Så presenterades alltså vårpropositionen. Och den innehöll - därom tvista de lärde.
Regeringe, med finansminster Borg i spetsen tryckte på det osäkra ekonomiska läget som världen befinner sig i. Fortfarande är Greklands krisande ekonomi ett spöke. Och det finns fler Sydeuropeiska länder som inte är säkra. Kina talar om risk för minskad tillväxt och i USA knackar det betänkligt, även om de senaste siffrorna kanske inger visst hopp. Regeringen kör den försiktiga linjen och avvaktar säkrare mark.
Från delar av oppositionen kommer direkt kritik. Vänstern och Miljöpartiet vill satsa mer på allt möjligt. Deras ekonomiska politik går på ett helt annat spår än regeringens. Här handlar det om att satsa sig ur krisen, oavsett om pengarna finns eller inte.
LO, som sannolikt får agera socialdemokratisk konservativ hund idag, vill också ha mer statliga pengar till allt möjligt, men framförallt att staten ger mer pengar till kommuner och landsting.
Flera andra ekonomer pekar på att det skulle kunna vara läge för en något mer expansiv finanspolitik, medan andra har stor förståelse för regeringens försiktighet.
Och socialdemokraterna då, vad vill de? Efter debatten i Aktuellt i kväll är jag minst lika osäker som tidigare på vad socialdemokraterna under Löfven egentligen vill. Magdalena Andersson svarade utan att svara på de frågor Aktuelltreportern ställde. Det är enkelt att säga att regeringen inte gör något åt arbetslösheten, men det enda Andersson kunde säga var att hon inte skulle göra som regeringen. Men vad detta andra var, blev hängade i luften.
Vilken politik vill egentligen socialdemokraterna föra? Vad vill Stefan Löfven? Ingen vet. Men så länge opinionssiffrorna går uppåt spelar det mindre roll för partitoppen. Men förr eller senare kommer "payback time". Det är då Löfven och Andersson måste svara på vilka reformer de vill göra, varifrån pengarna ska tas och med vilka partier de ska driva denna politik.
Just nu mörkar Stefan Löfven och Magdalena Andersson allt. Det finns ingen socialdemokratisk politik. Och det är det bästa som hänt partiet på flera år...
Annars funderar jag på varför vi i Sverige kräver att staten hela tiden ska lägga ut mer pengar på nya reformer. Är det nödvändigt? Skulle det inte kunna vara det omvända, att en vår- eller höstproposition någon gång kunde beskriva en stat som lägger över mer makt och befogenheter på de enskilda individerna, på företagen, på den civila sektorn? Nej - inte i Sverige. Här är vi fortfarande fast i den socialdemokratiska tankehegemonin: Politisk kraft visas genom att staten gör mer.
Inte för att USA är något av mina drömländer. Men det är rätt intressant att följa den amerikanska presidentvalskampanjen parallellt med svensk politik. Det är ju inte så att denna debatt helt domineras av presidentkandidater som säger att staten ska göra mer, att staten ska spendera mer, att staten har ansvar för allt. Men i Sverige är det nästan ett axiom. Det parti vinner som lovar att staten ska göra mer på bäst sätt...
Sannolikt kommer det att behövas ytterligare ökningar av offentliga utgifter de kommande åren. Den demografiska utvecklingen kommer inte minst att ställa oss inför stora prövningar. Klimatet kommer också att ställa krav både på förebyggande åtgärder och på att göra samhället så stabilt att det klarar det förändrade klimatet.
Arbete, innanförskap och integration är också stora frågor som kräver politiskt engagemang. Men här är det inte alls säkert att det alltid är mer offentligt utförande som är svaret. Kanske är det ibland tvärsom. Ett växande näringsliv mår bättre av mindre statlig styrning, av färre kommunala bolag, av mindre illojal konkurrens. Innanförskapet kanske klaras bättre av medborgare som ges makt över sina egna liv, i samverkan i det civila samhället, istället för att de låses in i projekt som påhittiga politiker ständigt poppar ut. Och integrationen kanske mest löses av en skola som gör det den verkligen ska - ge alla elever den kunskap de behöver för att klara av ett liv i ett mångkulturellt samhälle med en gemensam värdekärna. Inget mer. Inget mindre.
Media: DN och DN2 och DN3 och SVD och SVD2 och AB och SVT och EX1 och EX2
Bloggar: Kent och Mathias
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2012-04-16
2012-04-11
Inga kommunala vindkraftbolag
Den socialdemokratiska kommunledningen i Örebro går vidare i sitt arbete med att försämra näringslivsklimatet i Örebro. Allt tydligare märks det att de två så kallade samarbetspartierna KD och C bara har att rätta in sig i det socialistiska ledet. Förra månaden fick de acceptera att socialdemokraterna startade ett bolag för arbetsmarknadsåtgärder i Vivalla. Idag går de ut med en vindkraftssatsning, där Örebro och det minst lika socialistiska Kumla ska starta ett energibolag som ska konkurrera med alla de privata elbilar som finns.
Socialdemokraterna påstår att de gör det för klimatet. Men det finns inget som säger att just kommunägd vindkraft är bättre för klimatet än privatägd. För det finns rätt mycket privatägd vindkraft i Sverige. Och utbyggnadstakten är just nu hög. Så varför ska Örebro kommun ut och konkurrera med de privata företagen? Vore det inte bättre för såväl kommunmedborgarna som för näringslivet att kommunen istället agerade som den stora kund man är? Istället för att bygga själv, snedvrida konkurrensen och riskera skattebetalarnas pengar, kunde man kräva att den energi som köps ska vara vindkraft om man nu menar att den är det bästa.
För det finns risker med satsningen. Vindkraften är lönsam idag tack vare de statliga subventioner som finns. Men skulle skatter och elcertifikatsmarknaden förändras riskerar örebroarna att bli av med många miljoner de kommande åren. Och vad som händer med ekonomin i framtiden vet vi inte. Dessutom är det läge som föreslås inte optimalt. Självklart ska vi bygga vindkraft i Sverige. Men den ska byggas där det blåser bäst. Närkeslätten är inte ett sådant område. Och det ökade utbytet av bara en liten ökning av medeltiden är mycket stor.
Jag har ändå förståelse att sossarna i Örebro och Kumla fortsätter sin bolagiseringsiver. De har aldrig haft full förståelse för värdet av ett fritt och privatägt näringsliv. Men jag blir allt mer förvånad över hur de två stödpartierna, Kd och C,man motivera sin medverkan i kommunledningen.
Hur kan Rasmus Persson (c) som säger sig vara liberal, få med sitt parti på en politik som är socialistisk? Är inte Centerns nya näringslivsvänliga politik djupare än så? Är den bara ett spel för gallerierna?
Och hur kan Lennart Bondeson (KD) med ansvar för näringslivsfrågor ställa sig bakom en kommunal satsning som med skattepengar riskerar att både snedvrida konkurrens och riskera skattepengar. Är det inte samma kristdemokrati som säger att staten ska bli mindre och låta människan bestämma mer?
Det liberala alternativet är glasklart. Örebro behöver ett starkare, friare och mer växande näringsliv. Kommunen ska värna det vi verkligen ska leverera: Bättre skola. Tryggare äldreomsorg. Flexiblare förskola. Men kommunen ska inte starta energibolag, utan agera som ansvarsfull konsument inom energiområdet.
Det blir allt tydligare att det finns en klar skiljelinje inom Örebropolitiken. Ett antal partier som lever kvar i den socialdemokratiska tankehegemonin där kommunen kan och ska göra allt. Och ett liberalt parti som vill förändra Örebro och ta Örebro från gårdagens konserverande kommunsocialism till en framtid med ett liberalt, växande, spännande Örebro. Folkpartiet står starkt för ett liberalare Örebro.
- Posted using BlogPress from my iPad
Socialdemokraterna påstår att de gör det för klimatet. Men det finns inget som säger att just kommunägd vindkraft är bättre för klimatet än privatägd. För det finns rätt mycket privatägd vindkraft i Sverige. Och utbyggnadstakten är just nu hög. Så varför ska Örebro kommun ut och konkurrera med de privata företagen? Vore det inte bättre för såväl kommunmedborgarna som för näringslivet att kommunen istället agerade som den stora kund man är? Istället för att bygga själv, snedvrida konkurrensen och riskera skattebetalarnas pengar, kunde man kräva att den energi som köps ska vara vindkraft om man nu menar att den är det bästa.
För det finns risker med satsningen. Vindkraften är lönsam idag tack vare de statliga subventioner som finns. Men skulle skatter och elcertifikatsmarknaden förändras riskerar örebroarna att bli av med många miljoner de kommande åren. Och vad som händer med ekonomin i framtiden vet vi inte. Dessutom är det läge som föreslås inte optimalt. Självklart ska vi bygga vindkraft i Sverige. Men den ska byggas där det blåser bäst. Närkeslätten är inte ett sådant område. Och det ökade utbytet av bara en liten ökning av medeltiden är mycket stor.
Jag har ändå förståelse att sossarna i Örebro och Kumla fortsätter sin bolagiseringsiver. De har aldrig haft full förståelse för värdet av ett fritt och privatägt näringsliv. Men jag blir allt mer förvånad över hur de två stödpartierna, Kd och C,man motivera sin medverkan i kommunledningen.
Hur kan Rasmus Persson (c) som säger sig vara liberal, få med sitt parti på en politik som är socialistisk? Är inte Centerns nya näringslivsvänliga politik djupare än så? Är den bara ett spel för gallerierna?
Och hur kan Lennart Bondeson (KD) med ansvar för näringslivsfrågor ställa sig bakom en kommunal satsning som med skattepengar riskerar att både snedvrida konkurrens och riskera skattepengar. Är det inte samma kristdemokrati som säger att staten ska bli mindre och låta människan bestämma mer?
Det liberala alternativet är glasklart. Örebro behöver ett starkare, friare och mer växande näringsliv. Kommunen ska värna det vi verkligen ska leverera: Bättre skola. Tryggare äldreomsorg. Flexiblare förskola. Men kommunen ska inte starta energibolag, utan agera som ansvarsfull konsument inom energiområdet.
Det blir allt tydligare att det finns en klar skiljelinje inom Örebropolitiken. Ett antal partier som lever kvar i den socialdemokratiska tankehegemonin där kommunen kan och ska göra allt. Och ett liberalt parti som vill förändra Örebro och ta Örebro från gårdagens konserverande kommunsocialism till en framtid med ett liberalt, växande, spännande Örebro. Folkpartiet står starkt för ett liberalare Örebro.
- Posted using BlogPress from my iPad
2012-04-10
Brysselblogg
Sitter med 20 gröna liberaler på parlamentet i Bryssel. Lyssnar just nu på Marit Paulsen, parlamentariker för Folkpartiet i Europaparlamentet och en av Europas ledande gröna liberaler.
Vi är här på ett studiebesök och ska möta såväl parlamentariker som kommissionstjänstemän och en lobbyorganisation med bättre miljö som mål. Det är intressant att träffa kunniga politiker och tjänstemän för att lyssna på och diskutera med. Men denna resa är intressantare än så.
Gröna liberaler, Folkpartiets nätverk för oss som är intresserade av natur och miljö, har funnits i olika former i ungefär 20 år. Nätverket har jobbat med att ta fram Folkpartiets partiprogram kring natur och miljö, motionera om miljöfrågor och jobba med seminarier och träffar kring miljöpolitik. De senaste tio åren har nätverket letts av Sverker Thorén, kommunstyrelseledamot från Västervik. Hans arbete har ofta skett i det tysta, men har lagt grunden till det som nu sker. Sverker är med på resan, men han lämnade över ordförandeskapet till Karin Karlsbro för ett par månader sedan.
Det som nu sker i Folkpartiet är intressant. Det verkar som om Sverkers trägna arbete börjar bära frukt. I år har miljöpolitiken i Folkpartiet legat för fäfot. Trots en rätt stolt historia, där liberaler varit drivande när det gäller nationalparker, strandskydd, naturvårdslagar, nationalälvar och biologisk mångfald, har det varit märkvärdigt tyst kring många av de stora miljöfrågorna från det svenska liberala partiet de senaste 20 åren. Vi har haft fantastiska miljöprogram, men få har talat om dem. Och partiledningarna har inte haft starka, offentliga talespersoner. Till och med inom klimatpolitiken, där vår internationalism borde vara bärande, har politiken reducerats till ett svar, mer kärnkraft...
Men det senaste året har något alltså hänt. Miljöutmaningarna har blivit en fråga där såväl partiledare som partiledning och partistyrelse nu engagerar sig. När tidningen Nu, den liberala rörelsens partiorgan i Sverige, ställde frågan om vilka liberala hjärtefrågor som stod för störst utmaningar de kommande åren, kom miljöfrågorna på första plats. Det är ett tecken i tiden.
Just nu jobbar vi med ett nytt partiprogram där också miljöfrågorna kommer att lyftas. Den information som hittills diskuterats i partistyrelsen pekat mot många nya intressanta alternativ och problemlösningsförslag. Det finns en möjlighet för en nystart för den gröna liberala politiken.
Marit Paulsen pratar med oss om behoven av helhetssyn inom miljöpolitiken. Vi kan inte prata klimat ena stunden, matproduktion den andra, havsmiljö den tredje och biologisk mångfald den fjärde. Klimatet hör ihop med mat. Maten hör ihop med havsmiljön. Och den biologiska mångfalden hör ihop med allt...
Som exempel:
Den mat vi producerar kan innebära utsläpp av koldioxid när vi kör med traktorn, metan när vi rötar och lustgas när kvävegödseln omvandlas. Eftersom vi bara tillgodogör oss 3% av den mat vi producerar kommer resten att på något sätt att hamna i naturen, exempelvis i Östersjön där matens kväve, fosfor och giftinnehåll hamnar i vattnet som övergöds. Och en övergödd Östersjö klarar inte biologisk mångfald. Det gör inte heller en matproduktion som drivs industriellt, där man inte tar tillräcklig hänsyn till kantzoner, eller där tekniken för gödsling och sprutning är för dålig och där marken plöjs och ligger bar under lång tid och där koldioxid går upp i atmosfären och kväve och fosfor ut i vattnet...
Är då miljöfrågorna lokala, nationella eller internationella? Marit Paulsen svarar: EU har ett uppdrag. Det handlar främst om forskningsstöd och framtagande av ny teknik som inte är lönsam idag men nödvändig i framtiden. (Frågan är vart EUs jordbrukspolitik nu går. Mindre resurser till forskning och bibehållna subventioner, eller? Och vilken roll Sverige kan spela - vi som är ett land som egentligen inte vill vara med...) Och nationellt måste vi jobba med både lagstiftning och ekonomiska styrmedel, även om Marit blir bekymrad över den övertro på alla olika sorters märkningar av alla möjliga varor. Snart är de så många att de inte för någon styreffekt... Men ingen av oss lever globalt. Ingen av oss lever ens europeiskt. Vi lever alla i ett lokalt samhälle. Det är där vi måste starta förändringen. Vi har ett individuellt ansvar, vi har ett ansvar i det lokala sammanhang vi befinn oss i. Det gäller mig som politiker Örebro. Men det gäller också oss andra, var och en har ett individuellt ansvar.
- Posted using BlogPress from my iPad
Vi är här på ett studiebesök och ska möta såväl parlamentariker som kommissionstjänstemän och en lobbyorganisation med bättre miljö som mål. Det är intressant att träffa kunniga politiker och tjänstemän för att lyssna på och diskutera med. Men denna resa är intressantare än så.
Gröna liberaler, Folkpartiets nätverk för oss som är intresserade av natur och miljö, har funnits i olika former i ungefär 20 år. Nätverket har jobbat med att ta fram Folkpartiets partiprogram kring natur och miljö, motionera om miljöfrågor och jobba med seminarier och träffar kring miljöpolitik. De senaste tio åren har nätverket letts av Sverker Thorén, kommunstyrelseledamot från Västervik. Hans arbete har ofta skett i det tysta, men har lagt grunden till det som nu sker. Sverker är med på resan, men han lämnade över ordförandeskapet till Karin Karlsbro för ett par månader sedan.
Det som nu sker i Folkpartiet är intressant. Det verkar som om Sverkers trägna arbete börjar bära frukt. I år har miljöpolitiken i Folkpartiet legat för fäfot. Trots en rätt stolt historia, där liberaler varit drivande när det gäller nationalparker, strandskydd, naturvårdslagar, nationalälvar och biologisk mångfald, har det varit märkvärdigt tyst kring många av de stora miljöfrågorna från det svenska liberala partiet de senaste 20 åren. Vi har haft fantastiska miljöprogram, men få har talat om dem. Och partiledningarna har inte haft starka, offentliga talespersoner. Till och med inom klimatpolitiken, där vår internationalism borde vara bärande, har politiken reducerats till ett svar, mer kärnkraft...
Men det senaste året har något alltså hänt. Miljöutmaningarna har blivit en fråga där såväl partiledare som partiledning och partistyrelse nu engagerar sig. När tidningen Nu, den liberala rörelsens partiorgan i Sverige, ställde frågan om vilka liberala hjärtefrågor som stod för störst utmaningar de kommande åren, kom miljöfrågorna på första plats. Det är ett tecken i tiden.
Just nu jobbar vi med ett nytt partiprogram där också miljöfrågorna kommer att lyftas. Den information som hittills diskuterats i partistyrelsen pekat mot många nya intressanta alternativ och problemlösningsförslag. Det finns en möjlighet för en nystart för den gröna liberala politiken.
Marit Paulsen pratar med oss om behoven av helhetssyn inom miljöpolitiken. Vi kan inte prata klimat ena stunden, matproduktion den andra, havsmiljö den tredje och biologisk mångfald den fjärde. Klimatet hör ihop med mat. Maten hör ihop med havsmiljön. Och den biologiska mångfalden hör ihop med allt...
Som exempel:
Den mat vi producerar kan innebära utsläpp av koldioxid när vi kör med traktorn, metan när vi rötar och lustgas när kvävegödseln omvandlas. Eftersom vi bara tillgodogör oss 3% av den mat vi producerar kommer resten att på något sätt att hamna i naturen, exempelvis i Östersjön där matens kväve, fosfor och giftinnehåll hamnar i vattnet som övergöds. Och en övergödd Östersjö klarar inte biologisk mångfald. Det gör inte heller en matproduktion som drivs industriellt, där man inte tar tillräcklig hänsyn till kantzoner, eller där tekniken för gödsling och sprutning är för dålig och där marken plöjs och ligger bar under lång tid och där koldioxid går upp i atmosfären och kväve och fosfor ut i vattnet...
Är då miljöfrågorna lokala, nationella eller internationella? Marit Paulsen svarar: EU har ett uppdrag. Det handlar främst om forskningsstöd och framtagande av ny teknik som inte är lönsam idag men nödvändig i framtiden. (Frågan är vart EUs jordbrukspolitik nu går. Mindre resurser till forskning och bibehållna subventioner, eller? Och vilken roll Sverige kan spela - vi som är ett land som egentligen inte vill vara med...) Och nationellt måste vi jobba med både lagstiftning och ekonomiska styrmedel, även om Marit blir bekymrad över den övertro på alla olika sorters märkningar av alla möjliga varor. Snart är de så många att de inte för någon styreffekt... Men ingen av oss lever globalt. Ingen av oss lever ens europeiskt. Vi lever alla i ett lokalt samhälle. Det är där vi måste starta förändringen. Vi har ett individuellt ansvar, vi har ett ansvar i det lokala sammanhang vi befinn oss i. Det gäller mig som politiker Örebro. Men det gäller också oss andra, var och en har ett individuellt ansvar.
- Posted using BlogPress from my iPad
2012-04-03
Omsorg om äldre
Under de senaste två dagarna har jag bland annat läst Socialstyrelsens förslag kring bemanning med mera på äldreboenden och för hemtjänsten riktad mot äldre med demenssjukdomar. Jag väljer nedan att skriva "äldre med demens" även om det är fel terminologi.
Varför nu dessa nya regler? Har kommunerna misskött den äldreomsorg vi är skickade att göra? Är det några nya händelser som fått Socialstyrelsen att agera? Min tolkning är att det knappast är fallet. Socialstyrelsens nya regler bygger på den uppmärksamhet äldreomsorgen fått de senaste två åren. Det handlar både om mediala fokuseringar och reella bekymmer. Som det politiska landskapet idag fungerar, har det fått framförallt oppositionen i riksdagen att agera, inte utifrån fakta utan utifrån den bild som skapats i media. Riksdagspolitiker har krävt krafttag mot försumliga kommunpolitiker och därmed tvingat Socialstyrelsen att agera.
När Socialutskottet i riksdagen till slut enades om ett betänkande innehöll det knappast några tydligheter kring vad riksdagsledamöterna egentligen ville. Oppositionen insåg sannolikt till slut att krav på statligt styrda bemanningsregler skulle innebära en enormt fyrkantig organisation som skulle kosta kommunerna tiotals miljarder. Men skrivningarna är så otydliga att det går att tolka in nästan allt möjligt i dem. Och det är det nu Socialstyrelsen gör.
Socialstyrelsens förslag skapar fler frågor än det möjligtvis besvarar. Man kommer inte med några tydliga krav på bemanning, även om man säger att nattpersonal inte ska behöva ansvara för mer än tio äldre. Men skrivningarna som finns skapar så många problematiska överväganden att de inte går att bortse från. Några exempel:
"ett särskilt boende där en person med demenssjukdom bor är bemannad dygnet runt så att personen omedelbart kan få sådant stöd och sådan hjälp"
Varför nu dessa nya regler? Har kommunerna misskött den äldreomsorg vi är skickade att göra? Är det några nya händelser som fått Socialstyrelsen att agera? Min tolkning är att det knappast är fallet. Socialstyrelsens nya regler bygger på den uppmärksamhet äldreomsorgen fått de senaste två åren. Det handlar både om mediala fokuseringar och reella bekymmer. Som det politiska landskapet idag fungerar, har det fått framförallt oppositionen i riksdagen att agera, inte utifrån fakta utan utifrån den bild som skapats i media. Riksdagspolitiker har krävt krafttag mot försumliga kommunpolitiker och därmed tvingat Socialstyrelsen att agera.
När Socialutskottet i riksdagen till slut enades om ett betänkande innehöll det knappast några tydligheter kring vad riksdagsledamöterna egentligen ville. Oppositionen insåg sannolikt till slut att krav på statligt styrda bemanningsregler skulle innebära en enormt fyrkantig organisation som skulle kosta kommunerna tiotals miljarder. Men skrivningarna är så otydliga att det går att tolka in nästan allt möjligt i dem. Och det är det nu Socialstyrelsen gör.
Socialstyrelsens förslag skapar fler frågor än det möjligtvis besvarar. Man kommer inte med några tydliga krav på bemanning, även om man säger att nattpersonal inte ska behöva ansvara för mer än tio äldre. Men skrivningarna som finns skapar så många problematiska överväganden att de inte går att bortse från. Några exempel:
"ett särskilt boende där en person med demenssjukdom bor är bemannad dygnet runt så att personen omedelbart kan få sådant stöd och sådan hjälp"
Alla boende ska alltså omedelbart kunna få hjälp. På flera platser i förslaget finns denna skrivning med ordet "omedelbart". Vad innebär det i bemanningshänseende? Det räcker sannolikt inte med en personal per boende. Här handlar det ju om att kunna hjälpa var och en omedelbart. Bemanningen måste alltså dimensioneras efter det värsta tänkbara scenariot, även om det innebär att personalen de flesta nätter inte kommer att ha något att göra. Kostnaderna skenar, men kommer inte de äldre till godo.
Och personalen ska "ges möjlighet till stöd och vägledning dygnet runt från en person som har
befogenhet att leda och fördela löpande arbetsuppgifter och ges tillgång till
handledning."
Kommunen ska alltså ha en jourverksamhet som omfattar varje enskilt äldreboende, där en chef eller verksamhetsledare ständigt ska kunna rycka ut. Detta innebär enorma kostnader för kommunerna, men frågan är till vilken nytta?
För att staten genom Socialstyrelsen därefter ska ha koll på vad kommunerna gör, kräver man att alla boenden ska fylla i en fyrasidig blankett, där man kontinuerligt redovisar hur många timmar och minuter personalen arbetar med olika detaljfrågor. Denna blankett ska sedan skickas till Socialstyrelsen som ska bedöma om den avsatta tiden är riktig. Snacka om administration. Och hur ska Socialstyrelsens administratörer kunna göra rätta bedömningar? De träffar ju aldrig de äldre. De måste rätta blanketten efter någon mall...
Bara dessa tre exempel visar på hur bekymmersamt det är när staten försöker ta över ett ansvar, utan att ta över ansvaret. Fortfarande är det kommunerna som ska göra jobbet, som har ansvaret. Men eftersom staten inte litar på kommunpolitikernas möjlighet att prioritera, sätter man på en överrock. Till vilken nytta?
Denna överrock kommer att skapa en likriktning av svensk äldreomsorg där gamla än en gång bedöms som delar av ett kollektiv istället för som individer, oavsett vad Socialstyrelsen skriver. Det är deras eget förslag som skapar denna kollektivisering, när de statliga överrocksadministratörerna ska bedöma kommunens insatser enligt den statliga rätta mallen för äldreomsorg.
I sig skapar detta fler problem. Vi befinner oss just nu i början av den period då allt fler svenskar kommer att bli allt äldre. Än vet ingen hur vi vare sig ska klara detta kvalitetsmässigt, ekonomiskt eller personalmässigt. Det enda vi vet är att vi måste hitta många nya vägar för att finna flera olika lösningar. I detta läge väljer staten att likrikta. Det som borde vara mångfald blir enfald. Det som borde vara individualisering, blir kollektivisering. Det som borde vara människoinriktat, blir organisationsinriktat.
Hur borde man då göra? Det finns egentligen bara två huvudvägar. Antingen tror staten att man klarar detta bättre än kommunerna och så förstatligar man äldreomsorgen. Då får man själv prioritera de resurser som finns och ta det fulla ansvaret för verksamheten.
Eller så får kommunerna fortsätta att jobba med frågan, var och en utifrån sina unika förutsättningar. Jag tror fortfarande på att denna modell har sina fördelar. Det är skillnad på Stockholm och Sandviken, på Göteborg och Gällivare, på Malmö och Malå. Man kan inte lägga en mall över Sverige och tro att allt som fungerar på Södermalm också ska fungera överallt i hela landet.
Men det huvudsakliga är att även de äldre, dementa personerna faktiskt är individer. Med olika förutsättningar. Med olika utmaningar. Med olika möjligheter. Och med rätt att bli sedda och bedömda som individer. Det gör man inte genom statliga administrativa uppföljningar. Det gör man genom ett lokalt arbete, där verksamhetskulturen måste omfatta alla, där ledarskapet är tydligt och människoinriktat, där personalen drar åt samma håll, där kompetensen finns i hela arbetsgruppen, där anhöriga och civilsamhället engageras i arbetet kring den gamla.
Och resurserna då? Behövs det inte mer? Ibland kanske. Ibland inte. Resurserna är en nödvändig bas. Men de allra flesta kommuner lägger sannolikt de pengar som behövs. Men hur de sedan utnyttjas är en annan fråga. Tyvärr svarar inte statlig överrocksstyrning på den frågan heller.
2012-04-02
ÖSK ÖSK ÖSK
Har sett fram emot allsvenskans start rätt länge nu. Ett skäl är den märkliga försäsongen som ÖSK haft. Om jag vore ledare för ÖSK skulle jag boka in träningsmatcher kontinuerligt på hemmaplan. Dels för att bygga intresse för laget och de nya spelarna, dels för att på försäsongen är alla lag mästare. Men ÖSK har valt att spela borta nästan hela tiden. För mig är det svårt att förstå.
Men när väl allsvenskan började önskade nog fler än jag att detta var en träningsmatch. För maken till dålig start har man väl sällan skådat. Första halvlek var nog bland det sämsta jag sett på Behrn Arena. Åtvidaberg var inte bra. Men ÖSK var sämre. Det är rätt fascinerande när den spelare som kom in sist, Mohammed Saeid, var den spelare som försökte, som sprang, som drog upp lite tempo i den första halvleken. Men annars var det mörkare än mörkt.
Alla Åtvidabergs fyra mål kom på rätt stora misstag. Tappade bollar. Obefintlig markering. Märkliga rensningsförsök som blev till bra passningar till motståndarlaget. Segt, långsamt och oklara ansvarsfördelningar.
Men ett lag är alltid en helhet. Osäkerheten i försvarslinjen speglade en lika stor osäkerhet på mittfältet. Man kan ju fundera över om det verkligen går att spela 4-3-3 med det spelarmaterial som finns i Sverige, i vart fall i ÖSK idag. Det blir stora ytor för motståndarna där de kan ta gott om tid på sig med att ta emot, titta upp och spela fram. Och det blir inte tillräckligt kraftigt tryck framåt ens mot ett lag som Åtvidaberg.
Framåt glimtade det i vart fall till ibland. William Atashkadehs två mål var ju trevliga. Och Daniel Bambergs premiärmål var rejält vackert. Och gör man tre mål framåt så borde det räcka. Men inte i kväll.
Det finns nog rätt mycket för tränaren att fundera över. Men samtidigt ska man nog veta att fler tränare behöver fundera. Norrköping - Helsingborg 1 - 0. Syrianska - IFK G 2 - 1. Malmö - Gefle 0 - 0.
För ÖSKs del gäller det att ladda om rejält. Både fysiskt, mentalt och socialt. Fysiskt - det gäller att jobba stenhårt och hålla tempot uppe hela matchen. Mentalt - nu fortsätter fjolårssäsongens dåliga resultat in i årets säsong och det gäller att kunna fokusera om. Socialt - fotboll är lagbygge, det handlar om att få alla i laget att dra åt samma håll, och tänka fotboll på ungefär samma sätt.
Jag är obotlig optimist (i vart fall vad gäller fotboll). Så nu kan det bara gå uppåt:-)
Media: NA, EX1, EX2, AB, SVT, DN, SR Örebro
Men när väl allsvenskan började önskade nog fler än jag att detta var en träningsmatch. För maken till dålig start har man väl sällan skådat. Första halvlek var nog bland det sämsta jag sett på Behrn Arena. Åtvidaberg var inte bra. Men ÖSK var sämre. Det är rätt fascinerande när den spelare som kom in sist, Mohammed Saeid, var den spelare som försökte, som sprang, som drog upp lite tempo i den första halvleken. Men annars var det mörkare än mörkt.
Alla Åtvidabergs fyra mål kom på rätt stora misstag. Tappade bollar. Obefintlig markering. Märkliga rensningsförsök som blev till bra passningar till motståndarlaget. Segt, långsamt och oklara ansvarsfördelningar.
Men ett lag är alltid en helhet. Osäkerheten i försvarslinjen speglade en lika stor osäkerhet på mittfältet. Man kan ju fundera över om det verkligen går att spela 4-3-3 med det spelarmaterial som finns i Sverige, i vart fall i ÖSK idag. Det blir stora ytor för motståndarna där de kan ta gott om tid på sig med att ta emot, titta upp och spela fram. Och det blir inte tillräckligt kraftigt tryck framåt ens mot ett lag som Åtvidaberg.
Framåt glimtade det i vart fall till ibland. William Atashkadehs två mål var ju trevliga. Och Daniel Bambergs premiärmål var rejält vackert. Och gör man tre mål framåt så borde det räcka. Men inte i kväll.
Det finns nog rätt mycket för tränaren att fundera över. Men samtidigt ska man nog veta att fler tränare behöver fundera. Norrköping - Helsingborg 1 - 0. Syrianska - IFK G 2 - 1. Malmö - Gefle 0 - 0.
För ÖSKs del gäller det att ladda om rejält. Både fysiskt, mentalt och socialt. Fysiskt - det gäller att jobba stenhårt och hålla tempot uppe hela matchen. Mentalt - nu fortsätter fjolårssäsongens dåliga resultat in i årets säsong och det gäller att kunna fokusera om. Socialt - fotboll är lagbygge, det handlar om att få alla i laget att dra åt samma håll, och tänka fotboll på ungefär samma sätt.
Jag är obotlig optimist (i vart fall vad gäller fotboll). Så nu kan det bara gå uppåt:-)
Media: NA, EX1, EX2, AB, SVT, DN, SR Örebro
2012-03-30
Vart går LO
Läser med intresse dagens debattartikel på DN-debatt. Tobias Baudin är inte bara kandidat till LO-ordförandeposten. Han är också en av socialdemokraternas centralfigurer. Som viceordförande i den socialdemokratiska partiavdelningen Kommunal har hans åsikter sannolikt stöd även utanför det egna fackförbundet (eller om det nu är en partiavdelning...).
Det finns tre saker som är intressant med Baudins artikel.
För det första blir det uppenbart att alla de som inte är socialdemokrater, inte heller ska vara med i vare sig Kommunal eller LO om Baudin blir ordförande. För Baudin är nämligen Kommunal bara ett redskap för att bedriva socialdemokratisk politik "när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet". Det låter som ett eko av Stig Malms 1980-tal. Frågan är om det är det som är framtiden för en fackföreningsrörelse i kris?
Sannolikheten är att LOs medlemstapp i stor utsträckning beror just på kopplingen mellan facket och ett parti. När inte ens hälften av medlemmarna röstar eller sympatiserar med partiet blir situationen ohållbar. Och den fackligt-politiska samverkan har så många baksidor. Varför ska moderater, folkpartister och miljöpartister bidra till socialdemokraternas valkassa? Hur kan jag som liberal behöva acceptera att de ombudsmän som facket utser spelar huvudrollen i sossarnas valkampanjande, på tvärs emot mina egna åsikter?
Den fackligt-politiska samverkan som varit makt-axeln i det svenska socialdemokratiska maktbygget borde vara något oacceptabelt i vilken demokrati som helst. Ett parti tillskansar sig mångmiljonbelopp för kampanj och politik år efter år. I utbyte får socialdemokraternas fackliga gren den politik och lagstiftning man efterfrågar, oavsett om den går med eller emot medlemmarnas intressen.
För det andra är konfliktlinjen mot arbetsgivarna skarp. Bilden av Baudin är inte en bild av en pragmatisk och resonerande kandidat. Istället utmålas arbetsgivarna som rätt skrämmande. Ett par citat: "Lägre ingångslöner, lägre ungdomslöner, fler osäkra anställningsformer, sämre arbetslöshetsförsäkring och att vi ska jobba upp till 75-årsåldern. Så låter det, och så blir politiken, när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet." eller "De slimmade organisationerna, prispressen och arbetsgivarnas övertag skapar nya problem på arbetsplatserna."
Här gör sig Baudin till tolk för den fackföreningsrörelse som inte vill, kan eller vågar se de utmaningar svensk arbetsmarknad står inför. Istället för att se till de som finns utanför arbetsmarknaden, värnar facket bara dem som finns innanför. Baudin bygger murar mot ungdomar, mot invandrare, mot utanförskapet för att hans medlemmar ska öka sin trygghet innanför murarna.
Baudin beskriver också en vardag: "Många har i dag osäkra anställningar år ut och år in. Arbetsvillkoren är ibland rent av usla, inte minst för de många som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte gå miste om tillfälliga påhugg. De vet inte om lönen kommer att räcka till hyran, och de kan inte planera sina liv mer än någon dag i taget." Men här går inte verkligheten ihop med hans partipolitiska anslag. Baudin är viceordförande i Kommunal. Den huvudsakliga arbetsgivaren för en Kommunalmedlem är en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Det är i många av dessa socialdemokratiskt drivna kommuner som de många vikariaten finns. Det är i de offentliga sektorn, i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen, som alldeles för många jobbar under alldeles för osäkra villkor. Här kunde Baudin börja sitt jobb, på hemmaplan. Men mycket lite sker.
Ibland är det som sker också kontraproduktivt. Kommunals krav på ovillkorlig rätt till heltidstjänster riskerar att innebära ännu fler vikariat, ännu fler tidsbegränsade anställningar, ännu mer otrygghet. Och om den ovillkorliga rätten till heltid blir allmänrådande, riskerar det tusentals jobb i de många små företag som vare sig har ekonomi eller arbetsuppgifter för heltidsanställda.
För det tredje verkar Baudin bryta med samförståndsandan vad gäller svensk lönebildning. Det som sker inom Handels idag, när ett fackförbund går ut i strejk för orealistiska lönehöjningar, har uppenbarligen stöd hos Baudin. Åter är det som ett eko av 1970- och 1980-tal. Men som Peter Wolodarski skrivit i DN var det inte under de åren som löntagarna fick mer i plånboken. Istället var det under de senaste 15 åren, med måttliga löneökningar och låg inflation, kombinerat med Alliansregeringens skattesänkningar riktade mot människor med låg inkomst, som allt fler fått allt mer i plånboken.
Baudins sätt att resonera bygge på ett gammalt, nationalistiskt sätt att agera. Sverige är sig självt nock. Sverige behöver inte bry sig om omvärlden. Sverige kan leda och världen kan följa. Men världen ser annorlunda ut idag. Sverige är en mycket liten del på en global marknad, en marknad där jobben på ett ögonblick kan flyttas till en annan del av världen. Sverige måste förlita sig på att vår kompetens är högre, våra arbetsplatser bättre, vår produktion effektivare, våra produkter intressantare än de som andra länder producerar. Man kan inte göra den offentliga sektorn till mall för hur det privata näringslivet ska fungera.
I ett läge där Sverige behöver mer av en liberal politik för arbetsrätt, lönevillkor och företagande står Baudin för det motsatta. Det kan, som så ofta, låta tryggt att visa på en svunnen tid då allt var bättre. Men för en fackförening som vill agera och offensivt gå in i en framtid där förändringen är norm, är det en återvändsgata.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1,
Blogg: Martin
Det finns tre saker som är intressant med Baudins artikel.
För det första blir det uppenbart att alla de som inte är socialdemokrater, inte heller ska vara med i vare sig Kommunal eller LO om Baudin blir ordförande. För Baudin är nämligen Kommunal bara ett redskap för att bedriva socialdemokratisk politik "när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet". Det låter som ett eko av Stig Malms 1980-tal. Frågan är om det är det som är framtiden för en fackföreningsrörelse i kris?
Sannolikheten är att LOs medlemstapp i stor utsträckning beror just på kopplingen mellan facket och ett parti. När inte ens hälften av medlemmarna röstar eller sympatiserar med partiet blir situationen ohållbar. Och den fackligt-politiska samverkan har så många baksidor. Varför ska moderater, folkpartister och miljöpartister bidra till socialdemokraternas valkassa? Hur kan jag som liberal behöva acceptera att de ombudsmän som facket utser spelar huvudrollen i sossarnas valkampanjande, på tvärs emot mina egna åsikter?
Den fackligt-politiska samverkan som varit makt-axeln i det svenska socialdemokratiska maktbygget borde vara något oacceptabelt i vilken demokrati som helst. Ett parti tillskansar sig mångmiljonbelopp för kampanj och politik år efter år. I utbyte får socialdemokraternas fackliga gren den politik och lagstiftning man efterfrågar, oavsett om den går med eller emot medlemmarnas intressen.
För det andra är konfliktlinjen mot arbetsgivarna skarp. Bilden av Baudin är inte en bild av en pragmatisk och resonerande kandidat. Istället utmålas arbetsgivarna som rätt skrämmande. Ett par citat: "Lägre ingångslöner, lägre ungdomslöner, fler osäkra anställningsformer, sämre arbetslöshetsförsäkring och att vi ska jobba upp till 75-årsåldern. Så låter det, och så blir politiken, när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet." eller "De slimmade organisationerna, prispressen och arbetsgivarnas övertag skapar nya problem på arbetsplatserna."
Här gör sig Baudin till tolk för den fackföreningsrörelse som inte vill, kan eller vågar se de utmaningar svensk arbetsmarknad står inför. Istället för att se till de som finns utanför arbetsmarknaden, värnar facket bara dem som finns innanför. Baudin bygger murar mot ungdomar, mot invandrare, mot utanförskapet för att hans medlemmar ska öka sin trygghet innanför murarna.
Baudin beskriver också en vardag: "Många har i dag osäkra anställningar år ut och år in. Arbetsvillkoren är ibland rent av usla, inte minst för de många som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte gå miste om tillfälliga påhugg. De vet inte om lönen kommer att räcka till hyran, och de kan inte planera sina liv mer än någon dag i taget." Men här går inte verkligheten ihop med hans partipolitiska anslag. Baudin är viceordförande i Kommunal. Den huvudsakliga arbetsgivaren för en Kommunalmedlem är en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Det är i många av dessa socialdemokratiskt drivna kommuner som de många vikariaten finns. Det är i de offentliga sektorn, i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen, som alldeles för många jobbar under alldeles för osäkra villkor. Här kunde Baudin börja sitt jobb, på hemmaplan. Men mycket lite sker.
Ibland är det som sker också kontraproduktivt. Kommunals krav på ovillkorlig rätt till heltidstjänster riskerar att innebära ännu fler vikariat, ännu fler tidsbegränsade anställningar, ännu mer otrygghet. Och om den ovillkorliga rätten till heltid blir allmänrådande, riskerar det tusentals jobb i de många små företag som vare sig har ekonomi eller arbetsuppgifter för heltidsanställda.
För det tredje verkar Baudin bryta med samförståndsandan vad gäller svensk lönebildning. Det som sker inom Handels idag, när ett fackförbund går ut i strejk för orealistiska lönehöjningar, har uppenbarligen stöd hos Baudin. Åter är det som ett eko av 1970- och 1980-tal. Men som Peter Wolodarski skrivit i DN var det inte under de åren som löntagarna fick mer i plånboken. Istället var det under de senaste 15 åren, med måttliga löneökningar och låg inflation, kombinerat med Alliansregeringens skattesänkningar riktade mot människor med låg inkomst, som allt fler fått allt mer i plånboken.
Baudins sätt att resonera bygge på ett gammalt, nationalistiskt sätt att agera. Sverige är sig självt nock. Sverige behöver inte bry sig om omvärlden. Sverige kan leda och världen kan följa. Men världen ser annorlunda ut idag. Sverige är en mycket liten del på en global marknad, en marknad där jobben på ett ögonblick kan flyttas till en annan del av världen. Sverige måste förlita sig på att vår kompetens är högre, våra arbetsplatser bättre, vår produktion effektivare, våra produkter intressantare än de som andra länder producerar. Man kan inte göra den offentliga sektorn till mall för hur det privata näringslivet ska fungera.
I ett läge där Sverige behöver mer av en liberal politik för arbetsrätt, lönevillkor och företagande står Baudin för det motsatta. Det kan, som så ofta, låta tryggt att visa på en svunnen tid då allt var bättre. Men för en fackförening som vill agera och offensivt gå in i en framtid där förändringen är norm, är det en återvändsgata.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1,
Blogg: Martin
2012-03-28
Nu hårdnar skolkampen
I och med dagens debattartikel i DN, redovisar socialdemokraternas skoltalesperson Ibrahim Baylan sitt partis skolpolitik. Eller i vart fall de första delarna av den. För det mesta i artikeln är rätt innehållslöst. Låt oss gå igenom punkterna:
1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.
2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?
3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.
4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.
Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.
5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.
6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.
7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.
8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.
Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.
Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3
1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.
2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?
3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.
4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.
Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.
5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.
6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.
7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.
8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.
Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.
Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3
2012-03-27
Liberala utmaningar
Folkpartiet håller just nu på med ett stort partiprogramarbete. Det finns dels ett antal grupper som jobbar med specialområden, dels en grupp som jobbar med helheten. Syftet är klart: Vi måste fortsätta förnya vår politik. Liberalismen kan aldrig bli stillastående. Det är alltid framtiden som ligger i fokus.
I flera bloggar har jag beskrivit några av de liberala utmaningarna. Till skillnad från de två stora partierna, som på olika sätt jobbar för någon form av pragmatiskt allmänintresse där de ideologiska skillnaderna till viss del kraftigt minskas, måste vi liberaler bygga vår framtid på en ideologisk bas. Visst finns det klara inslag av pragmatism även inom liberalismen (det är inte för inte vi är arkitekter bakom såväl skatteuppgörelser som pensionsförslag) men liberalismen har alltid varit, är och kommer att bli en rörelse på liberalismens grund. Det handlar om individualism. Det handlar om frihet. Det handlar om egenmakt. Och det handlar om likvärdiga förutsättningar att forma sitt liv, från den första livsdagen till den sista.
Men det är svårt med liberalism. Tre inlägg i tre olika tidningar visar på det.
De tre inläggen visar på de utmaningar vi liberaler står inför. Några kommentarer:
Expressen: Visst kan man hävda att jämställdheten just i detta läge står över den personliga friheten. Men frågan är hur man gör bedömningen i andra fall. Är det bara jämställdheten det gäller, när staten ska gå in och styra i våra personliga liv, eller finns det andra sakområden där staten också vet bäst? Och är det liberalt att använda vissa individer, i detta fall små barn utan egen talemöjlighet, som redskap för politik? Kommer detta i så fall att bli en likare för andra politiska beslut?
SVD: Är vårt arbete för ett fullt svenskt deltagande i EU en återvändsgata? Är det något som man enkelt kan överge? Eller är den en del av en liberal själ där internationalismen är grundläggande? Vilka andra frågor kan i så fall överges? Hur kommer det sig att ett vapenavtal som sossarna skrev med saudierna har större tyngd än ett gemensamt åtagande kring Europas ekonomi? Bara som exempel.
DN: För oss liberaler är utbildning och bildning grunden för all samhällsutveckling. Det är bara individer med kunskap och bildning som fullt ut kan göra alla relevanta bedömningar för sitt eget och för samhällets utveckling. När vi ser att svenska barn och ungdomar halkar efter i såväl kunskap som bildning är det nödvändigt att agera. Men samtidigt inser vi att ledtiderna är långa. De förändringar vi gör i år, kommer inte att få fullt genomslag förrän om 12 - 15 år då de första barnen gått igenom en förskola, grundskola och gymnasieskola som har liberala utbildningsideal som grund. Och ytterligare många år innan vår politik också påverkat universitetens utbildning och forskning.
Folkpartiets programarbete kommer inte att gillas av alla. Men liberalismen historia handlar väldigt ofta om att jobba i motvind, till dess de andra insett att våra lösningar varit de bästa. Så kommer det sannolikt också att bli denna gång.
För Sverige behöver mer liberalism. Fortfarande finns ofrihetens miljöer alldeles för ofta företrädda i vårt samhälle. Fortfarande är det alldeles för många som saknar egenmakt. Och fortfarande idag är det alldeles för ofta brist på kunskap, bildning och utbildning som styr såväl individernas som samhällets utveckling.
Den kampen är vår att ta. Den kampen är alltid liberalismens kärna.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, EX2
I flera bloggar har jag beskrivit några av de liberala utmaningarna. Till skillnad från de två stora partierna, som på olika sätt jobbar för någon form av pragmatiskt allmänintresse där de ideologiska skillnaderna till viss del kraftigt minskas, måste vi liberaler bygga vår framtid på en ideologisk bas. Visst finns det klara inslag av pragmatism även inom liberalismen (det är inte för inte vi är arkitekter bakom såväl skatteuppgörelser som pensionsförslag) men liberalismen har alltid varit, är och kommer att bli en rörelse på liberalismens grund. Det handlar om individualism. Det handlar om frihet. Det handlar om egenmakt. Och det handlar om likvärdiga förutsättningar att forma sitt liv, från den första livsdagen till den sista.
Men det är svårt med liberalism. Tre inlägg i tre olika tidningar visar på det.
- Expressen tycker att Folkpartiet övergivit feminismen eftersom vi inte vill införa fler pappamånader.
- Svenska Dagbladet tycker att vi är för liberala när vi fortsätter att arbeta för en europeisk gemenskap med Euron som grund och där Sverige är fullvärdig medlem.
- Dagens Nyheter tycker att Folkpartiets skolpolitik nog i det mesta är bra, men att vi riskerar att bli en del av ett återkommande förändrande för förändringens skull.
De tre inläggen visar på de utmaningar vi liberaler står inför. Några kommentarer:
Expressen: Visst kan man hävda att jämställdheten just i detta läge står över den personliga friheten. Men frågan är hur man gör bedömningen i andra fall. Är det bara jämställdheten det gäller, när staten ska gå in och styra i våra personliga liv, eller finns det andra sakområden där staten också vet bäst? Och är det liberalt att använda vissa individer, i detta fall små barn utan egen talemöjlighet, som redskap för politik? Kommer detta i så fall att bli en likare för andra politiska beslut?
SVD: Är vårt arbete för ett fullt svenskt deltagande i EU en återvändsgata? Är det något som man enkelt kan överge? Eller är den en del av en liberal själ där internationalismen är grundläggande? Vilka andra frågor kan i så fall överges? Hur kommer det sig att ett vapenavtal som sossarna skrev med saudierna har större tyngd än ett gemensamt åtagande kring Europas ekonomi? Bara som exempel.
DN: För oss liberaler är utbildning och bildning grunden för all samhällsutveckling. Det är bara individer med kunskap och bildning som fullt ut kan göra alla relevanta bedömningar för sitt eget och för samhällets utveckling. När vi ser att svenska barn och ungdomar halkar efter i såväl kunskap som bildning är det nödvändigt att agera. Men samtidigt inser vi att ledtiderna är långa. De förändringar vi gör i år, kommer inte att få fullt genomslag förrän om 12 - 15 år då de första barnen gått igenom en förskola, grundskola och gymnasieskola som har liberala utbildningsideal som grund. Och ytterligare många år innan vår politik också påverkat universitetens utbildning och forskning.
Folkpartiets programarbete kommer inte att gillas av alla. Men liberalismen historia handlar väldigt ofta om att jobba i motvind, till dess de andra insett att våra lösningar varit de bästa. Så kommer det sannolikt också att bli denna gång.
För Sverige behöver mer liberalism. Fortfarande finns ofrihetens miljöer alldeles för ofta företrädda i vårt samhälle. Fortfarande är det alldeles för många som saknar egenmakt. Och fortfarande idag är det alldeles för ofta brist på kunskap, bildning och utbildning som styr såväl individernas som samhällets utveckling.
Den kampen är vår att ta. Den kampen är alltid liberalismens kärna.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, EX2
2012-03-26
Intressant om jobben
Äntligen börjar media intressera sig för den nya socialdemokratiska ledningens politik, eller kanske snarare brist på politik. Stefan Löfvens 100 första dagars smekmånad närmar sig sitt slut. Det är bra. Dels för att svensk politik behöver en vardagslunk, med en någorlunda stabil sitution mellan regering och opposition. Dels för att det inte bara är regeringen som ska granskas. Oppositionens politik, som ju är underlaget för en alternativ regering, måste skärskådas lika noga.
Många påstår redan nu att valet 2014 kommer att avgöras av jobbfrågan. Det parti som har bäst politik för fler jobb kommer att vinna. Då är det intressant att exempelvis jämföra Folkpartiet och socialdemokraternas alternativ.
Vi liberaler har alternativ för att öka människors möjlighet till jobb. Det må vara en skola för kunskap, förändrad arbetsrätt, mer socialt företagande eller lägre ingångslöner för unga. Varje enskilt beslut handlar om att sänka trösklar, öppna dörrar, skapa egenmakt. Vi ser ett fritt näringsliv som grunden för det välstånd som vi politiker sedan kan fördela. Vi ser valfrihet, mångfald och internationalism som byggstenar i detta bygge av jobb och välfärd.
På område efter område har socialdemokraterna en annan politik. Vår kunskapsskola har stått mot deras flumskola. Fortfarande är skolpolitiken en vattendelare, även om den socialdemokratiska retoriken förändrats. Arbetsrätten är gjuten i betong hos socialdemokratin. Varje försök till liberalisering möts av motstånd. Det sociala företagandet, och det civila samhällets engagemang inom välfärdssektorn, möts alldeles för ofta av stopp från socialdemokrater inom Kommunal. Bara det offentliga är gott och rätt. Och även om Stefan Löfven som fackordförande gillade sänkta ingångslöner för unga, vägrar han ta de orden i sin mun som partiordförande.
Det är rätt tydligt att den makeover som nu sker inom socialdemokratin bara är just en makeover. Samma gamla budskap ska förpackas i en ny förpackning. Men frågan är hur länge det håller.
I tre frågor har nu Stefan Löfven darrat, frågor där han borde visat färg:
I den saudiska vapenaffären gällde först största möjliga tystnad, och sedan när den värsta stormen bedarrat, ett godkännande av det som skett. Betongsocialismen har talat.
När Malmös starke man, Ilmar Reepalu, åter låter tungan slinta mot judarna i Malmö, är Löfven tyst. Det är illa, mycket illa. Löfven borde omedelbart tagit avstånd från Reepalus skrämmande oförstånd.
Och när ungdomsarbetslösheten blir mer än socialdemokratiskanslagord, när det kommer till kritan för den som vill visa på konkreta alternativ, står Löfven handfallen. Det blir lite mer utbildningsplatser (fast ungdomskullarna minskar drastiskt) och trainee-jobb (som hittills varit verkningslösa)...
Det är sannolikt så som Expressen idag skriver:
"I stället för att göra jobben till huvudfråga i valet 2014 borde Löfven vara ärlig och medge att det finns annat som är viktigare för Socialdemokraterna."
- Posted using BlogPress from my iPad
Många påstår redan nu att valet 2014 kommer att avgöras av jobbfrågan. Det parti som har bäst politik för fler jobb kommer att vinna. Då är det intressant att exempelvis jämföra Folkpartiet och socialdemokraternas alternativ.
Vi liberaler har alternativ för att öka människors möjlighet till jobb. Det må vara en skola för kunskap, förändrad arbetsrätt, mer socialt företagande eller lägre ingångslöner för unga. Varje enskilt beslut handlar om att sänka trösklar, öppna dörrar, skapa egenmakt. Vi ser ett fritt näringsliv som grunden för det välstånd som vi politiker sedan kan fördela. Vi ser valfrihet, mångfald och internationalism som byggstenar i detta bygge av jobb och välfärd.
På område efter område har socialdemokraterna en annan politik. Vår kunskapsskola har stått mot deras flumskola. Fortfarande är skolpolitiken en vattendelare, även om den socialdemokratiska retoriken förändrats. Arbetsrätten är gjuten i betong hos socialdemokratin. Varje försök till liberalisering möts av motstånd. Det sociala företagandet, och det civila samhällets engagemang inom välfärdssektorn, möts alldeles för ofta av stopp från socialdemokrater inom Kommunal. Bara det offentliga är gott och rätt. Och även om Stefan Löfven som fackordförande gillade sänkta ingångslöner för unga, vägrar han ta de orden i sin mun som partiordförande.
Det är rätt tydligt att den makeover som nu sker inom socialdemokratin bara är just en makeover. Samma gamla budskap ska förpackas i en ny förpackning. Men frågan är hur länge det håller.
I tre frågor har nu Stefan Löfven darrat, frågor där han borde visat färg:
I den saudiska vapenaffären gällde först största möjliga tystnad, och sedan när den värsta stormen bedarrat, ett godkännande av det som skett. Betongsocialismen har talat.
När Malmös starke man, Ilmar Reepalu, åter låter tungan slinta mot judarna i Malmö, är Löfven tyst. Det är illa, mycket illa. Löfven borde omedelbart tagit avstånd från Reepalus skrämmande oförstånd.
Och när ungdomsarbetslösheten blir mer än socialdemokratiskanslagord, när det kommer till kritan för den som vill visa på konkreta alternativ, står Löfven handfallen. Det blir lite mer utbildningsplatser (fast ungdomskullarna minskar drastiskt) och trainee-jobb (som hittills varit verkningslösa)...
Det är sannolikt så som Expressen idag skriver:
"I stället för att göra jobben till huvudfråga i valet 2014 borde Löfven vara ärlig och medge att det finns annat som är viktigare för Socialdemokraterna."
- Posted using BlogPress from my iPad
2012-03-21
Hjälp - Löfven testar politik i Örebro?
Socialdemokraterna under Stefan Löfven är än så länge ett parti helt utan politik. I två månader har den nya partiledaren klarat av att undvika alla politiska frågor. Det säger dels en del om hur skickliga socialdemokraterna är att spinna media, dels hur stora problem socialdemokraterna har med politik i praktiken. Istället för att media ställer den nya sosseledaren mot väggen, spinner de socialdemokratiska mediadoktorerna journalisterna att tycka att regeringen saknar framtidspolitik. Det märkliga är ju att socialdemokraterna saknar politik både för dagen och för framtiden...
Men nu börjar det kanske hända något. Idag har Stefan Löfven berättat att han vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och därmed minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Jag har lite svårt att få ihop det där. En höjning av arbetsgivaravgifterna lär sannolikt innebära att trösklarna höjs. Men med socialdemokratisk politik har det ofta varit skillnad på karta och verklighet, på högtidstalen och på genomförandet. Här följer Löfven i spåren på Juholt.
Annars är det gammal skåpmat han kommer med, förslag som ibland är rent kontraproduktiva. En kort genomgång:
Men nu börjar det kanske hända något. Idag har Stefan Löfven berättat att han vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och därmed minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Jag har lite svårt att få ihop det där. En höjning av arbetsgivaravgifterna lär sannolikt innebära att trösklarna höjs. Men med socialdemokratisk politik har det ofta varit skillnad på karta och verklighet, på högtidstalen och på genomförandet. Här följer Löfven i spåren på Juholt.
Annars är det gammal skåpmat han kommer med, förslag som ibland är rent kontraproduktiva. En kort genomgång:
(S) Investera i ett kunskapslyft för 20 000 utan gymnasie och grundskoleutbildning, där även folkhögskolan är en väg.
Kommentar:Ska detta bli tvingande? Ska sossarna tvinga i dem som sannolikt redan tidigare varit trötta på skolan att nu gå igenom den? Och: Är det inte möjligt för den som vill redan idag, utan tvång? Står det köer av människor utanför Komvux och folkhögskolor som inte kommer in?
(S) 6 500 platser på yrkeshögskolan för ungdomar med gymnasieutbildning, och 8 000 ytterligare platser på högskolan, som anpassas bättre till arbetsmarknaden.
Kommentar: Just nu går de största barnkullarna på länge på högskolor och universitet. Mellan 1990 och 1999 minskade antalet barn med mer än 25%. Det är de barnen som nu blivit unga vuxna. Många är snart klara med sina studier. Då kommer elevantalet på universiteten och högskolorna att minska. Men sossarna väljer att inte se verkligheten. Mer är alltid bra, även om platserna kommer att stå tomma...
(S) Socialdemokraterna är öppna för förslag från aktörer, inom fack, akademin och näringslivet. och Näringslivet är en samarbetspartner, inte ett särintresse.
Kommentar: Om någon anklagar regeringen för visionslöshet, är väl detta sättet att slå det. Eller grundkursen i politiskt vackra och korrekta ord, utan innehåll och färdriktning...
Men så till bloggrubrikens innehåll, en hänvisning till den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitik som nu förs i Örebro. Dessa förslag lyfts av Löfven:
(S) Utbildningsvikariat inom offentliga sektorn, Traineeplatser inom offentliga sektorn för unga under 25 år, Stöd från dag ett på arbetsförmedlingen och individuella planer, Sommarjobb till alla från årskurs nio till trean på gymnasiet.
eller som Expressen skriver: Satsa på samarbete mellan kommuner och näringsliv för att unga ska få sommarjobb.
Man kan ifrågasätta flera av förslagen ur ren faktasynvinkel. Hur kommer den offentliga sektorn att klara fler utbildningsvikariat och traineeplatser? Det verkar som Löfven tror att det bara är att sätta in en arbetslös ungdom i jobb. Men tranieeplatser (och utbildningsvikariat) är tuffa för handledarna. Om det ska få genomslag innebär det stora krav på nyanställningar, av förskollärare (finns dom överhuvudtaget?), av lärare (kanske de finns?) och av sköterskor och undersköterskor (som ju ofta går på knäna redan i socialdemokratiskt styrda landsting).
Vad stöd från dag ett på arbetsförmedlingen egentligen innebär är väl oklart. Antingen är det självklart, eller så är det en glidning mot att alla unga ska få jobbgaranti från dag ett av arbetslösheten. En sådan åtgärd är sannolikt kontraproduktiv och riskerar att öka kostnaderna utan att ge något i utbyte.
Och vilka sommarjobb ska Löfven fixa fram? Är det sysselsättning för sysselsättningens skull? Spelar det ingen roll vilket innehåll sysselsättningen har? Är den bild socialdemokraternas vill ge de unga en bild av arbete utan innehåll, arbete bara för att det måste finnas?
Men det som oroar mest är Expressencitatet: Satsa på samarbete mellan kommuner och näringsliv för att unga ska få sommarjobb. Visst låter det bra. Inte bara bra - jättebra! Men...
Vi ser hur det nu håller på att gå till i Örebro. Sossarna bildar kommunala bolag som ska ordna jobb åt arbetslösa. Men man ska samarbeta med privata företag. Hur det samarbetet ska ske är oklart. Men om man skapar ekonomiska incitament, innebär inte det antingen illojal konkurrens eller otillbörligt gynnande av enskild näringsidkare? Eller ska det bli med mer eller mindre milt tvång?
Det mer eller mindre milda tvånget ser vi nu i full gång hos ÖBO, Örebros allmännytta och ett av Sveriges absolut största bostadsbolag. När man nu ska renovera sina fastigheter för 600 miljoner kronor är det bara de företag som kan ställa upp med arbetsmarknadsåtgärder som kommer att komma i fråga. Det är ett nytt intressant sätt att beskatta näringslivet. Och samtidigt slår man ut mängder med små, lokala företagare som inte har resurser att ställa upp med de arbetsmarknadsågärder det kommunalägda bolaget ska kräva...
Hur kommer det att gå? Socialdemokraterna i Örebro gick till val på att ge fler jobb och minska arbetslösheten. Efter ett år ökar arbetslösheten. Och skillnaden mellan Örebro och riket (som under koalition Örebros ledning krympte ner mot noll) ökar...
Blogg: Anybodys place (har jag aldrig läst förr men detta inlägg var stringent)
Rädda läraryrket!
Nu går media igång på lärarnas situation. Grunden denna gång är att allt färre söker sig till lärarutbildningen. Plötsligt är det kris.
Men är någon förvånad?
Läraryrkets status har urgröpts under årtionden. Det är i stort en politiskt betingad utveckling. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken från 1968(?) och framåt kännetecknas av klåfingriga politiker som menat sig kunna mer om skolans utveckling än lärarna och rektorerna själva. På område efter område har lärarnas status minskat.
Men är någon förvånad?
Läraryrkets status har urgröpts under årtionden. Det är i stort en politiskt betingad utveckling. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken från 1968(?) och framåt kännetecknas av klåfingriga politiker som menat sig kunna mer om skolans utveckling än lärarna och rektorerna själva. På område efter område har lärarnas status minskat.
- Det handlar självklart om lönerna. Från att vara ett bra akademikeryrke med hög lön, är nu läraryrket ett kommunjobb bland andra.
- Det handlar om arbetsvillkoren. Ett tag fick lärarna inte ens vara lärare. Alla var skolpersonal. Ingen skulle sticka ut och påstå att lärarna var viktigare för skolan än andra personalgrupper.
- Det handlar om kommunernas syn på skolan. Jag har inte gått i första linjen för att förstatliga skolan, men när man ser hur kommunpolitiker och tjänstemän hanterar skolans situation är det inte så svårt att ändra sig. Det finns ett bekymmer med den kommunala synen på skolan som går hela vägen från de lokala skolnämnderna upp och in i Sveriges Kommuner och Landstings styrelse. Den lokalpolitiska synen på skolan och lärarna bygger på den socialdemokratiska synen på lärare som "arbetare" eller "kommunaltjänstemän". Det handlar om att göra läraryrket till ett yrke bland andra. Ett skrivbordsjobb. Ett åttatillfem-jobb.
Det finns en del märkligheter i den diskussion som nu förs. Exempelvis ser vare sig debattörer till vänster eller höger sambandet mellan den grund som tidigare socialdemokratisk skolpolitik lade, och det som idag sker. Aftonbladets totala blindhet är ett typexempel.
Och frågan om löner är kommunal. Jan Björklund har tidigare fått kritik för att han ändå pekat på behovet av högre lärarlöner. Då var det att blanda sig i parternas löneförhandlingar. Men nu, när alla verkar inse behovet av högre lärarlöner, borde han tala ut. Men det är faktiskt på det lokala planet lärarlönerna sätts. Det är i Örebro, Malmö, Göteborg och Stockholm som makten över lärarlönerna finns. Eller i Laxå, Täby och Umeå. Det är socialdemokratiska kommunalråd som håller igen på lärarnas löner. Det är socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden som gör samma sak.
I Örebro har vi folkpartister lagt förslag efter förslag på högre lärarlöner. I Örebro är lönerna låga hur man än jämför. Men socialdemokraterna prioriterar annorlunda. Det finns inget utrymme för att öka de löner som måste ökas. Socialdemokraternas besked till lärarstudenterna är tydligt: Vi prioriterar er inte!
Och på samma sätt är det med synen på lärarna i skolan. I kommun efter kommun jobbar socialdemokratiska kommunalråd MOT den frihet och tillit som borde vara grunden för lärarnas jobb. Dessa socialdemokrater vill styra såväl arbetstid som arbetsmetoder. Deras budskap till lärarstudenterna är tydligt: Vi litar inte på er. Vi tror inte på er förmåga som pedagoger. Vi vet bäst hur ni ska jobba.
Mot detta står den liberala skolpolitiken. Jan Björklunds insatser som utbildningsminister är avgörande. Han har lagt grunden. Och i kommun efter kommun jobbar folkpartister för att höja lärarnas löner och öka läraryrkets status. Vårt budskap till lärarstudenterna är lika tydligt: Vi prioriterar er och er löneutveckling. Vi litar på er och tror på er pedagogiska kunskap. Vi vill ge er den frihet ert yrke behöver!
En del tror att de liberala visionerna för skolan, för kunskap och bildning, nu är allmängods som omfattas av alla. Men det räcker med att se hur illa lokalpolitiker hanterar lärarna för att inse att det är många liberala segrar som återstår att vinna.
2012-03-20
Kulturpolitik
I januari 2010 fattade kommunfullmäktige ett beslut om att förnya Örebro Konserthus. En del av beslutet löd som följer:
Örebroporten Fastigheter AB får i uppdrag att genomföra om- och tillbyggnad av Konserthuset utifrån projektavtal med Länsmusiken i Örebro AB.
Tanken bakom detta beslut var att hantera ett antal av de utmaningar det kommunala bolaget Länsmusiken AB, huvudman till Svenska Kammarorkestern, står inför. Dels handlar det om arbetsmiljö, både för orkestern och för teknikerna. Det är rätt kul att Svenska Kammarorkestern väldigt ofta spelar för utsålda hus. Men det innebär också att luftkvaliteten är dålig. Och det är inte speciellt kul för teknikerna att klättra omkring i taket som det ser ut idag.
Men det handlar också om förnyelse. Hela salongen behöver göras om för att klara de utmaningar en av världens bästa kammarorkestrar har. Stor publik. Olika publik - alltifrån små barn till gamla, erfarna konsertbesökare. Evenemang av olika slag. Svenska Kammarorkestern och Örebro Konserthus är ett par av grundstenarna för det bygge av det nya Örebro som vi behöver genomföra.
Under 2010 hände inte mycket med om- och tillbyggnationerna. Det var rätt förståeligt. 2010 var ett valår. Och eftersom även halva 2011 var påverkat av omvalet, blev det inte mycket gjort då heller. Men hösten 2011 borde något skett. Men inget har hänt. Det har gått så långt att styrelsen för Länsmusiken AB skickat ett brev till kommunstyrelsen med frågor om vad som händer. (Det brevet har inte levererats till kommunstyrelsens ledamöter, normalt för den nya majoriteten att dölja det mesta som sker.)
Ända fram till idag har Länsmusiken AB svävat i ovisshet om vad den nya majoriteten vill. För att kunna skriva på projektavtalet behöver man en garanti att kommunen står för de extra kostnaderna. Men från majoriteten har det varit tyst. Totalt tyst. En så kallad generalpaus...
På dagens kommunstyrelse bad jag därför att få ta upp ett extra ärende. Jag ville att kommunstyrelsen omedelbart skulle besluta om att ta kostnaderna för projektavtalet. Skälet till brådskan är naturlig. En om- och tillbyggnad kommer att ta flera år. Ett ombygge borde vara färdigt till jubileumsåret 2015.
Efter en stunds dividerande accepterade majoriteten detta. Men det fanns ingen glädje bakom beslutet. Det ansvariga kommunalrådet Sundin satt tyst, helt oengagerad. Det är i och för sig inte så märkligt. Den majoritet som nu styr saknar kulturpolitisk agenda.
Under Folkpartiets ledning jobbade vi aktivt med att trygga Svenska Kammarorkesterns långsiktiga framtid. Idag är det tyst.
Under Folkpartiets ledning byggde vi upp Örebro Open Art. Idag är det tyst.
Under Folkpartiets ledning jobbade vi med Rådhuskalendern, vi tryggade O Helga Natt-evenemangets framtid, vi skapade större finansiering av konst via kommunens och de kommunala bolagens investeringsbudgetar, vi räddade danskompani Raande Vo till staden, vi byggde upp ett internationellt körcentrum, vi ökade samarbetet med civilsamhällets kulturutövare, exempelvis i utanförskapsområdena, och så vidare och så vidare.
Det fanns en struktur och det fanns strategier. Det fanns en tydlig målsättning, att med kulturens hjälp lyfta Örebro till en annan position, både genom att göra Örebro bättre för alla örebroare och genom att göra Örebro attraktivare för alla de rekryteringar som behöver göras, till Örebro Universitet, till Universitetssjukhuset, till nya spännande företag.
Men idag är all kulturpolitik som bortblåst. Kultur och Medborgarnämnden satsar pengar på kommunala fotbollföreningar och sparar på kulturverksamhet. Det ansvariga kommunalrådet verkar totalt sakna engagemang. När Örebro kommun ska börja växla upp inför jubileumsåret 2015 finns det ingen i majoriteten som verkar bry sig om vare sig mål, strukturer eller strategier.
Det är oengagerat. Det är ostrukturerat. Det är helt enkelt dåligt.
Kanske blir det så att vi i Folkpartiet får fortsätta att driva majoriteten framför oss. För Örebro måste ha någon form av kulturpolitik, även när majoriteten helt saknar kulturpolitiker.
2012-03-12
Demokratiska underskott och opinionsundersökningar
Läser om socialdemokraternas upphämtning i opinionen, och förundras.
Hur kommer det sig att partiets siffror plötsligt rakar i höjden? Har partiet nu lyckats med att föra ut den politik på sätt som man tidigare inte klarat? Eller är det något annat som skett?
Jag gissar att det är fler än jag som inte vet vilken politik Stefan Löfven tänker föra i det parti som han nu leder. Partiet har ingen skattepolitik. Partiet saknar skolpolitik. Partiet håller tyst om vapenexport, miljöpolitik, kärnkraft, jämställdhet, äldreomsorg, privatiseringar - ja i princip alla politikområden är socialdemokratiska svarta hål. Och ändå så ökar de i opinionen.
Hur kan det komma sig? Sannolikt är det en reaktion på förändringen från Juholt till Löfven. En ren personfråga alltså. Men är det ett rimligt sätt att se på demokrati? Är denna personifiering av politik, där personen uppenbarligen blir viktigare än politiken, en framtidsväg?
I flera bloggar under Juholtmånaderna skrev jag om behovet av att nyansera kritiken av Juholt. Det handlade inte bara om hans ledarstil. Det handlade lika mycket om den brist på konsekvent politik han och hans parti hade. Han var en kompromisskandidat för att hålla ihop partiets alla falanger. Men när det kom till att redovisa konkret politik så blev det svårare. Hur skulle han klara av att hålla ihop höger- och vänstersossar, betong- och miljösossar, gammel- och nysossar och så vidare? Hans lösning blev att säga en sak och lägga andra förslag. Det var ganska lätt att genomskåda.
Nu sitter Stefan Löfven i samma situation. Hittills har han knappast uttalat sig om något. Och när hans tyngsta medarbetare, ekonomitalespersonen Magdalena Andersson, gästar Agenda blir det inte några tydliga besked i någon enda fråga. Många ord men låg konkretionsnivå.
Så vad händer när media börjar kräva svar på ibland svåra frågor. Som vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till Saudiarabien, vad han tycker om vinstintressen i vården, vad han tycker om höjda skatter, vad han tycker om lägre ingångslöner för ungdomar, hur han ska finansiera den ovillkorliga rätten till heltid, om socialdemokraterna nu är för eller emot kärnkraften, hur hans alternativ till sjukförsäkringssystem ser ut, hur han ska lösa barnfattigdomen och så vidare. Kommer det att bli lika lätt att både hålla ihop partiet och locka opinionerna? Eller kommer Löfvens socialdemokrati att gå samma väg som Juholts?
Dagens opinionsmätningar ställer rätt många frågor på sin spets. En är naturligtvis trovärdigheten. En annan är om det är opinionsundersökningarna som mäter opinionen, eller om det är opinionen som styrs av opinionsundersökningarna.
Men den viktigaste är sannolikt hur grunt ett demokratiskt system egentligen kan vara. Är det rimligt att ett byte av en person som ledare för ett parti ska kunna påverka opinionerna i den storleksordning vi nu ser? Är det verkligen en del av den starka demokrati vi vill ha? Eller ser vi genombrottet av en annan sorts demokrati idag, en demokrati som bygger på yta istället för djup?
Och vart leder i så fall denna väg?
För mig som liberal handlar det politiska engagemanget istället om att satsa på djup, på kunskap, på ideologi och på att försöka förstå, förklara och också bli informerad om ofta komplexa händelser. Förhoppningsvis kommer även framtidens politik att innehålla möjligheter till att diskutera sakpolitik utifrån ideologiska överväganden. Men ibland kan man undra...
Och nån gång måste Stefan Löfven alltså presentera politik. Frågan är vad som händer med opinionssiffrorna då...
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT1, SVT2, EX1, AB1, AB2, AB3
Hur kommer det sig att partiets siffror plötsligt rakar i höjden? Har partiet nu lyckats med att föra ut den politik på sätt som man tidigare inte klarat? Eller är det något annat som skett?
Jag gissar att det är fler än jag som inte vet vilken politik Stefan Löfven tänker föra i det parti som han nu leder. Partiet har ingen skattepolitik. Partiet saknar skolpolitik. Partiet håller tyst om vapenexport, miljöpolitik, kärnkraft, jämställdhet, äldreomsorg, privatiseringar - ja i princip alla politikområden är socialdemokratiska svarta hål. Och ändå så ökar de i opinionen.
Hur kan det komma sig? Sannolikt är det en reaktion på förändringen från Juholt till Löfven. En ren personfråga alltså. Men är det ett rimligt sätt att se på demokrati? Är denna personifiering av politik, där personen uppenbarligen blir viktigare än politiken, en framtidsväg?
I flera bloggar under Juholtmånaderna skrev jag om behovet av att nyansera kritiken av Juholt. Det handlade inte bara om hans ledarstil. Det handlade lika mycket om den brist på konsekvent politik han och hans parti hade. Han var en kompromisskandidat för att hålla ihop partiets alla falanger. Men när det kom till att redovisa konkret politik så blev det svårare. Hur skulle han klara av att hålla ihop höger- och vänstersossar, betong- och miljösossar, gammel- och nysossar och så vidare? Hans lösning blev att säga en sak och lägga andra förslag. Det var ganska lätt att genomskåda.
Nu sitter Stefan Löfven i samma situation. Hittills har han knappast uttalat sig om något. Och när hans tyngsta medarbetare, ekonomitalespersonen Magdalena Andersson, gästar Agenda blir det inte några tydliga besked i någon enda fråga. Många ord men låg konkretionsnivå.
Så vad händer när media börjar kräva svar på ibland svåra frågor. Som vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till Saudiarabien, vad han tycker om vinstintressen i vården, vad han tycker om höjda skatter, vad han tycker om lägre ingångslöner för ungdomar, hur han ska finansiera den ovillkorliga rätten till heltid, om socialdemokraterna nu är för eller emot kärnkraften, hur hans alternativ till sjukförsäkringssystem ser ut, hur han ska lösa barnfattigdomen och så vidare. Kommer det att bli lika lätt att både hålla ihop partiet och locka opinionerna? Eller kommer Löfvens socialdemokrati att gå samma väg som Juholts?
Dagens opinionsmätningar ställer rätt många frågor på sin spets. En är naturligtvis trovärdigheten. En annan är om det är opinionsundersökningarna som mäter opinionen, eller om det är opinionen som styrs av opinionsundersökningarna.
Men den viktigaste är sannolikt hur grunt ett demokratiskt system egentligen kan vara. Är det rimligt att ett byte av en person som ledare för ett parti ska kunna påverka opinionerna i den storleksordning vi nu ser? Är det verkligen en del av den starka demokrati vi vill ha? Eller ser vi genombrottet av en annan sorts demokrati idag, en demokrati som bygger på yta istället för djup?
Och vart leder i så fall denna väg?
För mig som liberal handlar det politiska engagemanget istället om att satsa på djup, på kunskap, på ideologi och på att försöka förstå, förklara och också bli informerad om ofta komplexa händelser. Förhoppningsvis kommer även framtidens politik att innehålla möjligheter till att diskutera sakpolitik utifrån ideologiska överväganden. Men ibland kan man undra...
Och nån gång måste Stefan Löfven alltså presentera politik. Frågan är vad som händer med opinionssiffrorna då...
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT1, SVT2, EX1, AB1, AB2, AB3
2012-03-10
Äntligen miljöpolitik!
Joggar in på Liberala rixmötet i Västerås mitt i Jan Björklunds tal. Har på morgonen läst den DN-debattartikel som Björklund skrivit tillsammans med några andra tunga folkpartinamn. När jag kommer in i salen tar Björklund som en händelse upp just miljöpolitiken i sitt anförande. Och denna gång är det inte klimat och kärnkraft som kopplas ihop. Nej - istället är det Östersjön, naturvården, giftspridningen och kadmium i gödsel som är huvudtemat.
Jan Björklund är självkritisk. Folkpartiet har under lång tid förvisso haft mycket bra miljöpolitik som tagits fram av engagerade medlemmar. Men vi har överlåtit debatten åt andra. Jan Björklund bär skulden till en del av detta. Men han är ingalunda ensam. Under de senaste 25 åren har miljöpolitiken mest lyst med sin frånvaro i liberal offentlig debatt. Ingen partiledare eller partiledning har haft frågan som en prioriterad fråga.
Nu gör Björklund en omprioritering. Det är inte bara bra. Det är fantastiskt bra. Av två skäl:
För det första har Folkpartiet en tradition av att vara ett parti där miljöfrågorna står högt i kurs. Under partiets drygt 100-åriga historia har liberaler varit engagerade i miljöfrågor på många sätt. Vi var de som drev inrättandet av de första nationalparkerna. Vi jobbade med strandskyddet, med Naturvårdslagstiftningen, med nationalälvarna, med biologisk mångfald och vitryggig hackspett och så vidare.
När man reser i Folkpartisverige är det fascinerande hur ofta man på det lokala planet hittar liberaler som har naturvård och miljöpolitik som bärande delar i sin liberala agenda. Det finns en enormt stark grogrund för ett liberalt uppvaknande inom miljöpolitiken.
För det andra behövs ett liberalt, framtidsinriktat miljöparti. Björklund nämnde det i sitt tal. En liberal miljöpolitik ser inte utveckling eller tillväxt som något ont, något som måste stoppas. Istället ser vi det som en möjlighet för att skapa bättre miljö och en rikare natur. Alldeles för ofta handlar miljöpolitiken om att stoppa och begränsa utvecklingen. Men fattigdom och negativ tillväxt löser inga miljöproblem. De bara förvärrar dem.
Samtidigt måste vi vara vaksamma så vi inte blir tillväxtens fånge. All tillväxt och all utveckling är inte av godo. För naturens, miljöns och klimatets skull måste det finnas en politisk agenda för att styra tillväxten in på hållbara vägar.
Det handlar om att ställa krav på kunskap om kemikaliernas farlighet - även hur de samverkar med varandra, om krav på användning av den minst farliga kemikalien och om att skapa styrmedel som gör onödig kemikalieanvändning olönsam.
Det handlar om att värna naturen, både den biologiska mångfalden ner på artnivå när det gäller hotade arter och på så kallad bjälklagsnivå, för att värna ekosystemens stabilitet. Men det handlar för det mesta inte om att stoppa utvecklingen, utan om att skapa ett samhälle som ser biologisk mångfald i alla miljöer som värdefullt. Ekosystemtjänsternas värde överstiger mångdubbelt värdena på det vi människor producerar.
Det handlar också om att värna klimatet. Men inte att säga nej. Vare sig till vindkraft där den passar, eller kärnkraft där den passar. Kanske inte ens att säga nej till kol eller olja, bara den koldioxid som alstras kan hanteras och oskadliggöras. Det handlar mer om att säga ja till den utveckling som behövs för att vi ska kunna värna både välfärd, utveckling och klimat.
Jan Björklunds tal var också en personlig bekräftelse på att det går att förändra politiska partier och politikens inriktning. 1988 kom jag in i Folkpartiet eftersom jag var miljöengagerad. Detta engagemang har fortsatt sedan dess. Rätt ofta har jag bemötts med skepsis av såväl lokala som nationella företrädare för partiet. Men nu visar det sig att det går att förändra ett partis politik. Jag har inte varit ensam, absolut inte med mest sakkunskap (det finns och har funnits många doktorer i miljöfrågor i Folkpartiet), ibland kanske högljuddast, och kanske också en av de som hållit ut. Men vi har varit många, ibland obekväma men uthålliga.
För så är ju ofta biologisk mångfald. Många, miljontals arter. Obekväm, alla dessa onödiga arter som sticks, bits, slingrar och sparkas. Uthållig, utan den biologiska mångfalden - ingen människa!
Idag tog svensk liberalism ytterligare ett steg in på den framtida liberala vägen. Bra, Jan Björklund!
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT, SR
Jan Björklund är självkritisk. Folkpartiet har under lång tid förvisso haft mycket bra miljöpolitik som tagits fram av engagerade medlemmar. Men vi har överlåtit debatten åt andra. Jan Björklund bär skulden till en del av detta. Men han är ingalunda ensam. Under de senaste 25 åren har miljöpolitiken mest lyst med sin frånvaro i liberal offentlig debatt. Ingen partiledare eller partiledning har haft frågan som en prioriterad fråga.
Nu gör Björklund en omprioritering. Det är inte bara bra. Det är fantastiskt bra. Av två skäl:
För det första har Folkpartiet en tradition av att vara ett parti där miljöfrågorna står högt i kurs. Under partiets drygt 100-åriga historia har liberaler varit engagerade i miljöfrågor på många sätt. Vi var de som drev inrättandet av de första nationalparkerna. Vi jobbade med strandskyddet, med Naturvårdslagstiftningen, med nationalälvarna, med biologisk mångfald och vitryggig hackspett och så vidare.
När man reser i Folkpartisverige är det fascinerande hur ofta man på det lokala planet hittar liberaler som har naturvård och miljöpolitik som bärande delar i sin liberala agenda. Det finns en enormt stark grogrund för ett liberalt uppvaknande inom miljöpolitiken.
För det andra behövs ett liberalt, framtidsinriktat miljöparti. Björklund nämnde det i sitt tal. En liberal miljöpolitik ser inte utveckling eller tillväxt som något ont, något som måste stoppas. Istället ser vi det som en möjlighet för att skapa bättre miljö och en rikare natur. Alldeles för ofta handlar miljöpolitiken om att stoppa och begränsa utvecklingen. Men fattigdom och negativ tillväxt löser inga miljöproblem. De bara förvärrar dem.
Samtidigt måste vi vara vaksamma så vi inte blir tillväxtens fånge. All tillväxt och all utveckling är inte av godo. För naturens, miljöns och klimatets skull måste det finnas en politisk agenda för att styra tillväxten in på hållbara vägar.
Det handlar om att ställa krav på kunskap om kemikaliernas farlighet - även hur de samverkar med varandra, om krav på användning av den minst farliga kemikalien och om att skapa styrmedel som gör onödig kemikalieanvändning olönsam.
Det handlar om att värna naturen, både den biologiska mångfalden ner på artnivå när det gäller hotade arter och på så kallad bjälklagsnivå, för att värna ekosystemens stabilitet. Men det handlar för det mesta inte om att stoppa utvecklingen, utan om att skapa ett samhälle som ser biologisk mångfald i alla miljöer som värdefullt. Ekosystemtjänsternas värde överstiger mångdubbelt värdena på det vi människor producerar.
Det handlar också om att värna klimatet. Men inte att säga nej. Vare sig till vindkraft där den passar, eller kärnkraft där den passar. Kanske inte ens att säga nej till kol eller olja, bara den koldioxid som alstras kan hanteras och oskadliggöras. Det handlar mer om att säga ja till den utveckling som behövs för att vi ska kunna värna både välfärd, utveckling och klimat.
Jan Björklunds tal var också en personlig bekräftelse på att det går att förändra politiska partier och politikens inriktning. 1988 kom jag in i Folkpartiet eftersom jag var miljöengagerad. Detta engagemang har fortsatt sedan dess. Rätt ofta har jag bemötts med skepsis av såväl lokala som nationella företrädare för partiet. Men nu visar det sig att det går att förändra ett partis politik. Jag har inte varit ensam, absolut inte med mest sakkunskap (det finns och har funnits många doktorer i miljöfrågor i Folkpartiet), ibland kanske högljuddast, och kanske också en av de som hållit ut. Men vi har varit många, ibland obekväma men uthålliga.
För så är ju ofta biologisk mångfald. Många, miljontals arter. Obekväm, alla dessa onödiga arter som sticks, bits, slingrar och sparkas. Uthållig, utan den biologiska mångfalden - ingen människa!
Idag tog svensk liberalism ytterligare ett steg in på den framtida liberala vägen. Bra, Jan Björklund!
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT, SR
Ånnaboda - 2 fel av 2 möjliga...
När vi den förra mandatperioden fick ta över sorgebarnet Ånnaboda, eller Kilsbergen i Örebro AB, eller Kilsbergen konferens och lodge, var vi fullt fokuserade på att sälja hela anläggningen. Skälet var enkelt. En kommun vare sig ska eller får driva en konferensanläggning. Det är utanför den kommunala kompetensen och riskerar att snedvrida konkurrensen med de privata företag som jobbar i denna rätt riskabla bransch.
Vi trodde vi hade en enighet över blockgränserna kring denna försäljning. Socialdemokraterna hade i vart fall inte sagt något annat. Men sedan började det närma sig valet 2010. Då blev plötsligt Ånnaboda en valfråga. Socialdemokraterna kunde inte tänka sig att sälja ut Ånnaboda. Ånnaboda skulle vara en angelägenhet för örebroarna, som det alltid varit.
Vi fortsatte vårt arbete med en försäljning av själva konferensanläggningen. Vårt syfte var tydligt: Örebro kommun ska inte äga eller vara inblandad i en konferensanläggning. Men Örebro kommun ska äga och kontrollera marken, den mark som är grunden för friluftslivet i Ånnaboda. Samtidigt kom dock problemen med vattendomen i Storstenshöjden. Vår bedömning var att vi skulle få ett bättre pris för anläggningen om vi avvaktade vattendomen. Men så fort den var på plats skulle försäljningen ske.
Under hösten 2011 kom det signaler om att främst Björn Sundin (s) hade andra tankar för Ånnaboda. Det handlade om att han vare sig ville fullfölja försäljningen av Storstenshöjden eller Ånnaboda. Istället skulle ett bolag som hade kommunen som storägare ta över båda anläggningarna. Därefter skulle riskkapital bjudas in för att exploatera friluftsanläggningen och skidbacken. Men under hela hösten förnekade såväl Sundin som Lena Baastad att något sådant pågick. Det fanns inga pågående förhandlingar. Det fanns inget annat uppdrag än att sälja Kilsbergen i Örebro AB.
Nu ser vi åter hur beslut fattas bakom stängda dörrar. Vi ser också hur ovarsam såväl Sundin som Baastad är med sanningen. För nu finns ett förslag som Nerikes Allehanda rapporterar om idag.
Förslaget går i korthet ut på:
Kommunen säljer ca 70 % av Kilsbergen i Örebro AB till olika riskkapitalister.
Kommunen ser över planerna för Ånnabodaområdet för att göra det möjligt att bygga hotell, stugbyar och anläggningar.
Bolaget får köpa mark i Ånnaboda från kommunen.
Bolaget bygger hotell, stugbyar och anläggningar.
Man kan enkelt säga att det är två fel av två möjliga.
Det första felet är att kommunen blir kvar som delägare. Varför ska Örebro kommun vara delägare i en konferensanläggning? Varför ska Örebro kommun deläga hotell och stugbyar? Det finns inga skäl överhuvudtaget.
Istället finns det uppenbara risker. Det som nu läggs upp på bordet handlar om mångmiljoninvesteringar. Ska örebroarnas skattepengar riskeras på hotellbyggen och stugbyar? Och om det går åt pipan, vem står med Svarte Petter? Självklart Örebro kommun. Örebro kommun kommer inte att kunna acceptera att vem som helst tar över. Istället riskerar man att bli helägare till konferensanläggningen igen, denna gång kompletterad med hotell och stugbyar...
Vill örebroarna att pengar som borde gå till bättre förskolor, fler lärare i grundskolan och mer personal på äldreboendena ska gå till riskkapital i hotell och stugbyar? Jag är tveksam.
Det andra felet är att kommunen nu släpper kontrollen över området. En minoritetsandel i ett bolag skapar ingen kontroll. Istället riskerar man en kraftig exploatering av hela Ånnaboda friluftsområde. Nu ska det byggas hotell. Då stängs delar av området för allmänheten. Sen ska det byggas stugbyar. Ännu mer stängs för allmänheten. Och anläggningar - sannolikt stängs ännu mer av för örebroarna.
Men - säger säkert sossarna - vi har kvar planmonopolet. Problemet är att detta monopol sannolikt sätts ur spel. För vad måste Sundin lova sina riskkapitalister? Jo - avkastning på kapitalet. Och hur får de avkastning på kapitalet? Jo - exploatering av Ånnaboda. Så om Sundin och Baastad i sina förhandlingar är ärliga mot riskkapitalisterna säger de antingen att de inte kommer att få avkastning på sitt kapital, därför att kommunen inte kommer att tillåta exploatering.
Eller så kommer de att säga att de kommer att se till så att planerna förändras tillräckligt mycket för att göra det möjligt för en god avkastning. Då måste de också vara ärliga mot örebroarna och säga att Ånnabodas tid som centrum för allmänhetens friluftsliv är över. Området kommer att stängas, bebyggas och avgiftsbeläggas.
Riskerna för en än kraftigare expoatering är också stora. Om bolaget inte går så bra som riskkapitalisterna trott, blir sannolikheten stor att man kräver ännu större exploateringsmöjligheter, för att kunna tjäna pengar snabbare. Mer byggnation, försäljning av mark och fastigheter till företag eller privatpersoner riskerar att stänga Ånnaboda än mer.
Men den bild Lena Baastad försöker sätta i dagens Nerikes Allehanda är en annan...
Ånnaboda måste få fortsätta att vara örebroarnas friluftsparadis. Därför är Ånnaboda för värdefullt för att sossarna ska leka hotellägare och riskkapitalister. Därför ska inte Ånnaboda stängas och exploateras för att tillgodose ett antal riskkapitalisters behov av avkastning på sitt kapital. Därför ska konferensanläggningen säljas, men marken behållas av Örebro kommun.
Media: NA
Vi trodde vi hade en enighet över blockgränserna kring denna försäljning. Socialdemokraterna hade i vart fall inte sagt något annat. Men sedan började det närma sig valet 2010. Då blev plötsligt Ånnaboda en valfråga. Socialdemokraterna kunde inte tänka sig att sälja ut Ånnaboda. Ånnaboda skulle vara en angelägenhet för örebroarna, som det alltid varit.
Vi fortsatte vårt arbete med en försäljning av själva konferensanläggningen. Vårt syfte var tydligt: Örebro kommun ska inte äga eller vara inblandad i en konferensanläggning. Men Örebro kommun ska äga och kontrollera marken, den mark som är grunden för friluftslivet i Ånnaboda. Samtidigt kom dock problemen med vattendomen i Storstenshöjden. Vår bedömning var att vi skulle få ett bättre pris för anläggningen om vi avvaktade vattendomen. Men så fort den var på plats skulle försäljningen ske.
Under hösten 2011 kom det signaler om att främst Björn Sundin (s) hade andra tankar för Ånnaboda. Det handlade om att han vare sig ville fullfölja försäljningen av Storstenshöjden eller Ånnaboda. Istället skulle ett bolag som hade kommunen som storägare ta över båda anläggningarna. Därefter skulle riskkapital bjudas in för att exploatera friluftsanläggningen och skidbacken. Men under hela hösten förnekade såväl Sundin som Lena Baastad att något sådant pågick. Det fanns inga pågående förhandlingar. Det fanns inget annat uppdrag än att sälja Kilsbergen i Örebro AB.
Nu ser vi åter hur beslut fattas bakom stängda dörrar. Vi ser också hur ovarsam såväl Sundin som Baastad är med sanningen. För nu finns ett förslag som Nerikes Allehanda rapporterar om idag.
Förslaget går i korthet ut på:
Kommunen säljer ca 70 % av Kilsbergen i Örebro AB till olika riskkapitalister.
Kommunen ser över planerna för Ånnabodaområdet för att göra det möjligt att bygga hotell, stugbyar och anläggningar.
Bolaget får köpa mark i Ånnaboda från kommunen.
Bolaget bygger hotell, stugbyar och anläggningar.
Man kan enkelt säga att det är två fel av två möjliga.
Det första felet är att kommunen blir kvar som delägare. Varför ska Örebro kommun vara delägare i en konferensanläggning? Varför ska Örebro kommun deläga hotell och stugbyar? Det finns inga skäl överhuvudtaget.
Istället finns det uppenbara risker. Det som nu läggs upp på bordet handlar om mångmiljoninvesteringar. Ska örebroarnas skattepengar riskeras på hotellbyggen och stugbyar? Och om det går åt pipan, vem står med Svarte Petter? Självklart Örebro kommun. Örebro kommun kommer inte att kunna acceptera att vem som helst tar över. Istället riskerar man att bli helägare till konferensanläggningen igen, denna gång kompletterad med hotell och stugbyar...
Vill örebroarna att pengar som borde gå till bättre förskolor, fler lärare i grundskolan och mer personal på äldreboendena ska gå till riskkapital i hotell och stugbyar? Jag är tveksam.
Det andra felet är att kommunen nu släpper kontrollen över området. En minoritetsandel i ett bolag skapar ingen kontroll. Istället riskerar man en kraftig exploatering av hela Ånnaboda friluftsområde. Nu ska det byggas hotell. Då stängs delar av området för allmänheten. Sen ska det byggas stugbyar. Ännu mer stängs för allmänheten. Och anläggningar - sannolikt stängs ännu mer av för örebroarna.
Men - säger säkert sossarna - vi har kvar planmonopolet. Problemet är att detta monopol sannolikt sätts ur spel. För vad måste Sundin lova sina riskkapitalister? Jo - avkastning på kapitalet. Och hur får de avkastning på kapitalet? Jo - exploatering av Ånnaboda. Så om Sundin och Baastad i sina förhandlingar är ärliga mot riskkapitalisterna säger de antingen att de inte kommer att få avkastning på sitt kapital, därför att kommunen inte kommer att tillåta exploatering.
Eller så kommer de att säga att de kommer att se till så att planerna förändras tillräckligt mycket för att göra det möjligt för en god avkastning. Då måste de också vara ärliga mot örebroarna och säga att Ånnabodas tid som centrum för allmänhetens friluftsliv är över. Området kommer att stängas, bebyggas och avgiftsbeläggas.
Riskerna för en än kraftigare expoatering är också stora. Om bolaget inte går så bra som riskkapitalisterna trott, blir sannolikheten stor att man kräver ännu större exploateringsmöjligheter, för att kunna tjäna pengar snabbare. Mer byggnation, försäljning av mark och fastigheter till företag eller privatpersoner riskerar att stänga Ånnaboda än mer.
Men den bild Lena Baastad försöker sätta i dagens Nerikes Allehanda är en annan...
Ånnaboda måste få fortsätta att vara örebroarnas friluftsparadis. Därför är Ånnaboda för värdefullt för att sossarna ska leka hotellägare och riskkapitalister. Därför ska inte Ånnaboda stängas och exploateras för att tillgodose ett antal riskkapitalisters behov av avkastning på sitt kapital. Därför ska konferensanläggningen säljas, men marken behållas av Örebro kommun.
Media: NA
2012-03-09
Om mediala "sanningar", och kommunsocialismens återkomst...
För några månader sedan skrev jag ett blogginlägg om Carema, efter de uppmärksammade händelserna på Koppargården, ett vård och omsorgsboende i Stockholm. Om du vill kan du läsa det här. Min ingång i bloggen var att det Carema gjort inte kunnat ursäktas, men att det vare sig borde leda till att man ifrågasatte privat ägd äldreomsorg eller ens Carema. Carema hade, som jag skrev, två alternativ. Ingen förbättring och därmed ett exit ifrån marknaden. Eller vägen mot Sveriges bästa vårdföretag och därmed stora framtidsmöjligheter. Tiden därefter visar att Carema på många sätt försöker arbeta för att bli bäst på vård. Det är bra. Men vägen är lång.
För bara några dagar sedan kunde vi följa socialdemokraternas vacklande hållning i frågan om privata vinstintressen i vård och skola. De lokala företrädarna vill ha förbud. Men partiets centrala ledning inser problematiken. Så partiet väljer (som så ofta) en tvåpolitiksväg. Socialdemokraterna står både för förbud och för att fortsätta som nu. Men i retoriken låter det som om man vill förbjuda, fast lite snällare. Inga vinster ska flyttas utomlands, typ. Och visst är det bra.
Men det räcker med att gå till min hemkommun och mitt hemlandsting för att se hur socialdemokraternas politik kan se ut om den blir rikslikare. Så sent som i går bloggade jag om Örebro Läns Landsting, som gör allt för att försvåra för privata alternativ. Oavsett om patienternas upplevelse om bemötande på de landstingsdrivna vårdcentralerna ligger i nationell bottenklass, är det inte alternativ och positiv konkurrens som är lösningen. Istället är det mer landstingssocialism, mer fokus på organisation och mindre fokus på patient, kvalitet, uppföljning, utvärdering och återkoppling oavsett huvudman.
Denna syn påverkar örebroarna negativt. Vi har inte fått vare sig valfrihet eller tillgång till fler vårdcentraler som de allra flesta svenskarna fått.
På samma sätt har Örebro kommun, under många socialdemokratiska år, aktivt motarbetat alternativ. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Det har varit nej till valfrihetssystem. Organisationsformen har varit överordnad örebroarnas önskningar om individualisering, valfrihet och mångfald.
I dagens lokala media kan vi läsa om hur landstingsledningen lokalt ska försöka hitta vägar att begränsa vem som får äga en vårdcentral i Örebro län. Socialdemokraterna verkar tro att de själva ska kunna skapa regler som gör det omöjligt för andra än småföretag, eller företrädesvis landstinget självt, att äga vårdcentraler. Allt för att Carema Care nu beräknas ta över Vivalla Vårdcentral. Denna inställning till det privata näringslivet är skrämmande. Och den baseras på felaktiga grunder.
Sociademokraternas inställning, i vart fall lokalt och i demagogin, till privata alternativ inom vård och omsorg är rätt svartvit. Det offentliga är gott. Det privata är ont. Och var det inte ont förut, så blev det ont när Carema visade sitt fula tryne inom äldreomsorgen, lade gamla på madrasser på golvet och till och med vägde blöjor för att spara pengar.
Men så är det ju inte. Den mediala "sanningen" är inte sann. Den granskning som nu gjorts visar att det finns missförhållanden, att det finns ett medvetet arbete för att komma tillrätta med dem och ständigt öka kvaliteten, men också att den mediala rapporteringen innebar överdrifter och till och med vilseföranden. Det är rätt illa. Och det är ännu sämre om det parti som menar sig vara huvudalternativet inom svensk politik bygger sitt alternativ på felaktig mediarapportering, ledande till en återkomst för den kommunsocialism som borde sagt sitt för tiotals år sedan.
Carema gjorde många fel i bl a Koppargården. Men, som jag skrev i november, det sker fel på alldeles för många kommunala boenden också. Vårt politiska uppdrag måste vara att följa upp, utvärdera, återkoppla och offentliggöra både det som är bra och det som är dåligt på våra äldreboenden oavsett vem som äger dem. Och vi måste kunna ställa krav, och få våra krav tillgodosedda, oavsett om vi själva driver boendena, eller om det är Carema, Attendo eller Röda Korset som är huvudman.
Svensk äldreomsorg står för enorma utmaningar de kommande åren. Då är det inte dags att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr. Morgondagens utmaningar löser man inte med gårdagens lösningar. Det är tid för en liberal äldreomsorgspolitik som omsätts i praktiken. Där den gamla människan får fortsätta vara individ, med de möjligheter, de förutsättningar och de utmaningar det innebär. Självklart är mångfalden, valfriheten och egenmakten grundförutsättningar för denna liberala framtidsvision.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX1, EX2, AB1, AB2, NA1, SR1, SR2, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, Veteranen
Blogg: Hans Åberg
För bara några dagar sedan kunde vi följa socialdemokraternas vacklande hållning i frågan om privata vinstintressen i vård och skola. De lokala företrädarna vill ha förbud. Men partiets centrala ledning inser problematiken. Så partiet väljer (som så ofta) en tvåpolitiksväg. Socialdemokraterna står både för förbud och för att fortsätta som nu. Men i retoriken låter det som om man vill förbjuda, fast lite snällare. Inga vinster ska flyttas utomlands, typ. Och visst är det bra.
Men det räcker med att gå till min hemkommun och mitt hemlandsting för att se hur socialdemokraternas politik kan se ut om den blir rikslikare. Så sent som i går bloggade jag om Örebro Läns Landsting, som gör allt för att försvåra för privata alternativ. Oavsett om patienternas upplevelse om bemötande på de landstingsdrivna vårdcentralerna ligger i nationell bottenklass, är det inte alternativ och positiv konkurrens som är lösningen. Istället är det mer landstingssocialism, mer fokus på organisation och mindre fokus på patient, kvalitet, uppföljning, utvärdering och återkoppling oavsett huvudman.
Denna syn påverkar örebroarna negativt. Vi har inte fått vare sig valfrihet eller tillgång till fler vårdcentraler som de allra flesta svenskarna fått.
På samma sätt har Örebro kommun, under många socialdemokratiska år, aktivt motarbetat alternativ. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Det har varit nej till valfrihetssystem. Organisationsformen har varit överordnad örebroarnas önskningar om individualisering, valfrihet och mångfald.
I dagens lokala media kan vi läsa om hur landstingsledningen lokalt ska försöka hitta vägar att begränsa vem som får äga en vårdcentral i Örebro län. Socialdemokraterna verkar tro att de själva ska kunna skapa regler som gör det omöjligt för andra än småföretag, eller företrädesvis landstinget självt, att äga vårdcentraler. Allt för att Carema Care nu beräknas ta över Vivalla Vårdcentral. Denna inställning till det privata näringslivet är skrämmande. Och den baseras på felaktiga grunder.
Sociademokraternas inställning, i vart fall lokalt och i demagogin, till privata alternativ inom vård och omsorg är rätt svartvit. Det offentliga är gott. Det privata är ont. Och var det inte ont förut, så blev det ont när Carema visade sitt fula tryne inom äldreomsorgen, lade gamla på madrasser på golvet och till och med vägde blöjor för att spara pengar.
Men så är det ju inte. Den mediala "sanningen" är inte sann. Den granskning som nu gjorts visar att det finns missförhållanden, att det finns ett medvetet arbete för att komma tillrätta med dem och ständigt öka kvaliteten, men också att den mediala rapporteringen innebar överdrifter och till och med vilseföranden. Det är rätt illa. Och det är ännu sämre om det parti som menar sig vara huvudalternativet inom svensk politik bygger sitt alternativ på felaktig mediarapportering, ledande till en återkomst för den kommunsocialism som borde sagt sitt för tiotals år sedan.
Carema gjorde många fel i bl a Koppargården. Men, som jag skrev i november, det sker fel på alldeles för många kommunala boenden också. Vårt politiska uppdrag måste vara att följa upp, utvärdera, återkoppla och offentliggöra både det som är bra och det som är dåligt på våra äldreboenden oavsett vem som äger dem. Och vi måste kunna ställa krav, och få våra krav tillgodosedda, oavsett om vi själva driver boendena, eller om det är Carema, Attendo eller Röda Korset som är huvudman.
Svensk äldreomsorg står för enorma utmaningar de kommande åren. Då är det inte dags att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr. Morgondagens utmaningar löser man inte med gårdagens lösningar. Det är tid för en liberal äldreomsorgspolitik som omsätts i praktiken. Där den gamla människan får fortsätta vara individ, med de möjligheter, de förutsättningar och de utmaningar det innebär. Självklart är mångfalden, valfriheten och egenmakten grundförutsättningar för denna liberala framtidsvision.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX1, EX2, AB1, AB2, NA1, SR1, SR2, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, Veteranen
Blogg: Hans Åberg
2012-03-08
Vivalla vårdcentral
Ser att Carema ska ta över Vivalla vårdcentral. De köper den
av det bolag som hittills ägt den. Är det bra, eller?
De som kommenterat på na.se är naturligtvis upprörda. Nu
kommer riskkapitalisterna in och förstör, eller?
Och socialdemokraterna och vänsterpartisterna kritiserar
systemet. Det hade varit mycket bättre om landstinget själva fått sköta alla
vårdcentraler, eller?
Och hur var det förut, när landstinget ägde Vivalla
vårdcentral? Fungerade den bra, med fast anställda läkare på alla tjänster,
eller?
Det finns många tankar kring hur valfrihetsreformen som
ligger till grund för Caremas köp är upplagd. Det finns säkert förbättringsområden,
som inom alla områden. Men det finns en del som talar för att det som nu sker
är bättre för främst alla de som behöver en snabb och bra tillgång till
vårdcentraler.
Sedan Alliansregeringen öppnade för andra ägare till
vårdcentraler har mer än 200 nya vårdcentraler öppnats i Sverige. Men i tre
landsting har ingen nyetablering skett. Ett av dessa är Örebro. Här har
socialdemokraterna benhårt hållit fast vid att landstinget självt ska göra så
mycket som möjligt. Det är inte bra för någon.
Flera landstingsägda vårdcentraler har idag stora problem
med tillgång till läkare. Stafettläkarna som hyrs in kostar enorma pengar och
skapar dålig kontinuitet för de patienter som behöver dem bäst. De privata har
inte samma problem. Är det då bättre
att landstinget äger en dligt fungerande vårdcentral än att Carema äger
en vårdcentral som fungerar bra?
Om örebroarna hade fått samma chans som de flesta andra
svenskar att få en ökad valfrihet till primärvården, hade det inneburit att vi
haft flera helt nya vårdcentraler som hade servat oss. Fler hade kunnat få
snabb tillgång till den vård de flesta av oss behöver. Men socialdemokraternas
dogmatiska nej-sägande har stoppat denna utveckling. För dem är privata
vårdcentraler ett rött skynke, oavsett om det skulle innebära en bättre vård
för örebroarna.
Runt om i landet fungerar de nya, privata vårdcentralerna
bra. Farhågorna med att de skulle välja bort vissa patienter har kommit på
skam. Denna maktförskjutning från politiker till medborgarna har varit en
vinstlott för alla. Men inte för örebroarna. Vi har hittills inte fått vara
med.
Örebro läns landsting har aldrig haft någon annan majoritet
än socialdemokraterna. Örebrolandstinget arbetar fortfarande aktivt mot
förändring och förnyelse, mot valfrihet och öppenhet. Dogmatisk tro att
landstinget alltid gör allt bäst, dominerar.
Det liberala alternativet är självklart annorlunda. Lämna
över makten till örebroarna. Ge oss fler vårdcentraler, oavsett om de är
privata eller landstingsägda, och styr med hjälp av uppföljning och kvalitet
istället för med förlegade politiska ideologier. Det kan aldrig vara
organisationen som ska styra tillgången till vård. Det måste alltid vara
patientens behov som sätts i centrum.
Sjukvården står inför enorma utmaningar i framtiden. Vi ska hantera de många som kommer att bli ännu äldre än idag. Vi kommer att behöva hantera en teknisk och medicinsk utveckling som gör det möjligt att bota, läka eller lindra allt fler skador och sjukdomar, men ofta till höga kostnader. Vi kommer att möta människor som är vana att bli behandlade som individer och som inte kommer att acceptera att bli intvingade i en norm som sätts av någon politiker i någon osynlig nämnde. Att i detta läge ständigt säga nej till förnyelse, valfrihet och alternativa driftsformer är en av socialdemokraternas många återvändsgator.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)