, på det plan man agerar från? Eller kräver partisystemet en bas, en kärna av lojala partiarbetare som suckar tungt när partiet än en gång landar fel i en fråga men som ändå laddar kaffekokaren, plockar fram flygbladen och planerar lördagens flygbladsutdelning med en kandidat som man egentligen inte gilllar?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag också varit där. Tyckt mig vara störst, bäst och vackrast. Förutbestämd för att vara partiets räddning. Egocentrerad nog för att hacka på partiledare och partiledning på såväl lokala som nationella debattsidor i min strävan att nå högre.
Men jag vet också att jag under resan har lärt mig att det inte alltid fungerar så. Att det faktiskt är så att partiet ibland måste gå före personen, att partiet kanske ska använda personen istället för tvärsom. Att en partiledare har ett erbarmligt svårt jobb och att han eller hon faktiskt kan behöva stöd, även när beslutet enligt mig själv är uppåt väggarna. Och jag har förstått varför jag inte fick de poster jag då tyckte jag borde fått (så här i efterhand kan jag glädjas att jag överhuvudtaget fick vara med - trots att jag är den jag är...).
När Birgitta Ohlsson twittrade ut Michelle Obamas stöd för Hillary Clinton, gjorde hon det sannolikt för att hon själv menade sig vara i Clintons position. Men av de två som konflikten gällde idag i Liberalerna, är sannolikt Jan Björklund den som är mest lik Hillary Clinton. Erfaren, pragmatisk, testad, hånad för sin skolpolitik som hon för sin utrikespolitik, en del av partiet.
Den Birgitta Ohlsson liknar mer är en svensk Bernie Sanders, eller Jeremy Corbyn. Frågan är om det är framtiden för demokratin, eller dess egentillverkade grav.
2016-09-06
Amy Schumer hjärta Donald Trump
Det går en röd tråd från fascinationen över Amy Schumer och hennes skamlösa skämtande om allt, till Donald Trump och hans möjligheter att vinna presidentvalet. Det finns en sträng mellan Rodrigo Duterte och Paradise Hotel.
Jag har läst flera recensioner av Amy Schumers show i Stockholm häromsistens. Och, tro det eller ej, även jag kan le åt hennes skämt. Det låga är ibland överraskande roligt. Men skulle det vara det om hela livet var sådant?
Det finns så många märkligheter med dagens samhällsutveckling. Antingen kan man, som exempelvis Johan Norberg, peka på alla de positiva skeenden som finns. Världen har aldrig varit bättre än idag. Och till stora delar stämmer det. Den tekniska utvecklingen har gett fler människor än någonsin en bra vardag. Fler äter sig mätta. Fler har tak över huvudet. Fler omfattas av välfärd. Fler har cyklar, bilar, mobiltelefoner...
Det är färre krig, färre diktatorer, färre hungersnöder, färre mord, färre brott överhuvudtaget. Allt blir bättre helt enkelt.
Samtidigt, i en annan del av universum, sker andra förändringar. Förbrukandet av jorden går allt snabbare. Biosfären utsätts för ett aldrig tidigare skådat tryck. Resurserna tar slut allt fortare. Och samtidigt som människorna mår allt bättre, mår vi allt sämre. Den psykiska hälsan tar stryk när den fysiska verkar funka. Och den liberala demokrati som verkade segra håller på att gå på pumpen i de länder där den var som starkast. USA och Europa lämnar långsamt demokratin för populistokratin.
Varför är det så?
Sannolikt finns det inte EN orsak, eller EN utveckling som förklarar det hela.
Men jag ska ta upp en som jag tycker är förbisedd. Kanske tycker du att jag är helt ute och cyklar. Det är ju det som är fördelen med att blogga. Även en dåre kan få ge uttryck för sina funderingar. Och tänk om dåren någon gång har rätt...
Det är intressant att följa debatten kring det nya "Fråga Lund". Om en kunskaps- och kulturelit som tycker att programmet nedvärderar just det den är tänkt att hantera. Kunskap. Bildning. Insikt. Det blir platt och ytligt, kanske till och med kunskapsföraktande.
Lika intressant var det att läsa ett inlägg om varför Donald Trump blivit så framgångsrik. Hans framgång byggdes inte 2015, eller 2016, utan när amerikans TV gjorde om vetenskapsprogram från kunskap till underhållning. Det är ungefär samma utveckling vi nu ser i SVT. Påverkar denna förändrade kunskapssyn oss som människor och samhället?
Jag har flera gånger skrivit om alla dessa dokusåpor, från Robinson till Paradise Hotel, och deras påverkan på samhället. Från 10.000:-kronorsfrågan där kunskapen gav pengarna, till ett rävspel där det handlar om att lura andra, gå bakom ryggen på medmänniskor och enbart söka sin egen framgång på alla sätt det är möjligt. Påverkar dessa program, inte bara dessa två utan den uppsjö av liknande som finns, hur vi ser på våra medmänniskor och samhället?
Och så Amy Schumer. Nu valde jag henne för att hon är aktuell. Men det kunde lika gärna vara någon av de andra underlivsståupparna som finns, oavsett kön. Som får oss att skratta genom att både dra sig själva och oss i lorten. Som inte tvekar att skämta om i princip allt. Och visst är det roligt, just för att det tänjer på gränser. Men när gränsen redan är tänjd, vad händer då? Och den stående frågan: Påverkar det hur vi ser på oss själva, på medmänniskan, på samhället?
Finns det en koppling mellan dessa händelser och det vi ser i världen, det som inte är så positivt? Är det så att en av de processer som hjälpte Sverige, och kanske resten av västvärlden, att dra sig upp ur fattigdom och armod, var sökandet efter det fina, vackra, goda? Ett av de citat jag oftast återvänder till är det gamla socialdemokratiska citatet om varför kultur för arbetarna var viktigt. Det var: "för att öppna överklassalongerna även för arbetarklassen". Den kultursynen, att människan är förmögen att lyfta sig själv och sina medmänniskor till något högre, bättre, utan att trampa på andra, är också min.
Men är den samhällets?
Vi får de politiker vi förtjänar. Och vi har sannolikt förtjänat såväl Trump som Duterte liksom deras europeiska systrar och bröder. Frågan är om vi inser varför vi gör det.
Jag har läst flera recensioner av Amy Schumers show i Stockholm häromsistens. Och, tro det eller ej, även jag kan le åt hennes skämt. Det låga är ibland överraskande roligt. Men skulle det vara det om hela livet var sådant?
Det finns så många märkligheter med dagens samhällsutveckling. Antingen kan man, som exempelvis Johan Norberg, peka på alla de positiva skeenden som finns. Världen har aldrig varit bättre än idag. Och till stora delar stämmer det. Den tekniska utvecklingen har gett fler människor än någonsin en bra vardag. Fler äter sig mätta. Fler har tak över huvudet. Fler omfattas av välfärd. Fler har cyklar, bilar, mobiltelefoner...
Det är färre krig, färre diktatorer, färre hungersnöder, färre mord, färre brott överhuvudtaget. Allt blir bättre helt enkelt.
Samtidigt, i en annan del av universum, sker andra förändringar. Förbrukandet av jorden går allt snabbare. Biosfären utsätts för ett aldrig tidigare skådat tryck. Resurserna tar slut allt fortare. Och samtidigt som människorna mår allt bättre, mår vi allt sämre. Den psykiska hälsan tar stryk när den fysiska verkar funka. Och den liberala demokrati som verkade segra håller på att gå på pumpen i de länder där den var som starkast. USA och Europa lämnar långsamt demokratin för populistokratin.
Varför är det så?
Sannolikt finns det inte EN orsak, eller EN utveckling som förklarar det hela.
Men jag ska ta upp en som jag tycker är förbisedd. Kanske tycker du att jag är helt ute och cyklar. Det är ju det som är fördelen med att blogga. Även en dåre kan få ge uttryck för sina funderingar. Och tänk om dåren någon gång har rätt...
Det är intressant att följa debatten kring det nya "Fråga Lund". Om en kunskaps- och kulturelit som tycker att programmet nedvärderar just det den är tänkt att hantera. Kunskap. Bildning. Insikt. Det blir platt och ytligt, kanske till och med kunskapsföraktande.
Lika intressant var det att läsa ett inlägg om varför Donald Trump blivit så framgångsrik. Hans framgång byggdes inte 2015, eller 2016, utan när amerikans TV gjorde om vetenskapsprogram från kunskap till underhållning. Det är ungefär samma utveckling vi nu ser i SVT. Påverkar denna förändrade kunskapssyn oss som människor och samhället?
Jag har flera gånger skrivit om alla dessa dokusåpor, från Robinson till Paradise Hotel, och deras påverkan på samhället. Från 10.000:-kronorsfrågan där kunskapen gav pengarna, till ett rävspel där det handlar om att lura andra, gå bakom ryggen på medmänniskor och enbart söka sin egen framgång på alla sätt det är möjligt. Påverkar dessa program, inte bara dessa två utan den uppsjö av liknande som finns, hur vi ser på våra medmänniskor och samhället?
Och så Amy Schumer. Nu valde jag henne för att hon är aktuell. Men det kunde lika gärna vara någon av de andra underlivsståupparna som finns, oavsett kön. Som får oss att skratta genom att både dra sig själva och oss i lorten. Som inte tvekar att skämta om i princip allt. Och visst är det roligt, just för att det tänjer på gränser. Men när gränsen redan är tänjd, vad händer då? Och den stående frågan: Påverkar det hur vi ser på oss själva, på medmänniskan, på samhället?
Finns det en koppling mellan dessa händelser och det vi ser i världen, det som inte är så positivt? Är det så att en av de processer som hjälpte Sverige, och kanske resten av västvärlden, att dra sig upp ur fattigdom och armod, var sökandet efter det fina, vackra, goda? Ett av de citat jag oftast återvänder till är det gamla socialdemokratiska citatet om varför kultur för arbetarna var viktigt. Det var: "för att öppna överklassalongerna även för arbetarklassen". Den kultursynen, att människan är förmögen att lyfta sig själv och sina medmänniskor till något högre, bättre, utan att trampa på andra, är också min.
Men är den samhällets?
Vi får de politiker vi förtjänar. Och vi har sannolikt förtjänat såväl Trump som Duterte liksom deras europeiska systrar och bröder. Frågan är om vi inser varför vi gör det.
2016-09-02
Individualismens ändstation
Går det att beskriva de senaste dryga hundra årens politiska utveckling som ett frigörande från kollektiven och en seger för individen? Möjligtvis är det så.
Även om processerna går i varandra, skulle man kunna tänka sig att beskriva perioden från slutet på 1800-talet till idag som ett antal steg på samma väg.
Det första steget var frigörandet från de påtvingade kollektiven. Egentligen startade processen i Norden redan 100 år tidigare, med prästen och liberalen Anders Chydenius. Men inte förrän 100 år senare var ständerna helt borta. Därmed hade individen fått en större frihet att arbeta med vad man ville.
Det andra steget var månne frigörandet från okunskapen. När folkskolan infördes på 1800-talets mitt, lyftes människor på bred front från okunskap till kunskap. Den må ha varit bristfällig, men insikten om vilken betydelse det fick att även drängar och pigor kunde läsa och räkna kan inte övervärderas.
Det tredje steget var månne frigörelsen från kyrkan och Gud. Eller så är det det fjärde. För samtidigt med frigörelsen från religionen, uppstod frigörelsen från fattigdom. Uppbyggandet av 1900-talets välfärdssamhälle går parallellt med en tydligt driven sekularisering.
Dessa steg, de tredje och fjärde, är intressanta. För de har varit ett par av de mer eller mindre tydliga målen för svensk politik. Från att religionsfrihet har haft betydelsen frihet TILL religion, har den fått betydelsen frihet FRÅN religion. Gräver man djupare har den nationella tolkningen av religionsfrihet sannolikt inte varit så vid. Religionsfrihetens gräns var tydligt satt vid de dogmer och normer som befästs under ett kristet, eller judiskt-kristet, paraply. Frihet till andra religioner och deras annorlunda dogmatik var och skulle förbli en randföreteelse.
Men privatiseringen av religionen och gudsbegreppet spelar roll för det som komma ska. Och det aktiva, mer eller mindre medvetna, arbetet med att förneka de kristna dogmernas och normernas betydelse för samhället, kommer att få konsekvenser.
En möjlig tolkning är nämligen att välfärdssamhället egentligen bygger på den dogmatik och det normativa regelverk som traderats genom de kristna samhällena. Synen på människan och hennes individuella fri- och rättigheter har en tydligt kristen profil. Synen på människan och hennes skuld och skyldigheter, har också en kristen profil. Monteras dessa ned, utan att ersättas med liknande stabila normativ och dogmer, försvagas välfärdssamhällets funktionalitet.
Kanske är vi nu mitt uppe i den femte fasen, det femte steget. Frigörelsen från såväl andra medmänniskor som oss själva. Det går att tolka queer (oavsett om det nu är en religion eller filosofi) på det sättet. Och nu står egot mitt i centrum. Det handlar om att utveckla dig själv, oavsett hur det påverkar andra. I Sverige innebär det också att du har en fri dragningsrätt på offentliga medel för att just ditt sätt att leva ska möjliggöras. Välj ditt liv (oavsett kromosomuppsättning och annan konservativ biologi) är väl mottot. Bara om du ständigt gör de rätta valen, och förändrar dig i förhållande till dem, kommer du att vara lycklig och nå fulländning.
Processen sedan Anders Chydenius på 1770-talet började med sin frigörelse av individen fram till idag verkar nästan ha varit ödesbestämd. Och den har både varit framgångsrik och effektiv. Människor i Sverige, och Norden, bor i de länder som ständigt rankas högst vad gäller livskvalitet. Allt fler länder går i samma riktning.
Då är det väl bara att sitta nöjd, och likt en Johan Norberg hävda att allt bara blir bättre och kommer så att förbli. Kanske han har rätt. Kanske inte.
Det senaste som fick mig att fundera i de banorna var en statusuppdatering på Facebook (var annars) i går. Den såg ut så här:
Dagens skräll på nämnden för funktionshindrade under rapport från sommaren och sommarvikarier. Det har varit en hel del problem med yngre anställda. De anställda sommarvikarierna har tackat nej till jobb & arbetspass..... De behöver inte jobba, har pengar ändå, så de kan istället åka på semestrar, åka på festivaler, bara vara ledig.....
Är det ett tecken i tiden? Handlar bristen på vårdpersonal, på lärare och förskollärare, på omvårdnadspersonal egentligen om något annat? Är bristerna i sjukvården i allmänhet, och äldreomsorg och funktionshinderservice i synnerhet, ett tecken på en helt annan samhällsförändring?
Är det så att sjukvården, äldreomsorgen och servicen till de funktionshindrade helt enkelt inte spelar på den planhalva som den individcentrerade människan idag vill spela på? Där beroende av andra, fysisk och mental svaghet och behov av kollektiva och gemensamma lösningar inte får plats i en värld där allt handlar om att utveckla dig själv, frigöra dig själv från allt beroende från alla andra? Handlar skolans rekryteringsproblem inte alls i första hand om att lönerna är för låga, utan att yrket kräver kollektiva lösningar och gemenskap?
Och om det finns en gnutta av sanning i dessa funderingar - vart är vi då på väg?
Det räcker med att besöka en gymnasieskolas vårdprogram för att se hur framtidens äldreomsorgspersonal kommer att se ut. Det handlar inte i första hand om att de blonda blåögda nordborna vill ta ansvar för sin egen farföräldrageneration. Svensk äldreomsorg bärs i mångt upp av människor ur andra kulturtraditioner, där kollektivet, familjen, ansvarstagandet för andra väger upp det egocentriska självutvecklingsbehovet.
Drar man ut utvecklingen i tangentens riktning, med ett allt mer egocentrifierat samhälle och en politik som sätter egot före såväl individen som kollektivet, hamnar vi förr eller senare i ett samhälle i upplösning. Det finns inte längre något vi, bara ett jag. Problemet är att detta jag någon gång sannolikt kommer att vara i behov av någon annan.
För mig som frisinnad är detta skillnaden mellan liberalismen och frisinnet. Frisinnet inser att människan är i behov av ett vi, ett vi som ibland både kan och måste uppväga individen och egot. Frågan är om det kommer en tid då fler behöver inse det. Eller om vi som individuella partiklar likt universum dras mot en allt mer lösligt sammanhållet samhälle. Understödda bara av den automatiserade IT-sektorn, där opersonliga robotar inte inkräktar på mitt behov av att utveckla mig själv, och bara mig själv.
Även om processerna går i varandra, skulle man kunna tänka sig att beskriva perioden från slutet på 1800-talet till idag som ett antal steg på samma väg.
Det första steget var frigörandet från de påtvingade kollektiven. Egentligen startade processen i Norden redan 100 år tidigare, med prästen och liberalen Anders Chydenius. Men inte förrän 100 år senare var ständerna helt borta. Därmed hade individen fått en större frihet att arbeta med vad man ville.
Det andra steget var månne frigörandet från okunskapen. När folkskolan infördes på 1800-talets mitt, lyftes människor på bred front från okunskap till kunskap. Den må ha varit bristfällig, men insikten om vilken betydelse det fick att även drängar och pigor kunde läsa och räkna kan inte övervärderas.
Det tredje steget var månne frigörelsen från kyrkan och Gud. Eller så är det det fjärde. För samtidigt med frigörelsen från religionen, uppstod frigörelsen från fattigdom. Uppbyggandet av 1900-talets välfärdssamhälle går parallellt med en tydligt driven sekularisering.
Dessa steg, de tredje och fjärde, är intressanta. För de har varit ett par av de mer eller mindre tydliga målen för svensk politik. Från att religionsfrihet har haft betydelsen frihet TILL religion, har den fått betydelsen frihet FRÅN religion. Gräver man djupare har den nationella tolkningen av religionsfrihet sannolikt inte varit så vid. Religionsfrihetens gräns var tydligt satt vid de dogmer och normer som befästs under ett kristet, eller judiskt-kristet, paraply. Frihet till andra religioner och deras annorlunda dogmatik var och skulle förbli en randföreteelse.
Men privatiseringen av religionen och gudsbegreppet spelar roll för det som komma ska. Och det aktiva, mer eller mindre medvetna, arbetet med att förneka de kristna dogmernas och normernas betydelse för samhället, kommer att få konsekvenser.
En möjlig tolkning är nämligen att välfärdssamhället egentligen bygger på den dogmatik och det normativa regelverk som traderats genom de kristna samhällena. Synen på människan och hennes individuella fri- och rättigheter har en tydligt kristen profil. Synen på människan och hennes skuld och skyldigheter, har också en kristen profil. Monteras dessa ned, utan att ersättas med liknande stabila normativ och dogmer, försvagas välfärdssamhällets funktionalitet.
Kanske är vi nu mitt uppe i den femte fasen, det femte steget. Frigörelsen från såväl andra medmänniskor som oss själva. Det går att tolka queer (oavsett om det nu är en religion eller filosofi) på det sättet. Och nu står egot mitt i centrum. Det handlar om att utveckla dig själv, oavsett hur det påverkar andra. I Sverige innebär det också att du har en fri dragningsrätt på offentliga medel för att just ditt sätt att leva ska möjliggöras. Välj ditt liv (oavsett kromosomuppsättning och annan konservativ biologi) är väl mottot. Bara om du ständigt gör de rätta valen, och förändrar dig i förhållande till dem, kommer du att vara lycklig och nå fulländning.
Processen sedan Anders Chydenius på 1770-talet började med sin frigörelse av individen fram till idag verkar nästan ha varit ödesbestämd. Och den har både varit framgångsrik och effektiv. Människor i Sverige, och Norden, bor i de länder som ständigt rankas högst vad gäller livskvalitet. Allt fler länder går i samma riktning.
Då är det väl bara att sitta nöjd, och likt en Johan Norberg hävda att allt bara blir bättre och kommer så att förbli. Kanske han har rätt. Kanske inte.
Det senaste som fick mig att fundera i de banorna var en statusuppdatering på Facebook (var annars) i går. Den såg ut så här:
Dagens skräll på nämnden för funktionshindrade under rapport från sommaren och sommarvikarier. Det har varit en hel del problem med yngre anställda. De anställda sommarvikarierna har tackat nej till jobb & arbetspass..... De behöver inte jobba, har pengar ändå, så de kan istället åka på semestrar, åka på festivaler, bara vara ledig.....
Är det ett tecken i tiden? Handlar bristen på vårdpersonal, på lärare och förskollärare, på omvårdnadspersonal egentligen om något annat? Är bristerna i sjukvården i allmänhet, och äldreomsorg och funktionshinderservice i synnerhet, ett tecken på en helt annan samhällsförändring?
Är det så att sjukvården, äldreomsorgen och servicen till de funktionshindrade helt enkelt inte spelar på den planhalva som den individcentrerade människan idag vill spela på? Där beroende av andra, fysisk och mental svaghet och behov av kollektiva och gemensamma lösningar inte får plats i en värld där allt handlar om att utveckla dig själv, frigöra dig själv från allt beroende från alla andra? Handlar skolans rekryteringsproblem inte alls i första hand om att lönerna är för låga, utan att yrket kräver kollektiva lösningar och gemenskap?
Och om det finns en gnutta av sanning i dessa funderingar - vart är vi då på väg?
Det räcker med att besöka en gymnasieskolas vårdprogram för att se hur framtidens äldreomsorgspersonal kommer att se ut. Det handlar inte i första hand om att de blonda blåögda nordborna vill ta ansvar för sin egen farföräldrageneration. Svensk äldreomsorg bärs i mångt upp av människor ur andra kulturtraditioner, där kollektivet, familjen, ansvarstagandet för andra väger upp det egocentriska självutvecklingsbehovet.
Drar man ut utvecklingen i tangentens riktning, med ett allt mer egocentrifierat samhälle och en politik som sätter egot före såväl individen som kollektivet, hamnar vi förr eller senare i ett samhälle i upplösning. Det finns inte längre något vi, bara ett jag. Problemet är att detta jag någon gång sannolikt kommer att vara i behov av någon annan.
För mig som frisinnad är detta skillnaden mellan liberalismen och frisinnet. Frisinnet inser att människan är i behov av ett vi, ett vi som ibland både kan och måste uppväga individen och egot. Frågan är om det kommer en tid då fler behöver inse det. Eller om vi som individuella partiklar likt universum dras mot en allt mer lösligt sammanhållet samhälle. Understödda bara av den automatiserade IT-sektorn, där opersonliga robotar inte inkräktar på mitt behov av att utveckla mig själv, och bara mig själv.
2016-08-29
Kvinnobad och flickgymnastik
Skolverket beslutade nyligen att en muslimsk friskola, Al-Azharskolan i Vällingby, enligt skollagen har rätt till att dela på pojkar och flickor under gymnastikundervisningen. Pojkarna undervisas av manliga lärare, flickorna av kvinnliga. Skälet är religiöst.
Är det rimligt? Att det har stöd i lagen är sannolikt, eftersom Skolverket lär kunna sin lagstiftning. Men är det rimligt, eller för att använda ett uttryck som blivit populärt i sommar; "i enlighet med svenska värderingar"?
Svenska skolor separerar barn från början. Det vanligaste är åldersseparationen. Man hävdar att just det år du föds är betydelsefullt för när du får börja skolan. Man kan ha invändningar mot det, och det har vissa haft. Frågan om man ska ha både höst- och vårantagning till skolorna är inte ny.
En annan separationsvariant handlar om behov och förmåga. En del elever får specialanpassad undervisning, eller borde få det enligt skollagen. Barn med särskilda behov kan få hela eller delar av sin utbildning anpassad efter sina egna behov, i en vanlig klass eller i en anpassad klass eller skola.
En tredje separationsvariant har könskaraktär. Det händer att såväl gymnastik som andra ämnen bedrivs där pojkarna är för sig och flickorna för sig. Flickor och pojkar utvecklas olika fort och det kan få konsekvenser. Men det är sannolikt ovanligt att detta sker generellt, eller över en längre tid.
Så varför gnälla över A-Azharskolans separation av flickor och pojkar? Varför inte göra som flera gör, jämföra hur det var när man själv gick i skolan (ja - på min tid var det faktiskt uppdelat på gymnasiet), och hävda att det är en storm i ett vattenglas?
Utbildningsministern ger enligt flera media ändå Skolverket bakläxa. Jämställdheten är en matrisfråga. Så även om flickorna och pojkarna får likvärdig undervisning, även i gymnastik, menar Fridolin att jämställdheten måste genomsyra även denna undervisning. Har han rätt? Är de "svenska (jämställdhets)värderingarna" överordnade lagen?
Frågan är mer komplex än vad den i förstone verkar. Och den handlar om de kulturkrockar vi allt mer upplever och kommer att uppleva.
Jag ska inte mer än nödvändigt upprepa bilden av WVS Engelhartkarta. Den där Sverige befinner sig längst upp, längst ut. Mest sekulärt. Mest individualistiskt. Vi som tror vi är världens centrum vad gäller värderingar, är egentligen i dess periferi. Visserligen rör sig många länder åt vårt håll, men utvecklingen är vare sig snabb eller förutbestämd. Vissa länder rör sig åt diametralt motsatt håll.
När Alliansregeringen tillträdde 2006 var en av Kristdemokraternas vinstpuckar att man fick in att skolan var byggd på en "judisk-kristen-värdegrund". Är det så? Och om svaret är ja - hur påverkar det resten av samhället?
Svaret är inte enkelt. Sannolikt beror det också på var man står i religiösa, etiska och moraliska frågor. För mig, med den kristna bakgrund och etik jag bär med mig, är just denna bakgrund ett av motiven till att synen på människan är som den är. Och det påverkar både skola och samhälle. Det finns ett band mellan judisk och kristen normativitet som håller. Och det är tack vare denna som såväl upplysning som sekularism kunnat uppstå. Det är tack vare, och inte trots, de kristna dogmerna som exempelvis jämställdheten fått fotfäste i Europa och Amerika. Utvecklingen är vare sig radrätt eller konsekvent. Men det spelar roll när det i Bibeln finns ord som både hävdar kvinnans och mannens lika värde, att staten och religionen är olika saker och att religionens förste ledare ständigt tog den minstes, förlorarens, perspektiv.
Det har varit så naturligt för oss att vi inte har behövt förhålla oss till det. Även om vi kallar oss sekulära, ateister eller agnostiker så har själva traditionen, dogmerna, burit. Det har funnits en väv av värderingar och värden, som vi inte behövt försvara eftersom de inte ifrågasatts. Visst har de förändrats över tid. Men det har varit en stilla förändring, kontinuerlig i sitt agerande mot ökad individualism och tolkningsbara mot den bakgrund de tagit avstamp i.
Mot detta ställs nu islam med en ofta helt annan världsbild. Det handlar inte bara om synen på män och kvinnor och deras plats såväl i familj som samhälle. Det handlar om en helt annan syn på religion och samhälle, om religion och individ, om sekularism och religion, om individ och kollektiv. Och vi har så svårt att förhålla oss till det.
Det blir så uppenbart när vi inte ens kan komma överens om hur frågorna ska formuleras. Får man ställa frågan om islam som majoritetsreligion kan kombineras med västerländsk demokrati? Får man ställa frågan om islam i sig innehåller normativ som gör det svårare för jämställdhet, för individualism, för sekularism? Eller är det islamofobi? Kan man vara kritisk mot de normativ och de dogmer som följer med islam (OK - jag är mycket medveten om att man inte kan generalisera islam lika lite som man kan generalisera någon annan religion, men diskussionen kring islam måste ändå tas och då tvingas man också generalisera) utan att bli stämplad som SD-are, islamofob, rasist? Måste en sådan kritik leda till strid, kulturkamp, fientligheter?
Eller kan det demokratiska samhället visa en sådan styrka att även vid svåra värderingskonflikter väljer vi att lösa dem med samtal istället för med vapen? Islam är inte den enda sådan konflikt vi haft att hantera, det räcker med att minnas hur vi hanterade och fortfarande hanterar frågor som har med kommunism att göra. Är kommunism de facto något som ifall den blir en "majoritetsideologi" leder till diktatur och mänsklig förnedring? Är socialism bara en finare omskrivning av denna omänskliga ideologi? Och hur hanterar vi det faktum att det faktiskt finns människor som hävdar att de är såväl socialister som kommunister, och ändå är goda, välanpassade samhällsmedborgare? Är de egentligen smygonda, eller går det att kombinera?
Och motsatt: Går det att på demokratisk väg inskränka jämställdheten så vitt det gäller viss skolundervisning? Eller skilda badtider för kvinnor och män? Var går gränsen? Och vad är receptet om man inte vill dit?
Frågan om könsuppdelad gymnastik och separata badtider är bara toppen på ett isberg. Och vi är knappast beredda på hur vi ska lösa dem. Problemet är bara att vi hittills inte valt att se de resterade delarna av isberget, den stora massa som finns men som ännu är osynlig. Det är därför vi hamnar där vi gör.
Risken att vi hamnar i en situation där å ena sidan idiotiska förslag som burkiniförbud, eller murar mot omvärlden i allmänhet och muslimer i synnerhet, kan få spridning och finna grogrund, och å andra sidan en "det löser sig för olikhet är bra och inget är bättre än det andra"politik står mot varandra är uppenbar. Men oavsett vilken av dessa vägar vi väljer, riskerar vi ökade motsättningar, ökad polarisering och ökad risk för konflikter.
Min uppfattning, som jag erkänner kan vara fel, är att ett tydligt ställningstagande för vissa grundläggande skyldig-, fri- och rättigheter i ett samhälle är nödvändigt ur ett politiskt perspektiv. De behöver inte vara gemensamma för alla partier. Men om partierna ska fungera som centralpunkter för en vidare samhällsutveckling, behöver man tydliggöra de minsta gemensamma nämnare som just deras ideologi står för. En del kommer då att vara lika mellan höger och vänster, liberaler och konservativa. Andra kommer att skilja. Men först då får människor möjlighet att se skillnaderna, och möjlighet att välja de som står för den väg man själv vill vandra. Det kan komma att bli en mer konfliktfylld politik. Men det är där, i den demokratiska konflikten, som också det demokratiska samhället byggs.
Problemet är att vare sig partier eller politiker är vana att diskutera i de banorna. Med den rekrytering partierna har idag, är det sannolikt att många politiker inte ens har den förmågan. Så det är en lång väg att vandra för att kunna göra dessa förändringar. Men någon gång måste vi börja.
Annars kommer vi att gång efter gång stå inför frågan om just denna separering, detta förbud, denna rättighet eller denna skyldighet är förenlig med en lagstiftning som alltid kommer att vara på mellanhand.
Är det rimligt? Att det har stöd i lagen är sannolikt, eftersom Skolverket lär kunna sin lagstiftning. Men är det rimligt, eller för att använda ett uttryck som blivit populärt i sommar; "i enlighet med svenska värderingar"?
Svenska skolor separerar barn från början. Det vanligaste är åldersseparationen. Man hävdar att just det år du föds är betydelsefullt för när du får börja skolan. Man kan ha invändningar mot det, och det har vissa haft. Frågan om man ska ha både höst- och vårantagning till skolorna är inte ny.
En annan separationsvariant handlar om behov och förmåga. En del elever får specialanpassad undervisning, eller borde få det enligt skollagen. Barn med särskilda behov kan få hela eller delar av sin utbildning anpassad efter sina egna behov, i en vanlig klass eller i en anpassad klass eller skola.
En tredje separationsvariant har könskaraktär. Det händer att såväl gymnastik som andra ämnen bedrivs där pojkarna är för sig och flickorna för sig. Flickor och pojkar utvecklas olika fort och det kan få konsekvenser. Men det är sannolikt ovanligt att detta sker generellt, eller över en längre tid.
Så varför gnälla över A-Azharskolans separation av flickor och pojkar? Varför inte göra som flera gör, jämföra hur det var när man själv gick i skolan (ja - på min tid var det faktiskt uppdelat på gymnasiet), och hävda att det är en storm i ett vattenglas?
Utbildningsministern ger enligt flera media ändå Skolverket bakläxa. Jämställdheten är en matrisfråga. Så även om flickorna och pojkarna får likvärdig undervisning, även i gymnastik, menar Fridolin att jämställdheten måste genomsyra även denna undervisning. Har han rätt? Är de "svenska (jämställdhets)värderingarna" överordnade lagen?
Frågan är mer komplex än vad den i förstone verkar. Och den handlar om de kulturkrockar vi allt mer upplever och kommer att uppleva.
Jag ska inte mer än nödvändigt upprepa bilden av WVS Engelhartkarta. Den där Sverige befinner sig längst upp, längst ut. Mest sekulärt. Mest individualistiskt. Vi som tror vi är världens centrum vad gäller värderingar, är egentligen i dess periferi. Visserligen rör sig många länder åt vårt håll, men utvecklingen är vare sig snabb eller förutbestämd. Vissa länder rör sig åt diametralt motsatt håll.
När Alliansregeringen tillträdde 2006 var en av Kristdemokraternas vinstpuckar att man fick in att skolan var byggd på en "judisk-kristen-värdegrund". Är det så? Och om svaret är ja - hur påverkar det resten av samhället?
Svaret är inte enkelt. Sannolikt beror det också på var man står i religiösa, etiska och moraliska frågor. För mig, med den kristna bakgrund och etik jag bär med mig, är just denna bakgrund ett av motiven till att synen på människan är som den är. Och det påverkar både skola och samhälle. Det finns ett band mellan judisk och kristen normativitet som håller. Och det är tack vare denna som såväl upplysning som sekularism kunnat uppstå. Det är tack vare, och inte trots, de kristna dogmerna som exempelvis jämställdheten fått fotfäste i Europa och Amerika. Utvecklingen är vare sig radrätt eller konsekvent. Men det spelar roll när det i Bibeln finns ord som både hävdar kvinnans och mannens lika värde, att staten och religionen är olika saker och att religionens förste ledare ständigt tog den minstes, förlorarens, perspektiv.
Det har varit så naturligt för oss att vi inte har behövt förhålla oss till det. Även om vi kallar oss sekulära, ateister eller agnostiker så har själva traditionen, dogmerna, burit. Det har funnits en väv av värderingar och värden, som vi inte behövt försvara eftersom de inte ifrågasatts. Visst har de förändrats över tid. Men det har varit en stilla förändring, kontinuerlig i sitt agerande mot ökad individualism och tolkningsbara mot den bakgrund de tagit avstamp i.
Mot detta ställs nu islam med en ofta helt annan världsbild. Det handlar inte bara om synen på män och kvinnor och deras plats såväl i familj som samhälle. Det handlar om en helt annan syn på religion och samhälle, om religion och individ, om sekularism och religion, om individ och kollektiv. Och vi har så svårt att förhålla oss till det.
Det blir så uppenbart när vi inte ens kan komma överens om hur frågorna ska formuleras. Får man ställa frågan om islam som majoritetsreligion kan kombineras med västerländsk demokrati? Får man ställa frågan om islam i sig innehåller normativ som gör det svårare för jämställdhet, för individualism, för sekularism? Eller är det islamofobi? Kan man vara kritisk mot de normativ och de dogmer som följer med islam (OK - jag är mycket medveten om att man inte kan generalisera islam lika lite som man kan generalisera någon annan religion, men diskussionen kring islam måste ändå tas och då tvingas man också generalisera) utan att bli stämplad som SD-are, islamofob, rasist? Måste en sådan kritik leda till strid, kulturkamp, fientligheter?
Eller kan det demokratiska samhället visa en sådan styrka att även vid svåra värderingskonflikter väljer vi att lösa dem med samtal istället för med vapen? Islam är inte den enda sådan konflikt vi haft att hantera, det räcker med att minnas hur vi hanterade och fortfarande hanterar frågor som har med kommunism att göra. Är kommunism de facto något som ifall den blir en "majoritetsideologi" leder till diktatur och mänsklig förnedring? Är socialism bara en finare omskrivning av denna omänskliga ideologi? Och hur hanterar vi det faktum att det faktiskt finns människor som hävdar att de är såväl socialister som kommunister, och ändå är goda, välanpassade samhällsmedborgare? Är de egentligen smygonda, eller går det att kombinera?
Och motsatt: Går det att på demokratisk väg inskränka jämställdheten så vitt det gäller viss skolundervisning? Eller skilda badtider för kvinnor och män? Var går gränsen? Och vad är receptet om man inte vill dit?
Frågan om könsuppdelad gymnastik och separata badtider är bara toppen på ett isberg. Och vi är knappast beredda på hur vi ska lösa dem. Problemet är bara att vi hittills inte valt att se de resterade delarna av isberget, den stora massa som finns men som ännu är osynlig. Det är därför vi hamnar där vi gör.
Risken att vi hamnar i en situation där å ena sidan idiotiska förslag som burkiniförbud, eller murar mot omvärlden i allmänhet och muslimer i synnerhet, kan få spridning och finna grogrund, och å andra sidan en "det löser sig för olikhet är bra och inget är bättre än det andra"politik står mot varandra är uppenbar. Men oavsett vilken av dessa vägar vi väljer, riskerar vi ökade motsättningar, ökad polarisering och ökad risk för konflikter.
Min uppfattning, som jag erkänner kan vara fel, är att ett tydligt ställningstagande för vissa grundläggande skyldig-, fri- och rättigheter i ett samhälle är nödvändigt ur ett politiskt perspektiv. De behöver inte vara gemensamma för alla partier. Men om partierna ska fungera som centralpunkter för en vidare samhällsutveckling, behöver man tydliggöra de minsta gemensamma nämnare som just deras ideologi står för. En del kommer då att vara lika mellan höger och vänster, liberaler och konservativa. Andra kommer att skilja. Men först då får människor möjlighet att se skillnaderna, och möjlighet att välja de som står för den väg man själv vill vandra. Det kan komma att bli en mer konfliktfylld politik. Men det är där, i den demokratiska konflikten, som också det demokratiska samhället byggs.
Problemet är att vare sig partier eller politiker är vana att diskutera i de banorna. Med den rekrytering partierna har idag, är det sannolikt att många politiker inte ens har den förmågan. Så det är en lång väg att vandra för att kunna göra dessa förändringar. Men någon gång måste vi börja.
Annars kommer vi att gång efter gång stå inför frågan om just denna separering, detta förbud, denna rättighet eller denna skyldighet är förenlig med en lagstiftning som alltid kommer att vara på mellanhand.
2016-08-24
Därför har Lars Ströman fullständigt fel (igen)
I en krönika i den "oberoende liberala" tidningen Nerikes Allehanda tar Lars Ströman (som tidigare har haft sin politiska hemvist långt till vänster om liberalismen...) heder och ära av bloggaren Rebecca Weidmo Uvell. Han kallar henne "slaskhöger" och pekar på ett antal sakfel hon haft i en blogg som angrep den nytillsatta partisekreteraren för socialdemokraterna, Lena Rådström Baastad.
Baastad (då i huvudsak utan mellannamn) var tidigare kommunalråd i opposition och kommunstyrelseordförande i Örebro. Under den tid hon innehade den högsta positionen i kommunen, var ledarsidan på Nerikes Allehanda påfallande ofta frånvarande eller mild i sin eventuella kritik av Baastad. I den nu aktuella krönikan fortsätter detta.
Lena Rådström Baastad kommer undan helskinnad från Strömans kritik. Istället är krönikan i mångt en kopia av den skrift' (mediakommentar) som socialdemokraterna gav ut omedelbart efter det att Valprövningsnämndens beslut blivit klart. Den skriftens huvudsakliga uppgift var att skjuta ansvaret så långt från såväl partiet som Baastad som möjligt. De som fick bära hundhuvudet var de tjänstemän som inte kunde ansvara för vallokalens ordning, liksom en enskild kandidat som var så okunnig/olycklig att hon sågs heja på en röstande precis invid röstmottagaren.
Men vad var det då som hände?
Strömans linje, liksom socialdemokraternas, ligger på att anklaga den enskilda kandidaten framme vid bordet, de röstmottagare som inte kunde hålla ordning i röstningslokalen och det faktum att det tält socialdemokraterna ställt upp stod för nära vallokalen. Men ingen skugga ska enligt Ströman falla på vare sig Rådström Baastad (hon nämns inte ens) eller Mona Sahlin.
Men vad var det som egentligen hände? Vad sade valnämnden? Och vad sade egentligen Valprövningsnämnden?
Det är helt klarlagt att socialdemokraterna haft en "valskola" inriktad på en specifik grupp invandrarkvinnor. Där har såväl röstsedlar som -kuvert funnits. På "valskolan" har både Mona Sahlin och Ala Idriss (välkänd lokal S-profil, numera även nationellt) uppträtt och berättat hur man röstar. Därefter har man i gemensam tropp gått till vallokalen. Mona Sahlin avvek före man kom fram till vallokalen, men där fanns flera lokala företrädare såväl utanför som innanför vallokalens väggar. Det har varit stökigt med många människor. Det är uppenbart att valhemligheten inte har kunnat garanteras. Det är sannolikt att i vart fall en lokal socialdemokratisk kandidat sannolikt kan ha påverkat själva röstningen.
Om det tvistar ingen.
Men är det så som Ströman skriver, om valskolan: "Men själva valskolan hade valprövningsnämnden inga anmärkningar på."
Är det så?
Först kan man kolla vad Valnämnden, den lokala nämnd som ansvarar för valet, hade att säga. I denna nämnd, som till sin natur är tjänstemannastyrd, skrev tjänstemännen följande yttrande:
Enligt Valnämnden synes det alltså framgå att ledande partiföreträdare hållit valskola med partipolitiskt innehåll, ledsagat deltagarna till röstmottagningsstället samt uppehållit sig tillsammans med deltagarna inne i den lokal, där rösterna avgavs. Ett syfte med ett sådant förfarande kan givetvis vara att påverka väljarna i deras val. Graden av oordning i lokalen är svårbedömd på det material Valnämnden förfogar över, men Valnämnden konstaterar att en av röstmottagarna funnit att det fanns så mycket folk, att det för en tid var omöjligt att hålla ordning. – Om det kan anses att någon otillbörligen verkat vid valet, torde det, med beaktande av partiernas styrkeförhållanden i den aktuella valkretsen, med fog kunna antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången.
Det är uppenbart att den lokala varianten av Valprövningsnämnden tyckte att det fanns fog för funderingar kring det som Weidmo Uvell skriver. Men kanske är också den högst ansvarige tjänstemannen en del av den slaskhöger som Ströman verkar förakta...
Än intressantare kan man se hur det sedan blev med röstningen, eftersom valnämnden ändå har politiker som ska ta ansvar för besluten:
- Två av Valnämndens fyra ledamöter, företrädare för det socialdemokratiska partiet, har reserverat sig mot det beslutade yttrandet.
Oj - socialdemokraterna tyckte inte att det var någon fara. Vare sig med valskolan, kampanjtältet eller att en kandidat stått inne i vallokalen och hejat på en invandrarkvinna som röstade. Och vem tror att dessa två socialdemokrater tog ett eget beslut? Knappast. Beslutet om att rösta mot var förankrat hela vägen upp i den lokala politiska ledningen. Rådström Baastads ande svävade självklart över reservationen. Vem bär ansvar? Vem slaskar? Vem slarvar med fakta?
Och Valprövningsnämnden då - vad säger de?
Först och främst, låt oss se slutsatsen:
Vad gäller valskolan finner alltså Valprövningsnämnden inte visat att någon handlat på ett sätt som varit otillbörligt.
Det verkar ju stödja Strömans variant. Men läser vi straxt innan ser vi följande skrivning:
Om det – som klaganden uppgett – skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klaganden uppgett.
Det har alltså inte klarlagts att det gått fel till. Det som inte kan bevisas kan inte heller läggas till grund för en dom. Det är därför inte Valprövningsnämnden heller kan säga att det varit valfusk. Men Valprövningsnämndens utredning har inte varit en brottsutredning. Man har inte eftersökt fel i den utsträckning exempelvis en åklagare kanske bort göra. Eller en spännande och engagerad lokal tidning... Hur många intervjuer gjordes med de närvarande invandrarkvinnorna? Under ed? Sannolikt ingen. Med de som arrangerade "valskolan"? Någon? Det framgår i vart fall inte av beslutet.
Och Valprövningsnämnden behövde inte heller göra en så djup analys. Dels ligger det inte i nämndens uppgift att göra en så djup utredning. Dels, och framförallt, räckte de andra missgreppen för att konstatera att Örebro behövde gå till omval.
Är Strömans analys rätt? Att valskolan inte var valfusk? Det vet vi inte. Och vi kommer aldrig att få veta eftersom ingen ställt de nödvändiga frågorna till de inblandade i tid. Men det är rätt magstarkt att anklaga en bloggare för att vara "slaskhöger" för att dra de slutsatser som den lokala valnämnden själv drog.
Och hur är det med de där röstsiffrorna? I valet 2011 "med bättre koll på röstningsförfarandet"? Då gick det ju ännu bättre för sossarna.
Läser man bara siffrorna rakt upp och ner så är det så. Men det Ströman undviker att ta upp är valdeltagandet. I det ordinarie valet låg valdeltagandet på ca 65, 63 respektive 65 % i de tre olika valdistrikten. I omvalet var det istället 53, 51 respektive 52 % valdeltagande.
Ströman är väl medveten om att omvalet var ett mobiliseringsval. Och han är lika medveten om att socialdemokraterna satsade nationellt på omvalet, med en budget som sannolikt översteg de övriga partiernas sammanlagda valbudgetar många gånger om. Med busslaster av valarbetare som enbart hade till syfte att knacka dörr och få människor att gå och rösta. I Vivalla hade vi i Folkpartiet sympatisörer som fick sin dörr knackade varje dag den sista veckan och fyra gånger på valdagen...
Gör man det man kan göra, jämföra resultatet med valdeltagandet, kan man rätt enkelt få fram att socialdemokraterna exempelvis tappade från ca 42 % av de totala antalet röstberättigade, till ca 40 % (Vivalla norra). Vi andra, som inte hade samma resurser, tappade betydligt mer främst i de områden som traditionellt är starka borgerliga områden där folk inte gick och röstade, men även i de för oss svagare områdena. Vi klarade inte av att mobilisera i samma utsträckning som socialdemokraterna. Självklart var det en resursfråga. Men knappast valfusk.
Det är enkelt att instämma i Benjamin Disraelis yttrande: Det finns tre sorters lögn. Lögn, förbannad lögn och statistik. Beroende på vilka sifferserier man visar och utelämnar kan man få olika bilder att framträda. Så gjorde Weidmo Uvell. Så gjorde Ströman. Den ene hävdar att den andra är "slaskhöger". Det är orimligt för de flesta att benämna en opponent på det sättet, och rejält olämpligt för en påstått liberal ledarskribent.
Fuskade då socialdemokraterna i Örebro? Och vilket ansvar hade Rådström Baastad? Det går inte att svara klart på någon av de frågorna idag. Med ett bättre journalistiskt arbete 2010 hade det gått att göra det. Men då fanns inget intresse. Nu får vi sannolikt aldrig veta om "valskolan" också innebar att invandrarkvinnorna fick färdiga valsedlar i färdiga valkuvert av de socialdemokratiska valarbetarna. Vi får aldrig veta om marschen upp mot vallokalen också innebar att det i praktiken bara fanns ett parti att rösta på för kvinnorna. Vi får aldrig veta vilken grad av påverkan på dem som de socialdemokratiska valarbetarna utsatte dem för.
Man kan bara gissa, och anta. Och den ena gissningen är i det läget lika god som den andra.
Baastad (då i huvudsak utan mellannamn) var tidigare kommunalråd i opposition och kommunstyrelseordförande i Örebro. Under den tid hon innehade den högsta positionen i kommunen, var ledarsidan på Nerikes Allehanda påfallande ofta frånvarande eller mild i sin eventuella kritik av Baastad. I den nu aktuella krönikan fortsätter detta.
Lena Rådström Baastad kommer undan helskinnad från Strömans kritik. Istället är krönikan i mångt en kopia av den skrift' (mediakommentar) som socialdemokraterna gav ut omedelbart efter det att Valprövningsnämndens beslut blivit klart. Den skriftens huvudsakliga uppgift var att skjuta ansvaret så långt från såväl partiet som Baastad som möjligt. De som fick bära hundhuvudet var de tjänstemän som inte kunde ansvara för vallokalens ordning, liksom en enskild kandidat som var så okunnig/olycklig att hon sågs heja på en röstande precis invid röstmottagaren.
Men vad var det då som hände?
Strömans linje, liksom socialdemokraternas, ligger på att anklaga den enskilda kandidaten framme vid bordet, de röstmottagare som inte kunde hålla ordning i röstningslokalen och det faktum att det tält socialdemokraterna ställt upp stod för nära vallokalen. Men ingen skugga ska enligt Ströman falla på vare sig Rådström Baastad (hon nämns inte ens) eller Mona Sahlin.
Men vad var det som egentligen hände? Vad sade valnämnden? Och vad sade egentligen Valprövningsnämnden?
Det är helt klarlagt att socialdemokraterna haft en "valskola" inriktad på en specifik grupp invandrarkvinnor. Där har såväl röstsedlar som -kuvert funnits. På "valskolan" har både Mona Sahlin och Ala Idriss (välkänd lokal S-profil, numera även nationellt) uppträtt och berättat hur man röstar. Därefter har man i gemensam tropp gått till vallokalen. Mona Sahlin avvek före man kom fram till vallokalen, men där fanns flera lokala företrädare såväl utanför som innanför vallokalens väggar. Det har varit stökigt med många människor. Det är uppenbart att valhemligheten inte har kunnat garanteras. Det är sannolikt att i vart fall en lokal socialdemokratisk kandidat sannolikt kan ha påverkat själva röstningen.
Om det tvistar ingen.
Men är det så som Ströman skriver, om valskolan: "Men själva valskolan hade valprövningsnämnden inga anmärkningar på."
Är det så?
Först kan man kolla vad Valnämnden, den lokala nämnd som ansvarar för valet, hade att säga. I denna nämnd, som till sin natur är tjänstemannastyrd, skrev tjänstemännen följande yttrande:
Enligt Valnämnden synes det alltså framgå att ledande partiföreträdare hållit valskola med partipolitiskt innehåll, ledsagat deltagarna till röstmottagningsstället samt uppehållit sig tillsammans med deltagarna inne i den lokal, där rösterna avgavs. Ett syfte med ett sådant förfarande kan givetvis vara att påverka väljarna i deras val. Graden av oordning i lokalen är svårbedömd på det material Valnämnden förfogar över, men Valnämnden konstaterar att en av röstmottagarna funnit att det fanns så mycket folk, att det för en tid var omöjligt att hålla ordning. – Om det kan anses att någon otillbörligen verkat vid valet, torde det, med beaktande av partiernas styrkeförhållanden i den aktuella valkretsen, med fog kunna antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången.
Det är uppenbart att den lokala varianten av Valprövningsnämnden tyckte att det fanns fog för funderingar kring det som Weidmo Uvell skriver. Men kanske är också den högst ansvarige tjänstemannen en del av den slaskhöger som Ströman verkar förakta...
Än intressantare kan man se hur det sedan blev med röstningen, eftersom valnämnden ändå har politiker som ska ta ansvar för besluten:
- Två av Valnämndens fyra ledamöter, företrädare för det socialdemokratiska partiet, har reserverat sig mot det beslutade yttrandet.
Oj - socialdemokraterna tyckte inte att det var någon fara. Vare sig med valskolan, kampanjtältet eller att en kandidat stått inne i vallokalen och hejat på en invandrarkvinna som röstade. Och vem tror att dessa två socialdemokrater tog ett eget beslut? Knappast. Beslutet om att rösta mot var förankrat hela vägen upp i den lokala politiska ledningen. Rådström Baastads ande svävade självklart över reservationen. Vem bär ansvar? Vem slaskar? Vem slarvar med fakta?
Och Valprövningsnämnden då - vad säger de?
Först och främst, låt oss se slutsatsen:
Vad gäller valskolan finner alltså Valprövningsnämnden inte visat att någon handlat på ett sätt som varit otillbörligt.
Det verkar ju stödja Strömans variant. Men läser vi straxt innan ser vi följande skrivning:
Om det – som klaganden uppgett – skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klaganden uppgett.
Det har alltså inte klarlagts att det gått fel till. Det som inte kan bevisas kan inte heller läggas till grund för en dom. Det är därför inte Valprövningsnämnden heller kan säga att det varit valfusk. Men Valprövningsnämndens utredning har inte varit en brottsutredning. Man har inte eftersökt fel i den utsträckning exempelvis en åklagare kanske bort göra. Eller en spännande och engagerad lokal tidning... Hur många intervjuer gjordes med de närvarande invandrarkvinnorna? Under ed? Sannolikt ingen. Med de som arrangerade "valskolan"? Någon? Det framgår i vart fall inte av beslutet.
Och Valprövningsnämnden behövde inte heller göra en så djup analys. Dels ligger det inte i nämndens uppgift att göra en så djup utredning. Dels, och framförallt, räckte de andra missgreppen för att konstatera att Örebro behövde gå till omval.
Är Strömans analys rätt? Att valskolan inte var valfusk? Det vet vi inte. Och vi kommer aldrig att få veta eftersom ingen ställt de nödvändiga frågorna till de inblandade i tid. Men det är rätt magstarkt att anklaga en bloggare för att vara "slaskhöger" för att dra de slutsatser som den lokala valnämnden själv drog.
Och hur är det med de där röstsiffrorna? I valet 2011 "med bättre koll på röstningsförfarandet"? Då gick det ju ännu bättre för sossarna.
Läser man bara siffrorna rakt upp och ner så är det så. Men det Ströman undviker att ta upp är valdeltagandet. I det ordinarie valet låg valdeltagandet på ca 65, 63 respektive 65 % i de tre olika valdistrikten. I omvalet var det istället 53, 51 respektive 52 % valdeltagande.
Ströman är väl medveten om att omvalet var ett mobiliseringsval. Och han är lika medveten om att socialdemokraterna satsade nationellt på omvalet, med en budget som sannolikt översteg de övriga partiernas sammanlagda valbudgetar många gånger om. Med busslaster av valarbetare som enbart hade till syfte att knacka dörr och få människor att gå och rösta. I Vivalla hade vi i Folkpartiet sympatisörer som fick sin dörr knackade varje dag den sista veckan och fyra gånger på valdagen...
Gör man det man kan göra, jämföra resultatet med valdeltagandet, kan man rätt enkelt få fram att socialdemokraterna exempelvis tappade från ca 42 % av de totala antalet röstberättigade, till ca 40 % (Vivalla norra). Vi andra, som inte hade samma resurser, tappade betydligt mer främst i de områden som traditionellt är starka borgerliga områden där folk inte gick och röstade, men även i de för oss svagare områdena. Vi klarade inte av att mobilisera i samma utsträckning som socialdemokraterna. Självklart var det en resursfråga. Men knappast valfusk.
Det är enkelt att instämma i Benjamin Disraelis yttrande: Det finns tre sorters lögn. Lögn, förbannad lögn och statistik. Beroende på vilka sifferserier man visar och utelämnar kan man få olika bilder att framträda. Så gjorde Weidmo Uvell. Så gjorde Ströman. Den ene hävdar att den andra är "slaskhöger". Det är orimligt för de flesta att benämna en opponent på det sättet, och rejält olämpligt för en påstått liberal ledarskribent.
Fuskade då socialdemokraterna i Örebro? Och vilket ansvar hade Rådström Baastad? Det går inte att svara klart på någon av de frågorna idag. Med ett bättre journalistiskt arbete 2010 hade det gått att göra det. Men då fanns inget intresse. Nu får vi sannolikt aldrig veta om "valskolan" också innebar att invandrarkvinnorna fick färdiga valsedlar i färdiga valkuvert av de socialdemokratiska valarbetarna. Vi får aldrig veta om marschen upp mot vallokalen också innebar att det i praktiken bara fanns ett parti att rösta på för kvinnorna. Vi får aldrig veta vilken grad av påverkan på dem som de socialdemokratiska valarbetarna utsatte dem för.
Man kan bara gissa, och anta. Och den ena gissningen är i det läget lika god som den andra.
2016-08-22
Meningslösa skolreformer
Så har det då varit sommartalssäsong. Och sist (?) ut var trion Björklund (L), Löfven (S) och Sjöstedt (V). Och alla hade olika skolförslag på gång. Statsministern delade ut nålpengar - jag undrar när någon kommer att vägra att skriva om någon miljon som satsning - som inte kommer att göra någon glad. Sedan Fridolin fick ansvaret för skolan och de hundra dagarna gått Sjöstedt försökte lite han med. Men vänsterns skolpolitik är obegriplig.
Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.
Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.
I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?
Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?
Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.
Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?
Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...
Typ.
Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.
Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.
Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.
Och Björklund gick naturligtvis den liberala vägen - pratade om kvalitet istället för kvantitet - och försökte sig på lite oliberal obligatorisk pekpinnepolitik. För hur kan man annars karaktärisera förslaget om obligatorisk vidareutbildning? Kanske är det bra, rätt många lärare behöver mer vidareutbildning (och kanske en paus från elever...). Men att dra alla över en kam är inte så liberalt.
Problemet är att inte heller detta kommer att hjälpa. För skolans problem är inte bara skolans. Det är samhällets.
I helgen samtalade jag om politikens kris. De politiska partierna har inget att erbjuda längre. Ingen av dem har en väg framåt, till en bättre värld, på sin agenda. Skälet är rätt enkelt. De kan inte berätta vad en bättre värld är. Och få av oss medborgare har koll på det. Är det bara mer av allt? Mer konsumtion. Mer upplevelser. Mer mer mer. Eller är det den totala individualismen. Känslan av att mina känslor och mina upplevelser är de enda sanna som ingen kan sätta sig på. Oavsett om fakta säger något annorlunda? Eller kanske frigörelsen från könet. När vi alla kan välja om vi vill vara man, kvinna eller något däremellan oavsett vad kromosomerna säger, när piller och kirurgi kan ta fram vårt rätta jag, då är lyckoriket nått. Eller?
Varför ska man lyckas i skolan? Vad är uppsidan i ett bra skolarbete? Varför ska jag lägga ner en massa timmar på studier, som leder till... Ja vaddå?
Naturligtvis finns det även här en del som är tydligt inriktade på att lyckas i skolan. Det finns människor som när drömmar och som har förmågan att omsätta dem i praktik. Det må vara att tillägna sig kunskaper i språk, matte eller idrott. Oavsett vad skolan kommer att kunna erbjuda så kommer de flesta av dem att hitta vidare. Det finns människor som drivs av sitt ego, eller kanske av sin altruistiska sida (när man är 15 - njae....), att bli rika, berömda, duktiga, kunniga... De flesta av dem kommer också att hitta vidare.
Men det är inte de som är problemet. Det är de andra. De som funderar över vad som ger mest den kommande dagen. Om det är Pokémon Go, matteläxan eller Starcraft. Vad ger den största lyckan, kicken i mitt liv? Och vem är det, i detta det mest egocentrerade samhälle av alla,som kan säga åt mig att något annat än min egen känsla är det sanna?
Antingen går utvecklingen åt rätt håll, där alla kommer att bli rikare, friskare, lyckligare och jämlikare, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Eller så går det åt pipan, mänskligheten har redan peakat, och då spelar det väl ingen roll vad jag gör. Jag går vidare på den väg jag känner för och jag vill. Och ingen ska komma och säga åt mig...
Typ.
Det finns en enorm utmaning i den individualism som gått överstyr i egocentrism i dagens samhälle. I en senare blogg ska jag fundera över om demokratin överhuvudtaget är möjlig i ett ego-samhälle med normkritik som grund. I denna blogg räcker det med att peka på att en skola utan kollektivism, auktoritetstro och normativa ramar, är en skola som kommer att ha enorma problem med lärandet. Och så länge skolan bara är en spegel av det omkringliggande samhället, där just egocentrismen, normkritiken och antiauktoritetstron sprider ut sig, där kommer skolan att ha problem. När min unika känsla för vad som är rätt och fel just för mig är viktigare än fakta så kommer problemen att mångfaldigas.
Det finns ett uppenbart problem att nästan inga politiker inser att saker och ting hänger ihop. I ena änden stoppar man in just med individualism, mer normkritik och mer känsloargument. Och så tror man att man i den andra änden kan plocka ut elever som lyssnar på läraren, tar till sig argumenten om lugn och ro och andra normer, och dessutom acceptera att det finns fakta som går utöver de egna känslorna.
Jag tror det inte. Och det är därför svensk skola är i kris. Och den som vill kan åter studera World Values Surveys Ingerlhart-karta. Där Sverige likt en satellit avlägsnar sig i tangentens riktning, bort från allt vad kollektivism och normativitet heter, mot egocentrism och antiauktoritetstro. Det finns skäl att just vi ligger i täten vad gäller elevernas vilja att lära sig.
2016-08-18
Kristofobi, teofobi och det stängda samhället.
Ja, ja. Det är ok med religion, bara de håller sig till det privata.
Eller förresten - inte till det privata heller. För religionen i allmänhet och konservativ religionshållning i synnerhet borde hålla sig borta från människors sovrum. Där har samhället mer rätt att vara.
Jag läser Madelaine Levy i Svenska Dagbladet. Och slås av hur kristofobiskt, eller kanske mer teofobisk, man kan vara i Sverige idag.
I vilket annat perspektiv hade man kunnat göra de dragningar hon gör? För Levy drar det som hänt långt. En människas självmord och skrämmande beskrivning av en sluten grupptillhörighet blir till en allmän beskrivning av fundamentalistiska miljöer i allmänhet.
Jag har inte en aning om hur stor denna judiska fundamentalistiska grupp är. Jag har inte en aning om hur vittomfattande de problem som ledde till Weinsteins självmord är. Men det har sannolikt inte Levy heller. Ändå drar hon långtgående paralleller.
För från denna fundamentalistiska miljö går enligt Levy band till såväl islamistiska män som förbjuds ha orgasm före äktenskapet, liksom till de katolska pedofilskandaler som uppmärksammats. Och för varje präst som uppmärksammats med pedofili - hur många ickepräster, icketroende har gjort samma resa? Vilka sammanhang hör de till? Innebär de pedofilskandaler som uppmärksammats inom exempelvis idrottsrörelsen att det finns en "fundamentalistisk idrottologi" där pedofilin och kvinnoförtrycket frodas? Eller är det bara religionen och kyrkan som kan kollektiviseras på detta sätt? Och så landar hon i:
Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.
Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.
Hur kan man som tänkande människa landa här? Religion och tro ställs mot (balanseras) mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Hur långt är inte det från det tankesätt som burit genom både de yttersta höger- och vänsterkrafternas försök att binda människan och hennes sökande efter livets mening? Menar verkligen Levy att religiösa människor, fundamentalister, står emot mänskliga rättigheter och sunt förnuft? Och hur menar hon att det ska "balanseras"? Statligt påtvingad sekularism ända in i sängkammaren?
Men det sista stycket visar på den teofobi som Levy besitter. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Jag kan inte läsa detta på något annat sätt än detta: Religion är till sin natur något skadligt, som vissa människor ändå av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt. Men så länge det inte finns andra sätt att avreligiosera människan, så ska denna religion hållas inom strama gränser.
Liberalismen uppstod en gång i en miljö som omfattades av en statligt påbjuden tro. Det var enbart inom denna tros gränser som människan kunde agera. Och Gud nåde den som gick utanför. Under ett par århundraden skapade troende människor basen för det demokratiska välfärdssamhälle vi befinner oss i. De såg sannolikt rätt ofta sin (kristna) tro som både grunden för, och medlen till att nå ett samhälle som skulle vara bättre för alla. De valde inte sällan bort den världsliga rikedomen för att hjälpa människor både till kropp och själ, alltifrån den kunskap de själva hade och som fanns i samhället runt dem.
Fortfarande idag finns människor som gör sammalunda. Som ser sin religion och sin tro som något som både kan påverka den enskilda individen och andra människor till att bli något mer, något större än vad hon idag är. Som ser religionen som basen för de mänskliga rättigheterna, som ser de normer som religionen står för som något gott. En del av dem kanske är kristna fundamentalister, sådana som verkligen tror på att Gud kom till jorden som ett värnlöst barn, ett barn som växte upp, undervisade och sedan dog en skamfull död på tortyrens kors. Som tror att denna skamfulla död vändes till något gott, genom att Gud tog våra brister på sig, våra misslyckanden och till slut även vår egen död. Som tror att de normer som fanns då, också kan ha sin relevans idag. Och som faktiskt, utan vare sig våld eller tvång, kan tro att man kan få argumentera för dem i ett öppet demokratiskt samhälle.
Men där är inte Levy. Där går gränsen knivskarp mellan de som gör sin tro helt individuell, låter den bara vara nån slags andlig övning, väl medvetna om att allt de gör ska anpassas samhället, och de där utanför som faktiskt tror på att Gud har en plan både för människan och mänskligheten. Med de senare verkar hon inte ens vilja diskutera. De ska hållas inom strama tyglar.
Och så blir religionsfriheten, en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara ytterligare en flagga att vifta med.
Det som blir kvar är kanske det som Ann Charlott Altstadt skriver om i Aftonbladet:
För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.
---
Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.
---
Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.
En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.
Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.
Kanske är det dit samhället är på väg. En kyrka som inte är något annat än någon slags pastorjanssonskt tempel för individuella övningar i tillfällig godhet. En "harmlös humanism" som väljer att vare sig definiera kärlek eller frihet. Där förlåtelsen inte finns (där gör Altstadt en feltolkning) eftersom synden är relativiserad.
Frågan är ändå vad det blir för samhälle. Vilka är de normer som ska bära det harmlösa kärleksbudskapet? Vad håller vi oss i när det blåser? Är det till och med så att just detta harmlösa kärleksbudskap fungerar därför att det är byggt på en månghundraårig grund av betydligt mindre harmlösa, men samtidigt mer stabila, kristna fundamentalistiska normer?
Var och en blir salig på sin egen tro, brukade man säga. Men i dagens sekulära Sverige landar man ofta i en annan tes:
Var och en blir salig på sin egen tro, bara den är anpassad till det sekulära samhällets allt snävare religiösa normativ.
Eller förresten - inte till det privata heller. För religionen i allmänhet och konservativ religionshållning i synnerhet borde hålla sig borta från människors sovrum. Där har samhället mer rätt att vara.
Jag läser Madelaine Levy i Svenska Dagbladet. Och slås av hur kristofobiskt, eller kanske mer teofobisk, man kan vara i Sverige idag.
I vilket annat perspektiv hade man kunnat göra de dragningar hon gör? För Levy drar det som hänt långt. En människas självmord och skrämmande beskrivning av en sluten grupptillhörighet blir till en allmän beskrivning av fundamentalistiska miljöer i allmänhet.
Jag har inte en aning om hur stor denna judiska fundamentalistiska grupp är. Jag har inte en aning om hur vittomfattande de problem som ledde till Weinsteins självmord är. Men det har sannolikt inte Levy heller. Ändå drar hon långtgående paralleller.
För från denna fundamentalistiska miljö går enligt Levy band till såväl islamistiska män som förbjuds ha orgasm före äktenskapet, liksom till de katolska pedofilskandaler som uppmärksammats. Och för varje präst som uppmärksammats med pedofili - hur många ickepräster, icketroende har gjort samma resa? Vilka sammanhang hör de till? Innebär de pedofilskandaler som uppmärksammats inom exempelvis idrottsrörelsen att det finns en "fundamentalistisk idrottologi" där pedofilin och kvinnoförtrycket frodas? Eller är det bara religionen och kyrkan som kan kollektiviseras på detta sätt? Och så landar hon i:
Parallellerna mellan dessa tre religioner som ofta ställs mot varandra glöms ofta bort. Men faktum är att vi inte står inför någon civilisationernas eller religionernas kamp. Nej, gränserna går numer mellan dem som vet att begränsa religionens inflytande – och de som inte gör det. Å ena sidan de som inordnar sin tro i ett sekulärt sammanhang, där den balanseras mot mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Å andra sidan de som gör misstaget att låta religionens påbud få företräde över allt annat – och blir fundamentalister.
Ett opium för folket, kallade Karl Marx religionen. Men under Marx 1800-tal var opium fortfarande ett vanligt läkemedel, bland annat den enda effektiva medicinen mot kolera. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Och det är mellan sekulärt och fundamentalistiskt religionsutövande – inte religioner emellan, eller mellan religiösa och ateister – de relevanta skiljelinjerna i dagens trasiga värld går.
Hur kan man som tänkande människa landa här? Religion och tro ställs mot (balanseras) mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Hur långt är inte det från det tankesätt som burit genom både de yttersta höger- och vänsterkrafternas försök att binda människan och hennes sökande efter livets mening? Menar verkligen Levy att religiösa människor, fundamentalister, står emot mänskliga rättigheter och sunt förnuft? Och hur menar hon att det ska "balanseras"? Statligt påtvingad sekularism ända in i sängkammaren?
Men det sista stycket visar på den teofobi som Levy besitter. Det är (och var) först då opium, liksom religion, inte omgärdas av nödvändiga gränser som det blir skadligt, det gäller såväl på individ- som samhällsnivån. Jag kan inte läsa detta på något annat sätt än detta: Religion är till sin natur något skadligt, som vissa människor ändå av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt. Men så länge det inte finns andra sätt att avreligiosera människan, så ska denna religion hållas inom strama gränser.
Liberalismen uppstod en gång i en miljö som omfattades av en statligt påbjuden tro. Det var enbart inom denna tros gränser som människan kunde agera. Och Gud nåde den som gick utanför. Under ett par århundraden skapade troende människor basen för det demokratiska välfärdssamhälle vi befinner oss i. De såg sannolikt rätt ofta sin (kristna) tro som både grunden för, och medlen till att nå ett samhälle som skulle vara bättre för alla. De valde inte sällan bort den världsliga rikedomen för att hjälpa människor både till kropp och själ, alltifrån den kunskap de själva hade och som fanns i samhället runt dem.
Fortfarande idag finns människor som gör sammalunda. Som ser sin religion och sin tro som något som både kan påverka den enskilda individen och andra människor till att bli något mer, något större än vad hon idag är. Som ser religionen som basen för de mänskliga rättigheterna, som ser de normer som religionen står för som något gott. En del av dem kanske är kristna fundamentalister, sådana som verkligen tror på att Gud kom till jorden som ett värnlöst barn, ett barn som växte upp, undervisade och sedan dog en skamfull död på tortyrens kors. Som tror att denna skamfulla död vändes till något gott, genom att Gud tog våra brister på sig, våra misslyckanden och till slut även vår egen död. Som tror att de normer som fanns då, också kan ha sin relevans idag. Och som faktiskt, utan vare sig våld eller tvång, kan tro att man kan få argumentera för dem i ett öppet demokratiskt samhälle.
Men där är inte Levy. Där går gränsen knivskarp mellan de som gör sin tro helt individuell, låter den bara vara nån slags andlig övning, väl medvetna om att allt de gör ska anpassas samhället, och de där utanför som faktiskt tror på att Gud har en plan både för människan och mänskligheten. Med de senare verkar hon inte ens vilja diskutera. De ska hållas inom strama tyglar.
Och så blir religionsfriheten, en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara ytterligare en flagga att vifta med.
Det som blir kvar är kanske det som Ann Charlott Altstadt skriver om i Aftonbladet:
För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.
---
Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.
---
Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.
En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.
Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.
Kanske är det dit samhället är på väg. En kyrka som inte är något annat än någon slags pastorjanssonskt tempel för individuella övningar i tillfällig godhet. En "harmlös humanism" som väljer att vare sig definiera kärlek eller frihet. Där förlåtelsen inte finns (där gör Altstadt en feltolkning) eftersom synden är relativiserad.
Frågan är ändå vad det blir för samhälle. Vilka är de normer som ska bära det harmlösa kärleksbudskapet? Vad håller vi oss i när det blåser? Är det till och med så att just detta harmlösa kärleksbudskap fungerar därför att det är byggt på en månghundraårig grund av betydligt mindre harmlösa, men samtidigt mer stabila, kristna fundamentalistiska normer?
Var och en blir salig på sin egen tro, brukade man säga. Men i dagens sekulära Sverige landar man ofta i en annan tes:
Var och en blir salig på sin egen tro, bara den är anpassad till det sekulära samhällets allt snävare religiösa normativ.
Nystart.
I ett halvår har det varit hyfsad stiltje på bloggen. Skälet är enkelt. Jag har blivit redaktör för Frisinnad Tidskrift och haft fullt sjå med att få ihop tidningen. Samtidigt har jag funderat över hur det ska fungera att både vara redaktör och bloggare.
Efter tre nummer (jag började med nummer 2 och nummer 4 är i princip klart för tryck just idag) börjar jag känna mig varm i kläderna. Samtidigt har jag fått bättre möjligheter att skriva på bloggen. Jag sitter just nu i mitt nya kontorsrum (som jag byggt själv) med en hyfsad dator och en OK arbetsställning. Men arbetsmiljön är outstanding. Utanför fönstren breder hagarna ut sig. Jag kan se tornfalken ryttla över ängarna. Och till våren kommer det att vara sagolikt att få sitta här och jobba.
Jag hade tänkt skriva en blogg om socialdemokraternas nya partisekreterare idag. Men det får vänta lite. Jag måste fundera över hur mycket jag kan och vill skriva om våra relationer. Det finns annars rätt mycket att säga om politikern Lena Baastad. Och från min sida är det inte speciellt positiva vibbar det sänder.
Men idag får det bli en blogg om Gud, människan, religionen och okunskapen.
Efter tre nummer (jag började med nummer 2 och nummer 4 är i princip klart för tryck just idag) börjar jag känna mig varm i kläderna. Samtidigt har jag fått bättre möjligheter att skriva på bloggen. Jag sitter just nu i mitt nya kontorsrum (som jag byggt själv) med en hyfsad dator och en OK arbetsställning. Men arbetsmiljön är outstanding. Utanför fönstren breder hagarna ut sig. Jag kan se tornfalken ryttla över ängarna. Och till våren kommer det att vara sagolikt att få sitta här och jobba.
Jag hade tänkt skriva en blogg om socialdemokraternas nya partisekreterare idag. Men det får vänta lite. Jag måste fundera över hur mycket jag kan och vill skriva om våra relationer. Det finns annars rätt mycket att säga om politikern Lena Baastad. Och från min sida är det inte speciellt positiva vibbar det sänder.
Men idag får det bli en blogg om Gud, människan, religionen och okunskapen.
2016-04-24
Det handlar om mer än Kaplan och hälsningar.
Efter ett par månader utan blogginlägg är det dags igen. Skälet till pausen kan stavas Frisinnad Tidskrift, den tidning jag den 1/3 tog över redaktörskapet för. Det är inte något heltidsuppdrag, mer av ett ideellt arbete med ersättning för utlägg, men det har tagit tid att komma igång. Och det kommer att ta tid även inför de kommande numren. Jag ska försöka göra om och förnya den tidning som är en av Sveriges äldsta politiska tidskrifter. 86 år ung. Hemsidan - är en självklar förbättringsdel... Och vill du prenumerera - hör av dig!
Den senaste veckans händelser kräver kanske en kommentar ändå. De flesta politiska tyckare har redan varit ute och tyckt - alltifrån den alldeles för naive Lars Ströman i NA, som inte bara verkar naiv, utan enligt mitt tycke för det mesta relativiserar islams problem i ett demokratiskt samhälle - till Per T Ohlsson i Sydvenskan som har en annan ingångpunkt. Ändå är de inte varandras extremer. Det finns ett betydligt bredare spektrum.
Min ingång blir därför inte denna. Den kommer istället att handla om det som jag har mer insikt i; partiernas identitetspolitiska vandring och det påstådda behovet av att hitta representanter från olika grupperingar. Och det landar i varför jag tror att just MP blir utsatt för det som de nu genomlider.
Jag har varit aktiv i poltiken i snart 30 år. Och mycket har förändrats från slutet av 1980-talet. Det handlar inte bara om de allt svagare partierna, de medlemsfattiga organisationer som nu kämpar för sin överlevnad. Den moderna politiken har förändrats i grunden, både vad gäller ideologiska baser, genomförande, ledarskap, representation, självuppfattning... Det finns material för rätt många avhandlingar och böcker kring detta.
En av de tydligaste förändringarna handlar om vem som kan representera partiet. När jag blev politiskt aktiv 1988 var frågan om representation marginell. Man representerade ett parti, partiets ideologi och partiets värderingar. Man kom från olika samhällssektorer, men det var underordnat. Även i ett mindre parti, som Folkpartiet, fanns en medlemskader att ösa ur, använda medlemmarnas olika kompetenser utifrån en (hyfsat) gemensam målbild. Det enda undantaget var ungdomar. Men det handlade mer om yta än djup. Ett bra och framgångsrikt parti skulle självklart också ha en ungdomslista för att visa att man var framtiden. Och sedan kom de varvade listorna för att visa att partiet var jämställt...
Men under 1990-talet förändrades det långsamt. Och den sista tioårsperioden har utvecklingen accelererat. När partierna försvagas, när medlemmarna strömmar från organisationerna, när partiet och ideologin har ersatts av personen och kommunikationen, när politiken allt mer blir denna yta istället för det behövda djupet - då förändras mycket.
Jag vet inte när jag första gången satt i en diskussion och funderade över hur vi skulle få representanter för både X, Y och Z på våra listor. Framförallt handlade det om invandrargrupper. I Örebro var det viktigt att ha representanter för den stora gruppen syrianer. Men med tiden blev det ett allt tydligare sökande efter representanter för andra grupperingar.
Ett parti utan någon muslim på listan var ute. Ett problem var ju att det fanns flera muslimska grupperingar som inte alltid var de såtaste vänner. Och dessutom fanns det spänningar mellan muslimer och ortodoxa kristna, för att inte tala om mellan sekulära och troende.
Men det var inte allt. Partiet förändrades från att ha varit människor som representerade ett parti och en ideologi, till att vara sammansatt av personer som främst representerade grupperingar eller subgrupperingar, där såväl parti som ideologi tonades ner. Det var inte så viktigt att vara ideologiskt renlärig, det viktiga var att vara representant för, och dra röster från, en gruppering i samhället.
Kombinerat med det ökade personvalet fick detta konsekvenser långt utöver det önskvärda. Och Folkpartiet var sannerligen inte värst. Det räcker med att se vad som sannolikt var grundorsaken till det valfusk från Socialdemokraterna som ledde fram till omvalet 2010. Det var en långt gången identitetspolitik, där representanter för olika invandrargrupper - framförallt med koppling till Örebro moské - tänjde på gränserna till det lagliga för att vinna röster för sig själva och därmed få en plats i det socialdemokratiska finrummet.
Jag har hyfsad koll på hur flera av de andra partierna i Örebro kommun har resonerat. En del är betydligt mer cyniska än vad vi någonsin var under min tid i lokalpolitiken. Men ingen har valt en annan väg. Representativitet grundad på härkomst, religion, grupptillhörighet har ersatt representativitet grundad i ideologi och parti.
Hur leder då detta till Kaplan, hälsningar och Miljöpartiet?
Det fanns en motverkande kraft i Folkpartiet, motverkande mot den identitetspolitiska strömningen. Det handlade mest om att partiet hade en historia, och fortfarande hade många människor som var en del av denna historia. Det fanns människor som fortfarande identifierade sig mer med partiet och ideologin, eller till och med partiet som organisation, än som var intresserade av att toppa listor och dra personkryss för sin egen del. Dessa människor var en ovärderlig balanspunkt för den allt snabbare förändringen av politiken.
Dessa människor, äldre, ofta med tiotals år av partiengagemang stöttade medvetet eller omedvetet oss andra. Det var just erfarenhetsbasen som betydde något. Vi kunde ha olika uppfattningar även i djupt ideologiska frågor. Men denna erfarenhetsbas betydde också något i frågan om hur sådana åsiktsskillnader skulle komma till ytan, och slitas. Med åren minskade denna grupp radikalt. Idag är det ett fåtal som bär dessa erfarenheter.
I Miljöpartiet saknas i stor utsträckning denna bas av erfarenheter, av partiengagemang, av ideologisk historisk debatt och av insikten om att partiet och ideologin i allt var större än personen och kommunikationen. Det är naturligt - partiet är inte gammalt nog.
Till detta läggs också en annan dimension. I sin jakt på nya medlemmar söker partierna efter i princip vem som helst som vill vara aktiv. Och när partiorganisationerna blir allt svagare så är det allt lättare att komma fram och få en position. Det sker i Folkpartiet, eller Liberalerna, varje dag. Det sker i alla andra partier. Och det har skett i Miljöpartiet. Sedan jag 1999 blev kommunalråd har jag kunnat följa Miljöpartiet lokalt. Och min bild är att medlemsomsättningen där är långt högre än i andra partier. Samtidigt är partiet ett av de mindre, medlemsmässigt.
Allt detta skapar en grund för det vi nu ser. Det gäller Kaplan. Men det gäller också flera av de andra, i detta fall ofta muslimska, företrädarna för partiet.
Det är ingredienser för den perfekta stormen.
Är Miljöpartiet infiltrerat av islamister? Är andra partier det? Jag har inte en aning. Men alla grundläggande förutsättningar finns för vilken grupp som helst att ta sig långt upp i partihierarkierna, utan att behöva redovisa de egentliga skälen för sitt engagemang.
Partierna idag har ett problem, en allvarlig utmaning, som bottnar i det minskade intresset för partipolitik:
Den senaste veckans händelser kräver kanske en kommentar ändå. De flesta politiska tyckare har redan varit ute och tyckt - alltifrån den alldeles för naive Lars Ströman i NA, som inte bara verkar naiv, utan enligt mitt tycke för det mesta relativiserar islams problem i ett demokratiskt samhälle - till Per T Ohlsson i Sydvenskan som har en annan ingångpunkt. Ändå är de inte varandras extremer. Det finns ett betydligt bredare spektrum.
Min ingång blir därför inte denna. Den kommer istället att handla om det som jag har mer insikt i; partiernas identitetspolitiska vandring och det påstådda behovet av att hitta representanter från olika grupperingar. Och det landar i varför jag tror att just MP blir utsatt för det som de nu genomlider.
Jag har varit aktiv i poltiken i snart 30 år. Och mycket har förändrats från slutet av 1980-talet. Det handlar inte bara om de allt svagare partierna, de medlemsfattiga organisationer som nu kämpar för sin överlevnad. Den moderna politiken har förändrats i grunden, både vad gäller ideologiska baser, genomförande, ledarskap, representation, självuppfattning... Det finns material för rätt många avhandlingar och böcker kring detta.
En av de tydligaste förändringarna handlar om vem som kan representera partiet. När jag blev politiskt aktiv 1988 var frågan om representation marginell. Man representerade ett parti, partiets ideologi och partiets värderingar. Man kom från olika samhällssektorer, men det var underordnat. Även i ett mindre parti, som Folkpartiet, fanns en medlemskader att ösa ur, använda medlemmarnas olika kompetenser utifrån en (hyfsat) gemensam målbild. Det enda undantaget var ungdomar. Men det handlade mer om yta än djup. Ett bra och framgångsrikt parti skulle självklart också ha en ungdomslista för att visa att man var framtiden. Och sedan kom de varvade listorna för att visa att partiet var jämställt...
Men under 1990-talet förändrades det långsamt. Och den sista tioårsperioden har utvecklingen accelererat. När partierna försvagas, när medlemmarna strömmar från organisationerna, när partiet och ideologin har ersatts av personen och kommunikationen, när politiken allt mer blir denna yta istället för det behövda djupet - då förändras mycket.
Jag vet inte när jag första gången satt i en diskussion och funderade över hur vi skulle få representanter för både X, Y och Z på våra listor. Framförallt handlade det om invandrargrupper. I Örebro var det viktigt att ha representanter för den stora gruppen syrianer. Men med tiden blev det ett allt tydligare sökande efter representanter för andra grupperingar.
Ett parti utan någon muslim på listan var ute. Ett problem var ju att det fanns flera muslimska grupperingar som inte alltid var de såtaste vänner. Och dessutom fanns det spänningar mellan muslimer och ortodoxa kristna, för att inte tala om mellan sekulära och troende.
Men det var inte allt. Partiet förändrades från att ha varit människor som representerade ett parti och en ideologi, till att vara sammansatt av personer som främst representerade grupperingar eller subgrupperingar, där såväl parti som ideologi tonades ner. Det var inte så viktigt att vara ideologiskt renlärig, det viktiga var att vara representant för, och dra röster från, en gruppering i samhället.
Kombinerat med det ökade personvalet fick detta konsekvenser långt utöver det önskvärda. Och Folkpartiet var sannerligen inte värst. Det räcker med att se vad som sannolikt var grundorsaken till det valfusk från Socialdemokraterna som ledde fram till omvalet 2010. Det var en långt gången identitetspolitik, där representanter för olika invandrargrupper - framförallt med koppling till Örebro moské - tänjde på gränserna till det lagliga för att vinna röster för sig själva och därmed få en plats i det socialdemokratiska finrummet.
Jag har hyfsad koll på hur flera av de andra partierna i Örebro kommun har resonerat. En del är betydligt mer cyniska än vad vi någonsin var under min tid i lokalpolitiken. Men ingen har valt en annan väg. Representativitet grundad på härkomst, religion, grupptillhörighet har ersatt representativitet grundad i ideologi och parti.
Hur leder då detta till Kaplan, hälsningar och Miljöpartiet?
Det fanns en motverkande kraft i Folkpartiet, motverkande mot den identitetspolitiska strömningen. Det handlade mest om att partiet hade en historia, och fortfarande hade många människor som var en del av denna historia. Det fanns människor som fortfarande identifierade sig mer med partiet och ideologin, eller till och med partiet som organisation, än som var intresserade av att toppa listor och dra personkryss för sin egen del. Dessa människor var en ovärderlig balanspunkt för den allt snabbare förändringen av politiken.
Dessa människor, äldre, ofta med tiotals år av partiengagemang stöttade medvetet eller omedvetet oss andra. Det var just erfarenhetsbasen som betydde något. Vi kunde ha olika uppfattningar även i djupt ideologiska frågor. Men denna erfarenhetsbas betydde också något i frågan om hur sådana åsiktsskillnader skulle komma till ytan, och slitas. Med åren minskade denna grupp radikalt. Idag är det ett fåtal som bär dessa erfarenheter.
I Miljöpartiet saknas i stor utsträckning denna bas av erfarenheter, av partiengagemang, av ideologisk historisk debatt och av insikten om att partiet och ideologin i allt var större än personen och kommunikationen. Det är naturligt - partiet är inte gammalt nog.
Till detta läggs också en annan dimension. I sin jakt på nya medlemmar söker partierna efter i princip vem som helst som vill vara aktiv. Och när partiorganisationerna blir allt svagare så är det allt lättare att komma fram och få en position. Det sker i Folkpartiet, eller Liberalerna, varje dag. Det sker i alla andra partier. Och det har skett i Miljöpartiet. Sedan jag 1999 blev kommunalråd har jag kunnat följa Miljöpartiet lokalt. Och min bild är att medlemsomsättningen där är långt högre än i andra partier. Samtidigt är partiet ett av de mindre, medlemsmässigt.
Allt detta skapar en grund för det vi nu ser. Det gäller Kaplan. Men det gäller också flera av de andra, i detta fall ofta muslimska, företrädarna för partiet.
- Vikande medlemstal leder till medlemsjakt på alla som är intresserade.
- Ett upplösande av partistrukturen, organisationen, där partiet tonas ner och personen upp.
- En sviktande ideologisk diskussion.
- Kommunikation ersätter ideologi.
- Bristande erfarenhetsbaser.
Det är ingredienser för den perfekta stormen.
Är Miljöpartiet infiltrerat av islamister? Är andra partier det? Jag har inte en aning. Men alla grundläggande förutsättningar finns för vilken grupp som helst att ta sig långt upp i partihierarkierna, utan att behöva redovisa de egentliga skälen för sitt engagemang.
Partierna idag har ett problem, en allvarlig utmaning, som bottnar i det minskade intresset för partipolitik:
- De människor vi vill ha och behöver, vill inte vara medlemmar.
- De människor som vill vara medlemmar, är sällan de som mest behövs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)