Individ trots gammal och sjuk?

Detta är avslutningsanförandet på konferensen om multisjuka äldre jag höll idag:

I går var Margit på besök hemma hos oss. Hon hade tagit bilen som vanligt. Vi bor en bit utanför stan och hon bor i sitt föräldrahem i ett bostadsområde.

Margit är snart 75. Hon är extramormor åt mina små barn.

Margit mår inte så bra. Hon har ett svagt hjärta. Dåliga leder. Ständiga inflammationer. Högt blodtryck. Sjunkande njurvärden. Bara för att nämna något. När vi pratade mediciner för ett bra tag sedan så berättade hon att hon tog 15 olika piller om dan. Dessutom åker hon då och då in på sjukhus. När kroppen inte längre orkar.

Egentligen skulle hon inte få åka ut till oss. Läkaren vill inte att hon ska ta bilen. Hon ska inte bo kvar hemma heller. Men det, ursäkta uttrycket, skiter Margit fullständigt i.

Margit har ett fantastiskt psyke. För varje krämpa som drabbar kroppen, verkar hennes mentala styrka öka. Nästan alltid glad. Nästan alltid positiv. Det finns alltid andra som har det värre. Snart hittar vi rätt med medicinerna så jag känner mig friskare.

Margit är en av mina vardagshjältar. Men: Är hon en multisjuk äldre?

---

Jag gissar att de flesta av oss har bilder av de människor den här dagens konferens har handlat om. En del har det utifrån ett patientperspektiv. En del utifrån ett omsorgstagarperspektiv. En del utifrån ett organisationsperspektiv. En del utifrån ett finansieringsperspektiv.

Det är rätt. Landstingen måste fundera över hur vi ska få sjukvården att ge de sjuka gamla en anpassad vård med rätt innehåll och i rätt tid. Och det är självklart att kommunernas äldreboenden, hemvård och hemtjänst hela tiden måste fundera över hur vi ska skapa en bättre äldreomsorg. Vi måste hela tiden fundera över hur vi, trots att vi arbetar inom eller företräder olika organisationer, skapar en omsorgs- och vårdkedja som har individen i centrum. Och det vore oansvarigt att låtsas som om resurserna var oändliga.

De diskussionerna är nödvändiga. De först också ständigt. Mellan kommuner och landsting. Inom Sveriges Kommuner och Landsting. Mellan regering och riksdag. Med det civila samhället och alla andra aktörer inom äldreomsorgsområdet. Vi försöker att hitta strukturer och strategier för att lösa ett växande problem.

Men i detta sökande av strukturer och strategier finns också risker. När man sätter fokus på just de äldre som kallas multisjuka, blir risken stor att vi åter kollektiviserar såväl åldrande som sjukdom.

---

Åldrandet har länge varit en kollektiv process. När vi är unga är vi individer, på väg in i ett liv fyllt av skapande och produktion. Under hela vår yrkesverksamma tid skapas individen genom vårt arbete. Vi får värde och värdighet genom att bidra till samhällets utveckling och växt. Vi får värde och värdighet genom att vara en del av en familj, en förening, ett företag.

Men när pensionsdagen och de närmaste åren därefter passerat har något hänt. Förhoppningsvis får de flesta av oss mening med livet genom att vara mormor eller farfar, genom att vara aktiva i föreningar och samhälle. Genom att ha vänner och bekanta. Men för varje dag vi lever minskar kontaktytorna med samhället för de flesta av oss.

Och så blir vi sjuka…

Det moderna samhället, med vår tydliga fokusering på produktion och konsumtion, ekonomi och effektivitet, passar sällsynt dåligt den åldrande, multisjuka människan.

Detta, menar jag, är en av pusselbitarna i det pussel som objektiviserat åldrandet. Vi går från att vara självständiga subjekt, du och jag, till osjälvständiga objekt, hon och han, eller värre dom (patientgruppen) eller det (diagnosen, biståndsärendet).

Och som alltid är det de sårbaraste individerna som drabbas hårdast. Vi talar fortfarande om demensboenden, inte anpassade boenden för individer med demenssjukdomar. Och vi pratar om multisjuka äldre.

Men det finns inga multisjuka äldre. Det finns ett antal, ett rätt stort antal och sannolikt kraftigt ökande, individer som lider under och lever med inte bara en sjukdom, utan både två, fem eller femton olika sjukdomar, skröppligheter, svagheter. Inte en enda är den andra lik.

För: Inte en enda ska bli en del av ett kollektiv bara för att man råkar vara gammal, vara sjuk och vara i behov av samhällets stöd.

När jag ser det arbete som nu sker, blir jag ibland bekymrad över att vi trots allt ser mer till organisation, mer till tradition och mer till kollektiv, än till individen. Diskussionen om att hitta sammanhållna vårdkedjor är knappast ny. Samtalen mellan landsting och kommuner är inte något nytt påhitt. Frågan är ändå vad dessa samtal lett till. När vi fokuserar på en grupp, som nu de multisjuka äldre, innebär det att vi tappar fokus på någon annan grupp, att samtalet där avslutar och murarna mellan organisationerna åter byggs?

Vad blir då mitt inspel i denna fråga? Ska vi kommunalisera primärvården? Ska äldreomsorgen bli landstingskommunal? Spelar organisationsformen någon roll?

Det enkla svaret på den sistnämnda frågan är naturligtvis nej. Organisationsformen spelar, eller borde inte spela, någon roll. Men om den låser oss i tankar mer kring organisation och mindre till individen och hennes individuella behov är den en del i de strukturer som vi borde kunna sätta oss över.

Framtidens äldreomsorg, med fler äldre och fler sjuka äldre, kommer att kräva omfattande förändringar i hur och med vad vi jobbar. Det kommer att krävas nya strukturer snarare än förändrade strukturer. Det kommer att handla om ständig förändring, där vi själva är villiga att förändra vårt sätt att jobba, snarare än att kräva att andra förändras. Och det kommer att kräva ett allt tydligare individperspektiv.

---

En del av de multisjuka äldre lever, som Margit, länge med sina skröppligheter. Kanske kan vi till och med göra några av dem friskare. De är sannerligen inga otydliga delar av ett grått pensionärskollektiv. Varenda en av dem har en nutid och en framtid. Varenda en av dem är en individ med värde och värdighet i ett humant samhälle.

En del av de multisjuka lever med sina sjukdomar bara en liten tid, innan döden kommer. Var och en av dem har ändå en självklar rätt till att behandlas med den respekt som varje individ ska ha, från den första levnadsdagen till den sista.

Varje människa har rätt att vara individ. Med individuella rättigheter och skyldigheter genom hela livet. Varje människa har rätt att söka och finna sin egen framtid, till sin sista livsdag, även om framtiden mest handlar om de efterlevandes minnesbilder.

---

Vi går en fantastisk framtid till mötes. Tänk så många av oss här inne som kommer att få förmånen att uppleva vår hundraårsdag! Tänk så många av oss som kommer att kunna leva ett gott liv, inte bara med en, utan med många olika sjukdomar och skröppligheter. Tänk så många av oss som kommer att bli multisjuka äldre, behandlade som individer, med respekt för vem och vad vi är och vill vara, och med tankar och drömmar om vår framtid.

Vi kan komma dit. Men det är ingen annan än du och jag som kan ordna det.

Varg

Hör på radion att nästan hälften av alla kommunalråd i varglänen tycker att kommunerna ska få mer att säga till om i vargfrågan. Indirekt betyder det att de vill att vargen ska finnas nån annan stans, bara inte på min bakgård.

Det är ingen bra politik. Det är illa nog att länsstyrelserna nu fått ta över Naturvårdsverkets uppgift kring vargjakt och uppgifter kring de stora rovdjuren och jakten.

Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Naturvårdspolitik är sällan en bra uppgift för det lokala. Det finns väldigt få ekosystem som är så lokala att bara ett kommunfullmäktige skulle kunna besluta om dem. Och det finns väldigt få arter som bara finns inom en kommun. Och det finns väldigt få kommuner som värderar biologisk mångfald högre än arbetstillfällen eller tillväxt i den egna kommunen.

Därför måste frågor om biologisk mångfald vara en nationell, eller internationell, fråga. Vargfrågan är och kommer aldrig att vara lokal. Den är en fråga för regering och riksdag. Det borde vara enkelt att hävda att vi ska ha en vargstam som uppfyller de grundläggande kraven på långsiktig hållbarhet bara därför att vargen har sin naturliga utbredning här och vi ska ta samma ansvar som andra länder för sina naturligt förekommande arter.

Men så är det inte. Regeringens begränsning till ungefär 210 varg-individer i landet är bara ett tyckande och har ingen vetenskaplig grund. Det borde finnas mer än det dubbla före vi ska känna oss trygga med att inavel inte behöver förekomma.

Och när man hör kommualråd på radion som säger ungefär så här: "Ja visst vill vi att det ska finnas varg i landet, men inte så tätt. Det är bättre att de är spridda över hela landet." då blir man bekymrad. Populationsekologi är inte så enkelt. Ungefär lika svårt som att få vargarna att finnas där kommunpolitikerna beslutar...

Media: SR, Radio Örebro

Lovligt byte...

Lyssnar på programmet Medierna i P1 på lördagen. Det handlar om hur en tidning, Sörmlands Nyheter, låtit sitt granskande gå över i hetsjakt och kampanjjournalistik.

För fyra år sedan, när Koalition Örebro tog över makten, gick massor av rykten. Hur länge skulle koalitionen hålla ihop? En månad? Tre? Ett halvår? Kommunala tjänstemän gissade. Örebroare gissade. Och journalister slog vad (i vart fall vad en del sagt mellan skål och vägg).

Men det blev inget med detta. Koalitionen klarade sig bra, och framförallt betydligt bättre än tidigare socialdemokratiska kommunledningar. Trots att det var det lilla Folkpartiet som styrde. Trots fem partier med olika bakgrund. Trots att moderaterna inte fick bli KSO. Trots den djupaste globala ekonomiska krisen sedan andra världskriget.

Var det då det gick snett? Var det då man bestämde sig för att skriva ner koalitionen?

Jag tror inte det. Men det kanske spelar in.

När jag gick på högstadiet var jag mobbad. Varenda dag på skolbussen gällde det att hitta rätt plats. Inte framför Göran N. Satt han bakom visste jag att det blev knäpp på öronen, örfilar och knän i ryggen hela tiden. Och varje vecka gällde det att gissa sig till rätt nedgång till engelskan. Gissade jag fel stod Göran N där i trappen. Då blev det några hårdare smällar. I tre år höll det på. Varenda dag, varenda vecka.

Ofta har jag frågat mig varför. Var det för att jag var chefens son? Var det för att jag var så liten? Var det för öronen? Var jag för duktig för att passa in i bruksmiljön? Eller? Jag lär aldrig få svaret.

Jag klarade mig. Mycket beroende på familjen. Jag berättade aldrig. Men den gav mig ändå styrkan att fortsätta. Alla har inte samma tur.

För mig är upplevelsen de senaste åren en kopia av dessa år. Bara det att mobbarna är andra. Och att örfilarna, slagen, rädsloskapandet är verbalt istället för fysiskt. Det är de politiska motståndarna som använder mig som redskap för att komma åt både mig och partiet. Ständigt detta hackande på Werme, Staffan Werme, Werme, Staffan Werme. Sällan på partiet, lika sällan på partiets politik. Nästan aldrig på mig som koalitionsföreträdare.

Det har från ett antal socialdemokraters sida varit en tydlig strategi att märka ut mig i första hand, men även de andra koalitionsråden, som personer. Det går att läsa i deras krönikor, eller debattartiklar i NA. Det går att lyssna på i deras inlägg i radio och TV. Det går att lyssna på debatterna från fullmäktige. Alltid detta Werme, Staffan Werme, Werme, Staffan Werme.

Det har fått en del följder. Dels att journalisterna hakat på. Kanske omedvetet. Kanske medvetet. Jag vet inte vad som är värst. Men det har blivit legitimt att använda mig som person, inte i min funktion, i media.

Dels att framförallt kommentarerna på na.se blivit allt grövre. Det är inte bara fredagens nästan direkta hot som är lågvattenmärket. Det är ett i en lång rad. Jag vet ju att en del av kommentarerna är skrivna av socialdemokratiska anställda eller förtroendevalda. Men jag gissar att rätt många är skrivna av helt vanliga örebroare vars bild av mig är den som satts genom de strukturerade kampanjer som bedrivits i fyra år.

Jag kan inte komma ifrån att media har ett enormt ansvar för vart demokratin och politiken är på väg. Pratade för ett år sedan med ledarskribent Ströman om detta, om det allt hårdare klimat som politiken är på väg in i. Om alla de personliga påhopp jag upplevde från na, både genom sossekrönikor och journalistiken. Svaret jag fick upplevde jag ungefär så här: Det blir nog mer av sånt, och det är bra.

Och jag kan inte komma ifrån att örebros media, främst NA, är så politiserad. Jag har ju inte tyckt att ledarsidan, sedan Wredén och Ström slutade, har varit så liberal. Och den journalistiska redaktionen är det knappast. Det finns så många exempel på hur koalitionen särbehandlats. Man kan jämföra hur man behandlar sossarna i landstinget (Landstingsrådet Mörk är hjälte när hans uppdrag är att korta köer - utan någon eländesbeskrivning av hur patienter mår illa och utan någon förstahands kommentar från oppositionen) och koalitionen (Kommunalrådet Persson är den onde som inte klarar av att ge äldre rätt omsorg - och eländesartikeln får en förstahandskommentar från sossarna, Rasmus får stå till svars dag två när bilden redan är satt...). Eller man kan jämföra hur sossarna behandlades 2002-2004 när deras egen hemskapade kris gjorde upp emot tusen örebroare arbetslösa, när kommunens ekonomi gick i spinn, när kvaliteten sjönk. Hur såg kritiken mot Sjöström ut för ekonomin? Hur såg kritiken mot Baastad ut för de sjunkande skolresultaten och den usla ekonomin? Hur såg kritiken mot Dahl ut när hon tog bort nästan all förebyggande verksamhet?

Jag vet - man ska inte skriva sånt om media. Det första man lär sig som politiker är att göra sig vän med journalister. Jag har inte valt den vägen. Jag står gärna till svars. Jag är alltid kontaktbar. Jag försöker behandla alla frågor med respekt. Men jag vill inte bli vän med journalister. För mig är det viktigt med att vi båda står fria att kritisera varandra.

Det har inneburit en del märkliga saker. Jag har blivit uppringd och utskälld efter noter av Tvärsnytts redaktör Håkan Carlsson för att jag påstod att Tvärsnytt borde stavas Tvär(s)nytt. Jag har blivit föremål för en folkdomstol a la 68 på NAs redaktion, dit jag kallats för vad jag trodde var ett samtal med den nya redaktionschefen men där jag ställdes mot hela redaktionen som undrade med vilken rätt jag hävdade att de var mer vänster än höger.

Sånt ska man inte göra som politiker.

Kanske är det sådana saker som gjort det riktigt att hantera mig som person på ett visst sätt.
Kanske är det att koalitionen faktiskt klarade sina första fyra år bättre än vad alla vadslagare trodde.
Sannolikt är det den skickliga, men otäcka, negativa kampanjen från ett antal framträdande sossar.

Rätt ofta de senaste fyra åren har jag funderat på att lägga av. Det har varit på håret ett antal gånger. Likadant i fredags efter rubriken "Skyller allt på tjänstemännen" även fast jag var tydlig i att kommunstyrelsens ordförande alltid har det yttersta ansvaret.

Det som trots allt har hållit mig kvar är kanske samma känsla som de företagare som gång efter gång får sina fönster krossade av ligister. Ska man låta dem vinna? Kan man inte stå för en annan sorts politik? Går det inte fortfarande att låta demokratin vara en kamp mellan idéer och partier, inte mellan personer?

Jag har inte svaret på den frågan. Jag har inte heller svaret på hur länge jag orkar. Innan jag slutar, eller innan jag faller ner i samma dike som dem...

Det enda jag vet är att demokratin långsiktigt förlorar på den utveckling vi nu ser. En del partier kanske kan göra kortsiktiga vinster. Men på lång sikt är vi alla förlorare.

Hotad skidbacke

Idag har Fredrik Persson, mp och jag beskrivit läget för Storstenshöjden. Detta har vi skrivit:

Koalition Örebro vill fullfölja vattendomen, bygga nödvändiga anläggningar för att säkra vattentillgången till Storstenshöjden och förlänga köpeavtalet med Storstenshöjden i Örebro AB.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fördröjer och försenar nu på alla tänkbara sätt processen. Skälet är enkelt. De vill inte sälja Storstenshöjden utan låta den återgå till kommunalt ägande och drift. Detta riskerar hela Storstenshöjdens verksamhet. Med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vid makten kommer det sannolikt inte att bli någon skidåkning i Kilsbergen 2011. Dessutom riskerar deras agerande att kosta Örebro miljoner, pengar som borde gått till välfärd.

Bakgrund: För två år sedan såldes Storstenshöjdens slalomanläggning till Storstenshöjden i Örebro AB som drivs av bland annat Johan Larsson. Larsson har mångårig erfarenhet från drift av Storstenshöjden även när den låg i kommunal regi. Strax därefter blev kommunen anmäld för att ta otillåtna mängder vatten från Södra Ånnabodasjön. Detta har sannolikt pågått i många år. Kommunen har också godkänt en företagsbot.

Det blev då nödvändigt att genomföra en ansökan om ny vattendom. Köpeavtalet förlängdes till sommaren 2011, i förhoppning att vattendom skulle meddelats i god tid före denna tidpunkt. Så är inte fallet.

I sommar går köpeavtalet ut. Därefter finns inget gällande avtal längre mellan Örebro kommun och Storstenshöjden i Örebro AB. Det innebär en osäkerhet om vad som kommer att gälla nästa säsong. Om Storstenshöjden i Örebro AB ska ha en möjlighet att planera sin verksamhet, behöver de besked om att köpeavtalets sista datum förlängs för att göra det möjligt att få den vattendom slalombacken behöver.

En sådan förlängning har inte kommit till stånd. Socialdemokraterna har blockerat hela processen. De har hittills vägrat att förlänga köpeavtalet. De har också blockerat planeringen för byggnationer av de nya anläggningar som behövs för att kunna genomföra en ny vattenreglering och ny vattenföring till Storstenshöjden.

Nu har programnämnden sagt sig vilja förlänga entreprenadavtalet och låta Storstenshöjden i Örebro AB driva backen ett år till. Men det finns inget påskrivet avtal och frågan är om entreprenören vågar skriva under ett avtal om det finns en risk att kommunen inte tillåter köpet att gå igenom. Sannolikheten att kommunen står utan entreprenör kommande säsong är stor.

Vad kommer socialdemokraternas stoppolitik att få för konsekvenser?

1) Det blir svårt att få till stånd skidåkning i Storstenshöjden 2011/12. Kommunen måste bygga upp en helt ny och egen enhet som ska hantera verksamheten. Vem som ska göra det, vad det kommer att kosta på kort och lång sikt är minst sagt oklart.

2) Om Storstenshöjden i Örebro AB inte driver slalombacken har de sannolikt inga möjligheter att preparera de skidspår som går ut från Ånnaboda. Kommunen måste även här antingen hitta en ny entreprenör, eller starta en egen verksamhet till oanade kostnader.

3) Storstenshöjden i Örebro AB kommer sannolikt att ställa krav på ersättning från Örebro kommun för avtalsbrott vad gäller det arrendeadavtal som ligger till grund även för försäljningen. Det riskerar att kosta Örebro kommun miljontals kronor och starta en långdragen och kostsam process utan några vinnare.

4) Örebro kommun måste lösa in de inventarier som Storstenshöjden i Örebro AB införskaffat de senaste åren. Även här handlar det om miljonbelopp.

5) Socialdemokraterna visar hur man hanterar det lokala företagsklimatet när man behandlar en enskild företagare, en driftig entreprenör, som något som katten släpat in.

Koalitionens alternativa förslag:

1) Skriv redan idag ett förlängningsavtal med Storstenshöjden i Örebro AB som gör det möjligt att fullfölja försäljningen omedelbart efter att en ny vattendom kommit på plats, även om det sker efter den 16 juni då köpeavtalet nu går ut.

2) Planera i detalj alla nödvändiga åtgärder för att kunna tillföra vatten till anläggningen så snart vattendomen är på plats. Detta bör ske inom kommunens bolagskoncern för att låta en övergång gå så smidigt som möjligt.

3) Värna det lokala företagsklimatet. Var stolt över att det finns lokala företagare som vågar ta de risker som finns i att driva en vinterverksamhet på våra breddgrader. Fortsätt och fördjupa samarbetet med Storstenshöjden i Örebro AB så att Ånnabodaanläggningen och Storstenshöjden blir ännu bättre komplement till varandra och konferensverksamheten vid Ånnaboda blir en naturlig förlängning av sportanläggningen i Storstenshöjden.

---

Som vanligt angriper Björn Sundin i TV 4 mig som person med felaktiga uppgifter. Kommunen kan aldrig förlänga ett entreprenadavtal. Det krävs två parter som skriver under. Det är illa att den mäktigaste socialdemokraten i Örebro hanterar sanningen på det sättet.

Media: TV4 Örebro, Radio Örebro, Tvärsnytt

Politikens pris

Sitter och funderar över politikens pris. Inte bara över den rubrik NA valde att sätta på sin artikel och vad som egentligen ligger bakom den. Utan för att jag idag på na.se bl.a. fått följande kommentar:

"Werme.... Igen..... förvånad ? nepp. Clownen hänger sig kvar. Såg Karln på stan här en dag. Hade man inte varit en städad själ...Skulle man gett fanskapet en ordentlig rallarsving. Karl e ju fan ett hån mot denna stad. Förr hade man rätten att kasta tomater. Så slänger iväg den ruttnaste cyber tomaten jag kan på Clown Werme."

NA har tagit bort den nu. Den var till slut för mycket även för dem. Det är ju i princip ett personhot. Men det är sannolikt inte den sista gången, den första är det sannerligen inte. Så frågan är vilket pris som man som politiker ska vara beredd att betala. Ska man som vanlig sketen kommunpolitiker behöva vara rädd att gå ut på gatan för att man genomför den politik man fått mandat för?

Vem och vad är det som skapar dessa känslor? Känslor som måste beskrivas som mer eller mindre hatiska. Hur mycket har det allt hårdare politiska språket, med personinriktade negativa kampanjer påverkat läsare och tyckare?

Jag minns när jag vid några tillfällen förförra mandatperioden angrep Mats Sjöström som person i fullmäktige, nämnde honom vid namn istället för att tala om socialdemokraterna. Det var inte ett enkelt beslut. De senaste åren har det i princip enbart handlat om person, aldrig om parti och mer sällan om att beskriva politiska skillnader på ett riktigt och begripligt sätt. Övertonerna har blivit norm. På fullmäktige har vi ibland i Folkpartiet haft tävlingar om hur ofta de ledande socialdemokraterna ska säga "Werme". Med en skämtsam ton. Men med ett djupt allvar liggande under.

Hur ska man agera? Jag har upplevt en allt mer eskalerande nivå på kommentarer, i artiklar, i debatter, i mediakommentarer, de senaste fyra åren. Det är nog omöjligt för någon att gå oberörd igenom detta. Visst blir man mer medialt van genom att ha kontakt med journalister av olika slag. Men jag tror inte att någon blir så van att han eller hon klarar av att bara skaka av sig personliga påhopp. Frågan är hur man hanterar det.

En del kanske blir förhärdade, väljer att skapa sig en mur mot omvärlden, och hoppas att man inte bygger den för hög mot de närmaste.

Andra blir rädda. Låser om sig. Blir initiativlösa.

Eller så kanske man blir en översittare, inte för att man vill, utan för det är ett sätt att försvara sig själv mot något man inte kan försvara sig emot.

Eller så bryter man ihop. Kanske lämnar det politiska, det offentliga, för att värna den själ man förhoppningsvis har kvar.

Mina närmaste vet hur jag har påverkats av dessa år.

Den djupare frågan är vad detta får för påverkan på politiker i framtiden. Kommer det bara att vara de som klarar av att bli förhärdade som orkar med? Kan bara den med starka psykopatiska drag stå med ett leende framför kameran och verbalt hugga huvudet av sina motståndare?

Är politiken alltid en plats för de starka, de som alltid orkar med allt? Eller kan det vara acceptabelt att till och med en medelålders vit man, hur mäktig han än kan tros vara, ibland känner sig alldeles gråtfärdig?

Bemanningscentrum

Har idag haft ett långt samtal med Nerikes Allehanda kring situationen kring bemanningscentrum. Jag gör redan idag ett antal kommentarer kring detta på bloggen:

1) Frågan om att skapa alternativa bemanningscentra var ingen politiskt process, utan en fråga som kom upp från administrationen. Utifrån den information som gavs ställde kommunalråden helhjärtat upp bakom förslaget.

2) Grundtankarna bakom alternativa bemanningscentra är rätt. Det finns fem skäl för detta:
a) En ökad säkerhet om vilka som får vara vikarier, alla ska ha rätt utbildning. Idag är det ibland mer tur än skicklighet vilka som är vikarier.
b) En ökad säkerhet för vikarierna. Istället för en totalt osäker tillvaro, utan rätt till vare sig hel- eller deltid, skulle de få tillsvidarejobb.
c) Ökad kostnadseffektivitet när chefer istället för att ringa in vikarier, kan leda arbetet på verksamheten.
d) Minskad risk för oönskade inLASningar, d.v.s. en person kan ha jobbat tillräckligt mycket för att ha rätt att bli tillsvidareanställd, men det är inte säkert att det finns behov av detta, att det finns rätt kompetens eller att det ens är säkert att man vet på vilken enhet inLASningen ska ske.
och
e) Det har inte funnits en tydlighet i kostnaderna för vikarier eller kvalitetsbristerna som vikariesituationen kan innebära.

3) Under hela processen, fram till sommaren 2010, var informationen att kostnaderna skulle hålla sig inom de budgetramar som fanns, ytterligare pengar var inte nödvändiga. Det var naturligtvis en given förutsättning för hela projektet. Långsiktigt var till och med kravet minskade totala kostnader för kommunen. Genom en effektivare vikariehantering skulle chefsresurser frigöras, som antingen kunde användas till att öka kvaliteten eller flytta resurser till "golvet".

4)Den kostnadsutveckling som skett efter sommaren 2010 är oacceptabel. Det är lika oacceptabelt att det inte funnits någon slags "early warning" som skulle kunna givit kommunstyrelsen information i tid för att kunna vidta åtgärder.

5) Det är minst lika oacceptabelt att kvaliteten på det utförda arbetet inte verkar komma upp i ens de grundläggande krav kommunen kan ställa. Skälen för att konkurrensutsätta vikariehanteringen var att öka kvaliteten, inte minska den. Skälen var att ge såväl ordinarie personal som vikarier en bättre arbetssituation, inte en sämre. Som jag ser det utifrån den information jag fått, från både NA och vissa berörda, borde detta vara ett avtalsbrott i den storleksordning som borde göra det möjligt att häva avtalet, eller kräva en omförhandling som tydliggör företagens skyldighet och att pris och kvalitet måste hänga ihop. Jag har fått information att detta ändå inte är möjligt. Det är i så fall bekymmersamt.


Och:

Som politiker måste man kräva och lita på att de underlag man får för beslut är korrekta och fyllda av rätt information. Dåliga beslutsunderlag ger dåliga beslut.

Men:

Det finns en uppenbar risk att ett misslyckat projekt sätter hämsko på all förändring. Under socialdemokraternas år vid makten var just detta ett av de stora bekymren. Ingen vågade förändra eftersom man visste att man fick skit om man misslyckades, men knappast beröm om man lyckades. Det fanns en så tydlig hierarki, där rädsla och osäkerhet styrde, att den ovanför alltid skulle godkänna allt i alla detaljer. Så det blev en stillastående kommun där den som gjorde minst var säkrast.

Vi måste ha en kommun där man har rätt att misslyckas. Men det krävs också att man lär av misslyckandena. Och att det inte är ett dåligt förarbete som ligger till grund för det dåliga resultatet.

I varje process inom kommunen finns ett yttersta ansvar. För administrationen är det kommundirektören. För politiken är det kommunstyrelsens ordförande. Det ansvaret har jag aldrig tvekat att ta. Det kommer jag inte göra i framtiden heller.

Finns en socialdemokratisk politik?

Sitter och läser Lena Baastads inlägg i Nerikes Allehanda från i lördags. Det gör mig både bekymrad och beklämd.

Bekymrad.

Detta borde väl vara någon typ av linjeartikel från en av kommunstyrelseordförandekandidaterna. Men som alltid när Baastad skriver eller talar så saknas linjerna totalt. Jag kan inte hitta en enda tydlig framtidsväg som hon pekar ut. Men det är inte ovanligt. Socialdemokraterna under Baastad har blivit en kopia av socialdemokraterna under Sahlin. Inga svar på några frågor. Inga framtidsvisioner. Ingen struktur. Ingen politik.

Beklämd.

Tyvärr har socialdemokraterna i Örebro under Lena Baastads ledning blivit något som inte socialdemokraterna i Sverige under Mona Sahlin någonsin var. Hon har administrerat fram det smutsigaste partiet i Örebros historia. Det har handlat om att behandla sanningen illa. Sällan rena lögner, men alldeles för ofta överdrifter, eller detaljer dragna ur sitt sammanhang och hopsatta till nya "sanningar". Under hennes ledning har socialdemokratin ägnat fyra år i opposition till ständig negativ kampanj. Mest riktat mot personer, partiföreträdare, men även enskilda tjänstemän i kommunen. Ibland riktat mot partier. Det är inte för inte som det sista valmaterialet med den leende Baastad inför valet i september hade rubriken: "De vill införa stupstocken i Örebro." Med bilder på partiföreträdarna för koalitionen.

Men de har ingen egen politik. I en radiointervju i januari tillfrågades Baastad om vad hennes viktigaste punkter var som hon nu inte kunde genomföra. Det var läxhjälp i skolan. Och vindkraft. Vindkraften är vi i princip överens om. De vill att kommunen ska bygga, vi vill att andra än skattebetalarna ska ta risken. Återstår alltså läxhjälp... För socialdemokraternas kommunstyrelseordförandekandidat är läxhjälpen det som ska föra kommunen framåt!!! Man suckar.

Inför valet var socialdemokraterna ute och "frågade" örebroarna vad de tyckte att de skulle ha för politik. Jag har sett de flygblad, eller kanske "frågeformulär" de sprider. Inte handlar det så mycket om att fråga örebroare. Även här är det smutskastning och negativ kampanj, överdrifter och ovarsamhet med sanningen.

Det är inte för inte som socialdemokraterna under Baastads ledning gick så över gränsen att deras fusk ledde till omval. Det är snarare en naturlig följd av ett ledarskap som saknar egen politik, men som ser makten som det mål som alla medel helgas av.

För Folkpartiet är det annorlunda. Under fyra år har vi enbart jobbat med att beskriva vår egen politik för örebroarna. Vi har gjort det väl medvetna om att den negativa kampanjen från sossarna tyvärr är det effektivaste sättet att vinna ett val. Det är inte för inte som det stora och rika partiet hämtar sina konsulter från USA, smutskastningskampanjernas högborg. Tyvärr verkar de stolta över det.

Vår politik är tydlig. Vi är lika tydliga mot örebroarna vad vi begär mandat för:

För det första en bättre skola:
Tidigare och bättre uppföljning av elever.
Ordning och reda i skolor och klasser.
Höj lärarnas löner i steg, första steget får kosta 25 miljoner.
Fortsatt valfrihet, friskolor behövs.
Nya förskolor ska byggas för att möta behoven. Låt privata byggherrar hjälpa till.
Mindre politik i skolan, politiker ska inte besluta om läxhjälp eller andra pedagogiska detaljer.

För det andra en individualiserad äldreomsorg:
Lagen om valfrihet ska användas inom hela äldreomsorgen, med början i hemtjänst.
Fler alternativ inom äldreomsorgen. Olika driftformer är bra för de äldre.
Ett nytt äldreboende planeras varje år de kommande åren och byggs kontinuerligt.
Valfrihet när det gäller maträtter, både i vård- och omsorgsboendena och i hemtjänsten.

För det tredje en effektivare kommun:
Fortsätt effektivisera administrationen, mer pengar till verksamheterna.
Färre politiker ger bättre beslut och minskade kostnader.
Skarpare servicegarantier för att örebroarna ska bli mer nöjda med kommunens service.
Ökat självstyre för skolor, förskolor och äldreboenden ger bättre kvalitet, bättre personalvård och minskade kostnader.

För det fjärde en trygg kommun:
Fortsätt göra Örebro city vackert, tryggt och mänskligt. Fortsätt rusta centrum för att få människor att röra sig där ständigt.
Ökat samarbete med polisen för att göra hela Örebro tryggt, förebyggande arbete med skola, socialtjänst och polis kombineras med samverkan med andra statliga och civila aktörer.
Bygg nytt på rätt sätt - trygghet ska skapas när staden planeras - stadsplanering där polisen kan hjälpa till.
Trygghet som gammal betyder rätt att åldras individuellt. Bort med det kollektiva åldrandet. Alla äldre ska ha rätt att åldras, bo, leva och agera, som individer.

För det femte en växande kommun:
Örebro har vuxit med nästan 7000 personer de senaste fyra åren. Fortsätt locka nya örebroare genom att göra Örebro attraktivt. Bra kultur. Vacker stad. Växande näringsliv. Öppen kommun.
Fortsatt samarbete med Örebro Universitet. En kommunal forskarskola vid universitetet ska ha en omsättning som 2015 motsvarar 1 % av kommunens nettoomsättning.
Fortsatt dialog med näringslivet. Örebros arbetsmarknad växer starkt. Men genom att öppna kommunen än mer för privata aktörer kan den växa ännu snabbare. Genom tydliga kvalitets- och servicegarantier ger vi nya företag bättre möjligheter.

Det borde vara enkelt att välja i valet. Antingen ett parti och politiker som är emot allt. Som vill stoppa och förhindra. Eller så Folkpartiet som vill låta Örebro fortsätta växa. Som vill ge örebroarna mer frihet, öka stoltheten över staden och skapa framtidsförutsättningar i Sveriges bästa stad.

Örebro i mitt hjärta

Läser på dn.se om situationen för Örebro. Det är Ulrika By som skrivit. Hon har tidigare varit journalist på Nerikes Allehanda en kort tid. Hon beskriver en stad som oroas över de våldsdåd som begåtts här. Massvåldtäktsmannen. Styckmordet. Örebro är en plats där fler idag är oroade än tidigare. Det är inte så svårt att förstå.

Men By är en bra journalist. Inte bara en som söker det enkla, en som vill måla med svart och vitt, svart och vitt. Jag gillar artikeln eftersom den skapar många funderingar.

För mig blir ett par av hennes texter på något sätt sammanfattningar av det jag försökt göra de senaste fyra åren. Och de problem jag fått brottas med.

I ett samtal med redaktionschefen på NA får hon följande svar:

"-När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart."

Ett av mina viktigaste uppdrag var att skapa en ny känsla för och i Örebro. Från en stad där inget hände, till en dynamisk småstorstad. Från en stad där det var fult att vara någon, till en stad där det var intressant att vara någon, där det var OK att sticka ut, visa sig och visa på hur bra man själv eller Örebro är.

Jag har av olika tjänstemän och andra örebroare fått veta att tidigare socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden hade andra strategier. De ville inte agera på den nationella banan. Örebro räckte. De ville egentligen inte att Örebro skulle vara förmer än någon annan stad. Precis som vänsterpolitik ofta är: Om inte alla kan ha det lika bra ska alla ha det lika dåligt...

Men de senaste fyra åren har Örebro tagit massor med steg på banan uppåt. Idag finns Örebro i Sverige. Inte bara sportmässigt som By skriver, även om vi har haft en medveten satsning och strategier för att använda idrotten som dragare till Örebro. Inte bara universitet och läkarutbildning, som vi också arbetat strategiskt med och satsat mångmiljonbelopp på för att höja Örebros status.

Det handlar också om saker som en del kan tycka vara meningslösa. För vad är egentligen en Melodifestival värd? Är inte ett kungabesök bara fjäsk? Och O-ringen - är det egentligen vettigt att bygga en hel central stadsdelsstruktur för tio dagars boende? Är det vettigt att bygga om torg och gator? Är det rimligt att ha kulturevenemang i city?

På alla frågorna kan man svara nej. Och vänsterpartierna har gjort det i varierande omfattning. Vänsterpartiet nästan hela tiden. Socialdemokraterna som vanligt mer sofistikerat populistiska i sitt nejsägande.

Men tänk om de fått bestämma. Om Örebro 2010 bara hade varit våldtäkter och styckmord. Inga torg och gator. Inget kungafjäsk. Ingen Melodifestival. Hade staden varit bättre? Hade välfärden varit bättre? Hade vi fått nästan 7000 fler örebroare de senaste fyra åren, 7000 nya örebroare som innebär upp emot 300 miljoner mer i intäkter till kommunen? Knappast.

Och då kommer det andra citatet från artikeln:

"Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.

I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan."

Detta är bland det sannaste jag sett skrivet de senaste åren. Den enorma kritik som kommit för att torg byggts om, för att man ska byta ett träd mot ett annat, för att bussarna inte går som de alltid gjort, för både det ena och det andra, är mitt tydligaste minne.

Och jag kan inte frigöra mig från att detta är arvet från den socialdemokratiska grå tiden. Bakom nästan varje kritikstorm står den socialdemokrati som tidigare gjorde Örebro till en stad känd för - ingenting. De har framgångsrikt profiterat på det som ofta gör mig så bedrövad:

Bristen på stoltheten över sin stad. Bristen på glädjen över att det finns människor som vågar och vinner, som är och gör annorlunda. Ifrågasättandet av entreprenörer inom alla områden; fastighetsägare som vill bygga hotell i luften, pedagoger som vill skapa fria skolor, omsorgspersonal som vill ge bra vård i annan regi, idrottare som vill lyfta sina lag till eliten, kulturutövare som skapar världskultur i konserthus och så vidare...

Det är det arvet Mats Sjöström (s) lämnade efter sig. Det är det arvet Lena Baastad (s) och Björn Sundin (s) byggt sin valframgång på. De har skapat en rädsla för framgång, en rädsla för förändring, en rädsla för att visa att man vågar vara stolt över sin stad.

Men jag är stolt över att Örebro har gjort så fantastiska framsteg:
Jag är stolt över varenda örebroare som vågar sticka ut, vågar visa sig framgångsrik, vågar vara annorlunda, vågar ta plats.
Jag är stolt över att PJ Behrn trots allt vågar lägga fram förslag efter förslag.
Jag är stolt över ÖSK, Örebro Hockey, Sandra Wagner, ÖSKs handbollstjejer, Karlslunds ryttare.
Jag är stolt över Svenska Kammarorkestern, Örebro Open Art, danskompani Raande Vo.
Jag är stolt över alla lärare i skolor, friskolor och kommunala skolor, som vågar bryta ny mark för sina elever skull.
Jag är stolt för all vårdpersonal som vågar säga att det skulle gå bättre att ta hand om de äldre utan kommunpolitisk styrning.
Jag är stolt över vartenda torg, varenda gatstump, varje blomma som gjort Örebro vackrare de gångna åren.

Och jag är stolt över det arbete som mina kamrater och jag i koalitionen gjort för att göra Örebro hållbarare, vackrare och tryggare.

För en gång, när minnena av det otäcka som hände 2010 sjunkit undan, kommer Örebro att kunna fortsätta på den framgångsväg som vi inledde.

Då ska jag cykla längs krokusparkerna en mild vårdag i april.
Då ska jag gå längs med Svartåns stränder en augustiskymning och njuta av att höra människorna sorla på uteserveringarna.
Då ska jag sätta på mig långfärdsskridskorna och ta en miltur till Ässundet.
Då ska jag ta en latte på Vasas uteservering en oktoberdag då solens sista strålar når över Nikolaikyrkan och tänka.

Örebro är staden i mitt hjärta!

NA, Tvärsnytt, Radio Örebro

(S)önderfall

Ibrahim Baylans avgång var väl inte direkt oväntad. Det som händer inom socialdemokratin just nu visar på de enorma problem detta parti, eller kanske mer tydligt, dessa partier står inför.

Det är bara två veckor kvar till kongressen och just nu vet ingen någonting om vad som kommer att hända. Det finns ingen insyn, inga tydliga kandidater, ingenting som pekar i någon riktning.

Och detta är inte heller något märkligt.

I en tweet från förra veckan beskrev jag det som jag tror är socialdemokraternas stora problem. Bredvid mitt bord på en restaurang i Stockholm satt två tunga socialdemokrater, varav en finns med i valberedningen. Det var inte svårt att höra vad de pratade om, hela restaurangen kunde höra den ena såga kandidat efter kandidat. Den andra var något mer tystlåten. Men rätt som det var kom en djup suck och ett tydligt:

-Men vi måste ju vara eniga på kongressen. Suck!!!

Det är detta som är socialdemokraternas problem. I dagens P1 morgon kunde man åter höra Västerbottens länsordförande försöka slingra sig kring detta. Hon kunde inte berätta något om något. Allt är så känsligt.

Det finns en allmän sanning i att socialdemokraterna inte är ett parti, utan ett antal partier under ett maktparaply. Det är själva makten som hållit ihop vänster och höger, offentligt och privat, bidrag och jobb, konservativa och radikala. Men när makten inte längre finns, saknas också sammanhållningen.

Socialdemokraterna är idag vilse i allt. De vet inte vilken politik de har, annat än att vara emot alliansen på riket eller koalitionen i Örebro. De vet inte vilka politiker de har. De vet inte ens vilket parti de är. Socialdemokratin är ett parti i sönderfall.

Det sannolika är ju att en ny ledare inte kommer att ena partiet. Så länge inte makten är självskriven, finns inte heller kittet i partiet.

Så valberedningsledamotens suck var nog rätt väl placerat. Det finns en överhängande sannolikhet att det vi idag ser är 1900-talspartiet socialdemokraternas sista strid. Den socialdemokrati som en gång var en radikal kraft för samhällsomvandling är idag en konservativ rest med en dröm om att gårdagen också ska bli morgondag.

Media: SR, DN, SVD, EXPRESSEN, AFTONBLADET,

Våga tänk regionalt

När jag tog över som kommunstyrelseordförande gjorde jag det i ett län utan samarbete. Örebro var ansedd som storebror i alla lägen. Det fanns en tydlig politik där Örebro skulle ta allt. Det fanns inget näringslivssamarbete, snarare en konkurrens mellan olika kommuner om företagen. Det fanns inga regionala mötesplatser, annat än de formaliserade, partipolitiserade, i regionförbund och landsting.

Ett av mina största arbeten i det tysta har varit att försöka förändra detta. När vi fick en ny kommundirektör blev en av hans viktigaste uppgifter att söka kontakt med alla andra kommunchefer i länet för att diskutera hur vi samarbetade och samverkade. Jag hade hoppats att det skulle gå att ordna liknande träffar med kommunstyrelseordförandena. Tyvärr var det partipolitiska trycket där för hårt. I princip inga socialdemokrater ville komma på den träff jag ordnade. Det var synd, men det var mer en sporre att försöka mer än att ge upp.

För mig är det regionala samarbetet högprioriterat. Skälet är enkelt: Örebro kan inte vara en tillväxtpunkt i en annars degenererande region. Örebro måste växa tillsammans med sina systrar och bröder i länet. Vi kan gärna agera lok, men vi måste ha alla vagnarna med oss.

Under åren har jag därför haft kontakt med flera kommunföreträdare inom olika sakfrågor:

Jag tycker till exempel det är självklart att vi ska samverka med Hallsberg kring kombiterminalen, för att värna Hallsbergs status som Sveriges järnvägsknutpunkt nummer 1. (Här har örebrosossarna varit emot - de har velat bygga en konkurrerande kombiterminal i Örebro)

Jag tycker till exempel att det är självklart att Örebro stöttar Karlskoga kommun när det gäller utvecklingen av civil industri med militär teknologi. Därför stöttade vi ett projekt i fjol med 100.000:- kronor. (Här var sossarna med, men med stor tvekan.)

Jag har varit i Nora och pratat järnväg. För mig är det självklart att Nora ska knytas närmare Örebro, eftersom boendemiljön i Nora är helt annorlunda än den i Örebro och skapar ett gott komplement. (Här är sossarna faktiskt med på vagnen, men först sen koalitionen presenterade projektet. Men det är gott så!)

Och jag har gett kommundirektören i uppgift att se vilka samarbetsprojekt vi kan göra tillsammans. Gemensam lönehantering i alla kommuner? Gemensam upphandling? Gemensamma myndighetsfrågor? och så vidare. Och mitt besked har varit tydligt: Det är inte säkert att verksamheterna ska läggas i Örebro, snarare tvärsom. Vi måste värna en stark arbetsmarknad även i länets mindre orter.

Och arbetet har gett resultat. Idag har vi ett allt närmare samarbete på tjänstemannannivå. Kommuncheferna träffas regelbundet. Näringslivskontoret samarbetar också med Arboga (förutom Kumla och Hallsberg) för att skapa en bättre näringslivsregion. Det är bra.

Utmaningen är nämligen enorm. Om vi inte klarar av att samarbeta i länet kommer andra att ta den plats som borde varit vår. Ett par exempel:

Örebro kan bli centralort i en ny större region, med alla fördelar det har att ha det administrativa centret på plats, eller en perifer ort i en annan region med regioncentrum långt bort.

Örebrolandstinget kan bli centrum för högspecialiserad sjukvård i en region, med alla fördelar det har, eller ett undersjukhus till ett annat sjukhus långt borta.

Örebro kan bli en utvecklingsmotor med ett universitet som växer som forsknings- och utvecklingsarena. Eller så blir vi ett utbildningsuniversitet utan forskning och därmed sämre utveckling för företag och näringsliv.

Och så vidare...

I fyra år har jag pratat regionfrågor, gensvaret från andra partier har varit ljumt, för att uttrycka sig milt. Men nu börjar det vända. Det är bra. Örebros plats på kartan måste ständigt försvaras genom utveckling, förnyelse och förändring.

Media: NA

Den (s)ista socialistiska borgen?

I fyra år har jag haft förmånen att sitta som ordförande i Beredningen för Primärvård och Äldreomsorg, en beredning som finns i Sveriges Kommuner och Landstings regi. Vårt arbete är att förbereda ärenden som senare ska behandlas i styrelsen inom vårt verksamhetsområde. Det är inte bara primärvård och äldreomsorg. Även politik för funktionshindrade och folkhälsa är delar av vårt fögderi.

En rätt stor del av vårt arbete handlar att hålla oss a jour med den pågående utvecklingen i landet inom vårt område. Det är intressant att få vara en del av de processer som förhoppningsvis kommer att leda fram till en bättre omsorg om de äldre, eller utveckla primärvården - den viktigaste delen av sjukvården, den närmast medborgarna.

Utvecklingen inom primärvården har varit snabb de senaste åren. Det handlar om tillgänglighet. Det handlar om valfrihet för främst patienter men även för utförare. Det handlar om kvalitet och ökad läkartäthet. Landsting efter landsting väljer att fokusera om, från en organisationscentrerad syn till en patientcentrerad syn.

Tyvärr blir det allt klarare att landstinget i Örebro går en egen väg. Det finns inget eller väldigt lite av förnyelse, förändring och omfokusering i det landsting där socialdemokratin styrt i över 90 år. Det får en del konsekvenser.

Sedan valfrihetsreformen inom primärvården infördes, har det startats 223 nya vårdcentraler i Sverige. Det har inneburit en enormt ökad tillgänglighet för väldigt många svenskar. Om Örebro följt den nationella takten borde örebroarna fått tillgång till upp emot tio nya vårdcentraler. Det hade varit en fantastisk kvalitetshöjning.

Hur många har örebroarna fått ta del av?

Noll. 0! Inte en enda!

Det socialistiska landstinget, som hellre ser till politiska principer än till sina medborgare har valt en annan väg. Det är den egna organisationen som gäller. Det är de egna vårdcentralerna som gäller. Utveckling får bara ske om politikerna får styra.

Är detta rimligt? Naturligtvis inte. Örebros socialdemokrater, oavsett om de befunnit sig i landstinget eller i kommunen, har alltid satt de socialistiska principerna före medborgarnas väl.

Socialdemokraternas politik är en nej-politik:
Friskolor - nej.
Alternativ inom äldreboenden - nej.
Valfrihet inom hemtjänsten - nej.
Fler apotek - nej.
Fler vårdcentraler - nej.

Folkpartiet däremot kör en ja-politik:
Friskolor - ja, för elevernas skull!
Alternativ inom äldreomsorgen - ja, för de äldres skull!
Valfrihet inom hemtjänsten - ja, för de äldres skull!
Fler apotek - ja, för allas vår skull!
Fler vårdcentraler - ja, för tillgänglighetens skull!

För örebroarnas skull är det bäst om socialdemokraterna får en lång tid i opposition, oavsett om det handlar om kommunen eller landstinget. Deras politik är stagnation och outveckling. Man får hoppas att miljöpartiet i landstinget inser att det vägval de gjort inte är det bästa och har kraften och styrkan att byta redan under den pågående mandatperioden.

Ineffektivt klimatarbete

På DN-debatt idag redovisar riksrevisionen en omfattande kritik mot det svenska klimatarbetet. Som första punkt sågar man etanolsatsningen. Det är inte en dag för tidigt. Etanol har så många negativa konsekvenser att satsningen aldrig borde kommit igång. Själv kör jag en biogasbil, sannolikt något bättre än etanol, men inte heller någon reell framtidssatsning.

Debattartikeln visar med all önskvärd tydlighet problematiken kring klimatarbetet. Det visar att det antingen krävs ett enormt tekniksprång, eller en totalt förändrad livsstil, för att klara av utmaningen. Frågan är om någondera är sannolik.

Ett tekniksprång måste nog handla om att vi går över till ett elbaserat samhälle. Alla transporter, all värmeproduktion, all varuproduktion och så vidare måste elförsörjas. Och elen måste produceras utan klimatgasutsläpp. Problemet är bara att vi dels måste finna vägar att producera dessa enorma mängder el utan att släppa ut klimatgaser, och att vi måste göra om stora delar av infrastrukturerna i samhället.

En förändrad livsstil handlar om att göra om samhället och samhällets värderingar i sin helhet. Inga semesterresor till Thailand. Inga tomater på vintermackan. Inga billiga kläder från Vietnamn. Är detta sannolikt?

Klimatfrågan ställer enormt mycket på sin spets. Det finns så många frågor som saknar svar. Det finns så stora osäkerheter kring så mycket om utvecklingen av klimatet. Kommer det att förändras lungt och stilla, har vi tid att förändra oss och tekniken? Eller går det snabbt och skrämmande, med enorma krav på kort tid?

För mig handlar klimatpolitiken i dagsläget om att ändå våga se att det finns möjligheter. Det får inte bli helt nattsvart, vi kan göra skillnad. Men lika mycket handlar det om att inte springa på alla puckar, att våga väga alternativ mot varandra, att inse att både människor och pengar måste hanteras med respekt. Vi kan inte uppifrån kräva att människor ska förändra sitt sätt att tänka, vara och leva över en natt. Vi kan lika lite uppifrån slösa med pengar på åtgärder som är mer eller mindre meningslösa.

Det vinner inte klimatet på. Och framförallt inte människorna.

Fler hyresrätter?

Läser på Tvärsnytts hemsida att man i Västerås saknar hyresrätter, att människor som vill bo i centrum istället får bo utanför. Det är en intressant vinkling på ett problem som också finns i Örebro.

Örebro ökade med 1456 personer förra året. Det är en hög, men låg, siffra. Befolkningsökningen avstannade i princip totalt de sista månaderna. Var det för att det politiska läget blev oklart efter valet? Efter fyra år av exempellös uppgång, efter sossarnas fall, blev människor åter oroliga för vad som skulle kunna hända med en röd regim? Njae...

Det sannolika är att vi inte hade tillräckligt många lediga lägenheter. ÖBO har i princip inga lägenheter att hyra ut. Inte de privata hyresvärdarna heller. Det har byggts för lite under flera år, främst på grund av finanskrisen.

Men det behövs mer än hyresrätter, framförallt i Örebro som har en mycket stor andel hyresrätter i förhållande till bostadsrätter och villor. I Örebro måste vi se till så att antalet bostadsrätter ökar, att andra former av ägandelägenheter kommer till, att vi har en god tillgång till centrala villatomter och så vidare. För mig är det viktigt att Örebro inte flyter ut okontrollerat, utan att vi centrerar och förstadligar Örebro än mer. Vi ska eftersträva det europeiska, täta, stadsbyggandet, inte det amerikanska eller australiska glesa. Det spelar roll för klimat, kultur, stadsliv.

Det senaste året har det kommit igång flera projekt i Örebro som kommer att lösa delar av det problem som finns, men mer kommer att behöva göras. Jag har fem förslag:

1) ÖBO ska uppfylla det krav på 2000 nya lägenheter som koalitionen krävt men öka takten. Allt ska vara klart till 2015. Alla lägenheter ska vara i centrala Örebro.

2) Öka höjden på husen i Örebro centrum. Nya höghus vid Östra Bangatan, vid Södra infarten, vid centralstation, vid konserthuset, vid postterminalen, på Eyrabadets gymnastiksal.

3) Snabbutred hur marken vid Örebro Pappersbruk ska kunna exploateras samtidigt som diskussioner kring försäljning pågår.

4) Bygg över motorvägen, vid Varberga-Oxhagen, vid Hjärsta-Vivalla, och exploatera med såväl hus som grönområden.

Och det femte, kanske mer kontroversiella förslaget:

5) Gör ett samarbetsavtal med Hallsberg och Kumla i första hand för att skapa en gemensam bostadsmarknad. Kumla och Hallsberg kan bli goda komplement till Örebro, samhällen av förortskaraktär som bygger på de fördelar detta har. Skapa tydligare tågpendlingssystem, se hur området kring järnvägen mellan orterna ska kunna exploateras och prioritera dessa byggplaner. Bygg upp lokaltrafiken kring ett antal pendlingsstationsnoder. På sikt bör detta utvidgas till såväl Nora som Lindesberg.

Örebro har en fantastisk framtid. Vi måste idag besluta om hur vi vill bygga den.

Det politiska landskapet, avsnitt 7

Det sista inlägget i denna serie. Egentligen tänkt som två inlägg. Men det får bli ett extra långt istället.

Liberal framtid!

När uppstod svensk liberalism? Var det med den österbottniske prästen Anders Chydenius och hans arbete för att ge de små bönderna rätt att sälja sina egna varor på städernas marknadsplatser? Var det när det liberala partiet började verka i svensk riksdag för att göra Sverige fullt ut demokratiskt, för att ge alla rätt till utbildning? Var det när Frisinnade Landsföreningen bildades för att slutföra den demokratiska kampen, för att sjösätta de sociala trygghetssystemen?

Frågan är egentligen inte viktig. Det underliggande svaret desto intressantare. Liberalismen har inte något värde av och i sig själv. Liberalismen bygger på att det finns en uppgift att utföra. Chydenius såg hur illa de små bönderna behandlades och arbetade för frihandel. Staaf insåg betydelsen av allmän och lika rösträtt och social trygghet. Och så vidare. Genom åren har liberaler spelat avgörande roller för utvecklingen av Sverige. Alltid har det skett i kamp mot rörelser och partier som velat annorlunda.

Men vad är utmaningen idag? Vi har ett välfärdssystem som omfattas av alla. De förändringar som partierna idag hanterar är mer att skruva i detaljer än att förändra. För mig som kommunal huvudman innebär det att mitt beslutsområde är minimalt, inskränkt från ovan av en stat, och ibland EU, som tror att de vet bäst även om det lokala, och underifrån av örebroare som vill ha större valfrihet för sig och sina anhöriga.

Lokalt är det rätt många företrädare från de allra flesta partier som samstämmigt menar att vi är överens om 80, 90 procent av alla beslut. Ändå så sitter vi i ständiga nämndsammanträden för att bestämma över, ja över vaddå?

Och med de nya Moderaternas tydliga avideologisering har svensk rikspolitik gått samma väg. Politiken reduceras till administrativt detaljskruvande. Valen handlar om vem som styr det rådande systemet bäst. Statsministern är inte politiker, snarare nationell generaldirektör, om än med något sämre lön och anställningsvillkor…

Om framtidens politik bara blir administrativt detaljskruvande har liberalismen i ett självständigt parti gjort sitt. Det finns inget större liberalt uppdrag än att det kan hanteras inom partiet eller partierna som står för allmänintresset.

Men är det så illa, eller så bra ställt med samhället?

Jag hävdar med eftertryck att det är fel. Även detta nådens år 2011 finns ett antal frågor som ropar efter ett parti med liberala svar. Låt mig bara peka på en enda som inte ligger helt i dagens centrala strömfåra:

Utveckling mot vad?

Jag sitter på partistyrelsen och lyssnar på en föredragning om vad vi borde och kan göra för att öka Sveriges konkurrenskraft och ekonomiska stabilitet. Det handlar om omfattande reformer inom såväl skatteområdet, arbetsrätten och utbildningsområdet. Det blir som vanligt rätt mycket administrativt detaljpetande. Men underliggande finns fråga om utvecklingen av Sverige: Vart är vi på väg? Vilket samhälle står bäst rustat att möta framtidens utmaningar?

Den traditionella svenska politiken, det förmenta allmänintresset, skulle säkert peka på att den politiska utmaningen är att utjämna skillnader. Alla ska arbeta, alla ska ha rätt till heltid, alla ska vara anställningstrygga, alla ska få lagom skattesänkningar. Det har fungerat i nästan 100 år så varför bryta nu?

Det är möjligt att denna politik kommer att vara framgångsrik även i framtiden. Men osäkerheten är större än någonsin. Världen står inför enorma utmaningar. Demografiska. Ekonomiska. Klimatiska. Miljömässiga. Värderingsmässiga. Sannolikheten att ett homogent samhälle klarar av detta är små. Samhället måste våga gå från centralstyrning till egenmakt.

Liberalismens uppdrag har aldrig varit att lägga allt tillrätta för alla. Liberalismens uppdrag har varit att ge människor förutsättningar för att klara av att skapa en framtid för såväl sig själva som för sina närmaste och ibland också världen. Liberalism är heterogen. Här finns skillnader. Just skillnaderna är det som både är målet och drivkraften för liberalismen. Skillnader där individerna inte kan påverka sin situation måste förhindras eller tas bort. Skillnader där individerna gör olika livsval ska bejakas.

Som alltid blir skolan central. Utbildningen lägger ofta hela grunden för om individerna kan göra medvetna val. Bildningen skapar en värderingsram kring vilka val som bör göras. Men sedan är det individen som måste göra valet.

Liberalismen är ingen strykamedhårsideologi. Ibland är den rätt kärv. Ofta tar den avstamp i samma grunder som president Barack Obama tydliggjorde i sitt installationstal:

”När vi på nytt bekräftar vår nations storhet inser vi samtidigt att storheten inte kan tas för given. Den måste förtjänas. Vår resa har aldrig präglats av genvägar eller förnöjsamhet. Den har inte varit en väg för de klenmodiga, för dem som föredrar ledighet framför arbete, eller som bara eftersträvar rikedomens och berömmelsens sötma. Den har snarare varit risktagarnas, de handlingskraftigas, de skapandes väg. Vissa av dem har ärats men alltsomoftast har det varit män och kvinnor som jobbat på i tystnad, som har burit oss fram längs den långa, ojämna vägen mot välstånd och frihet.”

Vilken svensk politiker skulle våga använda ett liknande språk? Det borde vara självklart för oss liberaler.

Men kanske blir uppdraget för morgondagens liberala parti att peka på begränsningarna för politiken. Jag har i en tidigare blogg skrivit om behovet av en svensk ”Tea Party-rörelse”. Med det menar jag inte att det behövs en reaktionär högerrörelse i Sverige. Men vi skulle behöva en rörelse som pekade på det orimliga i att politiken verkar sakna gränser, att det alltid finns behov av politiska lösningar på nästan alla problem. Vi skulle behöva en rörelse som sade till riksdag och regering, till kommunfullmäktige och kommunstyrelse: Hit men inte längre. Detta är mitt och mina grannars liv. Vi klarar det själva. Vi är mogna, vuxna, handlingskraftiga människor som klarar av att göra de val vi behöver. Ni politiker borde rikta er kraft mot de utmaningar, och för de människor, som verkligen behöver samhällets stöd.

Det liberala uppdraget är inte fullgjort. Det gäller bara att se skogen bakom alla träd.
Jag ser fram emot den tid då en svensk, liberal statsminister i sitt tal efter vinstvalet säger ungefär så här:

Vi kan idag endast ana spåren av de första människorna som trampade svensk jord. På randen mot den tillbakadragande isen ledde de första äventyrliga människorna kampen för erövringen av nytt land. Genom århundradena har människa efter människa fortsatt denna kamp. Vi har mött och tämjt mörker och kyla. Vi har tyglat vattnets krafter, brukat jord och oändliga skogar. Vi har brutit bergets rikedomar.

Sverige är inte byggt av gnällspikar, av trygghetstörstande soffliggare. Sverige är byggt av kvinnor och män som valt att leva i en av världens utkanter, på gränsen till det människan klarar. Vi har klarat det genom hårt arbete, ofta i tysthet i ett land där det är långt mellan människor. Vi har varit ett land där livet självt krävt att vi ständigt hanterat risker. Vårt land har byggts samman av människor som insett att ensam inte är stark, att rikedom inte bara är pengar, att såväl individer som gemenskaper lägger grunden för välstånd.

Nu står vi inför nya utmaningar. Som alltid söker vi svaren på de frågor som verkligheten ställer oss inför. Vi gör det som vi alltid gjort. Genom hårt arbete. Genom uppfinningsrikedom. Genom uthållighet. Ofta i ensamhet, men alltid medvetna om att vi är delar av en helhet, en nation av människor som alltid sökt framtiden i det okända.

Vi ser farorna. Vi inser vår litenhet. Men vi inser också att vi svenskar, från vilket hörn av världen vi än härstammar, kommer att hitta vägar framåt. Det finns en kraft i detta folk som inte kan förkvävas. Inte av statens allomfattande makt. Inte av de globaliserade företagens opersonlighet. Inte av liknöjdhetens välmående passivitet.

Det liberala uppdraget är inte slutfört. Vi ser inte ens början på slutet. Vår utmaning är möjligtvis slutet av det arbete som nyss påbörjats. I hundratals år har människor sökt de liberala svaren. Nu vandrar vi i deras fotspår, samtidigt som vi söker nya vägar. Liberalismens tid har sannerligen kommit!

Skogen

För 25 år sedan började jag på min doktorsavhandling. "Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv." Den är ännu inte färdig. Skälet? Jag snöade in på varför man ska bevara mångfalden. Varför ska man det?

Den fråga slår mig åter när jag läser DNs utmärkta ledare idag. I år är det skogens år, i fjol var det den biologiska mångfaldens år. Båda lär gå till historien som misslyckanden. Få lär bry sig.

För varför ska man spara biologisk mångfald? Varför ska man spara skog? Är skälen många, eller ett enda?

Visst finns det kortsiktiga ekonomiska skäl. Mangroveskogarna skyddar kuster, ökar fisket, minskar översvämningsrisker. Skogen är fortfarande basen i svensk industri. Och så vidare. Men om räkodlingar ger mer än mangrove, varför ska den då bevaras? Och om skog kan ersättas med trädplantager, varför ska den då värnas?

Visst finns det långsiktiga ekonomiska skäl. Vem vet vilka rikedomar skogen gömmer? Hur många nya mediciner, hur många nya odlingsbara växter, hur många användbara djur finns i våra skogar? Men å andra sidan - det kanske inte finns en enda. Och de som finns kan vi producera på annat sätt.

Så där kan man fortsätta. Jag tror jag i vart fall gick igenom ekonomiska, humanitära, säkerhetspolitiska, ekologiska och kulturella skäl innan jag gav upp. Jag fastnade ändå bara i att den biologiska mångfalden främst är en etisk fråga. Visst finns det risker med att en försvagad biologisk mångfald till sist gör vår planet oanvändbar, oavsett hur vi kan manipulera gener och arter. Visst finns risker att vi blir fattigare om vi utrotar djur och förstör ekosystem. Visst blir allt fulare, tristare, tråkigare om inte detta livets myller finns. Men det kommer aldrig att räcka som skäl för att värna något så oklart som den biologiska mångfalden. Och värnandet kommer bara att bli svårare.

För nästan lika lång tid sedan hade jag en god vän, som skämtsamt, men med en botten av allvar, sa att han aldrig förstått vad den gröna spenaten utanför staden var bra för. Med en allt längre gående urbanisering riskerar förståelsen för spenaten utanför staden att bli allt mindre. Risken finns att biologisk mångfald reduceras till det som National Geographic visar på TV. Tigrar, valar, fascinerande och vackra insekter. Det är väl OK.

Men den biologiska mångfalden är också fästingar, getingar, mygg, ormar - allt elände som finns där utanför i spenaten. Som inte verkar uppfylla någon annan funktion än att störa oss människor, skapelsens kungar. Men som är en nödvändig del av den livsväv som ständigt omger oss alla.

För mig blir bevarandet av biologisk mångfald en rent etisk fråga. För att tala med de gamla frisinnades ord: "Vi ska lämna över en skapelse till våra barn, som är rikare än den vi ärvde av våra föräldrar." Det finns en etisk dimension, för mig en etisk dimension med kristna förtecken, som är det enda som långsiktigt kommer att kunna bära arbetet med bevarandet av den biologiska mångfalden. Gud skapade världen som ett paradis. Vår biologiska enfald riskerar att göra den till ett helvete, eller i vart fall en skärseld.

Sådana tankar far igenom mitt huvud när jag går i spåren efter skördaren hemma. På mina marker stod förr hundraåriga aspar. Nu är där kalt. Men innan skördaren kom hade jag och hustrun gått och sparat ut främst sälgen för alla dess viktiga vårblommor. Men även aspar, ekar, björkar, lindar och lönnar, och någon enstaka tall och gran, för att få till den hagmark vi eftersträvar. En liten plätt av ett förlorat paradis som en gång fanns. En oas för lite fler fåglar, fjärilar och skalbaggar. En plats för bålgetingar och huggormar. Ett arbete för att lämna över en värld som är lite bättre, lite rikare på det som inte kan värderas, till våra barn och barnbarn.

Det politiska landskapet, avsnitt 6

Liberal revansch!

Under perioden 2002 – 2008 hade Folkpartiet en mycket intressant riksdagsledamot. Mauricio Rojas valdes in i parlamentet utan att vara folkpartist. Han kallade sig ”oberoende liberal” och blev inte partimedlem förrän ett par år i riksdagen. Rojas valframgång inledde en tid av diskussion kring medlemskap och organisation internt i Folkpartiet. Idag har denna diskussion avstannat. Det borde den inte gjort.

Det svenska partiväsendet är en närmast socialistisk rest av ett 1900-tal som inte längre finns. Partierna skriver allomfattande partiprogram som man i vart fall i teorin menar ska accepteras av alla medlemmar. När du en gång är vald, oavsett om det är till ett riksdagsuppdrag, ett fullmäktigeuppdrag eller ett uppdrag i en nämnd eller styrelse, ska du följa partiprogrammet. För de olika parlamentariska uppdragen innebär det ännu tydligare styrning. Den så kallade partipiskan viner i snart sagt alla frågor, förutom alkoholfrågan av någon outgrundlig anledning.

För oss som kallar oss liberaler borde detta vara oacceptabelt. Det finns ingen mall för vad som är liberalism. Det finns liberaler som är höger, vänster eller mitt emellan. Det finns liberaler som nästan är libertarianer i vissa frågor, medan de i andra är betydligt mer konservativa. Det finns liberaler i snart sagt alla partier utanför Folkpartiet. I januari 2011 har detta blivit än mer övertydligt när en av Miljöpartiets språkrörskandidater gör anspråk på att vilja leda ett liberalt parti.

När svenska väljare själva får karaktärisera sig, säger sig 27 % vara liberaler. Jag gissar att deras liberala agendor spretar lika mycket som min egen. Men för ett liberalt parti borde det vara självklart att sträva efter att nå dessa människor, att få dem att engagera sig för liberalismen och självklart rösta på det liberala partiet.

För att detta ska bli verklighet måste såväl partier, partistrukturer som valrörelser förändras. Jag vill peka på tre konkreta förslag som jag menar bör sjösättas så snart det är möjligt:

För det första: Bredda det liberala uppdraget. Liberal är man om man delar ett antal liberala grundvärderingar. Människans oändliga, jämlika och okränkbara värde. Individualismen kopplat till frihetsbegreppet. Det demokratiska uppdraget. Bildningens plats. Det finns säkert någon ytterligare som kan finnas i det minimala partiprogrammet. Men som liberal är man först och främst ansvarig för de egna handlingarna. De stelbenta strukturer som låser det politiska uppdraget inom partierna måste bort. För att få en liberal röst i vilket parlament som helst, måste man kunna visa att förslaget som läggs verkligen är liberalt. I valet 2014 borde betydligt fler kunna stå på våra valsedlar som just ”oberoende liberaler”, valda utifrån sin kompetens och sitt samhällsengagemang.

För det andra: Gemensamt agerande redan i valet 2014. Folkpartiet och Centerpartiet kan redan i valet 2014 gå fram under en gemensam partibeteckning, en valkartell, men fortsätta som enskilda partier. Det Liberala Partiet kan ha en folkpartistisk och en centerpartistisk underrubrik. Nomineringar, provval och listfastställande kan ske inom de nuvarande partierna. De nuvarande partistrukturerna kommer sannolikt ändå så småningom att självdö. Under tiden är det meningslöst att genomföra omfattande organisationsförändringar med sammanslagningar där själva sammanslagningsprocessen riskerar att ta resurser och engagemang från politiken och de externa kontakterna och ersätta dem med internt navelskådande.

För det tredje: Utvidga det liberala erbjudandet. Varför ska liberaler rösta på de nya moderaterna, på miljöpartiet, på socialdemokraterna, när det finns ett tydligare liberalt alternativ? Det finns en allvarlig risk att Alliansen utvecklas till ett enpartialternativ. Jag har i ett tidigare inlägg pekat på hur illa det vore. Det idag självklara politiska landskapet borde kännetecknas av en stark liberal axel som kan samverka med pragmatiska, men mer eller mindre oideologiska partier såväl till höger som till vänster.

Folkpartiet har alltid varit ett fritt och obundet parti. När andra partier lutat sig mot olika särintressen har Folkpartiet alltid kunnat stå fritt. Fritt att stötta det som måste stöttas. Fritt att kritisera det som måste kritiseras. Fritt att ta parti för de svagaste, ibland till och med mot det förkvävande allmänintresset, som det definieras av de idag stora partierna. Den friheten kommer att bli allt viktigare i en globaliserad värld där även ofrihetens krafter växer sig starkare.

En del av framtidens politiska landskap kommer även i fortsättningen att domineras av maktpartier, partier som ser ett förment allmänintresse som den överordnade ideologiska basen, partier som ständigt söker maximera väljarframgångar, partier som alltid söker att vinna genomsnittsväljaren för att genom den politiken attrahera maximalt antal sympatisörer. Problemet med den politiken är att den aldrig ställer de svåra frågorna, söker de långsiktiga svaren, prövar de obekväma sanningarna. Den platsen är fortfarande vikt för ett liberalt parti. Den platsen är fortfarande Folkpartiets.

I de avslutande inläggen ska jag redovisa några av de grundläggande tankar jag menar ska känneteckna det liberala uppdraget i framtiden.

Det politiska landskapet, avsnitt 5

Liberal revansch!

För att förstå mina tankar kring en liberal revansch måste jag sannolikt förklara min egen hemvist i Folkpartiet.

Under många år karaktäriserade jag mig själv som socialliberal, frisinnad, vänsterliberal. Positionen var inte självskriven utan snarare en motposition mot andra liberaler; nyliberaler, marknadsliberaler, högerliberaler, stadsliberaler. Dessa motpositioner är inte nya eller okända. Folkpartiet har under hela sin drygt hundraåriga historia kännetecknats av dualismen mellan de liberaler som haft social ingenjörskonst med förbättringar för de sämst ställda individerna som en huvudfåra, och de som mer drivits av marknadens frihet och funktion och individualismens rättigheter och krav. Under hela perioden har partiet hållits samman av vissa frågor. Det är inte för inte som Folkpartiet även idag är skolpartiet framför andra. För alla oss liberaler är skolan, utbildningen och bildningen central för såväl individen som samhället.

Jag använder idag allt mer sällan prefix till den liberalism jag menar mig förespråka. Skälet är enkelt. Min liberalism är inte antingen/eller. Snarare både/och. Jag håller mig till en rätt traditionell vänsterposition i flera frågor. Jag är pacifist. Naturvården och miljöfrågorna är centrala i mitt liberala engagemang. Den internationella solidariteten, främst med de sämst ställda i världen, har en given plats. Mitt kulturella intresse skulle nog av många kunna beskrivas som en vänsterposition.

I andra frågor är jag betydligt mer höger. Jag ser behoven av skattesänkningar för välutbildade som mer nödvändiga idag än fortsatta jobbskatteavdrag. Jag menar att arbetsrätten måste reformeras för att öppna idag slutna dörrar in på arbetsmarknaden. Jag har alltid varit för kärnkraft.

I en del frågor delar jag inte de värderingar som de flesta idag anses liberalt normativa. Min syn på moralfrågor ligger betydligt närmre gårdagens frisinnade, än dagens liberala, ja till och med konservativa partiers syn på etik och moral.

Genom hela mitt politiska liv har jag varit tydlig i hur jag vill att mitt parti ska utvecklas. Ofta har det varit i strid mot andra strömningar, mot partiledning och partiledare eftersom de företrätt andra riktningar än de jag ansett mig företräda. Under hela denna tid har jag också försökt vara tydlig i att för mig är det självklart att Folkpartiet har råd med interna ideologiska strider. Jag accepterar att jag inte är, och sannolikt aldrig kommer att vara, i majoritetsposition vad gäller många av de frågor jag drivit. Samtidigt menar jag att partiet skulle varit fattigare om inte också mina åsikter och de som har samma åsikter som jag skulle kommit fram och fått debatteras.

När jag läser de två ungdomsförbudens, LUF och CUF, inlägg på Newsmill den 7 januari slår det mig hur lite som hänt med vårt parti och tankarna kring partiets utveckling under den drygt 20-åriga period jag varit politiskt aktiv. Eller snarare, hur lite som hänt sedan 1970-talet då sammanslagningen först var på tal. Fortfarande handlar det om att två traditionella partistrukturer ska slås samman till en ny, men fortfarande lika traditionell, partistruktur. Det kommer aldrig att fungera. Ett plus ett blir i ett sådant scenario betydligt mindre än två.

Jag tror på ett närmare samarbete mellan de liberala krafterna i Centerpartiet och Folkpartiet. Men jag menar att det är för defensivt att hantera frågan som en partisammanslagning. Det känns mer som en reaktion på de nya moderaternas styrka och stöddighet, än en vilja att lyfta liberalismen. För att en liberal revansch ska bli möjlig måste vi tänka så nytt att vi åter hamnar i de tankar som bar 1800-talets svenska liberala parti.

Mer om detta i kapitel 6.

Den sträve guden

Läser Lena Anderssons kolumn i DN. Som vanligt är det väl inte glädje som skiner igenom. Däremot skiner något som måste karaktäriseras som ett närmast hatiskt förhållningssätt till kristendom igenom som vanligt. Jag minns fortfarande hennes sommarprogram för några år sedan. Hon använde sin dryga timme till att bara tala ner kristendomen utifrån rätt skruvade tolkningar av lösryckta bibelcitat. Men det var intressant.

Men i denna kolumn måste jag säga att hon träffat rätt. På pricken. Den bild som hon visar på av Svenska Kyrkan är rätt lik den jag har. Men vi ser på kyrkan från två håll. Hon från ett ateistiskt avståndstagande. Jag från ett kristet gemenskapssökande.

Västerländsk kristenhet i allmänhet, svensk kristenhet tydligare, och Svenska Kyrkan i synnerhet, har svårt med gudsbegreppet. Vilken gud ska man tro på?

Kan man tro på en gud som gör under? En som verkar i vardagen? Näe - det går ju inte. Det står ju i strid med vetenskapen.

Kan man tro på en gud som verkar ha en annan moraltro än vi har idag, inte bara när det gäller ekonomin och sjukförsäkringen? Näe - det går ju inte. Vi har ju rätt, vårt sätt att leva är ju det rätta.

Kan man tro på en gud som inte är politiskt korrekt? Näe - det går ju inte. Kyrkans framtid ligger ju i att anpassa sig till samhället.

Jag är inte bokstavstroende. Jag tror inte att Bibeln äger alla sanningar, att den är skriven av Gud en gång för alla.

Men jag tror på en Gud som är större än vi själva. En Gud som äger sanningen. En sanning som är större än vi själva. Som finns gömd såväl i Bibeln som i och hos andra som söker samma Gud.

Men om man relativiserar Gud och kristendomen, som jag tycker Svenska Kyrkan gör i alldeles för stor utsträckning just nu, blir det problem. Om Biblen bara blir ett antal berättelser, om det inte finns någon större sanning i just kristendomen, så har man problem.

För om man tror på en Gud som skapade världen, så måste väl han ha kraft att agera idag också?
Och om man tror på Jesus som både dog och uppstod, så måste det väl ha någon betydelse, för människor, idag?
Och om man tror på en Helig ande, det ogripbara som kan forma oss som människor till den grad att vi börjar tala främmande språk, så är väl denna Helighet inte begränsad till en pingst för 2000-år sedan?

Men det är kärvt att tro på en gud som inte alltid är politiskt korrekt. Den individualism vi nästan alla bekänner oss till idag har sina begränsningar. En av de tydligaste är att det inte är acceptabelt att bekänna sig till en Gud som är större, ofattbar, fruktansvärd.

Det Svenska Kyrkan, och övrig kristenhet, bör fundera över är om det är viktigare att vara PK än GK. Vinner PK slår nog kyrkan själv i spikarna i sin egen kista.

Sätt dit vandalerna!

Jag brukar ibland tala med Herr Herrman på Herrmans fisk på Engelbrektsgatan. Han har ofta mycket bra fisk. Vätternröding, krabbor av alla storlekar, vanlig vardagsfisk. Herrmans fisk är bland det roligaste som hänt Örebros affärsliv de senaste åren tycker jag (som inte är så mycket för mode eller annat sånt). Tillsammans med Örebro Ost, och den köttaffär som nu ska öppna på Rudbecksgatan, visar de på ett annat sätt att sälja mat. Istället för de enorma matbutikerna, där du ena stunden köper en köttbit, den andra tvättmedel och den tredje ett cykeldäck, så har du här en direkt relation med såväl produktion som produkt. Jag tror i vart fall att både kvalitetstänkandet och smaken blir bättre.

Men alldeles för ofta har vi inte pratat fisk i fiskaffären. Istället har vi pratat vandalism och skadegörelse. Djurens befrielsefront har flera gånger saboterat affären och inneburit att affärsinnehavaren belastats med stora kostnader. Det är så dumt. Det är så galet. Det är så - obeskrivligt meningslöst idiotiskt.

Jag kan bara fundera över vad de räknar med att åstadkomma. Att alla svenskar ska bli vegetarianer? Tvångsvegetarianer? Att ingen längre ska våga sälja kött, fisk eller ost? Är det någon med något vett innanför pannbenet som tror på detta?

Nej - dessa dåd är bara meningslös skadegörelse. Den är värre än många andra skadegörelser, eftersom den är satt i system, den är strukturerad och har enskilda människor och deras möjligheter att bedriva sina verksamheter som mål.

Man kan bli bekymrad över att det gång efter annan är möjligt för dessa grupper, dessa brottslingar, att få fortsätta med sina brott. Deras verksamheter är ett hot mot det öppna samhället, ett hot mot ett fritt näringsliv och ett hot mot det demokratiska samhället.

Brott och brottslingar av denna typ måste prioriteras av polis och åklagare. Vi kan inte tiga stilla för grupper som menar sig ha rätt att sätta sig över lagen, oavsett vilka de är. Sönderslagna fönster, klotter och annan skadegörelse satt i system måste stoppas. Djurens befrielsefront är inget annat än en människornas tvångsfront.

Media: NA, Tvärsnytt

Det politiska landskapet, avsnitt 4

Efter några dagars förkylning orkar jag med att publicera den fjärde delen av mina tankar kring dagens och morgondagens politik. Denna gång om förhållningen gentemot de nya moderaterna:


De senaste åren har Folkpartiet befunnit sig i regeringsställning. Allianssamarbetet som startade året före valet 2006 var en nödvändig förändring av det svenska politiska landskapet. Lars Leijonborg, Folkpartiets tidigare partiledare, hade varit inne på detta tidigare. Dels sade han att det sannolikt fanns för många partier i svensk riksdag. Dels menade han att man i ett nära samarbete även skulle kunna förhandla om partiernas hjärtefrågor.

Jag har varit tveksam till Leijonborgs ställningstaganden. Men jag tror numera att han bara var före sin tid. Det svenska partiväsendet kommer att förändras mycket de kommande åren. Sannolikheten att ett tidigare så stort och samhällsbärande parti som socialdemokraterna raderas från den politiska kartan är inte längre försumbar. Och de mindre allianspartierna riskerar att gå samma väg.

Hur ska då Folkpartiet förhålla sig till storebror (m)? Det är uppenbart att de nya moderaterna har en agenda för att bli det enda allianspartiet. Partiet jobbar oblygt både på att göra allianskollegorna till enfrågepartier, och lika oblygt att därefter ta över deras sakfrågeområden. Det sker på riksplanet. Och det kommer att ske på det lokala planet. Min kommunkollega Kent Persson (m) skriver detta i princip rakt ut på DN-debatt den 25 oktober 2010.

För Folkpartiet, och de andra små allianspartierna, finns i huvudsak tre vägar.

För det första: Acceptera att storebror bestämmer, söka en väg till ett alliansparti under moderat ledning.

För det andra: Bli ett enfrågeparti inom en bibehållen Allians, och hoppas på att såväl väljare som andra partier respekterar detta.

För det tredje: Söka att stärka den egna profilen, skapa en ideologisk motvikt till den ickeideologiska samarbetspartnern, och inom Allianssamarbetet formulera tydliga alternativa, långsiktiga strategier.

Det fjärde alternativet, att lämna Alliansen, är för överskådlig tid ett ickealternativ. De enda som skulle tjäna på detta är oppositionen.

Under lång tid har jag varit övertygad om att det andra alternativet är ohanterbart. Folkpartiet är månne förknippat med skola och utbildning. Men liberalismen begränsas knappast till en fråga. Detta blir alltså inte ett alternativ.

Under lika lång tid har jag funderat över om inte det första alternativet är det rätta. Partier finns inte för att de alltid ska finnas. Om ett parti hittar en väg som är acceptabel för hur ett samhälle ska styras och med klara liberala drag, kan liberalismen lika gärna vara en kraft inom, som utanför ett sådant parti.

Men allt mer har jag kommit att känna att även denna väg är en återvändsgränd. Det finns två skäl för detta. Det första är åter Per Schlingmans märkliga DN-debattartikel. Låt mig citera två stycken ur den:

”Moderaterna är det parti som företräder allmänintresset och vi ska fortsätta utvecklas till att bli det samhällsbärande partiet i Sverige. Därför är ”hela Sverige” ett centralt perspektiv i vår fortsatta utveckling. Det handlar om att vi som politisk kraft företräder och ser alla människor – inte bara våra egna sympatisörer och väljare. Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare. Ska vi nå hit, då måste vi fortsätta utveckla politiken så att den kommer alla till del – i hela vårt land.”

”Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik.”

Det andra stycket pekar egentligen bara på vad jag tidigare skrivit. Det finns för moderaterna bara en väg att gå. De är centrum i svensk politik. Vi andra har att förhålla oss till dem, cirkulera som mer eller mindre beroende elektroner runt den kärna som bestämmer. Det är rätt stöddigt, milt skrivet.

Men slutet av det andra stycket, och hela det första, pekar på det som gör det omöjligt för en liberal att ingå i ett Alliansparti med moderaterna. Allmänintresset, detta enda och allena saliggörande ord som ersätter den ideologiska basen som tidigare varit grunden för de flesta svenska partierna (socialdemokraterna övergav ju sin ideologi på samma sätt under sin makttid).

Det finns två problem med en politik baserad på allmänintresset och som skapar konflikter med liberalismen: Behovet av att värna minoritetsintressen och bristen på långsiktighet.

För det första, behovet att värna minoritetsintressen: Liberalismen är en rörelse för allmänintresset. Partiets grund är att alla människor, oavsett ursprung, bakgrund och livssituation, ska ha samma förutsättningar att förverkliga sina liv. Allmänintresse så det skriker om det.

Men tänk om detta att förverkliga sina liv innebär att man blir en del av en minoritet. Ofta är det enkelt. Många minoriteter påverkar inte majoritetens möjligheter eller sätt att leva. Men andra gör det. Vad var allmänintresset på 1850-talet när frikyrkorna bildades? Vad var allmänintresset på 1920-talet när kvinnorna fick rösträtt? Vad var allmänintresset på 1940-talet när Sverige vänslades med Tyskland. Vad var allmänintresset på 1970-talet när nationalälvarna räddades? Vad är allmänintresset idag, religionsfrihet, frihet från religion eller religion på statens villkor?

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst. Naturligtvis kan man invända att allmänintresset alltid innebär en rätt för olikheter att få finnas, att heterogeniteten är en del av allmänintresset. Men i verkliga livet är det annorlunda. Det finns politiska beslut som kan återtas och göras om. Men det finns politiska beslut som är irreversibla, eller i vart fall har en mycket lång halveringstid. Och alla politiska beslut påverkar enskilda individer.

Detta för oss osökt in på den andra problematiken. Allmänintressets kortsiktighet.

Jag började för 25 år sedan på en doktorsavhandling i miljörätt. ”Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv.” var tanken att det skulle heta. Den är ännu inte klar… Ett av de problem jag då stötte på, och som senare har följt mig genom min politiska karriär, är allmänintressets kortsiktighet. Det finns en generationsproblematik (som också innefattar geografiska och etiska överväganden) inom natur- och miljövården som slår igenom i nästan alla frågor.

Klimatfrågorna: Vad ska jag göra för uppoffringar idag för att mina barnbarn kanske ska få ett bättre liv?
Miljöfrågorna: Vad ska jag köpa och inte köpa, använda och inte använda, idag för att människor runt om i världen kanske ska få ett bättre liv?
Naturfrågorna: Hur stor plats kan människan ta, innan livsväven, det globala ekosystemet, rivs upp?

En snäv tolkning av allmänintresset, ett intresse som mer ser till kommande val än till kommande generationer, väljer alltid det kortsiktiga framför det långsiktiga.

Klimatproblemen hanterar morgondagens teknik.
Gifterna i Kina, eller antibiotikan i Indien, kan vi lösa i morgon.
Människan är alltings mått och hennes livsrum känner inga gränser.

Om detta vore ett problem bara inom miljöområdet skulle vissa (även liberaler) mena att det var ett särintresse som fick hanteras separat. Men det kortsiktiga allmänintresset är inte bara en miljöfråga. Den spränger sin väg genom alla frågor.

Ekonomi och välfärd, utbildning och skola, etik och moral, människosyn och människovärde, kultur – jag kan fortsätta att räkna upp vartenda politikområde.

Problemet med ett parti som säger sig stå för allmänintresset är att det snarare blir följande än ledande, administrerande än visionerande. Det innebär att de flesta besluten blir kortsiktiga. Politikens roll blir att skapa en kortsiktig acceptans för politiska beslut, men inriktningen förblir oklar.

Politiken kan möjligtvis hantera ett administrerande partiväsende. Men demokratin klarar det inte. När partierna överger visionerna och formandet av samhället, kommer tomrummet att fyllas av andra. Och är det inte det vi ser idag? Skapas inte visionerna mer av företag, organisationer, föreningar, nätverk, än av partier? Och hur hanterar demokratin det?

För Folkpartiet återstår att söka bygga en stark liberal grund för ett fortsatt starkt liberalt parti. Det partiet kan aldrig bli en del i ett parti där allmänintresset ersatt den ideologiska basen. Det är ingen enkel vandring. Den leder sannolikt inte till några omedelbara opinionsframgångar. Men den är nödvändig.

Mer om detta i kommande inlägg.

(Läs även Peter Wolodarski på DN den 20 februari, finns knytpunkter)

Ökade försörjningsbördor

Läser på DN-debatt, om de ökade försörjningsbördorna för svenska kommuner. Det är bara en av många inlägg i en diskussion om det offentliga uppdraget som borde kommit för många år sedan.

Jag har bloggat om dessa problem ett antal gånger de senaste åren, senast den 2 mars 2010. Det har varit tydligt för oss som varit engagerade i kommunerna att pengarna inte kommer att räcka i framtiden. Själv har jag brukat skriva och säga att vi har kanske tre år på oss, fram till 2014-2015, innan det börjar bli allvarliga problem.

För Örebros del är det inte så bekymmersam läsning. Vår försörjningskvot ökar från 2,2 idag till 2,4 som mest. Det kan möjligtvis hanteras. Framförallt kan vi hantera det om vi bara behöver tänka på oss själva.

Men det kan och ska vi inte. Vi måste se detta såväl nationellt som regionalt. Örebro kommun, med den starka ekonomin vi har idag, måste ta ett regionalt ansvar. Vi måste se till så att såväl Ljusnarsberg som Hällefors har möjligheter att överleva. Örebro kan idag ta ett större regionalt ansvar än vad vi tidigare kunde. Koalitionens arbete har ökat styrkan hos kommunen. När sossarna tidigare misskötte kommunens ekonomi var de hela tiden tvungna att springa till staten för att be om mer pengar. Nu har vi en betydligt större styrka. Och vi kan bli än starkare.

Men det som DN-artikeln mest handlar om är att hela den offentliga sektorn måste våga förändras. Det finns inget utrymme för partier som låtsas som om det går att stå still och blicka bakåt. Denna konservativa romantism, som främst företräds av sossar och vänsterpartister och som tyvärr är väl företrädd i Örebro, kommer att leda välfärden in i fördärvet. Det som det nu handlar om är att vi måste säkra välfärden genom ökad effektivitet, längre arbetsliv, ökad invandring och så vidare.

Det finns enorma utmaningar i detta, utmaningar som visar på de stora politiska skiljelinjer som finns inom politiken, såväl lokalt som nationellt. Arbetslinjen mot bidragslinjen. Individualismen mot kollektivismen. Det öppna Sverige mot det slutna. Och så vidare.

Det blir ibland rätt övertydligt att liberalismen behövs i svensk politik!

Media: Tvärsnytt

Örebro växer!

2010 blev ytterligare ett framgångsår för Örebro, berättar Tvärsnytt. Fast de har lite fel. Vi växer med nästa 1500 innevånare, inte 800... Något mindre än vad som man kunde förvänta efter det första halvårets rekordartade ökningstakt, men otroligt bra ändå.

Man kan se att det främst är de stora städerna som växer. Stockholm, Göteborg och Malmö ökar kraftigt. Stockholms kommun ökar med drygt 17000 innevånare och flera kranskommuner har också kraftiga befolkningsökningar. Det är fantastiskt för dessa regioner som stärker sina möjligheter till utveckling och förnyelse.

Men utanför storstäderna (om man räknar Uppsala till Stockholmsregionen) är det bara Linköping som växer snabbare än Örebro. Vi är nu drygt 135.000 örebroare och vi blir bara fler. Det är lätt att tycka om Örebro.

Det finns många skäl till denna utveckling. Universitetet är en självklar del. Den goda arbetsmarknaden en annan. Näringslivet, kulturen, handeln, skolorna, servicen - Örebro är rätt bra på alla områden, för att vara lite blygsam.

Speciellt roligt är det att Örebro har ett positivt nettoflöde från alla områden. Vi ökar inte "bara" genom att vi "tömmer" övriga länskommuner, eller "bara" genom en inflyttning från utlandet. Vi har ett positivt netto från hela övriga Sverige. I jämförelse med Västerås blir det extra roligt. Vi fortsätter att knappa in på dem, samtidigt som vi har ett positivt netto från Sverige, medan deras ökning bara kommer från länet och från inflyttning från utlandet.

Det är rätt lätt att summera läget efter fyra år med Koalition Örebro vid makten: Det går bra för Örebro. Allt fler märker det. Grunden är lagd för en fantastisk utveckling. Nu går vi för en starkare vinst i omvalet den 15 maj, för att säkra denna utveckling!

Det politiska landskapet, avsnitt 3

Om att förhålla sig till de två stora.

Först (s).

Svensk liberalism har sedan 1930-talet för det mesta varit en oppositionsrörelse. Allt mer sällan det ledande oppositionsalternativet. Partiet har fått förhålla sig till andra partiers agendor, man har inte haft styrka nog att styra debatt och diskussion.

Partiet uppstod som en rösträttsrörelse, en folkskolerörelse, en frihetsrörelse. Då var motståndarna de konservativa högerkrafterna. Under 1900-talet har motståndarna funnits både till höger och vänster.

Man brukar beskriva 1900-talets andra hälft som den tid samtliga partier fick förhålla sig till socialdemokraterna och deras politik. Partiet hade en ställning som omöjliggjorde en annan politisk diskussion än den partiet ville föra. Och som om detta inte vore nog skapade partiet sig en maktbas som sannolikt är unik i västerländsk demokratisk historia. Inom alla områden kollektiviserades, socialdemokratiserades, välfärdsaktörer. Fackföreningar, försäkringsbolag, hyresgästföreningar, folkets husföreningar och folkparker, som god socialdemokrat kunde man leva hela livet i rörelsen.

Den unika maktbasen var ett resultat av att partiet valde en politik som skulle innefatta stora samhällsgrupper. I vissa delar förändrades politiken för att passa medelklassen. Ända från ATP-beslutet, som hade sitt syfte att nå medelklassen, till maxtaxan inom barnomsorgen sökte partiet en politik som skulle attrahera fler än de arbetare man i de demagogiska talen ofta vände sig till.

I andra fall förändrades medelklassen för att passa den socialdemokratiska politiken. ”Arbetariseringen” av yrken med tidigare mer akademisk botten förändrade såväl samhälle som partier. Lärarna blev inte längre välbetalda akademiker, utan snarare lågbetalda kommunaltjänstemän. Det kom att påverka synen på lärarna, på skolan och på utbildningen. På samma sätt är det med andra grupper med högre utbildning; sjuksköterskor, socionomer – ja i princip alla universitetsutbildade grupper inom offentlig sektor.

Folkpartiet och Socialdemokraterna är sprungna ur samma omvälvning. Men partierna tog ganska snabbt olika vägar. Frisinnets och liberalismens gränsdragning mot socialism och kommunism var glasklar. Det innebar att partierna snart blev varandras huvudmotståndare. Så har det varit under större delen av 1900-talet.

Det har alltid funnits en grundläggande skillnad mellan partierna, som gjort det förhållandevis enkelt att upprätthålla denna situation. För liberaler är individen politikens mål och medel. För socialdemokratin kan det lika gärna vara kollektivet, i någon av dess former. Ända in i dessa dagar består dessa skillnader. De valfrihetssystem som nu sjösätts motarbetas i större eller mindre grad av socialdemokraterna.

Individen mot kollektivet. Valfrihet och rätten till frihet från politik mot politiska överrockar och hierarkier.

Det finns inget idag som pekar på ett närmande mellan socialliberaler och socialdemokrater. Snarare tvärsom, när nu socialdemokraterna verkar söka sig vänsterut på den traditionella skalan.

Det politiska landskapet, avsnitt 2

Det blir allt tydligare att de nya moderaterna ser sig själva som det enda nödvändiga allianspartiet. Mer eller mindre tydliga angrepp inom allianskollegornas intresseområden blir allt vanligare. Vägen är självklart utstakad, tydliggjord bland annat genom Per Schlingmans artikel i DN den 12 augusti 2010. Men vad innebär det de facto?

Kristdemokraternas väg mot utplåning känns nästan ödesbestämd. Deras roll skulle idag lika gärna kunna vara som ett socialkonservativt nätverk inom en allt mer allsmäktig ”moderatism”. Det är svårt att se någon alternativ utveckling. Ett ytterligare betonande av de kristna värdena ger sannolikt få nya väljare. En mer liberal inriktning stöter bort de kristna kärntrupperna. Visst kan det finnas möjligheter, Sverige behöver partier baserade på stadiga värderingar, men de känns avlägsna.

För centerpartiet verkar vägen nästan lika glasklar. Partiet uppfattas inte som tydligt i någon fråga av de svenska väljarna. Landsbygdspolitiken är fortfarande det starkaste kortet. Kluvenheten, mellan de nya storstadsliberalerna och de ofta antingen rätt röda eller starkt konservativa landsbygdspartisterna, är kanske större än i något annat parti. Och samtidigt som den traditionella landsbygdscentern kontinuerligt minskar, så är det svårt att slå sig in i den liberala zonen som redan är tätbefolkad. Sannolikt kommer partiet att kunna räddas under en något längre period genom sin relativa styrka på landsbygden. Men om man inte finner en ny roll kommer utvecklingen att innebära utslocknande. Vad denna nya roll skulle innebära i ett land där urbaniseringen går allt snabbare är minst sagt oklar.

Återstår så Folkpartiet, Sveriges liberala parti. Sveriges skolparti. Partiet som sedan länge ansett sig vara det som de nya moderaterna nu lyckats peka på att de är. Ett pragmatiskt parti med en politik som passar många. Partiet som alltid varit det näst bästa alternativet för de flesta. För oss är trenden neråt än så länge mer svårtydd och i vart fall betydligt långsammare. Men är det ändå läge att ge upp den egna identiteten och inlemma sig i det stora partiet? Eller finns det en annan väg?

Jag har själv länge funderat i dessa termer. Jag hyser stark respekt för såväl statsministern som finansminstern och deras sätt att styra landet. Tanken på att ekonomin ska vara i balans, att arbete är vägen till välfärd och att var och en ska göra det som är möjligt för individen är bärande för oss socialliberaler.

Men jag har ändrat uppfattning. Det huvudsakliga skälet är den ovan nämnda artikeln av Per Schlingman. I sin allmänt hållna ton borde den ändå vara något som får alla liberaler att skälva. Undertonen i artikeln är inte bara att moderaterna vill växa. Det finns en strömning där Schlingman säger att ideologierna är döda, att partierna är meningslösa, att demokratin nu kan fulländas när moderaterna överger det traditionella partibegreppet, eller med Schlngmans egna ord: ” Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare.”

För de nya moderaterna är det allmänintresset som är överordnat. Det kan låta bra. Men för en socialliberal är det skrämmande. För: Vad är allmänintresset? Vem definierar det? Och följdfrågorna: Det som konkurrerar med allmänintresset, vem ska företräda det? Vem företräder de som inte är, och aldrig vill bli, en del av allmänintresset? Vem företräder de som till och med är emot allmänintresset? För mig, med rötterna i det frisinne som en gång uppstod som en motkraft mot ett påstått allmänintresse, blir detta centralt.

Per Schlingmans artikel skapar fler frågor än den möjligtvis var avsedd att besvara. Den skapar också grunden för ett liberalt uppvaknande, en liberal nytändning och ett skapande av ett tredje alternativ i svensk politik. Men detta kräver en djupare analys och argumentation. Jag återkommer om det i nästa artikel.