I helgen har Storstenshöjden öppet de sista dagarna denna säsong. Frågan är om det blir någon mer skidåkning i backen.
Så här skriver Storstenshöjden AB i sitt pressmeddelande om öppettider:
"Vi hoppas detta inte blir den sista säsongen i Storstenshöjden med anledning av vattendomen och våra politikers delade åsikter om anläggningens framtid."
Det är tyvärr klarspråk om hur illa socialdemokraterna och Björn Sundin sköter också denna fråga. Ideologi och maktspråk går före örebroarnas och många andras intressen.
Socialdemokraterna vill att kommunen ska äga Storstenshöjden. Det är grunden till de problem som nu blir akuta.
Det finns en bred enighet kring ansökan om vattendom. Men det är bara en av många viktiga pusselbitar.
När vintersäsongen 2010/2011 nu sjunger på sista versen är det hög tid att börja planera för nästa säsong. Men vem ska planera? Och vad ska man planera?
Björn Sundin kör maktspråk mot en liten företagare. I flera uttalanden har han sagt att han löst problemen eftersom kommunen skrivit på en förlängning av entreprenadavtalet. Men ett avtal gäller inte om inte båda parter skriver under. Och från företagets sida tvekar man. Kan man lita på socialdemokraterna och deras inställning? Det finns mycket som talar mot det.
Koalitionen vill säkra skidåkningen både i Storstenshöjden och Ånnaboda. Därför vill vi förlänga köpeoptionen som Storstenshöjden AB har i ytterligare ett år, eftersom vi inte är säkra på att vattendomen är klar före den 17 juni då det nuvarande avtalet går ut. Med en sådan säkerhet, om att kunna fortsätta planera långsiktigt för sin verksamhet, kan företagaren säkert skriva på en förlänging av entreprenaden.
Men med socialdemokraternas och Björn Sundins förslag blir osäkerheten total. Kommer vattendomen före köpeoptionens utgång, gäller en planering, då kan köpet genomföras. Kommer vattendomen efter - jag vad händer då? Socialdemokraterna och Björn Sundin vill ju återkommunalisera backen till vilken kostnad som helst. Det innebär köp av inventarier och material av företagaren. Han kan möjligtvis bli underentreprenör. Men utvecklingen av backen och spåren blir en kommunal fråga.
Det är självklart att en enskild företagare tvekar inför detta socialistiska upplägg. Maktspråket är totalt. Men det är inte förvånande. Det finns en officiell populistisk agenda från socialdemokraterna i Örebro. Den låter som om de vill utveckla företagande och näringsliv. Men i realpolitiken är det något annorlunda som gäller. Då handlar det om att kommunen ska göra mer. Nej till alternativ inom kommunal service. Nej till valfrihet. Nej till utmaningsrätt. Nej, nej, nej. Bara när kommunen (och de socialdemokratiska politikerna) kan kontrollera utvecklingen är företagande bra.
När de styrde Örebro gick näringslivsklimatet i botten. Det finns ingenting som tyder på att det skulle bli annorlunda nu.
Så hur ska kommunen nu planera? Ska tjänstemännen planera för en kommunal skidbacke och börja redan nu för att klara av att få igång backen nästa vinter? Vem tar kostnaderna för detta, alla dessa förhandlingar, inköp, anställningsbehov och så vidare? Har socialdemokraterna med dessa miljoner i sina budgetar? Knappast. Eller ska man ligga lågt, hoppas att vattendomen kommer före köpeoptionen går ut, och om det värsta händer, försöka få igång något till nästa vinter? Sannolikheten för att Örebro står utan Storstenshöjdens skidåkning är rätt stor...
Så:
Om socialdemokraterna vinner är det hej och välkommen till kommunsocialisering och maktspråk, men hejdå till företagande och skidåkning.
Om koalitionen vinner är det hej och välkommen till företagande och skidåkning, men ett långt farväl till socialism och kommunal övermakt.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2011-03-31
Örebros skolor
Idag presenterade Lennart Bondeson (kd) och jag koalitionens planer för den närmaste tiden vad gäller iNvesteringar i förskolor, grundskolor och gymnasieskolor. I huvudsak handlar det om följande:
För det första: Vi bygger 1100 nya förskoleplatser förutom de 1235 vi byggt senaste mandatperioden. Det är en unikt hög siffra som behövs för att möta behoven. Örebro växer så det knakar, många av de nya örebroarna finns i unga familjer med barn. Då gäller det att våga ta i.
I vårt arbete tar vi stöd och hjälp av den privata sektorn. Vi har, till skillnad från socialdemokraterna, aktivt arbetat med privata byggare och fristående företag som vill och kan både bygga och driva förskolor. Det innebär ofta snabbare beslutsvägar, snabbare byggen och fler platser på kort tid. Just nu ser vi sådana byggen både på Rynningeåsen och på Österplan.
För det andra: Vi bygger en ny Lundbyskola. När vi tog över efter socialdemokraterna 2006 visade det sig att många förskolor och skolor var i så dåligt skick att de var utdömnda. Ingen verksamhet fick egentligen bedrivas där. Nu har vi jobbat ikapp en del. Men mycket återstår. Lundbyskolan är en av dessa skolor som nu måste sättas igång med förtur.
Koalitionen vill att den nya Lundbyskolan byggs på den gamla Lundbyskolans plats. Det sparar vi såväl tid som pengar på. Hela den gamla skolan rivs och ersätts av nya byggnader. Skolan kommer att rymma 250 - 300 elever. Idag är ungefär 40 % av eleverna från Vivalla, så skolan är en del av den satsning för innanförskap som koalitionen nu intensifierar.
För det tredje: Vi bygger om och till Karolinska skolan. Den gamla fängelsetomten bredvid Karro, som nu används som parkering, blir skola i ett par plan. Därefter samarbetar vi med ÖBO, som får bygga ytterligare ett antal vångingsplan med lägenheter. Det kan vara studentlägenheter, seniorlägenheter eller vanliga lägenheter. Det skapar bra samutnyttjandemöjligheter med skollokaler och gör skolmiljön tryggare även under kvällar och helger.
Under de år vi bygger om Karolinska skolan, blir Rudbecksskolan avlastningsskola. Det kommer att ta flera år att planera och bygga om Karolinska skolan och då måste vi ha bra lokaler för eleverna. Där passar Rudbecksskolan in.
Socialdemokraterna vill bibehålla Rudbecksskolans lokaler för undervisning under lång tid. De vill återstarta en stor gymnasieskola, de vill starta en ny högstadie (7-9) skola och de vill ha in SFI och annan undervisning. Kanske till och med en förskola (i det hör i Örebro som har allra sämst luftkvalitet)...
Det socialdemokraterna vägrar tala om är vilken gymnasieskola de planerar att lägga ner. Närmast till hands ligger sannolikt Karolinska skolan. En uppmaning till Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson blir därför:
Tala klarspråk! Tala sanning! Vilken gymnasieskola vill ni lägga ner? Har ni hemliga planer att lägga ner Karolinska skolan omedelbart efter en eventuell valvinst?
Detsamma gäller högstadieskolorna. Så ytterligare en uppmaning till Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson:
Tala klarspråk! Tala sanning! Vilken högstadieskola planerar ni att lägga ner om ni vinner valet? Närmast till hands ligger sannolikt Vivallaskolan. Vågar ni berätta om alla konsekvenser er politik får?
Koalitionen tar som vanligt ansvar för alla kommunens elever, alla kommunens skolor och hela kommunens ekonomi. Socialdemokraterna tar som vanligt inte ansvar. De tar inte ansvar för eleverna i alla kommunens skolor. De ställer kommunala skolor mot varandra. De riskerar kommunens ekonomi! Kortsiktighet och valpopulism är deras ideologiska bas.
För oss i Folkpartiet är det självklart: Lärare går före lokaler. Elever går före betong. Skolans uppgift är inte att värna gamla lokaler. Skolans uppgift är inte att vara konservativ. Skolans uppgift är att förmedla och bygga kunskap, oavsett om man just börjat resan som nyfiken förskoleplutt, eller om man kan mycket om mycket, som en luttrad gymnasieelev. Skolans uppgift är alltid att vara radikal för förändring och förnyelse. För all utbildning, all bildning och all kunskap är att förändras, att förändra sina intryck, att förändra sin världsbild, att förändra sitt sätt att tänka. En skola som stelnar och konserverar dig som individ eller den miljö du befinner dig i är en dålig skola. En skola som förändrar dig som individ är bra.
Folkpartiets skola är för förändring. Av dig som individ. För att du ska kunna förändra världen!
För det första: Vi bygger 1100 nya förskoleplatser förutom de 1235 vi byggt senaste mandatperioden. Det är en unikt hög siffra som behövs för att möta behoven. Örebro växer så det knakar, många av de nya örebroarna finns i unga familjer med barn. Då gäller det att våga ta i.
I vårt arbete tar vi stöd och hjälp av den privata sektorn. Vi har, till skillnad från socialdemokraterna, aktivt arbetat med privata byggare och fristående företag som vill och kan både bygga och driva förskolor. Det innebär ofta snabbare beslutsvägar, snabbare byggen och fler platser på kort tid. Just nu ser vi sådana byggen både på Rynningeåsen och på Österplan.
För det andra: Vi bygger en ny Lundbyskola. När vi tog över efter socialdemokraterna 2006 visade det sig att många förskolor och skolor var i så dåligt skick att de var utdömnda. Ingen verksamhet fick egentligen bedrivas där. Nu har vi jobbat ikapp en del. Men mycket återstår. Lundbyskolan är en av dessa skolor som nu måste sättas igång med förtur.
Koalitionen vill att den nya Lundbyskolan byggs på den gamla Lundbyskolans plats. Det sparar vi såväl tid som pengar på. Hela den gamla skolan rivs och ersätts av nya byggnader. Skolan kommer att rymma 250 - 300 elever. Idag är ungefär 40 % av eleverna från Vivalla, så skolan är en del av den satsning för innanförskap som koalitionen nu intensifierar.
För det tredje: Vi bygger om och till Karolinska skolan. Den gamla fängelsetomten bredvid Karro, som nu används som parkering, blir skola i ett par plan. Därefter samarbetar vi med ÖBO, som får bygga ytterligare ett antal vångingsplan med lägenheter. Det kan vara studentlägenheter, seniorlägenheter eller vanliga lägenheter. Det skapar bra samutnyttjandemöjligheter med skollokaler och gör skolmiljön tryggare även under kvällar och helger.
Under de år vi bygger om Karolinska skolan, blir Rudbecksskolan avlastningsskola. Det kommer att ta flera år att planera och bygga om Karolinska skolan och då måste vi ha bra lokaler för eleverna. Där passar Rudbecksskolan in.
Socialdemokraterna vill bibehålla Rudbecksskolans lokaler för undervisning under lång tid. De vill återstarta en stor gymnasieskola, de vill starta en ny högstadie (7-9) skola och de vill ha in SFI och annan undervisning. Kanske till och med en förskola (i det hör i Örebro som har allra sämst luftkvalitet)...
Det socialdemokraterna vägrar tala om är vilken gymnasieskola de planerar att lägga ner. Närmast till hands ligger sannolikt Karolinska skolan. En uppmaning till Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson blir därför:
Tala klarspråk! Tala sanning! Vilken gymnasieskola vill ni lägga ner? Har ni hemliga planer att lägga ner Karolinska skolan omedelbart efter en eventuell valvinst?
Detsamma gäller högstadieskolorna. Så ytterligare en uppmaning till Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson:
Tala klarspråk! Tala sanning! Vilken högstadieskola planerar ni att lägga ner om ni vinner valet? Närmast till hands ligger sannolikt Vivallaskolan. Vågar ni berätta om alla konsekvenser er politik får?
Koalitionen tar som vanligt ansvar för alla kommunens elever, alla kommunens skolor och hela kommunens ekonomi. Socialdemokraterna tar som vanligt inte ansvar. De tar inte ansvar för eleverna i alla kommunens skolor. De ställer kommunala skolor mot varandra. De riskerar kommunens ekonomi! Kortsiktighet och valpopulism är deras ideologiska bas.
För oss i Folkpartiet är det självklart: Lärare går före lokaler. Elever går före betong. Skolans uppgift är inte att värna gamla lokaler. Skolans uppgift är inte att vara konservativ. Skolans uppgift är att förmedla och bygga kunskap, oavsett om man just börjat resan som nyfiken förskoleplutt, eller om man kan mycket om mycket, som en luttrad gymnasieelev. Skolans uppgift är alltid att vara radikal för förändring och förnyelse. För all utbildning, all bildning och all kunskap är att förändras, att förändra sina intryck, att förändra sin världsbild, att förändra sitt sätt att tänka. En skola som stelnar och konserverar dig som individ eller den miljö du befinner dig i är en dålig skola. En skola som förändrar dig som individ är bra.
Folkpartiets skola är för förändring. Av dig som individ. För att du ska kunna förändra världen!
2011-03-30
Ekonomi och pensioner
Det finns rätt många anmärkningsvärda saker i Håkan Juholts "installationstal" som ny s-ledare. En av de märkligaste är hans syn på pensionssystemet. Eller snarare om han har den syn på pensionssystemet som han torgförde på kongressen, som han senare backade från, eller om han har någon helt annan...
Pensionsfrågan är het, och kommer att bli ännu hetare. Allt fler svenskar går i pension och förväntar sig att få en ålderdom där pensionerna räcker till mer än mat och hyra. Det är en enorm påtryckargrupp som nu formeras på den svenska val-marknaden. Snart 2 miljoner väljare, väljare som dessutom verkligen går till valurnorna.
I det perspektivet är Juholts utspel inget förvånande. Han behöver fler väljare. Varför inte fläska lite åt pensionärerna, även om inga löften gavs. Men inriktningen var ju klar: Det var ju inte för att sänka pensionerna som Juholt sade det han sade...
Rätt många borde oroa sig för vad den nya socialdemokratiska ledaren nu initierar. Det svenska pensionssystemet, och den breda överenskommelsen kring den, är en av de faktorer som stabiliserat svensk ekonomi. Om ett av de partier som menar sig vara statsbärande nu väljer att börja peta i detta, riskerar man inte bara en debatt, utan att Sveriges ställning hotas.
I södra Europa ser vi idag flera länder som har stora problem med sina ekonomier. De offentliga utgifterna överstiger inkomsterna, ibland rätt betydligt. Pensionssystemen är en bidragande del i detta. Alldeles för många länder har beviljat sig själva och sina medborgare för bra villkor och nu klarar man inte av att betala räkningen. I och med EURO-samarbetet står också devalveringsdörren stängd. Återstår kraftiga besparingar. På välfärd. Och i pensionssystem.
Är det denna väg Juholt och socialdemokraterna vill beträda? Vilka åtgärder vill de genomföra? Hur mycket mer ska det få kosta? Och vem ska betala?
Om man drar Juholts uttalande i sin förlängning så finns risker för att Sverige åter befinner sig i en situation som den vi var i före det nya pensionssystemet infördes. Då var Sverige en rätt skakig nation. Då var det både besparingar i välfärd, genomförd av socialdemokrterna och Göran Persson. Då var det devalveringar. Inte bara på grund av pensionssystemet, men där systemet var en del av ett större pussel.
För den stora och svåra frågan som vi måste fundera över handlar om år och arbetsliv. Hur lite kan vi arbeta för att ha råd med en lång studietid och en ännu längre pensionstid?
Om jag nu minns rätt så har utvecklingen sett ut ungefär så här:
När allmän pension infördes runt 1920 var pensionsåldern 67, och meddellivslängden 65. Man jobbade från tidiga tonår och tills man dog... Drygt 50 års arbetsliv försörjde 15 års barndom och studier.
När ATP infördes började man fortfarande jobba när man var 15-20 år, höll på tills man var 67 och sen levde man i 3 år med pension. Fortfarande var det 50 års arbete som försörjde 15 års barndom, studier och pensionstid.
Idag, eller de kommande åren, studerar vi tills vi är 30, jobbar tills vi är 65 och lever tills vi är 100. 35 års arbete ska försörja 30 år av barndom och studier, och 35 år av pensionärsliv.
Det säger sig själv - det är inte sannolikt att det kommer att fungera. När jag går i pension lär jag få fundera dels över hur länge jag måste jobba, och hur mina pensionspengar ska räcka. Och jag är inte ensam om den sitsen.
En sådan pensionsutredning vore intressant att initiera. Men det var knappast det Juholt ville. Ibland är politiken besvärande kortsiktig...
Media: Wolodarski i DN, Bergström i DN,
Pensionsfrågan är het, och kommer att bli ännu hetare. Allt fler svenskar går i pension och förväntar sig att få en ålderdom där pensionerna räcker till mer än mat och hyra. Det är en enorm påtryckargrupp som nu formeras på den svenska val-marknaden. Snart 2 miljoner väljare, väljare som dessutom verkligen går till valurnorna.
I det perspektivet är Juholts utspel inget förvånande. Han behöver fler väljare. Varför inte fläska lite åt pensionärerna, även om inga löften gavs. Men inriktningen var ju klar: Det var ju inte för att sänka pensionerna som Juholt sade det han sade...
Rätt många borde oroa sig för vad den nya socialdemokratiska ledaren nu initierar. Det svenska pensionssystemet, och den breda överenskommelsen kring den, är en av de faktorer som stabiliserat svensk ekonomi. Om ett av de partier som menar sig vara statsbärande nu väljer att börja peta i detta, riskerar man inte bara en debatt, utan att Sveriges ställning hotas.
I södra Europa ser vi idag flera länder som har stora problem med sina ekonomier. De offentliga utgifterna överstiger inkomsterna, ibland rätt betydligt. Pensionssystemen är en bidragande del i detta. Alldeles för många länder har beviljat sig själva och sina medborgare för bra villkor och nu klarar man inte av att betala räkningen. I och med EURO-samarbetet står också devalveringsdörren stängd. Återstår kraftiga besparingar. På välfärd. Och i pensionssystem.
Är det denna väg Juholt och socialdemokraterna vill beträda? Vilka åtgärder vill de genomföra? Hur mycket mer ska det få kosta? Och vem ska betala?
Om man drar Juholts uttalande i sin förlängning så finns risker för att Sverige åter befinner sig i en situation som den vi var i före det nya pensionssystemet infördes. Då var Sverige en rätt skakig nation. Då var det både besparingar i välfärd, genomförd av socialdemokrterna och Göran Persson. Då var det devalveringar. Inte bara på grund av pensionssystemet, men där systemet var en del av ett större pussel.
För den stora och svåra frågan som vi måste fundera över handlar om år och arbetsliv. Hur lite kan vi arbeta för att ha råd med en lång studietid och en ännu längre pensionstid?
Om jag nu minns rätt så har utvecklingen sett ut ungefär så här:
När allmän pension infördes runt 1920 var pensionsåldern 67, och meddellivslängden 65. Man jobbade från tidiga tonår och tills man dog... Drygt 50 års arbetsliv försörjde 15 års barndom och studier.
När ATP infördes började man fortfarande jobba när man var 15-20 år, höll på tills man var 67 och sen levde man i 3 år med pension. Fortfarande var det 50 års arbete som försörjde 15 års barndom, studier och pensionstid.
Idag, eller de kommande åren, studerar vi tills vi är 30, jobbar tills vi är 65 och lever tills vi är 100. 35 års arbete ska försörja 30 år av barndom och studier, och 35 år av pensionärsliv.
Det säger sig själv - det är inte sannolikt att det kommer att fungera. När jag går i pension lär jag få fundera dels över hur länge jag måste jobba, och hur mina pensionspengar ska räcka. Och jag är inte ensam om den sitsen.
En sådan pensionsutredning vore intressant att initiera. Men det var knappast det Juholt ville. Ibland är politiken besvärande kortsiktig...
Media: Wolodarski i DN, Bergström i DN,
Heltid, eller?
I det nya numret av Dagens Samhälle är huvudnyheten att såväl moderater som socialdemokrater nu är för en generell rätt till heltid inom kommunen. Tidigare har socialdemokraterna varit för en total generell rätt till heltid och även velat lagstifta om detta. Det som nu hänt är att moderaterna, främst genom sin partisekreterare, valt att göra detta till en kommunal fråga.
Är det då rätt med rätt till heltid? Svaret på den frågan kan besvaras med både ja och nej.
Ja - därför att heltid är en viktig fråga för många. Flera yrken inom kommunen har ganska låga löner, och karriärmöjligheterna är begränsade. Det finns jämställdhetsaspekter inom heltidsfrågan som man inte kan bortse ifrån.
Nej - därför att kommunen i första hand inte är en organisation för sina anställda, utan för kommunens medborgare. Vi ska utföra vårt uppdrag utifrån mandatet från alla medborgare, inte från kommunens anställda. Om det är möjligt att skapa en god verksamhet där alla tjänster utlyses som heltider ska kommunen gå den vägen. Men om det blir en fråga om prioriteringar mellan god verksamhet och rätt till heltid måste vi hela tiden se till våra uppdragstagare, örebroarna.
I Örebro har koalitionen drivit en personalpolitik som handlar om att varje enskild anställd ska få den tjänstgöringsgrad man vill ha. För många är det heltid och vi ser att tjänsgöringsgraderna ökar, om än i liten omfattning. En intressant detalj är att anställningsgraderna ökat i de kvinnodominerade sektorerna, omsorg och skola, och minskat inom teknisk sektor.
Ska vi nu ge alla rätt till heltid? Jag är osäker. Varför? Jo - därför att det inte är någon qickfix för något. Låt mig ge några exempel.
Om rätt till heltid innebär kraftigt ökade kostnader, som slår igenom på kvaliteten, främst inom äldreomsorgen, väljer jag de gamlas rätt till god omsorg före heltid till de anställda.
Om rätt till heltid innebär att fler anställda får delade turer med enormt långa arbetsdagar, eller måste jobba på flera olika arbetsplatser, tror jag många funderar över vad heltidsrätten egentligen är värd.
Om rätt till heltid innebär fler timanställda och fler tidsbegränsade anställningar innebär det ökad osäkerhet och ökade risker för att fler får ännu lägre tjänstgöring än vad situationen är idag.
Detta kräver en djupare analys. Det som vi i Örebro varit rätt dåliga på är att få genomslag för vår vilja att alla chefer ska göra den analysen - går det att öka tjänstgöringsgraderna utan att öka kostnaderna eller försämra kvaliteten inom de kommunala verksamheterna - här finns mycket att göra.
Högre tjänstgöringsgrader är en pusselbit i jämställdhetspusslet. Men för socialdemokraterna har det ofta varit den enda pusselbiten. Men den är inte ens den viktigaste. Folkpartiets jämställdhetspolitik är betydligt bredare än så. För alla kvinnodominerade yrkesgrupper handlar det istället om att öppna de kommunala verksamheterna för alternativ, ge kvinnor rätt att söka jobb hos flera olika arbetsgivare, ge kvinnor möjlighet att höja sin lön genom att byta arbetsgivare och ge kvinnor samma rätt som männen att starta och driva företag inom sina egna yrkesområden.
Här har socialdemokraterna lagt locket på och stängt nästan alla dörrar som kan stängas. För oss liberaler gäller det istället att öppna dörrar, skapa möjligheter, visa på alternativ. För jämställdhetens skull är liberalismen i Folkpartiet det självklara valet, även i omvalet den 15 maj i Örebro.
Är det då rätt med rätt till heltid? Svaret på den frågan kan besvaras med både ja och nej.
Ja - därför att heltid är en viktig fråga för många. Flera yrken inom kommunen har ganska låga löner, och karriärmöjligheterna är begränsade. Det finns jämställdhetsaspekter inom heltidsfrågan som man inte kan bortse ifrån.
Nej - därför att kommunen i första hand inte är en organisation för sina anställda, utan för kommunens medborgare. Vi ska utföra vårt uppdrag utifrån mandatet från alla medborgare, inte från kommunens anställda. Om det är möjligt att skapa en god verksamhet där alla tjänster utlyses som heltider ska kommunen gå den vägen. Men om det blir en fråga om prioriteringar mellan god verksamhet och rätt till heltid måste vi hela tiden se till våra uppdragstagare, örebroarna.
I Örebro har koalitionen drivit en personalpolitik som handlar om att varje enskild anställd ska få den tjänstgöringsgrad man vill ha. För många är det heltid och vi ser att tjänsgöringsgraderna ökar, om än i liten omfattning. En intressant detalj är att anställningsgraderna ökat i de kvinnodominerade sektorerna, omsorg och skola, och minskat inom teknisk sektor.
Ska vi nu ge alla rätt till heltid? Jag är osäker. Varför? Jo - därför att det inte är någon qickfix för något. Låt mig ge några exempel.
Om rätt till heltid innebär kraftigt ökade kostnader, som slår igenom på kvaliteten, främst inom äldreomsorgen, väljer jag de gamlas rätt till god omsorg före heltid till de anställda.
Om rätt till heltid innebär att fler anställda får delade turer med enormt långa arbetsdagar, eller måste jobba på flera olika arbetsplatser, tror jag många funderar över vad heltidsrätten egentligen är värd.
Om rätt till heltid innebär fler timanställda och fler tidsbegränsade anställningar innebär det ökad osäkerhet och ökade risker för att fler får ännu lägre tjänstgöring än vad situationen är idag.
Detta kräver en djupare analys. Det som vi i Örebro varit rätt dåliga på är att få genomslag för vår vilja att alla chefer ska göra den analysen - går det att öka tjänstgöringsgraderna utan att öka kostnaderna eller försämra kvaliteten inom de kommunala verksamheterna - här finns mycket att göra.
Högre tjänstgöringsgrader är en pusselbit i jämställdhetspusslet. Men för socialdemokraterna har det ofta varit den enda pusselbiten. Men den är inte ens den viktigaste. Folkpartiets jämställdhetspolitik är betydligt bredare än så. För alla kvinnodominerade yrkesgrupper handlar det istället om att öppna de kommunala verksamheterna för alternativ, ge kvinnor rätt att söka jobb hos flera olika arbetsgivare, ge kvinnor möjlighet att höja sin lön genom att byta arbetsgivare och ge kvinnor samma rätt som männen att starta och driva företag inom sina egna yrkesområden.
Här har socialdemokraterna lagt locket på och stängt nästan alla dörrar som kan stängas. För oss liberaler gäller det istället att öppna dörrar, skapa möjligheter, visa på alternativ. För jämställdhetens skull är liberalismen i Folkpartiet det självklara valet, även i omvalet den 15 maj i Örebro.
2011-03-29
Skoltankar och lärarlöner
Läser en utmärkt debattartikel på DN om lärarlöner. Det är det folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm som skrivit det tillsammans med tre högre tjänstemän.
Under de senaste fyra åren har jag försökt genomföra delar av detta även i Örebro. Det handlar om lönespridning och att få chefer att våga sätta lön efter resultat. Det handlar om att skapa forskningsmöjligheter och inrätta lektorat i skolorna. Det handlar om att skapa bättre chefer som klarar av skolans utmaningar.
Problemet är att resultaten ofta uteblivit. När man har en organisation som är så fast i ett annat sätt att tänka, för mig det socialdemokratiska låtsasjämlika tänket, är det som att flytta på en supertanker.
Trots klara politiska besked om ökad lönespridning, minskade den i början ytterligare.
Trots klara politiska besked om lön efter resultat, hände mycket lite.
Trots klara politiska besked så har inte chefs/rektorsuppdraget förändrats tillräckligt.
Det tog koalitionen tre år att förändra synen på kunskap i skolan från den tidigare socialdemokratiska flumskolan och få resultaten att börja öka. Det tog lika lång tid att börja förändringen av lärarnas löner. Men vi har långt kvar.
Örebros skolor måste förändras mer och snabbare. Den tid, då Lena Baastad styrde skolan, måste få bli ett dåligt minne. Minskande kunskaper måste bli ökande kunskaper. Rädda chefer måste bli starka chefer. Otydliga prioriteringar måste bli tydliga prioriteringar. Underbetalda lärare måste bli välbetalda lärare. Luddiga krav måste bli tydliga krav, krav på rektorer, lärare, övrig skolpersonal - krav på att alla elever ska lära sig så mycket de kan och klarar av. Och de flesta klarar mer!
Men det krävs också bättre löner, bättre arbetsvillkor, bättre skolmiljöer, bättre ledarskap i och för skolan.
Folkpartiet vill redan i år satsa ytterligare 25 miljoner kronor på höjda lärarlöner, utifrån uppnådda resultat.
Folkpartiet vill redan i år ytterligare öka ut kompetenshöjningen i skolan.
Folkpartiet vill redan i år skapa fler forskartjänster för lärare som vill ha en teoretisk starkare grund för hur man skapar bättre förutsättningar för lärande.
Folkpartiet vill redan i år göra fler skolor självstyrande, med mindre politisk inblandning för bättre kunskaper och pedagogik.
Örebro var länge en utbildningsstad. Vi ska återta den positionen. Skolan är det redskap vartenda barn och varenda ungdom har för att bygga sig en stabil grund för sin egen utveckling och sitt eget deltagande i ett växande, föränderligt samhälle. Under socialdemokraternas tid försvagades den grunden. Alldeles för många barn och unga gick försvagade ut i vuxenlivet.
Den grunden vill Folkpartiet stärka. Det finns inga skäl för att Örebro inte åter ska bli utbildningsstaden framför andra. Den utmaningen har vi i Folkpartiet redan tagit till oss.
Under de senaste fyra åren har jag försökt genomföra delar av detta även i Örebro. Det handlar om lönespridning och att få chefer att våga sätta lön efter resultat. Det handlar om att skapa forskningsmöjligheter och inrätta lektorat i skolorna. Det handlar om att skapa bättre chefer som klarar av skolans utmaningar.
Problemet är att resultaten ofta uteblivit. När man har en organisation som är så fast i ett annat sätt att tänka, för mig det socialdemokratiska låtsasjämlika tänket, är det som att flytta på en supertanker.
Trots klara politiska besked om ökad lönespridning, minskade den i början ytterligare.
Trots klara politiska besked om lön efter resultat, hände mycket lite.
Trots klara politiska besked så har inte chefs/rektorsuppdraget förändrats tillräckligt.
Det tog koalitionen tre år att förändra synen på kunskap i skolan från den tidigare socialdemokratiska flumskolan och få resultaten att börja öka. Det tog lika lång tid att börja förändringen av lärarnas löner. Men vi har långt kvar.
Örebros skolor måste förändras mer och snabbare. Den tid, då Lena Baastad styrde skolan, måste få bli ett dåligt minne. Minskande kunskaper måste bli ökande kunskaper. Rädda chefer måste bli starka chefer. Otydliga prioriteringar måste bli tydliga prioriteringar. Underbetalda lärare måste bli välbetalda lärare. Luddiga krav måste bli tydliga krav, krav på rektorer, lärare, övrig skolpersonal - krav på att alla elever ska lära sig så mycket de kan och klarar av. Och de flesta klarar mer!
Men det krävs också bättre löner, bättre arbetsvillkor, bättre skolmiljöer, bättre ledarskap i och för skolan.
Folkpartiet vill redan i år satsa ytterligare 25 miljoner kronor på höjda lärarlöner, utifrån uppnådda resultat.
Folkpartiet vill redan i år ytterligare öka ut kompetenshöjningen i skolan.
Folkpartiet vill redan i år skapa fler forskartjänster för lärare som vill ha en teoretisk starkare grund för hur man skapar bättre förutsättningar för lärande.
Folkpartiet vill redan i år göra fler skolor självstyrande, med mindre politisk inblandning för bättre kunskaper och pedagogik.
Örebro var länge en utbildningsstad. Vi ska återta den positionen. Skolan är det redskap vartenda barn och varenda ungdom har för att bygga sig en stabil grund för sin egen utveckling och sitt eget deltagande i ett växande, föränderligt samhälle. Under socialdemokraternas tid försvagades den grunden. Alldeles för många barn och unga gick försvagade ut i vuxenlivet.
Den grunden vill Folkpartiet stärka. Det finns inga skäl för att Örebro inte åter ska bli utbildningsstaden framför andra. Den utmaningen har vi i Folkpartiet redan tagit till oss.
2011-03-28
Integration
När, förhoppningsvis, koalitionen tar över taktpinne igen efter omvalet den 15 maj så kommer integrationsfrågorna hamna i min portfölj. Det blir intressant.
Integrationen i Örebro behöver bli bättre. Milt sagt. Under många år med socialdemokratiskt styre blev Örebro en stad i utanförskap. Under de senare åren av 1990-talet och de första på 2000-talet förstärktes denna trend ordentligt. Det var då Örebro blev den stad, utanför storstadsområdena, som hade störst problem med utanförskap.
Men vi i koalitionen måste också vara självkritiska. Under våra första fyra år vid makten har vi inte klarat av att bryta denna trend. Visst kan vi visa att det finns orsaker vi inte kan påverka. När en internationell lågkonjunktur slår till, så slår det hårdast mot de som redan är utanför. Men det spelar mindre roll. Utanförskapet måste brytas.
Nu gäller det att visa på konkreta åtgärder och en åtgärdsplan. Jag ser fem prioriterade frågeområden:
För det första: Jobb! Inte bidrag. Vi måste tydliggöra arbetslinjen än mer. Det handlar såväl om de svenskar som funnits i landet länge, som nya svenskar och invandrare. Alla som kan jobba ska också jobba. Det ska inte finnas bidrag som utbetalas av slentrian. Under den kommande perioden ska vi bli tydligare i att ingen som kan jobba ska kunna leva av bidrag. Jobb, eller utbildning, från första dagen gäller. Kommunen ska planera för att erbjuda alla sysselsättning omedelbart. Vår förflyttning av försörjningsstödet till Vuxenutbildning och Arbetsmarknad ger förutsättningar för detta (s och v var emot detta).
För det andra: Skola! Vi har ett uppdrag att skapa de allra bästa skolorna i de mest utsatta områdena. Utbildningen är grunden för att kunna skapa sig sin egen framtid. Idag är kunskapsmålet fortfarande för otydligt. Alla barn kan lära, det är synen på elevernas möjligheter som skapar en lärande situation. Vi ska investera i skolmiljöer. Vi ska investera i lärarna, i deras kompetens och ge dem som jobbar i dessa skolor bättre förutsättningar. Vi ska investera i rektorer och skolledningar, och kräva större ansvar för att de ska skapa lärande miljöer.
För det tredje: Trygghet! Alla örebroare ska kunna gå trygga på gator och torg när som helst på dygnet. Det gäller centrum såväl som miljonprogramsområden. Vi ska bygga om och bygga nytt för trygghet. Ljus och öppenhet. Miljöer där människor rör sig. En stad för människan, inte för trafiken, för planerarna, för ekonomismen. EN stad, inte en stad där olika områden behandlas olika. Vi ska samarbeta än mer med polisen, inom kommunen, med civilsamhället.
För det fjärde: Deltagande! Vårt arbete kring samverkan med det civila samhället ska fortsätta. Ett tecken på utanförskap är att få har de många och goda kontakterna som föreningsliv, organisationer och nätverk ger. Det handlar om att skapa horisontella kontakter, inte vertikala. Kontakter på samma plan mellan människor av olika bakgrund. Samtidigt ska vi inte skapa fler kommunala projekt. De flesta bostadsområden med utanförskapsproblem är överlusade av kommunala projekt. Istället handlar det om att skapa grundläggande förutsättningar för fler att engagera sig. Det finns många goda exempel från andra europeiska länder.
För det femte: Demokrati! Det finns en syn främst hos socialdemokraterna att utanförskapsområdena är deras. Det är deras väljare. Det är deras hemområden. Det gick så långt i höstas att deras fusk blev övertydligt. Men bakom detta finns en gråzon med mängder av vittnesuppgifter om hur socialdemokraterna arbetar med kollektiva röstningsförfaranden, med missvisande information (det finns bara ett demokratiskt parti, det ser man ju på namnet (kanske därför att de har sådana problem med SD som nu kopierar halva namnet), eller: det finns två rasistiska partier i Örebro - Sverigedemokraterna och Folkpartiet) eller genom att helt enkelt gå hem till folk, plocka med dem till röstningslokalen, förse dem med "rätt" valsedlar och valkuvert och leda dem förbi andra partiers valarbetare ända in i vallokalen. Det verkar vara en del av samma omhändertagande attityd som karaktäriserat socialdemokratisk integrationpolitik i decennier.
Demokrati förutsätter medborgare som kan göra fria, individuella val. Just denna rätt och dessa möjligheter är en del av att skapa fria individer, kvinnor och män, som kan vara med och bygga den gemensamma staden. Demokrati är inte omhändertagande. Demokrati är egenmakt!
Under de kommande månaderna kommer vi att kunna presentera och genomföra flera konkreta förslag och åtgärder för att öka integrationen och minska utanförskapet. Det är en av de viktigaste frågorna för det framtida Örebro!
Integrationen i Örebro behöver bli bättre. Milt sagt. Under många år med socialdemokratiskt styre blev Örebro en stad i utanförskap. Under de senare åren av 1990-talet och de första på 2000-talet förstärktes denna trend ordentligt. Det var då Örebro blev den stad, utanför storstadsområdena, som hade störst problem med utanförskap.
Men vi i koalitionen måste också vara självkritiska. Under våra första fyra år vid makten har vi inte klarat av att bryta denna trend. Visst kan vi visa att det finns orsaker vi inte kan påverka. När en internationell lågkonjunktur slår till, så slår det hårdast mot de som redan är utanför. Men det spelar mindre roll. Utanförskapet måste brytas.
Nu gäller det att visa på konkreta åtgärder och en åtgärdsplan. Jag ser fem prioriterade frågeområden:
För det första: Jobb! Inte bidrag. Vi måste tydliggöra arbetslinjen än mer. Det handlar såväl om de svenskar som funnits i landet länge, som nya svenskar och invandrare. Alla som kan jobba ska också jobba. Det ska inte finnas bidrag som utbetalas av slentrian. Under den kommande perioden ska vi bli tydligare i att ingen som kan jobba ska kunna leva av bidrag. Jobb, eller utbildning, från första dagen gäller. Kommunen ska planera för att erbjuda alla sysselsättning omedelbart. Vår förflyttning av försörjningsstödet till Vuxenutbildning och Arbetsmarknad ger förutsättningar för detta (s och v var emot detta).
För det andra: Skola! Vi har ett uppdrag att skapa de allra bästa skolorna i de mest utsatta områdena. Utbildningen är grunden för att kunna skapa sig sin egen framtid. Idag är kunskapsmålet fortfarande för otydligt. Alla barn kan lära, det är synen på elevernas möjligheter som skapar en lärande situation. Vi ska investera i skolmiljöer. Vi ska investera i lärarna, i deras kompetens och ge dem som jobbar i dessa skolor bättre förutsättningar. Vi ska investera i rektorer och skolledningar, och kräva större ansvar för att de ska skapa lärande miljöer.
För det tredje: Trygghet! Alla örebroare ska kunna gå trygga på gator och torg när som helst på dygnet. Det gäller centrum såväl som miljonprogramsområden. Vi ska bygga om och bygga nytt för trygghet. Ljus och öppenhet. Miljöer där människor rör sig. En stad för människan, inte för trafiken, för planerarna, för ekonomismen. EN stad, inte en stad där olika områden behandlas olika. Vi ska samarbeta än mer med polisen, inom kommunen, med civilsamhället.
För det fjärde: Deltagande! Vårt arbete kring samverkan med det civila samhället ska fortsätta. Ett tecken på utanförskap är att få har de många och goda kontakterna som föreningsliv, organisationer och nätverk ger. Det handlar om att skapa horisontella kontakter, inte vertikala. Kontakter på samma plan mellan människor av olika bakgrund. Samtidigt ska vi inte skapa fler kommunala projekt. De flesta bostadsområden med utanförskapsproblem är överlusade av kommunala projekt. Istället handlar det om att skapa grundläggande förutsättningar för fler att engagera sig. Det finns många goda exempel från andra europeiska länder.
För det femte: Demokrati! Det finns en syn främst hos socialdemokraterna att utanförskapsområdena är deras. Det är deras väljare. Det är deras hemområden. Det gick så långt i höstas att deras fusk blev övertydligt. Men bakom detta finns en gråzon med mängder av vittnesuppgifter om hur socialdemokraterna arbetar med kollektiva röstningsförfaranden, med missvisande information (det finns bara ett demokratiskt parti, det ser man ju på namnet (kanske därför att de har sådana problem med SD som nu kopierar halva namnet), eller: det finns två rasistiska partier i Örebro - Sverigedemokraterna och Folkpartiet) eller genom att helt enkelt gå hem till folk, plocka med dem till röstningslokalen, förse dem med "rätt" valsedlar och valkuvert och leda dem förbi andra partiers valarbetare ända in i vallokalen. Det verkar vara en del av samma omhändertagande attityd som karaktäriserat socialdemokratisk integrationpolitik i decennier.
Demokrati förutsätter medborgare som kan göra fria, individuella val. Just denna rätt och dessa möjligheter är en del av att skapa fria individer, kvinnor och män, som kan vara med och bygga den gemensamma staden. Demokrati är inte omhändertagande. Demokrati är egenmakt!
Under de kommande månaderna kommer vi att kunna presentera och genomföra flera konkreta förslag och åtgärder för att öka integrationen och minska utanförskapet. Det är en av de viktigaste frågorna för det framtida Örebro!
2011-03-27
Politi(s)kt förfall?
Har läst både vänster-, mitten- och högerkommentarer kring Juholts första tal. Det är uppenbart att sossarna valt en god talare som kan charma en publik. Det är nog bra. Kanske kan det ge några tiondelar kortsiktigt, innan väljarna börjar skärskåda politiken. Om den blir som alla tyckare nu beskriver, mer konservativt sossevänster, så lär nog inte bara tiondelarna ryka.
Jag håller fortfarande på att den svenska socialdemokratin är stadd mot undergång. Det kan komma nya partier med ungefär samma ideologiska arv, men detta parti lever bara tack vare den korporativism man en gång skapade åt sig under 1900-talets långa enpartivälde. När banden med facket bryts, förr snarare än senare, och när inte de andra broderorganisationerna längre känner att det finns något värde att vara uppstöttare åt något föredettigt, så rämnar även denna bas.
Ett av de tydligaste tecknen på detta är just valet av Håkan Juholt. Inte för att han är vänster. Utan för att just han valdes på just det sätt han valdes.
När jag hörde en av valberedningsledamöterna sucka över kravet på att partiet måste vara enigt vid partiledarvalet var detta ett av dessa tecken. Varför är enigheten så viktig? Viktigare än att man ska veta vilken politik man kommer att föra?
Jag har ofta fascinerats av den enormt hierarkiska struktur som sossarna har i sitt parti. Det var rätt intressant under den senaste mandatperioden, då Mona Sahlin gjorde en del förändringar och förnyelser av partiet. På det ena fullmäktigesammanträdet kunde man då höra sossarnas ledamöter stå och klaga på något, exempelvis inom skolpolitiken, som man mötet därefter hyllade. Varför? Ledningen hade ju talat...
Denna hierarkiska struktur kommer från en förlegad tid, lika förlegad som den socialdemokratiska politiken. Men den är också ett av tecknen på föredettigheten hos socialdemokratin.
Men det är ändå inte det som är det tydligaste tecknet.
Det politiska förfall som socialdemokratin befinner sig i blir så tydligt i och med valet av Håkan Juholt, just därför att yta blir allt och innehåll inget. Vilket annat parti skulle kunna tänka sig att välja en ledare utan att ha en aning om vilken agenda denna ledare kommer att sätta? Blir det höger eller vänster? Blir det konservativt eller radikalt? Blir det samarbete eller konflikt?
Knappt en sosse vet något om detta. Inte en enda väljare har en aning. Inte ens efter gårdagens tal vet någon om vad man kan förvänta sig. Vad är socialdemokraterna 2011? Inte en aning. Socialister, som Lena Baastad säger sig vara? Inte en aning? Liberaler, som Margot Wallström verkar vara? Inte en aning. Konservativa bakåtsträvare, som Göran Greider låter som? Inte en aning? Radikala förändrare som ... Nej där gick jag bet. Jag vet ingen sosse som är det.
Sveriges näst största parti väljer ledare. Man gör det för att man vill låtsas att man är eniga på partistämman. Man gör det utan att ha en aning om vad det kommer att innebära för partiets politik och inriktning. Man gör det med vetskap om att de flesta av fotfolket kommer att acceptera det, utifrån den hierarkiska struktur som är en inbyggd del i partiet.
Någon kan kanske tro att det är nystart. Jag menar att det är det tydligaste tecknet på det politiska förfall som kommer att vara en av avslutningarna på sociademokratins drygt 100-åriga historia.
Media: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, Dalademokraten
Jag håller fortfarande på att den svenska socialdemokratin är stadd mot undergång. Det kan komma nya partier med ungefär samma ideologiska arv, men detta parti lever bara tack vare den korporativism man en gång skapade åt sig under 1900-talets långa enpartivälde. När banden med facket bryts, förr snarare än senare, och när inte de andra broderorganisationerna längre känner att det finns något värde att vara uppstöttare åt något föredettigt, så rämnar även denna bas.
Ett av de tydligaste tecknen på detta är just valet av Håkan Juholt. Inte för att han är vänster. Utan för att just han valdes på just det sätt han valdes.
När jag hörde en av valberedningsledamöterna sucka över kravet på att partiet måste vara enigt vid partiledarvalet var detta ett av dessa tecken. Varför är enigheten så viktig? Viktigare än att man ska veta vilken politik man kommer att föra?
Jag har ofta fascinerats av den enormt hierarkiska struktur som sossarna har i sitt parti. Det var rätt intressant under den senaste mandatperioden, då Mona Sahlin gjorde en del förändringar och förnyelser av partiet. På det ena fullmäktigesammanträdet kunde man då höra sossarnas ledamöter stå och klaga på något, exempelvis inom skolpolitiken, som man mötet därefter hyllade. Varför? Ledningen hade ju talat...
Denna hierarkiska struktur kommer från en förlegad tid, lika förlegad som den socialdemokratiska politiken. Men den är också ett av tecknen på föredettigheten hos socialdemokratin.
Men det är ändå inte det som är det tydligaste tecknet.
Det politiska förfall som socialdemokratin befinner sig i blir så tydligt i och med valet av Håkan Juholt, just därför att yta blir allt och innehåll inget. Vilket annat parti skulle kunna tänka sig att välja en ledare utan att ha en aning om vilken agenda denna ledare kommer att sätta? Blir det höger eller vänster? Blir det konservativt eller radikalt? Blir det samarbete eller konflikt?
Knappt en sosse vet något om detta. Inte en enda väljare har en aning. Inte ens efter gårdagens tal vet någon om vad man kan förvänta sig. Vad är socialdemokraterna 2011? Inte en aning. Socialister, som Lena Baastad säger sig vara? Inte en aning? Liberaler, som Margot Wallström verkar vara? Inte en aning. Konservativa bakåtsträvare, som Göran Greider låter som? Inte en aning? Radikala förändrare som ... Nej där gick jag bet. Jag vet ingen sosse som är det.
Sveriges näst största parti väljer ledare. Man gör det för att man vill låtsas att man är eniga på partistämman. Man gör det utan att ha en aning om vad det kommer att innebära för partiets politik och inriktning. Man gör det med vetskap om att de flesta av fotfolket kommer att acceptera det, utifrån den hierarkiska struktur som är en inbyggd del i partiet.
Någon kan kanske tro att det är nystart. Jag menar att det är det tydligaste tecknet på det politiska förfall som kommer att vara en av avslutningarna på sociademokratins drygt 100-åriga historia.
Media: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, Dalademokraten
2011-03-26
Apelsinsaft och politik
Borde kanske ha lyssnat på Juholt idag. Men solen sken ju. Apelsinerna väntade. Plötsligt var den evighetslånga förkylningen hanterbar. Så jag struntade i det. En del i detta hade väl min misstro mot hela processen. För mig är det ofattbart att ett parti kan välja en partiledare man inget vet om, att man inte har en aning om hans politiska inriktning och att man kan få hela partiet att på ett nästan komiskt sätt ställa upp bakom honom när hela valproceduren varit som ett eko av Sovjetunionen 1985... (Men jag lade faktiskt märke till att ordföranden inte vågade fråga om valet var enhälligt)
Så jag lagade saft istället.
Saft kan också vara politik.
För först måste man köpa apelsiner och citroner. Jag försöker alltid köpa KRAV-märkta apelsiner och citroner. Man måste köpa en tolv - femton apelsiner av normalstorlek, ungefär ett par kilo. Sen kan man köpa en påse citroner också. Det brukar vara fem - sex stycken.
Får man inte tag i KRAV-apelsiner får man ta det man hittar. När jag handlade hittade jag bara två 750-grams påsar med KRAV-apelsiner så jag fick köpa vanliga också. Då får man skrubba och skölja och torka dem noga.
Sen ska man koka en lag. För fem liter färdig saft behöver man 2 liter vatten och 3,5 kilo socker. Det känns tungt att köpa KRAV-socker. Det är orimligt dyrt i förhållande till det andra. Och sen finns det bara i små enkilospaket. Men i alla fall, koka upp vattnet och sockret och låt det sedan svalna till rumstemperatur eller så.
Under tiden plockar man fram den gamla Electroluxassistenten från femtiotalet och sätter ihop den för att passera apelsinerna och citronerna. Jag klyftar dem ganska tunt för då mal kvarnen bättre. Det är lite politik i att ta en gammal assistent från femtiotalet också. Återbruk, typ. Och en fundering kring varför kvalitet nu är att en vara ska hålla precis så länge så att man inte känner sig för missnöjd när den går sönder, istället för att som förr hålla så länge som möjligt...
Det blir ungefär 2 liter passerad frukt. Om man vill vara fin i kanten så silar man fruktsaften. Då får man bort alla skalrester och det blir mindre och finare saft. Men jag struntar i det.
Sen ska man blanda 60 gram vinsyra, eller askorbinsyra, eller citronsyra, eller blandningar av alla tre eller två av tre eller så i lite vatten och röra ut i lagen. Om man är orolig för mögel, kan man ju köra i lite Atamon också. Men då är man inne i E-djungeln. Vågar man eller vågar man inte? E är ju också politik... Fast nån syra måste man ha. Saften blir nog söt ändå.
Så är det bara att hälla i fruktsaften i lagen, blanda om ordentligt och hälla på väl rengjorda, torra flaskor av någon god typ och form.
Saften blir godare ju längre den står. Eftersom frukten inte värmts är nog det mesta av C-vitaminerna kvar också.
Jag gillar att laga mat. Jag gillar hemlagat och inga halvfabrikat. Det finns en genuin glädje att få göra något med egna händer och att föra traditioner vidare. Lite värdekonservativt kanske. Men det är ett rätt liberalt recept...
Den här enkla saften kommer från min mors sida. Därför kallar vi den farmors apelsinsaft. Det är bara att göra, dricka och njuta!
2011-03-25
En hare på Karl-Johan?
Var på Promotionfrukost idag. Fick bland annat lyssna till de fantastiska entreprenörerna som skapar Örebro Open Art 2011. Mats Nilsson och Lars Johansson.
Örebro Open Art är ett av de mest fascinerande projekt som kommit till i Örebro under de senaste åren. Denna konstbiennal, utställningar vartannat år, kommer att kunna växa till något hur stort som helst. Det kommer att göra det möjligt för Örebro att än mer visa sig från sin bästa sida.
När vi i koalitionen tog fram projektet, heder till Behcet Barsom, så såg vi det som en möjlighet att skapa mer intresse för staden under den ibland rätt sömniga sommarperioden. Vi ville skapa bättre möjligheter för handel, besöksnäring, caféer och restauranger. Vi ville också visa på hur fantastiskt Örebro är. En otrolig sommarstad. Ett fantastiskt city. Nära. Människovänligt. Grönt. Skönt. Spännande. En plats att både besöka och bosätta sig på.
Och man kan säga att vi lyckats. Besökssiffrorna rasar i höjden. Hotellbokningarna slår rekord. Örebro växer nästan ohejdat.
Tillsammans med alla andra projekt, skapade av andra entreprenörer, som O Helga Natt, Bridgefestivalen, Rådhusalmanackan, och av kommunen, som Örebro 2010-jubiléet, SWICCO, och Örebro Open Art, ger det Örebro fantastiska möjligheter att bli just den människovänliga stad vi vill att den ska bli.
Och den spännande. På Promotionfrukosten visades två av de tilltänkta verken i Open Art 2011. En hare, eller kanin, lika hög som Karl-Johanstatyn på Järntorget, i träspån. Galet. Fantastiskt. Spännande.
Och Engelbrekt inbyggd i en massa containrar, husvagnar, bilar, lastpallar, på Stortorget. Galet. Knasigt. Fantastiskt. Spännande.
Visst kostar det pengar. Men varenda krona är välinvesterad. Det innebär bättre tillväxtmöjligheter för Örebro. Det kommer att leda till högre skatteinkomster. Det skapar framförallt en stad som är till för människorna.
Örebro är fantastiskt!
Örebro Open Art är ett av de mest fascinerande projekt som kommit till i Örebro under de senaste åren. Denna konstbiennal, utställningar vartannat år, kommer att kunna växa till något hur stort som helst. Det kommer att göra det möjligt för Örebro att än mer visa sig från sin bästa sida.
När vi i koalitionen tog fram projektet, heder till Behcet Barsom, så såg vi det som en möjlighet att skapa mer intresse för staden under den ibland rätt sömniga sommarperioden. Vi ville skapa bättre möjligheter för handel, besöksnäring, caféer och restauranger. Vi ville också visa på hur fantastiskt Örebro är. En otrolig sommarstad. Ett fantastiskt city. Nära. Människovänligt. Grönt. Skönt. Spännande. En plats att både besöka och bosätta sig på.
Och man kan säga att vi lyckats. Besökssiffrorna rasar i höjden. Hotellbokningarna slår rekord. Örebro växer nästan ohejdat.
Tillsammans med alla andra projekt, skapade av andra entreprenörer, som O Helga Natt, Bridgefestivalen, Rådhusalmanackan, och av kommunen, som Örebro 2010-jubiléet, SWICCO, och Örebro Open Art, ger det Örebro fantastiska möjligheter att bli just den människovänliga stad vi vill att den ska bli.
Och den spännande. På Promotionfrukosten visades två av de tilltänkta verken i Open Art 2011. En hare, eller kanin, lika hög som Karl-Johanstatyn på Järntorget, i träspån. Galet. Fantastiskt. Spännande.
Och Engelbrekt inbyggd i en massa containrar, husvagnar, bilar, lastpallar, på Stortorget. Galet. Knasigt. Fantastiskt. Spännande.
Visst kostar det pengar. Men varenda krona är välinvesterad. Det innebär bättre tillväxtmöjligheter för Örebro. Det kommer att leda till högre skatteinkomster. Det skapar framförallt en stad som är till för människorna.
Örebro är fantastiskt!
2011-03-23
Ekonomisk (o)kunskap
Lyssnade på radio idag. Radio Örebro. Kent Persson (m) mot Björn Sundin (s). Om gator och gatuunderhåll. Sundin hade förståss mer pengar till gator också. Kent var betydligt mer tydlig i att det hela tiden handlar om att prioritera. Barn och äldre, gator och vägar. Var lägger man balanspunkten?
Man kan och får tycka olika om vad jag och koalitionen gjort under de senaste fyra åren. Men rent ekonomiskt är det svårt att kunna klaga. Överskotten 2007-2010 är runt en miljard. Nettoinvesteringarna samma år har legat mellan 250 och 300 miljoner kronor. Det är bra. Vi har kunnat investera för att vi haft ordning på ekonomin. Överskott leder till möjlighet att självfinansiera investeringar, slippa låna och klara avskrivningar. Kommunens skulder är när jag lämnar över i princip noll kronor.
Vart och ett av de senaste åren har våra investeringsbudgetar varit större än sossarnas. Fast de har låtsats som om de haft mer pengar. För att få ihop detta har de varit tvungna att jobba med kreativ bokföring.
De har valt att acceptera våra överskott när de uppstått, samtidigt som de alltid velat satsa mer pengar på löpande verksamhet. Om de fått bestämma hade inte dessa överskott funnits. Men nu kan sossarna använda samma pengar två gånger.
I sina investeringsbudgetar har de lagt mindre pengar än oss. Men med sin kreativa bokföring har de tagit de pengar som varit kvar av investeringarna föregående år (det blir tyvärr alltid ett överdrag mellan åren - men vi har jobbat hårt med en ny investeringsprocess som är klar nu) och lagt till sin lägre investeringsbudget. Då verkar det som om de har mer pengar än vad vi har. Men det är bara en chimär. Samma pengar finns kvar i våra planer, men vi har redovisat ärligt och tydligt vad som gäller för varje år. Även här använder sossarna samma pengar två gånger.
Det har varit ett fult sätt att hantera budgetprocessen. Men det är inte det värsta.
I debatten i radio påstod Sundin att sossarna hade lagt mer pengar till underhåll av vägar i 2009 års budget. Och det stämmer. I tilläggsbudgeten lägger de 15 mkr på vägar och 15 mkr på fastigheter. Då kommer de upp i samma nivåer som oss. Men problemet är att de inte fattar var de gör.
De kallar dessa underhållspengar "reinvesteringar" och tror att man kan använda föregående års överskott till detta. Här visar sig den socialdemokratiska ekonomiska okunskapen i sin fulla dager. Det verkar som vare sig Baastad eller Sundin vet skillnaden mellan investeringar och underhållskostnader.
För att göra det överenkelt:
Investeringar hanteras i balansräkningen. Bygger du ett hus tar du inte kostnaden för huset år ett. Du lånar och betalar räntor och amorterar under lång tid.
Underhåll är drift och hanteras av resultaträkningen. Det är som om du målar huset. Då köper du färgen när du får lön.
Det förstår inte sossarna. I sin budget gör de underhåll till investeringar. Då räcker pengarna bättre... Men det är fullständigt ekonomiskt vansinne. Satt i system skulle det knäcka kommunens ekonomi på nolltid. Och revisorerna skulle skrika högt. Antingen är det av okunskap, eller för att man medvetet vill lura örebroarna. Jag tror tyvärr på en kombination.
Det förtjänar att påpekas att sossarnas ekonomiska fögderi är kantat av underskott, usel ekonomihantering, kreativa politiska floskler (det går bra för Örebro sa de, när underskotten var så stora att kommunen hotades av tvångsförvaltning), massuppsägningar av personal, tvingade försäljningar av ekonomiskt starka bolag. Åren 1995-2004 var de röda siffrorna, underskotten, norm.
Lena Baastad var ansvarigt kommunalråd för skolan när betygen rasade och ekonomin var i fritt fall. Är det någon som tror att hon kommer att klara detta bättre nu? Nej - det är hon som varit ansvarig för dessa budgetar. Det är hennes ansvar att den ekonomiska kunskapen saknas. Det är hennes ansvar att kreativ bokföring krävts för att få ihop, eller låtsas få ihop debet och kredit.
Jag tyckte Kent Persson skötte sig bra. Han höll fast vid koalitionens tydliga och klara linje om att ekonomin måste vara i balans. Det är det enda som klarar välfärden för barn och gamla.
Det finns politiker, som Björn Sundin, som låtsas som om det finns pengar till allt. Som aldrig, i vart fall inte före ett val, gör nödvändiga prioriteringar. Ont får komma efter, precis som efter valet 2002, när det före valet fanns gott om pengar medan efter valet blev massuppsägningar.
Sen finns det politiker som tar ansvar. Det har koalitionens politiker gjort i fyra år. I fyra år har vi byggt Örebro starkare än någonsin. Med ekonomisk kompetens och kunskap. Med tydlighet om prioriteringar, mer på barn och gamla än gator och vägar, typ. Det är ibland kärvt. Men det har lett till att Örebro idag är ett föredöme.
Läser man de gångna årens alternativa budgetar, borde rätt många örebroare skrämmas av det alternativ till koalitionens ekonomiska politik som finns. Okun(s)kap. Okompeten(s). Flo(s)kler. O(s)äkerhet.
(För den som vill ha en fördjupande analys av investeringarna i kommunen kommer en här: Den begränsande faktorn vad gäller investeringar är inte pengar. Det är organisation. Under alla våra år vid makten har vi velat att mer pengar skulle användas till de investeringar vi såg som prioriterade. Framförallt under de svåra lågkonjunktursåren ville vi lägga på rejält för att få fler i arbete. Men organisationen klarar inte det. Därför alla dessa miljoner som skjuts mellan åren.
Det gäller att ha en organisation som klarar av att planera, rita, besluta, upphandla, budgetera o.s.v. i så snabb takt som möjligt. Samtidigt gäller det att ha en organisation som klarar av att både öka och minska investeringsvolymerna utan att vi får övertalighet. För att klara investeringsvolymer årligen på 300 mkr eller mer skulle det inneburit att vi skulle gjort stadsbyggnadskontoret, tekniska förvaltningen osv betydligt större med fler handläggare för att klara uppgiften. Men då hade vi riskerat övertalighet. Och samtidigt hade det ekonomiska resultatet för kommunen blivit sämre, vilket inneburit minskade möjligheter till en hög investeringsvolym... Men det är väl inget som vare sig sossar eller media egentligen är intresserade av. Det är ju mer politiskt korrekt att låtsas som om det blir bättre om man har pengar till allt.)
Man kan och får tycka olika om vad jag och koalitionen gjort under de senaste fyra åren. Men rent ekonomiskt är det svårt att kunna klaga. Överskotten 2007-2010 är runt en miljard. Nettoinvesteringarna samma år har legat mellan 250 och 300 miljoner kronor. Det är bra. Vi har kunnat investera för att vi haft ordning på ekonomin. Överskott leder till möjlighet att självfinansiera investeringar, slippa låna och klara avskrivningar. Kommunens skulder är när jag lämnar över i princip noll kronor.
Vart och ett av de senaste åren har våra investeringsbudgetar varit större än sossarnas. Fast de har låtsats som om de haft mer pengar. För att få ihop detta har de varit tvungna att jobba med kreativ bokföring.
De har valt att acceptera våra överskott när de uppstått, samtidigt som de alltid velat satsa mer pengar på löpande verksamhet. Om de fått bestämma hade inte dessa överskott funnits. Men nu kan sossarna använda samma pengar två gånger.
I sina investeringsbudgetar har de lagt mindre pengar än oss. Men med sin kreativa bokföring har de tagit de pengar som varit kvar av investeringarna föregående år (det blir tyvärr alltid ett överdrag mellan åren - men vi har jobbat hårt med en ny investeringsprocess som är klar nu) och lagt till sin lägre investeringsbudget. Då verkar det som om de har mer pengar än vad vi har. Men det är bara en chimär. Samma pengar finns kvar i våra planer, men vi har redovisat ärligt och tydligt vad som gäller för varje år. Även här använder sossarna samma pengar två gånger.
Det har varit ett fult sätt att hantera budgetprocessen. Men det är inte det värsta.
I debatten i radio påstod Sundin att sossarna hade lagt mer pengar till underhåll av vägar i 2009 års budget. Och det stämmer. I tilläggsbudgeten lägger de 15 mkr på vägar och 15 mkr på fastigheter. Då kommer de upp i samma nivåer som oss. Men problemet är att de inte fattar var de gör.
De kallar dessa underhållspengar "reinvesteringar" och tror att man kan använda föregående års överskott till detta. Här visar sig den socialdemokratiska ekonomiska okunskapen i sin fulla dager. Det verkar som vare sig Baastad eller Sundin vet skillnaden mellan investeringar och underhållskostnader.
För att göra det överenkelt:
Investeringar hanteras i balansräkningen. Bygger du ett hus tar du inte kostnaden för huset år ett. Du lånar och betalar räntor och amorterar under lång tid.
Underhåll är drift och hanteras av resultaträkningen. Det är som om du målar huset. Då köper du färgen när du får lön.
Det förstår inte sossarna. I sin budget gör de underhåll till investeringar. Då räcker pengarna bättre... Men det är fullständigt ekonomiskt vansinne. Satt i system skulle det knäcka kommunens ekonomi på nolltid. Och revisorerna skulle skrika högt. Antingen är det av okunskap, eller för att man medvetet vill lura örebroarna. Jag tror tyvärr på en kombination.
Det förtjänar att påpekas att sossarnas ekonomiska fögderi är kantat av underskott, usel ekonomihantering, kreativa politiska floskler (det går bra för Örebro sa de, när underskotten var så stora att kommunen hotades av tvångsförvaltning), massuppsägningar av personal, tvingade försäljningar av ekonomiskt starka bolag. Åren 1995-2004 var de röda siffrorna, underskotten, norm.
Lena Baastad var ansvarigt kommunalråd för skolan när betygen rasade och ekonomin var i fritt fall. Är det någon som tror att hon kommer att klara detta bättre nu? Nej - det är hon som varit ansvarig för dessa budgetar. Det är hennes ansvar att den ekonomiska kunskapen saknas. Det är hennes ansvar att kreativ bokföring krävts för att få ihop, eller låtsas få ihop debet och kredit.
Jag tyckte Kent Persson skötte sig bra. Han höll fast vid koalitionens tydliga och klara linje om att ekonomin måste vara i balans. Det är det enda som klarar välfärden för barn och gamla.
Det finns politiker, som Björn Sundin, som låtsas som om det finns pengar till allt. Som aldrig, i vart fall inte före ett val, gör nödvändiga prioriteringar. Ont får komma efter, precis som efter valet 2002, när det före valet fanns gott om pengar medan efter valet blev massuppsägningar.
Sen finns det politiker som tar ansvar. Det har koalitionens politiker gjort i fyra år. I fyra år har vi byggt Örebro starkare än någonsin. Med ekonomisk kompetens och kunskap. Med tydlighet om prioriteringar, mer på barn och gamla än gator och vägar, typ. Det är ibland kärvt. Men det har lett till att Örebro idag är ett föredöme.
Läser man de gångna årens alternativa budgetar, borde rätt många örebroare skrämmas av det alternativ till koalitionens ekonomiska politik som finns. Okun(s)kap. Okompeten(s). Flo(s)kler. O(s)äkerhet.
(För den som vill ha en fördjupande analys av investeringarna i kommunen kommer en här: Den begränsande faktorn vad gäller investeringar är inte pengar. Det är organisation. Under alla våra år vid makten har vi velat att mer pengar skulle användas till de investeringar vi såg som prioriterade. Framförallt under de svåra lågkonjunktursåren ville vi lägga på rejält för att få fler i arbete. Men organisationen klarar inte det. Därför alla dessa miljoner som skjuts mellan åren.
Det gäller att ha en organisation som klarar av att planera, rita, besluta, upphandla, budgetera o.s.v. i så snabb takt som möjligt. Samtidigt gäller det att ha en organisation som klarar av att både öka och minska investeringsvolymerna utan att vi får övertalighet. För att klara investeringsvolymer årligen på 300 mkr eller mer skulle det inneburit att vi skulle gjort stadsbyggnadskontoret, tekniska förvaltningen osv betydligt större med fler handläggare för att klara uppgiften. Men då hade vi riskerat övertalighet. Och samtidigt hade det ekonomiska resultatet för kommunen blivit sämre, vilket inneburit minskade möjligheter till en hög investeringsvolym... Men det är väl inget som vare sig sossar eller media egentligen är intresserade av. Det är ju mer politiskt korrekt att låtsas som om det blir bättre om man har pengar till allt.)
2011-03-22
Tuffa barn, eller?
Läser i DN om flipperföräldrar. Ett helt nytt ord för mig. Gissar att Erik Helmerson hittat på det själv. Det är ett ganska bra uttryck.
Hela artikeln handlar om de två mest divergerande formerna av föräldraskap:
Curlingföräldrarna, som tror att barnen mår bäst av att i alla lägen smekas in i samhället.
Tigerföräldrarna, som menar att just deras barn är den som är född till de största stordåden i världen och inget, inget får hindra det.
Istället vill Helmerson se flipperföräldrar. Föräldrar som tror på sina barn. Som låter barnen ta en del stötar, som tror att de kommer att klara det, men som finns där om och när de faller igenom. Det låter rätt bra, tycker jag. Liberalt föräldraskap, typ.
Det finns en rätt tydlig politisk vinkling kring detta också. Skolpolitiken, där socialdemokraternas flumskola lika gärna skulle kunna kallas curlingskola, är det tydligaste exemplet. Stör inte barnen mer än nödvändigt. Låt de söka den kunskap de vill. Belöna dem om de gör det de ska göra. Inte mer ordning och reda än vad eleverna själv vill och kan ordna.
Och läxhjälp åt alla, för att lägga en lokal politisk profil på det hela. Denna läxhjälp åt alla är socialdemokraternas i Örebro viktigaste valfråga. Jag kan inte annat än sucka. Inget om kunskapskrav. Inget om bättre och kunnigare lärare. Inget om bättre villkor för lärare, eller mer vidareutbildning. Bara denna läxhjälp, som på något märkligt sätt ska lösa skolans alla problem.
Mot detta ställs den liberala synen på barnen och eleverna. Det gäller att ställa krav, men rätt krav på varje elev. Det gäller att tro på barnen, på deras möjlighet att klara mer, att överträffa sig själva. Visst kan det bli en del stötar när kunskaperna inte sitter som en smäck första lektionen. Men de flesta klarar det. Och för dem som inte kan, orkar, förmår, så måste det finnas goda lärare, kompetenta lärare, lärare med rätt utbildning för rätt undervisning, som lyfter och bär.
Under socialdemokraternas och Lena Baastads tid som skolkommunalråd så sänktes kunskapsnivåerna i Örebros skolor hela tiden. Allt blev sämre. När Skolverket var här och kollade upp det hela, var den tydligaste kritiken att det inte fanns något tydligt fokus på kunskap. Baastad och socialdemokraterna fortsätter på den linjen. Istället för att fokusera på kunskap, bildning och förutsättningarna för det så går man in i klassrummen, eller i hemmen där läxorna görs, och tar över, slätar ut, curlar.
Mot detta står Folkpartiet. Vi har ett stort antal tydliga besked till örebroarna om skolan:
* Högre krav på kunskaper i skolan. Alla elever kan mer!
* Ordning och reda i skolan ger bättre studiero.
* Mer vidareutbildning till lärarna, under hela arbetslivet.
* Högre krav på rätt utbildning, rätt kompetens för varje lärartjänst.
* Höjda löner ger bättre lärare.
* Högre krav och mer befogenheter till rektorerna och skolledningarna. Fler kommunala skolor ska bli självstyrande.
* Fortsatt satsning på skollokaler och prioritering av vilka kommunala skolor som har tillräckligt elevunderlag.
* Bort med politikerna från klassrummen. Lärare och rektorer klarar själv skolans undervisning, även när det handlar om läxor.
Och, i dessa tider när den nya socialdemokratiska partiledningen verkar börja tveka om friskolornas värde:
* Ja till fristående skolor.
* Ja till tydliga och likvärdiga krav på både kommunala och fristående skolor.
Hela artikeln handlar om de två mest divergerande formerna av föräldraskap:
Curlingföräldrarna, som tror att barnen mår bäst av att i alla lägen smekas in i samhället.
Tigerföräldrarna, som menar att just deras barn är den som är född till de största stordåden i världen och inget, inget får hindra det.
Istället vill Helmerson se flipperföräldrar. Föräldrar som tror på sina barn. Som låter barnen ta en del stötar, som tror att de kommer att klara det, men som finns där om och när de faller igenom. Det låter rätt bra, tycker jag. Liberalt föräldraskap, typ.
Det finns en rätt tydlig politisk vinkling kring detta också. Skolpolitiken, där socialdemokraternas flumskola lika gärna skulle kunna kallas curlingskola, är det tydligaste exemplet. Stör inte barnen mer än nödvändigt. Låt de söka den kunskap de vill. Belöna dem om de gör det de ska göra. Inte mer ordning och reda än vad eleverna själv vill och kan ordna.
Och läxhjälp åt alla, för att lägga en lokal politisk profil på det hela. Denna läxhjälp åt alla är socialdemokraternas i Örebro viktigaste valfråga. Jag kan inte annat än sucka. Inget om kunskapskrav. Inget om bättre och kunnigare lärare. Inget om bättre villkor för lärare, eller mer vidareutbildning. Bara denna läxhjälp, som på något märkligt sätt ska lösa skolans alla problem.
Mot detta ställs den liberala synen på barnen och eleverna. Det gäller att ställa krav, men rätt krav på varje elev. Det gäller att tro på barnen, på deras möjlighet att klara mer, att överträffa sig själva. Visst kan det bli en del stötar när kunskaperna inte sitter som en smäck första lektionen. Men de flesta klarar det. Och för dem som inte kan, orkar, förmår, så måste det finnas goda lärare, kompetenta lärare, lärare med rätt utbildning för rätt undervisning, som lyfter och bär.
Under socialdemokraternas och Lena Baastads tid som skolkommunalråd så sänktes kunskapsnivåerna i Örebros skolor hela tiden. Allt blev sämre. När Skolverket var här och kollade upp det hela, var den tydligaste kritiken att det inte fanns något tydligt fokus på kunskap. Baastad och socialdemokraterna fortsätter på den linjen. Istället för att fokusera på kunskap, bildning och förutsättningarna för det så går man in i klassrummen, eller i hemmen där läxorna görs, och tar över, slätar ut, curlar.
Mot detta står Folkpartiet. Vi har ett stort antal tydliga besked till örebroarna om skolan:
* Högre krav på kunskaper i skolan. Alla elever kan mer!
* Ordning och reda i skolan ger bättre studiero.
* Mer vidareutbildning till lärarna, under hela arbetslivet.
* Högre krav på rätt utbildning, rätt kompetens för varje lärartjänst.
* Höjda löner ger bättre lärare.
* Högre krav och mer befogenheter till rektorerna och skolledningarna. Fler kommunala skolor ska bli självstyrande.
* Fortsatt satsning på skollokaler och prioritering av vilka kommunala skolor som har tillräckligt elevunderlag.
* Bort med politikerna från klassrummen. Lärare och rektorer klarar själv skolans undervisning, även när det handlar om läxor.
Och, i dessa tider när den nya socialdemokratiska partiledningen verkar börja tveka om friskolornas värde:
* Ja till fristående skolor.
* Ja till tydliga och likvärdiga krav på både kommunala och fristående skolor.
2011-03-21
(S)pela med skattepengar
Ibland får man svar snabbare än väntat. I går skrev jag på min blogg om den sannolika vänstersväng som sossarna nu gör: "Hur stora summor skattepengar är Baastad i Sundin beredda att använda till att snedvridna konkurrensen?"
Redan idag kom ett första besked.
Baastad och Sundin vill nu spendera skattepengar på nya bolag. Det handlar om bolag som ska ta ut unga på arbetsmarknaden. Det handlar om energibolag. Det handlar om riskkapitalbolag.
Man ryser...
En av de största skillnaderna mellan sossar och folkpartister är att sossarna tror att de äger skattebetalarnas pengar. Lena Baastad och Björn Sundin tror att de kan spela med pengarna utan att det berör någon. Det var just detta som drog in Örebro i den långa och djupa kris som sossarna administrerade fram under sina långa år som kommunledning. Det Var detta som ledde fram till både deras framtvingade försäljning av Örebro Energi och de stora uppsägningar de gjorde 2003 och 2004.
Nu vill de skapa nya bolag. Örebroarna borde bli ordentligt oroade.
Ett riskkapitalbolag. Bara själva ordet borde få de flesta örebroare att vända sig från socialisterna. Är det någon som tror att Lena Baastad vare sig har kompetens eller kunnande för att administrera ett riskkapitalbolag? Är det någon som sett Björn Sundin som en politiker som är försiktig med skattebetalarnas pengar? Hur många miljoner kommer Baastad och Sundin att riskera? Baastad och Sundin spelar poker med örebroarnas pengar.
Och så vill Baastad och Sundin nu börja bygga upp ett nytt Örebro Energi. Har de då inget lärt? När de var med och sålde kommunens förra elbolag gjorde de det eftersom de misskött ekonomin så gravt under så många år. Kommunens låneskuld på 2 miljarder drog så mycket räntor så det var ohanterbart att inte göra något. Men det gäller att se vilka värden som är de viktiga. Jag reserverade mig till förmån för att kommunen skulle behålla nätet och bara sälja produktionen. Produktion är nämligen risk. Leverans är säker och ekonomis. Men spelarna Baastad och Sundin tycker att det är OK att riskera örebroarnas skattepengar på vindkraft.
Till sist tror de att ett bolag ska klara av ungdomsarbetslösheten bättre än kommunala förvaltningar. Varför? Varför vill de få in arbetsmarknadsåtgärder i bolag, bolag som är slutna, där det finns mindre insyn, där skattebetalarna inte kan se vad deras pengar används till? Hur kommer örebroarnas skattepengar att användas? Får de bolag som ingår extra satsningar, bekostade av kommunen? Vilka ska väljas ut? Vilka står utanför?
För Folkpartiet är alla tre ovanstående förslag oacceptabla.
Vi vill istället arbeta för ett starkare, mer oberoende och självständigare näringsliv. Vi vill ha en kommun som koncentrerar sig på att göra skolan bättre för elevernas skull, äldreomsorgen bättre för de gamlas skull, sociala omsorgen bättre för de svagas skull, arbetsmarknadsåtgärderna bättre för de arbetslösas skull.
Det har vi jobbat med de senaste fyra åren. Och vi har lyckats rätt väl även om massor återstår. Ungdomsarbetslösheten var i december 2010 lägre än snittet för landet, efter att under sossarnas år varit betydligt högre. Arbetslösheten totalt låg nära snittet, efter att ständigt ha legat högre när sossarna bestämde. Sysselsättningen ökade kraftigt. Fler startade bolag, vi var näst bäst av alla kommuner vad gäller snabbväxande, gasellföretag, och så vidare.
Nu vill (s)pelarna Baastad och Sundin vrida klockan tillbaka till den tid som gjorde fler örebroare arbetslösa, fick fler örebroare att fastna i utanförskap, som gjorde att Örebros näringsliv utvecklades sämre och som drog ner Örebro i ekonomiskt moras.
Den som tror på ett starkt, fritt näringsliv ska rösta på Folkpartiet.
Den som tror på en stark och stabil kommunal ekonomi ska rösta på Folkpartiet.
Den som tror på en fortsatt kraftfull politik mot arbetslöshet och utanförskap ska rösta på Folkpartiet.
Den som tror på varsamhet med örebroarnas skattepengar ska rösta på Folkpartiet.
De andra kan rösta rött...
Media: Tvärsnytt
Redan idag kom ett första besked.
Baastad och Sundin vill nu spendera skattepengar på nya bolag. Det handlar om bolag som ska ta ut unga på arbetsmarknaden. Det handlar om energibolag. Det handlar om riskkapitalbolag.
Man ryser...
En av de största skillnaderna mellan sossar och folkpartister är att sossarna tror att de äger skattebetalarnas pengar. Lena Baastad och Björn Sundin tror att de kan spela med pengarna utan att det berör någon. Det var just detta som drog in Örebro i den långa och djupa kris som sossarna administrerade fram under sina långa år som kommunledning. Det Var detta som ledde fram till både deras framtvingade försäljning av Örebro Energi och de stora uppsägningar de gjorde 2003 och 2004.
Nu vill de skapa nya bolag. Örebroarna borde bli ordentligt oroade.
Ett riskkapitalbolag. Bara själva ordet borde få de flesta örebroare att vända sig från socialisterna. Är det någon som tror att Lena Baastad vare sig har kompetens eller kunnande för att administrera ett riskkapitalbolag? Är det någon som sett Björn Sundin som en politiker som är försiktig med skattebetalarnas pengar? Hur många miljoner kommer Baastad och Sundin att riskera? Baastad och Sundin spelar poker med örebroarnas pengar.
Och så vill Baastad och Sundin nu börja bygga upp ett nytt Örebro Energi. Har de då inget lärt? När de var med och sålde kommunens förra elbolag gjorde de det eftersom de misskött ekonomin så gravt under så många år. Kommunens låneskuld på 2 miljarder drog så mycket räntor så det var ohanterbart att inte göra något. Men det gäller att se vilka värden som är de viktiga. Jag reserverade mig till förmån för att kommunen skulle behålla nätet och bara sälja produktionen. Produktion är nämligen risk. Leverans är säker och ekonomis. Men spelarna Baastad och Sundin tycker att det är OK att riskera örebroarnas skattepengar på vindkraft.
Till sist tror de att ett bolag ska klara av ungdomsarbetslösheten bättre än kommunala förvaltningar. Varför? Varför vill de få in arbetsmarknadsåtgärder i bolag, bolag som är slutna, där det finns mindre insyn, där skattebetalarna inte kan se vad deras pengar används till? Hur kommer örebroarnas skattepengar att användas? Får de bolag som ingår extra satsningar, bekostade av kommunen? Vilka ska väljas ut? Vilka står utanför?
För Folkpartiet är alla tre ovanstående förslag oacceptabla.
Vi vill istället arbeta för ett starkare, mer oberoende och självständigare näringsliv. Vi vill ha en kommun som koncentrerar sig på att göra skolan bättre för elevernas skull, äldreomsorgen bättre för de gamlas skull, sociala omsorgen bättre för de svagas skull, arbetsmarknadsåtgärderna bättre för de arbetslösas skull.
Det har vi jobbat med de senaste fyra åren. Och vi har lyckats rätt väl även om massor återstår. Ungdomsarbetslösheten var i december 2010 lägre än snittet för landet, efter att under sossarnas år varit betydligt högre. Arbetslösheten totalt låg nära snittet, efter att ständigt ha legat högre när sossarna bestämde. Sysselsättningen ökade kraftigt. Fler startade bolag, vi var näst bäst av alla kommuner vad gäller snabbväxande, gasellföretag, och så vidare.
Nu vill (s)pelarna Baastad och Sundin vrida klockan tillbaka till den tid som gjorde fler örebroare arbetslösa, fick fler örebroare att fastna i utanförskap, som gjorde att Örebros näringsliv utvecklades sämre och som drog ner Örebro i ekonomiskt moras.
Den som tror på ett starkt, fritt näringsliv ska rösta på Folkpartiet.
Den som tror på en stark och stabil kommunal ekonomi ska rösta på Folkpartiet.
Den som tror på en fortsatt kraftfull politik mot arbetslöshet och utanförskap ska rösta på Folkpartiet.
Den som tror på varsamhet med örebroarnas skattepengar ska rösta på Folkpartiet.
De andra kan rösta rött...
Media: Tvärsnytt
Nytt lag, nya uppgifter
Idag presenterade koalition Örebro sitt lag som ska vinna omvalet den 15 maj. Det blir både nytt och gammalt.
Lennart Bondeson kommer att fortsätta att vara skolkommunalråd.
Fredrik Persson har hand om samhällsbyggnad och miljö.
Rasmus Persson kommer att vara socialkommunalråd.
Det är det gamla, invanda.
Nytt är att Ia Malmqvist, mp, tar hand om klimatfrågorna efter Gabriella Blomgren som flyttat.
Maria Haglund, m, blir biträdande socialkommunalråd eller trygghetskommunalråd, med ansvar för trygghetsfrågor för både unga och äldre.
Och sedan då den "stora" förändringen. Folkpartiet och Moderaterna byter plats. Kent Persson blir kommunstyrelseordförande och jag blir ordförande i kommunstyrelsens arbetsutskott, med titeln utvecklingskommunalråd.
Det blir en bra uppställning.
Är det då en förlust att bli av med KSO-uppdraget? Svaret är både ja och nej.
Ja - därför att uppdraget i sig innebär en position som skapar utrymme och möjligheter. Det finns få andra positioner som ger samma möjligheter till att medverka i samhällsförändring som att vara kommunstyrelsens ordförande. Och Örebro har förändrats. Det handlar om ekonomin. Det handlar om många verksamheter som idag är bättre skötta och ger örebroarna mer kvalitet än någonsin tidigare. Det handlar om samarbete med universitet, näringsliv, andra kommuner, organisationer och föreningar.
Nej - därför att uppdraget i mitt fall varit så mycket av lagledare mer än av härförare. Mitt uppdrag har varit att hålla samman koalitionen. När vi startade sa jag att mitt uppdrag var att se till så att alla partier var lika nöjda när vi gick in i valrörelsen 2010 som när vi startade vårt uppdrag. Det har handlat om att skapa ekonomiskt stabila grundvalar, att ta ansvar för svåra och tunga beslut och att hela tiden se koalitionen före partiet. När jag pratat med mina partikamrater har jag i fyra år sagt att jag denna period inte är folkpartist, utan koalitionist. Det har varit rätt tufft för både Folkpartiet och mig.
Nu blir det ett annat uppdrag och andra möjligheter. Jag kan vara mer folkpartiföreträdare, arbeta mer för de liberala utmaningarna och ta tydligare ställning för en liberal samhällsutveckling. Det ska bli spännande.
Samtidigt kommer jag att vara en lojal koalitionsmedarbetare. Koalition Örebro har gjort mer de senaste fyra åren för Örebros utveckling än vad socialdemokraterna klarat av de senaste fyrtio.
I nästa blogg ska jag berätta om några av de utvecklingsvägar jag vill att Örebro ska beträda.
Lennart Bondeson kommer att fortsätta att vara skolkommunalråd.
Fredrik Persson har hand om samhällsbyggnad och miljö.
Rasmus Persson kommer att vara socialkommunalråd.
Det är det gamla, invanda.
Nytt är att Ia Malmqvist, mp, tar hand om klimatfrågorna efter Gabriella Blomgren som flyttat.
Maria Haglund, m, blir biträdande socialkommunalråd eller trygghetskommunalråd, med ansvar för trygghetsfrågor för både unga och äldre.
Och sedan då den "stora" förändringen. Folkpartiet och Moderaterna byter plats. Kent Persson blir kommunstyrelseordförande och jag blir ordförande i kommunstyrelsens arbetsutskott, med titeln utvecklingskommunalråd.
Det blir en bra uppställning.
Är det då en förlust att bli av med KSO-uppdraget? Svaret är både ja och nej.
Ja - därför att uppdraget i sig innebär en position som skapar utrymme och möjligheter. Det finns få andra positioner som ger samma möjligheter till att medverka i samhällsförändring som att vara kommunstyrelsens ordförande. Och Örebro har förändrats. Det handlar om ekonomin. Det handlar om många verksamheter som idag är bättre skötta och ger örebroarna mer kvalitet än någonsin tidigare. Det handlar om samarbete med universitet, näringsliv, andra kommuner, organisationer och föreningar.
Nej - därför att uppdraget i mitt fall varit så mycket av lagledare mer än av härförare. Mitt uppdrag har varit att hålla samman koalitionen. När vi startade sa jag att mitt uppdrag var att se till så att alla partier var lika nöjda när vi gick in i valrörelsen 2010 som när vi startade vårt uppdrag. Det har handlat om att skapa ekonomiskt stabila grundvalar, att ta ansvar för svåra och tunga beslut och att hela tiden se koalitionen före partiet. När jag pratat med mina partikamrater har jag i fyra år sagt att jag denna period inte är folkpartist, utan koalitionist. Det har varit rätt tufft för både Folkpartiet och mig.
Nu blir det ett annat uppdrag och andra möjligheter. Jag kan vara mer folkpartiföreträdare, arbeta mer för de liberala utmaningarna och ta tydligare ställning för en liberal samhällsutveckling. Det ska bli spännande.
Samtidigt kommer jag att vara en lojal koalitionsmedarbetare. Koalition Örebro har gjort mer de senaste fyra åren för Örebros utveckling än vad socialdemokraterna klarat av de senaste fyrtio.
I nästa blogg ska jag berätta om några av de utvecklingsvägar jag vill att Örebro ska beträda.
2011-03-20
Kärnkraft
Läser en lysande kolumn i DN av Richard Swartz om kärnkraft, tillväxt, fattigdom och vetenskap. Det är intressant när en skribent lyfter sig från det dagliga till en metanivå i en så svår fråga.
För det finns så många frågor som borde ställas nu när strålningen ökat i Japan.
Till exempel:
Är det värre att en halv miljon människor med buller och bång blir tvungna att lämna sina hem för en kärnkraftskatastrof än att lika många dör i tysthet varje år till följd av klimatförändringarna?
Vad är värst:
Kärnkraft som orsakar strålning?
Fossilbränsle som orsakar klimatförändringar?
Vare sig det ena eller det andra, som orsakar höga elpriser och fattigdom?
och så vidare.
Men, säger då många av mina miljöintresserade vänner, det gäller att skapa alternativen. Det gäller att spara. Det gäller att satsa på det förnybara.
Jag delar allt detta. Jag försöker att leva efter det så mycket som möjligt. Kör biogasbil. Har luftvärmepump. Flyger aldrig på chartersemester. Köper så mycket närproducerat jag kan.
Men jag blir bekymrad över att en enskild händelse, ett kärnkrafthaveri orsakat av en jordbävning, kan ta över allt annat. Och jag är bekymrad över att diskussionen om vår energisituation tar perspektivet från oss i den rika världen, och att vi glömmer den långsiktiga, smygande förändringen orsakade av helt andra faktorer.
Jag är ingen kärnkraftskramare. I mitt parti har jag jobbar för att vi ska ha flera ben i vår energipolitik. Jag tycker att det är lika självklart att vi som politiker jobbar för att vara återhållsamma med energi, som att vi är återhållsamma med skattemedel, eller att företag försöker bli effektiva i administration och produktion. Jag hoppas på såväl förnybara energikällor (även fast jag tycker att vindkraften ibland är rätt gräslig - det är ingen rolig syn att åka mot Göteborg och se alla dessa enorma vindsnurror förändra hela landskapet) och jag försöker tro på utvecklingen av nya alternativ.
Ändå är det så att vi behöver energi. Även de som talar om att avveckla kärnkraft, och även de fossila bränslena, lever på sådana sätt som omöjliggör en solidarisk utveckling av världen. Jag känner vare sig någon SNFare, miljöpartist, eller för den delen grön liberal, som vågar ta konsekvenserna av den politik man själv förespråkar.
Men jag menar att det måste vara självklart att vi använder så säker kärnkraft som möjligt så länge det behövs, just därför att alternativen är värre. Ska vi döma ett antal miljoner, eller miljarder, människor till fattigdom och tidig död? Ska vi acceptera större klimatförändringar och ändå hoppas på det bästa, att forskarna har fel och att det inte blir så illa?
Ibland gäller det att välja mellan olika onda ting. Kärnkraften är ond. Det är klimatförändringarna och världsfattigdom också.
För det finns så många frågor som borde ställas nu när strålningen ökat i Japan.
Till exempel:
Är det värre att en halv miljon människor med buller och bång blir tvungna att lämna sina hem för en kärnkraftskatastrof än att lika många dör i tysthet varje år till följd av klimatförändringarna?
Vad är värst:
Kärnkraft som orsakar strålning?
Fossilbränsle som orsakar klimatförändringar?
Vare sig det ena eller det andra, som orsakar höga elpriser och fattigdom?
och så vidare.
Men, säger då många av mina miljöintresserade vänner, det gäller att skapa alternativen. Det gäller att spara. Det gäller att satsa på det förnybara.
Jag delar allt detta. Jag försöker att leva efter det så mycket som möjligt. Kör biogasbil. Har luftvärmepump. Flyger aldrig på chartersemester. Köper så mycket närproducerat jag kan.
Men jag blir bekymrad över att en enskild händelse, ett kärnkrafthaveri orsakat av en jordbävning, kan ta över allt annat. Och jag är bekymrad över att diskussionen om vår energisituation tar perspektivet från oss i den rika världen, och att vi glömmer den långsiktiga, smygande förändringen orsakade av helt andra faktorer.
Jag är ingen kärnkraftskramare. I mitt parti har jag jobbar för att vi ska ha flera ben i vår energipolitik. Jag tycker att det är lika självklart att vi som politiker jobbar för att vara återhållsamma med energi, som att vi är återhållsamma med skattemedel, eller att företag försöker bli effektiva i administration och produktion. Jag hoppas på såväl förnybara energikällor (även fast jag tycker att vindkraften ibland är rätt gräslig - det är ingen rolig syn att åka mot Göteborg och se alla dessa enorma vindsnurror förändra hela landskapet) och jag försöker tro på utvecklingen av nya alternativ.
Ändå är det så att vi behöver energi. Även de som talar om att avveckla kärnkraft, och även de fossila bränslena, lever på sådana sätt som omöjliggör en solidarisk utveckling av världen. Jag känner vare sig någon SNFare, miljöpartist, eller för den delen grön liberal, som vågar ta konsekvenserna av den politik man själv förespråkar.
Men jag menar att det måste vara självklart att vi använder så säker kärnkraft som möjligt så länge det behövs, just därför att alternativen är värre. Ska vi döma ett antal miljoner, eller miljarder, människor till fattigdom och tidig död? Ska vi acceptera större klimatförändringar och ändå hoppas på det bästa, att forskarna har fel och att det inte blir så illa?
Ibland gäller det att välja mellan olika onda ting. Kärnkraften är ond. Det är klimatförändringarna och världsfattigdom också.
Vän(s)tersväng
Läser i flera media om förändringarna i sossarna innersta cirkel. Det verkställande utskottet. Östros o Johansson ska lämna. Det är intressant. Det är möjligtvis Juholterans första tydliga fotavtryck. Innan det finns någon politik uttalad får man fundera över vad som ska ske genom andra händelser. När Sovjetunionen fanns kallades det Kremlologi. Sossarna idag är väl ungefär lika öppna.
Vad kan då detta innebära för politiken? Här spelar väl Östros störst roll. Det har spekulerats i att Juholtvalet kommer att innebära en sväng mot det traditionalistiska. En vänstersväng. En socialistsväng. Sannolikheten för detta ökar än mer nu.
Man kan tycka vad man vill om Östros. Nån valvinnare var han inte. Men han stod sannolikt bakom den politik som Mona Sahlin stod för och så tydligt manifesterade i sitt avslutningstal. Bort från det traditionalistiska. Bort från högskattesamhället och överbeskattningen av låginkomsttagare. För individualism och förnyelse.
Nu är Sahlin borta. Och Östros går. Vänstersvängen blir allt tydligare. Önskan, drömmen om 70-talet verkar vara sossarnas våta dröm. Tillbaka till "enpartistaten". Tillbaka till nationen. Tillbaka till arbetarklassen.
Vad kommer det att innebära? Svårt att säga. Men sannolikt ett antal sakpolitiska återblickar:
Höjda skatter.
Minskad valfrihet.
Färre friskolor o fria äldreboenden.
Ökade regler för företag.
Höjda bidrag.
Bostadssubventioner.
Ökad nationalism på EUs bekostnad.
Starkare facklig styrning (rätt till heltid typ).
I ett omvalsperspektiv blir detta extra intressant. Vad kommer vänstersvängen innebära för Örebro?
Hur många kronor mer i kommunalskatt blir det med Baastad o Sundin?
Vilka friskolor får problem med Baastad o Sundin?
Vilka äldreboenden vill Baastad o Sundin återkomminalisera?
Hur stora summor skattepengar är Baastad i Sundin beredda att använda till att snedvridna konkurrensen?
Omvalet den 25 maj kommer att handla om att fortsätta förändra och förbättra Örebro med Folkpartiet och koalitionen eller att backa in i framtiden med sossarna...
Media: DN, Nerikes Allehanda,
Vad kan då detta innebära för politiken? Här spelar väl Östros störst roll. Det har spekulerats i att Juholtvalet kommer att innebära en sväng mot det traditionalistiska. En vänstersväng. En socialistsväng. Sannolikheten för detta ökar än mer nu.
Man kan tycka vad man vill om Östros. Nån valvinnare var han inte. Men han stod sannolikt bakom den politik som Mona Sahlin stod för och så tydligt manifesterade i sitt avslutningstal. Bort från det traditionalistiska. Bort från högskattesamhället och överbeskattningen av låginkomsttagare. För individualism och förnyelse.
Nu är Sahlin borta. Och Östros går. Vänstersvängen blir allt tydligare. Önskan, drömmen om 70-talet verkar vara sossarnas våta dröm. Tillbaka till "enpartistaten". Tillbaka till nationen. Tillbaka till arbetarklassen.
Vad kommer det att innebära? Svårt att säga. Men sannolikt ett antal sakpolitiska återblickar:
Höjda skatter.
Minskad valfrihet.
Färre friskolor o fria äldreboenden.
Ökade regler för företag.
Höjda bidrag.
Bostadssubventioner.
Ökad nationalism på EUs bekostnad.
Starkare facklig styrning (rätt till heltid typ).
I ett omvalsperspektiv blir detta extra intressant. Vad kommer vänstersvängen innebära för Örebro?
Hur många kronor mer i kommunalskatt blir det med Baastad o Sundin?
Vilka friskolor får problem med Baastad o Sundin?
Vilka äldreboenden vill Baastad o Sundin återkomminalisera?
Hur stora summor skattepengar är Baastad i Sundin beredda att använda till att snedvridna konkurrensen?
Omvalet den 25 maj kommer att handla om att fortsätta förändra och förbättra Örebro med Folkpartiet och koalitionen eller att backa in i framtiden med sossarna...
Media: DN, Nerikes Allehanda,
SR, SVD
2011-03-16
Bokslut de första 4 åren
En kommun i förvandling
2010 växte Örebro med nästan 1500 personer. De senaste fyra åren har Örebro växt unikt snabbt. Mer än 6000 nya örebroare trivs idag i en fantastisk kommun och en vacker stad. Bakom dessa siffror finns det än mer glädjande siffror. Örebro är idag inte bara en kommun dit länsbor flyttar. Örebro är idag inte bara en kommun med en hög inflyttning av nya svenskar. Vi har idag även ett positivt flyttnetto gentemot övriga Sverige. Örebro är en framgångskommun!
Denna framgång visar sig på område efter område.
De senaste fyra åren har Örebro kommuns ekonomi gått från klarhet till klarhet. Genom en av de djupaste internationella lågkonjunkturerna någonsin har Örebro stått stark. Årets resultat på 234 miljoner kronor är bara ett av flera bevis på hur god den ekonomiska förvaltningen varit. Örebro kommun är i princip skuldfri. Vi har ekonomisk kapacitet att själva hantera både större och mindre förändringar, utan att vara beroende av hur staten hanterar sina bidrag till kommunsektorn.
Detta är av avgörande betydelse för välfärdens utveckling. En stark och stabil ekonomi skapar långsiktigt hållbara förutsättningar för den välfärd vi är satta att sköta. Genom den senaste lågkonjunkturen har Örebro kunnat hantera välfärden utan drastiska nedskärningar eller akuta förändringar. Det bär nu frukt.
Satsningen på fler förskolor och ännu fler platser för våra minsta örebroare fortsätter. Under 2010 färdigställdes inte mindre än 17 nya avdelningar. Men tack vare den starka befolkningsökningen krävs en ännu snabbare utbyggnadstakt.
Skolresultaten för Örebros elever vänder nu uppåt för första gången på 2000-talet. Ett medvetet arbete för mer kunskap i skolan bär frukt. Det har handlat om att prioritera lärare före lokaler, öka kompetensutvecklingen, göra även de kommunala skolorna mer fristående.
Örebros äldre har fått en bättre livssituation. Bygget av äldreboendet Ängen är bara en del i en större satsning. Valfriheten ökar genom användandet av Lagen om Valfrihetssystem. Externa utförare hittar nya vägar för en bättre äldreomsorg. Genom tidsstyrning lägger hemtjänsten mer tid hos de äldre, och mindre tid på resor och administration.
Grunden för ett långsiktigt bevarande av välfärden är att vi har ett samhälle där arbete och företagande fungerar. Därför är det extra glädjande att se att Örebro står sig bättre idag än på mycket länge när det gäller arbetslöshet. Tidigare har glappet mellan riksgenomsnittet och Örebro kommun varit stort. Drygt en procent fler örebroare har gått arbetslösa än vad som varit fallet i riket. Men genom ett strategiskt arbete har denna skillnad nu i princip raderats. Och den positiva utvecklingen fortsätter.
På samma sätt är det med företagandet. Allt fler företag startas, växer och utvecklas i Örebro. Örebros placering som tvåa i gasellföretagsligan, de företag som växer allra snabbast, är glädjande. Det är bara Stockholm som har en bättre utveckling.
Universitetets roll i denna utveckling kan inte heller underskattas. Genom ett starkt och nära samarbete som utvecklats de senaste fyra åren har Örebro universitet och Örebro kommun stärkt varandra. Läkarutbildningens placering i Örebro är det tydligaste tecknet på detta. Genom att Örebro kommun i ett unikt samarbete gick in och delfinansierade starten av utbildningen undanröjdes ett av de sista hindren för utbildningen.
Örebro är i dagsläget en av de främsta nationella aktörerna inom flera områden.
Klimatområdet, en av de allra mest avgörande frågorna för framtidens välfärd, är högt prioriterad av kommunen. Genom vårt strategiska arbete har vi skapat grunden för en fortsatt stark utveckling. Biogasbussar, biogasproduktion, samhällsplanering och verksamhetsplanering är bara delar av detta arbete. Örebro kommun rankas idag som en av de allra mest framgångsrika kommunerna.
Vårt arbete med det civila samhället har rönt såväl nationell som internationell uppmärksamhet. Under 2010 startades det Ideella utvecklinscentret, ett centrum som ska bli en grund för ett än starkare civilsamhälle. Kommunens satsningar är små, sett ur ett budgetperspektiv, men stora sett utifrån sektorns perspektiv och framförallt sett ur ett nationellt perspektiv.
Fritidssektorn har fått ett stort uppsving. Under 2010 stod den nya friidrottshallen klar. Beslut togs om en ny arena på Trängen. Konstgräset på Behrn Arena flyttades till Trängen. Upprustningen av Idrottshuset inleddes. Isrinken och byggnaden på Behrn Arena upprustades. Men mycket kvarstår innan Örebro verkligen kan kalla sig ett idrottscentrum
Jämställdhetsarbetet i Örebro är idag nationellt uppmärksammat. Från ett läge där kommunen inte ens uppfyllde de mest grundläggande kraven som ställdes i lagstiftningen, är Örebro idag en av de kommuner som ofta lyfts fram som gott exempel. Det handlar såväl om ett strukturerat arbete med jämställdhet från högsta administrativa ledning ner till verksamhetsnivå, som hur lönekartläggning, lönehantering, karriärsystem och så vidare genomförs.
Det strategiska arbetet med en kommun där personalen kan känna sig trygg i en ständig förändringsprocess fortsätter. Genom de år som märktes av den internationella krisen, visade Örebro på möjligheten till lugna, långsiktiga men ständigt pågående förändringar. Det har inneburit bättre villkor för de anställda. Vi kan se att sjuktalen fortsätter att minska och att resultaten inom medarbetarenkäter är goda.
Framförallt kan vi påvisa hur viktigt det är med ett ökat självstyre. De intraprenader som under året utvärderades ger i genomsnitt betydligt bättre kvalitet per satsad krona. Det gäller såväl verksamhet som personal och ekonomiskt resultat. Detta arbete kommer därför att fortsätta och vidgas.
Under de senaste fyra åren har Örebros finanser skapat goda förutsättningar för stora investeringsvolymer. Investeringarna har i genomsnitt legat på nästan 400 miljoner kronor per år. Under 2010 investerades 364 miljoner kronor. Investeringarna har framförallt inriktats på de mjuka sektorerna; förskolor, skolor, äldreboenden, men också på åtgärder för att göra det möjligt för Örebro att växa vidare. Gator och vägar, bostadsområden och tekniska strukturer skapar goda möjligheter för ett än bättre Örebro. I Örebro stad märks detta mest genom att centrum idag stå vackrare och mer inbjudande än någonsin.
2010 var det 200 år sedan Örebro gästades av Sveriges riksdag för att de här skulle ta ett av de viktigaste besluten för Sveriges utveckling. Hela året har kännetecknats av denna händelse. Tiotusentals örebroare och tillresta turister har under hela året fått uppleva Örebros alla goda sidor. Arbetet med Örebro 2010 visar på vilka möjligheter Örebro har.
Örebro är en fantastisk kommun. Det finns alla möjligheter för fortsatt utveckling. Grunden är lagd. Nu gäller det att bygga vidare.
2010 växte Örebro med nästan 1500 personer. De senaste fyra åren har Örebro växt unikt snabbt. Mer än 6000 nya örebroare trivs idag i en fantastisk kommun och en vacker stad. Bakom dessa siffror finns det än mer glädjande siffror. Örebro är idag inte bara en kommun dit länsbor flyttar. Örebro är idag inte bara en kommun med en hög inflyttning av nya svenskar. Vi har idag även ett positivt flyttnetto gentemot övriga Sverige. Örebro är en framgångskommun!
Denna framgång visar sig på område efter område.
De senaste fyra åren har Örebro kommuns ekonomi gått från klarhet till klarhet. Genom en av de djupaste internationella lågkonjunkturerna någonsin har Örebro stått stark. Årets resultat på 234 miljoner kronor är bara ett av flera bevis på hur god den ekonomiska förvaltningen varit. Örebro kommun är i princip skuldfri. Vi har ekonomisk kapacitet att själva hantera både större och mindre förändringar, utan att vara beroende av hur staten hanterar sina bidrag till kommunsektorn.
Detta är av avgörande betydelse för välfärdens utveckling. En stark och stabil ekonomi skapar långsiktigt hållbara förutsättningar för den välfärd vi är satta att sköta. Genom den senaste lågkonjunkturen har Örebro kunnat hantera välfärden utan drastiska nedskärningar eller akuta förändringar. Det bär nu frukt.
Satsningen på fler förskolor och ännu fler platser för våra minsta örebroare fortsätter. Under 2010 färdigställdes inte mindre än 17 nya avdelningar. Men tack vare den starka befolkningsökningen krävs en ännu snabbare utbyggnadstakt.
Skolresultaten för Örebros elever vänder nu uppåt för första gången på 2000-talet. Ett medvetet arbete för mer kunskap i skolan bär frukt. Det har handlat om att prioritera lärare före lokaler, öka kompetensutvecklingen, göra även de kommunala skolorna mer fristående.
Örebros äldre har fått en bättre livssituation. Bygget av äldreboendet Ängen är bara en del i en större satsning. Valfriheten ökar genom användandet av Lagen om Valfrihetssystem. Externa utförare hittar nya vägar för en bättre äldreomsorg. Genom tidsstyrning lägger hemtjänsten mer tid hos de äldre, och mindre tid på resor och administration.
Grunden för ett långsiktigt bevarande av välfärden är att vi har ett samhälle där arbete och företagande fungerar. Därför är det extra glädjande att se att Örebro står sig bättre idag än på mycket länge när det gäller arbetslöshet. Tidigare har glappet mellan riksgenomsnittet och Örebro kommun varit stort. Drygt en procent fler örebroare har gått arbetslösa än vad som varit fallet i riket. Men genom ett strategiskt arbete har denna skillnad nu i princip raderats. Och den positiva utvecklingen fortsätter.
På samma sätt är det med företagandet. Allt fler företag startas, växer och utvecklas i Örebro. Örebros placering som tvåa i gasellföretagsligan, de företag som växer allra snabbast, är glädjande. Det är bara Stockholm som har en bättre utveckling.
Universitetets roll i denna utveckling kan inte heller underskattas. Genom ett starkt och nära samarbete som utvecklats de senaste fyra åren har Örebro universitet och Örebro kommun stärkt varandra. Läkarutbildningens placering i Örebro är det tydligaste tecknet på detta. Genom att Örebro kommun i ett unikt samarbete gick in och delfinansierade starten av utbildningen undanröjdes ett av de sista hindren för utbildningen.
Örebro är i dagsläget en av de främsta nationella aktörerna inom flera områden.
Klimatområdet, en av de allra mest avgörande frågorna för framtidens välfärd, är högt prioriterad av kommunen. Genom vårt strategiska arbete har vi skapat grunden för en fortsatt stark utveckling. Biogasbussar, biogasproduktion, samhällsplanering och verksamhetsplanering är bara delar av detta arbete. Örebro kommun rankas idag som en av de allra mest framgångsrika kommunerna.
Vårt arbete med det civila samhället har rönt såväl nationell som internationell uppmärksamhet. Under 2010 startades det Ideella utvecklinscentret, ett centrum som ska bli en grund för ett än starkare civilsamhälle. Kommunens satsningar är små, sett ur ett budgetperspektiv, men stora sett utifrån sektorns perspektiv och framförallt sett ur ett nationellt perspektiv.
Fritidssektorn har fått ett stort uppsving. Under 2010 stod den nya friidrottshallen klar. Beslut togs om en ny arena på Trängen. Konstgräset på Behrn Arena flyttades till Trängen. Upprustningen av Idrottshuset inleddes. Isrinken och byggnaden på Behrn Arena upprustades. Men mycket kvarstår innan Örebro verkligen kan kalla sig ett idrottscentrum
Jämställdhetsarbetet i Örebro är idag nationellt uppmärksammat. Från ett läge där kommunen inte ens uppfyllde de mest grundläggande kraven som ställdes i lagstiftningen, är Örebro idag en av de kommuner som ofta lyfts fram som gott exempel. Det handlar såväl om ett strukturerat arbete med jämställdhet från högsta administrativa ledning ner till verksamhetsnivå, som hur lönekartläggning, lönehantering, karriärsystem och så vidare genomförs.
Det strategiska arbetet med en kommun där personalen kan känna sig trygg i en ständig förändringsprocess fortsätter. Genom de år som märktes av den internationella krisen, visade Örebro på möjligheten till lugna, långsiktiga men ständigt pågående förändringar. Det har inneburit bättre villkor för de anställda. Vi kan se att sjuktalen fortsätter att minska och att resultaten inom medarbetarenkäter är goda.
Framförallt kan vi påvisa hur viktigt det är med ett ökat självstyre. De intraprenader som under året utvärderades ger i genomsnitt betydligt bättre kvalitet per satsad krona. Det gäller såväl verksamhet som personal och ekonomiskt resultat. Detta arbete kommer därför att fortsätta och vidgas.
Under de senaste fyra åren har Örebros finanser skapat goda förutsättningar för stora investeringsvolymer. Investeringarna har i genomsnitt legat på nästan 400 miljoner kronor per år. Under 2010 investerades 364 miljoner kronor. Investeringarna har framförallt inriktats på de mjuka sektorerna; förskolor, skolor, äldreboenden, men också på åtgärder för att göra det möjligt för Örebro att växa vidare. Gator och vägar, bostadsområden och tekniska strukturer skapar goda möjligheter för ett än bättre Örebro. I Örebro stad märks detta mest genom att centrum idag stå vackrare och mer inbjudande än någonsin.
2010 var det 200 år sedan Örebro gästades av Sveriges riksdag för att de här skulle ta ett av de viktigaste besluten för Sveriges utveckling. Hela året har kännetecknats av denna händelse. Tiotusentals örebroare och tillresta turister har under hela året fått uppleva Örebros alla goda sidor. Arbetet med Örebro 2010 visar på vilka möjligheter Örebro har.
Örebro är en fantastisk kommun. Det finns alla möjligheter för fortsatt utveckling. Grunden är lagd. Nu gäller det att bygga vidare.
2011-03-15
Individ trots gammal och sjuk?
Detta är avslutningsanförandet på konferensen om multisjuka äldre jag höll idag:
I går var Margit på besök hemma hos oss. Hon hade tagit bilen som vanligt. Vi bor en bit utanför stan och hon bor i sitt föräldrahem i ett bostadsområde.
Margit är snart 75. Hon är extramormor åt mina små barn.
Margit mår inte så bra. Hon har ett svagt hjärta. Dåliga leder. Ständiga inflammationer. Högt blodtryck. Sjunkande njurvärden. Bara för att nämna något. När vi pratade mediciner för ett bra tag sedan så berättade hon att hon tog 15 olika piller om dan. Dessutom åker hon då och då in på sjukhus. När kroppen inte längre orkar.
Egentligen skulle hon inte få åka ut till oss. Läkaren vill inte att hon ska ta bilen. Hon ska inte bo kvar hemma heller. Men det, ursäkta uttrycket, skiter Margit fullständigt i.
Margit har ett fantastiskt psyke. För varje krämpa som drabbar kroppen, verkar hennes mentala styrka öka. Nästan alltid glad. Nästan alltid positiv. Det finns alltid andra som har det värre. Snart hittar vi rätt med medicinerna så jag känner mig friskare.
Margit är en av mina vardagshjältar. Men: Är hon en multisjuk äldre?
---
Jag gissar att de flesta av oss har bilder av de människor den här dagens konferens har handlat om. En del har det utifrån ett patientperspektiv. En del utifrån ett omsorgstagarperspektiv. En del utifrån ett organisationsperspektiv. En del utifrån ett finansieringsperspektiv.
Det är rätt. Landstingen måste fundera över hur vi ska få sjukvården att ge de sjuka gamla en anpassad vård med rätt innehåll och i rätt tid. Och det är självklart att kommunernas äldreboenden, hemvård och hemtjänst hela tiden måste fundera över hur vi ska skapa en bättre äldreomsorg. Vi måste hela tiden fundera över hur vi, trots att vi arbetar inom eller företräder olika organisationer, skapar en omsorgs- och vårdkedja som har individen i centrum. Och det vore oansvarigt att låtsas som om resurserna var oändliga.
De diskussionerna är nödvändiga. De först också ständigt. Mellan kommuner och landsting. Inom Sveriges Kommuner och Landsting. Mellan regering och riksdag. Med det civila samhället och alla andra aktörer inom äldreomsorgsområdet. Vi försöker att hitta strukturer och strategier för att lösa ett växande problem.
Men i detta sökande av strukturer och strategier finns också risker. När man sätter fokus på just de äldre som kallas multisjuka, blir risken stor att vi åter kollektiviserar såväl åldrande som sjukdom.
---
Åldrandet har länge varit en kollektiv process. När vi är unga är vi individer, på väg in i ett liv fyllt av skapande och produktion. Under hela vår yrkesverksamma tid skapas individen genom vårt arbete. Vi får värde och värdighet genom att bidra till samhällets utveckling och växt. Vi får värde och värdighet genom att vara en del av en familj, en förening, ett företag.
Men när pensionsdagen och de närmaste åren därefter passerat har något hänt. Förhoppningsvis får de flesta av oss mening med livet genom att vara mormor eller farfar, genom att vara aktiva i föreningar och samhälle. Genom att ha vänner och bekanta. Men för varje dag vi lever minskar kontaktytorna med samhället för de flesta av oss.
Och så blir vi sjuka…
Det moderna samhället, med vår tydliga fokusering på produktion och konsumtion, ekonomi och effektivitet, passar sällsynt dåligt den åldrande, multisjuka människan.
Detta, menar jag, är en av pusselbitarna i det pussel som objektiviserat åldrandet. Vi går från att vara självständiga subjekt, du och jag, till osjälvständiga objekt, hon och han, eller värre dom (patientgruppen) eller det (diagnosen, biståndsärendet).
Och som alltid är det de sårbaraste individerna som drabbas hårdast. Vi talar fortfarande om demensboenden, inte anpassade boenden för individer med demenssjukdomar. Och vi pratar om multisjuka äldre.
Men det finns inga multisjuka äldre. Det finns ett antal, ett rätt stort antal och sannolikt kraftigt ökande, individer som lider under och lever med inte bara en sjukdom, utan både två, fem eller femton olika sjukdomar, skröppligheter, svagheter. Inte en enda är den andra lik.
För: Inte en enda ska bli en del av ett kollektiv bara för att man råkar vara gammal, vara sjuk och vara i behov av samhällets stöd.
När jag ser det arbete som nu sker, blir jag ibland bekymrad över att vi trots allt ser mer till organisation, mer till tradition och mer till kollektiv, än till individen. Diskussionen om att hitta sammanhållna vårdkedjor är knappast ny. Samtalen mellan landsting och kommuner är inte något nytt påhitt. Frågan är ändå vad dessa samtal lett till. När vi fokuserar på en grupp, som nu de multisjuka äldre, innebär det att vi tappar fokus på någon annan grupp, att samtalet där avslutar och murarna mellan organisationerna åter byggs?
Vad blir då mitt inspel i denna fråga? Ska vi kommunalisera primärvården? Ska äldreomsorgen bli landstingskommunal? Spelar organisationsformen någon roll?
Det enkla svaret på den sistnämnda frågan är naturligtvis nej. Organisationsformen spelar, eller borde inte spela, någon roll. Men om den låser oss i tankar mer kring organisation och mindre till individen och hennes individuella behov är den en del i de strukturer som vi borde kunna sätta oss över.
Framtidens äldreomsorg, med fler äldre och fler sjuka äldre, kommer att kräva omfattande förändringar i hur och med vad vi jobbar. Det kommer att krävas nya strukturer snarare än förändrade strukturer. Det kommer att handla om ständig förändring, där vi själva är villiga att förändra vårt sätt att jobba, snarare än att kräva att andra förändras. Och det kommer att kräva ett allt tydligare individperspektiv.
---
En del av de multisjuka äldre lever, som Margit, länge med sina skröppligheter. Kanske kan vi till och med göra några av dem friskare. De är sannerligen inga otydliga delar av ett grått pensionärskollektiv. Varenda en av dem har en nutid och en framtid. Varenda en av dem är en individ med värde och värdighet i ett humant samhälle.
En del av de multisjuka lever med sina sjukdomar bara en liten tid, innan döden kommer. Var och en av dem har ändå en självklar rätt till att behandlas med den respekt som varje individ ska ha, från den första levnadsdagen till den sista.
Varje människa har rätt att vara individ. Med individuella rättigheter och skyldigheter genom hela livet. Varje människa har rätt att söka och finna sin egen framtid, till sin sista livsdag, även om framtiden mest handlar om de efterlevandes minnesbilder.
---
Vi går en fantastisk framtid till mötes. Tänk så många av oss här inne som kommer att få förmånen att uppleva vår hundraårsdag! Tänk så många av oss som kommer att kunna leva ett gott liv, inte bara med en, utan med många olika sjukdomar och skröppligheter. Tänk så många av oss som kommer att bli multisjuka äldre, behandlade som individer, med respekt för vem och vad vi är och vill vara, och med tankar och drömmar om vår framtid.
Vi kan komma dit. Men det är ingen annan än du och jag som kan ordna det.
I går var Margit på besök hemma hos oss. Hon hade tagit bilen som vanligt. Vi bor en bit utanför stan och hon bor i sitt föräldrahem i ett bostadsområde.
Margit är snart 75. Hon är extramormor åt mina små barn.
Margit mår inte så bra. Hon har ett svagt hjärta. Dåliga leder. Ständiga inflammationer. Högt blodtryck. Sjunkande njurvärden. Bara för att nämna något. När vi pratade mediciner för ett bra tag sedan så berättade hon att hon tog 15 olika piller om dan. Dessutom åker hon då och då in på sjukhus. När kroppen inte längre orkar.
Egentligen skulle hon inte få åka ut till oss. Läkaren vill inte att hon ska ta bilen. Hon ska inte bo kvar hemma heller. Men det, ursäkta uttrycket, skiter Margit fullständigt i.
Margit har ett fantastiskt psyke. För varje krämpa som drabbar kroppen, verkar hennes mentala styrka öka. Nästan alltid glad. Nästan alltid positiv. Det finns alltid andra som har det värre. Snart hittar vi rätt med medicinerna så jag känner mig friskare.
Margit är en av mina vardagshjältar. Men: Är hon en multisjuk äldre?
---
Jag gissar att de flesta av oss har bilder av de människor den här dagens konferens har handlat om. En del har det utifrån ett patientperspektiv. En del utifrån ett omsorgstagarperspektiv. En del utifrån ett organisationsperspektiv. En del utifrån ett finansieringsperspektiv.
Det är rätt. Landstingen måste fundera över hur vi ska få sjukvården att ge de sjuka gamla en anpassad vård med rätt innehåll och i rätt tid. Och det är självklart att kommunernas äldreboenden, hemvård och hemtjänst hela tiden måste fundera över hur vi ska skapa en bättre äldreomsorg. Vi måste hela tiden fundera över hur vi, trots att vi arbetar inom eller företräder olika organisationer, skapar en omsorgs- och vårdkedja som har individen i centrum. Och det vore oansvarigt att låtsas som om resurserna var oändliga.
De diskussionerna är nödvändiga. De först också ständigt. Mellan kommuner och landsting. Inom Sveriges Kommuner och Landsting. Mellan regering och riksdag. Med det civila samhället och alla andra aktörer inom äldreomsorgsområdet. Vi försöker att hitta strukturer och strategier för att lösa ett växande problem.
Men i detta sökande av strukturer och strategier finns också risker. När man sätter fokus på just de äldre som kallas multisjuka, blir risken stor att vi åter kollektiviserar såväl åldrande som sjukdom.
---
Åldrandet har länge varit en kollektiv process. När vi är unga är vi individer, på väg in i ett liv fyllt av skapande och produktion. Under hela vår yrkesverksamma tid skapas individen genom vårt arbete. Vi får värde och värdighet genom att bidra till samhällets utveckling och växt. Vi får värde och värdighet genom att vara en del av en familj, en förening, ett företag.
Men när pensionsdagen och de närmaste åren därefter passerat har något hänt. Förhoppningsvis får de flesta av oss mening med livet genom att vara mormor eller farfar, genom att vara aktiva i föreningar och samhälle. Genom att ha vänner och bekanta. Men för varje dag vi lever minskar kontaktytorna med samhället för de flesta av oss.
Och så blir vi sjuka…
Det moderna samhället, med vår tydliga fokusering på produktion och konsumtion, ekonomi och effektivitet, passar sällsynt dåligt den åldrande, multisjuka människan.
Detta, menar jag, är en av pusselbitarna i det pussel som objektiviserat åldrandet. Vi går från att vara självständiga subjekt, du och jag, till osjälvständiga objekt, hon och han, eller värre dom (patientgruppen) eller det (diagnosen, biståndsärendet).
Och som alltid är det de sårbaraste individerna som drabbas hårdast. Vi talar fortfarande om demensboenden, inte anpassade boenden för individer med demenssjukdomar. Och vi pratar om multisjuka äldre.
Men det finns inga multisjuka äldre. Det finns ett antal, ett rätt stort antal och sannolikt kraftigt ökande, individer som lider under och lever med inte bara en sjukdom, utan både två, fem eller femton olika sjukdomar, skröppligheter, svagheter. Inte en enda är den andra lik.
För: Inte en enda ska bli en del av ett kollektiv bara för att man råkar vara gammal, vara sjuk och vara i behov av samhällets stöd.
När jag ser det arbete som nu sker, blir jag ibland bekymrad över att vi trots allt ser mer till organisation, mer till tradition och mer till kollektiv, än till individen. Diskussionen om att hitta sammanhållna vårdkedjor är knappast ny. Samtalen mellan landsting och kommuner är inte något nytt påhitt. Frågan är ändå vad dessa samtal lett till. När vi fokuserar på en grupp, som nu de multisjuka äldre, innebär det att vi tappar fokus på någon annan grupp, att samtalet där avslutar och murarna mellan organisationerna åter byggs?
Vad blir då mitt inspel i denna fråga? Ska vi kommunalisera primärvården? Ska äldreomsorgen bli landstingskommunal? Spelar organisationsformen någon roll?
Det enkla svaret på den sistnämnda frågan är naturligtvis nej. Organisationsformen spelar, eller borde inte spela, någon roll. Men om den låser oss i tankar mer kring organisation och mindre till individen och hennes individuella behov är den en del i de strukturer som vi borde kunna sätta oss över.
Framtidens äldreomsorg, med fler äldre och fler sjuka äldre, kommer att kräva omfattande förändringar i hur och med vad vi jobbar. Det kommer att krävas nya strukturer snarare än förändrade strukturer. Det kommer att handla om ständig förändring, där vi själva är villiga att förändra vårt sätt att jobba, snarare än att kräva att andra förändras. Och det kommer att kräva ett allt tydligare individperspektiv.
---
En del av de multisjuka äldre lever, som Margit, länge med sina skröppligheter. Kanske kan vi till och med göra några av dem friskare. De är sannerligen inga otydliga delar av ett grått pensionärskollektiv. Varenda en av dem har en nutid och en framtid. Varenda en av dem är en individ med värde och värdighet i ett humant samhälle.
En del av de multisjuka lever med sina sjukdomar bara en liten tid, innan döden kommer. Var och en av dem har ändå en självklar rätt till att behandlas med den respekt som varje individ ska ha, från den första levnadsdagen till den sista.
Varje människa har rätt att vara individ. Med individuella rättigheter och skyldigheter genom hela livet. Varje människa har rätt att söka och finna sin egen framtid, till sin sista livsdag, även om framtiden mest handlar om de efterlevandes minnesbilder.
---
Vi går en fantastisk framtid till mötes. Tänk så många av oss här inne som kommer att få förmånen att uppleva vår hundraårsdag! Tänk så många av oss som kommer att kunna leva ett gott liv, inte bara med en, utan med många olika sjukdomar och skröppligheter. Tänk så många av oss som kommer att bli multisjuka äldre, behandlade som individer, med respekt för vem och vad vi är och vill vara, och med tankar och drömmar om vår framtid.
Vi kan komma dit. Men det är ingen annan än du och jag som kan ordna det.
2011-03-14
Varg
Hör på radion att nästan hälften av alla kommunalråd i varglänen tycker att kommunerna ska få mer att säga till om i vargfrågan. Indirekt betyder det att de vill att vargen ska finnas nån annan stans, bara inte på min bakgård.
Det är ingen bra politik. Det är illa nog att länsstyrelserna nu fått ta över Naturvårdsverkets uppgift kring vargjakt och uppgifter kring de stora rovdjuren och jakten.
Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Naturvårdspolitik är sällan en bra uppgift för det lokala. Det finns väldigt få ekosystem som är så lokala att bara ett kommunfullmäktige skulle kunna besluta om dem. Och det finns väldigt få arter som bara finns inom en kommun. Och det finns väldigt få kommuner som värderar biologisk mångfald högre än arbetstillfällen eller tillväxt i den egna kommunen.
Därför måste frågor om biologisk mångfald vara en nationell, eller internationell, fråga. Vargfrågan är och kommer aldrig att vara lokal. Den är en fråga för regering och riksdag. Det borde vara enkelt att hävda att vi ska ha en vargstam som uppfyller de grundläggande kraven på långsiktig hållbarhet bara därför att vargen har sin naturliga utbredning här och vi ska ta samma ansvar som andra länder för sina naturligt förekommande arter.
Men så är det inte. Regeringens begränsning till ungefär 210 varg-individer i landet är bara ett tyckande och har ingen vetenskaplig grund. Det borde finnas mer än det dubbla före vi ska känna oss trygga med att inavel inte behöver förekomma.
Och när man hör kommualråd på radion som säger ungefär så här: "Ja visst vill vi att det ska finnas varg i landet, men inte så tätt. Det är bättre att de är spridda över hela landet." då blir man bekymrad. Populationsekologi är inte så enkelt. Ungefär lika svårt som att få vargarna att finnas där kommunpolitikerna beslutar...
Media: SR, Radio Örebro
Det är ingen bra politik. Det är illa nog att länsstyrelserna nu fått ta över Naturvårdsverkets uppgift kring vargjakt och uppgifter kring de stora rovdjuren och jakten.
Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Naturvårdspolitik är sällan en bra uppgift för det lokala. Det finns väldigt få ekosystem som är så lokala att bara ett kommunfullmäktige skulle kunna besluta om dem. Och det finns väldigt få arter som bara finns inom en kommun. Och det finns väldigt få kommuner som värderar biologisk mångfald högre än arbetstillfällen eller tillväxt i den egna kommunen.
Därför måste frågor om biologisk mångfald vara en nationell, eller internationell, fråga. Vargfrågan är och kommer aldrig att vara lokal. Den är en fråga för regering och riksdag. Det borde vara enkelt att hävda att vi ska ha en vargstam som uppfyller de grundläggande kraven på långsiktig hållbarhet bara därför att vargen har sin naturliga utbredning här och vi ska ta samma ansvar som andra länder för sina naturligt förekommande arter.
Men så är det inte. Regeringens begränsning till ungefär 210 varg-individer i landet är bara ett tyckande och har ingen vetenskaplig grund. Det borde finnas mer än det dubbla före vi ska känna oss trygga med att inavel inte behöver förekomma.
Och när man hör kommualråd på radion som säger ungefär så här: "Ja visst vill vi att det ska finnas varg i landet, men inte så tätt. Det är bättre att de är spridda över hela landet." då blir man bekymrad. Populationsekologi är inte så enkelt. Ungefär lika svårt som att få vargarna att finnas där kommunpolitikerna beslutar...
Media: SR, Radio Örebro
2011-03-13
Lovligt byte...
Lyssnar på programmet Medierna i P1 på lördagen. Det handlar om hur en tidning, Sörmlands Nyheter, låtit sitt granskande gå över i hetsjakt och kampanjjournalistik.
För fyra år sedan, när Koalition Örebro tog över makten, gick massor av rykten. Hur länge skulle koalitionen hålla ihop? En månad? Tre? Ett halvår? Kommunala tjänstemän gissade. Örebroare gissade. Och journalister slog vad (i vart fall vad en del sagt mellan skål och vägg).
Men det blev inget med detta. Koalitionen klarade sig bra, och framförallt betydligt bättre än tidigare socialdemokratiska kommunledningar. Trots att det var det lilla Folkpartiet som styrde. Trots fem partier med olika bakgrund. Trots att moderaterna inte fick bli KSO. Trots den djupaste globala ekonomiska krisen sedan andra världskriget.
Var det då det gick snett? Var det då man bestämde sig för att skriva ner koalitionen?
Jag tror inte det. Men det kanske spelar in.
När jag gick på högstadiet var jag mobbad. Varenda dag på skolbussen gällde det att hitta rätt plats. Inte framför Göran N. Satt han bakom visste jag att det blev knäpp på öronen, örfilar och knän i ryggen hela tiden. Och varje vecka gällde det att gissa sig till rätt nedgång till engelskan. Gissade jag fel stod Göran N där i trappen. Då blev det några hårdare smällar. I tre år höll det på. Varenda dag, varenda vecka.
Ofta har jag frågat mig varför. Var det för att jag var chefens son? Var det för att jag var så liten? Var det för öronen? Var jag för duktig för att passa in i bruksmiljön? Eller? Jag lär aldrig få svaret.
Jag klarade mig. Mycket beroende på familjen. Jag berättade aldrig. Men den gav mig ändå styrkan att fortsätta. Alla har inte samma tur.
För mig är upplevelsen de senaste åren en kopia av dessa år. Bara det att mobbarna är andra. Och att örfilarna, slagen, rädsloskapandet är verbalt istället för fysiskt. Det är de politiska motståndarna som använder mig som redskap för att komma åt både mig och partiet. Ständigt detta hackande på Werme, Staffan Werme, Werme, Staffan Werme. Sällan på partiet, lika sällan på partiets politik. Nästan aldrig på mig som koalitionsföreträdare.
Det har från ett antal socialdemokraters sida varit en tydlig strategi att märka ut mig i första hand, men även de andra koalitionsråden, som personer. Det går att läsa i deras krönikor, eller debattartiklar i NA. Det går att lyssna på i deras inlägg i radio och TV. Det går att lyssna på debatterna från fullmäktige. Alltid detta Werme, Staffan Werme, Werme, Staffan Werme.
Det har fått en del följder. Dels att journalisterna hakat på. Kanske omedvetet. Kanske medvetet. Jag vet inte vad som är värst. Men det har blivit legitimt att använda mig som person, inte i min funktion, i media.
Dels att framförallt kommentarerna på na.se blivit allt grövre. Det är inte bara fredagens nästan direkta hot som är lågvattenmärket. Det är ett i en lång rad. Jag vet ju att en del av kommentarerna är skrivna av socialdemokratiska anställda eller förtroendevalda. Men jag gissar att rätt många är skrivna av helt vanliga örebroare vars bild av mig är den som satts genom de strukturerade kampanjer som bedrivits i fyra år.
Jag kan inte komma ifrån att media har ett enormt ansvar för vart demokratin och politiken är på väg. Pratade för ett år sedan med ledarskribent Ströman om detta, om det allt hårdare klimat som politiken är på väg in i. Om alla de personliga påhopp jag upplevde från na, både genom sossekrönikor och journalistiken. Svaret jag fick upplevde jag ungefär så här: Det blir nog mer av sånt, och det är bra.
Och jag kan inte komma ifrån att örebros media, främst NA, är så politiserad. Jag har ju inte tyckt att ledarsidan, sedan Wredén och Ström slutade, har varit så liberal. Och den journalistiska redaktionen är det knappast. Det finns så många exempel på hur koalitionen särbehandlats. Man kan jämföra hur man behandlar sossarna i landstinget (Landstingsrådet Mörk är hjälte när hans uppdrag är att korta köer - utan någon eländesbeskrivning av hur patienter mår illa och utan någon förstahands kommentar från oppositionen) och koalitionen (Kommunalrådet Persson är den onde som inte klarar av att ge äldre rätt omsorg - och eländesartikeln får en förstahandskommentar från sossarna, Rasmus får stå till svars dag två när bilden redan är satt...). Eller man kan jämföra hur sossarna behandlades 2002-2004 när deras egen hemskapade kris gjorde upp emot tusen örebroare arbetslösa, när kommunens ekonomi gick i spinn, när kvaliteten sjönk. Hur såg kritiken mot Sjöström ut för ekonomin? Hur såg kritiken mot Baastad ut för de sjunkande skolresultaten och den usla ekonomin? Hur såg kritiken mot Dahl ut när hon tog bort nästan all förebyggande verksamhet?
Jag vet - man ska inte skriva sånt om media. Det första man lär sig som politiker är att göra sig vän med journalister. Jag har inte valt den vägen. Jag står gärna till svars. Jag är alltid kontaktbar. Jag försöker behandla alla frågor med respekt. Men jag vill inte bli vän med journalister. För mig är det viktigt med att vi båda står fria att kritisera varandra.
Det har inneburit en del märkliga saker. Jag har blivit uppringd och utskälld efter noter av Tvärsnytts redaktör Håkan Carlsson för att jag påstod att Tvärsnytt borde stavas Tvär(s)nytt. Jag har blivit föremål för en folkdomstol a la 68 på NAs redaktion, dit jag kallats för vad jag trodde var ett samtal med den nya redaktionschefen men där jag ställdes mot hela redaktionen som undrade med vilken rätt jag hävdade att de var mer vänster än höger.
Sånt ska man inte göra som politiker.
Kanske är det sådana saker som gjort det riktigt att hantera mig som person på ett visst sätt.
Kanske är det att koalitionen faktiskt klarade sina första fyra år bättre än vad alla vadslagare trodde.
Sannolikt är det den skickliga, men otäcka, negativa kampanjen från ett antal framträdande sossar.
Rätt ofta de senaste fyra åren har jag funderat på att lägga av. Det har varit på håret ett antal gånger. Likadant i fredags efter rubriken "Skyller allt på tjänstemännen" även fast jag var tydlig i att kommunstyrelsens ordförande alltid har det yttersta ansvaret.
Det som trots allt har hållit mig kvar är kanske samma känsla som de företagare som gång efter gång får sina fönster krossade av ligister. Ska man låta dem vinna? Kan man inte stå för en annan sorts politik? Går det inte fortfarande att låta demokratin vara en kamp mellan idéer och partier, inte mellan personer?
Jag har inte svaret på den frågan. Jag har inte heller svaret på hur länge jag orkar. Innan jag slutar, eller innan jag faller ner i samma dike som dem...
Det enda jag vet är att demokratin långsiktigt förlorar på den utveckling vi nu ser. En del partier kanske kan göra kortsiktiga vinster. Men på lång sikt är vi alla förlorare.
För fyra år sedan, när Koalition Örebro tog över makten, gick massor av rykten. Hur länge skulle koalitionen hålla ihop? En månad? Tre? Ett halvår? Kommunala tjänstemän gissade. Örebroare gissade. Och journalister slog vad (i vart fall vad en del sagt mellan skål och vägg).
Men det blev inget med detta. Koalitionen klarade sig bra, och framförallt betydligt bättre än tidigare socialdemokratiska kommunledningar. Trots att det var det lilla Folkpartiet som styrde. Trots fem partier med olika bakgrund. Trots att moderaterna inte fick bli KSO. Trots den djupaste globala ekonomiska krisen sedan andra världskriget.
Var det då det gick snett? Var det då man bestämde sig för att skriva ner koalitionen?
Jag tror inte det. Men det kanske spelar in.
När jag gick på högstadiet var jag mobbad. Varenda dag på skolbussen gällde det att hitta rätt plats. Inte framför Göran N. Satt han bakom visste jag att det blev knäpp på öronen, örfilar och knän i ryggen hela tiden. Och varje vecka gällde det att gissa sig till rätt nedgång till engelskan. Gissade jag fel stod Göran N där i trappen. Då blev det några hårdare smällar. I tre år höll det på. Varenda dag, varenda vecka.
Ofta har jag frågat mig varför. Var det för att jag var chefens son? Var det för att jag var så liten? Var det för öronen? Var jag för duktig för att passa in i bruksmiljön? Eller? Jag lär aldrig få svaret.
Jag klarade mig. Mycket beroende på familjen. Jag berättade aldrig. Men den gav mig ändå styrkan att fortsätta. Alla har inte samma tur.
För mig är upplevelsen de senaste åren en kopia av dessa år. Bara det att mobbarna är andra. Och att örfilarna, slagen, rädsloskapandet är verbalt istället för fysiskt. Det är de politiska motståndarna som använder mig som redskap för att komma åt både mig och partiet. Ständigt detta hackande på Werme, Staffan Werme, Werme, Staffan Werme. Sällan på partiet, lika sällan på partiets politik. Nästan aldrig på mig som koalitionsföreträdare.
Det har från ett antal socialdemokraters sida varit en tydlig strategi att märka ut mig i första hand, men även de andra koalitionsråden, som personer. Det går att läsa i deras krönikor, eller debattartiklar i NA. Det går att lyssna på i deras inlägg i radio och TV. Det går att lyssna på debatterna från fullmäktige. Alltid detta Werme, Staffan Werme, Werme, Staffan Werme.
Det har fått en del följder. Dels att journalisterna hakat på. Kanske omedvetet. Kanske medvetet. Jag vet inte vad som är värst. Men det har blivit legitimt att använda mig som person, inte i min funktion, i media.
Dels att framförallt kommentarerna på na.se blivit allt grövre. Det är inte bara fredagens nästan direkta hot som är lågvattenmärket. Det är ett i en lång rad. Jag vet ju att en del av kommentarerna är skrivna av socialdemokratiska anställda eller förtroendevalda. Men jag gissar att rätt många är skrivna av helt vanliga örebroare vars bild av mig är den som satts genom de strukturerade kampanjer som bedrivits i fyra år.
Jag kan inte komma ifrån att media har ett enormt ansvar för vart demokratin och politiken är på väg. Pratade för ett år sedan med ledarskribent Ströman om detta, om det allt hårdare klimat som politiken är på väg in i. Om alla de personliga påhopp jag upplevde från na, både genom sossekrönikor och journalistiken. Svaret jag fick upplevde jag ungefär så här: Det blir nog mer av sånt, och det är bra.
Och jag kan inte komma ifrån att örebros media, främst NA, är så politiserad. Jag har ju inte tyckt att ledarsidan, sedan Wredén och Ström slutade, har varit så liberal. Och den journalistiska redaktionen är det knappast. Det finns så många exempel på hur koalitionen särbehandlats. Man kan jämföra hur man behandlar sossarna i landstinget (Landstingsrådet Mörk är hjälte när hans uppdrag är att korta köer - utan någon eländesbeskrivning av hur patienter mår illa och utan någon förstahands kommentar från oppositionen) och koalitionen (Kommunalrådet Persson är den onde som inte klarar av att ge äldre rätt omsorg - och eländesartikeln får en förstahandskommentar från sossarna, Rasmus får stå till svars dag två när bilden redan är satt...). Eller man kan jämföra hur sossarna behandlades 2002-2004 när deras egen hemskapade kris gjorde upp emot tusen örebroare arbetslösa, när kommunens ekonomi gick i spinn, när kvaliteten sjönk. Hur såg kritiken mot Sjöström ut för ekonomin? Hur såg kritiken mot Baastad ut för de sjunkande skolresultaten och den usla ekonomin? Hur såg kritiken mot Dahl ut när hon tog bort nästan all förebyggande verksamhet?
Jag vet - man ska inte skriva sånt om media. Det första man lär sig som politiker är att göra sig vän med journalister. Jag har inte valt den vägen. Jag står gärna till svars. Jag är alltid kontaktbar. Jag försöker behandla alla frågor med respekt. Men jag vill inte bli vän med journalister. För mig är det viktigt med att vi båda står fria att kritisera varandra.
Det har inneburit en del märkliga saker. Jag har blivit uppringd och utskälld efter noter av Tvärsnytts redaktör Håkan Carlsson för att jag påstod att Tvärsnytt borde stavas Tvär(s)nytt. Jag har blivit föremål för en folkdomstol a la 68 på NAs redaktion, dit jag kallats för vad jag trodde var ett samtal med den nya redaktionschefen men där jag ställdes mot hela redaktionen som undrade med vilken rätt jag hävdade att de var mer vänster än höger.
Sånt ska man inte göra som politiker.
Kanske är det sådana saker som gjort det riktigt att hantera mig som person på ett visst sätt.
Kanske är det att koalitionen faktiskt klarade sina första fyra år bättre än vad alla vadslagare trodde.
Sannolikt är det den skickliga, men otäcka, negativa kampanjen från ett antal framträdande sossar.
Rätt ofta de senaste fyra åren har jag funderat på att lägga av. Det har varit på håret ett antal gånger. Likadant i fredags efter rubriken "Skyller allt på tjänstemännen" även fast jag var tydlig i att kommunstyrelsens ordförande alltid har det yttersta ansvaret.
Det som trots allt har hållit mig kvar är kanske samma känsla som de företagare som gång efter gång får sina fönster krossade av ligister. Ska man låta dem vinna? Kan man inte stå för en annan sorts politik? Går det inte fortfarande att låta demokratin vara en kamp mellan idéer och partier, inte mellan personer?
Jag har inte svaret på den frågan. Jag har inte heller svaret på hur länge jag orkar. Innan jag slutar, eller innan jag faller ner i samma dike som dem...
Det enda jag vet är att demokratin långsiktigt förlorar på den utveckling vi nu ser. En del partier kanske kan göra kortsiktiga vinster. Men på lång sikt är vi alla förlorare.
2011-03-11
Hotad skidbacke
Idag har Fredrik Persson, mp och jag beskrivit läget för Storstenshöjden. Detta har vi skrivit:
Koalition Örebro vill fullfölja vattendomen, bygga nödvändiga anläggningar för att säkra vattentillgången till Storstenshöjden och förlänga köpeavtalet med Storstenshöjden i Örebro AB.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fördröjer och försenar nu på alla tänkbara sätt processen. Skälet är enkelt. De vill inte sälja Storstenshöjden utan låta den återgå till kommunalt ägande och drift. Detta riskerar hela Storstenshöjdens verksamhet. Med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vid makten kommer det sannolikt inte att bli någon skidåkning i Kilsbergen 2011. Dessutom riskerar deras agerande att kosta Örebro miljoner, pengar som borde gått till välfärd.
Bakgrund: För två år sedan såldes Storstenshöjdens slalomanläggning till Storstenshöjden i Örebro AB som drivs av bland annat Johan Larsson. Larsson har mångårig erfarenhet från drift av Storstenshöjden även när den låg i kommunal regi. Strax därefter blev kommunen anmäld för att ta otillåtna mängder vatten från Södra Ånnabodasjön. Detta har sannolikt pågått i många år. Kommunen har också godkänt en företagsbot.
Det blev då nödvändigt att genomföra en ansökan om ny vattendom. Köpeavtalet förlängdes till sommaren 2011, i förhoppning att vattendom skulle meddelats i god tid före denna tidpunkt. Så är inte fallet.
I sommar går köpeavtalet ut. Därefter finns inget gällande avtal längre mellan Örebro kommun och Storstenshöjden i Örebro AB. Det innebär en osäkerhet om vad som kommer att gälla nästa säsong. Om Storstenshöjden i Örebro AB ska ha en möjlighet att planera sin verksamhet, behöver de besked om att köpeavtalets sista datum förlängs för att göra det möjligt att få den vattendom slalombacken behöver.
En sådan förlängning har inte kommit till stånd. Socialdemokraterna har blockerat hela processen. De har hittills vägrat att förlänga köpeavtalet. De har också blockerat planeringen för byggnationer av de nya anläggningar som behövs för att kunna genomföra en ny vattenreglering och ny vattenföring till Storstenshöjden.
Nu har programnämnden sagt sig vilja förlänga entreprenadavtalet och låta Storstenshöjden i Örebro AB driva backen ett år till. Men det finns inget påskrivet avtal och frågan är om entreprenören vågar skriva under ett avtal om det finns en risk att kommunen inte tillåter köpet att gå igenom. Sannolikheten att kommunen står utan entreprenör kommande säsong är stor.
Vad kommer socialdemokraternas stoppolitik att få för konsekvenser?
1) Det blir svårt att få till stånd skidåkning i Storstenshöjden 2011/12. Kommunen måste bygga upp en helt ny och egen enhet som ska hantera verksamheten. Vem som ska göra det, vad det kommer att kosta på kort och lång sikt är minst sagt oklart.
2) Om Storstenshöjden i Örebro AB inte driver slalombacken har de sannolikt inga möjligheter att preparera de skidspår som går ut från Ånnaboda. Kommunen måste även här antingen hitta en ny entreprenör, eller starta en egen verksamhet till oanade kostnader.
3) Storstenshöjden i Örebro AB kommer sannolikt att ställa krav på ersättning från Örebro kommun för avtalsbrott vad gäller det arrendeadavtal som ligger till grund även för försäljningen. Det riskerar att kosta Örebro kommun miljontals kronor och starta en långdragen och kostsam process utan några vinnare.
4) Örebro kommun måste lösa in de inventarier som Storstenshöjden i Örebro AB införskaffat de senaste åren. Även här handlar det om miljonbelopp.
5) Socialdemokraterna visar hur man hanterar det lokala företagsklimatet när man behandlar en enskild företagare, en driftig entreprenör, som något som katten släpat in.
Koalitionens alternativa förslag:
1) Skriv redan idag ett förlängningsavtal med Storstenshöjden i Örebro AB som gör det möjligt att fullfölja försäljningen omedelbart efter att en ny vattendom kommit på plats, även om det sker efter den 16 juni då köpeavtalet nu går ut.
2) Planera i detalj alla nödvändiga åtgärder för att kunna tillföra vatten till anläggningen så snart vattendomen är på plats. Detta bör ske inom kommunens bolagskoncern för att låta en övergång gå så smidigt som möjligt.
3) Värna det lokala företagsklimatet. Var stolt över att det finns lokala företagare som vågar ta de risker som finns i att driva en vinterverksamhet på våra breddgrader. Fortsätt och fördjupa samarbetet med Storstenshöjden i Örebro AB så att Ånnabodaanläggningen och Storstenshöjden blir ännu bättre komplement till varandra och konferensverksamheten vid Ånnaboda blir en naturlig förlängning av sportanläggningen i Storstenshöjden.
---
Som vanligt angriper Björn Sundin i TV 4 mig som person med felaktiga uppgifter. Kommunen kan aldrig förlänga ett entreprenadavtal. Det krävs två parter som skriver under. Det är illa att den mäktigaste socialdemokraten i Örebro hanterar sanningen på det sättet.
Media: TV4 Örebro, Radio Örebro, Tvärsnytt
Koalition Örebro vill fullfölja vattendomen, bygga nödvändiga anläggningar för att säkra vattentillgången till Storstenshöjden och förlänga köpeavtalet med Storstenshöjden i Örebro AB.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fördröjer och försenar nu på alla tänkbara sätt processen. Skälet är enkelt. De vill inte sälja Storstenshöjden utan låta den återgå till kommunalt ägande och drift. Detta riskerar hela Storstenshöjdens verksamhet. Med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vid makten kommer det sannolikt inte att bli någon skidåkning i Kilsbergen 2011. Dessutom riskerar deras agerande att kosta Örebro miljoner, pengar som borde gått till välfärd.
Bakgrund: För två år sedan såldes Storstenshöjdens slalomanläggning till Storstenshöjden i Örebro AB som drivs av bland annat Johan Larsson. Larsson har mångårig erfarenhet från drift av Storstenshöjden även när den låg i kommunal regi. Strax därefter blev kommunen anmäld för att ta otillåtna mängder vatten från Södra Ånnabodasjön. Detta har sannolikt pågått i många år. Kommunen har också godkänt en företagsbot.
Det blev då nödvändigt att genomföra en ansökan om ny vattendom. Köpeavtalet förlängdes till sommaren 2011, i förhoppning att vattendom skulle meddelats i god tid före denna tidpunkt. Så är inte fallet.
I sommar går köpeavtalet ut. Därefter finns inget gällande avtal längre mellan Örebro kommun och Storstenshöjden i Örebro AB. Det innebär en osäkerhet om vad som kommer att gälla nästa säsong. Om Storstenshöjden i Örebro AB ska ha en möjlighet att planera sin verksamhet, behöver de besked om att köpeavtalets sista datum förlängs för att göra det möjligt att få den vattendom slalombacken behöver.
En sådan förlängning har inte kommit till stånd. Socialdemokraterna har blockerat hela processen. De har hittills vägrat att förlänga köpeavtalet. De har också blockerat planeringen för byggnationer av de nya anläggningar som behövs för att kunna genomföra en ny vattenreglering och ny vattenföring till Storstenshöjden.
Nu har programnämnden sagt sig vilja förlänga entreprenadavtalet och låta Storstenshöjden i Örebro AB driva backen ett år till. Men det finns inget påskrivet avtal och frågan är om entreprenören vågar skriva under ett avtal om det finns en risk att kommunen inte tillåter köpet att gå igenom. Sannolikheten att kommunen står utan entreprenör kommande säsong är stor.
Vad kommer socialdemokraternas stoppolitik att få för konsekvenser?
1) Det blir svårt att få till stånd skidåkning i Storstenshöjden 2011/12. Kommunen måste bygga upp en helt ny och egen enhet som ska hantera verksamheten. Vem som ska göra det, vad det kommer att kosta på kort och lång sikt är minst sagt oklart.
2) Om Storstenshöjden i Örebro AB inte driver slalombacken har de sannolikt inga möjligheter att preparera de skidspår som går ut från Ånnaboda. Kommunen måste även här antingen hitta en ny entreprenör, eller starta en egen verksamhet till oanade kostnader.
3) Storstenshöjden i Örebro AB kommer sannolikt att ställa krav på ersättning från Örebro kommun för avtalsbrott vad gäller det arrendeadavtal som ligger till grund även för försäljningen. Det riskerar att kosta Örebro kommun miljontals kronor och starta en långdragen och kostsam process utan några vinnare.
4) Örebro kommun måste lösa in de inventarier som Storstenshöjden i Örebro AB införskaffat de senaste åren. Även här handlar det om miljonbelopp.
5) Socialdemokraterna visar hur man hanterar det lokala företagsklimatet när man behandlar en enskild företagare, en driftig entreprenör, som något som katten släpat in.
Koalitionens alternativa förslag:
1) Skriv redan idag ett förlängningsavtal med Storstenshöjden i Örebro AB som gör det möjligt att fullfölja försäljningen omedelbart efter att en ny vattendom kommit på plats, även om det sker efter den 16 juni då köpeavtalet nu går ut.
2) Planera i detalj alla nödvändiga åtgärder för att kunna tillföra vatten till anläggningen så snart vattendomen är på plats. Detta bör ske inom kommunens bolagskoncern för att låta en övergång gå så smidigt som möjligt.
3) Värna det lokala företagsklimatet. Var stolt över att det finns lokala företagare som vågar ta de risker som finns i att driva en vinterverksamhet på våra breddgrader. Fortsätt och fördjupa samarbetet med Storstenshöjden i Örebro AB så att Ånnabodaanläggningen och Storstenshöjden blir ännu bättre komplement till varandra och konferensverksamheten vid Ånnaboda blir en naturlig förlängning av sportanläggningen i Storstenshöjden.
---
Som vanligt angriper Björn Sundin i TV 4 mig som person med felaktiga uppgifter. Kommunen kan aldrig förlänga ett entreprenadavtal. Det krävs två parter som skriver under. Det är illa att den mäktigaste socialdemokraten i Örebro hanterar sanningen på det sättet.
Media: TV4 Örebro, Radio Örebro, Tvärsnytt
Politikens pris
Sitter och funderar över politikens pris. Inte bara över den rubrik NA valde att sätta på sin artikel och vad som egentligen ligger bakom den. Utan för att jag idag på na.se bl.a. fått följande kommentar:
"Werme.... Igen..... förvånad ? nepp. Clownen hänger sig kvar. Såg Karln på stan här en dag. Hade man inte varit en städad själ...Skulle man gett fanskapet en ordentlig rallarsving. Karl e ju fan ett hån mot denna stad. Förr hade man rätten att kasta tomater. Så slänger iväg den ruttnaste cyber tomaten jag kan på Clown Werme."
NA har tagit bort den nu. Den var till slut för mycket även för dem. Det är ju i princip ett personhot. Men det är sannolikt inte den sista gången, den första är det sannerligen inte. Så frågan är vilket pris som man som politiker ska vara beredd att betala. Ska man som vanlig sketen kommunpolitiker behöva vara rädd att gå ut på gatan för att man genomför den politik man fått mandat för?
Vem och vad är det som skapar dessa känslor? Känslor som måste beskrivas som mer eller mindre hatiska. Hur mycket har det allt hårdare politiska språket, med personinriktade negativa kampanjer påverkat läsare och tyckare?
Jag minns när jag vid några tillfällen förförra mandatperioden angrep Mats Sjöström som person i fullmäktige, nämnde honom vid namn istället för att tala om socialdemokraterna. Det var inte ett enkelt beslut. De senaste åren har det i princip enbart handlat om person, aldrig om parti och mer sällan om att beskriva politiska skillnader på ett riktigt och begripligt sätt. Övertonerna har blivit norm. På fullmäktige har vi ibland i Folkpartiet haft tävlingar om hur ofta de ledande socialdemokraterna ska säga "Werme". Med en skämtsam ton. Men med ett djupt allvar liggande under.
Hur ska man agera? Jag har upplevt en allt mer eskalerande nivå på kommentarer, i artiklar, i debatter, i mediakommentarer, de senaste fyra åren. Det är nog omöjligt för någon att gå oberörd igenom detta. Visst blir man mer medialt van genom att ha kontakt med journalister av olika slag. Men jag tror inte att någon blir så van att han eller hon klarar av att bara skaka av sig personliga påhopp. Frågan är hur man hanterar det.
En del kanske blir förhärdade, väljer att skapa sig en mur mot omvärlden, och hoppas att man inte bygger den för hög mot de närmaste.
Andra blir rädda. Låser om sig. Blir initiativlösa.
Eller så kanske man blir en översittare, inte för att man vill, utan för det är ett sätt att försvara sig själv mot något man inte kan försvara sig emot.
Eller så bryter man ihop. Kanske lämnar det politiska, det offentliga, för att värna den själ man förhoppningsvis har kvar.
Mina närmaste vet hur jag har påverkats av dessa år.
Den djupare frågan är vad detta får för påverkan på politiker i framtiden. Kommer det bara att vara de som klarar av att bli förhärdade som orkar med? Kan bara den med starka psykopatiska drag stå med ett leende framför kameran och verbalt hugga huvudet av sina motståndare?
Är politiken alltid en plats för de starka, de som alltid orkar med allt? Eller kan det vara acceptabelt att till och med en medelålders vit man, hur mäktig han än kan tros vara, ibland känner sig alldeles gråtfärdig?
"Werme.... Igen..... förvånad ? nepp. Clownen hänger sig kvar. Såg Karln på stan här en dag. Hade man inte varit en städad själ...Skulle man gett fanskapet en ordentlig rallarsving. Karl e ju fan ett hån mot denna stad. Förr hade man rätten att kasta tomater. Så slänger iväg den ruttnaste cyber tomaten jag kan på Clown Werme."
NA har tagit bort den nu. Den var till slut för mycket även för dem. Det är ju i princip ett personhot. Men det är sannolikt inte den sista gången, den första är det sannerligen inte. Så frågan är vilket pris som man som politiker ska vara beredd att betala. Ska man som vanlig sketen kommunpolitiker behöva vara rädd att gå ut på gatan för att man genomför den politik man fått mandat för?
Vem och vad är det som skapar dessa känslor? Känslor som måste beskrivas som mer eller mindre hatiska. Hur mycket har det allt hårdare politiska språket, med personinriktade negativa kampanjer påverkat läsare och tyckare?
Jag minns när jag vid några tillfällen förförra mandatperioden angrep Mats Sjöström som person i fullmäktige, nämnde honom vid namn istället för att tala om socialdemokraterna. Det var inte ett enkelt beslut. De senaste åren har det i princip enbart handlat om person, aldrig om parti och mer sällan om att beskriva politiska skillnader på ett riktigt och begripligt sätt. Övertonerna har blivit norm. På fullmäktige har vi ibland i Folkpartiet haft tävlingar om hur ofta de ledande socialdemokraterna ska säga "Werme". Med en skämtsam ton. Men med ett djupt allvar liggande under.
Hur ska man agera? Jag har upplevt en allt mer eskalerande nivå på kommentarer, i artiklar, i debatter, i mediakommentarer, de senaste fyra åren. Det är nog omöjligt för någon att gå oberörd igenom detta. Visst blir man mer medialt van genom att ha kontakt med journalister av olika slag. Men jag tror inte att någon blir så van att han eller hon klarar av att bara skaka av sig personliga påhopp. Frågan är hur man hanterar det.
En del kanske blir förhärdade, väljer att skapa sig en mur mot omvärlden, och hoppas att man inte bygger den för hög mot de närmaste.
Andra blir rädda. Låser om sig. Blir initiativlösa.
Eller så kanske man blir en översittare, inte för att man vill, utan för det är ett sätt att försvara sig själv mot något man inte kan försvara sig emot.
Eller så bryter man ihop. Kanske lämnar det politiska, det offentliga, för att värna den själ man förhoppningsvis har kvar.
Mina närmaste vet hur jag har påverkats av dessa år.
Den djupare frågan är vad detta får för påverkan på politiker i framtiden. Kommer det bara att vara de som klarar av att bli förhärdade som orkar med? Kan bara den med starka psykopatiska drag stå med ett leende framför kameran och verbalt hugga huvudet av sina motståndare?
Är politiken alltid en plats för de starka, de som alltid orkar med allt? Eller kan det vara acceptabelt att till och med en medelålders vit man, hur mäktig han än kan tros vara, ibland känner sig alldeles gråtfärdig?
2011-03-10
Bemanningscentrum
Har idag haft ett långt samtal med Nerikes Allehanda kring situationen kring bemanningscentrum. Jag gör redan idag ett antal kommentarer kring detta på bloggen:
1) Frågan om att skapa alternativa bemanningscentra var ingen politiskt process, utan en fråga som kom upp från administrationen. Utifrån den information som gavs ställde kommunalråden helhjärtat upp bakom förslaget.
2) Grundtankarna bakom alternativa bemanningscentra är rätt. Det finns fem skäl för detta:
a) En ökad säkerhet om vilka som får vara vikarier, alla ska ha rätt utbildning. Idag är det ibland mer tur än skicklighet vilka som är vikarier.
b) En ökad säkerhet för vikarierna. Istället för en totalt osäker tillvaro, utan rätt till vare sig hel- eller deltid, skulle de få tillsvidarejobb.
c) Ökad kostnadseffektivitet när chefer istället för att ringa in vikarier, kan leda arbetet på verksamheten.
d) Minskad risk för oönskade inLASningar, d.v.s. en person kan ha jobbat tillräckligt mycket för att ha rätt att bli tillsvidareanställd, men det är inte säkert att det finns behov av detta, att det finns rätt kompetens eller att det ens är säkert att man vet på vilken enhet inLASningen ska ske.
och
e) Det har inte funnits en tydlighet i kostnaderna för vikarier eller kvalitetsbristerna som vikariesituationen kan innebära.
3) Under hela processen, fram till sommaren 2010, var informationen att kostnaderna skulle hålla sig inom de budgetramar som fanns, ytterligare pengar var inte nödvändiga. Det var naturligtvis en given förutsättning för hela projektet. Långsiktigt var till och med kravet minskade totala kostnader för kommunen. Genom en effektivare vikariehantering skulle chefsresurser frigöras, som antingen kunde användas till att öka kvaliteten eller flytta resurser till "golvet".
4)Den kostnadsutveckling som skett efter sommaren 2010 är oacceptabel. Det är lika oacceptabelt att det inte funnits någon slags "early warning" som skulle kunna givit kommunstyrelsen information i tid för att kunna vidta åtgärder.
5) Det är minst lika oacceptabelt att kvaliteten på det utförda arbetet inte verkar komma upp i ens de grundläggande krav kommunen kan ställa. Skälen för att konkurrensutsätta vikariehanteringen var att öka kvaliteten, inte minska den. Skälen var att ge såväl ordinarie personal som vikarier en bättre arbetssituation, inte en sämre. Som jag ser det utifrån den information jag fått, från både NA och vissa berörda, borde detta vara ett avtalsbrott i den storleksordning som borde göra det möjligt att häva avtalet, eller kräva en omförhandling som tydliggör företagens skyldighet och att pris och kvalitet måste hänga ihop. Jag har fått information att detta ändå inte är möjligt. Det är i så fall bekymmersamt.
Och:
Som politiker måste man kräva och lita på att de underlag man får för beslut är korrekta och fyllda av rätt information. Dåliga beslutsunderlag ger dåliga beslut.
Men:
Det finns en uppenbar risk att ett misslyckat projekt sätter hämsko på all förändring. Under socialdemokraternas år vid makten var just detta ett av de stora bekymren. Ingen vågade förändra eftersom man visste att man fick skit om man misslyckades, men knappast beröm om man lyckades. Det fanns en så tydlig hierarki, där rädsla och osäkerhet styrde, att den ovanför alltid skulle godkänna allt i alla detaljer. Så det blev en stillastående kommun där den som gjorde minst var säkrast.
Vi måste ha en kommun där man har rätt att misslyckas. Men det krävs också att man lär av misslyckandena. Och att det inte är ett dåligt förarbete som ligger till grund för det dåliga resultatet.
I varje process inom kommunen finns ett yttersta ansvar. För administrationen är det kommundirektören. För politiken är det kommunstyrelsens ordförande. Det ansvaret har jag aldrig tvekat att ta. Det kommer jag inte göra i framtiden heller.
1) Frågan om att skapa alternativa bemanningscentra var ingen politiskt process, utan en fråga som kom upp från administrationen. Utifrån den information som gavs ställde kommunalråden helhjärtat upp bakom förslaget.
2) Grundtankarna bakom alternativa bemanningscentra är rätt. Det finns fem skäl för detta:
a) En ökad säkerhet om vilka som får vara vikarier, alla ska ha rätt utbildning. Idag är det ibland mer tur än skicklighet vilka som är vikarier.
b) En ökad säkerhet för vikarierna. Istället för en totalt osäker tillvaro, utan rätt till vare sig hel- eller deltid, skulle de få tillsvidarejobb.
c) Ökad kostnadseffektivitet när chefer istället för att ringa in vikarier, kan leda arbetet på verksamheten.
d) Minskad risk för oönskade inLASningar, d.v.s. en person kan ha jobbat tillräckligt mycket för att ha rätt att bli tillsvidareanställd, men det är inte säkert att det finns behov av detta, att det finns rätt kompetens eller att det ens är säkert att man vet på vilken enhet inLASningen ska ske.
och
e) Det har inte funnits en tydlighet i kostnaderna för vikarier eller kvalitetsbristerna som vikariesituationen kan innebära.
3) Under hela processen, fram till sommaren 2010, var informationen att kostnaderna skulle hålla sig inom de budgetramar som fanns, ytterligare pengar var inte nödvändiga. Det var naturligtvis en given förutsättning för hela projektet. Långsiktigt var till och med kravet minskade totala kostnader för kommunen. Genom en effektivare vikariehantering skulle chefsresurser frigöras, som antingen kunde användas till att öka kvaliteten eller flytta resurser till "golvet".
4)Den kostnadsutveckling som skett efter sommaren 2010 är oacceptabel. Det är lika oacceptabelt att det inte funnits någon slags "early warning" som skulle kunna givit kommunstyrelsen information i tid för att kunna vidta åtgärder.
5) Det är minst lika oacceptabelt att kvaliteten på det utförda arbetet inte verkar komma upp i ens de grundläggande krav kommunen kan ställa. Skälen för att konkurrensutsätta vikariehanteringen var att öka kvaliteten, inte minska den. Skälen var att ge såväl ordinarie personal som vikarier en bättre arbetssituation, inte en sämre. Som jag ser det utifrån den information jag fått, från både NA och vissa berörda, borde detta vara ett avtalsbrott i den storleksordning som borde göra det möjligt att häva avtalet, eller kräva en omförhandling som tydliggör företagens skyldighet och att pris och kvalitet måste hänga ihop. Jag har fått information att detta ändå inte är möjligt. Det är i så fall bekymmersamt.
Och:
Som politiker måste man kräva och lita på att de underlag man får för beslut är korrekta och fyllda av rätt information. Dåliga beslutsunderlag ger dåliga beslut.
Men:
Det finns en uppenbar risk att ett misslyckat projekt sätter hämsko på all förändring. Under socialdemokraternas år vid makten var just detta ett av de stora bekymren. Ingen vågade förändra eftersom man visste att man fick skit om man misslyckades, men knappast beröm om man lyckades. Det fanns en så tydlig hierarki, där rädsla och osäkerhet styrde, att den ovanför alltid skulle godkänna allt i alla detaljer. Så det blev en stillastående kommun där den som gjorde minst var säkrast.
Vi måste ha en kommun där man har rätt att misslyckas. Men det krävs också att man lär av misslyckandena. Och att det inte är ett dåligt förarbete som ligger till grund för det dåliga resultatet.
I varje process inom kommunen finns ett yttersta ansvar. För administrationen är det kommundirektören. För politiken är det kommunstyrelsens ordförande. Det ansvaret har jag aldrig tvekat att ta. Det kommer jag inte göra i framtiden heller.
2011-03-09
Finns en socialdemokratisk politik?
Sitter och läser Lena Baastads inlägg i Nerikes Allehanda från i lördags. Det gör mig både bekymrad och beklämd.
Bekymrad.
Detta borde väl vara någon typ av linjeartikel från en av kommunstyrelseordförandekandidaterna. Men som alltid när Baastad skriver eller talar så saknas linjerna totalt. Jag kan inte hitta en enda tydlig framtidsväg som hon pekar ut. Men det är inte ovanligt. Socialdemokraterna under Baastad har blivit en kopia av socialdemokraterna under Sahlin. Inga svar på några frågor. Inga framtidsvisioner. Ingen struktur. Ingen politik.
Beklämd.
Tyvärr har socialdemokraterna i Örebro under Lena Baastads ledning blivit något som inte socialdemokraterna i Sverige under Mona Sahlin någonsin var. Hon har administrerat fram det smutsigaste partiet i Örebros historia. Det har handlat om att behandla sanningen illa. Sällan rena lögner, men alldeles för ofta överdrifter, eller detaljer dragna ur sitt sammanhang och hopsatta till nya "sanningar". Under hennes ledning har socialdemokratin ägnat fyra år i opposition till ständig negativ kampanj. Mest riktat mot personer, partiföreträdare, men även enskilda tjänstemän i kommunen. Ibland riktat mot partier. Det är inte för inte som det sista valmaterialet med den leende Baastad inför valet i september hade rubriken: "De vill införa stupstocken i Örebro." Med bilder på partiföreträdarna för koalitionen.
Men de har ingen egen politik. I en radiointervju i januari tillfrågades Baastad om vad hennes viktigaste punkter var som hon nu inte kunde genomföra. Det var läxhjälp i skolan. Och vindkraft. Vindkraften är vi i princip överens om. De vill att kommunen ska bygga, vi vill att andra än skattebetalarna ska ta risken. Återstår alltså läxhjälp... För socialdemokraternas kommunstyrelseordförandekandidat är läxhjälpen det som ska föra kommunen framåt!!! Man suckar.
Inför valet var socialdemokraterna ute och "frågade" örebroarna vad de tyckte att de skulle ha för politik. Jag har sett de flygblad, eller kanske "frågeformulär" de sprider. Inte handlar det så mycket om att fråga örebroare. Även här är det smutskastning och negativ kampanj, överdrifter och ovarsamhet med sanningen.
Det är inte för inte som socialdemokraterna under Baastads ledning gick så över gränsen att deras fusk ledde till omval. Det är snarare en naturlig följd av ett ledarskap som saknar egen politik, men som ser makten som det mål som alla medel helgas av.
För Folkpartiet är det annorlunda. Under fyra år har vi enbart jobbat med att beskriva vår egen politik för örebroarna. Vi har gjort det väl medvetna om att den negativa kampanjen från sossarna tyvärr är det effektivaste sättet att vinna ett val. Det är inte för inte som det stora och rika partiet hämtar sina konsulter från USA, smutskastningskampanjernas högborg. Tyvärr verkar de stolta över det.
Vår politik är tydlig. Vi är lika tydliga mot örebroarna vad vi begär mandat för:
För det första en bättre skola:
Tidigare och bättre uppföljning av elever.
Ordning och reda i skolor och klasser.
Höj lärarnas löner i steg, första steget får kosta 25 miljoner.
Fortsatt valfrihet, friskolor behövs.
Nya förskolor ska byggas för att möta behoven. Låt privata byggherrar hjälpa till.
Mindre politik i skolan, politiker ska inte besluta om läxhjälp eller andra pedagogiska detaljer.
För det andra en individualiserad äldreomsorg:
Lagen om valfrihet ska användas inom hela äldreomsorgen, med början i hemtjänst.
Fler alternativ inom äldreomsorgen. Olika driftformer är bra för de äldre.
Ett nytt äldreboende planeras varje år de kommande åren och byggs kontinuerligt.
Valfrihet när det gäller maträtter, både i vård- och omsorgsboendena och i hemtjänsten.
För det tredje en effektivare kommun:
Fortsätt effektivisera administrationen, mer pengar till verksamheterna.
Färre politiker ger bättre beslut och minskade kostnader.
Skarpare servicegarantier för att örebroarna ska bli mer nöjda med kommunens service.
Ökat självstyre för skolor, förskolor och äldreboenden ger bättre kvalitet, bättre personalvård och minskade kostnader.
För det fjärde en trygg kommun:
Fortsätt göra Örebro city vackert, tryggt och mänskligt. Fortsätt rusta centrum för att få människor att röra sig där ständigt.
Ökat samarbete med polisen för att göra hela Örebro tryggt, förebyggande arbete med skola, socialtjänst och polis kombineras med samverkan med andra statliga och civila aktörer.
Bygg nytt på rätt sätt - trygghet ska skapas när staden planeras - stadsplanering där polisen kan hjälpa till.
Trygghet som gammal betyder rätt att åldras individuellt. Bort med det kollektiva åldrandet. Alla äldre ska ha rätt att åldras, bo, leva och agera, som individer.
För det femte en växande kommun:
Örebro har vuxit med nästan 7000 personer de senaste fyra åren. Fortsätt locka nya örebroare genom att göra Örebro attraktivt. Bra kultur. Vacker stad. Växande näringsliv. Öppen kommun.
Fortsatt samarbete med Örebro Universitet. En kommunal forskarskola vid universitetet ska ha en omsättning som 2015 motsvarar 1 % av kommunens nettoomsättning.
Fortsatt dialog med näringslivet. Örebros arbetsmarknad växer starkt. Men genom att öppna kommunen än mer för privata aktörer kan den växa ännu snabbare. Genom tydliga kvalitets- och servicegarantier ger vi nya företag bättre möjligheter.
Det borde vara enkelt att välja i valet. Antingen ett parti och politiker som är emot allt. Som vill stoppa och förhindra. Eller så Folkpartiet som vill låta Örebro fortsätta växa. Som vill ge örebroarna mer frihet, öka stoltheten över staden och skapa framtidsförutsättningar i Sveriges bästa stad.
Bekymrad.
Detta borde väl vara någon typ av linjeartikel från en av kommunstyrelseordförandekandidaterna. Men som alltid när Baastad skriver eller talar så saknas linjerna totalt. Jag kan inte hitta en enda tydlig framtidsväg som hon pekar ut. Men det är inte ovanligt. Socialdemokraterna under Baastad har blivit en kopia av socialdemokraterna under Sahlin. Inga svar på några frågor. Inga framtidsvisioner. Ingen struktur. Ingen politik.
Beklämd.
Tyvärr har socialdemokraterna i Örebro under Lena Baastads ledning blivit något som inte socialdemokraterna i Sverige under Mona Sahlin någonsin var. Hon har administrerat fram det smutsigaste partiet i Örebros historia. Det har handlat om att behandla sanningen illa. Sällan rena lögner, men alldeles för ofta överdrifter, eller detaljer dragna ur sitt sammanhang och hopsatta till nya "sanningar". Under hennes ledning har socialdemokratin ägnat fyra år i opposition till ständig negativ kampanj. Mest riktat mot personer, partiföreträdare, men även enskilda tjänstemän i kommunen. Ibland riktat mot partier. Det är inte för inte som det sista valmaterialet med den leende Baastad inför valet i september hade rubriken: "De vill införa stupstocken i Örebro." Med bilder på partiföreträdarna för koalitionen.
Men de har ingen egen politik. I en radiointervju i januari tillfrågades Baastad om vad hennes viktigaste punkter var som hon nu inte kunde genomföra. Det var läxhjälp i skolan. Och vindkraft. Vindkraften är vi i princip överens om. De vill att kommunen ska bygga, vi vill att andra än skattebetalarna ska ta risken. Återstår alltså läxhjälp... För socialdemokraternas kommunstyrelseordförandekandidat är läxhjälpen det som ska föra kommunen framåt!!! Man suckar.
Inför valet var socialdemokraterna ute och "frågade" örebroarna vad de tyckte att de skulle ha för politik. Jag har sett de flygblad, eller kanske "frågeformulär" de sprider. Inte handlar det så mycket om att fråga örebroare. Även här är det smutskastning och negativ kampanj, överdrifter och ovarsamhet med sanningen.
Det är inte för inte som socialdemokraterna under Baastads ledning gick så över gränsen att deras fusk ledde till omval. Det är snarare en naturlig följd av ett ledarskap som saknar egen politik, men som ser makten som det mål som alla medel helgas av.
För Folkpartiet är det annorlunda. Under fyra år har vi enbart jobbat med att beskriva vår egen politik för örebroarna. Vi har gjort det väl medvetna om att den negativa kampanjen från sossarna tyvärr är det effektivaste sättet att vinna ett val. Det är inte för inte som det stora och rika partiet hämtar sina konsulter från USA, smutskastningskampanjernas högborg. Tyvärr verkar de stolta över det.
Vår politik är tydlig. Vi är lika tydliga mot örebroarna vad vi begär mandat för:
För det första en bättre skola:
Tidigare och bättre uppföljning av elever.
Ordning och reda i skolor och klasser.
Höj lärarnas löner i steg, första steget får kosta 25 miljoner.
Fortsatt valfrihet, friskolor behövs.
Nya förskolor ska byggas för att möta behoven. Låt privata byggherrar hjälpa till.
Mindre politik i skolan, politiker ska inte besluta om läxhjälp eller andra pedagogiska detaljer.
För det andra en individualiserad äldreomsorg:
Lagen om valfrihet ska användas inom hela äldreomsorgen, med början i hemtjänst.
Fler alternativ inom äldreomsorgen. Olika driftformer är bra för de äldre.
Ett nytt äldreboende planeras varje år de kommande åren och byggs kontinuerligt.
Valfrihet när det gäller maträtter, både i vård- och omsorgsboendena och i hemtjänsten.
För det tredje en effektivare kommun:
Fortsätt effektivisera administrationen, mer pengar till verksamheterna.
Färre politiker ger bättre beslut och minskade kostnader.
Skarpare servicegarantier för att örebroarna ska bli mer nöjda med kommunens service.
Ökat självstyre för skolor, förskolor och äldreboenden ger bättre kvalitet, bättre personalvård och minskade kostnader.
För det fjärde en trygg kommun:
Fortsätt göra Örebro city vackert, tryggt och mänskligt. Fortsätt rusta centrum för att få människor att röra sig där ständigt.
Ökat samarbete med polisen för att göra hela Örebro tryggt, förebyggande arbete med skola, socialtjänst och polis kombineras med samverkan med andra statliga och civila aktörer.
Bygg nytt på rätt sätt - trygghet ska skapas när staden planeras - stadsplanering där polisen kan hjälpa till.
Trygghet som gammal betyder rätt att åldras individuellt. Bort med det kollektiva åldrandet. Alla äldre ska ha rätt att åldras, bo, leva och agera, som individer.
För det femte en växande kommun:
Örebro har vuxit med nästan 7000 personer de senaste fyra åren. Fortsätt locka nya örebroare genom att göra Örebro attraktivt. Bra kultur. Vacker stad. Växande näringsliv. Öppen kommun.
Fortsatt samarbete med Örebro Universitet. En kommunal forskarskola vid universitetet ska ha en omsättning som 2015 motsvarar 1 % av kommunens nettoomsättning.
Fortsatt dialog med näringslivet. Örebros arbetsmarknad växer starkt. Men genom att öppna kommunen än mer för privata aktörer kan den växa ännu snabbare. Genom tydliga kvalitets- och servicegarantier ger vi nya företag bättre möjligheter.
Det borde vara enkelt att välja i valet. Antingen ett parti och politiker som är emot allt. Som vill stoppa och förhindra. Eller så Folkpartiet som vill låta Örebro fortsätta växa. Som vill ge örebroarna mer frihet, öka stoltheten över staden och skapa framtidsförutsättningar i Sveriges bästa stad.
2011-03-08
Örebro i mitt hjärta
Läser på dn.se om situationen för Örebro. Det är Ulrika By som skrivit. Hon har tidigare varit journalist på Nerikes Allehanda en kort tid. Hon beskriver en stad som oroas över de våldsdåd som begåtts här. Massvåldtäktsmannen. Styckmordet. Örebro är en plats där fler idag är oroade än tidigare. Det är inte så svårt att förstå.
Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.
För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.
I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:
"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."
Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.
Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...
Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.
Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?
På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.
Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.
Och då kommer det andra citatet från artikeln:
"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.
I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."
Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.
Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:
Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...
Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.
Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.
Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.
För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.
Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.
Örebro är staden i mitt hjärta!
NA, Tvärsnytt, Radio Örebro
Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.
För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.
I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:
"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."
Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.
Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...
Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.
Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?
På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.
Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.
Och då kommer det andra citatet från artikeln:
"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.
I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."
Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.
Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:
Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...
Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.
Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.
Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.
För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.
Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.
Örebro är staden i mitt hjärta!
NA, Tvärsnytt, Radio Örebro
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)