Hindersmässan

I går var jag på den traditionella Byggdagen, med föredrag och middagsmöten som traditionellt inleder Hindersmässoveckan. Det var bra föredrag. Man ser byggkonjunkturerna ljusna. Örebro växer så det knakar och växandet skapar förtroende och nya arbetstillfällen. Det är inte en tillfällighet att Örebro började växa med rekordfart när koalitionen och Folkpartiet tog över makten. Vi skapade en ny anda av möjligheter, av förändring, av tillväxt och tilltro när vi började vår resa tillsammans. Det är bra för byggföretagen. Men det är framförallt bra för välfärden. För att klara välfärdsuppdraget behöver vi förnyelse, med människor som söker sig till Örebro för att här skapa sig sina egna men även andras framtider.

Det tredje föredraget vi fick lyssna till var äventyraren Renata Chlumska. Hon berättade såväl om sitt toppjobb på Mount Everst, som den enorma resan i kanot och på cykel runt hela USA. Fantastisk kvinna. Men märklig. Vem önskar egentligen att få ge sig ut på en 14,5 månaders resa, obekväm, ensam, hård? Men det är väl tur att det finns sådana människor också. Världen skulle vara fattigare utan de märkliga, utan de med de galna idéerna, utan de omöjliga.

I detta ligger också politik. Socialismens önskan om likformighet och konformism är ett av de största hindren för utveckling. Örebro, som under socialdemokraternas långa styrningsera blev en fyrbåk för de alltför många kommunsocialisterna, visar på riskerna med denna önskan om likformighet och konformism. Här har alldeles för få vågat bli entreprenörer. Här har sossarna satt stopp för friskolor, för valfrihet inom äldreomsorgen, för utveckling och därmed också för välfärd.

Även om hon inte avsåg det, visar Chlumskas föredrag på hur den liberala välfärdsstaten är avsedd att fungera. Chlumska får vara individualist och göra en märklig och lite galen resa. Men bakom henne finns en enorm uppbackning av människor som gör hennes resa möjlig. På samma sätt är det med den liberala välfärdsstaten. Vi måste våga värna individualisterna, de galna, de som vågar göra sånt som vi andra knappt drömmer om. Men bakom dem, och bakom alla oss andra, måste det finnas stödfunktioner som kan ta vid om det pajar ihop. Om regnet kommer, om orkaner blåser förbi, om sjukdom kommer, om funktionshinder tar sitt grepp om dig.

Skillnaden mellan Chlumskas backup och den liberala backupen, är att hennes är privat, medan vi liberaler ser det offentliga som en nödvändighet för den goda välfärden. Men till skillnad från socialisterna vill vi ge fler individualister chansen. Att göra resor i geografin, i pedagogiken, i entreprenörskapet, i kulturen, i...

Örebro 2010 succe (trots vänsterpartiets lögner)

Så redovisas då slutsatserna från Örebro 2010 jubileet. Såväl NA som Tvärsnytt och Radio Örebro redovisar olika sidor av jubiléet. Det visar sig att kommunen fått tillbaka massor på de investerade pengarna. Kostnaderna för kommunen blev 7,7 miljoner kronor. De beräknade intäktsökningarna för besöksnäring och handel, plus den mediala uppmärksamheten kan värderas till knappt 100 miljoner kronor bara för detta första år. Det är fantastiskt. För varje investerad krona fick kommunen, företag och medborgare, tillbaka mer än 10 kronor. För kommunen kommer jubileet också att så småningom innebära konkreta plusresultat när den ökade omsättningen i besöksnäringen och handeln genom fler anställda och mer utbetalda löner når kommunen via ökade skatteintäkter.

Men Örebro 2010 satte framförallt Örebro på kartan som aldrig förr. Genom jubileet skapade vi grunden för en ny bild av Örebro, både internt och utåt. Örebro, denna gråa kommunsocialistiska högborg, är idag något annorlunda. En växande stad. En stad som märks, tar plats, vill synas. En framgångsrik stad. En stad som lever, förändras, förnyas.

Det återstår massor att göra för att ta tillvara all potential som Örebro har. Vi måste bli bättre på att utveckla än mer av centrum. Örebro är vackert men kan bli vackrare. Vi måste få än fler människor att flytta hit, för arbete, studier, för att turista, besöka, handla, trivas. Vi måste stötta universitetet för att få än mer forskning, förändring, förnyelse. Det kommer att krävas massor av jobb. Men det kommer att gå.

Om inte Vänsterpartiet får vara med och styra då. Under hela den förra perioden har Murad Artin och Vänsterpartiet motarbetat Örebros utveckling och förändring. De har inte dragit sig för att skarva och till och med ljuga. Kolla bara på denna länk till deras egen hemsida, Vänsterpartiet, inte en siffra är rätt!!! Tyvärr gissar jag att deras agerande inte kommer att granskas speciellt mycket. Det är synd. Demokratin förlorar när etablerade partier väljer dessa sätt att motarbeta, förstöra och förljuga.

Men, Vänsterpartiet är och förblir förhoppningsvis en beklaglig parentes inom svensk demokrati. Ett parti som inte vill utveckling, utan har sin framtid bakom sig kommer förhoppningsvis också att ha de flesta av sina väljare långt bakom sig.

Så därför finns hopp för Örebro. Koalitionen har gjort ett jättejobb för att göra Örebro bättre. Folkpartiet har varit en del av detta arbete. Jag själv tror att vi måste våga göra ännu mer saker för att sätta Örebro på kartan, få hit fler människor, jobb, företag, entreprenörer, forskare, kulturarbetare... Det kan komma att kosta. Men en stad som står stilla kommer inte att överleva. En stad som vägrar förändras kommer aldrig att kunna värna välfärden.

Revisionism - nej tack!

Lyssnade i fredags på en diskussion om Ture Sventon. Eller snarare om Åke Holmberg och hans språk från 1953. Skälet var att förlaget ville ta bort ordet "neger" från boken och översätta det med något annat. Författarförbundet, som ansvarar för boken, vägrade.

Jag tycker de har helt rätt. Av två skäl.

För det första historian: Åke Holmberg levde i en annan tidsperiod. Språket var annorlunda. Betydelsen av ord annorlunda. Men också den upplevda världen var annorlunda. Vi visste mindre om vissa saker. Vi visste kanske mer om andra. Om världen visste vi absolut mindre. Världen var större, människor fanns längre bort och det avvikande var sannolikt både mer spännande, oroande och kanske också störande. Vi levde fortfarande i skuggan av ett andra världskrig där människa ställts mot människa, "ras" mot "ras", religion mot religion och demokrati mot diktatur.

Det är i detta perspektiv Holmberg skriver. Och han skriver bra. Johannes Åman har i DN redovisat detta. Om herr Omar, denne sannolike muslim, som inte är någon nidbild av vare sig araber eller muslimer, utan snarare tvärsom. Ska då denna skrift "revisioneras"? Frågan är egentligen större - ska vi göra om historien, eller bilden av historien?

Åman menar att det är bra att en del texter skaver. Jag delar den synpunkten. För 50 år sedan kunde man säga neger utan att blinka. Det var en del av den tidens samhälle. Idag använder vi inte ordet eftersom vi inser att det finns ett förminskande i det. Men blir historien, eller bilden av historien, sannare om dagens barn, unga och vuxna inte får läsa en text, skriven för 60 år sedan, med ord vi idag inte använder? Knappast. Snarare tvärsom.

Så till skäl två. Det finns en ideologi som jobbat hårt med revisionism. Kommunisterna har alltid varit glada i att förändra det som gick fel i historien. Eller mer förändra skrivningen kring det som en gång gått fel. Visst kan det vara långsökt att dra parallellen mellan Åke Holmbergs användande av ordet neger med kommunistisk revisionism. Men parallellen finns där.

Vilka rätt gör vi idag, som inte morgondagen kommer att acceptera? Vilka sanningar omfattar vi idag som överbevisats av morgondagen? Vilket språk använder vi idag som inte används i morgon? Vem har rätt att omtolka det jag gör idag för att anpassa det till en annorlunda morgondag?

Jag tycker inte att någon har den rätten. Låt ljuset lysa över varje tidsålders handlande, görande, skrivande och pratande. Ibland blir ljuset klart, skarpt och avslöjande. Ibland blir samma ljus förlåtande. Och ibland kanske ljuset till och med visar att en del saker var bättre förr. Men minst förljugenhet blir det alltid om ljuset inte filtreras innan det når det objekt det belyser.

Örebro värt ett bättre landsting

När regeringens miljard till de landsting som sköter sig nu fördelas blir resultatet för Örebro klent, rapporterar bland annat Tvärsnytt och Radio Örebro. Örebro är ett av de sämsta landstingen och får lite pengar eftersom man inte klarat av att hantera köerna till besök respektive behandling eller operation bra. Örebro läns landsting får 75:- kronor per innevånare att jämföra med Hallands läns 326:- eller Jönköpings 200:- kronor per innevånare. Hade Örebro läns landsting klarat sig lika bra som Halland, hade vi haft en sjukvård som fått 20 miljoner till. Men framförallt hade örebroarna sluppit vänta på att få tid för besök och sluppit vänta på behandlingar och operationer.

Som örebroare kan man rikta skarp kritik mot Örebro läns landsting och dess politiska ledning. Det har inte på länge funnits en tanke på hur landstinget ska utvecklas. Det har inte funnits tankar på hur valfrihet eller patientval ska kunna utvecklas. Det får konsekvenser. Örebro län har som ett av endast tre län inte fått en enda ny vårdcentral eftersom Marie-Louise Forsberg-Fransson och hennes socialdemokratiska kollegor valt att fortsätta med en antivalfrihetspolitik. De tror att politiker alltid vet bättre än örebroarna. Örebro läns landsting har tappat avtal med kringliggande län om specialistsjukvård. Vi ser nu också att kostnaderna för stafettläkare ökar. Sammantaget visar det sig att socialdemokraterna i Örebro läns landsting hellre blir kvar vid det gamla där politiker bestämde allt, än väljer att ställa sig på patienternas sida. Den enda tydliga inriktningen landstingsledningen verkar ha, är att bevara Lindesbergs Lasarett...

Det är illa för oss örebroare. Vi får en sämre vård än vad vi borde ha rätt till. Vi får vänta längre. Vi får längre resor till vård. Vi får ett landsting som står sämre rustat för framtiden. Vi får ett landsting som sluter sig kring sig självt iställer för att öppna sig mot omvärlden.

Socialdemokraterna har styrt Örebro läns landsting sedan den allmänna demokratin infördes. Det är möjligtvis förståeligt att de beter sig mer som tjänstemän som förvaltar, än som politiker som utvecklar. Det är förståeligt, men inte ursäktbart. Därför hade det varit nyttigt om Miljöpartiet valt en annan sida efter valet. Örebro läns landsting behöver en ny politisk ledning. Vi i Folkpartiet kommer att göra allt under den kommande mandatperioden för att leda detta förändringsarbete. Örebroarna behöver ett bättre landsting!

Bananmonarki

Det blev inget beslut idag heller. NA, SVT, SR med flera media rapporterar detta.

Nu har det gått fyra månader sedan valet och vi har inget resultat för Örebro kommun. De tydliga fel som begåtts, både administrativt och av socialdemokraterna, borde enkelt ha lett till omval. Men så är det inte.

Det fanns många i Sverige som kritiserade USA när presidentvalet 2000 gick snett. Men det som nu sker i Sverige är minst lika allvarligt. Det är bara drygt 80.000 röster det handlar om. De borde fått avges på rätt sätt, behandlats på rätt sätt och räknats på rätt sätt. På alla tre områdena har det begåtts allvarliga fel. Det är allvarligt.

Lika allvarligt är att svensk vallagstiftning inte är uppdaterad och modern. En modern vallagstiftning hade omedelbart hanterat frågan kring exempelvis valskolan i Vivalla. En modern vallagstiftning hade hanterat de skiftande resultaten mellan kommunens och länsstyrelsens sluträkningar. En modern vallagstiftning hade hanterat ombudsröstandet på ett rättssäkert sätt. En modern vallagstiftning hade hanterat vallokalsosäkerheten på ett rimligt sätt. En modern vallagstiftning hade sett till så att Örebro idag hade haft en kommunledning.

Folkpartiet har alltid slagits för demokratin. Vi uppstod ur rösträttsrörelsen. Vår blomma, blåklinten, var rösträttsrörelsens symbol. Liberaler har i alla lägen, i alla länder, i alla tider, varit de som stått upp för demokratin och demokratins grunder.

Det är bekymmersamt att behöva peka på att liberaler idag, i Sverige, i Örebro, behövs för att värna de demokratiska ideal som vi trott varit självklara.

Allt fler liberaler

Miljöpartiets språkrörskandidat Gustaf Fridolin går på DN-debatt idag ut med att även Miljöpartiet nu ska bli ett liberalt parti, dock med gröna förtecken. Är det bra, eller är det dåligt?

I fyra år har jag arbetat tillsammans med Miljöpartiet i Örebro. Jag har uppskattat vårt samarbete. Miljöpartiet i Örebro har varit tydliga i att de inte vill in i det vanliga blocktänkandet. För närvarande passar det bättre för Miljöpartiet i Örebro att samarbeta med oss än med det röda laget. Jag förstår dem.

På riksplanet gjorde de gröna en annan bedömning. Enligt min mening var det en allvarlig felbedömning. Ett samarbete med sossarna var väl OK. Men att de gröna, med sina tydliga liberala inslag, skulle samarbeta med kommunister, nuvarande och f.d. är bekymmersamt.

Sannolikt är det denna missbedömning från Wetterstrand och Eriksson som Fridolin nu vill distansera sig ifrån. Det är bra. Men frågan är om hans bedömning av Miljöpartiet som ett av de partier som nu vill kalla sig mer eller mindre liberala är riktig. Och den större frågan är om det är detta nya "liberala" parti som ska ta röster från det gamla, eller om det kanske är tvärsom.

Jag har länge förespråkat en öppnare attityd till Miljöpartiet från Folkpartiets sida på riksplanet. Jag respekterade Lars Leijonborg när han efter valet 2002 försökte sy ihop en regering tillsammans med de gröna. De dörrar som då öppnades borde fortsatt vara öppna. Det hade varit bättre med ett strukturerat samarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet efter valet 2010, än med en minoritetsregering. Tyvärr var det förr fria Miljöpartiet på riksplanet alldeles för blocklåst in i det röda blocket. Nu verkar det förändras. Det är bra.

Sedan blir frågan vem som ska ta av vem. Det är möjligt att det finns liberaler som kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. Men det finns sannolikt många liberaler som idag röstar på, eller säger sig vilja rösta på Miljöpartiet som skulle kunna tänka sig att rösta på Folkpartiet istället. Jag ser en stor utmaning för mitt parti att forma en politik för de storstadsboende som idag röstar på Miljöpartiet. Ett grönare Folkparti, där vi lyfter de goda miljö- och naturprogram som partiet format, kan skapa sådana strömningar. Ett Folkparti som bejakar både viljan till utveckling, till internationalism, till frihet för individen och till ansvar för en hållbar utveckling kan bli en allvarlig konkurrent till Miljöpartiet, i kampen om lattemammor och -pappor.

Jag ser gärna en sådan utveckling av mitt parti. De gröna frågorna var ett av skälen till att jag en gång valde Folkpartiet. Sedan dess har jag flera gånger suckat över de vägval mitt parti gjort. Men jag känner att det nu blåser andra vindar. Vi har ett fantastiskt bra natur- och miljöprogram. Det gäller bara att lyfta fram det, att trovärdiga talespersoner visar på den gröna vision som en gång formades och bars av de frisinnade.

Sverige behöver ett grönare liberalt parti. Jag väljer hellre det liberala originalet med grönare inslag, än tvärsom.

Vargjakt

Måste väl skriva ett inlägg om vargjakten.

Läser i flera tidningar, DN, SVD, Expressen och SR, men även i hemtidningen NA, om jakten och dess konsekvenser. Sverige anmäls för brott mot EUs regler om hotade djur. Flera alfadjur har sjutits vilket sannolikt kommer att påverka reproduktionen menligt. Vargjaktsmotståndare är ute i skogarna och skrämmer både vargar och jägare.

Den svenska vargjakten är ett sorgligt kapitel av många skäl. För det första finns ingen vetenskaplig grund för att det just nu bara ska få finnas 210 vargar i Sverige. Om stammen ska vara säker ligger enligt vetenskapsmännen minimistammen på över det dubbla. Men ibland kan man som politiker tydligen strunta i vetenskapen. Tänk om man fick tycka lika fritt när det gäller ekonomin...

För det andra är själva jaktsättet så märkligt. Att 25% av de vargar som hittills skjutits varit alfadjur, d.v.s. antingen honan eller hanen i det par som får valpar i området, är bara ett av bevisen på att jakten är felaktig. Om man verkligen ville värna stammen, borde istället ungdjuren skjutas. Nu blir reproduktionen betydligt mer osäker när nya par måste bildas. Om man verkligen ska skjuta varg när stammen är så svag, borde man tillgripa andra jaktsätt där träffsäkerheten(!) är större.

För det tredje borde man acceptera varg i större delar av Sverige, men inte på det sätt som en del jägare tycks mena. Jag har sett jägarförslag som i princip säger ja till varg i Sverige. Men spridningen ska vara så stor att det bara ska få finnas ett eller kanske två vargpar per län. Det rimmar illa med hur djur fungerar. Man kan inte sprida på vilda djur hur som helst. Istället brukar populationstrycket vara avgörande. När man har tillräckligt många djur i centrumområdet sprider de sig naturligt. Det finns fler sådana grundkunskaper som borde omfattas av alla som talar om vargen.

För det fjärde är det illa att det som skulle varit ett beslut som minskade konflikterna runt vargen istället verkar ha ökat dem. Varghatare fortsätter att hata både vargar och oss som vill ha dem kvar. Det är illa. Men lika illa är de vargälskare som hotar jägare eller som springer i skogarna under jakten och stör. Deras sätt att agera blir inte bra för vare sig dagens eller morgondagens vargar.

Själv tycker jag visst att man kan jaga varg. Men jakten borde aldrig fått börja förrän stammen varit så stor att reproduktionen säkrats, inaveln varit tillräckligt begränsad och spridningsområdet tillräckligt stort. Den gränsen ligger, vad jag vet, på drygt 500 djur. Fram till dess borde bara en begränsad licensjakt fått ske av vargar som inte beter sig skyggt och som hotar tamdjursbesättningar eller får boende att känna sig osäkra i sin närmiljö. Tänk om regeringen, Svenska Jägarförbundet, SNF och WWF kunde sätta sig tillsammans för att med andra experter ta fram en gemensam policy för vargen, men även för de andra stora rovdjuren. Det vore bra. Men det kommer nog aldrig att inträffa.

Idrott i Örebro

När Koalition Örebro tog över makten i kommunen var en av de prioriterade uppgifterna att öka insatserna för idrotten i Örebro. Tiotals år av misskötsel kunde inte hämtas in på fyra år, men vi skulle i alla fall börja. För oss i Folkpartiet var det självklart. Som enda parti hade vi under många år försökt skapa bättre arenaförutsättningar för många idrotter. Varför var då detta prioriterat? Fanns inte viktigare åtgärder?

Idrotten har många fördelar. Det handlar om att öka folkhälsan. Det handlar om att stärka civilsamhället. Det handlar om integration. Det handlar om barn och unga, men även om äldre och vuxna.

Vi satte igång direkt. Vi ville ge både tjejer och killar bättre förutsättningar. Vi visade tydligt att det fanns en breddprofil och en jämställdhetsprofil i våra satsningar. Visst hade jag hoppats att det skulle gått fortare, att fler anläggningar varit klara. Men det har ändå visat sig vara ett framgångsrecept.

I går invigde jag en av dessa anläggningar. Friidrottshallen i Tybblelund har en rätt krokig bana bakom sig. Men när den nu står färdig visar det sig inte bara att den behövs, utan att de vägval vi gjort i koalitionen varit riktiga. Vi har fått en fantastisk hall, "extremt bra" för att använda Friidrottsförbundets ord, till ett lägre pris än vad vi trott. Och i NA idag kan vi läsa om att den redan är en rekordhall!

Tybblelundshallen kommer att vara till nytta för många. Det är ett exempel på när kommunal samverkan med föreningslivet fungerar. Vi har samtalat, lyssnat och tagit åt oss av de goda förslag som kommit från alla de som verkligen kan friidrotten. Det är också ett exempel på hur Örebro Porten AB kan användas på ett sätt som ett kommunalt bolag ska användas.

Nu ska vi gå vidare. Det handlar om att bygga färdigt Idrottshuset. Det handlar om att ge ridsporten bättre villkor. Det handlar om att fortsätta byggandet av konstgräsplaner för fotboll. Kanske har vi råd med ytterligare en isyta.

Och naturligtvis ska vi bygga en friidrottsarena utanför Tybblelundshallen. Jag vill snarast börja en diskussion med Örebro Universitet, Akademiska Hus, de aktiva föreningarna och med Örebro Porten AB för att kunna lösa både praktiska och ekonomiska utmaningar. En ny arena borde kunna stå färdig till sommaren 2012, Fredsåret i Örebro.

Därför Folkpartiet i Örebro

Dagens Samhälle, tidningen som ges ut av Sveriges Kommuner och Landsting, har idag två artiklar som visar på varför Folkpartiet behövs i Örebros kommunledning, och varför socialdemokraterna behöver ytterligare tid i opposition.

Den första artikeln handlar om friskolorna. Dagens Samhälle visar på hur mycket effektivare och bättre friskolorna blivit de senaste fem åren i jämförelse med de kommunala skolorna. Som i all statistik finns naturliga felkällor och alternativa förklaringsmodeller. Men det visar ändå på den viktiga roll friskolorna spelar. De kan agera komplement till de kommunala skolorna och visa oss hur man kan hantera både styrning, målsättningar, uppföljningar och ekonomi på bättre sätt än vad vi gör idag.

För oss i Folkpartiet har alltid friskolorna varit välkomna. Vi ser dem som goda komplement till den kommunala skolan, just utifrån att de kan agera annorlunda, hitta alternativa pedagogiska lösningar och visa på hur man kan styra verksamhet och ekonomi bättre än vad vi inom kommunerna hittills gjort.

Om socialdemokraterna fått styra i Örebro, hade det knappast funnits friskolor i Örebro. De har röstat mot i princip alla etableringar av friskolor under mycket lång tid.

Den andra artikeln handlar om regioner som växer. Här är Örebroregionen ytterligare ett gott exempel på hur en kommunledning med strategier och strukturerat arbete kan få både den egna kommunen, och regionen, att växa. Det är rapporten "Svenska Nav" från Västsvenska Industri- och handelskammaren som redovisas. De har mätt framgången inom åtta områden:
Befolkningstillväxt
Ålderssammansättning
Förvärvsintensitet
Nyföretagande
Andel näringslivsanställda
Lönenivå
Utbildningsnivå
Hälsa

Vi ser hur Folkpartiets och koalitionens arbete här burit frukt. Örebro växer som aldrig förr, befolkningstillväxten är rekordhög. Det är många unga som flyttar till Örebro vilket innebär att ålderssammansättningen blir gynnsammare. Vi har klarat av lågkonjunkturen bättre än väntat, men förvärvsintensiteten är fortfarande för låg. Nyföretagandet ökar kraftigt.

Men det finns också problem. Fortfarande är andelen offentliganställda för stor i förhållande till andelen näringslivsanställda. Lönenivåerna i Örebro är alldeles för låga. Utbildningsnivån stiger men från en alldeles för låg nivå. Hälsan är ojämlikt fördelad.

Inom alla de åtta områden som redovisats ovan har Folkpartiet agerat proaktivt. Vi har sökt vägar att stärka Örebro, genom att göra Örebro attraktivare, genom att samarbeta med universitetet, genom att öppna kommunen för fler aktörer, genom att arbeta för ett näringsliv med fler företag med högre krav på utbildning, kvalifikation och kompetens och därmed högre lönenivåer, genom ett strukturerat arbete för att få fler i arbete och därmed öka folkhälsan.

Inom koalitionen har vi inte haft speciellt stora problem att enas om hur vi ska hantera dessa frågor. Men alldeles för ofta har det skett med motstånd från socialdemokraterna. I vissa fall har de till och med motarbetat utvecklingen.

De har varit passiva i arbetet för att göra Örebro attraktivare, och i vissa fall motarbetat förnyelsen av city.
De har motarbetat, eller i bästa fall varit passiva, i arbetet med att öka möjligheterna för privata aktörer att komma in och få bli entreprenörer inom kommunal verksamhet som skola, äldreomsorg och social omsorg.
De har därmed också motarbetat framförallt kvinnligt nyföretagande.
De har aktivt varit emot att i den regionala utvecklingsstrategin skriva in att andelen näringslivsanställda ska öka. För dem har den offentliga sektorns storhet varit överordnad.
De har inte velat ha någon strategi för att få fler högavlönade till Örebro, snarare har deras näringslivsstrategi byggt på ännu fler enkla jobb.
De har inte haft någon tydlig arbetslinje. Bland annat har de motarbetat koalitionens arbete med att föra över försörjninsstödet till arbetsmarknadsenheten för att förenkla övergången från bidrag till arbete.
De har haft ringa eller inget intresse för samarbete med universitetet.

Nu vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi vill göra Örebro ännu attraktivare, för boende, studerande, arbetande, turistande. Vi vill ge ännu fler möjligheter att arbeta med kommunen, som entreprenörer, med RUT-arbeten och äldreservice, genom utmaningsrätter och minskad kommunal osund konkurrens. Vi vill öka samarbetet med universitetet ännu mer och skapa förutsättningar för fler kommunalt finansierade professurer. Vi vill ha hit högkvalificerade arbeten, ett mål är att tre börsnoterade företag ska ha sina huvudkontor i Örebro före 2015. Vi vill öka andelen anställda i näringslivet. Vi vill värna arbetslinjen för att minska utanförskap och öka folkhälsan.

I det arbetet känner vi stöd hos våra koalitionskollegor. Men alldeles för ofta motstånd från den socialdemokrati som mest verkar tycka att det var bättre förr.

Äntligen!

Wanja Lundby-Wedin kommer att avgå. All svensk media skriver om det, bl.a. DN, SVD, Expressen och Aftonbladet. SR och SVT redogör också för det. En stor nyhet. En bra nyhet. Det borde skett tidigare. Lundby-Wedin är en av betongklossarna som omöjliggjort en förnyelse av både LO och Socialdemokraterna. Hennes dubbla roller, med en alltid redovisat övertro på det egna partiets förträfflighet, har skapat bekymmer för såväl svensk arbetsmarknad som för svensk politik. I detta är hon bara en i raden, vare sig bättre eller sämre än föregångarna.

Det är alltså bra att Lundby-Wedin avgår. Men det är inte därför jag skriver "Äntligen" i rubriken. Istället är det för att det nu verkar finnas öppningar till att banden mellan LO och socialdemokraterna bryts. Det är bra: För arbetare och arbetsmarknad. För företagande och utveckling. För demokrati och politik.

Den märkliga symbiosen mellan det forna statsbärande partiet och den stora arbetstagarorganisationen var det som cementerade socialdemokraternas unika maktposition. LO stod för pengar och personella resurser. Socialdemokraterna i regeringen levererade system och lagar som anpassades till organisationen (inte alltid dess medlemmars) krav. Men någonstans gick det snett. LOs krav har ofta inneburit höga trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. De som inte kom över trösklarna hänvisades till allt kostsammare bidragssystem som regeringen levererade. Beskattningssystem och anställningslagstiftning skapade mindre utrymme för entreprenörskap och utveckling och lade därmed ytterligare grunden för en sämre utveckling av arbetsmarknaden. På sista tiden har Kommunal spelat en stor roll, bland annat genom sin negativa hållning till valfrihet inom offentliga verksamheter och genom sina krav på lagstadgad rätt till heltid.

Utan den bindning som funnits mellan LO och (s) hade säkerligen svensk arbetsmarknad utvecklats annorlunda. Fler jobb hade sannolikt kommit till. Det räcker med att se på den enorma utveckling som skett sedan alliansen tog över.

Men även, eller kanske framförallt, inom demokrati och politik kommer ett brott mellan LO och (s) att spela en god roll. Det påskyndar sannolikt det socialdemokratiska sammanbrottet ytterligare. Utan stödet från alla ombudsmän och de resurser partiet får från fackföreningsrörelsen, återstår ofta bara ett tomt skal. Men vilket alternativ finns när bara hälften av LOs medlemmar röstar på det parti som påstås vara det enda alternativet för "riktiga" arbetare? (Hur ska man annars tyda samverkan?) Socialdemokraterna, eller det parti som ersätter det, kommer då att vara ett parti som alla andra. Det innebär jämlika valrörelser, jämlika resurser, jämlika möjligheter att påverka de 1,5 miljoner som fortfarande är medlemmar i LO.

Men framförallt kommer det att innebära en seger för demokratin och politiken. Demokratin vinner när det inte finns den osunda kopplingen mellan bidragsgivare (LO) och bidragstagare (s) där bidragstagaren förutsätts leverera lagar som bidragsgivaren vill ha. Politiken vinner när både (s) och LO kan diskutera även andra partiers förslag på ett öppnare sätt. Det politiska samtalsklimatet kan bli öppnare och intressantare. Det vore bra för Sverige!

Lundby-Wedins avgång öppnar för detta. Men det är inte säkert att det sker. Kanske LO väljer att fortsätta som förut. Det kommer sannolikt att innebära att medlemsraset fortsätter. Det vore illa. Sverige behöver en stark fackföreningsrörelse. En stark, oberoende fackföreningsrörelse som sätter medlemmarnas, inte partiet(s), intressen i första hand.

Tea Party -> syjunta

Jag ska börja med det mest kontroversiella: Vi behöver en svensk Tea Party-rörelse! (vågar man skriva så i dessa dagar?)

Men: Det mesta den amerikanska varianten står för kan man förkasta...

Nu blir kanske frågan: Vad menar han egentligen? Jo:

Jag har varit aktiv i lokalpolitiken i Örebro i drygt 20 år. Men min bakgrund är inte politikerns. Jag blev inte aktiv förrän i 30-årsåldern. Innan dess hann jag med både studier och arbete. Heltidspolitiker blev jag inte förrän efter 40-årsdagen. Under hela denna period har jag sett hur kraven på den offentliga sektorn ökat. Ofta har svaret på alla utmaningar för samhället varit: Mer resurser till det offentliga. Eller: Mer personal till det offentliga. Eller: Nya uppdrag för det offentliga. Det finns snart sagt inget som inte kommuner, landsting eller stat ska klara av.

Under en lång tid har jag också varit tillskyndare för en sådan politik. Den typ av liberalism jag bekänt mig till har ofta inneburit att det offentliga ska göra mer. Så länge det finns välfärdsproblem så finns det utrymme för ökade offentliga utgifter. Inte förrän alla är garanterade välfärd så kan vi inom det offentliga slå oss till ro.

Men jag har under lång tid funderat över dessa "sanningar". Funderingarna började redan på 1990-talet då jag i en artikel i Dagens Industri kunde läsa om effektivitet i kommunal förvaltning. De skrev om att det inte var kostnaderna som betydde mest när det gällde kvalitet. Istället var det kommunernas effektivitet som var avgörande.

De senaste åren har detta blivit övertydligt. Sveriges Kommuner och Landsting, ibland tillsammans med andra aktörer, har givit ut en mängd "Öppna Jämförelser". Där kan man gång efter annan visa att välfärdens kvalitet inte i första hand hänger samman med hur mycket den kostar, utan hur effektiv kommunen är, hur mål hanteras, uppföljning och utvärdering sker och hur man arbetar med lärande organisationer.

Detta är den ena grundstenen i mina tankar kring behovet av en svensk Tea Party-rörelse. Var finns de som vågar ifrågasätta den "sanning" som framförallt byggts av socialdemokrater som trodde på det allomfattande folkhemmet? Var finns den svenska rörelse som kräver mer kvalitet för de skattepengar man lägger, istället för att kräva mer resurser, större offentligt uppdrag, ökade kommunala utgifter?

Den andra grundstenen är synen på människan. Jag är sprungen ur några av de folkrörelser som byggde det moderna Sverige. Frikyrkorörelsen. Nykterhetsrörelsen. Naturskyddsrörelsen. Dessa folkrörelser befolkades av män och kvinnor som i gemenskap förändrade inte bara sina egna liv, utan även sina närmastes och till slut även samhället. Deras utomparlamentariska agerande lade faktiskt den starkaste grunden för den svenska demokratin.

Jag kan berätta om hur mina släktingar förändrade sina liv. Från försupenhet till nykterhet. Från fattigdom och utanförskap till arbete och innanförskap. De var inga speciella människor. De flesta har gjort mycket små märken i tiden. Men de förändrade sina egna liv, sina familjers situation, blev engagerade i nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, byggde sin egen framtid.

Hur ser dessa klassresor ut idag? Var finns de som säger: Jag vill klara mig själv! Jag vill göra det tillsammans med mina grannar! Vi vill göra det tillsammans!

Jag tror att det finna stora risker i att vi politiker, den offentliga sektorn, svensk media, i alldeles för stor utsträckning är så fast i det socialdemokratiska folkhemmet att vi inte ens reflekterar över att det skulle kunna finnas en annan utvecklingsväg än den vi kört de senaste årtiondena. En väg där egenmakten ökar. En väg där staten inte ska göra allt. En väg där de enskilda människorna säger: Vi kan själva bygga det samhälle vi vill ha, utan den överbyggnad som politiker och offentliga tjänstemän innebär.

Visst finns det faror i en sådan utveckling. Om den skulle bli som i USA, där den populistiska, reaktionära, högervridna Tea Partyrörelsen agerar, riskerar vi ett samhälle med ökande klyftor.

Men om ingen ställer frågan om gränserna för det offentliga uppdraget, om ingen söker förnyelsen för det civila samhället, riskerar vi istället ett samhälle där människor förkvävs, där eget engagemang eroderar, där utvecklingen avstannar, där demokratin till slut eroderar och bara det teknokratiska skelettet står kvar.

När nu de nya moderaterna snart är lika socialdemokratiska som de gamla socialdemokraterna i sitt kramande om den offentliga sektorn, när det politiska slagfältet blivit koncentrerat till en minimal mittfåra, där politiken handlar mer om vem som är duktigast att styra istället för om ideologier, då behövs de andra tankarna mer än någonsin. I dagens DN reflekterar Håkan Bodström över detta. Demokrati handlar om att bryta åsikter, att samtala utifrån olika utgångspunkter, att försöka vinna individer, väljare, medborgare för den egna saken. Ett land med bara en politik, en åsikt, ett parti för alla, är en demokratisk mardröm.

Jag kallar mig fortfarande för vänsterliberal. Men för mig är en vänsterliberal hållning en hållning som tror på den enskilda människans möjligheter. En vänsterliberal hållning är en hållning som tror på att människor i gemenskap kan förändra både sig själva, sina närmaste och samhället till det bättre utan att det offentliga alltid lägger sig i.

Det borde gå att förena en diskussion om det offentliga uppdragets omfattning, med kraven på ett samhälle med ökad social jämlikhet. Det borde vara uppdraget för en svensk variant för en svensk Tea Party-variant. Varför inte kalla den syjunta, en rörelse som betytt mer för samhällsutveckling och samhällsansvar än de flesta anar!

Nu börjar kampen!

I morgon är det egentligen den första dagen på den kommande mandatperioden. OK - vi vet fortfarande inte hur det går med omval, även om alla räknar med att det kommer att ske. Men på något sätt är nu de stora dragen satta och de enskilda partierna kan börja agera. För mig och Folkpartiet blir det en spännande period. Vi har allt att vinna!

Under de senaste fyra åren har mitt och Folkpartiets huvudsakliga arbete varit att hålla ihop koalitionen. Nu kan vi agera friare och lägga en fast grund för hur vi vill att ett mer liberalt Örebro ska se ut och byggas. Vi gör det i ett spännande politiskt läge.

Socialdemokratin är på väg mot en total kollaps. Min egen bedömning är att det vi nu ser är partiets sista strid. Det kommer inte att finnas något socialdemokratiskt parti om någon eller några mandatperioder. Ett parti, där makten varit den bärande ideologin, har inget berättigande när det visar sig att man inte längre kan bära makten. Det kommer sannolikt att komma socialdemokratiska efterföljare. Men det blir andra typer av partier.

Vi ser också ett moderat parti som nu tar över det samhällsbärande uppdraget. Partiet blir allt mer likt det gamla socialdemokratiska partiet, där makten är överordnad ideologin. Men trots allt har den moderata ideologiska basen, socialkonservativt med vissa liberala inslag, mer av framtiden för sig än den förlegade socialismen. Så länge partiet klarar av att förnya sig och visa att man klarar av att styra bra, och bättre än alternativen, kommer det att gå bra.

Socialdemokratins kollaps skapar möjligheter för ett socialliberalt parti. Det finns stora väljargrupper inom socialdemokratin som har Folkpartiet som näst bästa parti. Den sociala liberalismen låg forna tiders socialdemokrati väldigt nära, den arbetarrörelse som en gång var med och byggde det arbetande, flitiga, välståndsbyggande och kulturella samhället. Det måste vara en huvudutmaning för oss att visa att dagens liberalism står för de värden som en gång formade Sverige, som glömts under det folkhemsbygge som passiviserade människor, och som nu behöver återformas - fast i ny tappning.

Moderaternas styrka sätter oss på prov. Men det finns enorma möjligheter för ett liberalt parti att bli en styrkefaktor i svensk politik de kommande åren. 27% av svenskarna säger sig vara liberala. Varför lockar då Folkpartiet bara 7% på riksplanet, eller 9% i Örebro? Varför väljer fler liberaler att välja kopior istället för originalet? En annan huvudutmaning för oss måste bli att vara så tydligt liberala, och så breda, att vi kan få fler liberaler från både vänster och höger att känna sig hemma i vårt parti.

Men framför allt handlar det om att skapa en egen politik, som är förankrad i en liberal ideologisk grund, som visar på framtidstro och framtidsoptimism, som lyssnar på och talar med och till människan (alltid individen - aldrig det socialistiska kollektiv som egentligen inte finns), som visar på hur vi kan bygga en stad, en stat, en värld för och med människan. Den politiken ska vi forma nu, tillsammans med örebroarna. Jag kommer i bloggar och artiklar framöver att tydliggöra vad jag vill att Folkpartiet i Örebro ska satsa på.

Det finns ingen anledning att slå sig till ro förrän alla de som säger sig vara liberala också tagit ställning för Sveriges liberala parti, Folkpartiet. Den kampen har pågått i över hundra år! Den kampen börjar nu!

Små saker

Det finns i varje vardag saker som gör livet värt att leva. Även gråmulna januaridagar då regnet tär på det vita snötäcke som givit ljus under årets mörkaste tider.

Jag läser Marcus Birro i Epressen. Rätt ofta gläder han mig med sina krönikor. Det finns ett djup i dem, även när han skriver om italiensk fotboll. Men framförallt finns det ett nordiskt vemod i dem. Det vemod som gör det möjligt att leva genom ett halvt år av mörker, fukt och kyla utan att tappa orken. Det vemod som också gör det möjligt att leva genom det halva år då Sverige är ljus och värme, evighetslånga dagar och ständig sol, utan att tappa besinningen över skönheten hos det förgängliga.

Det finns i varje vardag små saker som gör livet värt att leva. Ibland kan det till och med vara en krönika i Expressen.

Oacceptabel snöröjning

Det snöar i Sverige. I år igen. 2010 var det bekymmer eftersom vintern blev som den brukade förr i tiden. Nu är vi där igen. Sverige är täckt av snö. SJ spårar ur. Vägarna blir oframkomliga. Vi skottar och röjer. Tak och tappar riskerar liv och hälsa.

Det är likadant i Örebro. Vi har knappt en halvmeter snö. Men det verkar ibland som denna vinter är alla vintrars moder.

Jag är inte nöjd med snöröjningen i Örebro, för att vara mild. I fjol kunde man kanske acceptera att det var illa, eftersom det var så länge sedan det var så pass med snö. Men i år borde man lärt sig. Men det verkar knappast så. Massor av fel verkar begås.

Det röjs för sent.
Det röjs för dåligt.
Det flyttas inte tillräckligt snabbt.

Jag åkte från Karlstad till Örebro på trettondedag jul. Riksvägarna var farbara. Men på Glomman låg snön orörd av plogbilar, trots att klockan närmade sig sex på kvällen. Såg en traktor komma farande. Men naturligtvis var plogen uppfälld. Var nog fel distrikt.

Idag har jag åkt lite i Örebro. Nu är de flesta gator röjda. Men det är för dåligt. Det är för mycket snö kvar på gatorna. Det blir spårigt och moddigt.

Och överallt dessa snöhögar som ligger alldeles vid gator och korsningar.

Det är dags att se över hela snöröjningsinsatsen från kommunen. Hur ser upphandlingen ut? Är det bara pris, eller finns kvalitetskrav som måste uppfyllas? Borde man inte kräva att plogen går i backen, istället att som nu som det verkar bara flyta ovanpå den packade snön? Hur stort manskap måste vi kunna få fram, och på vilken tid? Hur får vi bort de snöhögar som blir stora trafikfaror?

I fjol kostade snöröjningen upp emot 20 miljoner mer än vi budgeterade. Det är pengar som vi klarar av att ta för att vi i koalitionen skött ekonomin. Det är pengar som är nödvändiga att klara för att staden ska vara människovänlig. Vi hade klarat ytterligare några miljoner. Nu måste vi se till så att vi ökar kvalitetskraven på snöröjningen för att staden och dess människor ska kunna fungera. Oavsett om man är ung eller gammal, rörlig eller med funktionshinder. Det har vi råd med, faktiskt!

Sälj SAS!

Enligt uppgifter i dag vill norrmännen dra sig ur SAS. Det vore bra. Det vore ännu bättre om svenska staten gjorde likadant. Det finns mycket få skäl att stater ska äga flygbolag, framförallt i dessa tider.

Statens engagemang i flyget var kanske av nödvändighet när det en gång låg i startgroparna. Men det var det väl också när båtarna blev större och mer fraktbara. Nu är flygtrafiken en marknad som alla andra. Och det finns väl få som efterfrågar statliga båtbolag...

Med de kommande klimatförändringarna kommer flyget att få ställa in sig på enorma förändringar. Det kommer att kosta på och kosta pengar. Bara den som tycker att staten har mer än nog med pengar, och att de äldre, skolbarnen, järnvägarna, miljöarbetet, kan klara sig med mindre, kan förespråka ett fortsatt statligt ägande av ett flygbolag.

Folkpartiet levererar igen!

Så kom då ytterligare bekräftelse på hur den Folkpartiledda koalitionen levererar. Idag kan vi läsa i NA om hur företag växer och stärks i kommunen, och i länet. Det är god läsning.

Vi kan se att alliansregeringens ekonomiska politik har lyft Sverige ur krisen på ett sätt som få andra länder klarat. Vi hade ett snabbare fall än många andra länder, men vi har återhämtat oss betydligt snabbare. Tillväxttakten på nästan 7 % förra kvartalet är ett rekord i sig.

Men det som händer i Örebro är kanske ännu mer av ett paradigmskifte. Under många långa socialdemokratiska år var det den offentliga sektorn som skulle styra allt i Örebro. Jag minns fortfarande hur den dåvarande kommunstyrelseordföranden Mats Sjöström inte ens kunde acceptera en skrivning i länsutvecklingsplanen där den privata sektorn skulle vara ledande i nya arbeten. Denna politik resulterade i att både Örebro län och Örebro kommun kom i ett betydligt sämre läge än de flesta andra länen. Den höga arbetslösheten, bristen på framtidstro, oviljan till att stötta högre utbildning, universitetet och entreprenörerna, gjorde kommunen och länet till ett stelt och outvecklat område. Bilden av Örebro län som en sydlig utlöpare till Norrland är i detta inget positivt.

Under koalitionens första fyra år har detta förändrats. Vi har jobbat tätare ihop med universitetet än någon kommunledning tidigare gjort. Vi har uppmuntrat entreprenörer. Vi har velat öppna kommunen för nya initiativ. Som oftast har vi gjort detta med motstånd från de båda vänsterpartierna. Socialdemokraternas fagra tal om näringsliv bottnar inte i någon aktiv politik, snarare tvärsom.

Vår politik visar sig nu bära frukt. Jobben kommer på bred front. Universitetet växer som aldrig förr. Entreprenörer ser att Örebro är en kommun och stad att satsa i. Örebro 2010 byggde vidare på besöksnäringens starka ställning.

Detta ger oss ökade skatteintäkter och förhoppningsvis även minskade kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder. Det är bra. Det ger Örebro bättre möjligheter att slå vakt om välfärden för de som har det svårast i samhället. För oss i Folkpartiet är det den viktigaste politiska frågan. Där har vi verkligen levererat!

Demokratins försvarare

Idag kommenterar valprövningsnämndens ordförande situationen i Örebro. I DN berättar han att han räknar med att det kommer att bli omval i Örebro. Det är både bra och dåligt.

Bra: Därför att valet i Örebro omgavs av så många konstigheter, både administrativa och politiska, att det måste bli ett omval. Det har funnits så många märkligheter kring valet, ombudsröster som aldrig borde godkänts (bland annat kan man fundera hur en av socialdemokraternas ledande politiker, Lena Beime, verkar ha gått i Vivalla och ombudsröstat utan att göra det rätt), vallokaler som inte fungerat och där oordning varit norm, oacceptabel påverkan på röstande och så vidare. Den socialdemokratiska valskolan med det kollektiva röstandet i Vivalla, som mer för tanken till Vitryssland än till Vivalla, är ett exempel på hur det aldrig borde få gå till i en demokratisk stat.

Dåligt: Därför att ett val aldrig borde fått urarta och hanteras på det sätt det gjort i Örebro 2010. Det finns ett par till problem med detta. Det första är att jag fått rätt många kommentarer från andra kommuner där både ombudsröstning och oordning på vallokaler varit lika stor. Det andra är att det funnits lika många kommentarer om hur socialdemokraterna agerat ungefär likadant som i Örebro från andra likartade städer. Skillnaden är att marginalen mellan partierna varit större. Men det gör inte problemen mindre. Det svenska valsystemet fungerar inte bra.

Men det största problemet är hur man som politiker och parti blir bedömd och dömd för att man försöker försvara demokratin. Kolla bland annat kommentarerna på dessa artiklar i NA, och NAs ledare. Är det försök att skrämma mig och Folkpartiet till tystnad? Hur skulle motsvarande kommentarer hanteras i ett annat land? Hur skulle vi se på detta förlöjligande (en välkänd och av socialdemokraterna väl använd härskarteknik de senaste fyra åren - de flesta av kommentarerna är skrivna av socialdemokrater - partister eller anhängare) om det varit ett liberalt parti exempelvis i Vitryssland som hanterats liknande?

Jag hoppas att Valprövningsnämnden ger besked snarast i januari, att beslutet blir ett omval i Örebro nordöstra valkrets, att valet hålls och att koalitionen vinner valet. Det vore det bästa för Örebro och örebroarna och framförallt för valsystemet och demokratin.

Och som alltid kommer Folkpartiet att stå på barrikaderna och försvara demokratin, även när andra partier och tyckare tvekar.

Bekymmer i KF

I går hade vi det andra fullmäktigesammanträdet med det nya (tillfälliga?) fullmäktige i Örebro. Det var budget och valärendena som var det viktigaste. I stort var alla överens om allt. Då borde väl alla vara nöjda?

Svaret på detta är egentligen nej, nej och åter nej.

Nej: Därför att skälet till att nu sju partier går ihop är att valet 2010 kommer att gå till hävderna som det val som grävde det gamla valsystemets grav. Det finns så många oklarheter kring både hur valet genomfördes och administrerades, hur enskilda partier (de facto socialdemokraterna) agerade och hur räkningen gjorts att om inte hela systemet görs om till valet 2014 måste man ifrågasätta om de svenska valen verkligen är rättvisande. För oss i Folkpartiet, som alltid varit det parti som mest värnat demokratins kärna, är det oacceptabelt. Tyvärr är Örebro i detta inte ett föredöme, snarare tvärsom. Jag kommer att både lokalt och nationellt hårt driva kravet på att valsystemet måste förändras, för att värna demokratins starka bas och kärna.

Nej: Därför att demokratin förutsätter olikhet. Konsensus i allt är inte demokratins mål. Det är snarare en kommunistisk drömstat, där alla på något sätt är ense om allt. I Rättssociologin som jag läste för 25 år sedan kallades detta kommunistiska trams "tron på en pseudoreligiös stat" eller något liknande. Kommunfullmäktige borde vara det organ där partiernas åsikter bryts, där samtal förs och där oenigheter och enigheter manifesteras. Nu blir fullmäktige en rätt meningslös inrättning i några månader. Det försvagar demokratin i det långa loppet.

Nej: Därför att det finns, som Sverigedemokraterna själva uttryckte det, ett oppositionsparti i fullmäktige. Jag har tidigare skrivit om det: En samlingsregering borde bestå av alla partier som finns i fullmäktige. Enligt min mening har dessutom Vänsterpartiet minst lika orent mjöl i sina påsar som Sverigedemokraterna. Kommunismen, som fortfarande smyger in i deras partiprogram i synen på det klasslösa samhället, är en gräslig förtryckarregim, i kommunismens namn har människor mördats i miljoner under 1900-talet. Och förtryckandet fortsätter.

Nu har vi gett Sverigedemokraterna öppet spelrum som det enda oppositionspartiet i kommunfullmäktige. De kommande mötena riskerar bli en debatt mellan sju partier å ena sidan, och Sverigedemokraterna å den andra. Vilka kommer att vinna på det? Svaret är självklart!

Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land. Så ungefär lär Churchill ha sagt. Men han fortsatt med att be den som hade en bättre idé kunde komma med den till honom. Än har ingen kommit med denna idé. I detta usla sätt att styra länder, och kommuner, så ingår det en del principer. Till exempel att folk har rätt att rösta på vilket parti som helst, även populistiska partier till höger och vänster. Om de får röster och mandat så borde det även ingå att de ska hanteras som alla andra, även om de har grumliga bakgrunder som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Nu har vi valt att inkludera ett av de populistiska partierna, och exkludera ett annat. Det kommer bara Sverigedemokraterna att tjäna på. Och på sikt kommer demokratin att förlora.

Minskande arbetslöshet i Örebro

Ännu fler siffror pekar på hur bra koalitionen och Folkpartiet i Örebro varit för örebroarna och Örebro kommun. Idag redovisas siffrorna för arbetslösheten i november. Arbetslösheten sjunker stadigt och de nya jobben blir bara fler.

I fjol var 7072 örebroare arbetslösa eller i åtgärder. Idag är siffran 6480. Det är en minskning med 600 personer, eller knappt 10 %. Arbetslösheten sjunker i alla grupper. För ungdomar, för utrikes födda. Speciellt intressant kan väl siffrorna för ungdomar vara. Örebro kommuns arbetsmarknadsenhet redovisar en siffra på 10,7%. Det är en hög siffra, men lång ifrån de 33% som oseriösa sossar och vänsterpartister brukar dra till med. Det är också intressant att se att skillnaden mellan riket och Örebro är till Örebros fördel. 10,9 av ungdomarna i Sverige är arbetslösa eller i åtgärder. Också det en hög siffra, men långt ifrån den tredjedel som oseriösa sossar och vänsterpartister brukar skarva ihop.

Antalet varsel ligger idag på en normalt låg nivå. Antalet lediga arbeten ökar och är snart i nivå med 2008. Det går helt enkelt bra för Örebro.

Detta är bara en bekräftelse på hur bra vi skött vårt åtagande. Inom snart sagt alla områden är Örebro idag en bättre plats för att leva, bo, arbeta, studera, besöka än vad den var när sossarna hade makten. När koalitionen ersatte sossarna förändrade vi i grunden vad Örebro stod för. Jag vet nu väldigt många tjänstemän som är oroade för att detta styra, i så många fall kännetecknat av detaljstyrning, hierarkiska maktstrukturer byggda på rädsla, oförmåga att skapa strukturer och strategier, inkompetens inom ekonomi och ledning nu kommer att komma tillbaka. Jag delar den rädslan. Sossarna skapade en egenproducerad arbetslöshet genom slösaktig och inkompetent styrning. Vi har genom den djupaste ekonomiska krisen i världen sedan världskriget, byggt en stabil grund för arbete och välfärd.

Förhoppningsvis ger Valprövningsnämnden örebroarna ytterligare en chans. Koalitionen vann faktiskt även det ordinarie valet. Nu måste örebroarna ges möjligheten att öka skillnaden mellan den utvecklande koalitionen och de stillastående vänsterpartierna med det fåtal röster som behövs för att vi ska ta två eller tre mandat till av sossarna. Med det betyg verkligheten gång efter annan ger oss, borde det vara en självklarhet. För vem vill ha tillbaka den kommun de lämnade efter sig, med dålig kvalitet och en ekonomi som oftast gick med underskott...

Regionfrågan igen

Jag fortsätter att driva regionfrågan. Dels för att jag tror den är viktig. Dels för att ingen annan gör det. Landstinget har i denna fråga, liksom i nästan alla andra, ingen struktur eller strategi för sitt arbete. Vad Örebro läns landstings socialdemokrater vill med landstinget, och hur de vill utveckla det, är höljt i dunkel.

För Örebro är regionfrågan central. Allt mer klarar läget kring hur staten vill hantera de framtida statliga myndigheternas regioner. Storstockholm kommer med största sannolikhet inte att sträcka sig till Västerås, vilket öppnar nya möjligheter för både Västerås och Karlstad, men framförallt för Örebro.

I den gamla Ansvarsutredningen lades grunderna fast för hur en region skulle formeras. Det handlar om att skapa arbetsmarknadsregioner, med inomregionspendling. Det handlar om att bygga en region kring ett universitet och det handlar om att bygga en region kring ett region- eller universitetssjukhus. I den blivande mellansvenska regionen är Örebro den självklara centralorten i ett sådant arrangemang.

Men det handlar om att vi måste sköta våra kort rätt. För något år sedan höll socialdemokraterna i landstinget att skjuta allt i sank, när de ville ha region med Dalarna, Gävleborg och Uppsala. I en sådan region hade knappast USÖ och definitivt inte Örebro Universitet överlevt. Vad de nu vill är som sagt höljt i dunkel.

Därför måste Örebro kommun träda fram. Örebro är den självklara centralorten för den nya regionen med Värmland, Västmanland och Sörmland. Vi har universitetet. Vi har USÖ. Vi har erfarenhet av förvaltning. Vi har läget.

Men alla dessa fördelar kan spelas oss ur händerna om vi inte jobbar strategiskt. Vi måste värna våra egna styrkor på samma gång som vi bygger allianser. I ett trenodssamarbete med Karlstad och Västerås handlar det om att finna en lösning där alla är vinnare. När vi i Örebro säger att vi ska vara centralorten i den nya regionen, måste vi samtidigt säga vilka styrkor Västerås har och vad de kan bidra med, och gynnas av i den nya regionen. På samma sätt är det med Karlstad.

En del gillar inte regionbildningen, inte partier, inte heller politiker. Den inställningen kan man ha. Men om man hårddrar den kommer den att innebära att man hamnar på mellanhand. Staten planerar en ny regionbildning för sina myndigheter. Det kommer att påverka kommuner och landsting. Antingen står man bredvid och reagerar först när allt är på plats. Eller så jobbar man och agerar för att skapa största möjliga nytta för sina medborgare.

Jag tror på att det senare är det riktiga. Det har jag jobbat för de senaste åren. För Örebros bästa. Det jobbet vill jag fortsätta.

En ny tid...

Så har också Sverige drabbats av ett självmordsattentat. Det är skrämmande. Men samtidigt inte oväntat. Varför skulle Sverige vara en del av världen där detta inte sker? Globaliseringen har många konsekvenser, positiva och negativa. Det går inte längre att vara en avskild nation i världens utkant. Hela världen är idag lika mycket centrum som någon annan.

Det verkar som det är en muslim som utfört dådet. Statsministern manade till lugn och sans i sin presskonferens vid lunchen. Det var extra nödvändigt just eftersom det verkar vara ett dåd med religiösa motiv. Riskerna för att enskilda, grupper och partier kommer att ta detta till intäkt för hårdare tag mot invandrare och invandring är uppenbara.

Men slutenhet är ingen väg till fred och frid. Öppenheten är den enda vägen mot ett samhälle som skapar trygghet. Slutenheten skapar osäkerhet mellan länder och mellan människor i olika nationer. Öppenhet skapar möjligheter till närhet mellan människor och kulturer. Dialogen är nödvändig, därför att den lägger grunden till förståelse, och förståelse är grunden för fred.

Samtidigt innebär detta att vi åter måste sätta fokus på vilka värderingar vi vill ska genomsyra vårt samhälle. Den diskussionen måste kunna fortsätta utan att begränsas av en rädsla för om och hur vi eventuellt stöter oss med religioner eller kulturer. Den får heller inte begränsas av den självcensur som tyvärr varit alldeles för vanlig i svensk politik under lång tid. Problem blir inte mindre bara för att man inte talar om dem eller väljer att omtolka dem.

Roliga mail

Ibland får man roliga mail. Detta kom idag:

Hej. Vart FOLKPARTIET-Tiraspol foljer noga verksamheten i ert parti, samla alla artiklar om dig. Aven om vi har bara 18 personer, och vi har inte lange skapat, men vi vill saga till oss ar du en forebild och vi har lar dig. Inverkan av ert parti att ha en mycket stor och positiv. Om mojligt, skicka oss en autograf och foremal, saker med logotypen for den part, enligt en modell for marknadsforing och reklam i staden Tiraspol. Skicka inte denna skrivelse utan uppmarksamhet, ar det mycket viktigt for oss. Jag vill tacka er i forvag. Tack.

Så nu är det bara att jaga Folkpartiartiklar med loggor:)

Sveriges bästa skolor!

Örebro har inte Sveriges bästa skolor. Långt därifrån. Under den förra socialdemokratiska kommunledningen eroderade skoluppdraget totalt. När Skolverket besökte Örebro förra mandatperioden fick skolupplägget svidande kritik. Det saknades kunskapsfokus. Socialdemokraternas många lokala mål, gällande allt mellan himmel och jord, prioriterades högre än läroplanen. Uppföljning av kunskapsmålen var obefintlig. Kvaliteten på rektorerna var i alldeles för många fall undermålig, mycket beroende på att samma socialdemokrater inte sett och prioriterat chefskapet. Lärarna var en bortprioriterad grupp. Mats Sjöström, socialdemokratisk kommunstyrelseordförande tydliggjorde detta i en intervju i tidningen Kommunaktuellt. Där sade han att han valt att ge lärarna lägre lönelyft för att ge Kommunals medlemmar mer. Lena Baastad, som ansvarig för skolorna, klarade inte av att vare sig ge skolorna rätt förutsättningar, eller klara ekonomin. Nödvändiga beslut om skolnedläggningar sköts på framtiden. Tomma lokaler drog resurser från undervisning. Allt detta medförde att skolornas resultat kontinuerligt sjönk.

När vi tillträdde 2007 valde vi att ändra på i princip allt. För oss är lärare viktigare än lokaler, så vi minskade antalet lokaler. För oss är lärarnas löner en viktig rekryteringsfaktor, så vi krävde att lärarna skulle prioriteras. Vi tog i princip bort de lokala målen och krävde istället att läroplanernas mål skulle klaras. Vi strukturerade om och började följa upp, utvärdera och återkoppla. För oss är kunskap åt eleverna den grundläggande uppgiften för skolan, och rätt krav på varje elev en förutsätting att nå kunskapsmålen, så vi började med att tydliggöra kunskapsmålen och att verkligen visa att vi tror på att varje elev kan lära utifrån sina förutsättningar.

Efter snart fyra år har det börjat ge resultat. Örebro förbättras, även om det är från en låg nivå.

Vad visar då detta? Framförallt att lokalt ledarskap spelar roll. I olika media, bland annat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter redovisas olika funderingar kring vad som måste göras. Sannolikt är det inte mer av detsamma, utan bättre av annat som måste till. En av de viktigaste faktorerna är det lokala ledarskapet.

För mig är skolan den viktigaste lokala politiska frågan. Det finns massor av åtgärder som vi i Örebro måste göra för att vi ska komma vidare mot målet: Sveriges bästa skolor. För Sveriges bästa elever (var och en utifrån sina förutsättningar!). Låt mig peka på några:

Ge lärarna bättre betalt. Folkpartiet vill öka potten för lärarlöner med 25 miljoner redan 2011. Det kommer vi att strida för.
Prioritera rektorernas chefskap. Det är bra att vara chef. Chefen är den kanske enskilt viktigaste faktorn för en bra verksamhet. Därför ska vi fortsätta att stärka chefsrollen.
Satsa på vidareutbildning. Örebro är bland de bästa i landet på att använda statens fortbildningspengar. Men vi måste ha utrymme för att långsiktig planering. Då måste vår ekonomi klara av att ta alla kostnader själv. Där är vi inte nu, men om Folkpartiet får bestämma så är vi där redan 2012.
Låt alla skolor bli självstyrande. Ge rektorer och lärare makten över sin egen vardag. Ta bort den lokala politiska klåfingrigheten. Det räcker med en skolnämnd för all för- och grundskoleverksamhet.
Öka uppföljning, utvärdering och återkoppling. Var tydlig med kunskapsmålen och kräv åtgärder omedelbart då utvärderingen visar på fel utveckling. Rektorernas och lärarna har ansvaret för att ge eleverna kunskaper. Vi vill ge dem befogenheter, och kräva att de tar ansvaret.
Ställ rätt krav på eleverna. Alla elever kan lära. Alla elever kan prestera bättre, om rätt krav ställs, om rätt förutsättningar ges och om ordning och reda skapas.
Just ordning och reda är en av de viktigaste faktorerna för god inlärningsmiljö, främst för de sårbaraste eleverna.
Öka resurserna för elevhälsan. Kuratorer, skolsköterskor och skolläkare är nödvändiga och enormt viktiga för trygga elever med goda resultat.

Detta kommer att kosta pengar. Därför måste det också finnas en intäktssida. En minskad politisk organisation, som följs av effektiviseringar av administrationen där självstyrande enheter är en viktig del, kommer att spara tiotals miljoner per år. Fortsatta prioriteringar av skollokaler måste till. Örebro har fortfarande alldeles för många alldeles för små skolor med ineffektivt lokalutnyttjande. Men det kommer också att krävas att vi som politiker vågar prioritera.

För Folkpartiet är skolan alltid grunden för välfärdsuppdraget. Utan en bra skola inget växande näringsliv, sämre vård och omsorg och även en dålig demokrati. Därför kommer åren 2011 - 2014 att bli skolornas år för Folkpartiet i Örebro!

Stark budget

Idag redovisar vi att sju partier är överens om en ny budget för Örebro. Det är en stark budget som har lagts på den grund koalitionen jobbat med i fyra år. Vi har skapat en ekonomi som är bland de starkaste i landet. Vi har haft överskott i alla de år vi jobbat. Vi har värnat välfärden, och samtidigt klarat av att hålla ekonomin i balans.

Den budget som nu läggs är i huvudsak en tjänstemannaprodukt. Den är i princip en fortsättning av vad det vi gjort 2010, utan nya politiska prioriteringar. Men den är med all önskvärd tydlighet en fortsättning på koalitionens arbete. Något annat hade varit oacceptabelt.

Det har funnits bekymmer med hur oppositionen under denna mandatperiod hanterat ekonomin. Jag har många gånger varit bekymrad över bristen på ekonomisk kompetens hos de ledande socialdemokraterna. När vi var försiktiga i början lanserade Björn Sundin slagordet: "De sparar för att de vill, inte för att de måste!" som senare upprepades av Baastad, Karlsson, Johansson med flera.

När det visade sig att detta sparande var rätt, så blev det tystnad.

När vi jobbat strategiskt för ökade investeringar, var de fel. "Inte så mycket nu, men kanske sen", var då beskedet. Men när torgen och gatorna nu ligger färdiga och det också visar sig hur bra Örebro gått jämförelsevis mot andra även när det gäller arbetslöshet under den djupaste ekonomiska krisen sen världskrigen, är Baastad, Sundin och Karlsson tysta.

När vi jobbat strategiskt och strukturellt med ökade medel för arbetsmarknadsåtgärder, har Baastad och Sundin ropat: "Mer! Tidigare!" Men varifrån pengarna skulle tas var alltid oklart.
När det nu visar sig att arbetslösheten sjunker och att vi ofta gått bättre än rikssnittet så är de tysta.

Det finns enorma risker när sju partier nu ska samarbeta. Det finns en sannolikhet att det inte blir de strategiska och strukturella beslut som vi i koalitionen varit så bra på att hantera. Det finns en risk att det kan bli mellanting mellan ekonomisk kompetens och värnandet av skattebetalarnas resurser å ena sidan, och lö(s)släppt icke-kompetens å den andra. Den avvägningen riskerar ständigt att hamna för långt åt det lö(s)släppta hållet. På kort sikt spelar det inte så stor roll. Men den stabilitet vi arbetat i fyra år för att grundlägga, kan snabbt raseras.

Detta kommer vare sig jag eller någon annan folkpartist att acceptera. Vi vet att en stabil ekonomisk grund är den enskilt viktigaste förutsättningen för att värna välfärden i kommunen. Motsatsen har år efter år visats av tidigare socialdemokratiska kommunledningar. Hittills har inget visat att Lena Baastad på något sätt skulle ha en annan inriktning än Mats Sjöström. Snarare tvärsom. Det skrämmer. Men det sporrar också till fortsatt liberalt ansvarstagande.

(S)lutenhet och rädsla

Under de senaste åren har sossarna i Örebro kommun anklagat oss för att vara slutna. En av de hårdaste kritikerna har varit Jonas Karlsson. Själv menar jag naturligtvis att dessa anklagelser är grundlösa. Vi har skapat ett politisk system där vi varit öppna, ända från de gemensamma omvärldsdagarna (vi har en i morgon) där vi gemensamt ser över vilka utmaningar vi står inför, över beredningen av budgetdirektiven i januari och februari och fram till beredningssammanträden för budgeten som normalt är i maj. Oppositionen har fått vårt material så snart det varit färdigt så att de haft tid att reagera fram till dess beslut ska fattas i kommunstyrelse och fullmäktige.

Nu har Jonas Karlsson bytt organisation. Nu jobbar han tillsammans med landstingsstyrelsens ordförande, Marie-Louise Forssberg-Fransson. Och plötsligt är kraven på öppenhet som bortblåsta. Nu är det (s)lutenhet som gäller!

I morgon ska Landstingsstyrelsen fatta beslut om budget för 2011. Fortfarande finns ingen handling tillgänglig. Oppositionen vet ingenting. Landstingsstyrelsens ordförande sitter i radio och säger att oppositionen får veta i morgon, eftersom man kallat till presskonferens.

Landstinget i Örebro kommun är en organisation som kännetecknas av toppstyrning, av slutenhet och av rädsla. Även när socialdemokraterna i princip styrt helt själva och inte behövt samordna flera partier, har slutenheten varit norm. Denna rädsla för öppenhet skadar landstinget och gör att landstingets verksamheter fungerar sämre än vad de borde kunna göra.

Undersökning efter undersökning visar nu på att Örebro Läns Landsting, under socialdemokratisk ledning, ligger i botten. Som ett av tre (3) landsting har man valt bort valfriheten vad gäller vårdcentraler och inte fått en enda nyetablering. Man ligger fjärd sist vad gäller antalet medborgare per vårdcentral och tredje sist vad gäller effektivitet.

Det hade varit bra om valet 2010 hade inneburit en storstädning i Landstinget där en ny regim hade kunnat skapa goda strukturer för en bättre vård. Nu får vi vänta tills 2014. Fram till dess riskerar örebroarna än mer av slutenhet, än mer av politiskt envälde med mindre valfrihet och en vård där små symbolfrågor får ta över de stora strukturella frågorna som borde hanteras.

O Helga Natt

I går gick O Helga Natt av stapeln igen. Denna gång med Ernst Kirchsteiger, Måns Zelmerlöw, Pauline och den franska tenoren Avi Klemberg. Och inte minst kanske 30.000 örebroare. NA skriver om det.

O Helga Natt är ett helt galet projekt. Vilken vettig människa kan få för sig att göra en allsångskväll i början av december, när risken för kyla, snöglopp och regn(i klimatförändringarnas spår) är mer regel än undantag?

Detta fullständigt galna projekt är ett av de mest lyckade projekten i Örebros moderna historia. År efter år har antalet besökare ökat, produktionen blivit större och allt mer nationellt intressant. När TV 4 nu gått in för att göra denna julshow till en av "sina" produktioner visar det bara på hur viktigt det är med galna människor med galna idéer.

Jag gillar Richard Kennett. Han är verkligen galen på rätt sätt. Utan Richard hade Örebro varit en betydligt gråare och tristare plats att leva och verka i. Det Richard Kennett och hans projekt, kanske mest O Helga Natt, visar är att det finns ett enormt behov av att våga tänka utanför det traditionella.

På samma sätt är, eller borde det vara, i Örebro kommun. Under många långa år har Örebro varit en stad och en kommun där ingen vågat något. I kommunen som organisation har rädslan att göra fel varit större än förmågan att våga och ibland göra rätt, och få kred för det, och ibland göra fel och lära sig av misstagen utan att få pisk. Denna rädsla har varit baserad ända från den dåvarande politiska ledningen, och ner genom såväl administration som politik. Hierarkin har varit cementerad.

Under fyra år har jag jobbat stenhårt med att bryta denna rädsla, denna socialdemokratiska jante-lag som varit en del av Örebros självbild. Det har varit ett hårt jobb och det har ofta varit motvind. Det har funnits en tydlig politisk agenda från den socialdemokratiska partiledningen, med Baastad, Sundin och Karlsson i spetsen, att försöka förstöra, skrämma och i vissa fall förnedra.

Jag har velat visa på hur bra Örebro verkligen är, och hur fantastisk denna stad kan bli. Det handlar om universitetssamarbetet där vi båda är motorer, och där vi drar åt samma håll. Det handlar om en egen organisation i ständig förvandling. Det handlar om alla dessa projekt som jag och vi har sjösatt: Hur man förändrar kommunens organisation på alla möjliga sätt, det handlar om kulturen i staden och kommunen, det handlar om idrottens plats i kommunen, det handlar om kommunen som regionalt centrum - både i länet och landet, det handlar om stadsbyggnad, om jämställdhet, om civilsamhälle, om klimatarbete...

En del har gått fel. En del har varit för ovanligt. En del har gått för fort. Så är det. Det är bara att erkänna. Men vad är alternativet? En kommun som står still och där alla är rädda? En kommunledning som är rädd för ständiga tjuvnyp från en opposition som gör allt för att återskapa denna rädsla som de tidigare använde när de styrde kommunen?

Det har hänt rätt mycket under dessa fyra år. Det mesta har faktiskt gått rätt. Örebro är en betydligt bättre stad och kommun att leva och verka i idag än vad den var för fyra år sedan. Örebro märks i landet på ett helt annat sätt idag än då. Örebro kommun tas som gott exempel på område efter område; ekonomi, jämställdhet, klimat, civilsamhälle, förebyggande socialt arbete, stadsbyggnad, kultur, idrott, turism... Vi syns, vi märks, vi tas som gott exempel på hur vi arbetar och förändrar en kommun och en organisation.

Så tack Richard Kennett för O Helga Natt och alla andra galna projekt du kör som blivit succéer. Och tack för alla dina galna projekt som inte har blivit av utan som visat sig för galna. Det skulle behövas många fler som du!

Och tack Ernst för hur du ledde showen. Det var absolut inte perfekt. Men den som inte sett allt som hände innan, inser inte vilket jobb du hade och hur bra du skötte det! Du är en av de allra viktigaste personerna för den nya, fantastiskt positiva bilden av Örebro!

Vägval 2

På Folkpartiets välbesökta medlemsmöte i kväll enades vi om följande uttalande:

Politik handlar om både pragmatism och ideologi. Väldigt ofta beskylls vi som är politiskt aktiva att inte vara tillräckligt ideologiska. Skillnaderna mellan partierna är för små och otydliga. För oss i Folkpartiet är inte detta en sann bild av verkligheten. Det finns partier som valt bort sin ideologi för maktens och storlekens skull. För dem är det alltid viktigare att söka lösningar som kortsiktigt attraherar flest medborgare än att söka långsiktigt, ideologiskt grundade, hållbara lösningar.

Men liberalismen är just en sådan långsiktig, hållbar, ideologi. Den står i skarp kontrast till andra ideologier. Ett par av dessa är nazism och kommunism. Det är alltid liberaler som hållit rågången öppen mot dessa mörka ideologier. Det är alltid liberaler som valt sida, även när det varit obekvämt.

Idag i Örebro är det politiska läget oklart. Det finns ingen hållbar majoritet som kan bilda en kommunledning. Koalitionen fick, trots betydligt fler röster än vänsterblocket, färre mandat i kommunfullmäktige. Socialdemokraterna har inte den trovärdighet som skulle kunnat attrahera något eller några partier för att skapa en majoritet, annat än Vänsterpartiet.

I det läget har Folkpartiet varit villigt att bilda en blocköverskridande kommunledning i avvaktan på det omval vi alla anser oundvikligt. Vi har velat bygga denna kommunledning på de sex traditionellt demokratiska partierna vi har i kommunfullmäktige. Vi har sträckt ut en hand och sökt en bred lösning.

Denna hand har inte accepterats av Socialdemokraterna. Ett ultimativt krav från deras sida har varit att Vänsterpartiet ska ingå som fullvärdigt kommunledningsparti och erhålla ordförandeposter i samma utsträckning som andra partier.

Detta skapar två problem. För det första innebär det att den ideologiska gräns, som även socialdemokrater i alla år hållit mot Vänsterpartiet, eroderar. För det andra innebär det att det demokratiska systemet undergrävs, när ett parti, Sverigedemokraterna, ställs utanför. Ett samlingsstyre innebär de facto samlingsstyre, det vill säga att alla partier i kommunfullmäktige ingår i samlingsstyret. Allt annat kan ifrågasättas demokratiskt.

Vi kan alla känna att den ideologiska bas som Sverigedemokraterna kommer från, och den sakpolitik de för inom bland annat invandringsområdet där människa ställs mot människa, är oacceptabel. Men samma sak gäller för Vänsterpartiet. Det är inte tio år sedan partiet leddes av en uttalad kommunist. Det finns idag starka krafter att partiet ska bli mer ideologiskt, något som vi inte kan uttolka på annat sätt än att öka det kommunistiska inslaget i partiets politik.

Samtidigt innebär ett nej till den uppgörelse som de fem övriga traditionellt demokratiska partierna accepterat att Örebro kommun riskerar att stå utan en hållbar kommunledning den första januari. Det är också oacceptabelt. Sveriges sjunde största kommun måste ha en politisk ledning.

För Folkpartiet har Koalition Örebro de senaste fyra åren varit ett överordnat mål. Sammanhållningen mellan partierna, och formandet av en gemensam politik, har varit vår uppgift och vårt mål. Det finns ett självändamål att långsiktigt bryta det socialdemokratiska maktinnehavet i Örebro, att bryta den konservatism, stagnation, utvecklingsfientlighet och rädsla, som det långvariga maktbruket från detta parti lett kommunen in i. Vi ser ett omval, delvis baserat på hur Socialdemokraterna arbetade i valkampanjen, som oundvikligt. När vi vunnit detta omval vill vi fortsätta vara en stark eker i det lättrullade koalitionshjulet.

Sett i det perspektivet har vi valt att inte motsätta oss den överenskommelse som fattats. Genom detta skapas långsiktiga möjligheter för ett fortsatt koalitionsstyre i Örebro, något som är till fromma för örebroarna, Örebros utveckling och det demokratiska systemet.

Vägval

I kväll ska Folkpartiet i Örebro fatta beslut om vi ska gå med i överenskommelsen kring den tillfälliga styrningen av Örebro kommun. Det är ingen enkel fråga. Skälet till detta är däremot enkelt: Socialdemokraterna i Örebro har ställt ett ultimativt krav att Vänsterpartiet ska ingå som en fullvärdig medlem i styret. Tidigare har de gamla kommunisterna fått agera som stödparti. Det som nu sker är något nytt. Den gräns som Erlander, Palme, Carlsson och Persson höll klar och tydlig blir nu istället under Sahlin o Baastad en brygga.

Det är ett stort bekymmer. Skillnaderna mellan Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas ideologiska bas är marginell. Kommunismen är världens genom tiderna värsta mördarideologi. Urskillningslöst ställs människa mot människa på grund av religion, politisk uppfattning, arbete eller härkomst. Den nuvarande vänsterledaren kallade sig tidigare kommunist. Nu kallar han inte sig kommunist längre, men...

Så varför, på vilken demokratisk grund, ska v hållas om ryggen medan sd ställs utanför? För oss har det inte redovisats några hållbara skäl. Riskerna för demokratin och för att de som ställs utanför (sd) är de som tjänar mest på att slippa ta ansvar för kommunen. Är det en rimlig politik? Har inte de olika hanteringarna av SD i Skåne visat att det motsatta är bäst? Där de får ta ansvar backar de. Där de står utanför växer de.

I den andra vågskålen finns ansvaret för kommunen och koalitionen. Kommunen måste styras. Beslut måste fattas. Under fyra år har vi i Folkpartiet haft huvudansvaret för detta och lyckats fantastiskt väl. Det kommer vi att fortsätta med. Vi har dessutom lett koalitionen. Vi ser det som en av de viktigaste vägvalen för Örebro. Örebro behöver fler år utan socialdemokrater i kommunledningen. De står för stagnation, förändringsovilja, konservatism och rädsla. För ett framgångsrikt Örebro behöver vi i koalitionen få fortsatt förtroende, något som flest örebroare ville. Koalitionen fick 2500 fler röster än vänsterblocket, inte att förglömma.

Snart ska medlemmarna fatta ett beslut om hu de väger de olika alternativen. Det är demokratins kärna!

Dolda bidrag

Det verkar inte bli någon lagstiftning för att göra alla partibidrag offentliga. Det är inte bara dumt, det är dåligt och illa för demokratin. Tyvärr verkar moderaterna i regeringen kört ångvälten över de andra allianspartierna och ingen har vågat stå upp för den självklara principen: Alla ekonomiska bidrag, såväl i pengar som resurser, ska vara offentliga.

Socialdemokraterna har börjat svänga, men som jag förstår det innebär det bara att de vill att de pengamässiga bidragen ska vara offentliga. Deras största bidrag kommer från alla de fackliga förtroendevalda som gör extrajobb åt partiet. Folkpartiets Carl B Hamilton har beräknat att värdet av dessa tjänster uppgår till hundratals miljoner. Det vore självklart att dessa fackbidrag också skulle tydliggöras, eller än hellre, förbjudas.

Jag menar att det är oacceptabelt att pengar som ska gå till fackligt arbete på arbetsplatsen istället används för partipolitik. När det handlar om offentliga arbetsgivare innebär det att skattepengar oavkortat går till ett enda parti. Alla skattebetalare, oavsett vilket parti man stödjer, lägger alltså extraresurser till socialdemokraterna. Odemokratiskt - absolut.

Än värre blir det efter ett val som årets. Hur kan LO nu motivera att man använder pengar och resurser till att stötta bara ett parti? Socialdemokraterna är inte arbetarnas parti längre. Bara en dryg femtedel av de med jobb röstade på (s). Den ohälsosamma kopplingen mellan dessa två gigantiska maktcentra borde en gång för alla brytas. Det skulle sannolikt skynda på sotdöden av det mest konservativa av alla Sveriges partier, d.v.s. socialdemokraterna. Men det kan säkerligen också innebära nystarten av ett nytt parti som i sig bär med sig de goda delarna av den socialdemokrati som en gång stod för arbete, bildning och kultur.

Men moderaterna har i princip samma problem. Det är ofattbart att detta nya arbetarparti tar över det gamla arbetarpartiets usla hållning. Trovärdigheten för såväl statsministern som finansministern, som i alla andra sammanhang pratar om öppenhet och stabilitet, blir i detta läge noll. Vad har man att dölja? Vilka bidragsgivare riskerar man att mista? Vilka kopplingar vill man inte visa?

Folkpartiet har länge drivit frågan om total öppenhet i fråga om partibidrag. Nu viker sig mitt parti än en gång i frågan. Det är dåligt. Folkpartiet och Centerpartiet borde ta ett eget initiativ till en lagstiftning som kräver total öppenhet för alla bidrag och sedan söka ett brett parlamentariskt stöd för denna lagstiftning. Sedan får väl de två stora bidragstagarna redovisa om de verkligen står för öppenhet eller om Sverige även i fortsättningen får stå vid skampålen.

Örebro som regionalt centrum

Sedan jag tillträdde som kommunstyrelseordförande har jag arbetat för att Örebro ska bli det naturliga regionala centrumet, såväl för länet och arbetsmarknadsregionen som för den nya mellansvenska regionen. Jag har velat bryta med den tradition som tidigare kommunledningar arbetat med, en tradition där Örebro bara skulle vara starkt, bara skulle vara centrum och därmed alltid ha allt. Min vision är att Örebro ska vara ett starkt centrum, men ett vänligt och delande centrum.

Under fyra år har jag jobbat på det uppdraget. Det har varit svårt att få kommunen som administrativ enhet att acceptera det. Det finns också politiska skiljelinjer.

Inte förrän kommunen fick en ny chef, en som kom helt utifrån med nya ögon, så började visionen få fötter. Genom Staffan Isling har Örebro fått en enorm utveckling som regionalt centrum i länet. Han har till exempel numera kommundirektörsträffar med alla länskommuner.

Detta arbete vill jag fortsätta. Jag har bett kommundirektören analysera ett stort antal utvecklingsvägar som skulle stärka regionen, hela regionen. Det handlar om att hitta administrativa vägar som stöttar många kommuner. Upphandling, lönehantering, miljöskydd o.s.v. På många områden kan vi söka gemensamma lösningar. All verksamhet behöver inte heller ligga i Örebro. Kan vi stötta arbetsmarknaden i en kommun genom att lägga en verksamhet där, varför inte? Bara vi är kostnadseffektiva och kvalitetsskapande.

Det handlar också om näringslivet. Örebro måste stärkas som näringslivscentrum, men vi ska inte konkurrera med våra grannkommuner. Det spelar väldigt liten roll om ett nytt företag etablerar sig i Kumla, Hallsberg, Nora eller Lindesberg istället för i Örebro. Det är ändå väldigt sannolikt att de flesta hamnar här, att många bosätter sig här, handlar här och använder den större stadens kulturutbud.

Här finns en skarp skiljelinje mellan oss och socialdemokraterna. De har hittills i alla frågor drivit på att Örebro ska ha allt. Det har funnits en konkurrenssituation främst mellan Örebro, Kumla och Hallsberg. Detta måste brytas. Jag vill samarbeta med Kumla och Hallsberg, om kombiterminal och verksamhetsområden, om miljöteknik och vägar och järnvägar. På samma sätt vill jag att vi jobbar med våra andra länskommuner.

Och vi är på väg. De senaste kommunstyrelsesammanträdena har vi haft några små ärenden som är pusselbitar i ett större pussel. Det handlar om att stötta Karlskoga kring det så kallade X22 projektet. Det handlar om att stötta Kumla kring filmstudion. Det handlar om att stötta Hallsberg som järnvägsknutpunkt.

Mer finns att göra. Jag har varit i Nora och pratat järnväg. Jag har pratat risken för att ÖBO konkurrerar ut de andra kommunernas bostadsbolag med såväl centerpartister som sossar i många länskommuner. Jag har pratat gemensamma visioner kring pendling och boende med flera kommunföreträdare i våra grannkommuner. Visst finns det en sannolikhet att en professor på universitetet gärna skulle bo vid vackra Norasjön eller sköna Lindesjön om det fanns bra pendling.

Örebro har allt att vinna på att än mer bli ett vänligt regionalt centrum. Ett starkt centrum som ser möjligheterna med att samverka med, och ibland till och med stötta, grannkommunerna.

Överraskande Örebro. Överraskande starkt. Överraskande vänligt.

Kommunal representation

I en artikelserie i Nerikes Allehanda skriver tidningen om den kommunala representationen. Man redovisar dels den totala omfattningen av representation, både intern och extern, och ett antal felaktigheter.

Vad gäller felaktigheterna finns det inga skäl att inte stötta tidningen i frågan. Det måste hela tiden vara kvalitetsförbättringar när det gäller kommunens administrativa system. Representation är och ska vara genomskinlig och möjlig att följa upp och kontrollera.

Däremot kan man ifrågasätta de överord som vänsterpartisten Murad Artin tar till. Artin säger så här enligt tidningen:

– Det är förskräckliga siffror, menar Murad Artin, kommunalråd för vänsterpartiet.

Vad menar han egentligen med det? Att den externa representationen, knappt 2 mkr är för stor? Vad vill han i så fall dra in på?

Eller vill han dra in på den interna representationen? Inser han vad det innebär?

Örebro kommun har, lite beroende på hur man räknar, 11.000 anställda. Om vi vill ge den personal som gör ett så fantastiskt arbete en uppmuntran en gång om året, ett julbord till exempel, så skulle det kosta upp emot 3,8 miljoner kronor. Är det dessa pengar Artin vill åt? Vill han inte att det ska vara möjligt att uppmuntra personalen? Tycker han att vi gör för lite för att ge den personal som jobbar så hårt något bevis på att vi gillar deras jobb?

Nu är det inte så att alla i personalen får julbord. Men vi menar att det är viktigt att på olika sätt visa att vi tycker att personalen gör ett bra jobb. Representation kan vara något så enkelt som att man bjuder personalen på ett adventsfika, en midsommarlunch eller att kommunen tar kostnaderna för fikat efter ett utbildningstillfälle.

Murad Artin och Vänsterpartiet har under flera tillfällen de senaste åren visat sig förmögna till många och stora överord och överdrifter. Detta är ytterligare ett exempel. För mig, som har haft ansvaret för personalpolitiken de senaste åren, har det varit viktigt att skapa goda förutsättningar för en bra personalpolitik, en effektiv organisation, och en organisation som skapar kvalitet. Det har jag lyckats betydligt bättre med än den kommunledning som Artin tidigare var en del av.

Sett i det perspektivet har kanske den ökade interna representationen faktiskt lönat sig. För att skapa en effektivare organisation har det behövts massor av möten. Bra möten kan ha krävt såväl en kaffe med bulle som en salladslunch.

Men visst är det enklare att ropa: "Det är förskräckliga siffror!"

Populism...

Bränder i Vivalla

Ytterligare en brand har ägt rum i Vivalla. I en gymnastiksal igen denna gång. Det är oacceptabelt.

Trygghet handlar om många olika saker. Det kan handla om att barn kan gå till skolan utan att behöva vara rädda för mobbning, eller kränkande behandling. Det kan handla om att äldre känner trygghet och säkerhet om de bor hemma, eller på äldreboenden av olika former. Det kan handla om att kvinnor kan gå ensamma över stan en sen lördagskväll.

Men det handlar inte minst om att människor ska kunna känna sig trygga i sina hem och bostadsområden. När tryggheten eroderar i den omgivning som ligger en närmast, skapar vi ohållbara situationer.

Det är i det perspektivet man måste se de båda bränderna i Vivalla. Vivalla är sedan många år ett så kallat "utanförskapsområde". En del vill inte att man ska säga det. De tror det är bättre om man döljer det uppenbara bakom politiskt korrekta omskrivningar. Men sanning och öppenhet är alltid bättre när man arbetar med demokrati och politik. Vivalla, men tyvärr inte bara Vivalla, saknar många av de förutsättningar som andra bostadsområden har för att skapa innanförskap, integration. Det handlar om jobb - för få av de som bor i Vivalla har ett jobb att gå till. Det handlar om bidragsberoende - för många av de som bor i Vivalla är beroende av bidrag. Det handlar om samhällsengagemang - för få av de som bor i Vivalla är engagerade i föreningar, organisationer, nätverk - det civila samhället.

Det handlar också om trygghet. I Vivalla är tryggheten mindre och brottsligheten högre än i andra bostadsområden. De två skolbränderna är bara de senaste, övertydliga exemplen på detta.

Detta kan inte fortsätta. Vi måste både agera omedelbart och långsiktigt.

Omedelbart: Jag har idag bett kommunledningskontoret undersöka vilka åtgärder som vi ska genomföra för att se till så att riskerna för ytterligare bränder eller liknande brott minimeras. Vi måste gå igenom alla möjligheter för att öka den trygghet som nu alltför många berövas.

Långsiktigt: Koalitionens arbete med nya arbetsplatser i Vivalla måste få upp takten. Örebroportens och ÖBOs styrelser måste omelbart fatta de nödvändiga besluten som gör att den inriktning vi slagit fast i våra budgetar blir mer än ord. Grävskoporna måste igång!

ÖBOs arbete med att förändra Vivallas struktur måste igång NU! Stora, ensartade bostadsområden skapar i sig problem. Vivalla måste bli ett attraktivt bostadsområde med lägenheter, villor, bostadsrätter, affärer, kultur, sport och fritid.

Vi måste bygga ihop Örebro. Vivalla ligger alldeles för separerat från staden. Planeringen för att däcka över motorvägen och skapa kommunikation, bostäder och arbetsplatser mellan Vivalla och Baronbackarna måste prioriteras.

Örebro är en fantastisk stad. Men det är en stad med många utmaningar. De utmaningarna kommer inte jag att tveka att lyfta för att lösa!

Zlatan

Nyss hyllade Zlatan sitt Malmö på Fotbollsgalan. I går avgjorde han Milanoderbyt. Fantastisk livsresa den mannen gjort. Vilken framåtanda. Vilket entreprenörskap!

Det finns en enorm inneboende kraft i alla människor. Alldeles för ofta är det samhällets synliga eller dolda ramar som begränsar kraften. Alldeles för ofta är det politiska system som gör aktiva, kraftfulla invandrare till beroende inaktivister.

Men där sker nu en förändring. Med Erik Ullehag och Folkpartiet vid rodret kommer integrationspolitiken att förändras radikalt. Socialdemokraternas mångåriga arv att göra människor bidragsberoende, inaktiva och utanför kommer att brytas.

Det är på tiden.

Förtur

Såväl Nerikes Allehanda som Radio Örebro berättar om universitetets begäran om förtur i tomtkön för en nyckelperson för universitetet och den nya läkarutbildningen. Jag uttalar mig i båda media om det rätta i att ge förtur.

Min mening är dessutom att det i många fall är för svårt att få förtur i tomtkön i Örebro. Varför? Är det inte bara eliten som gynnas på de vanliga örebroarnas bekostnad? Om man reagerar med magen är det så. Men som politiker och ledare för ett Örebro i utveckling kan man inte göra det. Frågan är nämligen mer komplicerad än så.

Örebro växer, förändras och utvecklas som aldrig förr. Koalitionen som lett Örebro de senaste fyra åren har skapat enormt goda förutsättningar för Örebro och örebroarna. Tusentals nya örebroare flyttar hit för att Örebro blivit så bra. Företag växer i en utsträckning som tidigare inte skådats. Arbetslösheten minskar kraftigt. Ekonomin är urstark och skapar förutsättningar för ännu mer utveckling, fler och bättre jobb och ännu bättre välfärd.

Men utvecklingen kommer inte av sig själv. Kommunledningens strategiska arbete med förändring och utveckling spelar en viktig roll. Vårt samarbete med universitetet är unikt. Vårt arbete med nyföretagande och växande företag spelar roll. Det är i det sammanhanget ett arbete med att skapa bättre förtursregler måste sättas in.

Under de senaste fyra åren har jag rätt många gånger fått samtal från företagare och från universitetet som visar på problemen med att rekrytera toppkompetens till Örebro. Ibland flyttar dessa toppkrafter till det socialdemokratiskt styrda Kumla, med som det verkar betydligt generösare regler. Men oftare blir de kvar i Stockholmsområdet.

Det innebär att Örebro riskerar att tappa toppkompetens. Utvecklingen blir sämre för såväl företag, universitet som kommun. En sämre utveckling leder till färre jobb i framtiden. Med fler välavlönade i Örebro ökar handeln och skapar nya arbetstillfällen. Det gynnar alla örebroare men framförallt de som söker de enklare jobben inom handel och service. Fler toppkrafter inom universitet och företagande skapar bättre företags- och forskningsklimat och ger oss enorma möjligheter att utveckla staden, jobben och välfärden.

Alternativet, att som rätt många av de som skriver inlägg på na.se, att låtsas som om den enda rättvisan är att låta alla alltid stå i samma köer, innebär stagnation, sämre utveckling och på sikt färre jobb och sämre välfärd.

Socialdemokraternas bekymmer, Folkpartiets möjlighet

I en artikel på DN debatt den 17 oktober beskriver Anders Lindholm, Demoskop, grunden för det socialdemokratiska moras vi nu ser.

Andelen svenskar som ser sig som socialdemokratiska till ideologin är bara 23 %. Och andelen minskar. Samtidigt ser sig bara 67 % av de som röstar på socialdemokraterna som just socialdemokrater. Den sannolika kärnan av socialdemokrater är alltså ungefär 15 %. Det finns en stor möjlighet att partiet nu i rask takt är på väg ner mot dessa tal.

Tidigare har socialdemokraterna kunnat attrahera väljare som inte beskriver sig som ideologiska just därför man varit statsbärande. Men partiet är inte statsbärande längre. Och det kommer att bli allt mindre statsbärande i takt med att man fortsätter att vara oppositionsparti. Inför valet 2014 kommer det knappast att finnas någon i sossetoppen som kommer att ha ministererfarenhet, framförallt inte om SSU får bestämma.

Det är övertydligt att socialdemokraterna just nu både saknar politik och personer som kan personifiera den otydliga politiken. Om man åter går till DN och dagens ledare så pekar den på det problem som är partiets centrala bekymmer."Inom socialdemokratin finns en djup ovilja mot förändringar. Det kan kallas trygghet, men också konservatism." Problemet för socialdemokraterna är att om man ändrar denna partistruktur så är det ett helt annat parti som ser dagens ljus.

För Folkpartiet är utmaningen helt annorlunda. Vi har enorma möjligheter att växa, att attrahera de liberaler som finns inom alla andra partier. Genom en fortsatt målmedveten satsning på en politik för förändring, på att våga lyfta de svåra frågorna som behöver svar inför framtiden: integration, människovärde, det offentligas roll, människans växt och utveckling, internationalismens utmaningar och så vidare, så kommer vi att lyfta. Det är en politik som inte kommer att stryka alla medhårs. Men den kommer att som alltid med liberal politik och med liberala politiker att vara framåtsyftande och söka lösningar för framtiden.

Ett parti (s)om andra

Valet 2010 visade på hur heterogent det svenska politiska samhället är. De politiska skiljelinjerna går kors och tvärs över landet och förenar och skiljer människor och landsdelar. Det handlar om stad mot landsbygd. Det handlar om arbete och tillväxt mot bidrag och stillastående. Det handlar om internationalism mot nationalism. Och så vidare.

Socialdemokraterna har inte lyckats med att skapa en trovärdig politik för det Sverige som växer. Det var tydligt redan 2006 men blir övertydligt nu. Samma problem finns för broderpartierna runt om i Europa. Socialdemokratin är inte svaret på någon av dagens och morgondagens frågor.

Det ska bli intressant att följa den omprövning socialdemokraterna nu genomgår. Kommer de att lyckas? Jag har i tidigare bloggar skrivit om imploderande partier. Partier som varit statsbärande, men som inte lyckats formulera nya visioner och därmed i princip försvunnit. Jag tror socialdemokratin är på väg åt samma håll. Socialdemokratins 1900-talslösningar och starka kopplingar till olika cementerande samhällsfunktioner som LO kommer att snabba på utvecklingen. Partiet kommer att bli ett parti som andra. Toppa på kanske 25 - 30%, göra dåliga val och bara få 12%.

Socialdemokraterna är alltså ett parti som alla andra. Det märks också på den diskussion om framtiden som nu börjat. Den sker inför öppen ridå. Det hade aldrig hänt tidigare då allt skedde bakom stängda dörrar. Otaliga är de berättelser om hur arbetarkommuner och riksdagsgrupper blivit uppläxade av de starka männen (och ibland kvinnorna) ibland på sätt som är ofattbara för oss som är vana vid en annan partikultur. I det stora partiet kunde detta ändå hållas internt, hos oss andra hade det inneburit avhopp och mediala artiklar. Men även här blir nu socialdemokraterna ett parti som alla andra.

Denna utveckling är bra. Bra för Sverige. Bra för demokratin. Bra för utvecklingen. Nu återstår bland annat att bryta den koppling som fortfarande finns till den korporativistiska 1900-tals socialdemokratin. I huvudsak handlar det om att bryta den partimässiga kopplingen med facket och de risker för korrumperande system det handlar om. Förhoppningsvis sker den utvecklingen snabbt nu när det inte finns någon tydlig s-majoritet bland LOs medemmar, och där socialdemokraterna sannolikt knappast har en majoritetsställning hos medlemmarna i flera förbund.

Svenska Kammarorkestern!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

har inte bloggat på ett par månader. Beror på många saker. Tiden efter ett val kan användas till att fundera över många saker, både inom och utanför politiken.

Men ibland blir man tvungen.

Förra veckan hade vi styrelsemöte i Länsmusiken. Det var som de flesta styrelsemöten, inte speciellt spännande. Som avslutning fick vi en tidning "OPUS", nummer 31, och VD Sverker Gawell bad oss läsa de sidor som handlade om Svenska Kammarorkestern. Mötet slutade lite tidigare än vad jag väntat. Så jag tog en sväng runt Vasakonditoriet, satte mig med en espresso och läste.

Måste säga att jag blev rörd. Rörd över hur journalisten beskrev Svenska Kammarorkestern. Rörd över hur fantastisk orkestern, de enskilda musikerna, dirigenten, personalen kring orkestern egentligen är. Rörd över att vi i Örebro har denna fantastiska orkester alldeles inpå knutarna.

För några år sedan gjorde den dåvarande kommunstyrelseordföranden, Mats Sjöström, och jag upp om hyfsat långsiktiga villkor för orkestern. Nu är det snart dags att göra detsamma igen. Jag hoppas verkligen att det finns en partiöverskridande enighet om Svenska Kammarorkesterns värde. Visst kan det vara spännande att tala om nya konserthus. Som politiker är det enkelt att visa på handlingskraft genom byggnader. Men för orkesterns skull måste det finnas en ekonomisk bas, byggd på kommunala långsiktiga bidrag, som gör att kvaliteten kan bibehållas, breddas och spetsas. Här kommer jag och Folkpartiet alltid att göra allt för att vara garanten för en stark Svenska Kammarorkestern i Örebro.