Politikerarvoden

På NAs debattsida pågår åter en diskussion kring politikernas arvoden. Skälet är en artikel i NA där rubriksättningen var att jag personligen skulle få en julklapp, en löneökning på 3000 kronor. Själva artikeln var ganska OK men rubriken speglar ett sätt att se på politiker som skrämmer. Det verkar som om jag själv ger mig en julklapp, d.v.s. höjd lön, när det bara är en följd av ett beslut kring att våra arvoden ska följa riksdagsledamöternas arvoden.

Men det finns ytterligare frågor kring detta som borde belysas. Den grundläggande gäller hur man ser på politiska uppdrag. Är de uppdrag som ska skötas på fritiden, med en låg ersättning, eller är de kvalificerade arbeten som kräver hög kompetens och där ansvaret är stort?

Man kan tycka vad man vill om utvecklingen av den lokala demokratin, men de politiska ordförandeuppdragen blir allt mer komplicerade, allt mer ansvarsfulla, allt mer kompetenstunga. En ordförande i en kommunal nämnd i Örebro har huvudansvaret för hundratals miljoner kronor, tusentals anställda och ansvarar för service för tiotusentals örebroare. Alla ordföranden borde ha en hög ekonomisk kompetens, en god organisatorisk förmåga, starka ledaregenskaper och en mycket god verbal förmåga. Ordföranden är i tjänst 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Det aktiva arbetet tar ofta flera dagar i veckan i anspråk, förutom kvällar och helger. För det får ordföranden några tusenlappar i månaden. Är det rimligt? Borde inte frågan ställas om vi får rätt människor med rätt kompetens med en sådan arvodisering?

På samma sätt är det på kommunalrådssidan. Antalet arbetade timmar i veckan understiger sällan 60 - 70. I tjänst är man alltid, även under eventuella semestrar. Jag har huvudansvaret för en organisation som omsätter 7 miljarder och har mer än 10.000 anställda på lönelistan. Mitt arbete handlar till största del om organisationsstyrning och organisationsutveckling, ekonomistyrning och personalfrågor. För det får jag efter årsskiftet 52900 kronor i månaden. Det är en hög lön.

Men ser man proportionerna så kan man fråga sig vilka kompetenser man får på de kommande politikerna. Vi kommer inte att få en ny kommunchef (när Lena Källström avgår om ett par år) med den kompetens vi vill ha för de pengarna. Det kommer att krävas ytterligare några tiotusen i månaden. Överhuvudtagen har de kommunala cheferna löner som överstiger de kommunala politikernas, ibland med väldig mycket pengar. Vad blir signalen? Att chefen är viktigare än ordföranden? Att politik är mindre viktigt än administration? Att politiker inte behöver vara kompetenta?

Det finns en bild som ständigt förstärks av media om vad ett politiskt uppdrag innebär. Denna felbild skapar dels misstroende mot oss som är politiskt aktiva idag, dels minskar den möjligheten att rekrytera goda politiska krafter i framtiden. Det är ett stort bekymmer som media borde hantera. Men det är vare sig populistiskt eller medialt...

Förresten är det intressant att se att på NAs debattsida kring mitt arvode är det ändå fler som inser att skillnaden i makt, ansvar, befogenheter och behörigheter på skilda nivåer i kommunen också bör innebära skillnader i arvoden och löner än de som tror på motsatsen.

Värna dubbelmoralen...

Det finns ett säg som låter ungefär så här och som upprepas av olika talare:
"Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra!". Kanske är det sant. Men det är ofullständigt.
Ett annat säg skulle kunna låta:
"Moral är bra, dubbelmoral är sämre men frånvaron av moral allra sämst!".

Vi lever i flera paradigmskiften. Ett av de tydligaste är frågan om vilken moral som ska gälla och överföras mellan generationerna. Moralen är till sin natur generationsövergripande, eller snarare - borde vara generationsövergripande. Men idag är vuxengenerationen ofta lika vilsen kring vilken moral som ska gälla som den uppväxande. Några exepel:
Vilken skattemoral ska gälla? Samhällets bästa eller mitt eget?
Vilken våldsmoral ska gälla? Rätt att använda "lagom" våld eller krav på våldsfrihet?
Vilken sexualmoral ska gälla? Evig trohet eller flest ligg?
och så vidare.

Moral och etik påverkar i mycket hög grad det politiska livet. Det gäller allt ifrån synen på barnens rätt, till frågan om döendets värde. Det finns en risk att samhället idag är på väg i en utveckling som innebär att den gemensamma etiken och moralen allt snabbare ersätts av en privat, individualistisk och ofta egoistisk moral. Denna privatiserade moral är egentligen ingen moral, eftersom moralen måste omfatta en grupp eller ett samhälle för att kunna kallas moral. Moral och etik är inte individuellt utan kollektivt. Det måste även en liberal kunna erkänna.

Historiskt har ofta religionen varit bäraren av de etiska och moraliska värdena. Det har varit kyrkan som har stått för kontinuiteten kring dessa allmängiltiga värden. Men kyrkans roll minskar. Den ifrågasätts även helt av andra religiösa rörelser, som ateisterna (som ju tror att gud inte finns - en tro så god som någon).

Ofta hör man kritik mot företrädare för olika religiösa (kristna) sammanslutningar där kritikerna menar att företrädarna inte följer de regler och de värderingar som rörelsen står för. Deras dubbelmoral blir ofta övertydlig, som när amerikanska pastorer predikar livslång trohet men själva hoppar mellan sängkamraterna. Det är enkelt att kritisera deras dubbelmoral. Det är så enkelt att flera kyrkor nu knappast själva vågar formulera etiska och moraliska ställningstaganden som är skilda från samhällets. Om samhället inte längre klarar av att överföra etiska och moraliska värderingar mellan människor och generationer, klarar kyrkorna av det lika lite.

I detta läge vore det bättre att värna dubbelmoralen, den givna mänskliga rättigheten att göra fel, att handla mot bättre vetande, men samtidigt slåss för en etisk och moralisk ståndpunkt som man vet (eller tror) skulle bygga ett bättre samhälle om alla omfattades av den och kunde föja den.

Vilken moral ska gälla?

Snart har vi en annan äktenskapslagstiftning i Sverige än den som funnits sedan "urminnes tid". Äktenskapet kommer inte längre att vara förbehållet en man och en kvinna, utan hanteras könsneutralt. Troligen blir äktenskapet bara en borgerlig registreringsprocedur.

Jag har, utifrån min livssyn - det som för mig är det kristna budskapet, velat hantera frågan just på detta sätt. Staten bör inte ta några religiösa hänsyn i sin lagstiftande utövning. Så om staten menar att äktenskap ska vara könsneutralt och mest vara en registreringsprocedur så är detta helt rätt.

Men det är inte så enkelt som att därefter säga att allt ska vara som det alltid varit, ens utan religion. För det staten måste göra nu är att fundera över varför just tvåsamheten är det som ska konstituera rätten till vigsel.

Om man ser kristendom mer som en samling dogmer än som en religiös lära, kan man tolka äktenskapet som ett sätt att dels hantera två vuxnas inbördes avtalsförhållanden så att ingen av parterna ska drabbas, dels ett sätt att hantera barnens situation i familj och samhälle. Äktenskapets syfte blir då dels att värna de vuxna individernas ekonomiska trygghet, dels att värna barnens värde och livschanser.

Nu har barnalstringen blivit en mer perifer del av äktenskapet. Sex kan hanteras på helt andra sätt idag än förr. Risken att bli med barn utan att vilja det är liten. Samhället tar dessutom hand om barnen på helt andra sätt än tidigare. Därmed blir inte längre äktenskapet samma värn för vare sig vuxna eller barn som tidigare, eller...

Om inte barnalstring längre är grunden för äktenskapet, utan de vuxnas rätt att hantera sina liv utifrån sin egen vilja, varför ska då staten begränsa detta till tvåsamhet? Om tre, fem eller sju vuxna vill välja att leva tillsammans, under äktenskapsliknande former, ska då inte detta accepteras? Svaret är inte givet.

På Folkpartiets landsmöte förekom en kort diskussion om detta under en nattmangling. För mig var det tydligt att det finns ytterligare ett steg efter det som nu kommer att tas. Frågan är mer när än om.

Jag oroas över detta. Frågan är hur barnens situation kommer att värnas i ett samhälle där vuxnas vilja blir norm.

Fuskarna vann, ÖSK borde ta smeknamnet "Underdogs"

Så vann då fusklaget IFK Göteborg. Ett speciellt grattis till Lars-Åke Lagrell som hanterar fotbollförbundet efter eget behag. Storlagen kan göra som de vill utan risker för repressalier. ÖSK och Degerfors får annan specialbehandling. Egentligen borde IFK nu spela i superettan om regelverket följts. Men det hjälper tydligen att ha rätt kontakter.

Elitlicenshanteringen är ett skämt. Olikabehandling är normen. Vi får hoppas att Lagrell och grabbarna snart byts ut.

ÖSK föll i sista matchen. Ganska signifikativt för säsongen kom baklängesmålen i början. Backlinjen har allt som oftast varit rätt virrig. Det defensiva samarbetet mellan mittfält och backlinje har ofta varit uselt. Det krävs rätt mycket nytt i laget för att nästa säsong ska bli bättre.

Lämnade matchen redan efter 10 minuter för att åka hem och ta hand om en sjuk son. Det var nog inte något dåligt val. Men jag hoppas verkligen att ÖSKs ledning nu agerar för att göra nästa säsong ännu roligare.

ÖSK borde ta smeknamnet "underdogs" för att vända det negativa som finns mot laget både hos förbundet, i media och därmed hos allmänheten. Att använda det negativa till något positivt borde vi göra mer i Örebro.

Problematisera religionen

Denna vecka kör TV 4 en vecka kring islam och islamofobi. De frågor jag uppmärksammat är till exempel varför inte muslimerna får bygga moskéer och hur det egentligen är med slöjan, om den är kvinnoförtryckande eller inte.

Samtidigt tar regeringen ett initiativ som handlar om religionens plats i skolan. Fristående skolor ska inte kunna lägga in religiösa bedömningar i andra ämnen än just religion. Allt annat är förbjudet.

Det senaste året har ateisterna kämpat på för sin uppfattning att religionen överhuvudtaget inte ska ha någon plats i samhället. Ateism är ju i och för sig en religiös uppfattning, att tro på att Gud finns eller att tro på att gud inte finns är två trosuppfattningar. Men deras inspel fokuserar bra på vilken grund samhället byggs.

Det är bra att vi har en diskussion kring religionens plats i samhället. Religionens roll har under lång tid att överföra värderingar mellan generationer. I dagens samhälle har denna roll minimerats. Frågan är vad som kommit istället.

Det västerländska samhället är byggt utifrån de värderingar som huvudsakligen funnits, för att citera läroplanen; den judiskt kristna värdegrunden. Demokratins framväxt kan mycket väl härledas tillbaka till den bibliska synen på alla människors lika värde, "här är inte man eller kvinna, jude eller grek". Många andra av de värden som vi hittills ansett som grundläggande och naturliga i vårt samhälle har denna religiösa bas.

Om vi nu väljer att förändra denna bas, vare sig i muslimsk, ateistisk, ekosofistisk eller nyttoutalitaristisk riktning, måste vi fundera över hur det alternativa samhälle ska se ut.

Religionen kan säkert av många ses som överspelad, ett före detta sätt att hantera både människor och kulturer. Men i verkligheten är den levande i allra högsta grad. Oavsett om vi tror på Gud eller tror på att gud inte finns måste vi ha någon form av gemensamma värderingar. Frågan är på vilken grund dessa värderingar ska vila.

Människohandel i Örebro?

Ibland blir man förvånad, skrämd, över verkligheten.

En del av min vardag är att scanna över en del media. Förutom lokal media som alltid finns öppen brukar jag gå igenom hemsidorna hos DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Det mesta behöver inte läsas. Ofta blir det bara att kolla ledaren och inte minst sporten när ÖSK spelat, förhoppningsvis bättre än i går (vill inte ens blogga om det).

Men ibland blir man skrämd. En av artiklarna handlade om prostitution, eskortservice. Det handlade om någon kvinna som påstod att hon gillade att vara prostituerad eskortkvinna och tjänade massor av pengar på det. Artikeln väcker ett antal frågor.

1) Varför en sådan artikel? Sexköp är förbjudet i Sverige. Det tidningen gör är i princip att uppmuntra en handel som inte är acceptabel, som är olaglig och som är inkörsporten för handel med människor, ofta lurade från östeuropa eller andra länder där människor är fattigare än här.

2) Varför inte en resonerande text om detta från tidningens redaktion? Pågår en förändring av synen på sexköp i Sverige? En förändring mot mer tillåtande? En centraleuropeisering av sexköp? Var protesten mot det som skulle hända runt fotbolls VM i Tyskland den sista striden? Var finns folkets värderingar idag?

3) Jag googlade nyss på "eskortservice, örebro". 69 800 träffar. Gick igenom femtio träffar. Merparten handlar om bilar, Ford Escort, eller tidningsartiklar om olika former av eskort. Men det finns ett antal erbjudanden om sexköp i Örebro också. Prostitutionen existerar idag, i Örebro, även om den inte finns öppet på gatan. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är myndigheterna medvetna om detta?

För några år sedan arbetade jag i en grupp i Svenska Baptistsamfundet som bland annat aktualiserade människohandeln i Sverige. Då var det uppenbart att människohandeln var en av de tre största internationella handelsområdena i världen. De tre, utan rangordning, var vapen, knark och människor. I västvärlden handlade handeln med människor mest om sex, i andra delar av världen kunde det handla om barnarbete eller barnsoldater eller liknande.

De siffror som då nämndes, som jag minns dem, var att i USA såldes ett par hundra tusen människor (mest kvinnor) om året i sexhandeln. Nedskalat till svenska förhållanden handlar det om ett antal tusen kvinnor per år. För Örebros del skulle detta innebära något tiotal människor, varje år. Är vi medvetna om detta? Är det en utveckling vi vill?

Kvällstidningsartiklar om sex och sexhandel kan kanske upplevas som lagom spännande och mest oförargliga. Men som så ofta finns en annan baksida.

Fotbollsfuskarna vinner?

IFK Göteborgs förra ledning körde med svarta pengar för att klubben skulle få tag i och behålla bättre spelare än den offentliga ekonomin tålde. För det borde klubben straffats. Men svenska fotbollsförbundet menade att det inte var klubben utan de enskilda styrelseledamöterna som felat. Miljonerna spelade ingen roll. Fördelarna för klubben på grund av det felaktiga handlandet sopades under mattan.

När samma gubbar i fotbollsförbundet beslutade att sparka ut ÖSK ur allsvenskan var de ifrågasatta beloppen mycket mindre. Tänk om man istället för att ha straffat klubben skulle ha straffat styrelsen. Men den agendan fanns inte.

Nu straffas ÖSK igen, men framförallt Degerfors, som får ökade kostnader på grund av att Skattemyndigheten valt att använda dessa klubbar att statuera exempel vad gäller momsning av utländska spelare.

Här har fotbollförbundet och dess ordförande en chans att återupprätta något av trovärdigheten. Förbundet måste hålla klubbarna skadeslösa. Det får inte finnas olika regler för olika klubbar, beroende på var i Sverige man spelar, storleken på staden, tidigare framgångar eller kontakter in i förbundet.

Jag hoppas verkligen inte att IFK Göteborg vinner allsvenskan. Det är till och med så att man kan heja på AIK...

Civila samhället

Var i går kommunsveriges representant i Jämställdhets och integrationsdepartementets arbete kring det civila samhället. Regeringen vill gärna göra en överenskommelse med aktörerna inom social ekonomi under nästa år. Peter Örn leder arbetet.

Det var ett mycket intressant möte. Det finns en enorm vilja från politiskt håll, oavsett partifärg, att arbeta med den civila sektorn. (Nu har jag använt tre namn på ungefär samma sak - den som hittar på ett bra namn och en bra definition får pris!)

Men det finns faror också.

Varför ska man öka engagemanget i den civila sektorn? Om det är för att spara pengar för kommunen är det nästan bara dåligt. Om det är för att stärka banden mellan människor och grupper i samhället är det nästan bara bra.

Vi i Örebro jobbar mycket med denna fråga men det är ett svårt arbete. Det vi börjar med är att starta en utredning hur det ser ut, vilka aktörer som finns utanför kommunen. Sedan ska vi gå vidare.

Vårt arbete handlar inte om att spara pengar åt kommunen. Det civila samhällets uppgift är mycket större än så.

Vänsterblockets sammanbrott

Interpellationen till Lennart Bondeson kring skolnedläggningarna på Väster visar med all önskvärd tydlighet på att det inte finns något regeringsalternativ i Örebro. Vänsterpartiets hållning i frågan stämmer inte överens med något annat politiskt partis, samtidigt som det visar att partiet inte förmår vara med och fatta svåra beslut. Istället är det opinionerna som styr.

De skolnedläggningar som nu skett är bara början på ett årtionde av ordentliga förändringar av kommunen, oavsett politisk majoritet. Grundskolan måste fortsätta att anpassa sina lokaler, gymnasieskolan står inför en anpassning. Förskola och äldreomsorg kommer också att behöva både öka, minska och förändras. Det är och kommer att vara svåra beslut som aldrig kommer att gillas av alla.

Det finns och måste finnas en tilltro till den kommunala organisationen att hantera även svåra frågor, exempelvis kring funktionshinder och skolnedläggningar. Men som vänsterpartiet gör nu, välja att debattera frågan istället för att komma med förslag till lösningar, skapar både problem för föräldrar, barn med ökad oro, och för kommunens tjänstemän, som har att hantera den vardagliga utmaningen.

Socialdemokraterna har tagit ansvar. Det är bra. Vänsterpartiet har inte gjort det. Kommer de att kunna göra det i framtiden?

Nystart för besöksnäringen

Örebro kommun, genom Örebro Porten AB, säljer två våningar av Medborgarhuset till Behrn Fastigheter. Behrn kommer att bli hyresvärd för ett nytt hotell. Hotellet kommer att drivas av Elite Hotels. Samtidigt tar kommunens marknadsföringsbolag över ansvaret för kongressbyrån för större arrangemang, d.v.s 300 personer och uppåt.

Det är bra. Örebro kommun behöver gå vidare i arbetet med att bli Sveriges bästa konferensstad.

Regeringens usla naturvårdspolitik

Exploateringskrafterna har tagit över i regeringskansliet. Naturvården har numera en mycket svag ställning. De började med vargfrågan. Vargen blir alltmer fredlös för att jägarna ska kunna exploatera jakten mer. Det fortsatte med minskade anslag för naturvården. Den halva miljard som regeringen nu drar ner på kommer att orsaka oåterkalleliga skador på svensk natur. Det avslutas med en minskad satsning på ekologisk mat, något som direkt kommer att slå mot den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.

Förr, när socialliberalismen i Folkpartiet hade ett reellt innehåll, stod naturvården högt i kurs. Regeringen Ullsten är en milstolpe i en färd som började med nationalparkerna, Naturskyddsföreningen, strandskyddet, naturvårdslagstiftningen, älvskyddet, vitryggig hackspett o.s.v.

Men Folkpartiet under Jan Björklund sviker. Det finns i partiets ledning ingen kompetens inom vare sig natur- eller miljöområdet. Folkpartiets rikspolitik blir allt mer en betongliberalism (både betong och batong?).

På gräsrotsnivå finns en helt annan vilja att värna de mjuka värdena. Överallt i folkpartilandet finns fortfarande människor som brinner för natur och miljö. Om partiets utveckling fortsätter kommer deras val 2010 bli mycket svårare.

Österbergs taxiresor

Morgonens huvudnyhet handlar om socialdemokraten Sven-Erik Österbergs taxiresor. Ekot ondgör sig över att han åker taxi till Västerås istället för kollektivt från sin bostad i Färna.

Ekot fortsätter därmed sina (och svensk medias) angrepp på svensk politik och demokrati utifrån ett synsätt att riksdagsledamöter och regeringsföreträdare minsann inte är något annat än en ann. Egentligen handlar det om en syn på chefskap som säger att chefen inte gör något speciellt, att alla kan och ska vara chefer och att löner och förmåner som chefen har egentligen bara är något skumt.

Denna vänstersyn på chefskap är skrämmande. Chefskapet måste uppvärderas. Det goda chefskapet är en förutsättning för ett bra arbete genom en hel organisation. Lönen är ett bevis på att chefen har uppgifter, ansvar och befogenheter som behövs för att organisationen ska fungera. Det innebär också ofta behov av att anpassa vardagen till det arbete man har, till exempel genom att kunna ta taxi till tåget istället för länsbussen.

Socialdemokraterna har tillsammans med LO ett stort ansvar för denna syn på chefskapet i Sverige. DÄrför är det ironiskt att just ett före detta statsråd (s) drabbas.

Budget

Idag kommer regeringens första riktiga budget. Allt som hittills planenligt "läckts" visar på en budget som sätter jobben i fokus i nästan allt. Det är bra eller till och med mycet bra. Men:

Det finns inslag i det som hittills visats som pekar på att regeringen vill öka möjligheterna för fler anställda i kommuner och landsting genom statligt stöd till nya anställningar. Det är väl bra!

Eller är det?

Som en del av den koalition som styr Örebro borde jag tacka och ta emot och visst kommer jag att göra det. Men mitt uppdrag, som huvudansvarig för kommunens ekonomi och personalpolitik, har en långsiktigare planeringshorizont än det kommande året eller mandatperioden.

Örebro kommun har en historik av socialdemokratiska politiker som bara arbetat kortsiktigt. Det har inneburit en resa med stora underskott, följda av olika former av nödstopp. En sådan situation kan vi inte ha i framtiden. Dessutom kommer tiden efter 2017 att bli en riktig rysare, när alla 40-talister blivit gamla och i behov av vård och omsorg. Hur klarar kommunen den utmaningen?

Det enda långsiktigt hållbara alternativet är att vi måste öka andelen anställda i den privata sektorn. Det är dessa arbeten som lägger grunden för den offentliga sektorn. För Örebro är det ännu viktigare att öka antalet och andelen privatanställda, eftersom vi redan idag ligger efter.

Om regeringens vilja att skapa fler jobb leder till ökade anställningar inom offentlig sektor riskeras denna långsiktiga satsning. Det måste tas på allvar.

Märkliga opinioner

I helgen kom SIFO med en ny opinionsundersökning. Den visar, som de flesta andra, att oppositionen leder stort. Det är minst sagt märkligt.

Samtidigt som regeringen levererar; jobb, lägre skatter, mer pengar till de som har lägst löner, bättre välfärd, bättre skola o.s.v. och till och med tar klimathotet på mer allvar än den tidigare regeringen, väljer majoriteten att säga att man hellre vill rösta på ett parti som har mer bidrag som största valfråga och som aldrig klarade av jobben.

Sverige är unikt på många sätt. Det finns få länder i världen där en regering eller en opposition skulle klara av att gå till val eller i mellanvalsperioder arbeta för att skatterna ska höjas, fler inte ska klara sig själva utan bidrag och göra just bidragstryggheten till den centrala frågan. Problemet är att det verkar som de allra flesta svenskarnas självbild är att denna, den socialdemokratiska vägen, är den enda rätta.

Men så tror man också fortfarande att Sverige är bäst på allt. Den självbilden borde brytas, eftersom den inte är och aldrig varit sann.

Videoblogg

Numera videobloggar jag också. Jag kommer kontinuerligt att lägga upp nya videokommentarer om politiska händleser på den nya bloggen. Denna blogg kommer att leva vidare som vanligt.

Den nya videobloggen hittar ni HÄR!

Björklunds linjetal

Så blev då nyfikenheten stillad. Jan Björklund har hållit sitt linjetal. Det var i huvudsak en god retorisk upplevelse. Antalet "oneliners" och säkra applådpauser var legio. Men hur var innehållet?

Det är tydligt att Folkpartiet under Jan Björklund inte blir något annat än Leijonborgs parti. Samma politik, samma organisation, samma styrkor och samma svagheter. Den förnyelse som så sent som för ett halvår sedan var det viktigaste för partiet att söka och som valutvärderingen redovisade lyser nu enbart med sin frånvaro.

Det fanns ett avsnitt i talet som visade på en positiv förnyelse. Den personliga integritetens betydelse lyfts ånyo av Folkpartiet. Men detta var också allt. Jag blir speciellt bekymrad över att miljön och klimatet lyftes mest pliktskyldigt och utan något djupare personligt engagemang. Det är uppenbarligen viktigare för Folkpartiet även under Björklund att visa tuffhet mot de eventuella terrorister som kanske skulle kunna döda ett antal västerlänningar än en tuffhet mot de klimatförändringar som årligen dödar tusentals, hundratusentals människor men då mest i fattiga länder i syd.

Även Jan Björklund ska få sina hundra dagar att sätta sin prägel på partiet. Men det krävs mer, mycket mer, än det som redovisades i linjetalet för att den nödvändiga förändringen ska bli tydlig.

Islams utmaningar

Idag ska statsministern träffa ett antal ambassadörer från länder med en befolkning som huvudsakligen har medborgare med muslimsk trosuppfattning. Ambassadörerna har enligt uppgift med sig ett antal krav på förändringar av svensk lag och svensk demokrati. Eftersom jag inte sett kraven är det omöjligt att uttala sig i sak kring de enskilda förslagen.

Men ambassadörernas propåer pekar på en fråga som måste diskuteras mera, framförallt inom den muslimska världen.

Svensk och västerländsk demokrati och statsskick bygger i stort på en kulturell och ideologisk grund som har sitt ursprung inom kristendomen, dess syn på människan och dess dogmer. Från ett statsskick som tog sin grund i en sammanblandning av kyrka och stat till en stat som hanterar kyrkan fri från sig själv.

Den resan har inte islam ännu gjort. Islam har ett problem här som är större än kristendomen. Koran är oomtolkningsbar där Bibeln är inspirerad av Gud men skriven av människor. Koran är mer av en lagbok där Bibeln är en blandning av filosofi, levnadsbeskrivningar och andra berättelser.

Visst finns länder och människor som fortfarande idag vill sammanblanda stat och religion även i västliga länder. Men resan västerlandet gjort är något som den muslimska världen måste göra. I den resan måste de ha stöd. Demokratiska krafter måste uppmuntras. Eftergivenhet mot andra krav är därför helt fel.

Mångkultur kräver enhetskultur?

Efterdyningarna av NAs publicering av Muhammedbilderna fortsätter. Det finns många bottnar i den historien. En är frågan om kulturell bakgrund för det rådande samhällssystemet. Vilka gemensamma värden ska alla omfatta för att ett land ska vara stabilt?

I USA är konstitutionen det som enar landet, förutom kanske den amerikanska drömmen. Men vad enar Sverige? Vad enar Europa?

Är det nödvändigt med en bas av enhetskultur för att kunna bejaka det mångkulturella? Vem bestämmer i så fall vad som är enhetskulturen?

ÖSK på väg

Abgar Barsom är kontrakterad av ÖSK. Förhoppningsvis kommer han att föra in ny energi i laget. Barsom är annars ett exempel på en av de alltför många spelare från regionen som gått ÖSK förbi tidigare. Roligt att han nu kan återvända.

Förhoppningen om en ny kroatisk succévärvning är kanske inte lika stor. Men svensk fotboll håller ingen högre internationell kvalitet så chansen finns. Spänningen i allsvenskan ligger mer i att se hur lagets tabellplacering är och blir, än att se fräcka dribblingar och entouchpassningar i högt tempo.

Förresten var Zlatans målpass i går av den sort som bara världens bästa fotbollspelare kan göra.

ÖSK tog poäng i går mot Trelleborg. Jag var som vanligt så nervös att jag inte vågade lyssna på radio. Följde sista kvarten på NAs hemsida. Usch... Men kanske blir detta vändningen. Man hoppas! I nästa omgång väntar Jonas Anderssons (fp- regionråd i V;a Götaland) GAIS. Förra året var jag i Göteborg och såg lagen prestera en usel match i superettan. Hoppas ÖSK fått upp ångan och sätter några fina pytsar på göteborgarna. Jag lovar att vara snäll mot Jonas om de får stryk.

Före detta socialliberalt...

Om en månad väljs Jan Björklund till ny ledare för Folkpartiet. Många menar att detta innebär ändpunkten för den socialliberala eran i partiet. Men utvecklingen är mer mångfacetterad.

Jag har under mina 20 år som aktiv folkpartist ofta tagit ställning för en mer socialliberal politik. Detta har allt oftare inneburit ett behov av att distansera mig från en politik som i mitt tycke mer karaktäriserats av populism och olika former av allmänborgerlig mittfårepolitik och mindre av radikal socialliberalism.I en mening har denna kamp inneburit en seger. Det är idag nästan omöjligt att inte kalla sig socialliberal inom Folkpartiet. Men denna seger är en pyrrhusseger. Innehållet i den så kallade socialliberalismen inom Folkpartiet idag är fullständigt urvattnat.

Ledande folkpartister kan idag hävda att de företräder socialliberalismen samtidigt som de exempelvis kräver särskilda regler för vissa nya EU-medborgare, vill föra en ”laisser faire”-politik inom biståndsområdet, förespråkar mer statlig övervakning och mindre personlig integritet, driver en politik för minskad restriktiv alkoholpolitik samt förespråkar militär inblandning utan FN-mandat i internationella konflikter.

Vad innebär då detta? Samtliga ovanstående exempel från personer i den inre partikretsen har motiverats med att alternativen innebär en minskad social trygghet och minskad utvecklingskraft. En sådan utveckling står i strid mot de grundläggande socialliberala tankarna och borde därför, enligt partiledningen, motarbetas.Argumentet innehåller naturligtvis delar som är starka och bärkraftiga. Men det finns ett problem kring dessa ställningstaganden som redan idag och än mer på längre sikt kommer att marginalisera det som en gång var en vänsterradikal förändringsrörelse på marknadsekonomins grund.

Den sociala liberalismen utvecklades samtidigt som industrisamhället växte fram. Utmaningarna då byggde främst på utjämnade möjligheter inom utbildningsområdet, inom den sociala välfärden och inom de demokratiska styrmodellerna. Det är bara att inse att de flesta av de utmaningar som dåtidens socialliberaler stod inför idag är lösta. Dagens socialförsäkringssystem har byggts ut till en nivå Adolf Hedin knappast kunnat tänka sig. På samma sätt är det med skolsystemet, trots alla dess brister, och med möjligheterna för alla att kunna delta i och påverka demokratiska processer.

Socialliberalismen uppstod samtidigt med socialdemokratin. Båda rörelserna såg ungefär samma utmaningar. Partiernas lösningar var ofta likartade. Men när lösningarna i huvudsak tillskapats valde rörelserna olika väg. Socialdemokratin lämnade ideologins väg för maktens. Makten blev och är fortfarande överordnad eventuella ideologiska ställningstaganden. Socialliberalismen ville inte, kunde eller valde att inte vilja, ta samma väg.

I ett läge där ideologierna inte längre har någon bäring för flertalet av partiernas sympatisörer eller ens medlemmar, där ”allmänborgerlig” och ”vänstersympatisör” är de rätta partibeteckningarna för allt fler, skapar detta problem för den socialliberalism som hittills enbart haft berättigande utifrån en fri ideologisk ställning. Antingen väljer man att tydliggöra de ideologiska skillnader som fortfarande finns, eller som tillkommit, eller så söker man en allmänborgerligare profil. Partiledningens hittillsvarande val är tydligt.

Samtidigt måste vi som hittills kallat oss socialliberaler vara självkritiska. Vi har inte kunnat visa hur en alternativ utveckling skulle sett ut. Det har inte funnits någon samlande politik för den vänsterinriktade socialliberalismen. De flesta av oss som tagit olika strider för en annan politik på olika sakområden har enkelt kunnat marginaliseras därför att vi inte samverkat. Vår oförmåga att visa på ett samlat alternativ har berett vägen för de senaste årens utveckling av partiet.Är då detta vägs ände? Mycket talar för det. Det saknas förnyelse i de inre kretsar som skulle kunna omforma partiets politik i en radikalare riktning. Kravet på sammanhållning inom Allians för Sverige minskar också möjligheterna för en förnyad ideologisk debatt. Det är naturligt. Som politisk ledare för en av Sveriges största kommuner måste jag dagligen inse att mitt arbete inte innebär ökad profilering av Folkpartiet, utan ett stärkande av samtliga partier och politiker som ingår i majoriteten.

Men just detta samverkande innebär också att det än mer krävs en ständig ideologisk debatt inom partierna om vi vill undvika en demokrati där makten över administrationen blir den huvudsakliga stridsfrågan. För mig har därför tiden efter att Lars Leijonborg meddelat sin avgång kännetecknats av funderingar kring de framtida utmaningarna för en svensk socialliberalism. Jag ser i dagens läge fem utmaningar där ett framtida fritt Folkparti har en roll att spela:

För det första: Värna den personliga integriteten! Folkpartiets rötter i frisinnet måste försvaras. Från en kamp för rätt att tro som man själv ville och inte som staten krävde, till en rätt att ha en privat sfär, fri från statens allseende ögon. Nu går tyvärr partiet i spetsen för ökad kontroll och minskad frihet. Det kommer alltid att finnas partier och ideologier som arbetar för ökad statlig kontroll och minskad personlig frihet. Men det saknas idag ett parti som vill begränsa densamma.

För det andra: Värna natur och miljö! Socialliberaler var under större delen av 1900-talet de som drev naturvård och miljöskydd. Men det senaste årtiondet har frågan hanterats styvmoderligt. För ett parti vars rötter finns i den ekonomiska rationaliteten finns utmaningar kring hur vi hanterar flera utvecklingsfrågor. Mycket talar för att den tillväxt som idag sker är lika hållbar som när företag blåser upp resultat genom förändringar i balansräkningen. Världen tär idag på ändliga resurser på ett sätt som förr eller senare riskerar både tillväxt och välfärd. Den biologiska mångfaldens försvagning är bara ett varnande exempel.

För det tredje: Värna småföretagandet! Sverige har en lång tradition av en sammanblandning av statlig reglering och storföretagande. Socialdemokratin, facket och de större företagen har påverkat svensk lagstiftning alldeles för mycket. Samtidigt vet vi att svensk näringslivs framtid inte ligger i de kontinuerligt rationaliserande stora företagen, utan i de växande små företagen. Lagstiftningen måste förändras, även om det innebär ökade krav på större företag för att möjliggöra lättnader för de mindre. Detta skapar också större möjligheter för ökad konkurrens, nationellt liksom internationellt. Den historiska liberala kopplingen är tydlig.

För det fjärde: Återuppväck pacifismen. Folkpartiets vandring från ett ickemilitaristiskt parti till det parti som mest förespråkar militära insatser i olika konflikter är en av de tydligaste men minst uppmärksammade politiska förändringarna i modern tid. Det är tragiskt. Det finns idag alldeles för få som ifrågasätter de politiker och stater som menar att militära insatser kan framtvinga fred. På område efter område ser vi istället militära misslyckanden. De delvis lyckade insatserna, till exempel i forna Jugoslavien, är mer undantaget som bekräftar regeln. Problemet med militarismen är dels den undanträngningseffekt mot andra, mer biståndsinriktade insatser den skapar, dels de risker för förändringar i synen på människans värde. Riskerna att krigshandlingar förutsätter en avhumanisering av fienden är uppenbar. En sådan utveckling strider mot liberalismens grundprinciper om människans lika och oändliga värde.

Det leder fram till den sista, men viktigaste utmaningen för en framtida social liberalism. Värnandet av människans värde är och kommer att bli central för framtida politik. Människans värde utmanas från en ekonomism som ser människans värde ur ett produktions/konsumtionsperspektiv. Det utmanas av en vetenskap med sanningskrav som menar att människan enbart är en förklarbar biologisk maskin som kan och ska manipuleras. Det utmanas av politiker som skapar gränser mellan människor, delar upp samhället i onda och goda, abdikerar från de politiska möjligheterna att förändra världen utan att förändra människans värde.

Folkpartiet har även i framtiden en roll att spela. Den sociala liberalismen kan återuppväckas. Valanalysen efter valförlusten 2006 redovisade ett behov av både en förändring i den politiska inriktningen som kring hur styrningen av partiet sker. Frågan är om den kommande partiledningen är intresserad av att ändra partiets nuvarande inställning. Flertalet har varit med att utforma den politik och det parti som hittills vandrat i en helt annan riktning.

Hej då bloggen

De senaste dagarnas händelser har fått mig att fundera över bloggens roll i det spel som är kommunal politik. Vad innebär möjligheterna att enkelt kunna skriva om och kring folk på sätt som inte innebär direkt konfrontation? Språket på många bloggar är av en sådan karaktär att den debattekniken inte skulle accepteras i någon öppen politisk församling. Jag tror det påverkar oss som personer mer än vad vi inser.

Därför avslutar jag härmed denna blog.

Jag ska fundera de kommande dagarna om jag ska återstarta denna eller någon ny blog men med nytt innehåll. Inte lokal politik. Inget kring vare sig politiska med- eller motspelare i det lokala.

Kanske nationell, eller internationell politik. Eller kanske inget politiskt överhuvudtaget.

Som avslutning vill jag i alla fall redovisa en sammanställning av KS-ordförandena i Stockholms kommuner. Intressant läsning.

Hej då!

1. Stockholm: Kristina Axén Olin (m) (96 030 kr) 96 030 kr 2. Nacka: Erik Langby (m) (62 206 kr) 75 767 kr3. Solna: Lars-Erik Salminen (m) (71 780 kr) 75 660 kr4. Ekerö: Peter Carpelan (m) (65 000 kr) 70 810 kr5. Lidingö: Paul Lindqvist (m) (65 200 kr) 67 900 kr6. Danderyd: Gunnar Ohm (m) (64 831 kr) 66 387 kr7. Haninge: Gilbert de Wendel (m) (62 878 kr) 64 450 kr8. Järfälla: Eva Lennström (m) (57 618 kr) 62 420 kr9. Upplands-Bro: Iréne Seth (m) (60 750 kr) 62 153 kr10. Upplands Väsby: Jan Holmberg (m) (57 850 kr) 59 670 kr11. Österåker: Ingela Gardner (m) (56 540 kr) 59 040 kr12. Sollentuna: Torbjörn Rosdahl (m) (57 600 kr) 59 040 kr13. Sundbyberg: Bo Genfors (m) (60 000 kr) 59 040 kr14. Täby: Leif Gripestam (m) (49 802 kr) 59 040 kr15. Norrtälje: Kjell Jansson (m) (55 800 kr) 58 200 kr16. Sigtuna: Anders Johansson (s) (42 016 kr) 58 200 kr17. Södertälje: Anders Lago (s) (55 600 kr) 57 400 kr18. Salem: Lennart Kalderén (m) (50 359 kr) 57 375 kr19. Värmdö: Jonas Nilsson (m) (57 600 kr) 57 298 kr20. Tyresö: Berit Assarsson (m) (49 716 kr) 57 174 kr21. Botkyrka: Katarina Berggren (s) (55 102 kr)56 755 kr kommunalråd Jens Sjöström (s) (48 009 kr) 49 449 kr22. Huddinge: Bo Trygg (m) (53 720 kr) 54 905 kr23. Nynäshamn: Ilija Batljan (s) (47 940 kr) 54 120 kr24. Vallentuna: Örjan Lid (m), (51 170 kr) 52 424 kr25. Vaxholm: Bengt Hansson (c) (45 967 kr) 50 000 kr26. Nykvarn: Dan Fagerlund (Nkvp.) (39 700 kr) 40 300 kr

Panik efter en månad?

S får inte vara med och bestämma längre. Eller tydligare: S får inte bestämma själva, får inte sätta dagordningen, har inte makten över administrationen.

Vad gör man då? Bedriver konstruktiv oppositionspolitik? Tar fram den egna politiken, ideologin de korta och långsiktiga lösningarna utifrån den eventuella politiska bas som kanske fortfarande finns hos det parti vars ideologi egentligen stavas MAKT?

Nej naturligtvis inte. Istället skriver man brev till företagare med lösa påhopp. Det senaste är en annons på samma tema i Nerikes Allehanda. Något mer tillbakadragen. Men temat är detsamma.

Tänk att det som var så viktigt före valet, att vi tillsammans skulle visa på enhet för att bygga ett starkare näringslivsklimat, omedelbart efter valet innebär något helt annat. Nu gäller det att störa och förstöra.

Man suckar. Men jag när fortfarande en förhoppning att nästa gång Jonas Karlsson och Lena Baastad annonserar eller skickar brev så innehåller brevet och annonsen något om vad de vill göra, inte bara en klagolåt på andra.

Zlatan!

Ett mål. En målgivande passning. Hyfsat spel. Inga skönhetspoäng men bra slit och riv och så de där vrickningarna med foten som gör att bollen far i en annan riktning än vad de flesta (motståndarna) anar. Alldeles för ofta inser inte heller medspelarna hans intentioner. Ofta kunde de vara helt fria om de förstått en tiondel tidigare...

Det är fascinerande att se en individualist spela för ett lag. Typiskt socialliberalt. Typ.

Inga vapen till Arabemiraten!

Birgitta Olssons artikel i dagens DN borde vara en självklarhet för regeringen. Det borde vara oacceptabelt att leverera vapen till diktaturer, oavsett om de är politiska, religiösa eller av annan form. Den förra socialdemokratiska regeringen frångick detta vid flera tillfällen. Den nya regeringen får inte, i mänsklighetens namn, göra samma misstag.

Fortsatta personangrepp

I dagarna går socialdemokraterna ut med ytterligare ett brev till en del företagare i Örebro. Åter använder de personangreppen och lögnerna som politisk metod. Jag personligen pekas ut som en man som inte kommer att göra något gott för företagandet. Enligt undertecknarna, Jonas Karlsson och Lena Baastad, är det mitt personliga fel att vare sig det byggs på Eyrafältet, att det byggs bro över järnvägen vid Gustavsvik, att Behrn inte får bygga och att mässan inte byggs.

Det märkliga är bara att Behrn har fått börja bygga, tidigare än om den förra majoriteten hade drivit igenom sitt regelvidriga beslut eftersom detta överklagats av länsstyrelsen.

Mässan byggs just nu.

Bron över järnvägen kommer att projekteras som på samma sätt som den förra majoriteten.

Och byggena på Eyrafältet, som nu är uppe i en kostnadsnivå på 650 miljoner kronor enligt förstudien, hade inte den förra majoriteten ens haft möjligheten att börja prospektera. Bara detta projekt skulle dra alla investeringar i kommunen i nästan tre år. Inte en skola, inte ett äldreboende, inte en gata på tre år... Står det något om det i brevet? Icke.

Ändå är inte de undertryckta sanningarna det värsta. Istället är det socialdemokraternas amerikanisering av politiken. Istället för att ta en öppen debatt, där vi alla kan vara med och ge och ta, väljer man personangrepp genom brev, som inte kan bemötas, som inte kan diskuteras öppet, som inte är menade annat än att störa och förstöra.

Grattis Annelie B

För länge sedan hade jag förmånen att känna Annelie och Hamish Broughton. Hamish en intressant företagare från Nya Zeeland. Annelie en trevlig kvinna med hästar som specialintresse.

Idag har Annelie blivit utsedd till årets kvinnliga företagare i Örebro. Det är intressant av flera skäl. Dels för att hon är småföretagare på landsbygden. Dels för att hon arbetar med hästar, något som kan utveckla landsbygden än mer. Dels för att hon byggt något från grunden.

I min omgivning finns ett antal kvinnor (plus en man) som har hästar som största intresse. Bland annat därför har jag fått information om vad Annelie sysslar med och vilka drivkrafter hon har.

Kul. Kvinnligt företagande är en utvecklingsbransch för förnyelse. Speciellt i Örebro!

Maria Larsson följer (s) och petar i detaljer

Den nya regeringen skulle i många stycken inte bli som den gamla. En förhoppning var att man skulle sköta det en regering ska sköta och låta kommuner och landsting sköta det vi ska sköta. Men redan börjar klåfingrigheten sprida sig. Idag kommer minister Maria Larsson (kd) med ett förslag som ska detaljstyra kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor. Alla kommuner ska tvingas göra det som staten vill på det sätt staten säger.

Det finns många problem med detta. Visst, förslaget i sig är nog bra, men vad kostar det? Om en kommun har alternativen att satsa på förebyggande arbete för mindre våld mellan ungdomar eller på att gära sp, staten vill i förhållande till de som redan drabbats av våld, vad ska man välja? Blir det goda det bästas fiende? För inte skickar ministern med några pengar...

Och om en kommun vill hantera problemet på ett annat sätt än vad staten vill, och kan visa på goda resultat, ska man inte få det?`

Det finns många problem med detta. Ett av de största är att regeringen inte klarar av en del saker man borde göra, till exempel att sköta infrastrukturen kring järnvägen i Stockholm. Här ska kommunerna vara med och betala. Istället gör man saker som kommunerna själva borde få bestämma, till exempel hur socialtjänsten ska vara organiserad.

En del saker borde den nya regeringen distansera sig från i förhållande till den gamla. Klåfingrighet kring kommunalt självstyre är en sådan.

Axén Olins bekymmer

Kristina Axén Olin går i flera tidningar idag ut och berättar om ett framgångsrikt år som på ytan kan verka perfekt men där det under ytan finns ett antal andra lager som inte är lika trevliga. Hon beskriver hur ett liv där egentligen endast den egna förmågan begränsar arbetstiden. Inte förmågan att arbeta. Förmågan att säga nej.

Politik är en i många stycken märklig historia. Det är så svårt att mäta resultat. Det är så enormt mycket som borde göras. Man ska vara expert i allt samtidigt som man ska vara vanlig människa. Man ska finnas på jobbet jämt, för alla de behov som finns där. Men samtidigt får man ju inte låsas in i politikens slutna rum utan måste finnas i samhället. Det finns ständigt aktörer som drar och sliter i dig och vill att du ska finnas för dem, just nu. Och väldigt mycket vill man också göra - man vet att man kan påverka, man ser människors engagemang, man vill vara med och visa att man bryr sig, man måste synas för att finnas...

Axén Olins berättelse är inte unik. Jag känner igen delar av hennes problematik i människor kring mig och även i min egen vardag. En vardag som inte räcker till. Tankar kring jobbet i allmänhet och kring olika uppdrag och personer i synnerhet håller sig inte inom tiden 7 - 5 på vardagar. Eftersom du är en offentlig person blir arbetet något du alltid bär med dig. Så fort du möter en person är det legitimt att prata om ditt jobb. Du kan nästan aldrig koppla av.

Samtidigt är inte politiken det enda område detta sker på. Arbetet kräver allt mer av allt fler. Skillnaden är möjligtvis just offentligheten, att inte ha någon plats för sig själv.

Det är bra att Kristina Axén Olin berättar om sin vardag och problemen. Det politiska ledarskapet får inte bli ett område där bara hårdhudade män (och de kvinnor som helt tar över de traditionella manliga idealen) får rum. Ett modernt ledarskap borde kunna vara mänskligt även för ledaren. Det är inte alltid de bästa besluten fattas av människor som jobbar 80 timmar i veckan och inte har tid att reflektera.

Inget brott, Bildt

Så kom då det självklara beslutet. Carl Bildts optioner utgjorde en ersättning för ett nedlagt arbete och inget annat. Åklagaren går inte vidare. Det är bra. Det vore bättre att diskutera sakfrågor kring gasledningen i Östersjön (som inte bör byggas) istället för att diskutera optionernas värde.

Men jag vill än en gång peka på ett grundproblem i svensk politik som till och med påverkar åklagare: Hur kan det komma sig att det aldrig är mutor när socialdemokrater flyttar mellan fackföreningar och regering, att inte ens misstankar väcks, medan det är fult att flytta mellan näringslib och regering?

Det finns många skäl till att ett regeringsskifte var nödvändigt. Sverige har varit långt på väg mot att bli en enpartistat i praktiken om än inte i teorin.

Måste man bli googlare

Skriver fortfarande på min gamla blogspot-blogg trots allt ihärdigare försök att få mig att byta till ett google-konto. Funderar på vart det i så fall kommer att leda i framtiden. Är det första steget på att skicka reklam mejl eller annan marknadsföring? Är det första steget mot annan registrering?

Jag tvekar.

Märklig tilltro till övervakning

Ytterligare en undersökning visar att de flesta svenskarna inte tror sig behöva någon personlig integritet. Tilltron till statens godhet och rädslan för grov brottslighet och terrorism får de allra flesta att vilja ha mer kameror, mer buggning och avlyssning och större rättigheter för polisiära och militära insatser.

Just nu går gränsen vid att tillåta militären att avlyssna all IT-trafik som går i landet. Ganska många tycker inte att det känns bra att någon ska kunna läsa all din epost. Men den gränsen är nog snart överträdd.

Det finns många problem med denna medborgarnas inställning. Är staten verkligen alltid god? Kan man alltid lita på de människor som alltid finns bakom all integritetskränkning? Använder polisen och militären alla uppgifter bara till goda saker? Vad händer om en dålig polis eller militär får tag i uppgifter som hon eller han inte borde fått, och använder dem på sätt som de inte borde? Ökar verkligen den grova brottsligheten eller är det bara rädslan som ökar? Är terrorismen verkligen ett hot eller är den mer av ett tecken på en viss samhällssyn? Vad händer om dagens demokratier tas över av krafter som till exempel är mer främlingsfientliga och som i de fallen har tillgång till en enorm informatinsmängd?

Det är mycket märkligt som sker i dagens samhälle. Massor av människor accepterar att bli buggade, avlyssnade och fotograferade för att bli skyddade mot något som de troligen aldrig kommer att påverkas av (grov brottslighet och terrorism). Men om man istället vill att man ska begränsa den personliga friheten genom att minska bilarnas påverkan på de klimatförändringar som kommer att påverka alla, då blir det stopp...

Affären Bildt

Mediadrevet har hittat en ny minister att kasta sig över. Denna gång Carl Bildt som har tagit emot optioner för att han suttit i en bolagsstyrelse. Drevet har till och med fått en åklagare att undersöka om det ska startas en formell förundersökning. Drevet däremot är mer inriktat på att Bildt inte säger samma sak hela tiden, att det är mycket pengar för ett uppdrag, och att Bildt är snorkig. Oavsett detta måste två frågor ställas: Har han gjort något fel? Vad skulle det innebära om drevet får rätt och åklagaren åtalar?

Har han gjort något fel? Egentligen inte. Han har tagit emot optioner för ett uppdrag. Man kan tycka vad man vill om beloppen, eller rätten att man som styrelseledamot ska få optioner. Men fel är det knappast. I så fall skulle mängder av styrelseledamöter ständigt göra "fel".

Vad innebär det om drevet får rätt och åtal väcks? Svaret är bekymmersamt. Följden kan bli att man inte längre kan rekrytera ledande politiker ur näringslivet. Om man inte kan sitta i en styrelse, ta emot ersättning för arbetet oavsett om det är arvode, aktier eller optioner, och därefter bli minister eller ledande politiker på andra sätt, skapar det ett stort bekymmer för politiken. Vi skulle behöva fler politiker som kommer från näringslivet, inte färre. Vi skulle behöva fler politiker som går mellan olika uppdrag, politiska, ideella, privata, inte färre. Vi behöver fler politiker med internationell kompetens, inte färre.

Det märkliga med den syn på bestickning som nu redovisas är att det verkar vara fel att ha anknytning till ett bolag om man sitter i styrelsen och eventuellt kan påverka en process till företagets bästa. Men det är helt OK och aldrig ifrågasatt att direkt påverka lagstiftningen så att facket får som man vill. En minister kan rekryteras direkt från LO, påverka hela lagstiftningen så att det blir som LO vill och ändå inte bli beskylld för bestickning. Men gör man detsamma från andra hållet kommer drevet och påståenden om bestickning som brev på posten.

Sverige är i sanning en märklig form av demokrati.

Expressen och döden

Skrev följande artikel efter Expressens ledare för en dryg vecka sedan. Fick ett snabbt svar som naturligtvis var negativt. Men då finns ju bloggen...

Så faller då ännu en av liberalismens bastioner. Inte som ett tydligt politiskt tillkännagivande av den nya politikens införande. Utan som så många gånger förr under de senaste åren, som en inifrån smygande röta. En röta som förr eller senare kommer att leda samhällets utveckling på vägar vi idag inte vill gå.

Vad är det då som hänt? Expressens ledarsida har de facto tagit ställning för dödsstraffet. Saddam Husseins avrättning var, enligt ledarskribenten, "en upprättelse för alla hans offer". Visst, pliktskyldigast skriver man naturligtvis att "det finns också en bitter bismak i avrättningen". Men det totala avståndstagandet från dödsstraffet som vedergällningsmetod saknas. Istället menar ledaren underförstått men tydligt att vedergällningen som princip är godtagbar.

"Det yttersta straffet" och "en upprättelse för alla hans offer" skriver en liberal ledarskribent. Detta visar tyvärr bara på den principlöshet och den ideologiska inkompetens som idag behärskar allt för stora delar av även de svenska politiska inre cirklarna. Det finns ett antal frågor kring dessa ordval som borde sysselsatt ledarskribenten innan handen fördes över tangentbordet.

För det första: Är straffutmätning någonsin avsedd att vara en upprättelse för brottslingens offer? Är inte detta detsamma som att säga att hämnden är en vägledande del av rättskipning? En återgång till de principer kring "öga för öga, tand för tand" som så länge behärskade tider som vi idag ser som oupplysta? Innebär ledarskribentens ställningstagande att brottsoffer genom straffutmätning ska anse sig vara upprättade? Att det amerikanska sättet att se på "det yttersta straffet" som en av samhället utförd rättmätig hämnd för en gärning utförd av en individ mot en annan, är en riktig princip? Kommer Expressen även i framtiden att driva denna nya politik, där straff blir hämnd för att eventuellt upprätta brottsoffer?

Och innebär bruket av "det yttersta straffet" verkligen att offren upprättas? Kan Expressen redovisa någon undersökning som visar att efterlevande upprättats när staten använder mord som rättskipningsprincip? Är hängning, arkebusering, giftsprutor eller elektriska stolar de bästa vägarna att gå när offer för onda gärningar ska upprättas? Är det inte snarare så att bruket av dödsstraff inte innebär upprättelse, utan snarare en cementering av värderingar och skeenden som snarare förstärker offrets, eller de efterlevandes, utanförskap och plåga?

För det andra: Det håglösa avståndstagandet från bruket av dödsstraffet mot Iraks förre diktator för ordergivningen kring morden på 149 oskyldiga människor borde få ledarskribenten att fundera över vilka följder detta borde få för internationell rättskipning. Är detta brott värre än de order som de senaste åren givits av andra och som fått till följd att hundratals, tusentals irakier och afghaner, oskyldiga barn, unga, kvinnor, gamla även de, fått sätta livet till? Hur ska dessa offer upprättas? Är det upprättelse nog att den krigsmakt som dödat dem leds av en demokrati? Eller krävs för demokratins fortlevnad att även deras ledare och ordergivare underordnar sig demokratins krav? Ska även dessa offer och deras efterlevande kunna kräva "det yttersta straffet" för de västerländska ledare vars order inneburit att deras liv ändats?

För det tredje: Är döden verkligen "det yttersta straffet"? Ur ett hämndperspektiv borde naturligtvis döden inledas med ett så stort plågande som möjligt för att straffet verkligen ska vara "det yttersta". Men ur ett demokratiskt perspektiv är inte döden "det yttersta straffet". Ibland snarare tvärsom. I och med Husseins död får mänskligheten nu aldrig möjlighet att få insyn i diktatorns politik kring alla de andra folkrättsbrott han begick. Det sönderfallande Irak får aldrig möjligheten till den upprättelse, byggd kring kunskap uppriktighet och försoning, som Sydafrika fått. Världen får aldrig möjlighet att skapa klarhet i västmakternas spel bakom draperierna i den politik som så länge stöttade diktatorn även under hans mest grymma perioder.

"Det yttersta straffet" borde varit en livslång rättegång mot en man vars liv kunde redovisat den smutsiga hantering som västvärldens stormakter spelar kring oljeproduktionen. Ett spel där människoliv och demokrati inte alltid sätts i centrum. Den processen kunde lett till en utveckling där offren verkligen upprättats, genom en samhällsutveckling för öppenhet, rättsäkerhet och demokrati. Men Expressen verkar välja en annan väg.

En mask på nyårsdagen

2007 inleddes med en märklig händelse. På väg till stallet för att mocka slet jag i regnet och blåsten på grusvägen i Fällersta. Min nedåtvända blick fick se en daggmask försöka slingra sig över vägen, bort från sönderregnade gångar. En mask. På en väg. Vid liv, slingrande den 1 januari!!!

Klimatet förändras sannerligen. Nu väntar sydsverige på orkanen.

Ett tragiskt undantag

Måste skriva en blogg om Saddams avrättning. Tyvärr är den en logisk följd på det ologiska krig mot terrorismen som president Bush inledde. Lika tragisk som avrättningen var, lika tragisk är presidentens gratulationer till den irakiska regeringen för att de fortsätter mördandets traditioner i ett land som borde värnas från våld.

Saddam var grym, en diktator och folkmördare. Han borde fått stå till svars för samtliga sina brott innan hans dagar avslutats med ett livslångt fängelsestraff. Nu bli det tyvärr inte så. Det kommer troligen att innebära än mer våld i den våldsvåg som nytändes efter Bush invasion. Livet i Irak efter invasionen är våldsammare och dödligare än innan, det är den tragiska sanningen.

Demokration kan aldrig långsiktigt försvaras med odemokratiska medel. De oskyldiga civila som dödas av USAs bomber och kulor ropar lika högt på rättvisa domarfrån sina gravar över dem som gett order på våldet som de som diktatorn mördade. Våld och krig måste begränsas, inte uppmuntras.Tyvärr är avrättningen fel väg att gå. 2006 kunde slutat bättre.

God jul och Gott nytt år

Detta blir den sista bloggen i år. Det har varit tunt med bloggandet de senaste dagarna även om det funnits massor att blogga om. Men i bland betyder bloggandet, politiken och arbetet mycket mindre än andra saker.

Under jul och mellandagarna ska det inte bli speciellt mycket jobbande. Det ska bli ledighet med familjen. Skönt.

Vi ses nästa år!

Stark start för bred majoritet

Gårdagens fullmäktige går inte till eftervärlden som ett av de mest fulländade. Inledningsvis vek främst vänsterpartisterna från uppgörelser de redan varit med att träffa. Skälet kan bara stavas: populism! Vänsterpartiets förhandlare på länsnivå godkänner en uppgörelse som ger Sverigedemokraterna den representation de bör ha utifrån de valsiffror de fått i länet. Men när beslutet kommer till fullmäktige, vill inte de kännas vid denna förhandling. Vänsterpartiets kommunalråd deltar i förhandlingar med övriga partier kring arvoden, ersättningar och partiresurser. Ingen gång hörs kraven på lägre nivåer, snarare tvärsom. Lägligt nog finns han inte på plats i fullmäktige förrän efter beslutet. Lägligt - eftersom hans partikamrater inte vill kännas vid hans överenskommelse utan i populismens namn vill ha lägre nivåer.

Trots dessa inledande händelser, karaktäriserades fullmäktige i övrigt av den nya majoritetens budget och arbetssätt. Fem jämlika partier. Många goda företrädare. En majoritet som samtalat på många sätt och på många nivåer långt innan budgetfullmäktige. En majoritet som respekterar både likheter och olikheter hos varandra och söker finna de bästa vägarna framåt. En majoritet som lyssnar och pragmatiskt försöker ta åt sig det bästa även från förslag som kommer från andra. En majoritet där just kommunikation är ledordet.

Politik handlar om att beskriva en möjlig och önskvärd utveckling, prioritera bland olika mål för att nå den utvecklingen och att leda organisationen så att alla presterar så bra man bara kan. Majoritetens budget skapar nya möjligheter för alla dessa tre områden. Det ska bli en stor glädje att få delta i arbetet för ett bättre Örebro de kommande åtta, tio, femton åren.

Ståpäls för Fuglesang?

Måste erkänna: Jag får inte ståpäls av att en svensk är uppe i rymden och far. Kan inte uppamma någon speciell stämning överhuvudtaget. Har kanske för liten vetskap om vad detta enorma steg för mänskligheten egentligen innebär.

Förra resans höjdpunkt verkade vara att en av austronauterna slog världens längsta golfslag. Fuglesang ska tydligen kasta frisbee...

Kanske finns det vetenskapliga förklaringar till varför man lägger ner 5, 6, 7 miljarder kronor på en resa till rymden. Det är kanske rymden som är nästa hållplats för mänskligheten. Om vi inte lyckats ta livet av oss själva och det högre djur och växtlivet på planeten innan dess. Med klimatförändringar eller kemiska föreningar eller allmänt resursutnyttjande...

Kanske vore bättre att satsa kulorna på att utforska djuphaven. De är minst lika okända, kanske än mer möjliga att leva i om jorden pajar och, till skillnad från rymden, de är mer utsatta för de faror som vi som människor just nu levererar vår planet. Rymden finns alltid där ute, opåverkad. Men biosfären förändras varje dag.

Danielsson = systemfel

Lars Danielsson får fortfarande inte jobba under utrikesministern. En del tycker synd om honom. Göran Greider utgöt sig under morgonens EKO-sändningar kring detta. Andra tycker att Bildt gör rätt. Danielsson har ljugit eller i vart fall undanhållit sanningen kring tsunamihanteringen menar dessa och stödjer sig på den mycket kraftiga kritik JO riktade mot Danielsson, en kritik som tyvärr kom bort i valrörelsen eftersom den principiellt riktade sig mot dåvarande statsminsterns sätt att styra landet vid kriser.

Det märkliga är att så få vågar fundera över det system som finns när statsministerns tidigare högra hand, efter ett regeringsskifte överhuvudtaget kan tänkas bli högt uppsatt (neutral) tjänsteman under en ny regering. Det rimliga borde väl vara att dessa politiker hanteras som andra politiker, d.v.s. får ett avgångsvederlag och därefter får hitta ny sysselsättning utanför statsapparaten.

Det finns en risk med detta, att kompetenta höga statstjänstemän inte vill bli politiker, eftersom de då riskerar sin fasta anställning. Jag menar att det är ett val man måste göra. En småföretagare som vill bli politiker, har för det mesta inget småföretag att återvända till. En chef på ett bolag som vill sadla om har troligen inte heller något arbete att återvända till.

Men framförallt handlar det om ordet "oväld". Den svenska offentliga tjänstemannakåren måste vara oväldig, neutral och handlande enbart för den sittande majoritetens bästa. En statssekreterare som varit statsministerns högra hand, är därmed direkt diskvalificerad från en sådan tjänst. Det borde såväl Bildt som Danielsson (och ett antal andra statssekreterare) inse. Det borde regering och riksdag visa genom att förändra arvoderingar och avgångsregler.

Färre mål ger bättre verksamhet

I majoritetsbudgeten för 2007 finns bara 11 mål istället för de 25/133/158/??? mål som tidigare fanns i budgeten. Utöver dessa 11 mål kan nämnderna själva bestämma sig för ytterligare mål. Den friheten finns, men det kanske är bättre att gå andra vägar än att skapa nya mål för att styra verksamheterna.

Fundera över om det inte är bättre att säga så här till en verksamhet(schef): Du ska uppfylla detta mål. Vi som nämnd kommer att följa upp och se om du klarar det. Men förutom målet så måste du också kunna redovisa de processer du beslutat om och som är nödvändiga för att klara målet. En gång i kvartalet ska du komma till nämnden, visa hur nära måluppfyllelse du är, visa vilka processer som är i gång och hur de fungerar, och beskriva variationerna mellan uppfyllt resultat och hur budgeten hålls.

Det är inte alltid kvantiteten som avgör kvaliteten. För Örebro kommun ligger ett stort arbete framför oss där vi måste bli mer medvetna om VAD VI GÖR än VAD VI BORDE, SKULLE VILJA ELLER TROR ATT VI KUNDE GÖRA. Den tydligheten tjänar alla på.

Bra läge

Sverige går mot en rejäl jobbtillväxt nästa år. Det innebär att både regeringen och den tillträdande majoriteten i Örebro får möjlighet att starta regeringstiden utan snabba krav på kraftfulla åtgärder och besparingar. Det är bra.

Örebro kommun kommer att göra ett plus på över 200 miljoner kronor. Det är också bra. Jag tycker också att det känns tillfredsställande att Mats Sjöström får lämna över en kommun i balans till en ny majoritet. Det arbete han drivit de senaste åren med att få rätsida på ekonomin uppväger det som hände de mörkare åren på 90-talet.

Ändå kommer koalitionen i Örebro inte att kunna slå sig ner och rulla tummarna. Alla prognoser visar på att vi nu är på toppen av konjunkturen. Om ett eller ett par år pekar siffrorna mot mer bekymmersamma tider. Så det är inte läge att sätta på sig spenderbyxorna och strunta i boksluten.

Regn i dag igen

Kollade nyss snökartan, denna min födelsedag. I min ungdom var det i princip alltid vinter när man fyllde. Nuförtiden är det mer sällan. Klimatförändringarna är här.

Var alltså inne på SMHIs hemsida. Snökartan är inte så rolig. Men en annan notis blir lite värre. El Nino-fenomenet verkar förstärkas. Det kan innebära att nästa år kommer att kantas av olika naturkatastrofer, främst i de fattiga delarna av världen.

Läste nyligen Expressens ledarsida om TV-programmet Planeten och de vänsterförslag som ständigt blir lösningen på miljöproblemen. Mindre handel. Mindre öppenhet. Mer regleringar. Mer protektionism. Slutnare samhällen. Expressen menade helt riktigt att detta inte är vägen.

Men vi som står för en annan samhällssyn måste fundera över vilka våra lösningar är. Det kanske inte duger att bara hoppas på marknadskrafterna, när det inte är möjligt att skapa ekonomiska modeller som hanterar kostnader i generationsperspektiv.

SVT i blåsväder

I lördags sände SVT hyllningsprogram till en diktator och envåldshärskare. Fidel Castro behåller sitt grepp om en del av de vänsterkrafter inom svensk journalistik som borde haft tid att tänka om. Men på SVT verkar det som om man ser världen genom väl genomfärgade röda linser.

Hur kan det komma sig att den svenska, oberoende, statstelevisionen på bästa sändningstid väljer att ge en diktator PR? Jag förstår det inte. Men jag ser med spänning fram emot kommande lördagar och utsändningarna av:

Lukasjenko, mitt Vitryssland. (Bara mitt)

Saddam och hans familj. Ett porträtt med alla sex (fem) ((fyra)) (((tre))) äsch, ett porträtt av hela familjen.

Eller kanske mer aktuellt:

Chile, en framgångssaga under Augusto.
Pinochet: Hur jag gjorde Chile säkert och skapade tillväxt.

Hur länge får man vänta???

Knäproblem med möjligheter

Opererade knäet i tisdags. Menisken fixades till via ett par hål i knäet. Efter operationen gick jag till kommunstyrelsen.

För 30 år sedan innebar en meniskoperation att man skar upp hela benet. Patienten fick ligga en vecka och gipsades sedan för en lång rehabilitering. Nu är det alltså klart och man får gå(!) därifrån. Sedan bör man i och för sig vara sjukskriven en vecka. Men utvecklingen är enorm.

Ibland får man höra att det inte finns några effektiviseringsvinster inom offentlig sektor. Det tar lika lång tid idag att lära ett barn läsa som det gjorde för 50 år sedan. I många stycken är det så.

Men det får inte bli en oomtvistlig sanning. Alla delar i den offentliga sektorn måste, liksom i den priviata, ständigt vara beredda att förändra sig. Ibland betyder tekniken att förändringar måste ske. Ibland är det andra faktorer som förändras. Våra offentliga verksamheter måste ständigt vara beredda att förändras, effektiviseras, rationaliseras...

Varför? Skälet är enkelt. Vi finns inte till för oss själva. Vårt uppdrag är att hantera de pengar skattebetalarna lämnar till oss för att ordna det gemensamma på allra bästa sätt. Därför måste vi ständigt motivera för medborgarna att det vi gör för deras pengar, gör vi på bästa sätt.

Framtiden för det offentliga ligger inte i att vara trygga i det som finns och som alltid funnits. Framtiden för den offentliga sektorn ligger i att skapa trygghet i (den nödvändiga) förändringen.

Predikan på söndag

På söndag är det domsöndagen. Då har jag fått förmånen att åter predika, eller mer tala, i Betelkyrkan i Örebro. Välkommen.

Det är intressant med domsöndagen. Förr, när människan levde i större armod och mindre välfärd än idag, accepterade man att det fanns utrymme också för domen.

Idag, när ondskan är förbehållen några andra medan vi andra är goda från grunden, behövs inte längre någon dom. Synen på att människan föds god får många intressanta konsekvenser.

Hur ska vi kunna ta ansvar för vårt handlande om det inte kan anses ont, ens i detaljer, om det inte finns en dom över vårt liv och vår livsstil? Hur ska vi kunna ta ansvar för världen om ondskan alltid finns hos någon annan och denna andra alltid i så fall kan göras ansvarig för det onda?

Kan man fundera över det på en kvart i Betel på söndag? Vi får väl se.

Ny budget pekar ut ny riktning

Koalition Örebros nya budget pekar ut en helt ny inriktning för arbetet i Örebro kommun. Istället för att, som den förra majoriteten, arbeta med mängder med mål som aldrig följdes upp och därför inte styrde kommunen, arbetar vi med färre mål och ett tydligt fokus på uppföljning och utvärdering.

Detta arbetssätt får flera konsekvenser. Bland annat att den politiska styrningen faktiskt blir tydligare. I en kommun där målen och målarbetet blir allt och ingen vet vilka mål som faktiskt styr och vilka man kan strunta i, blir kontakten med "rätt" politiker det avgörande. Makten läggs i några få, centralt placerade, politikers händer. Tillsammans med de starkare av tjänstemännen kan de styra fritt, utan hänsyn till mål som ändå aldrig följs upp.

Nu öppnar vi kommunen. Fem partier tillsammans för ett nytt sätt att arbeta. En del (främst inom den nya oppositionen) förstår inte vad det innebär. Risken är att de är så inkörda i de traditionella sätten att styra att de inte kan byta perspektiv. Jag hoppas ändå att de kan göra det.

För oavsett vilket parti vi tillhör borde varje politiker vilja veta att skattepengarna används rätt, effektivt och ger de resultat vi eftersträvar.

Framsynta näringslivsföreträdare bromsas av politiken?

Volvos VD Leif Johansson vill att regeringen höjer bensinskatterna och sänker skatterna på alternativa drivmedel. Skälet är att tillverkaren vill ha fasta regler för att kunna satsa mer på miljöbilar.

Men de ledande politikerna säger nej. Statsministern och miljöministern vill inte diskutera frågan. Miljöpartisterna däremot är positiva. Men i dagens politiska läge på nationell nivå är de marginaliserade.

Jag vill inte ta ställning i frågan kring sänkta bensinskatter för att finansiera exempelvis etanol. Skälet är att jag inte tror att etanol är vare sig en kort eller långsiktig lösning på klimatproblematiken. Det finns tyvärr för lite forskning kring etanolframställningens påverkan på natur, miljö och vilken egentlig nettovinst det är för klimatet.

Men jag blir bekymrad över att nejet kommer så automatiskt och snabbt när frågan om priset på bensin kommer upp. Om vi som politiker menar allvar med att vi ska hantera klimatfrågan, kommer prisdiskussionerna som brev på posten. Vi måste i alla fall våga diskutera vilka prisnivåer som är rimliga för att klara både klimat och tillväxt, klimat och individens rätt till fri rörlighet, klimat och samhällsbyggnad, klimat och livsstil o.s.v.

I dagens riksdagsdebatt valde (s) att angripa regeringen för att inte agera. Men under den tid som regeringen Persson satt, hände mycket litet konkret kring klimatfrågan. Kärnkraftsavvecklingen gick i motsatt riktning. Oljekommissionen gav inga konkreta besked. Det förekom inte någon diskussion om höjda bensinpriser, snarare tvärsom.

Klimatfrågan måste få en lösning som är så långsiktig att den klarar majoritetsskiften. Därför borde regeringen bjuda in oppositionen till överläggningar om hur vi hanterar både tillväxten, välfärden och klimatet.

Ofattbar jämställdhetsdiskussion i LO

LOs olika förbund är oense om hur de ska driva löneförhandlingarna. Vissa av förbundens toppar verkar tycka att alla förbund ska göra gemensam sak. Det innebär att kvinnor ska ha mer i löneökningar än män, att kvinnodominerade förbund ska ha mer generella påslag än mansdominerade.

Visst kan man på goda grunder hävda att kvinnodominerade yrkesgrupper tjänar mindre än mansdominerade och att det därför krävs speciella kvinnosatsningar. Men att tro att det skulle hjälpa kvinnorna i Kommunal om männen i Byggnads kräver mindre är ointellektuellt.

Kvinnorna i Kommunal behöver två saker. Dels en stark privat sektor där kvinnor och män jobbar konkurrenskraftigt och tjänar bra och betalar mycket i skatt. Om man tror att det blir bättre för kvinnor i offentlig sektor om män i den privata sektorn tjänar mindre, är det ohederlig argumentation. Tvärtom. Om männen i den privata sektorn får låga löneökningar, innebär det lägre skatteintäkter och därmed än svårare att höja kvinnolönerna i den offentliga sektorn.

Kvinnorna i Kommunal behöver också en stark privat sektor där kvinnor och män ges möjlighet att arbeta också på områden som traditionellt enbart varit förbehållna kvinnor, typ vård och omsorg. Först när även dessa yrken blir föremål för lönekonkurrens, där olika arbetsgivare konkurrerar om god arbetskraft, kan lönenivåerna långsiktigt höjas.

Det borde LO fundera över, istället för att låtsas som om lägre löner inom Metall skulle kunna innebära högre löner för Kommunal.

SD i fullmäktige

KF hade premiär för mandatperioden i går i ett urkallt badhus. Det största intresset berörde SDs inträde i kommunpolitiken.

Vänsterpartiets Murad Artin gick under punkten "Kommunalskatt" till angrepp på SD. I mitt tycke var hans inlägg ett exempel på hur man inte ska behandla dem. Att angripa partiet i allmänna ordalag, som "rasistiskt", utan att konkretisera det hela och dessutom göra det utifrån en antydd ståndpunkt att väljarna röstat fel, är inte rätt väg att gå. Istället för att göra dem och deras väljare till martyrer, måst man gå på deras sakpolitik.

Redan i valrörelsen försökte jag lyfta upp SDs faktiska politik till ytan. Folkpartiet var det enda parti som gjorde det, lokalt och nationellt. Då fick jag och vi kritik för att vi gav dem plats. Efter valet har det låtit något annorlunda. Och när man ser på VALU-undersökningen visar det sig att Folkpartiet tappat minst väljare till SD, färre än V faktiskt.

Väljarna har aldrig "fel". Demokrati innebär inte att alla röstar "rätt", oavsett om detta rätta är höger eller vänster. Demokrati innebär däremot att vi som står för olika ideologier ska ta debatten med de som har andra bevekelsegrunder för sitt politiska engagemang. Sakpolitiskt, inte med personangrepp.

Kanske hade verkligheten sett annorlunda ut om fler unga vänsterpartister tagit debatten före, istället för att skrika slagord efter.

Nytt ord

Idag skapades ett nytt ord i Folkpartiet i Örebro. Nästa gång du hör det, inse att ordet "att oopsa" kommer från Örebro, och en folkpartistisk kanslifunktion.

Vad det betyder?

Är inte det självklart?!

Det civila samhället

Nedan finns ett tal på engelska som jag höll vid invigningen av en konferens om social ekonomi i Örebro i tisdags. Skälet att publicera det är dels att jag tycker att innehållet är av intresse, dels att visa att man inte behöver kunna engelska perfekt, ens som blivande KS-ordförande, för att våga stå i en talarstol och tala...

Mr County Governor, Participants of the conference on Regional Social Responsibility. Welcome to Örebro, the Swedish Meeting place.
During the last 200 years Sweden has made a remarkable journey. From being one of the poorest countries in Europe to one of the richest. From a country from where people emigrated because of a repressive government, to a country that has a record of being one of the most openhearted towards immigration and refugees. From a country without almost any governmental social responsibility, to a country where safety, security and social responsibility got a name of its own. The 20;th century created the social democratic Swedish "Folkhem" (the secure home of the Swedish people).
The city and region of Örebro has made the same journey. And not only that: During the 19;th century Örebro was one of the starting places, or one of the catalysators, for the processes that started the development of the democratic society and the social sector. And since then leaders from both different political parties, companies, organizations and the society have tried to renew and strengthen both democracy and social welfare systems.
But the last years we have found more and more cracks in the facade of our Folkhem. The social security system shows more and more of its failures. Our social welfare system does not respond to the new challenges the global society let us face. Our pride as citizens in a country with low unemployment rates is also challenged as the global markets find their ways in to our local markets. As politicians we begin to understand that there are no simple ways to solve problems connected to different kinds of social or other incoherence’s.
So for now we try to find other ways to build our strong society. But there seems to be more questions than answers. One of the main challenges I can see meets the subjects of this conference. If the question: "How do we join the different societies, the private society, the public society and the civic society, in the work for a sustainable social society?" can be answered, we will be on our way. If those results can find their ways down to different actors in local societies throughout Örebro, Sweden, Europe maybe the future will come brighter than a dull November-Tuesday predicts.
That is your challenge, and your goal. That is my challenge, as coming mayor of this city with its interesting social and democratic history. Together we can change the world. As people always has been able to do.
Once again: Welcome to Örebro. The meeting place of Sweden.

Moderat miljöuppvaknande!?

Statsministern går i Göran Perssons fotspår och tar upp den klimatutredning som den förre statsministern själv ledde. Reinfeldt pekar på att klimatfrågorna är en ödesfråga för världen och Sverige. Som så ofta tidigare väljer han att vara pragmatisk i förhållande till förslag som tidigare socialdemokrater lanserat. Nu för oljekommissionens förslag ny aktualitet inom alliansens regering.

Det är bra att den nya regeringschefen börjar bekymra sig om klimatfrågorna. Det är ännu bättre att moderaterna för första gången (någonsin) har en partiledare som talar miljö. Klimatfrågorna är egentligen en fråga med större prioritet än jobb, utbildning, terrorism... Missar vi att hantera klimatet kommer jobben att försvinna, terrorismen att öka och utbildningen att bli för de välbeställda. (Ganska dystopiskt men vad gör en pessibilist???)

Nu återstår bara att se de konkreta åtgärderna. Därför är det med glädje man kan se att regeringen beslutat återinföra trängselavgifterna i Stockholm. Ibland händer saker som man nyss trodde var omöjliga.

Bra jobbat, Reinfeldt!

Våld utan slut

Israel begår ett skrämmande brott mot de mänskliga rättigheterna när man bombar familjer, barn och gamla, hus och infrastruktur sönder och samman i Gaza. Varför blir civila offren för denna meningslösa konflikt.

På nätterna skjuter palestinierna robotar mot Israel i försök att skada, främst civila mål. Eftersom de har en sämre teknisk standard än Israel skadar de färre.

Borde inte Israel kunna inse att det krig man kämpar aldrig kan vinnas med vapen? Borde inte Palestinierna kunna inse att den stat man eftersträvar aldrig kommer att kunna vinnas på slagfältet?

En vis man lär ha sagt: Våld är den odugliges sista utväg.

Det verkar finnas många odugliga i Mellanöstern.

Arbetstidsregler

Ibland är EU märkligt. Ganska ofta förresten. I vart fall när man betraktar det hela utifrån.

EU verkar ha beslutat om arbetstidsregler som egentligen ingen vill ha. Men eftersom det inte finns någon majoritet för något annat förslag så gäller det gamla beslutet som inte någon egentligen vill ha. Typ.

Den svenska regeringen tycker inte att arbetstidsreglerna är speciellt vettiga. Jag delar den åsikten. Det finns många skäl. Folkpartisten Carl B Hamilton redogör för en massa av dem i sitt senaste nyhetsbrev.

Jag skulle bara vilja ta upp ytterligare ett: Varför är en reglering av arbetstiderna viktigare än en europeisk agenda mot klimatförändringar, giftspridning, havsmiljö? Till skillnad från arbetstidsregleringar, som mycket väl kan vara nationella, är dessa tre miljöfrågor klart internationella. I det ena fallet orkar inte EU ens fatta beslut om minimiregler. I det andra fattar man så långtgående beslut att egentligen ingen vill acceptera det hela.

Ibland är EU märkligt.

Saddams dödsdom ett misslyckande

Saddam Hussein dömdes som väntat till döden. Det är tragiskt. Inte för att domstolen saknade skäl för att döma diktatorn. Men för att dödsdomar inte löser problemen. Hämnden är aldrig en stark byggsten för en blivande(?) demokrati.

Lyssnade på en företrädare för Amnesty i morse som skulle förklara varför de var emot dödsstraffet. Den enda förklaring han hade var att alla människor har rätt till sitt liv. Annars var det just att vara mot som var grejen, verkade det som.

Tyvärr är det nog så att trenden inte går emot dödsstraff, utan för detsamma, även i de svenska folklagren. Tuffa straff och hårda tag mot de onda, de där andra, gäller inte bara i Bush USA. Alltför ofta fick jag utanför valstugan i somras höra ungefär samma tema.

Därför krävs det en bättre grundad hållning mot dödsstraffet än att bara vara emot. Liberalismens grundläggande hållning, att alla människor har samma, unika och oändliga och okränkbara värde, gäller radikalt nog även en f.d. diktator. Det innebär inte att man inte får straffas. Men det innebär att varje människa har ett värde som inte får kränkas. Dödsstraffet är den ultimata kränkningen.

Samtidigt måste man också inse att om man godkänner dödsstraff för ett brott, så är man ute på det sluttande planet. För varför säga stopp vid ett brott? Hur många ska man dödat, direkt eller indirekt, för att kunna bli dödad av staten? Räcker 10.000, kanske bara 1.000 eller 10? Eller är inte våldtäkt, där offret får leva resten av livet med minnena, värre än mord? Ska inte statens dödande accepteras då? Och hur är det med brott mot barn? Och så vidare.

Dödsstraffet är något för mänsklighetens bakgård. Det har spelat ut den roll det aldrig haft. Tänk om fler människor och fler stater kunde acceptera det Sydafrikanska exemplet. Hämnden bygger inte framtidens samhälle. Bara medvetandet, avståndstagandet och förlåtelsen kan lägga den hörnstenen.

Skadeglädje

Måste erkänna att jag i smyg gladde mig åt att ett lag fick lämna allsvenskan. Ett lag som har hyfsat nära anknytning till en stark man inom fotbollssverige.

Och grattis Elfsborg! Det är roligt att ni lyckades med er offensiva satsning. Hoppas att den erfarenhet svensönerna i laget har kan göra att ni lyckas bättre i europaspelet än de tidigare lagen.

Bättre sent än aldrig

Första gången jag fick rösta var i kärnkraftsomröstningen, då som nybliven 18-åring. Jag valde, trots(?) mitt miljöintresse att först välja bort linje 3. En kärnkraftsavveckling var inte något alternativ.

Redan då gick det nämligen att läsa om att klimatförändringarna var på väg. Redan då gick det att förstå att förbränningen av kol, olja och fossilgas skulle riskera jordens framtid. Redan då gick det, utan några större problem, att inse att det sätt vi lever och framförallt transporterar oss, skapar sådana problem att jorden krisar.

Sedan dess har jag försökt få upp dessa frågor på dagordningen, i Örebropolitiken och i Folkpartiet. Ibland har jag därför kallats tillväxtfientlig. Ibland miljömupp. Ibland andra epitet som inte varit direkt smickrande. Men det har också funnits människor som helhjärtat givit mig sitt stöd.

Nu verkar det som om världen vaknar. 25 år har det tagit. Frågan är vad som kommer att hända? Kommer vi verkligen att våga ta frågor om transporter och livsstil på allvar? När det bränner till i plånboken - börjar vi då inte låtsas som om det ändå kommer att gå, att klimatförändringarna kommer att beröra någon annan än mig och mina barn och barnbarn? Och vad blir konsekvenserna då?

Ännu har ingen världsledare vågat ta tag i frågan på allvar. Ord som de som jag just skrivit leder egentligen ingen vart. Det som krävs är konkreta förslag. Men vem vågar gå ut och kräva högre energipriser, ökade transportkostnader, snabbare omställningar? Hittills ingen.

Värderingar

Vad är politikens uppgift? Är den att peta i dagordningar, sitta i ändlösa sammanträden, detaljstyra? Bara av mitt sätt att skriva kan man ana att jag knappast tycker det. Vad är då politikens uppgift?

Min mening är att politiken i allt större grad i framtiden som uppgift kommer att ha att vara värderingsstyrande. Vad innebär då detta?

Svaret är inte självklart. Men i en organisation som verkar i en värld som allt mer karaktäriseras av snabba förändringar krävs att det finns centrala värden som omfattas av alla.

Vilka värden är då det?

Demokrati, jämställdhet, människovärde, ekologisk hållbarhet?

Fina ord. Men med vilket innehåll? Vad innebär människovärde i en värld där religionerna spelat ut sin politiska roll? Vad innebär demokrati i en värld där pengarna styr allt mer? Vad är ekologisk hållbarhet?

Det tål att fundera på. Skärvor av svar kommer att behövas de kommande åren.

Politikerarvoden

Nerikes Allehanda har skrivit en artikel om politikernas arvoden. Den har resulterat i en insändare som kräver frysta politikerarvoden och ett antal inlägg som vill sänka desamma. Jag har skrivit ett svar till NA som till del beskriver varför jag kommer att slåss för bra arvodering. Denna blogg tänkte jag använda till två andra perspektiv.

Det ena är egenintresset. De allra flesta inläggen på nätet beskriver oss politiker som människor som så fort vi får chansen tar för oss så mycket vi kan. De som får betala är svaga, gamla, sjuka och barnen. Det allra mesta är fel. Men det finns faktiskt sanningar i det hela. Det går aldrig att blunda för egenintresset. Man tycker att det man gör är minst lika viktigt som det någon annan gör, med högre arvode eller högre lön. Då borde väl jag ha minst lika mycket? Och så jämför man med tjänstemännen. Högre löner, bättre trygghet, mindre offentlighet o.s.v. Visst borde väl vi politiker, som är chefstjänstemännens chefer, tjäna mer än vad de gör? Signalsystemet blir väl fel om chefen tjänar mindre än den underställde?

I alla dessa diskussioner finns ändå egenintresset med. Som politiker är det därför extra viktigt att fundera både en och två gånger innan man går till beslut om egna eller parti- eller politikervänners arvoden.

Det andra perspektivet är det demokratiska. Svensk demokrati mår inte perfekt. Det finns många problem som väntar på sin lösning. Visst har vi ett högt valdeltagande. Men på vilka grunder röstar man? Visst har vi många förtroendevalda. Men vilken representativitet utgör basen för deras uppdrag? Visst har vi partier som fortfarande är folkrörelser. Men både folket och rörelsen blir allt mindre. Visst har vi en offentlig sektor som styrs av förtroendevalda. Men frågan är vad man styr över och vilka som egentligen styr.

På punkt efter punkt finns frågetecken kring den svenska demokratin. Ett av de jag brottats med själv de senaste åren är hur vi kommer att kunna rekrytera bra politiker i framtiden. Bra i den meningen att man både kan kommunicera med medborgare och media, och samtidigt ta stort ansvar i styrningen av kommuner med ibland tusentals anställda och omsättningar på många miljarder.

En del av de funderingarna har kretsat kring arvodering. Hur får vi framgångsrika kvinnor och män, företagsledare och organisationsföreträdare, att vilja vara med och skapa framtidens politik, framtidens Örebro och framtidens Sverige? Är svaret att vi enbart ska förtrösta på att de av god vilja väljer bort lön, anställningstrygghet, familj och fritid för att satsa på politiken? Eller kommer framtidens politiker enbart att rekryteras från de grupper som inte får försämrade lönevillkor för att välja fritidspolitikens eller heltidspolitikerns bana? Vad innebär det om vi genom dålig arvodering väljer bort de kvinnor och män som genom ledande poster i privat eller offentlig sektor visat att de kan leda stora organisationer?

Jag har inget svar på detta. Men jag kommer att fortsätta att fundera och föra diskussion om detta. Och jag kommer inte att lägga mig platt för de som säger att politiker inte är värda något och därför inte ska ha något betalt. Demokratin är för viktig för det.

Bättre ministrar?

Välkommen till regeringen, Sten Tolgfors. Det är trevligt att en örebroare nu befinner sig inne i regeringen. Jag tror du kommer att göra ett bra jobb. Alla som har något hum om ditt arbete i riksdagen vet att du är en noggrann och kompetent man som i allt försöker göra sitt bästa. Det är bra.

Välkomme också Lena Liljeroth- Adelsson. Mina kunskaper om din kompetens är betydligt grundare än de om Sten T som ju har kunnat studeras på närmare håll. Men de vitsord som kommit från omgivningen är bara positiva.

Jag tror ni kommer att bli bra ministrar!

Ändå måste man på sin blogg få fundera lite öppet kring regeringar och ministrar, i denna regering liksom i den förra. Är det bara riksdagsledamöter, andra proffspolitiker eller journalister som kan bli ministrar? Var finns de näringslivsföreträdare, forskare, kulturkompetenta o.s.v. människor som kunde komplettera den politiska fingerfärdigheten med annan kompetens? Behövs den inte? Knappast. Vill de inte? Man frågar sig...

Det måste finnas funderingar kring rekryteringen av politiker på alla nivåer, från de små nämnderna i kommunerna till riksdag och regering. Vilka söker sig till politiken? Av vilka anledningar? Vilka söker sig inte till politiken eller bort från densamma? Av vilka anledningar?

De politiska partierna har problem att rekrytera nya medlemmar. Det är ett bekymmer. Om man går djupare in och funderar över vilka kompetenser som saknas i rekryteringsprocessen blir problemet större. För några år sedan, då jag vikarierade för Johan Pehrson i riksdagen, ställde jag en fråga på detta tema till den dåvarande demokratiministern, Britta Lejon. Svaret var att vi måste göra något. Frågan är vad.

Äntligen

ÖSK!

Satt på vallen i lördags och ömsom led och ömsom log. Satt förresten, jag kunde inte sitta sista tredjedelen av matchen. Varför detta offsidemål? Varför spelade de så dåligt?

Och sedan Halilovic!

Det finns bara ett ord. Underbart.

Det är fascinerande att just denna enkelhet, segerns okomplicerade logik, kan betyda minst lika mycket som en politisk seger. Politikens segrar, oavsett de gäller val eller majoritetsförhandlingar, bär alltid med sig komplicerade mångbottnade facetter. Idrottens logik är så enkel och därför så omedelbar. I det korta perspektivet blir man därför gladare åt att ÖSK är med i allsvenskan igen än att alliansen regerar i Stockholm. Men eftersom livet inte bara är yta och okomplicerbarhet, finns i politikens segrar en annan skönhet.

Men visst var det skönt att segern kom. Inte minst för att ÖSK på detta sätt kunde ge Svenska Fotbollsförbundets ledning en känga. Man undrar när nedflyttningsbeslutet för IFK Göteborg kommer???

AVGÅ!

Radiotjänst ordförande och vd, den ena med hyfsat tydlig politisk bakgrund, har enligt uppgift valt att hantera politiker på annat sätt än vanliga människor. Genom att polisanmäla de tre ministrarna i regeringen har de använt sina uppdrag utifrån mycket tydliga politiska grunder. Det är oacceptabelt.

Politiker på olika nivåer ska behandlas som vilka medborgare som helst. Vi ska inte ha andra förmåner än medelsvensson, inte behandlas annorlunda i domstolar, i försäkringskassan eller sjukvården. Men vi ska inte heller behandlas sämre.

Det som nu spelas upp verkar vara ett försök att nedvärdera det politiska ämbetet genom att ställa betydligt högre krav på förtroendevalda än andra. Men det verkar också vara att använda ett statligt bolag som en spel på en politisk spelbräda.

Det är oacceptabelt. Det enda sättet att återupprätta förtroendet för Radiotjänst är att både ordföranden och VDn avgår.

Vem kan vara politiker?

Läser just att Anders Borg anlitat svart städhjälp på 90-talet. Dessutom har han haft barnvakt som han betalat 50 kronor i timmen "direkt i handen".

Suck.

Inte för att jag anlitat vare sig svart städhjälp eller haft barnvakter (tyvärr), men jag tycker att någonstans går en gräns för vad politiker utsätts för. Är Borgs kompetens som finansminister ifrågasatt för att han betalat svart städhjälp för 10 år sedan? Inte vad jag vet. Det är olämpligt, knappast straffbart längre (preskriberat), men det är inte så allvarligt att han ska avgå.

Och när man kommer ner på barnvaktsnivå blir det nästan löjligt. Hur många svenskar använder grannflickan som barnvakt? Ger henne några biobiljetter eller så för att ta hand om barnen? Är det rimligt att ställa det mot kompetensen som finansminister? Knappast.

Om detta fortsätter kommer snart ingen att kunna vara politiker. Man ska vara fullständigt felfri, helt klanderfri moraliskt sett och alltid ha fattat rätt beslut. Vilken människa har den bakgrunden? Ingen! Men dagens svenska journalistik sätter nollgränsen för politikernas rätt att göra fel.

I lördagens Nerikes Allehanda kunde man läsa en artikel med ungefär likalydande innehåll. Jag höll på att baxna. Det skrämmer om politik allt mer börjar likna en såpa. Det viktiga är inte om man är kompetent, eller klarar sitt jobb. Det viktiga är intrigerna, personen, hur uthängd man klarar av att vara.

Därför var det ändå skönt att läsa Karin Pilkvists avslutande krönika. Det måste finnas mer av eftertanke i journalistiken. Media har också ett ansvar för hur demokratin utvecklas och för vem som kan vara förtroendevald. Risken är att vi i framtiden bara får människor som är så hårdhudade, okänsliga eller exhibitionistiska att de inte bryr sig om vad media skriver, bara de skriver.

För ofelbar är ingen.

S i Stockholm

Kommer Annika Billström att sitta kvar i Stadshuset även efter kvällens möte i arbetarkommunen? Knappast troligt. Stockholm är idag en "hyfsat" blå kommun. Moderaterna har övertagit socialdemokraternas roll som stadsbärande(!) parti. Axén-Ohlin regerar. Typ.

Så nu är det dags att hitta syndabockar. Billström har inte varit någon hit, men frågan är om hon ensam är ansvarig för det socialdemokratiska Stockholmsfiaskot. Det var ju inte hennes fel att trängselskatterna behandlades som de gjorde. Oavsett utgången i omröstningen innebar ju överkörningen av partiet centrala krafter (läs Göran Persson) att hennes ledarskap kunde ifrågasättas av alla.

Jag menar inte med detta att jag är rätt man att kommentera hennes eventuella avsättande. Istället måste man ta det som ett exempel på hur politiken fungerar. Tänk om det inte är Billströms fel att det blivit som det blivit. Tänk om det istället är politiken, eller bristen på politik, som är felet.

Det har bara gått några veckor sedan valet. Socialdemokraterna måste fundera över hur de ska komma tillbaka till Rosenbad och Stadshuset. Ett sätt vore ju att börja driva någon form av politik. Gärna ideologiskt grundad. Årets valrörelse lär gå till historien som en av de märkligaste. Regeringspartiet saknade politik och gjorde allt för att få valet att handla om konjunkturer istället för ideologi, visioner och skarpa prioriteringar. Även oppositionen var ofta mer administratörer än visionära ideologer. Men vinnaren behöver inte ändra så mycket som förloraren.

Så nu återstår det att se om socialdemokratin kommer att sparka ut ett antal nyckelpersoner, sätta dit nya, unga och vältaliga broileradministratörer, och tro att just mediaintrycket vinner nästa val. Eller om det kanske kunde bli lite mer ideologi - varför inte lite socialdemokrati för en gångs skull. Gör din plikt - kräv din rätt. Typ.

Men vem tror på något sådant?

Dataintrång

En LUFare har gjort dataintrång i socialdemokraternas bbs efter att ha fått inloggningsuppgifter från en SSUare. Samtidigt har SSUaren fått inloggningsuppgifter till folkpartiets bbs. Men han har inte varit inne och tittat.

Dataintrångsaffären var knepig redan från början. Det har funnits en massa frågor som med rätta ställts till olika folkpartister. Men kanske borde frågorna också ställas till andra partier:

När fick (s) egentligen reda på dataintrånget?
Vilka uppgifter kan ha läckt ut?
Hur många, utöver LUFaren, har varit inne på (s) nätverk?
Andra SSUare?
Från andra partier?
Var inloggningsuppgifterna egentligen en offentlig hemlighet?
Vilken säkerhet har (s) egentligen haft?
Har den datasäkerhetsansvarige fått sparken (vilket han borde fått eftersom han uppenbarligen inte skött sitt jobb)?
Kan (s) garantera att ingen använt LUFarens inloggningsuppgifter?
Är hela historien egentligen en planterad affär för att förändra valresultatet?

Jag kommer aldrig att försvara det dataintrång som LUFaren gjort. Oavsett om det varit brottsligt eller ej, om han varit ensam eller ej, om det sker mellan andra partier eller ej, är det en utveckling av politiken som inte gynnar någon. Politik håller på att förändras från att ha varit en kamp mellan ideologier till ett spel om makt. Och i ett spel är alla medel tillåtna.

Den vägen kommer att leda till ett än mer minskat förtroende för politiker och på sikt också för demokratin. Den nyss genomförda valkampanjen är det hittills tydligaste exemplet på att ideologiernas tid för tillfället är ute. Även om det tydligaste enskilda exemplet på förändringen från ideologisk kamp till maktspel är LUFarnas dataintrång, är Folkpartiet långt ifrån värst när det gäller avideologisering och maktspelande.

Men den diskussionen behöver längre utrymme än en blogg kan innehålla.

Tvär(s)nytt igen!

Den statliga svenska televisionens neutralitet kan åter ifrågasättas, i vart fall när det gäller de regionala nyheterna. I går blev det åter en aha-upplevelse när s-politikern Björn Sundin ensam fick attackera den nya regeringens politik. Sundin fick obesvarad påstå saker om regeringens hanterande av tågtrafiken i Stockholm, utan att det ens fanns någon tillstymmelse till problematisering av de olika förslagen till lösningar. En fråga man borde ställt: Är det bara tunnel för tågen som gäller, eller finns andra lösningar? Det hade inte varit helt omöjligt att få en av allianspartiernas lokala företrädare att få göra en sådan kommentar. Antingen en riksdagsledamot eller någon annan regional företrädare. Men inte såg jag till någon sådan.

Funderar om jag varit med om motsatsen någon gång. Att en borgerlig företrädare fått attackera den gamla s-regeringens politik oemotsagd. Kanske har det hänt. Minnet är selektivt. Men inte är det något som hänt de senaste veckorna...

Trängselskatter

Så har då alliansen kommit överens om att göra det möjligt att införa trängselskatter i Stockholm. Det är bra. Problemet är att motiveringen till accepterandet inte är lika bra.

Ur ett liberalt perspektiv kan trängselavgifter alltid försvaras bara genom att jämföra med en öppen och fri marknad. Tillgång och efterfrågan sätter pris på en vara eller nyttighet. Om inte utrymmet för trafik räcker, är det för billigt att använda "nyttigheten väg". Då måste, enligt förespråkarna av fri prissättning på fria marknader, priset öka. (Nu är det inte så enkelt, men principerna är ganska givna)

På samma sätt är det om man kombinerar miljö och ekonomi. Även miljön har ett pris, eller borde i vart fall ha det. Klimatförändringarna kostar samhället redan idag tiotals, eller hundratals, miljarder kronor per år. I framtiden riskerar vi än större kostnader. Utsläppen av klimatförändrande gaser, där koldioxiden bl.a. från biltrafik är mest framträdande, måste i det perspektivet med bruk av marknadsekonomiska principer bära sina kostnader.

Detta kan också gälla ur ett hälsoperspektiv. Buller och hälsoskadliga utsläpp orsakar både sjukdomar och för tidiga dödsfall.

Tyvärr väljer alliansen bort dessa huvudförklaringsmodeller. Istället säger man att man ska använda avgifterna till att bygga nya motorvägar kring Stockholm. Visst - de kan också behövas. Men det är ett föråldrat argumentationssätt. Världen klarar inte av oljeberoende trafik. Framförallt klarar den inte av de ökningar nya vägar riskerar leda till.

Allians för Sverige har fortfarande mycket att prestera för att skärpa till den gröna profilen. Det finns en risk att man annars blir lika akterseglade som republikanerna och presidenten i USA. Men det verkar som om även dessa krafter nu svänger, i spåren efter orkanen Katrina.

Idag verkar framförallt företagen vara mer medvetna om miljökonsekvenserna av sitt handlande än många partier. Där används marknadsekonomin som en drivkraft för miljöengagemang och ansvar. Det borde i mycket större utsträckning också gälla politiken. Politikerna och politiken får inte bli en bromskloss i miljöarbetet. Oavsett partifärg är det alldeles för ofta så i dagens Sverige.