Det politiska landskapet, avsnitt 1

I ett antal bloggar ska jag fundera lite över det nya politiska landskapet. Det blir naturligtvis ett fokus på liberalismen, men det är i förhållande till och med avstamp i hur det andra partierna nu formerar sig. Det kommer att bli rätt många bloggar. Håll ut:

Det svenska partiväsendet är inte skrivet i sten. De senaste årens förändringar, med ett moderat parti som övertagit socialdemokraternas statsbärande roll och med en socialdemokrati på rask marsch mot utplåning, visar detta med all tydlighet. Men det finns fler tecken. Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken är kanske det mest tydliga.

Men under ytan pågår ännu större förändringar. Även om partiernas medlemstapp avstannat, innebär försvagade partier större svårigheter för en fungerande lokal demokrati enligt den modell vi hittills tagit för given. Tidigare har jag förutsett att 2010 skulle vara det sista valet svensk lokaldemokrati kunnat hantera. Det är möjligt att vi kanske kan klara valet 2014, men om inget omvälvande sker kommer det inte att finnas tillräckligt många aktiva partister för att fylla de tomma stolarna i fullmäktige, nämnder och styrelser.

Framförallt är det svårt att fylla stolarna med kompetenta förtroendevalda i aktiv ålder. Svårigheterna att kombinera framgångsrikt arbete med politik dränerar partierna på aktiva som behövts i den samhällsomvälvning vi står inför. Meningslösheten i de kommunala uppdragen, där man antingen är röstboskap, bara får information eller fatta beslut i tomma ärenden, klämd mellan en riksdag som vill visa handlingskraft genom att peta i det lokala, ett EU som allt mer påverkar vår vardag och en allt mer individualiserad och handlingskraftig befolkning skapar inte mervärden.

En del av denna utveckling beror på demokratins avideologisering. Det finns idag alldeles för få alternativa utvecklingsvägar för att partiarbetet ska bli attraktivt. Politiken har blivit en tävling om vem som kan administrera det rådande systemet bäst. Genom att det mediala samhället ständigt kräver att mer förenklade budskap, minskar också möjligheterna att problematisera överväganden som kan behövas för att förankra ideologier och ideologiskt förankrade beslut. Såväl demokrati som politik har blivit allt mer yta, och allt mindre djup. Framtoningen är viktigare än innehållet.

För socialdemokraterna har detta blivit övertydligt. Samtidigt som de nya moderaterna tar över frågeområde efter frågeområde, ofta med ungefär samma politiska lösningar som de gamla socialdemokraterna, famlar partiet efter en ny roll. Partiet upplevs inte stå på de arbetandes sida. Partiet upplevs inte modernt. Partiet upplevs inte som framgång, framtid eller förnyelse. Visst har en del sakpolitiska beslut spelat roll för socialdemokratins ökenvandring, men utvecklingen säger kanske mer om de nya kraven i det nya partilandskapet än om socialdemokratin.

Inom borgerligheten, eller som jag föredrar att kalla den, alliansen, har en liknande diskussion börjat, främst genom ett antal artiklar i SvD. När arbetslinjen är genomförd – vilken vision har då alliansen för sitt fortsatta arbete? Kan finansministerns goda kamerala sidor bära ytterligare genom en valrörelse, eller krävs något annat? Kan de nya moderaterna upplevas som nya även nästa val, eller blir de en del av ett förstenande system?

Och vart går de mindre allianspartierna?

Mer om det i nästa avsnitt.

Om val i Örebro Nordöstra valkrets

Valprövningssnämnden beslutade till sist om omval i Örebro kommun. Det blir val igen i Örebro. Det är ingen lycklig situation. Det borde vara självklart att vi har en demokrati som fungerar så väl att man inte ska behöva överklaga ett val i en stark demokratisk stat. Men nu är det fallet.

För mig är det ändå skönt att demokratin nu segrar. Valprövningsnämnden är mycket tydlig i sin kritik vad gäller två saker. Det första är ombudsröstningen. 17 röster är felaktigt avgivna.

Det andra är ordningen vid vallokalen i Vivalla, efter den så kallade "socialdemokratiska valskolan". Vid presskonferensen i riksdagen är kritiken från Valprövningsnämndens ordförande, regeringsrådet Bengt-Åke Nilsson, oväntat hård mot hur socialdemokraterna hanterat frågan kring valtältets placering, och hur de genom det kollektiva röstningsförarandet, med kandidater ända inne vid valurnan, skapat oordning i vallokalen. Det är uppenbart att detta påverkat valresultatet på ett otillbörligt sätt. Det är lika uppenbart att "valskolans" syfte inte var en objektiv utbildning, utan ett sätt att på alla sätt få fler röster till socialdemokraterna.

Under de snart fem månader som gått sedan valet borde avslutats, har Folkpartiet fått skarp kritik av socialdemokraterna för att vi vågat överklaga. Björn Sundins ledarinlägg i Nerikes Allehanda den 1 november, socialdemokraternas reservation i valnämnden, otaliga socialdemokratiska kommentarer i olika medier där Folkpartiet i allmänhet och Johan Åqvist och jag i synnerhet märks ut som dåliga förlorare, är bara delar av en kampanj som inte tagit sin grund i omsorg om demokratin, utan snarare tvärsom.

Men nu har Valprövningsnämnden givit oss rätt. Demokratin har tagit ett steg framåt. Folkpartiet tog striden för demokratin, mot en betydligt större, resursmässigt starkare och betydligt mer cynisk socialdemokrati som helst ville lägga locket på. Det var en Davids kamp mot Goliat. Men vi vann! Det visar sig åter att deras självtagna makt, överhet och förljugenhet i längden inte kan vinna.

Demokratin måste vinnas var dag. I med- och motvind. Vi tog kampen för demokratin. Vi gjorde det i motstånd mot maktpartiet och alla dess resurser. Vi vågade. Vi vann!

Nu gäller det att örebroarna inser hur viktigt detta är för inte bara demokratin i Örebro, utan i hela Sverige. Vi får hoppas att detta blir inledningen på en förändring av vallagen och en förstärkning av demokratin där valhemligheten återställs, där alla röster räknas, och alla röster är lika mycket värda.

Och - En röst på Folkpartiet är alltid en röst för demokrati och öppenhet. Det har Sverige kunnat lita på i över 100 år. Det kommer Sverige att kunna lita på i 100 år till!

Media: DN, SVT, SR, SVD, Aftonbladet, Expressen, Radio Örebro, Tvärsnytt

Svenska Kammarorkestern

Idag hade vi styrelsemöte med Länsmusiken AB, huvudman för världens bästa Svenska Kammarorkestern. Mötet var faktiskt riktigt roligt stundtals.

Glädjen berodde dels på att det går bra för oss. Vi gör ett litet plusresultat, 62.000:- kronor. Genom att vi fått med SWICCO, Internationella körorganisationen" och Danskompaniet Raande Vo så har vi breddat utbudet och dubblat besöksantalet. Det är rätt fantastiskt.

Länsmusiken har oftast fått dras med underskott. Men genom en noggrannhet i styrningen, och med krav på ökade externa intäkter, så har det gått att få skutan i balans. Men den viktigaste delen är att koalitionen valt att öka det kommunala bidraget till länsmusiken. Vi har fått tydliga signaler från staten som tycker att vi satsat för lite i förhållande till statsbidragen. Det har vi rättat till. Det har inneburit att vi värnat den fantastiska verksamhet som bedrivs i Konserthuset, men också runt om i landet och världen. Svenska Kammarorkestern är en nationell och internationell pärla!

Men orkestern är så mycket. Nyss var man i Luleå för konserter, sen blev det Hjalmars Nyårskrock och plötsligt så är man inne i barnverksamhet med mellanstadiebarn som tar del av musiken mitt inne i orkestern. Snacka om förebilder och mervärden.

Kultur är viktigt av många skäl. Självklart är det viktigt i sig själv, det finns ett egenvärde att utforska människan genom kulturella yttringar. Men det finns fler. Hälsovärden, tillväxtvärden, skönhetsvärden.

För oss liberaler har alltid kulturen haft en självklar plats i samhället. Vi har också sett det som självklart att det ska finnas en tydlig offentlig finansiering av kultur. Det är genom vårt arbete här i Örebro som Svenska Kammarorkestern idag finns och kan fortsätta utvecklas. Vi har sökt bygga bryggor mellan partier för att värna denna fantastiska musikinstitution. Hittills har det lyckats.

Men nya utmaningar kommer:
Finansiering: Jag sjösatte en utredning kring den långsiktiga finansieringen av länsmusiken förra året. Det är viktigt att den utredningen kommer till ett bra resultat.

Regionalisering: Med den nya kulturkofferten finns risker att landstinget väljer att smeta ut de statliga kulturpengarna till länet på fler. Om det händer riskerar det hela Svenska Kammarorkestern.

Konserthuset: Vi måste få ett nytt konserthus. Men det kostar. Hur finansierar vi ett nytt hus, utan att det äter upp pengarna för orkestern?

Politiken: Det har funnits socialdemokratiska politiker som idag är med och styr Örebro kommun som har stått utanför konserthuset med protestlistor mot finansieringen av Svenska Kammarorkestern. Vilket inflytande kommer de att ha i sitt parti i framtiden? Vilka allianser kan vi liberaler i Folkpartiet bygga för morgondagen?

Örebro behöver Svenska Kammarorkestern. Min dröm är att Örebro fortsätter sin förvandling till en växande, levande, förändrande stad. En stad med många nya spännande arbeten och företag, universitetsutbildningar och världsberömda forskare. En sån stad med behöver ett rikt kulturliv. För att vi ska kunna rekrytera de bästa krafterna. För att vi ska öka livskvaliteten för fler.

Den kampen kommer jag och Folkpartiet i Örebro att fortsätta leda.

Örebro i behov av förändring

Just nu styrs, eller styrs inte, Örebro av 7 partier i någon variant på samstyre. Egentligen är det inte politiken som styr. Det har blivit övertydligt att det kraftfulla grepp koalitionen tog över ärendegång och ärendehantering förra mandatperioden nu havererat. Vi är tillbaka till ungefär samma variant som fanns när socialdemokraterna styrde förra gången. Då kom ärenden upp på kommunstyrelsens lista utan att någon politiker verkade sett dem. Det ändrade vi på. För oss är det en demokratisk skyldighet att ärenden i kommunen ska ha en politisk hemvist. Varför? Självklart därför att det är politiker och partier man röstar på, inte tjänstemän.

Folkpartiet var länge väldigt osäkra på att gå in i detta styre. Man kan nog säga att våra värsta farhågor har besannats. Det är omöjligt att styra en kommun där det finns ett antal partier som vill förändring, som arbetar med strukturella förändringar, som har ett antal tydliga visioner för Örebro, och ett par partier som säger nej, som tycker det var bättre förr, som aldrig brytt sig om strukturer och som verkar ha hur mycket pengar som helst till olika detaljfrågor.

Det är synd att vi som vann valet inte fick styra omedelbart efter valdagen. Koalitionen fick 2500 fler röster än de röda, nästan 49 % av örebroarna ville att vi skulle fortsätta mot 46 % för de röda. Örebro är inne i en sån fantastisk utveckling att vi behöver en stark och förändringsinriktad kommunledning.

För Folkpartiets del handlar det om att förändra Örebro i grunden. Från en stillastående kommun, byggd på kommunsocialistisk tro att det offentliga kan och ska göra allt, till en utvecklingskommun där vi tror på örebroarna och deras vilja och möjligheter att växa och förändra kommunen. Några exempel:

Folkpartiet har drivit universitetsfrågorna. Vi tror på universitetet som nav för såväl kommun som region. Vi menar att forskning och högkvalitativa jobb i entreprenöriella företag är framtiden. Vi vill rekrytera spetsföretag och spetskompetens. Sossarna ville ha lager och lastbilar...

Folkpartiet har drivit utbildningsfrågorna. Vi vill att Örebro ska ha Sveriges bästa skolor, där elever med alla typer av bakgrund och härkomst får bäst utbildning, där fokus ligger på kunskaper, där vi värderar lärarnas viktiga arbete högre, där vi mäter elevernas resultat för att kunna sätta in åtgärder tidigt, där vi kräver ordning och arbetsro i klassrummen. Sossarnas vill ha läxhjälp (deras viktigaste politiska fråga överhuvudtaget i Örebro - en fråga som inte ens har någon evidens för bättre inlärning)...

Folkpartiet har drivit de ekonomiska frågorna. Det är vi som har varit kommunens finansdepartement. Vi har ständigt pekat på behovet av att ha en ekonomi i balans. Vi har aldrig accepterat omotiverade underskott, ofinansierade satsningar, ohållbara löften. Vi har pekat på att många kommuner klarar av att driva sina verksamheter billigare än vi, men där kvaliteten är högre och medborgarna nöjdare. Vi har mätt och jämfört, följt upp, utvärderat och återkopplat. Vi har byggt Örebro så starkt att kommunen idag klarar sig utan att behöva ropa till staten när världen skakar. Vi vill använda den starka ekonomin för att bygga Örebro än starkare. Bättre företagsklimat. Lägre skatter. Starkare välfärd. Sossarna lovar som vanligt runt, sprider miljonerna kring sig och lär snart ha kommunen tillbaka till underskott...

Folkpartiet har drivit de demokratiska frågorna. Vi har haft ansvar för såväl dialogen med civilsamhället som med medborgardialogen. Vi har lyft Örebro från ett läge där kommunen var sluten och ovälkomnande till ett läge där vi är föregångare i Sverige vad gäller dialog med medborgarna. Vårt arbete med medborgarbudget, med avtalen med civilsamhället, med kommunens hemsida, med öppenhet och medborgarfokus har gett resultat. Vi har gjort Örebro mer jämställt, tagit Örebro från en position där även det grundläggande jämställdhetsarbetet saknades till en nationell topposition. Vi tog ansvaret för valkaoset, vågade överklaga och mot socialdemokraternas antipropaganda stå upp för ett öppet och demokratiskt valsystem. Och sossarna vill, ja vad vill de egentligen? Ingen vet...

Örebro har alla chanser att bli en framgångssaga i Sverige. Det handlar om att väcka en stad som vaggats till dvala av alldeles för lång tid av socialdemokratiskt ostyre. Det handlar om att vilja, att våga, att utmana, att tro på sig själv. Vi i Folkpartiet är övertygade om att Örebro har framtiden för sig. Vi vill gå in i det förändringsarbete som krävs med glädje, i samtal med örebroarna, med ögon och öron öppna för de människor som vill förändra Örebro tillsammans med oss.

Media: NA, Tvärsnytt

Dubbla bud(s)kap

ÖBOs ordförande Mats Sjöström har tidigare varit KS-ordförande. Visserligen gick det inte så bra ekonomiskt, men det berodde nog mer på den politik partiet förde än på Sjöströms ekonomiska kunskaper. Jag har ingen anledning att betvivla att han vet vad han pratar om.

Därför blir det märkligt att höra hans resonemang kring ÖBO och försäljningarna på Radio Örebro. Sossarna var emot försäljningarna, men nu när de är gjorda ska de använda pengarna. Men det hade inte behövts. Och ÖBO har pengar avsatta för de omfattande reparationer som måste till.

Är det någon som får det att gå ihop? Vilka pengar har ÖBO avsatta? Är det inte det som är det egna kapital som förstärktes genom försäljningarna? Eller finns det andra källor som Sjöström kan plocka ur? Knappast. ÖBO skulle med socialdemokratisk ledning varit ett svagare företag än vad det är idag.

Och kan han lova att ÖBO ska renovera massor, utan att det någonsin kommer att påverka hyrorna? Knappast! ÖBO behöver satsa miljarder på både nybyggnation, ombyggnation, renoveringar de kommande åren. Det kommer att innebära påfrestningar. Men ÖBO kan klara det om det finns en ledning i såväl bolag som kommun som inser vad som behöver göras.

Tyvärr gör sig Mats Sjöström till tolk för den dåliga politik sossarna fört i Örebro de senaste åren. Framförallt handlar det om ÖBO. De överdrifter som de spridit bland ÖBOs hyresgäster när de tillsammans med Hyre(s)gä(s)tföreningen knackat dörr har skrämt och oroat många, helt i onödan. Jag har fått mail och samtal av oroliga människor som trott sig behöva flytta, som trott på enorma hyreshöjningar, som oroats av att allt ska bli sämre, ofta grundade i den information från (s) och HGF(s) de trott på.

Sanningen är ju den att även Mats Sjöström tycker att ÖBO ska sälja. Det har funnits en total enighet i ÖBOs styrelse om att bolaget ska krympa där man är monopolistisk. Men när det kommer till kritan vågar man inte, utan menar att det är någon annan typ av försäljning man åsyftar, en försäljningstyp som är svårförklarlig.

Men Mats Sjöström är klok. Han inser att ÖBO behöver sälja för att fortsätta vara ett stabilt och välmående företag, om man ska klara av de utmaningar vi vill att ÖBO ska vara med och lösa. Integration. Fler jobb och fler arbetsplatser. Bättre äldreboenden. Skarpare klimatansvar. Tyvärr verkar han inte kunna sätta sig upp emot den del av partiet som styr partiet i Rådhuset. Där är det viktigare att kunna kampanja mot nödvändiga försäljningar, än att ta ansvar för integration, fler jobb och arbetsplatser, nybyggnationer, renoveringar och ombyggnationer för bättre klimatansvar.

Resultat

Så närmar sig då resultatet för 2010 sitt offentliggörande. Som vanligt under koalitionens period visar det på ett rejält plus. 2010 blir det ungefär 230 miljoner kronor. Under mitt ledarskap har Örebro haft plus i kassan varje år, trots internationella kriser. Det är tyvärr alltför unikt. Under främst socialdemokratisk ledning har Örebro tidigare karaktäriserats av underskott efter underskott. Men koalitionen har klarat av att hantera såväl verksamheter som ekonomi. Det samlade resultatet 2007 - 2010 är ungefär en miljard kronor. Det har inneburit att vi kunnat satsa mer på investeringar och långsiktiga strukturåtgärder än någonsin tidigare. Örebro har under vår tid blivit bättre på i princip alla områden.

En av mina viktigaste uppgifter som kommunstyrelsens ordförande var att hålla ordning på ekonomin. Det var rätt kärva budskap i början. När många kommuner bytte ledning efter valet 2006 lät flera kommuner ekonomin löpa iväg. Jag valde en annan väg. Istället för att gasa på, bad jag koalitionen om förtroende för en försiktigare väg. Tillsammans kunde vi påbörja vandringen mot en kommun som hade ekonomin i balans. Det var nödvändigt efter åratal av socialdemokratisk vanskötsel.

Vi fick kritik då, Björn Sundin (s) myntade uttrycket "De sparar inte för att de måste, utan för att de vill." Den kritiken har fortsatt. Under Lena Baastads (s) ledning har socialdemokraterna i Örebro haft mer pengar till i princip allt, utom möjligen torgombyggnationerna.

Tyvärr verkar denna socialdemokratiskt slösaktiga inställning fortsätta. Det är inte svårt att summera olika löften i mångmiljonbelopp. Jonas Karlsson (s) vill att Örebro ska betala 50 miljoner mer än vad vi behöver de kommande åren för kollektivtrafiken. Kravet på rätt till heltid kostar sannolikt tiotals miljoner kronor. Och sedan kommer alla "smålöften", löften som summerar miljon efter miljon på utgiftssidan. Fritidsgårdar, snöröjning, bibehållna skollokaler... Det finns ingen ände. Och på intäktssidan är det lätt räknat med åtgärder.

Det visar sig tyvärr alldeles för tydligt att socialdemokraterna i Örebro väljer att riskera Örebro och örebroarnas pengar på samma sätt som tidigare. Det kommer att leda till nya underskott, nya nödstopp och sämre välfärd. Det är bara att hoppas att örebroarna lärt sig läxan.

Koalitionen har visat att det går att förena en god ekonomi med ökad kvalitet inom verksamheterna. Under Folkpartiets ledning förändrades bilden av Örebro, från ett bekymmersbarn till en framgångssaga. Den utvecklingen vill vi fortsätta leda.

Media: SVT Tvärsnytt,

Klimat

Är det nån som funderat på alla dessa vädernyheter. Expressen, DN, Aftonbladet, SVT, SR - ja överallt kan man läsa rubriker om väder. Här hemma är det vinterstorm på g i Skåne och Halland. I Australien brinner det på ena sidan för att det är för torrt medan aussierna vadar i djupt vatten på andra sidan "ön". I USA är det snöstormar. Bara för att nämna något.

Som alltid säger meteorologerna att man inte kan säga att just en enskild väderhändelse beror på det förändrade klimatet. Men ser man till helheten är det nog rätt sannolikt att världen håller på att förändras.

2010 var det varmaste uppmätta året hittills. En varmare atmosfär innehåller mer energi och det innebär kraftigare väderfenomen. Även för oss här uppe i norr, där vare sig sommar eller vinter var någon värmeexplosion, drabbas av detta. Det är nog läge att börja fundera över vad vi ska göra.

Det finns inte så stor sannolikhet i att det kommer att bli någon politisk enighet kring vad som måste göras. Världsledarna är för oeniga och har för olika agendor. Kina ska växa så det knakar. USA måste värna arbetslinjen. Utvecklingsländerna vill utvecklas. De industrialiserade länderna vill värna sina intressen. Alla vill att någon annan ska ta huvudansvaret. För den som är intresserad av spelteorier borde det vara enkelt att visa att det aldrig kommer att leda framåt.

Sen finns det olika sätt att försöka lösa utmaningen också. En del vill gå bakåt. Lösningen på klimatproblemen ligger i att vi gör mindre, tar mindre plats, reser mindre, handlar mindre, arbetar mindre. De som är mest kontroversiella talar om att jorden inte klarar av så många människor som finns idag. Jag tror inte detta är rätt väg.

Det finns andra som talar om att det löser sig. Människan har alltid hittat på lösningar på alla utmaningar. Om vi bara tar det lugnt kommer forskning och näringsliv att hitta på rätt lösningar. Jag tror inte på det heller. Främst av den anledningen att alldeles för många bolag, och enskilda, har en alldeles för kort planeringshorisont. Klimatförändringarna och deras lösningar har ett tidsperspektiv som ligger bortom kvartalskapitalismen.

Istället måste vi hitta vägar tillsammans. Det privata näringslivet måste ta sin del, söka lösningar att producera och låt oss konsumera utan att det påverkar klimatet negativt. Det civila samhället måste hjälpa oss konsumenter att konsumera klimatvänligt, och göra det på ett positivt sätt, inte som en uppoffring. Och det offentliga samhället måste skapa tydligare regler kring vad som gäller och kommer att gälla. Tillsammans med näringslivet måste vi skapa en grund för ny forskning, nya lösningar på gamla problem, hitta ekonomiska incitament för att snabba på en utveckling som måste till.

Men det viktiga är att utvecklingen måste gå framåt, inte bakåt. Vi kan möjligtvis drömma oss tillbaka till en värld som i alla fall nu verkar behagligare. Men vi kan aldrig gå tillbaka vare sig i tid eller utveckling. Vi måste finna vägar att utvecklas som människor i en värld som fortsätter att krympa. Där vi fortsätter med allt mer kontakter mellan alla människor i världen. Där vi fortsätter att knyta band, genom resor, handel, utbyten av kultur, utbildning och så vidare.

Jag har talat om dessa utmaningar på Folkpartiets partistyrelse idag. Jag ser denna utmaning som en av de viktigare liberala utmaningarna de kommande åren.

Direktörslöner

LO skriver på DN-debatt idag om löneskillnader i Sverige. Man visar på att skillnaden mellan den genomsnittlige industriarbetaren (vem nu det är?) och de 50 högsta topparna ökar allt mer sett över 30 år.

Och vad är problemet?

Är det ett problem att folk blir rika? Är LO inne på samma koncept som Vänsterpartiet? När Folkpartiet säger att det ska bli lättare att bli miljonär i Sverige, säger Vänsterpartiet tvärsom. Men frågan är väl inte om det ska vara lätt eller svårt att bli miljonär, frågan är på vilket sätt man blir det.

Det verkar vara helt OK för de flesta att bli miljonär på lotterier och spel. Det verkar lika OK att bli miljonär på sport, eller på musik eller kultur. Men det är inte OK att bli miljonär på hårt arbete, på uppfinningar, på kompetens inom näringsliv eller ve och fasa - inom politik.

Egentligen borde det väl vara tvärsom. Vi borde väl hylla de som genom utbildning eller genom uppfinningar eller via att utveckla bolag och näringsliv gynnar både sig själva och samhället. Miljonärskap genom sport och kultur är väl OK. Men frågan är vad miljonärskap genom spel och lotterier egentligen tillför samhället.

Men det är alltså tvärsom. Det är illa. Det säger rätt mycket mer om ett samhälle än såväl debattartiklar som politiska initiativ. Det vore bättre om vi gladde oss åt de framgångsrika människorna och försökte ta efter dem

Finns det då inga problem? Jo - självklart.

Om miljonärerna blir fler, och de med lägst inkomster får allt lägre inkomster, är det oacceptabelt. Men det som sker i Sverige, och världen, är att även de fattigaste blivit rikare, men i långsammare takt. Visst kan vi önska att denna takt skulle vara snabbare, jag är en av dem som tycker att det är viktigt med ökad global solidaritet, men frågan är hur denna utveckling sker bäst?

Och i Sverige är problemen sannolikt än mindre. Fattigdomen här är inte absolut, utan mäts relativt ett genomsnitt av befolkningen. Vi har system som bär dem med lägst inkomster. Ibland fungerar det inte men systemet finns och omfattas av alla partier. Så så länge vi får fler miljonärer, och att miljonärerna blir rikare samtidigt som de med lägst inkomster också får högre levnadsstandard, är det väl OK?

Jag måste erkänna att jag har en del andra invändningar också. Framförallt handlar det om hur lönerna och arvodena sätts. Det är OK med höga löner, om de baseras på att man är kompetent och framgångsrik. Men är det OK med bonusar? Jag är tveksam. Om man ska ha bonusar för ett bolag så måste de baseras på en långsiktigt hållbar utveckling. Man måste också vara klar över att det är bonustagarens insatser som gjort utvecklingen möjlig. Banksektorns utveckling fram till kraschen 2007 är väl ett typexempel på när man inte kan säga att det är klart att det är ledningarnas utveckling som skapat framgången. Jag har i flera andra bloggar pekat på att jag tycker att bonussystemen skulle avvecklas, om inte på andra sätt så med skattemässiga nackdelar gentemot lön.

Det finns ett antal andra problem också. Ett av de tydligare är att ett samhälle där skillnaderna blir för stora blir ett instabilt samhälle. Det måste finnas en förståelse från de många för att de få i toppen har en viss inkomstnivå och en viss levnadsstandard. Blir skillnaderna för stora riskerar vi att hela samhällssystemet ifrågasätts. Men jag gissar att vi har rätt långt kvar att gå i den riktningen i Sverige.

Jag lyssnade på ett radioprogram för en tid sedan om hur man byggde ett stabilt välfärdssamhälle. Det fanns två likvärdiga huvudspår. Det ena var att man byggde ett samhälle med små skillnader. Det andra att man tillät större skillnader, men där skillnaderna var baserade på förståeliga incitament. Frågan är vilket av samhällena som har bäst överlevnadsstrategi i det långa loppet. Då blir man snabbt djupt filosofisk: Vilka krafter vill och kan vi använda för att förändra och förbättra samhället på längre sikt? Den diskussionen är värd ett antal separata bloggar.

Örebro vs länet

I veckan har framförallt Jonas Karlsson (s) landstingsråd med ansvar för bland annat länstrafiken, talat in Radio Örebro om att Örebro fått betalt av andra kommuner för att öka bussåkandet. Sanningen är att Örebro i år egentligen betalar 50 miljoner kronor för mycket. Örebroarna betalar alltså en extra länsskatt på 50 miljoner, ungefär 25 öre per hundring, för länstrafiken. Detta blir tydligt när staten nu lagstiftat om att kollektivtrafiken ska ha en enda huvudman, och att detta blir landstinget.

I och med att nu huvudmannaskapet förändras, innebär det också att man skatteväxlar. Det som tidigare var skatt till kommunerna för länstrafikens andel blir nu skatt till landstinget. När man räknar samman detta visar det sig att Örebro vinner 50 miljoner kronor, medan övriga aktörer förlorar lika mycket.

Nu vill Jonas Karlsson (s) att örebroarna ska tycka synd om landstinget och de övriga länskommunerna och betala 50 miljoner om året för något annat. Jag delar inte den uppfattningen.

Örebro är regionens huvudstad. Vi har ett stort ansvar för hela regionens utveckling. Under min period som KS-ordförande tog detta arbete enorm fart. Örebro upplevs nu betydligt mindre som storebror än vad kommunen gjorde under socialdemokratiskt styre. Det är bra. Den utvecklingen ska fortsätta.

Vi har också ett ansvar för att kollektivtrafiken fungerar. Vi måste öka arbetspendlingen och utbildningspendlingen, både till och från alla länskommuner, men också till orter och kommuner i angränsande län. Visionen måste vara att Örebro blir regioncentrum i den nya stora Svealandsregionen.

Men ansvaret kan aldrig byggas på krav på att örebroarna ska betala skatt för sådant som andra kommuner, eller landstinget, har ansvaret för. Det är i och för sig olagligt, men det har alltid funnits sätt att kringgå detta. Nu diskuteras att Örebro ska ta ansvar för stadstrafiken, för flygplatsen, för ökade investeringar i länstrafiken, o.s.v. Det är ett antal jättedåliga alternativ.

Stadstrafiken kan inte brytas ur länstrafiken. Lagen sätter stopp för det.
Flygplatsen är och har alltid varit en regional angelägenhet.
Investeringar ska hanteras av kommunerna för kommunerna.
Och så vidare.

Mitt ansvar har varit att sköta Örebro kommuns ekonomi. Det har gått bra. Men det har inte varit enkelt. Det har handlat om att säga nej till rätt många förslag från alla möjliga håll. Det är inte alltid detta är det populäraste. Men det är nödvändigt om man ska klara vården, skolan och omsorgen. Om man ska värna miljö, klimat och kultur.

Det har vi i koalitionen lyckats med de senaste fyra åren. Det målet kommer jag aldrig att vika från. För välfärdens skull.

Kulturpolitik

Sitter på ett möte om den nya kulturpolitiken efter Kulturpropositionen. Bland annat kring hur vi som region ska hantera det som först hette Kulturportföljen men som sedan blev Kulturkofferten (ska rymma mer - men inte pengar...).

Det är intressant att höra såväl Kulturrådet som Landstingets tjänstemän redogöra för hur man ska utveckla kulturen i regionen. Det är stora förändringar på gång. En del bra, en del sämre.

För att ta det goda först: Kulturpolitiken får ett uppsving. Den blir en regional angelägenhet. Kulturen kan bli en fråga för såväl regionpolitiker som kommunala politiker på ett helt annat sätt än idag. För oss som folkpartister är det välkommen läsning. Vi har arbetat med kulturfrågorna i alla år. Ser man på den nationella kulturdebatten idag förs den ofta från Stockholms stadshus och det folkpartistiska kommunalrådet Madeleine Sjöstedt. Hennes DN-debattartikel om Stockholms innerstad är en av de intressantare jag läst på senaste tiden. Jag har länge försökt driva på kring en skarpare profil vad gäller stadskultur i Örebro. Efter socialdemokraternas rivningshysteri hamnade vi i ett läge där inte Örebro innerstad förskönades, vare sig av hus eller ytor. Nu har vi börjat en förändring, men den kan och ska bli starkare.

Men åter till Kulturkofferten. Och till en utmaning.

Det finns en risk att när Landstinget eller regionen får ansvaret för tidigare statliga pengar, så kommer man att smeta ut pengarna mer jämt över länet. Det handlar om att öka tillgängligheten (inte för funktionshindrade utan ha kultur nära fler). Det låter kanske bra. Men det är förenat med enorma risker. Som ansvarig för Svenska Kammarorkestern vet jag hur viktigt det statliga stödet är. Jag vet också att det inte finns någon krympmån för orkestern, snarare behöver den mer resurser för att värnas och betydligt mer resurser för att fortsätta utvecklas. Så för oss är det enormt viktigt att vi får tillräckliga resurser för att bibehålla och utveckla kvaliteten.

Men Örebro Läns Landstings socialdemokratiska ledning har på andra områden haft en tyvärr alldeles för tydlig inriktning på att smeta ut resurser, utan att fokusera på kvalitet. Sjukvården är kanske det tydligaste. Så vad händer nu med kulturen?

Jag vet ännu inte. De signaler jag får från ansvarig landstingspolitiker, Irén Lejegren, är ändå positiva. Jag hoppas att hennes ord får genomslag i resten av hennes parti.

Men det jag vet är att Svenska Kammarorkesterns betydelse för kommunen, för regionen och även för landet inte kan överskattas. Och jag vet att jag och Folkpartiet kommer att fortsätta att kämpa för kulturens plats i samhället, och Svenska Kammarorkesterns fortsatta utveckling som världsledande kammarorkester.

Kollektivtrafikfinansiering

I dagens Radio Örebro går två socialdemokrater ut och menar att resten av länet betalar för Örebros stadsbussar. De talar om en omvänd Robin Hood-skatt. Inget kunde vara mer felaktigt. Sanningen är att örebroarna betalat en extra länsskatt för bussarna på idag upp emot 50 miljoner kronor per år. Skälet är att den fördelningsnyckel som beslutades 2002 lade för stort ekonomiskt ansvar på Örebro. Nu ska den nyckeln, skatteutjämningssystemet, göras om. Det kommer att innebära en rättelse, så att Örebro och örebroarna får en rättvis fördelning av kostnaderna.

Då var det Jonas Karlsson kommunalråd och styrde Örebro. Kollektivtrafiken var hans ansvarsområde. Antingen var han medveten om att han pålade örebroarna en extra länsskatt, vilket är illa, eller så var han okunnig, vilket är än värre.

Nu är Jonas Karlsson landstingsråd och styr landstinget. Då går han ut med uppenbart felaktiga siffror kring vem som betalat vad. Det känns som om den interna socialdemokratiska länspolitiken, kraven på att hålla ihop socialdemokraternas länsorganisation, är viktigare än sanningshalten i påståendena. Inför de diskussioner som kommer om att Örebro behöver betala mindre, och landstinget och övriga kommuner mer, måste socialdemokratiska kommunalråd i de mindre kommunerna hållas lugna. Den gemensamma fienden blir då Örebro kommun. Det är illa, mycket illa.

Örebro kommun och Örebro län behöver en bättre kollektivtrafik. Vi behöver öka arbetspendlingen, och utbildningspendlingen, i länet och gentemot angränsande län. Ska vi bli den nya regionhuvudstaden i den kommande regionen Örebro-Västmanland-Värmland, så måste vi se till så att vi har en än bättre fungerande kollektivtrafik. Men arbetet ska ske med öppna kort. Vi måste ha politiker som kan ställas till svars för de kostnader, och den kvalitet, trafiken har. Det får inte ske genom dolda uttaxeringar.

Valprövning igen

Valprövningsnämnden fattade inte beslut idag heller, skriver NA, DN, SR, Aftonbladet, SVT. Det är i och för sig inte märkligt om man ser till de senaste dagarnas information. Men det är extra bekymmersamt. Varför? Jo - det sätter ytterligare en av de demokratiska bastioner som inte borde kunna rubbas på en vacklande pinne. Skälen? Tre. Listade nedan.

1) Redan förra veckan kunde det socialdemokratiska kommunalrådet Lena Baastad berätta att Valprövningsnämnden inte skulle fatta beslut förrän den 11 februari. Hur kunde hon veta det? Sannolikt att någon av hennes partivänner i nämnden läckt. Detta är inte heller första gången information om förseningar kommer från (s) i förväg. Om detta skett, att någon av Valprövningsnämndens ledamöter läckt information så är det illa. Valprövningsnämnden är inte att jämställa med en kommunal nämnd. Den är snarare en domstol som utifrån en oöverklagninsbar myndighetsutövning har att döma kring ett val. Information från nämnden ska läcka lika lite som information från överläggningar från en domstol. Men det verkar sannolikt att i vart fall ett parti menar att detta inte gäller dem och deras ledamöter.

2) Om nu någon ledamot läckt kring när ett beslut ska fattas, vilken övrig information har delgivits de lokala socialdemokraterna? Om Lena Baastad och socialdemokraterna i Örebro har mer information om övervägandena i nämnden är det inte mindre än en demokratisk katastrof. Socialdemokraterna i Örebro är en av parterna i avgörandet. Det är deras "valskola" med återföljande kollektivröstning som är en av de avgörande faktorerna i bedömningen. Det är en av deras kommunalrådskandidater som ombudsröstat utan att ha kunnat fylla i ombudskuverten rätt (och kanske gjort sig skyldig till brott). Om någon av Valprövningsnämndens socialdemokratiska ledamöter kontinuerligt informerat de lokala partivännerna visar det hur illa det demokratiska systemet hanteras av Sveriges (fortfarande) största parti.

3) Om information kontinuerligt ges mellan socialdemokraterna i Örebro och deras partivänner i Valprövningsnämnden måste man fundera över varför förseningarna kontinuerligt kommer. Som Nerikes Allehandas ledarblogg skriver idag så borde det vara enkelt att fatta ett beslut om omval. Men uppenbart är det inte så. Varför? Det enda skälet jag kan finna är att man inte är överens om motiveringen till beslutet. Varför är man då inte det? Det sannolika är att ett beslut om omval också borde innehålla skarp kritik mot den socialdemokratiska kollektivröstningen. Men denna aktivitet var planerad av den lokala partiledningen, Lena Baastad, Björn Sundin, Aala Idris, och med medverkan av partiledaren, Mona Sahlin. En skarp kritik mot detta skulle påverka både det lokala partiet, och partiet centralt. Alltså handlar det om att mildra kritiken, att föra över kritik på andra. Även detta är, om det sker, inget mindre än en av de allvarligaste demokratiska skandalerna i Sverige i modern tid. En överprövning av ett valresultat, en process som borde vara administrativ, politiseras. Bedömningen om valhemlighet och individuell röstning (demokratins grundstenar) åsidosatts, bedömningen av ombudsröstningens giltighet, bedömningen av oordning och politisk propaganda i vallokaler blir en fråga som politiseras. Det är, om det sker, något som förpassar Sverige, och tyvärr Örebro, till en plats nära de demokratiska staternas sophög.

Under de nästan fem månader denna process har tagit har jag ett antal gånger blivit tvungen att fundera över min tilltro till det svenska demokratiska systemet. Jag har tyvärr blivit tvungen att ifrågasätta det av flera skäl. Ett rimligt beslut från Valprövningsnämnden, med en väl skriven motivering, kan kanske återställa någon av denna tilltro. Men för mig blir det allt mer nödvändigt med en omfattande förändring av såväl Vallagen som Brottsbalkens stadganden om brott mot allmän verksamhet (innefattar brott vid val) för att jag ska kunna säga att Sverige är ett land där demokratin verkligen fungerar, där varje röst väger lika mycket och där inget parti låter ändamålen helga medlen.

Vackra hus

Örebro växer. Idag presenterar Nerikes Allehanda de nya men förminskade planerna på byggnation vid Alnängarna. Det är bra att det kommit till så konkreta planer. Örebro måste få till fler bostäder för de tusentals nya örebroare som kommer till varje år.

Men utifrån den bild som ges i Nerikes Allehanda kan man ha en del funderingar. Under fyra år har jag jobbat med utvecklingen av kommunen. Resultatet är rätt hyfsat. Men vi har brustit på ett antal områden. En del av stadsbyggnad är ett sådant område.

Vad ska vi då göra? Örebro behöver fler attraktiva bostäder och bostadsområden. Vi behöver hus som är vackra, som sticker ut, som kan vara en del av det som gör att den attraktiva arbetskraften flyttar till Örebro.

Jag vet att Örebro, företag och universitet, fortfarande har problem med att få de bästa krafterna att flytta hit. Alldeles för många bor fortfarande i andra kommuner, som Stockholm, fast man jobbar i Örebro. Bostadsfrågan är en av de faktorer som påverkar.

Närheten till vatten, till Svartån och Hjälmaren, är ett av de plusvärden som skulle kunna tala för Örebro. När vi nu utvecklar området ner mot Hjälmaren är det viktig att vi tänker på att de hus som byggs ska vara attraktiva för de människor vi behöver få hit.

Här finns en tydlig politisk skiljelinje. Socialdemokraterna har aldrig tagit ställning för att vi måste bygga för att få hit högkompetenta medarbetare. Deras fokus har alltid varit billiga bostäder. Det har inneburit att Örebro har en befolkning som har förhållandevis låga löner. Eller för att tala klarspråk: Örebro har en för liten medelklass och för få med höga löner. Utifrån ett vänsterperspektiv innebär det något bra. Man ska ju alltid jobba för arbetarklassen, eller underklassen (beroende på hur kommunistisk/socialistisk man är).

Men ett välfärdssamhälle måste byggas av många olika. I det perspektivet måste vi värna såväl den stora, arbetande medelklassen, som samhällets toppar. Välfärden byggs av goda skatter, skatter som i första hand kommer från medelklassen. Det civila samhällets funktioner bärs för det mesta också av alla oss medelklassare.

För mig och Folkpartiet har det varit viktigt att försöka förändra Örebro i en positiv riktning. Det handlar om att bygga en vacker stad. Det handlar om att förändra arbetslivsstrukturen, få fler jobb med hög kompetens. Det handlar om att jobba tätt samman med universitetet. Det handlar om att värna medelklassen, alla lärare, sjuksköterskor, socionomer, bibliotekarier, ingenjörer o.s.v. som både jobbar i och med kommunen och alla företag runt oss. Det är det som säkrar välfärden för alla äldre, för skolbarn med stora behov, för miljö och klimat.

I ett sådant perspektiv är det viktigt att vi bygger rätt, att vi bygger vackert, att vi bygger mer för de som ännu inte velat flytta hit.

När jag ser på skissen blir jag lite orolig. Det behövs intressantare stadsbyggnadsperspektiv. Det behövs mer spännande husstrukturer. Det skulle verkligen vara bra med mer vatten i området. Men det får vi ordna när vi tagit över makten igen.

Omval

DN skriver idag om sannolikheten för omval i Örebro. Radio Örebro och SR återger detta. Sannolikheten att Folkpartiet skulle fått ett mandat till är 40%, en enormt hög siffra. Jag hoppas att Valprövningsnämnden idag fattar beslut om ett omval, eller ett annat beslut som innebär att koalitionen får fortsätta styra.

Det förtjänar att påpekas gång efter annan: Koalition Örebro, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna, vann valet i Örebro. Vi fick 2500 röster, eller nästan 3 % fler röster än de rödröda partierna. Örebroarna ville behålla koalitionen vid makten. Men på grund av många valkretsar (ett socialdemokratiskt krav) och många märkligheter vid valet blev det en annan utgång. Valet i Örebro visar med all tydlighet dels att hela vallagen måste göras om för att värna valsäkerheten och demokratin, dels att i dagens system räknas inte alla röster lika. En röst på centerpartiet var i valet 2010 bara värd hälften av en röst på Sverigedemokraterna, eller två tredjedelar av en röst på Socialdemokraterna. De som röstade på de rödröda partierna hade röster som vägde mer än de som röstade på koalitionen. För oss som värnar demokratin är detta en orimlighet.

Nu hoppas vi alla att Valprövningsnämnden idag fattar ett beslut om omval eller liknande. Det intressanta blir då motiveringen. Vilken kritik kommer att riktas mot själva valgenomförandet, mot ombudsrösterna, mot röstmottagarna? Vilken kritik kommer att riktas mot socialdemokraternas så kallade val(s)kola? Det är väl ingen vågad gissning att den tyvärr politiserade valprövningsnämnden de senaste sammanträdena mer diskuterat motiveringar än själva beslutet.

Sen upphör man ju aldrig att förvånas. I DN skriver man idag att de rödgröna behöll makten efter valet med en rösts majoritet, men att det nu kan bli maktskifte. Intressant, eller hur? De rödgröna finns inte i Örebro, det var de blågrönoranga som hade makten, som förlorade den med en röst och som nu kan återta den. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att örebroarna får som de vill, att koalitionen får styra vidare!

Ansvaret för Val(s)kolan

Idag i Nerikes Allehanda backar för första gången socialdemokraterna vad gäller den så kallade valskolan, den till demokrati förklädda odemokratiska kollektivröstningen i Vivalla. Hittills har alla socialdemokrater sagt att allt gått rätt till, att det inte varit några bekymmer, att det egentligen skulle finnas fler valskolor.

Det intressanta är inte att de backar. Jag hoppas att de kommer att få backa betydligt mer. Det intressanta är vem som backar.

I Nerikes Allehanda får en betydelselös tredjeperson stå till svars för vad som hänt. Det är god medial hantering. Därför att de som egentligen borde stå till svars är:

Lena Baastad. Hon har varit högst ansvarig för hela den socialdemokratiska valrörelsen. Som deras gruppledare är hon i högsta grad ansvarig för det som sker inom hela partiet. Om hon inte känt till valskolan, där partiledaren medverkade, varit delaktig i planeringen och genomförandet visar det bara att hon egentligen inte är den som leder partiet.

Björn Sundin. Han har varit så kallad "valgeneral". Det är otroligt om inte han har både känt till och medverkat till valskolan. Det sannolika är att han varit den som legat bakom hela konceptet.

Aala Idris. Hon genomförde valskolan. Hon var ansvarig på plats. Hon var den som administrerade hela det kollektiva röstningsförfarandet.

Men dessa tre lär vi inte få se på barrikaderna i detta läge. Det passar inte in i den mediala bild socialdemokraterna är så bra i att sätta, och som tyvärr de lokala journalisterna så ofta inte genomskådar. Men det finns fortfarande en chans att gräva djupare för grävande journalister. Det vore intressant, mycket intressant, med en sådan grävning.

Kvinnor, män och politik

I morgon blir Lena Baastad kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Det är första gången Örebro har en kvinnlig KSO. Det är inte en dag för tidigt. Det är märkligt att det vare sig funnits kvinnliga KSO eller Kommunfullmäktigeordföranden i Örebro. Det visar kanske mest på att det myckna pratet om jämställdhet från vänstersidan mest varit just prat.

Samtidigt som det är bra med en kvinnlig KSO hoppas jag att hennes fögderi bara blir en månads parentes. Det är nämligen viktigare med vilken politik man står för, vilken inriktning man har för Örebro och hur man vill bedriva politik, än om man är kvinna eller man. Där har såväl Lena Baastad som socialdemokraterna allvarliga problem.

Under Lena Baastads ledning har socialdemokraterna inte haft något framtidsinriktat arbete. Hennes ledarskap har byggt på att skapa ett parti som konsekvent säger nej, som bedriver personliga smutskastningskampanjer utan tanke på vad det får för konsekvenser för hennes motståndare, och som väljer att ställa sig utanför och därifrån ropa "slutenhet", "vi får inte vara med", trots att det är man själva som valt utanförskapsvägen.

Bristen på framtidspolitik blev extra tydlig i den intervju som P1 gjorde med Lena Baastad och Kent Persson för ett par veckor sedan kring hur det var att dela KSO-rollen. På fråga om vilken viktig politik man från vänsterhåll nu inte kunde genomföra, svarade Lena Baastad: Läxhjälp. Läxhjälp!

Örebro har gjort en fantastisk resa sedan socialdemokraterna sattes i opposition för fyra år sedan. Vi växer så det knakar, vi har ett näringsliv som är nationellt uppmärksammat, vi har ett nära samarbete med universitetet, skolresultaten ökar, äldreomsorgen blir bättre, klimatarbetet är i nationell toppklass och jämställdhetsarbetet är (efter många år av socialdemokratiskt ointresse) nu en förebild.

Men massor av utmaningar kvarstår. Arbetslösheten är fortfarande för hög. Klimatutmaningen väntar inte. Skolresultaten ökar, men från en alldeles för låg nivå. Utanförskapet ökar tyvärr fortfarande. Antalet äldre blir fler. Tryggheten måste bli bättre. Ekonomin måste värnas.

På ingen av dessa frågor har Lena Baastad och socialdemokraterna haft ett svar. Snarare har de agerat tvärbroms i utvecklingen. De har sagt nej till arbetsmarknadsåtgärder som torgombyggnad. De har sagt nej till att förändra försörjningsstödet från passivt bidragstagande till aktivt arbetssökande. De har bromsat i skolfrågan med kunskap i centrum. De har sagt nej till den ÖBO-försäljning som är en pusselbit i innanförskapsarbetet. De har sagt nej till alla alternativ inom äldreomsoergen. Och under dessa fyra år jag ansvarat för kommunens ekonomi har jag aldrig fått något tydligt grepp om vad socialdemokraterna vill. Om det är brist på kompetens eller ointresse spelar ingen roll. Örebro under socialdemokraternas och Lena Baastads händer riskerar att åter gå ner sig i samma ekonomiska moras som under Mats Sjöströms socialdemokratiska regeringstid.

Men för Lena Baastad och socialdemokraterna är inte dessa frågor prioriterade. Istället är den viktigaste frågan läxhjälp...

Jag tycker det är bra att en genusvall nu bryts. Kvinnor och män ska vara jämställda. Deras kompetenser likvärdigt bedömda. Hittills har såväl socialdemokraterna som Lena Baastad vare sig granskats eller bedömts utifrån samma mallar som andra partier eller andra politiker. Min förhoppning är att denna granskning börjar nu. Det kommer att gynna Folkpartiet och koalitionens partier. Vår politik har under fyra år byggt ett starkare Örebro med betydligt mer innehåll än läxhjälp. Det arbetet vill vi fortsätta med, så snart som möjligt.

Integration

Idag besökte folkpartiets integrationsminister Erik Ullenhag Örebro. Tillsammans träffade vi bland annat IUC, Ideellt Utvecklingscentrum, och styrelse och imamer på Örebro moské. När Erik berättade att han denna dag skulle vara i Örebro föreslog vi möten med ett tema: Vägar till integration. Och vi valde besök utifrån de utmaningar och möjligheter vi ser i Örebro.

Ideellt utvecklingscentrum (IUC) är en framgångssaga för Folkpartiet och koalitionen. Det är vi i Folkpartiet som haft ansvaret för samverkan med det civila samhället de senaste fyra åren. Men vi har haft ett starkt stöd från alla i koalitionen. De senaste fyra åren har det skett mer på detta område än vad det gjorde på hela tiden mellan 1994 och 2006. Den tiden kan på många sätt betecknas som mörk vad gäller civilsamhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister har ett kluvet förhållningssätt till civilsamhället. I hyllningstalen är det bara fina ord. Men när det kommer till realiteten blir ofta fackets röst styrande. Civilsamhället hotar jobben, oavsett om de finns eller överhuvudtaget kan finnas i någon annan sektor än den civila.

I vårt samtal på IUC berättades både om socialt företagande och ideella krafter som sökt kontakt med kommunen. Det viktiga för oss var att samtala om hur vi kan använda socialt företagande för integration. Oavsett bakgrund borde sociala företag kunna bli en väg in på arbetsmarknaden. I Storbritannien omsätter sociala företag mer än hela jordbrukssektorn. I Örebro finns det fröer för denna expanderande sektor. Men vi måste kunna göra mer. Kommunen måste ha fler redskap och större förståelse för vad socialt företagande innebär och står för. Man kan ofta inte använda samma redskap för sociala företag som privata företag. Jag tror integrationsministern fick med sig lite funderingar kring detta.

Det andra besöket var på Örebro Moské. Du kan lyssna på Erik på Radio Örebro. Det var ett mycket trevligt besök. Vi blev som vanligt väl mottagna och hade ett långt och intressant samtal kring integration, kring främlingsfientlighet och kring öppenhet. Det var kanske signifikativt att mötet ägde rum samma dag som riksdagen debatterade terrorismhotet.

Till skillnad från Sverigedemokraterna i riksdagen har Folkpartiet alltid stått för två saker som spelar enormt stor roll för såväl integration som öppenhet. Det handlar om individualismen, att man aldrig kan kollektivisera människor, aldrig dra alla över en kam, vägra skuldbelägga bara för att man tillhör en klass, religion, nation, ett kön. Ingen blir terrorist bara för att man är muslim, inte heller för att man är kristen, eller ateist.

Det handlar också om det öppna samhället. För oss liberaler har alltid människan varit det viktiga. Visst kan gränser mellan länder vara nödvändiga, men de får aldrig vara mer låsta än just det nödvändiga. Det finns alldeles för många tecken på en slutnare värld. Det gäller för oss liberaler att stå upp för det öppna samhället, mot hoten både från höger och vänster.

Erik Ullenhag redogjorde för sina och regeringens åtgärder för integration. Det handlar bland annat om att fortsätta bryta den passivisering som socialdemokratisk bidragspolitik under tiotals år låst in alldeles för många invandrare i. Nu gäller jobb eller studier från första dagen. Det handlar också om att se individerna, inte kollektiven. Ersättningarna som kommer till dig när du anländer till Sverige gäller dig som person, inte som en del i en familj. Det handlar om att se till så att både kvinnor och män kommer ut på arbetsmarknaden, eftersom arbete är den viktigaste förutsättningen för integration. Individuella planer görs upp för dig för att dina kunskaper, erfarenheter och möjligheter ska tas tillvara och underlätta för ingången på arbetsmarknaden. Det handlar om många andra beslut också. Erik Ullenhag har gjort en rivstart som integrationsminister. Integrationen är en av de viktigaste frågorna för Sverige de kommande åren.

Jag gladde mig åt reaktionerna från vännerna från Örebro moské. De såg åtgärderna som mycket välkomna. Deras medskick handlade mycket om att de söker att vara en aktiv del i dagens samhälle. Islam är en del av dagens samhälle. Såväl religiösa som sekulära muslimer är och kommer att ta plats, i skolor, i arbetslivet, i politiken, i civilsamhället. Det är bra. Mångfaldens samhälle är det växande samhället. Mänskliga kontakter skapar förutsättningar för dialog och minskar riskerna för rädsla och fientlighet. Mångfald visar sig också historiskt vara en av de viktigaste förutsättningar för såväl ekonomisk som välfärdstillväxt.

Samtidigt måste man vara tydlig med att mångfaldens samhälle ställer större krav på oss alla att vara medvetna om vilka grundvärden alla måste omfatta. Demokrati, jämställdhet, jämlikhet, synen på mänskligt värde och så vidare måste omfatta oss alla. De värdena kan vi förmedla i dialog, aldrig i konfrontation.

Hindersmässan

I går var jag på den traditionella Byggdagen, med föredrag och middagsmöten som traditionellt inleder Hindersmässoveckan. Det var bra föredrag. Man ser byggkonjunkturerna ljusna. Örebro växer så det knakar och växandet skapar förtroende och nya arbetstillfällen. Det är inte en tillfällighet att Örebro började växa med rekordfart när koalitionen och Folkpartiet tog över makten. Vi skapade en ny anda av möjligheter, av förändring, av tillväxt och tilltro när vi började vår resa tillsammans. Det är bra för byggföretagen. Men det är framförallt bra för välfärden. För att klara välfärdsuppdraget behöver vi förnyelse, med människor som söker sig till Örebro för att här skapa sig sina egna men även andras framtider.

Det tredje föredraget vi fick lyssna till var äventyraren Renata Chlumska. Hon berättade såväl om sitt toppjobb på Mount Everst, som den enorma resan i kanot och på cykel runt hela USA. Fantastisk kvinna. Men märklig. Vem önskar egentligen att få ge sig ut på en 14,5 månaders resa, obekväm, ensam, hård? Men det är väl tur att det finns sådana människor också. Världen skulle vara fattigare utan de märkliga, utan de med de galna idéerna, utan de omöjliga.

I detta ligger också politik. Socialismens önskan om likformighet och konformism är ett av de största hindren för utveckling. Örebro, som under socialdemokraternas långa styrningsera blev en fyrbåk för de alltför många kommunsocialisterna, visar på riskerna med denna önskan om likformighet och konformism. Här har alldeles för få vågat bli entreprenörer. Här har sossarna satt stopp för friskolor, för valfrihet inom äldreomsorgen, för utveckling och därmed också för välfärd.

Även om hon inte avsåg det, visar Chlumskas föredrag på hur den liberala välfärdsstaten är avsedd att fungera. Chlumska får vara individualist och göra en märklig och lite galen resa. Men bakom henne finns en enorm uppbackning av människor som gör hennes resa möjlig. På samma sätt är det med den liberala välfärdsstaten. Vi måste våga värna individualisterna, de galna, de som vågar göra sånt som vi andra knappt drömmer om. Men bakom dem, och bakom alla oss andra, måste det finnas stödfunktioner som kan ta vid om det pajar ihop. Om regnet kommer, om orkaner blåser förbi, om sjukdom kommer, om funktionshinder tar sitt grepp om dig.

Skillnaden mellan Chlumskas backup och den liberala backupen, är att hennes är privat, medan vi liberaler ser det offentliga som en nödvändighet för den goda välfärden. Men till skillnad från socialisterna vill vi ge fler individualister chansen. Att göra resor i geografin, i pedagogiken, i entreprenörskapet, i kulturen, i...

Örebro 2010 succe (trots vänsterpartiets lögner)

Så redovisas då slutsatserna från Örebro 2010 jubileet. Såväl NA som Tvärsnytt och Radio Örebro redovisar olika sidor av jubiléet. Det visar sig att kommunen fått tillbaka massor på de investerade pengarna. Kostnaderna för kommunen blev 7,7 miljoner kronor. De beräknade intäktsökningarna för besöksnäring och handel, plus den mediala uppmärksamheten kan värderas till knappt 100 miljoner kronor bara för detta första år. Det är fantastiskt. För varje investerad krona fick kommunen, företag och medborgare, tillbaka mer än 10 kronor. För kommunen kommer jubileet också att så småningom innebära konkreta plusresultat när den ökade omsättningen i besöksnäringen och handeln genom fler anställda och mer utbetalda löner når kommunen via ökade skatteintäkter.

Men Örebro 2010 satte framförallt Örebro på kartan som aldrig förr. Genom jubileet skapade vi grunden för en ny bild av Örebro, både internt och utåt. Örebro, denna gråa kommunsocialistiska högborg, är idag något annorlunda. En växande stad. En stad som märks, tar plats, vill synas. En framgångsrik stad. En stad som lever, förändras, förnyas.

Det återstår massor att göra för att ta tillvara all potential som Örebro har. Vi måste bli bättre på att utveckla än mer av centrum. Örebro är vackert men kan bli vackrare. Vi måste få än fler människor att flytta hit, för arbete, studier, för att turista, besöka, handla, trivas. Vi måste stötta universitetet för att få än mer forskning, förändring, förnyelse. Det kommer att krävas massor av jobb. Men det kommer att gå.

Om inte Vänsterpartiet får vara med och styra då. Under hela den förra perioden har Murad Artin och Vänsterpartiet motarbetat Örebros utveckling och förändring. De har inte dragit sig för att skarva och till och med ljuga. Kolla bara på denna länk till deras egen hemsida, Vänsterpartiet, inte en siffra är rätt!!! Tyvärr gissar jag att deras agerande inte kommer att granskas speciellt mycket. Det är synd. Demokratin förlorar när etablerade partier väljer dessa sätt att motarbeta, förstöra och förljuga.

Men, Vänsterpartiet är och förblir förhoppningsvis en beklaglig parentes inom svensk demokrati. Ett parti som inte vill utveckling, utan har sin framtid bakom sig kommer förhoppningsvis också att ha de flesta av sina väljare långt bakom sig.

Så därför finns hopp för Örebro. Koalitionen har gjort ett jättejobb för att göra Örebro bättre. Folkpartiet har varit en del av detta arbete. Jag själv tror att vi måste våga göra ännu mer saker för att sätta Örebro på kartan, få hit fler människor, jobb, företag, entreprenörer, forskare, kulturarbetare... Det kan komma att kosta. Men en stad som står stilla kommer inte att överleva. En stad som vägrar förändras kommer aldrig att kunna värna välfärden.

Revisionism - nej tack!

Lyssnade i fredags på en diskussion om Ture Sventon. Eller snarare om Åke Holmberg och hans språk från 1953. Skälet var att förlaget ville ta bort ordet "neger" från boken och översätta det med något annat. Författarförbundet, som ansvarar för boken, vägrade.

Jag tycker de har helt rätt. Av två skäl.

För det första historian: Åke Holmberg levde i en annan tidsperiod. Språket var annorlunda. Betydelsen av ord annorlunda. Men också den upplevda världen var annorlunda. Vi visste mindre om vissa saker. Vi visste kanske mer om andra. Om världen visste vi absolut mindre. Världen var större, människor fanns längre bort och det avvikande var sannolikt både mer spännande, oroande och kanske också störande. Vi levde fortfarande i skuggan av ett andra världskrig där människa ställts mot människa, "ras" mot "ras", religion mot religion och demokrati mot diktatur.

Det är i detta perspektiv Holmberg skriver. Och han skriver bra. Johannes Åman har i DN redovisat detta. Om herr Omar, denne sannolike muslim, som inte är någon nidbild av vare sig araber eller muslimer, utan snarare tvärsom. Ska då denna skrift "revisioneras"? Frågan är egentligen större - ska vi göra om historien, eller bilden av historien?

Åman menar att det är bra att en del texter skaver. Jag delar den synpunkten. För 50 år sedan kunde man säga neger utan att blinka. Det var en del av den tidens samhälle. Idag använder vi inte ordet eftersom vi inser att det finns ett förminskande i det. Men blir historien, eller bilden av historien, sannare om dagens barn, unga och vuxna inte får läsa en text, skriven för 60 år sedan, med ord vi idag inte använder? Knappast. Snarare tvärsom.

Så till skäl två. Det finns en ideologi som jobbat hårt med revisionism. Kommunisterna har alltid varit glada i att förändra det som gick fel i historien. Eller mer förändra skrivningen kring det som en gång gått fel. Visst kan det vara långsökt att dra parallellen mellan Åke Holmbergs användande av ordet neger med kommunistisk revisionism. Men parallellen finns där.

Vilka rätt gör vi idag, som inte morgondagen kommer att acceptera? Vilka sanningar omfattar vi idag som överbevisats av morgondagen? Vilket språk använder vi idag som inte används i morgon? Vem har rätt att omtolka det jag gör idag för att anpassa det till en annorlunda morgondag?

Jag tycker inte att någon har den rätten. Låt ljuset lysa över varje tidsålders handlande, görande, skrivande och pratande. Ibland blir ljuset klart, skarpt och avslöjande. Ibland blir samma ljus förlåtande. Och ibland kanske ljuset till och med visar att en del saker var bättre förr. Men minst förljugenhet blir det alltid om ljuset inte filtreras innan det når det objekt det belyser.

Örebro värt ett bättre landsting

När regeringens miljard till de landsting som sköter sig nu fördelas blir resultatet för Örebro klent, rapporterar bland annat Tvärsnytt och Radio Örebro. Örebro är ett av de sämsta landstingen och får lite pengar eftersom man inte klarat av att hantera köerna till besök respektive behandling eller operation bra. Örebro läns landsting får 75:- kronor per innevånare att jämföra med Hallands läns 326:- eller Jönköpings 200:- kronor per innevånare. Hade Örebro läns landsting klarat sig lika bra som Halland, hade vi haft en sjukvård som fått 20 miljoner till. Men framförallt hade örebroarna sluppit vänta på att få tid för besök och sluppit vänta på behandlingar och operationer.

Som örebroare kan man rikta skarp kritik mot Örebro läns landsting och dess politiska ledning. Det har inte på länge funnits en tanke på hur landstinget ska utvecklas. Det har inte funnits tankar på hur valfrihet eller patientval ska kunna utvecklas. Det får konsekvenser. Örebro län har som ett av endast tre län inte fått en enda ny vårdcentral eftersom Marie-Louise Forsberg-Fransson och hennes socialdemokratiska kollegor valt att fortsätta med en antivalfrihetspolitik. De tror att politiker alltid vet bättre än örebroarna. Örebro läns landsting har tappat avtal med kringliggande län om specialistsjukvård. Vi ser nu också att kostnaderna för stafettläkare ökar. Sammantaget visar det sig att socialdemokraterna i Örebro läns landsting hellre blir kvar vid det gamla där politiker bestämde allt, än väljer att ställa sig på patienternas sida. Den enda tydliga inriktningen landstingsledningen verkar ha, är att bevara Lindesbergs Lasarett...

Det är illa för oss örebroare. Vi får en sämre vård än vad vi borde ha rätt till. Vi får vänta längre. Vi får längre resor till vård. Vi får ett landsting som står sämre rustat för framtiden. Vi får ett landsting som sluter sig kring sig självt iställer för att öppna sig mot omvärlden.

Socialdemokraterna har styrt Örebro läns landsting sedan den allmänna demokratin infördes. Det är möjligtvis förståeligt att de beter sig mer som tjänstemän som förvaltar, än som politiker som utvecklar. Det är förståeligt, men inte ursäktbart. Därför hade det varit nyttigt om Miljöpartiet valt en annan sida efter valet. Örebro läns landsting behöver en ny politisk ledning. Vi i Folkpartiet kommer att göra allt under den kommande mandatperioden för att leda detta förändringsarbete. Örebroarna behöver ett bättre landsting!

Bananmonarki

Det blev inget beslut idag heller. NA, SVT, SR med flera media rapporterar detta.

Nu har det gått fyra månader sedan valet och vi har inget resultat för Örebro kommun. De tydliga fel som begåtts, både administrativt och av socialdemokraterna, borde enkelt ha lett till omval. Men så är det inte.

Det fanns många i Sverige som kritiserade USA när presidentvalet 2000 gick snett. Men det som nu sker i Sverige är minst lika allvarligt. Det är bara drygt 80.000 röster det handlar om. De borde fått avges på rätt sätt, behandlats på rätt sätt och räknats på rätt sätt. På alla tre områdena har det begåtts allvarliga fel. Det är allvarligt.

Lika allvarligt är att svensk vallagstiftning inte är uppdaterad och modern. En modern vallagstiftning hade omedelbart hanterat frågan kring exempelvis valskolan i Vivalla. En modern vallagstiftning hade hanterat de skiftande resultaten mellan kommunens och länsstyrelsens sluträkningar. En modern vallagstiftning hade hanterat ombudsröstandet på ett rättssäkert sätt. En modern vallagstiftning hade hanterat vallokalsosäkerheten på ett rimligt sätt. En modern vallagstiftning hade sett till så att Örebro idag hade haft en kommunledning.

Folkpartiet har alltid slagits för demokratin. Vi uppstod ur rösträttsrörelsen. Vår blomma, blåklinten, var rösträttsrörelsens symbol. Liberaler har i alla lägen, i alla länder, i alla tider, varit de som stått upp för demokratin och demokratins grunder.

Det är bekymmersamt att behöva peka på att liberaler idag, i Sverige, i Örebro, behövs för att värna de demokratiska ideal som vi trott varit självklara.

Allt fler liberaler

Miljöpartiets språkrörskandidat Gustaf Fridolin går på DN-debatt idag ut med att även Miljöpartiet nu ska bli ett liberalt parti, dock med gröna förtecken. Är det bra, eller är det dåligt?

I fyra år har jag arbetat tillsammans med Miljöpartiet i Örebro. Jag har uppskattat vårt samarbete. Miljöpartiet i Örebro har varit tydliga i att de inte vill in i det vanliga blocktänkandet. För närvarande passar det bättre för Miljöpartiet i Örebro att samarbeta med oss än med det röda laget. Jag förstår dem.

På riksplanet gjorde de gröna en annan bedömning. Enligt min mening var det en allvarlig felbedömning. Ett samarbete med sossarna var väl OK. Men att de gröna, med sina tydliga liberala inslag, skulle samarbeta med kommunister, nuvarande och f.d. är bekymmersamt.

Sannolikt är det denna missbedömning från Wetterstrand och Eriksson som Fridolin nu vill distansera sig ifrån. Det är bra. Men frågan är om hans bedömning av Miljöpartiet som ett av de partier som nu vill kalla sig mer eller mindre liberala är riktig. Och den större frågan är om det är detta nya "liberala" parti som ska ta röster från det gamla, eller om det kanske är tvärsom.

Jag har länge förespråkat en öppnare attityd till Miljöpartiet från Folkpartiets sida på riksplanet. Jag respekterade Lars Leijonborg när han efter valet 2002 försökte sy ihop en regering tillsammans med de gröna. De dörrar som då öppnades borde fortsatt vara öppna. Det hade varit bättre med ett strukturerat samarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet efter valet 2010, än med en minoritetsregering. Tyvärr var det förr fria Miljöpartiet på riksplanet alldeles för blocklåst in i det röda blocket. Nu verkar det förändras. Det är bra.

Sedan blir frågan vem som ska ta av vem. Det är möjligt att det finns liberaler som kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. Men det finns sannolikt många liberaler som idag röstar på, eller säger sig vilja rösta på Miljöpartiet som skulle kunna tänka sig att rösta på Folkpartiet istället. Jag ser en stor utmaning för mitt parti att forma en politik för de storstadsboende som idag röstar på Miljöpartiet. Ett grönare Folkparti, där vi lyfter de goda miljö- och naturprogram som partiet format, kan skapa sådana strömningar. Ett Folkparti som bejakar både viljan till utveckling, till internationalism, till frihet för individen och till ansvar för en hållbar utveckling kan bli en allvarlig konkurrent till Miljöpartiet, i kampen om lattemammor och -pappor.

Jag ser gärna en sådan utveckling av mitt parti. De gröna frågorna var ett av skälen till att jag en gång valde Folkpartiet. Sedan dess har jag flera gånger suckat över de vägval mitt parti gjort. Men jag känner att det nu blåser andra vindar. Vi har ett fantastiskt bra natur- och miljöprogram. Det gäller bara att lyfta fram det, att trovärdiga talespersoner visar på den gröna vision som en gång formades och bars av de frisinnade.

Sverige behöver ett grönare liberalt parti. Jag väljer hellre det liberala originalet med grönare inslag, än tvärsom.

Vargjakt

Måste väl skriva ett inlägg om vargjakten.

Läser i flera tidningar, DN, SVD, Expressen och SR, men även i hemtidningen NA, om jakten och dess konsekvenser. Sverige anmäls för brott mot EUs regler om hotade djur. Flera alfadjur har sjutits vilket sannolikt kommer att påverka reproduktionen menligt. Vargjaktsmotståndare är ute i skogarna och skrämmer både vargar och jägare.

Den svenska vargjakten är ett sorgligt kapitel av många skäl. För det första finns ingen vetenskaplig grund för att det just nu bara ska få finnas 210 vargar i Sverige. Om stammen ska vara säker ligger enligt vetenskapsmännen minimistammen på över det dubbla. Men ibland kan man som politiker tydligen strunta i vetenskapen. Tänk om man fick tycka lika fritt när det gäller ekonomin...

För det andra är själva jaktsättet så märkligt. Att 25% av de vargar som hittills skjutits varit alfadjur, d.v.s. antingen honan eller hanen i det par som får valpar i området, är bara ett av bevisen på att jakten är felaktig. Om man verkligen ville värna stammen, borde istället ungdjuren skjutas. Nu blir reproduktionen betydligt mer osäker när nya par måste bildas. Om man verkligen ska skjuta varg när stammen är så svag, borde man tillgripa andra jaktsätt där träffsäkerheten(!) är större.

För det tredje borde man acceptera varg i större delar av Sverige, men inte på det sätt som en del jägare tycks mena. Jag har sett jägarförslag som i princip säger ja till varg i Sverige. Men spridningen ska vara så stor att det bara ska få finnas ett eller kanske två vargpar per län. Det rimmar illa med hur djur fungerar. Man kan inte sprida på vilda djur hur som helst. Istället brukar populationstrycket vara avgörande. När man har tillräckligt många djur i centrumområdet sprider de sig naturligt. Det finns fler sådana grundkunskaper som borde omfattas av alla som talar om vargen.

För det fjärde är det illa att det som skulle varit ett beslut som minskade konflikterna runt vargen istället verkar ha ökat dem. Varghatare fortsätter att hata både vargar och oss som vill ha dem kvar. Det är illa. Men lika illa är de vargälskare som hotar jägare eller som springer i skogarna under jakten och stör. Deras sätt att agera blir inte bra för vare sig dagens eller morgondagens vargar.

Själv tycker jag visst att man kan jaga varg. Men jakten borde aldrig fått börja förrän stammen varit så stor att reproduktionen säkrats, inaveln varit tillräckligt begränsad och spridningsområdet tillräckligt stort. Den gränsen ligger, vad jag vet, på drygt 500 djur. Fram till dess borde bara en begränsad licensjakt fått ske av vargar som inte beter sig skyggt och som hotar tamdjursbesättningar eller får boende att känna sig osäkra i sin närmiljö. Tänk om regeringen, Svenska Jägarförbundet, SNF och WWF kunde sätta sig tillsammans för att med andra experter ta fram en gemensam policy för vargen, men även för de andra stora rovdjuren. Det vore bra. Men det kommer nog aldrig att inträffa.

Idrott i Örebro

När Koalition Örebro tog över makten i kommunen var en av de prioriterade uppgifterna att öka insatserna för idrotten i Örebro. Tiotals år av misskötsel kunde inte hämtas in på fyra år, men vi skulle i alla fall börja. För oss i Folkpartiet var det självklart. Som enda parti hade vi under många år försökt skapa bättre arenaförutsättningar för många idrotter. Varför var då detta prioriterat? Fanns inte viktigare åtgärder?

Idrotten har många fördelar. Det handlar om att öka folkhälsan. Det handlar om att stärka civilsamhället. Det handlar om integration. Det handlar om barn och unga, men även om äldre och vuxna.

Vi satte igång direkt. Vi ville ge både tjejer och killar bättre förutsättningar. Vi visade tydligt att det fanns en breddprofil och en jämställdhetsprofil i våra satsningar. Visst hade jag hoppats att det skulle gått fortare, att fler anläggningar varit klara. Men det har ändå visat sig vara ett framgångsrecept.

I går invigde jag en av dessa anläggningar. Friidrottshallen i Tybblelund har en rätt krokig bana bakom sig. Men när den nu står färdig visar det sig inte bara att den behövs, utan att de vägval vi gjort i koalitionen varit riktiga. Vi har fått en fantastisk hall, "extremt bra" för att använda Friidrottsförbundets ord, till ett lägre pris än vad vi trott. Och i NA idag kan vi läsa om att den redan är en rekordhall!

Tybblelundshallen kommer att vara till nytta för många. Det är ett exempel på när kommunal samverkan med föreningslivet fungerar. Vi har samtalat, lyssnat och tagit åt oss av de goda förslag som kommit från alla de som verkligen kan friidrotten. Det är också ett exempel på hur Örebro Porten AB kan användas på ett sätt som ett kommunalt bolag ska användas.

Nu ska vi gå vidare. Det handlar om att bygga färdigt Idrottshuset. Det handlar om att ge ridsporten bättre villkor. Det handlar om att fortsätta byggandet av konstgräsplaner för fotboll. Kanske har vi råd med ytterligare en isyta.

Och naturligtvis ska vi bygga en friidrottsarena utanför Tybblelundshallen. Jag vill snarast börja en diskussion med Örebro Universitet, Akademiska Hus, de aktiva föreningarna och med Örebro Porten AB för att kunna lösa både praktiska och ekonomiska utmaningar. En ny arena borde kunna stå färdig till sommaren 2012, Fredsåret i Örebro.

Därför Folkpartiet i Örebro

Dagens Samhälle, tidningen som ges ut av Sveriges Kommuner och Landsting, har idag två artiklar som visar på varför Folkpartiet behövs i Örebros kommunledning, och varför socialdemokraterna behöver ytterligare tid i opposition.

Den första artikeln handlar om friskolorna. Dagens Samhälle visar på hur mycket effektivare och bättre friskolorna blivit de senaste fem åren i jämförelse med de kommunala skolorna. Som i all statistik finns naturliga felkällor och alternativa förklaringsmodeller. Men det visar ändå på den viktiga roll friskolorna spelar. De kan agera komplement till de kommunala skolorna och visa oss hur man kan hantera både styrning, målsättningar, uppföljningar och ekonomi på bättre sätt än vad vi gör idag.

För oss i Folkpartiet har alltid friskolorna varit välkomna. Vi ser dem som goda komplement till den kommunala skolan, just utifrån att de kan agera annorlunda, hitta alternativa pedagogiska lösningar och visa på hur man kan styra verksamhet och ekonomi bättre än vad vi inom kommunerna hittills gjort.

Om socialdemokraterna fått styra i Örebro, hade det knappast funnits friskolor i Örebro. De har röstat mot i princip alla etableringar av friskolor under mycket lång tid.

Den andra artikeln handlar om regioner som växer. Här är Örebroregionen ytterligare ett gott exempel på hur en kommunledning med strategier och strukturerat arbete kan få både den egna kommunen, och regionen, att växa. Det är rapporten "Svenska Nav" från Västsvenska Industri- och handelskammaren som redovisas. De har mätt framgången inom åtta områden:
Befolkningstillväxt
Ålderssammansättning
Förvärvsintensitet
Nyföretagande
Andel näringslivsanställda
Lönenivå
Utbildningsnivå
Hälsa

Vi ser hur Folkpartiets och koalitionens arbete här burit frukt. Örebro växer som aldrig förr, befolkningstillväxten är rekordhög. Det är många unga som flyttar till Örebro vilket innebär att ålderssammansättningen blir gynnsammare. Vi har klarat av lågkonjunkturen bättre än väntat, men förvärvsintensiteten är fortfarande för låg. Nyföretagandet ökar kraftigt.

Men det finns också problem. Fortfarande är andelen offentliganställda för stor i förhållande till andelen näringslivsanställda. Lönenivåerna i Örebro är alldeles för låga. Utbildningsnivån stiger men från en alldeles för låg nivå. Hälsan är ojämlikt fördelad.

Inom alla de åtta områden som redovisats ovan har Folkpartiet agerat proaktivt. Vi har sökt vägar att stärka Örebro, genom att göra Örebro attraktivare, genom att samarbeta med universitetet, genom att öppna kommunen för fler aktörer, genom att arbeta för ett näringsliv med fler företag med högre krav på utbildning, kvalifikation och kompetens och därmed högre lönenivåer, genom ett strukturerat arbete för att få fler i arbete och därmed öka folkhälsan.

Inom koalitionen har vi inte haft speciellt stora problem att enas om hur vi ska hantera dessa frågor. Men alldeles för ofta har det skett med motstånd från socialdemokraterna. I vissa fall har de till och med motarbetat utvecklingen.

De har varit passiva i arbetet för att göra Örebro attraktivare, och i vissa fall motarbetat förnyelsen av city.
De har motarbetat, eller i bästa fall varit passiva, i arbetet med att öka möjligheterna för privata aktörer att komma in och få bli entreprenörer inom kommunal verksamhet som skola, äldreomsorg och social omsorg.
De har därmed också motarbetat framförallt kvinnligt nyföretagande.
De har aktivt varit emot att i den regionala utvecklingsstrategin skriva in att andelen näringslivsanställda ska öka. För dem har den offentliga sektorns storhet varit överordnad.
De har inte velat ha någon strategi för att få fler högavlönade till Örebro, snarare har deras näringslivsstrategi byggt på ännu fler enkla jobb.
De har inte haft någon tydlig arbetslinje. Bland annat har de motarbetat koalitionens arbete med att föra över försörjninsstödet till arbetsmarknadsenheten för att förenkla övergången från bidrag till arbete.
De har haft ringa eller inget intresse för samarbete med universitetet.

Nu vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi vill göra Örebro ännu attraktivare, för boende, studerande, arbetande, turistande. Vi vill ge ännu fler möjligheter att arbeta med kommunen, som entreprenörer, med RUT-arbeten och äldreservice, genom utmaningsrätter och minskad kommunal osund konkurrens. Vi vill öka samarbetet med universitetet ännu mer och skapa förutsättningar för fler kommunalt finansierade professurer. Vi vill ha hit högkvalificerade arbeten, ett mål är att tre börsnoterade företag ska ha sina huvudkontor i Örebro före 2015. Vi vill öka andelen anställda i näringslivet. Vi vill värna arbetslinjen för att minska utanförskap och öka folkhälsan.

I det arbetet känner vi stöd hos våra koalitionskollegor. Men alldeles för ofta motstånd från den socialdemokrati som mest verkar tycka att det var bättre förr.

Äntligen!

Wanja Lundby-Wedin kommer att avgå. All svensk media skriver om det, bl.a. DN, SVD, Expressen och Aftonbladet. SR och SVT redogör också för det. En stor nyhet. En bra nyhet. Det borde skett tidigare. Lundby-Wedin är en av betongklossarna som omöjliggjort en förnyelse av både LO och Socialdemokraterna. Hennes dubbla roller, med en alltid redovisat övertro på det egna partiets förträfflighet, har skapat bekymmer för såväl svensk arbetsmarknad som för svensk politik. I detta är hon bara en i raden, vare sig bättre eller sämre än föregångarna.

Det är alltså bra att Lundby-Wedin avgår. Men det är inte därför jag skriver "Äntligen" i rubriken. Istället är det för att det nu verkar finnas öppningar till att banden mellan LO och socialdemokraterna bryts. Det är bra: För arbetare och arbetsmarknad. För företagande och utveckling. För demokrati och politik.

Den märkliga symbiosen mellan det forna statsbärande partiet och den stora arbetstagarorganisationen var det som cementerade socialdemokraternas unika maktposition. LO stod för pengar och personella resurser. Socialdemokraterna i regeringen levererade system och lagar som anpassades till organisationen (inte alltid dess medlemmars) krav. Men någonstans gick det snett. LOs krav har ofta inneburit höga trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. De som inte kom över trösklarna hänvisades till allt kostsammare bidragssystem som regeringen levererade. Beskattningssystem och anställningslagstiftning skapade mindre utrymme för entreprenörskap och utveckling och lade därmed ytterligare grunden för en sämre utveckling av arbetsmarknaden. På sista tiden har Kommunal spelat en stor roll, bland annat genom sin negativa hållning till valfrihet inom offentliga verksamheter och genom sina krav på lagstadgad rätt till heltid.

Utan den bindning som funnits mellan LO och (s) hade säkerligen svensk arbetsmarknad utvecklats annorlunda. Fler jobb hade sannolikt kommit till. Det räcker med att se på den enorma utveckling som skett sedan alliansen tog över.

Men även, eller kanske framförallt, inom demokrati och politik kommer ett brott mellan LO och (s) att spela en god roll. Det påskyndar sannolikt det socialdemokratiska sammanbrottet ytterligare. Utan stödet från alla ombudsmän och de resurser partiet får från fackföreningsrörelsen, återstår ofta bara ett tomt skal. Men vilket alternativ finns när bara hälften av LOs medlemmar röstar på det parti som påstås vara det enda alternativet för "riktiga" arbetare? (Hur ska man annars tyda samverkan?) Socialdemokraterna, eller det parti som ersätter det, kommer då att vara ett parti som alla andra. Det innebär jämlika valrörelser, jämlika resurser, jämlika möjligheter att påverka de 1,5 miljoner som fortfarande är medlemmar i LO.

Men framförallt kommer det att innebära en seger för demokratin och politiken. Demokratin vinner när det inte finns den osunda kopplingen mellan bidragsgivare (LO) och bidragstagare (s) där bidragstagaren förutsätts leverera lagar som bidragsgivaren vill ha. Politiken vinner när både (s) och LO kan diskutera även andra partiers förslag på ett öppnare sätt. Det politiska samtalsklimatet kan bli öppnare och intressantare. Det vore bra för Sverige!

Lundby-Wedins avgång öppnar för detta. Men det är inte säkert att det sker. Kanske LO väljer att fortsätta som förut. Det kommer sannolikt att innebära att medlemsraset fortsätter. Det vore illa. Sverige behöver en stark fackföreningsrörelse. En stark, oberoende fackföreningsrörelse som sätter medlemmarnas, inte partiet(s), intressen i första hand.

Tea Party -> syjunta

Jag ska börja med det mest kontroversiella: Vi behöver en svensk Tea Party-rörelse! (vågar man skriva så i dessa dagar?)

Men: Det mesta den amerikanska varianten står för kan man förkasta...

Nu blir kanske frågan: Vad menar han egentligen? Jo:

Jag har varit aktiv i lokalpolitiken i Örebro i drygt 20 år. Men min bakgrund är inte politikerns. Jag blev inte aktiv förrän i 30-årsåldern. Innan dess hann jag med både studier och arbete. Heltidspolitiker blev jag inte förrän efter 40-årsdagen. Under hela denna period har jag sett hur kraven på den offentliga sektorn ökat. Ofta har svaret på alla utmaningar för samhället varit: Mer resurser till det offentliga. Eller: Mer personal till det offentliga. Eller: Nya uppdrag för det offentliga. Det finns snart sagt inget som inte kommuner, landsting eller stat ska klara av.

Under en lång tid har jag också varit tillskyndare för en sådan politik. Den typ av liberalism jag bekänt mig till har ofta inneburit att det offentliga ska göra mer. Så länge det finns välfärdsproblem så finns det utrymme för ökade offentliga utgifter. Inte förrän alla är garanterade välfärd så kan vi inom det offentliga slå oss till ro.

Men jag har under lång tid funderat över dessa "sanningar". Funderingarna började redan på 1990-talet då jag i en artikel i Dagens Industri kunde läsa om effektivitet i kommunal förvaltning. De skrev om att det inte var kostnaderna som betydde mest när det gällde kvalitet. Istället var det kommunernas effektivitet som var avgörande.

De senaste åren har detta blivit övertydligt. Sveriges Kommuner och Landsting, ibland tillsammans med andra aktörer, har givit ut en mängd "Öppna Jämförelser". Där kan man gång efter annan visa att välfärdens kvalitet inte i första hand hänger samman med hur mycket den kostar, utan hur effektiv kommunen är, hur mål hanteras, uppföljning och utvärdering sker och hur man arbetar med lärande organisationer.

Detta är den ena grundstenen i mina tankar kring behovet av en svensk Tea Party-rörelse. Var finns de som vågar ifrågasätta den "sanning" som framförallt byggts av socialdemokrater som trodde på det allomfattande folkhemmet? Var finns den svenska rörelse som kräver mer kvalitet för de skattepengar man lägger, istället för att kräva mer resurser, större offentligt uppdrag, ökade kommunala utgifter?

Den andra grundstenen är synen på människan. Jag är sprungen ur några av de folkrörelser som byggde det moderna Sverige. Frikyrkorörelsen. Nykterhetsrörelsen. Naturskyddsrörelsen. Dessa folkrörelser befolkades av män och kvinnor som i gemenskap förändrade inte bara sina egna liv, utan även sina närmastes och till slut även samhället. Deras utomparlamentariska agerande lade faktiskt den starkaste grunden för den svenska demokratin.

Jag kan berätta om hur mina släktingar förändrade sina liv. Från försupenhet till nykterhet. Från fattigdom och utanförskap till arbete och innanförskap. De var inga speciella människor. De flesta har gjort mycket små märken i tiden. Men de förändrade sina egna liv, sina familjers situation, blev engagerade i nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, byggde sin egen framtid.

Hur ser dessa klassresor ut idag? Var finns de som säger: Jag vill klara mig själv! Jag vill göra det tillsammans med mina grannar! Vi vill göra det tillsammans!

Jag tror att det finna stora risker i att vi politiker, den offentliga sektorn, svensk media, i alldeles för stor utsträckning är så fast i det socialdemokratiska folkhemmet att vi inte ens reflekterar över att det skulle kunna finnas en annan utvecklingsväg än den vi kört de senaste årtiondena. En väg där egenmakten ökar. En väg där staten inte ska göra allt. En väg där de enskilda människorna säger: Vi kan själva bygga det samhälle vi vill ha, utan den överbyggnad som politiker och offentliga tjänstemän innebär.

Visst finns det faror i en sådan utveckling. Om den skulle bli som i USA, där den populistiska, reaktionära, högervridna Tea Partyrörelsen agerar, riskerar vi ett samhälle med ökande klyftor.

Men om ingen ställer frågan om gränserna för det offentliga uppdraget, om ingen söker förnyelsen för det civila samhället, riskerar vi istället ett samhälle där människor förkvävs, där eget engagemang eroderar, där utvecklingen avstannar, där demokratin till slut eroderar och bara det teknokratiska skelettet står kvar.

När nu de nya moderaterna snart är lika socialdemokratiska som de gamla socialdemokraterna i sitt kramande om den offentliga sektorn, när det politiska slagfältet blivit koncentrerat till en minimal mittfåra, där politiken handlar mer om vem som är duktigast att styra istället för om ideologier, då behövs de andra tankarna mer än någonsin. I dagens DN reflekterar Håkan Bodström över detta. Demokrati handlar om att bryta åsikter, att samtala utifrån olika utgångspunkter, att försöka vinna individer, väljare, medborgare för den egna saken. Ett land med bara en politik, en åsikt, ett parti för alla, är en demokratisk mardröm.

Jag kallar mig fortfarande för vänsterliberal. Men för mig är en vänsterliberal hållning en hållning som tror på den enskilda människans möjligheter. En vänsterliberal hållning är en hållning som tror på att människor i gemenskap kan förändra både sig själva, sina närmaste och samhället till det bättre utan att det offentliga alltid lägger sig i.

Det borde gå att förena en diskussion om det offentliga uppdragets omfattning, med kraven på ett samhälle med ökad social jämlikhet. Det borde vara uppdraget för en svensk variant för en svensk Tea Party-variant. Varför inte kalla den syjunta, en rörelse som betytt mer för samhällsutveckling och samhällsansvar än de flesta anar!

Nu börjar kampen!

I morgon är det egentligen den första dagen på den kommande mandatperioden. OK - vi vet fortfarande inte hur det går med omval, även om alla räknar med att det kommer att ske. Men på något sätt är nu de stora dragen satta och de enskilda partierna kan börja agera. För mig och Folkpartiet blir det en spännande period. Vi har allt att vinna!

Under de senaste fyra åren har mitt och Folkpartiets huvudsakliga arbete varit att hålla ihop koalitionen. Nu kan vi agera friare och lägga en fast grund för hur vi vill att ett mer liberalt Örebro ska se ut och byggas. Vi gör det i ett spännande politiskt läge.

Socialdemokratin är på väg mot en total kollaps. Min egen bedömning är att det vi nu ser är partiets sista strid. Det kommer inte att finnas något socialdemokratiskt parti om någon eller några mandatperioder. Ett parti, där makten varit den bärande ideologin, har inget berättigande när det visar sig att man inte längre kan bära makten. Det kommer sannolikt att komma socialdemokratiska efterföljare. Men det blir andra typer av partier.

Vi ser också ett moderat parti som nu tar över det samhällsbärande uppdraget. Partiet blir allt mer likt det gamla socialdemokratiska partiet, där makten är överordnad ideologin. Men trots allt har den moderata ideologiska basen, socialkonservativt med vissa liberala inslag, mer av framtiden för sig än den förlegade socialismen. Så länge partiet klarar av att förnya sig och visa att man klarar av att styra bra, och bättre än alternativen, kommer det att gå bra.

Socialdemokratins kollaps skapar möjligheter för ett socialliberalt parti. Det finns stora väljargrupper inom socialdemokratin som har Folkpartiet som näst bästa parti. Den sociala liberalismen låg forna tiders socialdemokrati väldigt nära, den arbetarrörelse som en gång var med och byggde det arbetande, flitiga, välståndsbyggande och kulturella samhället. Det måste vara en huvudutmaning för oss att visa att dagens liberalism står för de värden som en gång formade Sverige, som glömts under det folkhemsbygge som passiviserade människor, och som nu behöver återformas - fast i ny tappning.

Moderaternas styrka sätter oss på prov. Men det finns enorma möjligheter för ett liberalt parti att bli en styrkefaktor i svensk politik de kommande åren. 27% av svenskarna säger sig vara liberala. Varför lockar då Folkpartiet bara 7% på riksplanet, eller 9% i Örebro? Varför väljer fler liberaler att välja kopior istället för originalet? En annan huvudutmaning för oss måste bli att vara så tydligt liberala, och så breda, att vi kan få fler liberaler från både vänster och höger att känna sig hemma i vårt parti.

Men framför allt handlar det om att skapa en egen politik, som är förankrad i en liberal ideologisk grund, som visar på framtidstro och framtidsoptimism, som lyssnar på och talar med och till människan (alltid individen - aldrig det socialistiska kollektiv som egentligen inte finns), som visar på hur vi kan bygga en stad, en stat, en värld för och med människan. Den politiken ska vi forma nu, tillsammans med örebroarna. Jag kommer i bloggar och artiklar framöver att tydliggöra vad jag vill att Folkpartiet i Örebro ska satsa på.

Det finns ingen anledning att slå sig till ro förrän alla de som säger sig vara liberala också tagit ställning för Sveriges liberala parti, Folkpartiet. Den kampen har pågått i över hundra år! Den kampen börjar nu!

Små saker

Det finns i varje vardag saker som gör livet värt att leva. Även gråmulna januaridagar då regnet tär på det vita snötäcke som givit ljus under årets mörkaste tider.

Jag läser Marcus Birro i Epressen. Rätt ofta gläder han mig med sina krönikor. Det finns ett djup i dem, även när han skriver om italiensk fotboll. Men framförallt finns det ett nordiskt vemod i dem. Det vemod som gör det möjligt att leva genom ett halvt år av mörker, fukt och kyla utan att tappa orken. Det vemod som också gör det möjligt att leva genom det halva år då Sverige är ljus och värme, evighetslånga dagar och ständig sol, utan att tappa besinningen över skönheten hos det förgängliga.

Det finns i varje vardag små saker som gör livet värt att leva. Ibland kan det till och med vara en krönika i Expressen.

Oacceptabel snöröjning

Det snöar i Sverige. I år igen. 2010 var det bekymmer eftersom vintern blev som den brukade förr i tiden. Nu är vi där igen. Sverige är täckt av snö. SJ spårar ur. Vägarna blir oframkomliga. Vi skottar och röjer. Tak och tappar riskerar liv och hälsa.

Det är likadant i Örebro. Vi har knappt en halvmeter snö. Men det verkar ibland som denna vinter är alla vintrars moder.

Jag är inte nöjd med snöröjningen i Örebro, för att vara mild. I fjol kunde man kanske acceptera att det var illa, eftersom det var så länge sedan det var så pass med snö. Men i år borde man lärt sig. Men det verkar knappast så. Massor av fel verkar begås.

Det röjs för sent.
Det röjs för dåligt.
Det flyttas inte tillräckligt snabbt.

Jag åkte från Karlstad till Örebro på trettondedag jul. Riksvägarna var farbara. Men på Glomman låg snön orörd av plogbilar, trots att klockan närmade sig sex på kvällen. Såg en traktor komma farande. Men naturligtvis var plogen uppfälld. Var nog fel distrikt.

Idag har jag åkt lite i Örebro. Nu är de flesta gator röjda. Men det är för dåligt. Det är för mycket snö kvar på gatorna. Det blir spårigt och moddigt.

Och överallt dessa snöhögar som ligger alldeles vid gator och korsningar.

Det är dags att se över hela snöröjningsinsatsen från kommunen. Hur ser upphandlingen ut? Är det bara pris, eller finns kvalitetskrav som måste uppfyllas? Borde man inte kräva att plogen går i backen, istället att som nu som det verkar bara flyta ovanpå den packade snön? Hur stort manskap måste vi kunna få fram, och på vilken tid? Hur får vi bort de snöhögar som blir stora trafikfaror?

I fjol kostade snöröjningen upp emot 20 miljoner mer än vi budgeterade. Det är pengar som vi klarar av att ta för att vi i koalitionen skött ekonomin. Det är pengar som är nödvändiga att klara för att staden ska vara människovänlig. Vi hade klarat ytterligare några miljoner. Nu måste vi se till så att vi ökar kvalitetskraven på snöröjningen för att staden och dess människor ska kunna fungera. Oavsett om man är ung eller gammal, rörlig eller med funktionshinder. Det har vi råd med, faktiskt!