Underskatta inte SD, de målar vidare på sin bild...

Dagens budgetdebatt var som den brukar vara. Fast omvänt. Jag har svårt för Magdalena Anderssons stil. Tror inte hon är en elak översittare, men hon låter och ser ut så. Aldrig svar på någon fråga om den egna politiken, bara angrepp på den usla oppositionen och vad den gjorde när den var i majoritet. En tonalitet som mer bränner broar än öppnar dörrar. Det är en ny finansminister som sätter sin färg på politiken. Tyvärr. Man kan tycka vad man vill om Anders Borg, men inte var han en attackerande demagog.

På Allianssidan är det fascinerande att se de nya Moderaternas färglösa agerande. Ulf Kristersson är Magdalena Anderssons motpol. Det vore välgörande att se lite eld, lite engagemang, lite lidelse från den person som media nu påstår är Alliansens finansministerkandidat. Istället blir det mer en känsla av att man lyssnar till skatteverkets senaste redovisning av skattetabell 1A, bilaga 3.

Om man ska söka lidelse och engagemang i budgetdebatten är folkpartiets Erik Ullenhag den givna finansministerkandidaten. Ja - jag erkänner att jag är totalt subjektiv. Men Ullenhag passar i rollen. Han kan sin ekonomi, liksom sin juridik, och han driver den med emfas. Det Folkpartiet, liksom övriga Allianspartier, saknar är fortfarande den övergripande berättelsen om vad man vill med Sverige. Det är fortfarande arbetslinjen som på något sätt är överordnad allt. Men det räcker inte längre om den någonsin gjort det. Arbetslinjen fungerade som motbild mot den socialdemokratiska bidragslinjen 2006. Men den hade inte bäring i sig själv. För det krävs något mer.

Fast å andra sidan verkar inte regeringspartierna ha någon aning om vad de vill överhuvudtaget. Det är lite återställare, lite högre bidrag, lite mer av att staten ska pytsa ut pengar och skattehöjningar på det. Men vilket Sverige regeringen vill se är dolt i en röd dimma.

I det läget kan det vara intressant att lyssna på det parti som jag menar är det enda parti i riksdagen i dag som förmår måla en egen bild av sitt Sverige. Det där partiet vars bild jag tidigare beskrivit antingen:

Som Sverige på 1930-talet. Med den lilla röda stugan vid den stora mörka skogen. Där de vita björkarna vajar vackert i brisen som syns på sjön nedanför ängarna. Mamma står på trappen och tar hand om de båda välskötta barnen. Far har cyklat till jobbet på bruket.

Eller som Sverige på 1960-talet. Ingen röd stuga längre. Men ett radhus i det välskötta området. Samma mamma står på trappen och vinkar av sina barn som är på väg till lekis och skola. Pappa har redan cyklat iväg till jobbet på fabriken.

Det är svensk idyll. Invandrarna inskränker sig till italienarna och finnarna som jobbar med pappan. Det är Barnens dag och en dröm om en bättre framtid, tillsammans med de häftiga amerikanarna. Det finns normer och moral och en tydlighet i vad som är rätt och vad som är fel.

Visst är bilderna falska. Men jag kan i vart fall relatera till den senare av dem. Och jag kan förstå lockelsen med att se bakåt mot en idylliserad historia i ett läge där samtiden och framtiden känns kaotisk.

Det är uppenbart att SD, medvetet eller omedvetet, bygger vidare på den bilden. Det var intressant att lyssna till deras ekonomipolitike talesman (för inte har väl SD en talesperson...) och vad han sade i sitt inlägg. Inte ett ord om invandring. Nästan inte ett ord om integration.

Han gjorde tre saker. Angrep regeringen för löftesbrott (som resten av oppositionen också gjorde). Angrep Alliansen för att inte vara en riktig opposition samtidigt som han sträckte ut handen mot dem "ödmjukt" som han sade (och därmed visade en samarbetsattityd som inget annat parti/block gjorde mot någon). Och han berättade om SDs kommande budgetmotion. Och det var det intressantaste.

Det han beskrev var att den motionen i princip enbart ska handla om industrin. Och denna industripolitik skulle lösa problemen. Med jobben. För unga, gamla, hög- och lågutbildade och till och med de som var födda utomlands.

För mig blir det ytterligare en förstärkning av bilden. Den där om bruksorten, eller fabriksstaden. Där pappa cyklar till jobbet och där, men bara där, han möter den arbetande italienaren, finnen (och syriern?)... Det hänger ihop. Det finns ett metaperspektiv.

När vi andra angriper SD gör vi det aldrig med ett liknande metaperspektiv som grund. Det blir som när Centerpartiets Emil Källström i det enda replikskiftet som SD fick försökte kleta Putinism på SD. Det var en rätt intressant angreppsvinkel. Men den blir en detalj som inte kommer att påverka de som tror på den bild SD målar.

Det finns en risk att många underskattar SD. Det märktes inte minst i debatten idag. Inte en enda replik från de vänsterpartier som styr. Jag förstår inte de skäl som eventuellt finns från regeringsunderlagspartierna sida. Tystnad har sällan varit en väg att hantera demokrati, oavsett vem som står i talarstolen. Eller är det så att de vill fortsätta att hantera SD som ett parti foliehattar, som inte fattar vad de sysslar med. I replikskiftena mellan Magdalena Andersson och Oscar Sjöstedt kunde man få den uppfattningen. Det är nog helt fel väg att gå.

Jag har, långt innan SD blev så stora som de är idag, pekat på behovet av att vi i Folkpartiet skapar en egen berättelse, målar en egen bild, formar ett eget metaperspektiv på politiken. Ett paraply ifrån vilket de övriga politiska förslagen kan hänga. Där det finns något som håller ihop, något som de människor vi vill nå kan se, förstå och relatera till. Vilket Sverige vill vi se om fem, tio, tjugofem år? Om det inte är nationalisternas stängda, tillbakablickande Sverige, vilket Sverige är det då? Och vilka kommer den bilden att attrahera, och vilka kommer att stötas bort?

Nästa gång Erik Ullenhag ska briljera i riksdagens talarstol - hur ska de konkreta förslagen hänga ihop? Skatteförändringarna och utgiftsposterna? Inriktningen på den ekonomiska politiken och utbildningspolitiken? Det internationella engagemanget och individens frihet? Kanske är vi inte där redan i höst. Men vi i Folkpartiet har i alla fall börjat en resa.

Jag gläds enormt över det förnyelsearbete som mitt parti nu dragit igång genom de två kommissioner (Globaliserings- och Välfärdskommissionerna med tillhörande undergrupper) som bildats. Det är, för att tala frikyrkospråk, som ett bönesvar. Det finns inget som säger att vi kommer att lyckas. Men bara att försöka är värt all heder. Kanske kommer vi att kunna börja måla den bild av det spännande framtida liberala samhälle som fler kan relatera till, känna för, glädjas åt.

Den resan borde fler partier våga göra. Annars är risken uppenbar att vi plötsligt står där med ett parti som fått ännu fler att tro att världen peakade på ett 1960-tal som aldrig funnits och att vägen framåt egentligen är att gå tillbaka.

Och vill du se debatten (är du så nördig) finns den här.

Om Gud, kärlek och sexualitet

Åter har frågan om homosexualitet i församlingen blossat upp. Och de gamla välkända skyttegravarna grävs. Mellan de som tycker att homosexualitet är synd (läs i Dagen), och därmed inte välkommet vare sig i församlingen eller himlen och dem som hävdar att kärleken är större. Bibelord plockas och används efter kunskap och förmåga. Och ingen blir klokare. Eller: i vart fall inte jag.

Det vore kanske läge att inte skriva något mer i frågan då, tycker du. Men jag tar ändå chansen. Skälet är att jag har en rätt konservativ syn på den familjesyn och familjemoral som är en del av denna diskussion. Men att jag storknar av den argumentation som kommer fram i de mer teologiskt bevandrades litanior. Det gäller de konservativa. Men det gäller ibland i än högre grad de radikala, liberala eller vad man nu ska kalla dem.

Jag blir rätt bekymrad när en av Svenska kyrkans främsta företrädare, biskopen Martin Modéus, skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet som lika väl kunde varit skriven av någon verklighetens pastor Jansson. Tyvärr är han inte ensam. För Modéus är Guds kärlek större och motiverar kyrkans nuvarande ställningstagande.

Men denna innehållslösa definition skapar fler frågor än den besvarar. Låt mig ta tre exempel, som kunde vara många fler:

·      Hur definierar Modéus kärlek? Är det själva äktenskapet som är grunden för kärlek? Eller är det parförhållandet? I så fall – varför ett parförhållande som ju är ett tydligt tecken på ett av ” våra socialt nedärvda mönster”. Borde inte kyrkan omfamna alla förhållanden, oavsett antal, om nu kärleken är större och Gud inte bryr sig om hur den utförs?

·      Och varför exkluderar Modéus de ungas kärlek? Är det bara det som vi idag definierar som vuxna som ska omfattas? Är 18-årsgränsen biblisk? Eller vilken kyrklig gräns för kärlek vill Modéus sätta?

·      Hur långt ska ett förhållande vara för att få omfattas av Modéus kärleksbegrepp? Är det den livslånga kärleken som kyrkan nu åter hävdar? Eller finns det någon minsta tid för att kärleken ska vara av Gud? Är det tillräckligt med någon vecka? Eller är det månader eller år? Eller kan den kärlek Modéus bekänner sig till både uppkomma och avslutas under en natt?

Jag inser att jag är provokativ när jag skriver detta. Men jag vill vara klar i två ståndpunkter:

För det första är jag säker på att jag inte äger sanningen. Jag har inte en aning om ifall mina åsikter är rätta, vare sig för Gud, människan, kyrkan eller samhället. Men jag blir så trött på att alla tar så lätt på svåra frågor. Nästa gång någon säger ”kärleken är större” som svar på en svår fråga, lämnar jag kyrkan!

För det andra tror jag inte Gud bryr sig ett dugg om ifall du är hetero, homo, bi, trans eller någon annan variant när du står inför honom. Det är inte Gud som har problem med våra liv och våra synder. Det är vi själva. Det är vi själva som jobbar hårt på ”äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse” oavsett könstillhörighet.

Men det jag funderar på är om det finns ett annat syfte med den moralkodex som vi tjänat under i några tusen år. Kanske är syftet inte att bestämma storleken på dörren till paradiset, utan att skapa någon sorts hyfsade förhållanden redan här på jorden.

Låt mig bara ta två rent subjektiva exempel:

När jag i partiet röstade mot att homosexuella skulle få samma rättigheter att gifta sig som heterosexuella (egentligen ville jag ha en sekulär statlig registrering av alla parförhållanden oavsett kön och överlåta till kyrkorna att utan myndighetsstatus viga de man själv ville) var det flera som sade ungefär så här: Varför förnekar du människor den rätten? Och kom inte dragande med det där om månggifte – det är så lågt.

Idag – inte ens 20 år senare – driver ungdomsförbund krav på att legalisera förhållanden som inte handlar om par. Och i regeringsförklaringen nämner statsministern ”stjärnfamiljer” explicit. En stjärnfamilj är oberoende av antal vuxna parter...

Vad får det för konsekvenser för synen på människan? Om äktenskapet bara blir något jag accepterar så länge det är kul och uppfyller mina behov just nu, som jag kan gå in i och ut ur efter behov? När andra människor blir utbytbara? Vad får det för konsekvenser för barnen i dessa förhållanden, där föräldraskapet blir flytande? Och vad får det för konsekvenser för samhället, när inte ens i de närmaste förhållandena det finns avtal som ska hållas?

Eller:

Jag var lika emot rätten till adoption för samkönade par (liksom för ensamstående). Inte för att jag ett ögonblick tror att de är sämre föräldrar än vi olikkönade. Men för att det kommer att få andra konsekvenser. Den huvudsakliga handlar om ifall jag som vuxen har rätt till en annan människa? Har jag rätt att få barn?

Idag är svaret på denna fråga ett självklart ja. Denna vuxenrättighet har tagit flera steg. I år kommer sannolikt nästa att tas. Surrogatmödraskap kommer att tillåtas. Först bara så kallat altruistiskt. Men är det sista steget?

Den stora frågan handlar inte heller här om ifall de som fått ett barn genom ett surrogatmödraavtal är sämre eller bättre föräldrar. Det handlar om synen på människan. Om jag har rätt till en annan människa, har jag då också rätt att avstå henne? Om jag tycker att min gamla mor alltid varit jobbig, och nu när hon är ett snart dement paket är ännu jobbigare, har jag då rätt att avstå henne? Och vad betyder det? När kommer de första förslagen på ”altruistiskt livsavslutande”?

Det finns ju en del så kallade humanister som redan tagit de första stegen för att ta rätten att avsluta sina egna liv när de vill. Det riskerar leda till en helt annan syn på mänsklighet, liv och död. Den avgörande frågan om rätten till adoption och surrogatmödraskap kanske inte handlar om de nyfödda barnen, utan om de döende gamla...

I den diskussionen är kyrkan idag fullständigt frånvarande. Hon accepterar det mesta samhället gör, och när det någon gång kommer till konflikt, läggs den tunga, blöta ”kärleksfilten” på. För vem vågar hamna i laget som inte tror på Guds kärlek.

Som sagt - jag är bara säker på en sak och det är att inte jag äger sanningen. Men jag är inte säker på att någon annan gör det heller. Och om ingen vågar fråga, vart hamnar vi då?

Holm (SoS) viftar på hunden

I går skrev Socialstyrelsens chef, Lars-Erik Holm, en debattartikel på DN tillsammans med ett antal organisationer som företräder pensionärer. Redan rubriken talar om vad det handlar om: "Kommunernas nej hotar äldrevården" är ett rätt tydligt budskap om vem som är ond och vem som är god i Socialstyrelsens värld.

Det finns tre huvudsakliga invändningar mot att Socialstyrelsen och dess chef skriver en sådan DN-artikel. Det handlar om sakinnehåll, om Socialstyrelsens roll, och om socialstyrelsens uppdrag.

För det första: Sakinnehållet.

Det finns rätt många invändningar mot Socialstyrelsens förslag. Den huvudsakliga är att det inte finns någon evidens för att förslagen skulle innebära bättre omsorg om de äldre. Socialstyrelsen fick ett uppdrag av riksdagen för några år sedan, som innebar att man skulle kolla igenom bemanningen, främst nattetid, på äldreboendena. Riksdagens socialutskott var enigt i detta uppdrag, men grunden för det var mer en medial storm än en reell genomgång av läget.

En av grunderna var den "nattliga raid" som Socialstyrelsen gjort på ett antal äldreboenden. Den visade på dålig standard på vissa boenden. Men det fanns inga fakta kring hur urvalet av boenden gjorts, om det var de sämsta (där man av andra anledningar fått info om dålig standard) som valts ut eller om något annat varit avgörande. Det fanns stora brister i undersökningen, om bemanningsbristerna lett till problem, om andra avvägningar (som ökad dagbemanning) gjorts, om kvaliteten överlag var bra eller dålig.

Men uppgifterna om den usla nattbemanningen blev "sanna" genom medias försorg, och politikerna reagerade utan att kolla vidare.

Socialstyrelsen fick alltså ett uppdrag, som var så skrivet att de själva kunde avgöra omfattningen av uppdraget. Och man valde att löpa nästan hela linan ut. Detaljerade bemanningskrav följde, omfattande byråkratisering av äldreomsorgen skapades och kostnaderna för förslaget var oöverblickbara. Bland annat kunde de tolkas som att ingen äldre fick lämnas ensam på natten överhuvudtaget. Kommunerna skulle i princip avdela en person per boende varje natt...

Men dessa konsekvenser bekymrade Socialstyrelsen föga. Några ekonomiska konsekvensanalyser gjordes inte. Inte heller om det fanns personella resurser. Men framförallt struntade man i om det var bra för de gamla eller inte.

Bara ett exempel: Socialstyrelsen föreslog att alla beslut om förändrad vårdinsats skulle vara överklagningsbara. Det innebär att det ska finnas ett skriftligt beslut på en sådan insats. Men vem ska ta beslutet? Det är ju i princip nämnden, som kan delegera antingen till en chef eller till en utpekad tjänsteman (sjuksköterska/undersköterska). Men eftersom vårdinsatser kan behöva förändras kontinuerligt, innebär det att undersköterskan istället för att vårda den gamla, blir sittande vid datorn för att formalisera sitt senaste beslut om förändrad vårdinsats. Och sedan, om de anhöriga tycker att hon vårdat fel, istället för att ta hand om andra gamla med stora vårdbehov, blir indragen i rättsprocesser...

Jag ställde vid ett tillfälle frågan till Socialstyrelsen om de tänkt på detta. Man kan, milt sagt, säga att de blev mig svaret skyldig.

Ingen som engagerar sig i äldreomsorgen kan påstå att allt fungerar väl i svensk äldreomsorg. I min hemkommun Örebro ser man hur illa det kan gå när det vare sig finns politisk ledning, eller hos ledande tjänstemän. Men det mesta fungerar faktiskt rätt hyfsat. De flesta boende är nöjda. Deras anhöriga likaså. Men det väljer Socialstyrelsen att bortse från. Det blir de sämsta som får definiera behovet av insatser. Det är en märklig styrningsprincip.

För det andra: Socialstyrelsens roll.

Varför ska Socialstyrelsens chef överhuvudtaget skriva på DN debatt tillsammans med företrädare för pensionärsorganisationer? Varför ska han peka ut kommunerna, och SKL, som de onda som försöker förstöra hans fina verk? Vad är anledningen?

Det har funnits en diskussion i media kring vissa myndigheters förändrade syn på sig själva. Myndigheterna har gått från att vara utförare av statliga beslut, till att bli samhällspåverkare. De har en egen agenda och driver den, bland annat genom opinionsbildning. Gårdagens DN-debatt är ett övertydligt exempel på detta.

Denna utveckling leder till rätt många problem. Myndigheterna är inte självständiga opinionsbildare. De ska styra utvecklingen inom sitt specialistområde utifrån de lagar och förordningar som regering och riksdag beslutat om. Inget mer. Inget mindre. Behöver regeringen eller riksdagen mer beslutsunderlag inför ett beslut, kan myndigheten bistå med detta. Men det är politikerna som bestämmer agendan.

Lars-Erik Holm är inte folkvald. Han kan inte ställas till ansvar för sina gärningar utifrån de opinioner han bildat för att få genomdriva det han vill.

Det borde vara självklart för alla myndighetschefer att det finns en gräns mellan deras uppdrag och det politiska uppdraget. Politik handlar, bland annat, om att skapa opinion. Den opinionen kan vara väl underbyggd, med sakliga argument, eller bara tagen ur luften. Diskussionen om vinster i välfärden är ett typexempel. Bemanningsförslaget är nästan lika tydligt. Men den som skapar opinion måste också vara tillgänglig för offentlig kritik, och också kunna ställas till ansvar offentligt för den opinion man skapat.

Vad blir följderna om denna gräns suddas ut? Risken är att vi än mer landar i en teknokrati, där ovalbara tjänstemän leder såväl opinion som verkställighet av de beslut man själv förberett, skapat opinion för och sedan tagit. Demokratin försvagas, framförallt när det personliga tjänstemannaansvaret inte längre är så tufft.

Den diskussionen borde såväl regering som myndighetschefer föra, innan nästa debattartikeln publiceras.

För det tredje: Socialstyrelsens uppdrag

En myndighets uppdrag ges av regeringen i ett så kallat regleringsbrev. Det är en rätt detaljerad uppdragsbeskrivning kring syftet med myndigheten och vad regeringen räknar med att få genomfört.

För Socialstyrelsen har det inneburit rätt kraftigt krympta ramar de senaste åren när myndighetsstrukturen inom det sociala området helt stöpts om. Det räcker med att kolla det senaste, för nörden finns det här, för att inse att förändrigen fortsätter.

En sak som INTE finns i regleringsbrevet, är att vare sig Socialstyrelsen i sin helhet eller dess chef i synnerhet, ska uttrycka preferenser om vem och hur kommunerna eller SKL styrs. Men just detta gör Lars-Erik Holm i sin famösa artikel. Så här skriver Holm:

"Nu när SKL:s nya ledning tillträtt hoppas vi på en konstruktiv dialog."

Det implicerar att den gamla SKL-ledningen inte ville föra en konstruktiv dialog. (Detta i sig är en ren lögn, eftersom SKL kontinuerligt inbjudit SoS ledning, senast sommaren 2014, men fått nobben av Holm & Co...) Men en ny majoritet med en ny politisk färg ska uppenbarligen vilja det. Och därmed ska Socialstyrelsen få sin vilja igenom.

Det finns två problem i detta:

För det första vill eller kan inte Socialstyrelsen och Lars-Erik Holm förstå hur SKL styrs. SKL har sitt uppdrag från sina medlemmar. En ny ledning på SKL ska inte vara regeringen trogen, utan hela Kommunsverige. Jag har tidigare pekat på att det verkar finnas en risk att den nya SKL-ledningen blir mer av ett patrullkompani för regeringen. Kanske pekar denna artikel också i den riktningen. Men det är i så fall i strid mot SKLs uppdrag.

För det andra borde Lars-Erik Holm insett att han som myndighetschef aldrig kan skriva under en artikel som implicerar att vissa politiska ledningar är bättre än andra. Det tjänstemannaansvar han trots allt har, innebär att han ska vara oväldig tjänsteman, opartisk, opartipolitisk, i alla lägen. Väljer han en annan bana, har han förbrukat sitt förtroende.

Jag menar att Lars-Erik Holm gjort det. I det läget är det bara att tacka för sig, packa sin väska och lämna myndigheten. Omedelbart. Och gör han det inte själv, ska regeringen be honom göra det. Omedelbart.

För vad händer om regeringen inte gör det? Kommer vi att få en kader myndighetschefer som offentligt pekar på vilken politisk styrning man helst önskar, som offentligt tar ställning för vissa partier, och dissar andra? Vad innebär det i så fall för regeringens utnämningsmakt? Och för myndigheternas möjlighet att fungera.

Det finns ett amerikanskt talessätt som också blivit en bra film: Wag the dog. Vifta på hunden. Det handlar om när svansen tar över och istället för att hunden viftar på svansen, så viftar svansen på hunden.

Just så fungerar Socialstyrelsen idag. Det är illa.

Jimmie från en annan sida

Jag såg, måste jag erkänna, bara några minuter av Skavlan och Åkesson. Det var ju fotboll på den andra kanalen, och jag brukar inte slösa bort min tid på att titta på intervjuer med människor som inte intresserar mig, oavsett var de kommer ifrån.

Kanske borde jag kollat mer. För att förstå såväl Åkesson som hans parti och deras politik. Men jag, liksom de flesta andra politiskt intresserade, vet väl vilka ståndpunkter partiet har. Vi vet hur Åkesson hanterat partiet, och bilden av partiet. Det intressanta hade väl varit om intervjun i sin helhet hade fokuserat på utbrändheten som fenomen, och kanske låtit Åkesson flankeras av någon annan utbränd med liknande, eller helt olika erfarenheter. Men kanske fanns inte det med som en möjlighet.

Efter intervjun har jag däremot läst spaltmeter med kommentarer. De flesta som jag läst har naturligtvis varit av politiska kommentatorer som inte har så mycket till övers för vare sig SD eller Åkesson. Och jag har sluppit läsa SD-svansens "inlägg".

Men den enligt mitt tycke intressantaste kommentaren hittills står DNs Johan Croneman för. I sin kulturkrönika skriver han rätt mycket intressant. Men jag ska fokusera på en sak: Varför är det bara SDs sympatisörer som folkstormar? Så här skriver Croneman:

Vilket annat svenskt parti som helst skulle skatta sig lyckligt med de närmast feberivriga partisympatisörer som SD har. De har förenats i sitt politiska utanförskap, och de håller ihop stenhårt. En gång i tiden kunde till exempel socialdemokraterna mobilisera sina rötter och sitt partifolk på liknande sätt, av det ser man snart ingenting alls längre.

Är det verkligen så?

När man följer de fortsatta kommentarerna kring intervjun och dess konsekvenser, finns otaliga rapporter om det skrämmande hatiska agerandet som SDs svans sysslar med. Jag gissar att rätt många, eller kanske nästan alla, kommentarer kommer från den sektorn. Och det ger kommentatorer, som exempelvis Andrev Walden i Café, möjlighet att dra alla dessa över en kam.

SD-svansen drar sig inte för att använda nästan alla invektiv de kan för att hata etablissemanget och verkligen visa det. Och då är det så lätt att fortsätta dra linjen vidare utåt så att vi som inte är SD-are också både menar och tror att alla SDare är likadana. Men det är en fara att göra så. För antingen menar vi att de 800.000 som faktiskt röstade på SD i valet är av en annan sort, elaka hatare. Eller så menar vi att de är vilseförda och inte förstår sitt eget bästa.

Jag tror tyvärr inte att det stämmer. Jag tror att väldigt många av de som röstade på SD är som folk är mest. Men att de upplever att inte vi i de andra partierna vare sig svarar på deras frågor (vilket får många att landa i den förenklade bilden att invandringen är det stora felet), har en vision för framtidens Sverige (hur fel den än kan synas vara) eller egentligen är i opposition mot något i den rådande utvecklingen överhuvudtaget.

Det borde få fler partier och politiker att fundera kring sitt eget uppdrag och sin egen politik. Varför blir inte socialister lika upprörda när journalister, eller politiska motståndare attackerar de rödgröna? Varför verkar det mest som om konservativa och liberaler av olika schatteringar mest suckar och går vidare när detsamma händer dem? Varför eldas inte massorna av Folkpartiets, Centerpartiets eller Miljöpartiets politik?

De nya Moderaterna har kanske gett oss det tydliga svaret, det som de gamla Socialdemokraterna hela tiden smög med. Deras politik byggde på att de var bäst på att administrera det rådande systemet. Politikens roll var att vara systemskruvare, ungefär som vilken tjänsteman som helst, bara att man väljs var fjärde år...

Det blir ingen massa eldad av.

Jag har skrivit det förr, och kan skriva det igen: Det finns tyvärr bara ett parti som skapar en alternativ bild och en alternativ berättelse kring det svenska samhällsbygget, och det är SD. Vi kan tycka att bilden är hur falsk som helst, att politiken inte hänger ihop, eller att varenda SD-medlem och SD-väljare antingen är rasist, fascist eller någon kombination av de båda. Och vi kan fortsätta att attackera och attackera och attackera.

Men det kommer inte att hjälpa. Inte om vi fortfarande står utan en egen vision om ett bättre samhälle, en vision som vi kan förmedla till fler svenskar. Inte om vi fortfarande står utan en egen berättelse om det samhälle vi vill bygga, tillsammans med fler svenskar. Inte om vi bara verkar som om vi likt grå statstjänstemän skruvar på det samhällsbygge vi alla varit med om att skapa, som inte behöver förändras annat än i detaljer.

Politiken och politikerna måste i vart fall hjälpligt svara på den fråga som ställs vinterfredag efter vinterfredag i SVT: Vart är vi på väg?

Om vi inte klarar av det medan något annat parti ändå gör det, kommer den utveckling vi ser idag bara att fortsätta.

Kanske börjar det hända saker?

Varför är det en sådan ungdomshysteri inom svensk politik? Varför ska man vara 30 minus för att kännas fräsch som partiledarkandidat? Varför har orutin, oerfarenhet och ibland även okunskap större företräde än deras motsatser?

I ett par bloggar för en tid sedan (en om modernism och en om Ebba Busch-Thor) skrev jag om den svenska tron på att modernismen är svaret på allt. Och att vara ung är ju att vara modern. Ålder, vishet och erfarenhet är lågt rankade på svensk politikmarknad. I den partistyrelse jag känner bäst är det snart ingen som är över 65, medan flera är under 30.

Men att påtala detta har varit som att hoppa i en helt galen tunna. För visst är motsatsen till att vara för 28-åriga partiledarkandidater att vara för 55-åriga, vita, medelålders CIS-män. Och inget kan ju vara mer omodernt...

Men plötsligt vågar Ann-Charlotte Marteus skriva just om detta på Expressens ledarsida. Det är inte första gången Marteus är obekväm och inte följer strömmen. Ändå är detta ett brott mot en praxis som heter duga. Och det är bra.

Det vore bra för svensk politik om fler över 50 och 60 och kanske till och med 70-plussare vågade ta upp kampen om de åtråvärda posterna i svensk politik. Det vore bra för politiken, men också för näringsliv, civilsamhälle och för människosyn. Du är inte förbrukad bara för att du fyllt år. Snarare kan det vara så att du just tack vare att du fyllt år är den som ska göra det viktiga jobbet.

I ett radioprogram för en tid sedan (i P1 förståss - kanalen för oss åldrande nördar...) berättade en amerikans åldersforskare att det inte alls var så att ålder och vishet hörde ihop. Själva åldrandet skapade alltså inte av sig själv visare människor. Men människor som åldrades kunde bli visare genom att ständigt våga ifrågasätta det man lärt sig och det man tagit för givet.

Åldern i sig själv skapade alltså inte vishet. Men å andra sidan var åldrandet och erfarenheten av att lära sig, tolka världen och våga tolka om världen en grundläggande förutsättning för att bli visare. I vart fall som jag förstod programmet.

Och det är här som åldrandet kommer in.

För bara den som både lärt, fått lära om och orkat ompröva sina lärdomar kan ta ytterligare ett steg mot vishet. När du är 20, 30 och till och med 40 är det alltför ofta som du inte haft tid att få de erfarenheterna.

Ibland är det en fara att bli subjektiv, att ta sig själv som måttstock för generella diskussioner. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är glad att jag inte idag är den politiker jag var för 30 år sedan, eller ens för 20 eller 10. Livet har lärt mig rätt mycket. Jag skulle vilja påstå att jag är betydligt mindre provokativ, betydligt mindre svartvit (även om vissa påstår att jag har mycket att lära om de grå nyanserna) och betydligt osäkrare på vilka svar som är de rätta. Ifrågasättandet av det jag tidigare tog som självklart är numera en del av vardagen.

Och jag ser samma utveckling runt omkring mig. Inte hos alla. En del politiker fastnar i den pubertala enkelhetens värld där de alltid har rätt, och alla andra de facto står för det felaktiga. Men många ställer andra frågor, och söker andra svar, när man fyllt 50 eller 60 än när man var 20, 30 eller 40.

Det problem som jag ser som mer överhängande är att de flesta av dessa människor lämnar politiken. För dagens politik handlar alldeles för lite om att ompröva, söka nya sanningar bakom de gamla, våga lyfta blicken från dagens agenda. Nej - hela politiken har blivit ungdomsförbundifierad. Det ska gå snabbt. Det ska sticka ut. Det ska vara enkelt. Det ska vara kontroversiellt. Det ska framhäva dig själv (även om det kostar partiet).

Och bara de äldre politiker som orkar hantera denna medialiserade twitterpolitik blir kvar. De som borde stanna kvar, lämnar. Och de som borde söka sig till politiken först när de blivit tillräckligt erfarna genom jobb i andra branscher, söker sig aldrig dit. Visst finns det undantag, jag vet ett antal både i mitt parti och i andra. Men rörelsen är tyvärr alldeles för tydlig.

Därför är Marteus inlägg så välkommet. Det kommer inte att förändra världen. Men kanske är det ytterligare en av de vindilar som så småningom kommer att få hela fullriggaren att byta kurs.

Och det vore mer än välkommet!

Var går gränsen för det offentligas ansvar?

När Folkpartiet ska söka liberalismens framtida utmaningar är en breddning av partiets politik inom de områden som både är intressantast för medborgarna och har störst politiskt tyngd av högsta prioritet. Folkpartiet har under lång tid av olika skäl ställts vid sidan om många ekonomiska och välfärdspolitiska frågor.

De arbetsgrupper som nu ska jobba kommer att hantera väl kända frågor. Med ett tydligt undantag.

Jag är utsedd som ordförande i den grupp som har ett uppdrag att formulera en politik under den något svårtydda rubriken ”Välfärdssamhället och välfärdsstaten”. Rubriken rymmer i vid mening gränssnittet mellan det civila samhället å den ena sidan, och den offentliga sektorn å den andra.

Bristen på kunskap om det civila samhället är stor, framförallt i den offentliga sektorn. Trots, eller möjligtvis tack vare, att Sverige är ett av de länder där civilsamhällets grundläggande strukturer såväl skapat som skapar grunden för den välfärdsstat vi idag tar för självklar, lyser bristen på insikt och kunskap om civilsamhället igenom när dagens politik formuleras.

Det starka välfärdssamhället har under 1900-talet omformats till en välfärdsstat. Även om folkhemmet lyckligtvis aldrig blev något mer än en socialdemokratisk dröm, omfattas idag många av idéerna av såväl medborgare som partier. Den offentliga sektorn har tagit över och lagt under sig funktioner civilsamhället tidigare ansvarade för. Till största delen har utvecklingen varit av godo. Men frågan är hur denna välfärdsstat klarar framtidens utmaningar.

Det finns en betydande risk att den offentliga sektorn i det läge den befinner sig i idag, med ökande behov, tydligare krav från medborgarna och fler möjligheter till högre välfärdskvalitet kombinerat med en betydande resursbrist, ser civilsamhället som en ersättning för den välfärdsproduktion man själva inte längre klarar. Civilsamhällets alla ideellt engagerade blir de som ska lösa problemen när de professionella inte längre klarar det. Civilsamhället blir en ersättningsproducent för politiskt fattade, inte fullt finansierade, beslut.

Denna syn på civilsamhället finns på alla samhällsnivåer. Lokala beslutsfattare ser frivilligkrafter som ersättning för det omsorgsarbete äldreomsorgen inte längre klarar. Regionala politiker villkorar bidrag med att föreningar följer samma direktiv som förvaltningarna. Och när regeringen på DN-debatt berättar om sin integrationspolitik blir synen på civilsamhället instrumentell. De ideella krafterna ska ” bidra till ett värdigt flyktingmottagande” oavsett om det är fadderfamiljer eller idrottsverksamhet.

Men civilsamhället är inte sprunget ur politiken. Det är inte heller en utförare av politiska uppdrag.

Civilsamhället är däremot grunden för hela samhället. De politiska partierna är inte utväxter ur den offentliga sektorn. Istället är de själva representanter för en del av civilsamhället. Och lika lite som den offentliga sektorn kan eller ska bestämma över de politiska partiernas syfte, ideologier eller verksamhet, lika lite bör övrig ideell sektor belastas av offentliga direktiv.

När Fredrik Reinfeldt som nytillträdd statsminister nämnde civilsamhället i sin första regeringsdeklaration var det en händelse av enorm betydelse. När samma regering skapade Överenskommelsen med det civila samhället inom den sociala sektorn, byggdes grunden för något nytt. Tyvärr fortsatte inte Alliansregeringen det bygget, Överenskommelsen fick aldrig det genomslag den förtjänade, framförallt inte lokalt och regionalt. Efter regeringsskiftet ökar riskerna för bakslag än mer.

Skillnaden i syn på civilsamhället mellan liberalernas positiva syn på civilsamhällets frihet och självständighet, och den politiska vänsterns vilja till styrning och detaljreglering skapar ökade risker för en större politisk styrning av civilsamhället, och därmed en försvagning av det långsiktiga, ideella engagemanget.

Vår utmaning står därför i att finna långsiktigt hållbara spelregler i gränssnittet mellan civilsamhället och den offentliga sektorn. Det handlar om traditionella bidragssystem. Men det handlar också om hur civilsamhället kan bli en självständig aktör och leverantör av välfärdstjänster. Det måste finnas nationella, stabila regler kring såväl sociala företag, Ideellt-Offentligt-Partnerskap som andra ännu oprövade lösningar, och det måste finnas en lokal förståelse för civilsamhällets värde och självständighet.

Men: Civilsamhällets viktigaste uppdrag är att möta de utmaningar våra värderingar står för. Demokrati, jämställdhet, öppenhet och människovärde grundläggs vare sig av eller i kommunala förvaltningar eller privata bolag. De har istället sin bas i de gemenskaper där människor möts, samtalar och bryter åsikter. Det må gälla migration, integration, klimatmedvetenhet, internationell solidaritet eller jämlikhet. Det är i civilsamhället värderingar skapas och växer.

1900-talet karaktäriserades av ett långtgående förstatligande av civilsamhällets roll. Vi har sannolikt nått vägs ände i den utvecklingen. För att värna en långsiktig stabil välfärdsstat, krävs ett starkare civilsamhälle, där värderingar föds och stärks, och där människor möts och växer.

Det finns tydliga politiska skillnader i hur vi ser på civilsamhällets roll och uppgifter. Sveriges liberala parti har under hela 1900-talet varit en tydlig representant för de ideella krafterna i svensk politik, i konflikt mot både vänster- och höger-krafter. Det är dags att Folkpartiet återtar den rollen.

Det spelar roll vilken bild man ser

En av den senaste veckans stora snackisar är naturligtvis vår utrikesminister och hennes uttalande om Saudiarabien och konsekvenserna därav. Oavsett om man som jag ogillar hur staten Saudi tolkar islam och hanterar sharia, är följderna av hennes och regeringens samlade utrikespolitik bekymmersam. Sverige verkar hålla på att gå från en internationell aktör med möjlighet att påverka, till en marginaliserad stat som ingen lyssnar till. Kanske har jag fel - jag är ingen expert på utrikespolitik. Men jag är inte ensam om den analysen.

Men det jag tänker skriva om handlar om risken att vi både blir etnocentriska och egocentriska. Och hur vårt eget perspektiv får konsekvenser för vårt handlande.

I en tidigare blogg, Till vad ska de integreras?, skrev jag om några funderingar kring vår självbild och synen på vårt samhälle. Vad är det kitt som håller ihop Sverige och vilka krav ställer vi på den som invandrar hit? Hur ska hon anpassas till våra värderingar och hur ska den anpassningen ske? Och huvudfrågan: Är vi själva ens på det klara med vilka värderingar vi har? Annat än att vi är världens bästa land, det centrum kring vilket allt annat snurrar...

En karta som ofta används är World Values Surveys karta "Ingelhart Values" som visar hur länder och ländergrupper placerar sig på en karta där man på X-axeln redovisar värderingar utifrån "överlevnad mot självförverkligande" och på Y-axeln "traditionalism mot sekularism". Normalt läser vi kartan så här:

Det visar sig rätt snabbt att Sverige inte är ett centrum, snarare en extrem. Vi är mest sekulära (tillsammans med Japan) och mest inne på självförverkligande. En naturlig läsning för oss är att utveckling är att gå från noll på de båda axlarna, och vidare utåt. Sverige är med det synsättet det mest utvecklade landet i världen.

Men tänk om bilden istället såg ut så här:

Sverige längst ner i vänstra hörnet. Alla andra länder mer utvecklade än Sverige. Eller så här:

Vad skulle det innebära? Här blir väl Sveriges extremplacering tydlig? Och hjälp - vad betyder det att vi har hamnat längst ner till höger?

Vad är då bakgrunden till detta? Helt enkelt att vi måste inse att vi alltid betraktar världen ut våra egna, subjektiva ögon. Och att vi måste fundera över hur vi hanterar människor som betraktar samma värld med samma egenskaper, men ur ett helt annat lika subjektivt perspektiv.

Om vi ska få förståelse för vår vilja att förändra ett samhälle, vårt eget med alla de problem som finns här, eller det saudiska med de enorma problem för mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet som finns där, måste vi också klara av att försöka förstå att vår bild inte är den enda. Och att en verklig dialog bara kommer till om vi i vart fall försöker sätta oss in i en annan människas perspektiv.

För oss är det självklart att vi är det mest utvecklade landet, att vår position längst ut till höger och högst upp på WVS bild är den som gäller. Men tänk om i vart fall vissa av saudierna, i alla fall den styrande klanen, eller för den delen en del av våra invandrade, ser världen som bild två. Sverige längs ner till vänster, den minst acceptabla placeringen på en graf. Hur ska vi i så fall kunna kommunicera och få förståelse för våra olika argument att såväl ett sekulärt styrelseskick, som en positiv individualism, är utveckling och inte avveckling av ett samhälle?

Dialog är svårt och jag är glad över att jag inte är svensk utrikesminister. Men även vi som arbetar på hemmaplan med betydligt mindre och förhoppningsvis mer hanterbara frågor bör fundera över om vilka perspektiv vi tar som de mest objektiva och naturliga, och om de stämmer överens med de som våra dialogpartners tar som precis lika objektiva och naturliga.

Vad säger Busch Thors ålder om politiken?

Så får då KD en ny partiledare. En mer värdekonservativ sägs det. Även om svaren hon gav på frågorna idag väldigt mycket handlade om att vara en politiker ungefär som alla andra.

Men när man lyssnar till vad de som förespråkar henne säger, de aktiva kristdemokraterna, handlar väldigt lite om hennes politiska profil. Istället är det hennes sätt att kommunicera, att gå igenom rutan, som lyfts fram. När KDU skriver på DN-debatt, handlar nästan hela artikeln om hennes mediala förmågor. Den politiska riktningen kommer lite pliktskyldigast med på slutet.

Detta är inte något unikt för KD eller Ebba Busch Thor. Snarare säger det rätt mycket om vad politik är idag. Politik handlar om kommunikation. Inte om ideologi. Politik handlar om att hitta och följa en opinion. Inte att skapa och leda den.

Jag är djupt oroad över vart den västerländska demokratin är på väg. Mer specifikt den svenska som jag känner väl. Politiker på alla nivåer blir kommunikatörer, proffs på att landa rätt och skapa sig ett bra varumärke. Men allt färre är intresserade av att styra en organisation, ta ansvar, stå upp även när det blåser. För det ska man ju inte. En bra politiker idag tar de debatter där hon kommer fram i rätt ljus, klipper de band till de populära besluten, syns i de rätta sammanhangen. Men hon frontar inte när verksamheterna krisar, när kritikstormarna viner, när det är tufft att stå upp för de egna eller partiets ståndpunkter och ideologi. Då skickar man fram andraplansfigurerna, eller tjänstemännen. Eller så är man oanträffbar.

Om politik bara blir kommunikation leder det till två saker. Någon annan, ovald, kommer att styra och leda de olika offentliga verksamheterna. Någon annan, ovald, kommer att leda samhällsutvecklingen. Det är oroande.

Ebba Busch Thor är 28 år. Det är ungt. Ungefär som Annie Lööf eller Gustaf Fridolin. Det säger en del om svensk politik och om svenskt samhälle när det är fler partiledare som är runt 30 än som är över 55.

Det finns en ungdomshysteri inom politiken idag. Allt ska föryngras. Vi måste nå ungdomarna. Bara genom att föryngras och förändras så kommer partierna att vinna och överleva. Säg det.

Men jag tror inte på det. Ibland tror jag faktiskt tvärsom.

Jag åker runt och föreläser kring vår syn på åldrande. Titeln på min föreläsning brukar ofta vara "Framtiden tillhör de gamla". Och jag försöker beskriva de positiva saker som skett och sker med åldrandet. Om att livet inte slutar vid 65 eller 67 utan att de gamla har enorma möjligheter och förutsättningar som de kan förändra hela samhället med, bara de inser det och tar makten över sina egna liv. Alldeles för många äldre passiviseras in i det bidragstagande som vi inte tycker passar de under 65, men som är vardag för de över.

För varför ska man inte få studera när man är över 65, med bidrag från staten, när de yngre får det?
Varför är kulturpolitiken uppbyggd för att gynna barn och unga, och inte gamla?
Varför är förenings- och idrottspolitik också ungdomsbaserad, när gamla behöver den minst lika mycket?
Och varför är det inget parti som lanserar en 70-åring som nästa partiledare?

Nej - bara jag skriver det inser jag hur omöjligt det är. I Sverige är du ju totalt ute när du är 70. Inte minst i politiken. 28 går bra. 68 går aldrig.

Snart finns det 2,5 miljoner människor i Sverige som är över 65 år. Massor av dem har alla möjligheter att fortsätta bidra till sin egen och till samhällets utveckling. Men vårt samhälle ser dem inte. Inte i politiken heller. Och det är fel.

Det finns många skäl för varför det är fel. Det finns många skäl till varför politiken skulle må bra av fler äldre, långsamma, tänkande, holistiska politiker och färre unga snabba, agerande, detaljistiska. Men det finns ett skäl som överväger alla andra.

Jag är 56 år. I mig har jag vetskap om hur det är att vara både 6, 26 och 46 år även om det var i en tid som är annorlunda än dagens. Men jag har egentligen ingen aning om hur det är att vara 66, 76 eller 96. Jag hade ännu mindre aning när jag var 26. För att politiken ska fungera, måste det finnas företrädare som bär med sig olika erfarenheter. Inte så att bara invandrare kan företräda invandrare, unga företräda unga eller kvinnor företräda kvinnor. Men om politiken saknar invandrare, unga eller kvinnor är den försvagad. Den demokratiska grunden är bräcklig.

Det är egentligen rätt självklart. Men lika självklart är det att politiken inte behöver de äldre. I vart fall inte på toppnivå. För då ska man vara 30. Men när alla partier har ledare som inte fyllt 30, 40 eller 50 - vem ska då företräda de gamla? Och vem företräder deras perspektiv in i politikens absoluta topprum?

Frågan är vart det leder. Och hur ett samhälle som inte ser 25% av befolkningen som en resurs kommer att fungera. Hur förändras värderingar, demokratins funktionssätt, demokratins legitimitet?

Jag googlade just på Hillary Clinton. Hon fyller 68 i år. Och Ronald Reagan var 70 första gången han valdes till president...

På spaning efter det vi som flytt

Vi människor är olika på många sätt. Själv tänker jag ofta i bilder. Det gäller såväl vardagsjobbet som politiken. Olika partier kännetecknas av olika bilder. Ideologierna, partiernas visioner, kläs i mitt inre till en bild av vad partiet vill.

Eller – så skulle det kunna vara. För bilderna har efterhand allt mer bleknat. Jag ser inte längre någon bild av det samhälle dagens socialdemokrati vill bygga. Folkhemmets trygga statsstyrda samhälle är borta. Det gröna folkhemmet blev aldrig mer än ett fladder i tidningarnas blad. Men inte heller de andra partierna frammanar någon bild i mitt inre. Vad är Kristdemokraternas konservativa vision? Finns det fortfarande någon som drömmer socialistiska drömmar i Vänsterpartiet? Och handlar den liberala visionen om något mer än den normkritiska rätten att välja - kön?

På partistyrelsemöte efter partistyrelsemöte har jag försökt sätta ord på mina frågor. Var är vår vision? Vilket samhälle vill vil bygga? Var är den berättelse som kan få människor att av egna medvetna val följa det liberala partiet in i framtiden? Oftare har jag fått oförstående ord och blickar än förståelse.

Folkpartiet har, liksom de andra sex partierna, tappat berättelsen om framtiden. Istället för att elda massorna till kamp för en bättre värld, söker vi ligga rätt i opinionen, administrerar det rådande systemet, skruvar lite i skatteskalorna, tillsätter en utredning om ägandet av välfärdsbolag och går vidare i hjulspåren, en del i det vänstra, andra i det högra, men alla åt samma håll.

Bara ett parti framkallar en bild av ett annat samhälle.

När jag lyssnar på Sverigedemokraterna ser jag den lilla röda stugan. Granskogen susar bakom, björkarna lyser vita i backen ner mot sjön. Eller så är det radhuslängan i den trygga staden. Men samma granar och björkar på lagom avstånd. På trappan står mor och vinkar av de båda blonda barnen på väg till skolan. Far har redan åkt till jobbet. Det doftar 50-tal.

Bilden är förstås rent subjektiv. Men för mig rymmer den en beskrivning av det parti ingen vill beröra, en bild som är större än alla de nedsättande ord som partiets företrädare ständigt, och möjligtvis rättvist, får höra. Fascister, homofober, främlingsfientliga, islamofober, – invektiven radas gärna upp i debatter.

Men hjälper de? Försvagar det partiet? Får det partiets väljare att lämna för att söka sig till de andra? Eller är det bara ord från de som inte se eller förstår underliggande strömmar, rörelser som får allt fler att välja annorlunda.

Forskning och valutvärderingar ger en gemensam bild av den sverigedemokratiske sympatisören. För henne är invandringen ett problem. Migration och integration är de centrala frågorna. Minskad invandring och ökad assimilering är lösningen. Så har det varit. Och så är det nu.

Ändå har något hänt. Antingen vaknade en knapp miljon människor på valdagen, kände sig rasistiska för första gången och gick iväg och röstade på SD. Eller så har denna främlingsrädsla delvis andra rötter, där beslutet att lägga sin röst på det parti ingen vill beröra grundläggs inom helt andra områden.

Det finns en sak, förutom administrerandet av det rådande systemet, som kännetecknar alla de traditionella sju partierna. Tron på modernismen. Tron på att det alltid är det nya som är det rätta. Tron att radikalitet alltid är att slänga det gamla och bejaka det nya. Det gäller normsystem, där den enda norm som kan bejakas är normkritiken. Det gäller etiska och moraliska överväganden. Det gäller religionens plats i samhället. Det gamla ska förkastas. Det nya är det rätta.

När jag möter människor ur olika samhällsklasser, och i olika åldrar, hör jag allt oftare viskas om en reaktion mot detta. Viskas, därför att man inte vet om det är en acceptabel hållning. Viskas, därför att man är rädd att uppfattas som ärkekonservativ. Rädd, därför att upplevelsen är att om man hamnar utanför åsiktskorridoren riskerar man att behäftas med epitet man själv inte kan acceptera:

Den som funderar över privatmoraliska frågor blir homofob.

Den som ser värderingsskillnaderna mellan kristen och muslimsk etik blir islamofob.

Den som menar att normer är nödvändiga blir en reaktionär bakåtsträvare.

I den politiska kontext som råder, saknas idag en politisk hemvist för dem som står i dessa funderingar. De traditionella partierna blir allt smalare i sin rekryteringsbas. Journalistiken och politiken tar sina värderingar från samma grupp medborgare. De välbärgade radikalerna på Söder i Stockholm leder dagens värderingsförändringar.

Vägen mot det queerfeministiska samhället ligger öppen, som ett raster över alla andra ideologier. På vår väg att avkönas, när vi alla blivit ett neutralt ”hen”, kastas gamla etiska och moraliska normer överbord. Det är den vuxnes ego som styr. Den vuxne som själv äger makt över inte bara sin identitet utan också sina normativa system. Den vuxnes rättigheter blir oeftergivliga krav. För vi är ju ändå alla goda människor. Ondskan är alltid någon annans. De eventuella behoven av gemensamma normer ligger inte på mig att hantera.

Men alla omfattas inte av denna näst intill religiösa tro på en egocentrerad queerism. Fortfarande vandrar kvinnor och män runt i en tro att gemensamma normer behövs för att samhället ska bestå. De stärks, inte försvagas, i sin mänsklighet av den etik och de moraliska kompasser som de inte alltid kan följa, men som finns som vägledare. Kanske de tror att en kvinna är en kvinna och en man är en man av ett skäl, biologiskt eller religiöst. Kanske de menar att barn inte är den vuxnes rätt, utan att föräldrar är barnets. Möjligen anser de att privatmoraliska uppfattningar, som synen på såväl äktenskap som familj, också påverkar andra områden i samhället. Den dröm om den ofta så ouppnåeliga troheten i familjen som också skapar ökad samhällelig tilltro och stärker samhällets välståndsbildande krafter.

Sannolikt kan många inte sätta andra ord på sina funderingar än att man oroas. Lika sannolikt är att de ständigt upplever sina egna känslor som marginaliserade, förlöjligade av de styrande klasserna. Tron att samhället byggs av gemenskaper, på en grund av normer, är förlegad. Kvar blir ett krav på att du själv hela tiden ska välja din identitet, din sexualitet, dina normer, ditt ego. Endast då blir du fri.

Den friheten är inte deras. Den frihet från kvävande normer som de starka ser som självklar, blir till ett gungfly där de tappar fotfästet och långsamt sjunker mot ovissheten.

Det självklara är att man då söker en fast hand att hålla i, en trygghet att sträva mot, en bild av en begriplig värld att vila i. Lika självklart är att det är enklast att söka orsakerna till den obegripliga världen i det som är synligt. Att peka ut människor som annorlunda bara för att de har en annan hudfärg, en annan religion, ett annat språk, en annan identitet.

Som en paradox är det kanske normkritiken som lagt grunden för denna utveckling. Dels för att den rycker undan fundamentet för den trygghet som människor söker. Dels för att den försvagar också de normer som tidigare gjort att människor, trots otrygghet, inte sökt felen hos den andre, utan mer i de förändringar som samhället genomgått.

Vi må tycka vad vi vill om den bild som SD målar, och det samhälle de vill bygga. Likt en Marcel Proust kan vi peka på deras tomhet. Men om vi inte tar vårt ansvar för att hålla ihop ett samhälle där också deras behov är sedda, är risken uppenbar att den politiska eliten själva fortsätter sin vandring till det modernistiska paradiset.

Kvar i jorden står vi andra och funderar vad verkligheten egentligen är.

Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.

Betyg i 4;an

Jag följer diskussionerna kring det eventuella införandet av betyg i årskurs fyra. Ser politiker slå forskningsresultat i huvudet på varandra. Läser ledare som kommer fram till antingen det ena eller det andra. Och funderar på varför ingen säger det som borde sägas.

I går lyssnade jag på Studio 1 när en av forskarna, Alli Klapp, som ligger bakom den rapport som bl.a. redovisades på DN-debatt fick svara på frågor kring trovärdigheten i resultaten bakom den studie hon varit med att ta fram. Och de var knappast upplysande. Vare sig svaren eller trovärdigheten.

Gång på gång ställde journalisterna frågor kring om de resultat som fanns gav entydiga svar. Gång på gång slingrade sig Klapp som den bästa politiker. Utan att ha läst rapporten, och enbart på grundval av denna intervju, kan jag påstå att min analys är att forskningsläget är tunt, att det knappast finns resultat som pekar mot att tidiga betyg är bra, att lika få finns för att de skulle vara dåliga och att man knappast kan dra några slutsatser som helst utifrån såväl svensk som internationell forskning.

Men det stora problemet med att dunka forskningsresultat i huvudet på varandra ligger inte här. Det är istället något annat, mer svårfångat, som är i centrum. Forskning är för det mesta, av naturen, fixerad på det stup- eller sugrör som forskaren har att betrakta. Det är kunskapen om detaljerna som är avgörande. Ibland lyckas forskarteam bryta denna specialiseringens baksida, men alldeles för ofta blir det senaste forskningsresultatet kring en detalj, sanningen för helheten.

Är det så också med betygen?

Jag önskade att forskarna istället hade försökt besvara frågorna: Vilken samhällsutveckling, och vilken syn på kunskap, utbildning och bildning, speglas genom den svenska betygsdebatten genom åren?

och

Visar betyg i andra länder på en annan syn på kunskap, utbildning och bildning än den som är rådande i Sverige idag?

samt

Vad kan vi i så fall lära oss av detta?

För mig är svaret på dessa frågor de grundläggande som borde hanteras i debatten om betyg. Jan Björklund har under de åtta år han var utbildningsminister försökt lägga om kursen för svensk skola. Ingen kan ta ifrån honom engagemanget för mer kunskap i skolan, för bättre utbildningsresultat och för att försöka sätta bildningen i centrum av samhällsutvecklingen.

Jag kan förstå att man kan vara kritisk mot de instrument han använt, även om jag själv inte är det. Men engagemanget kvarstår.

2007-2012 var svensk skolpolitik inne i ett formativt skede. Jan Björklunds engagemang och stora stöd hos allmänheten fick alla andra partier att förändra sin skolpolitik. Det som sossarna 2006 varit emot, var de 2012 förespråkare för. Visst skälldes det, men i sakförslagen var skillnaderna små.

Men frågan är om förändringen gick djupare än spindoktorernas ängsliga sneglande på opinionssiffror. Idag verkar det inte riktigt så.

De första månaderna med den nya trojkan på utbildningsdepartementet har kännetecknats av total stiltje. Det finns inga nya propositioner med för beslut fram till sommaren. Jo - det finns en... Samtidigt ökar känslan av att skolpolitiken åter håller på att kantra tillbaka till den position den hade före 2007. Nu är det åter resurserna som är i fokus. Det handlar på något sätt om de stackars eleverna som inte själva rår för sin situation utan som måste hjälpas av allt fler lärare, och annan personal.

Men de politiker som slår forskningsresultat i huvudet på varandra när det gäller betyg, bortser mer än gärna från de resultat som pekar på att vare sig klasstorlek, antal lärare per elev eller andra kvantitativa insatser spelar någon större roll.

Jag kan leva med en skola där betygen sätts först i 6;an. Jag kan leva med en skola där även 2;or eller 4;or får betyg. Frågan är där mer vad som blir resultaten i skolan av betygen, än att de ges.

Men jag kan inte leva med en skola som återgår till att säga att kunskap inte är viktigt, att utbildning inte ska löna sig, att bildning är något förlegat och att det är din egen strävsamhet som elev som betyder något.

Den kampen trodde säkert många var vunnen för evigt. De första månaderna med den nya regeringen visar att så inte är fallet.

En anomalists bekännelser

Jag sitter på partistyrelsemöte. Viktiga frågor avhandlas. Politiken är det centrala för det tjugotalet människor runt bordet.

Och jag tänker på lantraser, hönshus och stängsel.

I 25 år har politiken varit det centrala i mitt liv. För länge sedan, när jag 1988 fick frågan om att engagera mig i Folkpartiet, var mitt svar delvis baserat på en önskan om att frigöra mig från den kyrka som var mitt allt. Jag levde Betelkyrkan och Betelkyrkans ungdomsarbete. Till slut saknade jag dörrarna ut från kyrkan, till de människor som fanns därutanför. De som vi pratade om och önskade omvända, men som vi så sällan träffade i relationer som gjorde det möjligt.

Och så blev det politik. Det var aldrig tänkt så. Jag hade ingen tanke på att "bli något" i politiken. Redan de första åren insåg jag att de kommunala sammanträdena inte var min dröm. Men för att få möjlighet att göra det jag ville - att skriva och försöka påverka människor att tänka efter själva - var de eländiga nämndsammanträdena ett nödvändigt ont.

Någon gång ska jag skriva om varför nämndsammanträden sällan är demokratins livskraft, och oftare är ytterligare en spik i demokratins kista. Men det får inte plats här.

Så jag skrev. Prenumererade nästan på en plats på Nerikes Allehandas debattsida. En del tyckte att det var för mycket, att jag hade en gräddfil. Men det fanns skäl för det. Dels var det få av de politiska ledarna som insåg det journalistiska kravet på tydliga konfliktlinjer mellan parti, person och sakpolitik. Dels var (och är) det alldeles för få politiker som kan skriva begripligt. Det blir mest snömos, man skriver för att man måste ta plats och inte för att man egentligen har något att säga. Samtidigt är språkbehandlingen bedrövlig. Dels skrev jag nog mer än alla andra tillsammans, och refuserades också mer...

Tiden gick. Av någon anledning fick jag mer makt och inflytande. Aldrig har jag eftersträvat dessa positioner för positionens skull. Men det gav mig möjligheter att få en vidare läsekrets. Lokal media kompletterades med regiona och nationell media. Mitt fokus var hela tiden att få folk att tänka efter själva.


Kanske var jag för duktig i att ställa tuffa frågor, visa på konfliktlinjer, peka på orimligheter. Kanske hade jag för sällan ett svar på människors frågor för att passa i den politiska kontexten. Men jag har aldrig upplevt att politiken är att ge de enkla svaren. Snarare handlar det om att peka på de många omöjliga val som vi ställs inför. Liksom att alltid ifrågasätta den som menar sig äga sanningen.

Under dessa 25 år har så mycket förändrats. En av de tydligaste förändringslinjerna är förytligandet.

Vi lever inte längre i en tid där fördjupandet, eftertanken, begrundandet har någon plats i politiken. Politiken är digital, 1-0, svart-vit, ja-nej. Ett politiskt budskap ska kunna komprimeras till några sekunder i TV. Ingen orkar lyssna till några längre tirader, läsa några djupare politiska artiklar, delta i något bredare politiskt samtal.

Vart är vi på väg?
Vilket samhälle vill vi bygga?
Hur möter vi framtidens utmaningar där lösningen på den ena ibland orsakar den andra?

Politik har blivit allt mer av spelstrategier - att komma ut rätt i media, sociala som traditionella - och allt mindre av ideologiskt grundade analyser, förslag och samtal. Vi ser det lokalt. Vi ser det nationellt och vi ser det inte minst idag internationellt när valet i Grekland vanns av ett vänsterpopulistiskt parti med de enkla svaren på de svåra frågorna.

I 25 år var det mitt liv. Och jag var bra på det. Bra på att förenkla. Bra på att hitta och skapa konflikter. Bra på att skapa strategier för såväl politisk som strategisk kommunikation.

Men sedan ett drygt år har jag lämnat det livet. Förra veckan började jag fundera om ifall jag i huvudsak definierade mig som politiker, eller som bonde och författare. Och jag insåg att det nog numera är så att jag mer är bonde än politiker.

Det innebär en del saker. Som att det är allt svårare att engagera sig i det politiska spelet. Jag orkar allt kortare perioder. Men så hamnar jag i andra tankar: Hur ska jag klara stängslingen när snön ligger? Kommer betet att räcka i vår? Hur lång tid tar det att ställa i ordning hönshuset? Kan hönsgödslet komplettera gödslingen på betesmarkerna?

Det konkreta tar över det dagliga. Lösningen för vardagens problem tar plats och funderingar. Och politiken förändras från den dagliga jakten på medialt utrymme till de långsamma tankarna kring förändringar av normer, värderingar, visioner.

Numera beskådar jag i huvudsak den politiska bubblan utifrån. Och jag gör det alltså som bonde. Båda sakerna är alldeles för ofta en anomali i politiken. Politiken har för ofta blivit en klubb för inbördes beundran, med en smal rekryteringsbas där personliga anknytningar spelar avgörande roll. Inflödet av extern kompetens, från näringsliv, föreningsliv, kyrkor och samfund, är alldeles för låg.

Och att vara bonde i politiken, framförallt i Folkpartiet, är nästan lika sällsynt som vargen efter avslutad vargjakt.

Bara dåliga alternativ.

Dagen har varit intressant. Sverigedemokraterna har valt att förändra riksdagens traditionella arbetssätt. En del säger att de inte följer praxis, men det finns ingen sådan praxis. Läget är unikt på många sätt. En unikt svag regering. En unikt sammansvetsad Allians. Ett unikt vågmästarläge. Ett parti som idkar politisk utpressning på ett unikt sätt.

Nu kastar många ur sig förslag på både det ena och det andra. Nu ska man samverka över blockgränserna. Nu ska Socialdemokraterna styra själva. Nu ska Alliansen styra själva. Nu blir det nyval. Nu ska SD verkligen marginaliseras.

Men frågan är om det finns något bra alternativ.

Men låt oss ta en liten historisk tillbakablick.

Före valet fanns ett regeringsalternativ: Alliansen. Med en klar och förhandlad politik och en funktionsduglig budget.

Socialdemokraterna och Stefan Löfven lovade gång efter gång att berätta om vilka man skulle regera med. Men ju närmare valet man kom, desto otydligare blev Löfven. Till slut fanns det bara information om att socialdemokraterna gick till val som eget parti. Vad som hände efter valet fick ingen veta förrän - efter valet.

Men socialdemokraterna var tydliga i flera politiska frågor. Man dissade Alliansens politik totalt på område efter område. Den ekonomiska politiken. Skattepolitiken. Utbildningspolitiken. Äldrevården. Sjukvården. Arbetsmarknadspolitiken. Socialförsäkringarna. På alla centrala områden menade socialdemokraterna att Alliansens politik var usel. Vad alternativet var var oklart. Men i partiet fanns tydliga representanter för en kraftig vänstersväng i politiken.

I det så kallade rödgröna blocket (som ju inte var ett block i egentlig mening eftersom man inte hade någon gemensam politik) var såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet betydligt mer röda än tidigare. Vinstförbuden inom skola, vård och omsorg var bara toppen på ett isberg som var ifrågasättande av stora delar av näringslivet. Tillväxtskepsisen var tydlig.

Sedan röstade svenskarna. Och resultatet blev kaos. Det såg vi redan i september. Det fanns inget tydligt regeringsalternativ. Alliansen fick på moppe, trots att man lotsat Sverige igenom kris efter kris på ett sätt som hela världen applåderade. Ingen i vänsterblocket vann något. De enda som vann var SD.

Alliansen hade lovat att släppa fram det block som blev störst. Förutsättningen var att regeringsbildaren också skulle få igenom sin budget. Stefan Löfven ledde det största blocket, och lovade att han skulle få igenom budgeten. (När f.d. talmannen Per Westerberg lade in detta om att få igenom budget gick en del vänsterfolk i taket. Man kan fundera hur de tänker nu...)

Sedan förhandlade Löfven med Vänsterpartiet. Och den budget som lagts har tydliga vänsterdrag. Det ska bli stopp för vinster i välfärd och stopp för valfrihet. Det ska bli mer bidrag till dem som inte jobbar och högre skatter även för rätt vanliga inkomster. Flera tillväxtfrågor stoppas och näringspolitiken går från att vara stöttande till att vara styrande.

Denna budget rev ytterligare några av de broar som funnits mellan blocken. Inte nog med att socialdemokraterna i år slagit mot de centrala delarna i Alliansens politik. Nu övergav man också friskoleuppgörelsen, ett av de alltför få starka handslag som funnits i svensk politik. Men löften bröts enkelt när budgeten behövde vänsterstöd.

Ibland påstår Stefan Löfven att han velat ha blocköverskridande regeringar länge. Men ser man till såväl hans alternativa politik, som till det tilltal han (och än mer hans högra hand Magdalena Andersson) liksom hans tidigare organisation LO haft mot samtliga Allianspartier, ser inte den utsträckta handen speciellt inbjudande ut för någon. Man kan helt enkelt inte ena dagen såga någon jäms med fotknölarna, för att nästa dag säga "nu ska vi samarbeta". Förutsättningarna saknades. Och det borde Stefan Löfven vetat.

Vägen fram till regeringskrisen den 2 december 2014 var utstakad. Det var inte så svårt att inse att SD skulle spela den roll som vågmästare som tilldelats dem. Och huvudansvaret för detta vilar på Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Han misslyckades med det han lovade - att både bilda regering och att få majoritet för sin budget. Det var hans ansvar, och hans allena.

Så vad händer nu? Finns något bra alternativ?

Ska regeringen fortsätta och regera med Alliansens budget? Stefan Löfven skulle kanske kunna göra det, medveten om att Alliansen inte kommer att lägga en gemensam budget 2015. Han kunde övervintra och lägga en tilläggsbudget i april som bar en mer rödgrön prägel.

Problemet är att Allianspartierna också lagt ett antal motioner där det är uppenbart att regeringen kommer att få stryk. Så frågan är om en så svag regering, med en tydlig blockskapande politik, verkligen kan styra?

Eller så går man över blocken och får med sig något Alliansparti. Men hur skulle det fungera? Kan något Alliansparti överhuvudtaget sätta sig med en regering vars politik går på tvärs i de centrala politiska frågorna mot vad Alliansen drivit? Finns det partiet kvar vid nästa opinionsundersökning? Knappast.

Kanske ska Alliansen regera? Men Alliansen ligger sannolikt ännu längre från SDs invandringspolitik än vad S gör. Så länge S-MP-V har en gemensam budget, har denna också större stöd än Alliansens. Och med tanke på SDs agerande i år, kan exempelvis V och MP varje gång de kommande åren rösta med S när deras egna budgetar fallit.

Finns förutsättningar för en Alliansregering med stöd av S eller MP? Tyvärr verkar S självbild vara att andra partier gärna får stödja dem, men de kommer aldrig att stötta andra alternativ. Blocköverskridande lösningar är alltid lösningar där S har makten... Och MP, som bara för något år sedan var ett fritt parti mellan blocken, har under Fridolin/Romson utvecklats till ett mycket tydligt vänsterparti. Så sannolikheten är ringa.

Och i alla ovanstående fall ges Sverigedemokraterna en offerroll som de både vill och kan spela. Får de dessutom bli det "enda" oppositionspartiet riskeras än mer.

Då blir det väl nyval. Men vad löser det? Opinionsundersökningarna visar på ett status quo-läge. En något starkare Allians. En något svagare rödgrön-konstellation. SD som tungan på vågen.

Visst kan mycket hända snabbt i politiken. Men nyval SKA hållas inom tre månader från beslutet, d.v.s. tidigast i slutet av mars, och vem tror på enorma förändringar fram tills dess?

Ur ett rent spelteoretiskt perspektiv finns inga riktigt bra alternativ.

Och det blir värre.

För det Sverigedemokraterna nu gjort, är att de har fått upp invandringsfrågan som den centrala politiska frågan. Alla andra frågor riskeras att underordnas denna enda. Och alla diskussioner kring invandringens mål, medel och förutsättningar riskerar att inte kunna föras. Risken att bli förknippad med SD kan bli för stor.

Men invandringen är inte den viktigaste frågan. Snarare är det så att de andra frågorna, de som vi borde diskutera - tillväxten, näringslivet, utbildningen, vården och omsorgen, ekonomisk stabilitet, skatter, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik - allt det är viktigare, framförallt för att de lägger grunden för en fortsatt ambitiös migrations- och integrationspolitik.

Men frågan är om vare sig politiker, partier eller media nu klarar av att göra de avvägningarna. Eller fastnar de i det Sverigedemokratiska invandringsdiket?

Just nu finns inga riktigt bra alternativ inom svensk politik. Därför är det viktigt att tänka på två saker:

För det första: Detta är en del av det demokratiska systemet. Ändra inte grunderna för demokratin, för att resultatet en gång blir något annat än vad du förväntade, ville eller önskade.

För det andra: Demokrati är långsamhet. Ibland är det viktigaste man kan göra att tänka efter före. Demokratin kommer att överleva även denna regeringskris. Sverige likaså. De flesta svenskarna är inte politiska nördar som sitter och bloggar eller twittrar i makt eller vanmakt. Företag kommer att växa, utvecklas och avslutas. Människor kommer att älska och hata. Barn kommer att födas. Vi kommer att gå till jobbet, skolan, träningen även i morgon.

Politik är inte allt. Det finns tid att tänka.

Äldre mår bättre

Det finns så många motstridiga tendenser i dagens samhälle. Heterogenitet är bara förnamnet. Frågan är vad det gemensamma samhällsbygget är på väg när alla individer bara har sin egen väg som såväl medel som mål.

Jag har lovat att blogga lite mer om detta, men mina dagar fylls mest av stängsel denna våta höst. Och jag är tacksam för det. Några hundra stängselstolpar ska ner i backen, och ju mjukare den är, desto lättare är det. Nu fattas bara 300 meter, eller runt 50 stolpar innan denna del av rovdjurssäkrandet är klart. Då blir det lite enklare att få tid med annat - som bloggen.

Men jag gör ändå ett mellanspel idag.

På flera mediasidor har det idag berättats om att unga mår allt sämre. Det är bekymmersamt. Frågan är varför. Man pekar på trycket från skola och arbetsmarknad, på att osäkerheten kring vilket jobb man ska ha är skrämmande. Det finns säkert sådana delar i förklaringsmodellen.

Själv tror jag på en annan faktor - normlösheten. Vi lever i ett samhälle där normer ska ifrågasättas. Inte ens det kön du fötts in i duger. Hela ditt jag ska ifrågasättas ifrån alla möjliga vinklar och sedan ska du komma ut som en hel människa.

Men det fungerar inte så för alla. Säkert klarar de starka en sådan process. Men för oss andra - vad finns kvar?

Normer kan vara kvävande, nedtryckande, konserverande. Men de är också de varptrådar som bär upp samhällsväven. Och speciellt viktiga är de för de människor som inte är säkra, starka, trygga. Det finns en trygghet i att luta sig tillbaka mot de andra tänkt, sagt och gjort. Det finns en trygghet i att veta att strukturer bär och stödjer. Normerna kan vara sådana. Och då handlar det inte bara om samhällsnormer, utan om normer för dig som individ, person.

En sak som talar för att denna analys har en viss bäring, är den andra delen av dagens nyhet kring hälsan. Den att äldre mår bättre.

Det finns rent fysiska skäl för att äldre mår bättre: Hälsoläget har förbättrats. Vi är antingen friskare för att vi levt hälsosammare. Eller så är vi kryare för att medicinvetenskapen har skapat förutsättningar att hålla oss krya.

Men medicinutvecklingen hjälper också de unga. Och den psykosociala pressen på äldre borde vara minst lika hög som hos yngre. Frågorna minst lika livsavgörande: Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Räcker pensionen? Hur sjuk är jag egentligen? Varför diskrimineras jag bara för att jag blivit gammal? Tar jag tillräckligt ansvar för make, maka, barn, barnbarn och barnbarnsbarn? När kommer döden?

Ändå upplever sig äldre må bättre. Denna trend är inte ny. Tidigare i år kunde vi läsa om att 65+are mådde allt bättre. Kanske är det så att just denna tid är den bästa i livet.

Och varför är den det?

Kanske är det för att det normativa skedet i livet är genomgånget. Man har sina normer, man är trygg i sin normativitet. Man har sina rötter i ett samhälle där normer inte var något ont, utan ibland till och med något uppbyggeligt. Och man har haft ett liv där man kontinuerligt har kunnat pröva, ifrågasätta och bekräfta normer utifrån sin egen agenda, inte utifrån ett politiskt tryck.

Det finns mycket som talar för att den åldrande befolkningens inflytande på samhället både bör och kommer att öka. Det är bra. En 100-åring har vartenda år av sitt liv inom sig, kan se helheter och skeenden utifrån ett eget upplevelseperspektiv och har förhoppningsvis burit med sig kunskaper och erfarenheter som gjort henne visare. Är hon dessutom grundad i ett normativt förhållningssätt, med normer som både styr samhälle och människa mot humanitet, öppenhet, solidaritet och rättfärdighet - då kommer hon att kunna betyda mycket.

Men då måste vår syn på den gamla människan förändras. SPF visade i en undersökning i våras att i princip alla arbetsgivare, oavsett sektor, föredrar yngre medarbetare framför äldre. På samma sätt är det i politiken. Den synen måste förändras. Det måste handla om kompetens och personliga egenskaper, inte om år eller om håret är grått eller brunt för att man ska anses anställningsbar.

Därför kan man glädja sig åt en annan av dagens nyheter. Carl Bildt, Sveriges förre utrikesminister, har fått nytt jobb. Han är född 1949 och nybliven folkpensionär. Men utifrån sin unika kompetens ska han nu arbeta för att minimera riskerna för väpnade internationella kriser i stiftelsen Crisis Group.

Carl Bildt är unik, en fantastisk utrikesminister. Men vi är alla unika, med unika kompetenser inom just vårt område. Det är dags att inse att åldrandet skapar fördelar för fler.

Media: SR, DN2, EX