Jag lyssnar på Anders Borg och Magdalena Andersson. Måste åter erkänna att Borg är en av mina favoriter i svensk politik. Skicklig debattör. Påläst. Kunnig. Stabil. I den debatt han nu exekverar har inte Andersson en chans. Hon är sannolikt bättre än många av de senare årens ekonomiska talespersoner för (s) såväl som en del finansministrar. Men utan politik, utan riktning och utan svar står man sig ändå ganska slätt...
När jag lyssnar på de två debattörerna söker sig tankarna vidare till en konferens jag var på förra veckan. Det handlade inte alls om ekonomi, i vart fall inte som huvudspår. Innehållet kretsade istället kring folkhälsa. Jag lyssnade. Och fascinerades.
För de deltagande var folkhälsan den självklara måttstocken, grunden för all offentlig verksamhet. Och så kanske det är. Men vad är folkhälsa? Och hur förbättrar man den?
På konferensen var både det ena och det andra lika självklart. Folkhälsa var jämlikhet. Och jämlikheten skulle skötas av det offentliga. Det handlade om rättigheter. Alla har rätt till både det ena och det andra.
När jag lämnade konferensen var jag så förundrad. På konferensen fanns både politiker av alla slag och tjänstemän. Och alla verkade ha samma bild av verkligheten. Det spelade ingen roll om man var vänster eller höger. Det var samma mål. Det var samma medel.
På samma sätt känns det ibland när jag hör moderater och sossar nuförtiden. Det är samma mål och samma medel. Frågan handlar inte numera om vilken politik som ska föras, utan om vem som har störst förtroende att föra den politik som omfattar alla. När man hör Magdalena Andersson prata om skattesänkningar för arbetstagare och Anders Borg hålla emot blir man lätt ställd. På samma sätt som när Fredrik Reinfeldt talar om näringslivet som särintresse, och Stefan Löfven det motsatta.
Men finns det bara en politik? Kan man administrera fram vare sig folkhälsa eller det goda samhället? Vad är i så fall det goda samhället? Ett samhälle där alla har det lika? Eller ett samhälle där olikheten berikar? Ett samhälle med så små klyftor som möjligt där det offentliga hela tiden kompenserar alla (oavsett förutsättningar) som hamnar efter, eller ett samhälle med större klyftor men där alla ges likartade grundförutsättningar?
Är det folkhälsa att ha ett samhälle där det offentliga ser till så att ingen röker, ingen dricker, ingen tar onödiga risker, alla motionerar, ingen har oskyddat sex? Eller kan folkhälsan vara så individuell att samhället kan acceptera att någon tar risken att röka, att dricka eller att till och med ha oskyddat sex?
Visst borde det också idag finnas utrymme för ideologi i politiken. För ett par partier som vill sätta hängslen och livrem på allt, likaväl som för ett parti som menar att världen tillhör individerna och deras rätt att välja sina egna liv, bara man får likartade förutsättningar i starten på livet. Och där det offentliga blir kompensatorisk där det verkligen behövs, men aldrig tar över ansvaret från de enskilda individerna?
Tänk vilka tankar en liten budgetdebatt i aktuellt ändå kan föda...
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX, SVT1, SVT2, SR1, SR2, TV4
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2012-09-20
2012-09-19
Bygg inte sönder Hjärstaskogen
När Björn Sundin och Lena Baastad var på löftesturné inför valet 2010 fanns idrottshallen i Vivalla med. Före valet 2006 hade det varit en friidrottshall som skulle placeras på grusplanen vid Vivalla IP. Men ingen ville ha den där. Inte friidrottarna. Inte Vivallaborna. Och tur var väl det. För det Sundin, Baastad (och Jonas Karlsson) då mörkade var bland annat att Hjärstaskogen skulle ryka när de behövde bygga parkeringsplatser.
Men enligt socialdemokratisk logik måste Vivallaborna få löften. Det är ju inte för inte som man får ihop 80 % av rösterna (med alla möjliga och omöjliga medel...). Så inför valet 2010 handlade det om en fotbollshall för lagen i Vivalla, tillsammans med lokaler för alla föreningar som finns där. Löften. Löften. Löften.
Men tiden går. Och löftena likaså. Först sveks löftet i och med att uppbyggnationen av gymnastikhallen vid Vivallaskolan inte blev något lyft. Istället för att ta chansen och bygga något spännande för fler, blev gymnastikhallen ungefär som förut.
Och nu sviks också löftet om en hall som ska lyfta Vivalla. Istället driver Björn Sundin nu tanken på att bygga en fullstor fotbollsanläggning i Hjärstaskogen. Halva skogen ska fällas, en gigantisk hall byggas och en massa parkeringsplatser ska fram där skogen nu står. (Obekräftade uppgifter talar också om att resten av skogen hotas. Sundin ska ha planer på fler byggnationer i Hjärstaskogen. Men än så länge är de obekräftade. Jag får gräva vidare.)
Sundinhallen kommer att kosta någonstans mellan 100 och 140 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir minst 13,5 miljoner kronor första året, för att sedan öka.
Men är det inte bra med en fotbollshall? Och i Vivalla?
Det finns en klubb som glädjer sig. Det är ÖSK . Den klubb som är tydligast elitsatsande. Men breddfotbollsklubbarna gör minst sagt tummen ner. Det pågår just nu ett uppror bland flera av klubbarna. De ser sina egna bidrag minska, skötselbidrag försvinna, anläggningar misskötas, konstgräsplaner försenas. Och istället ska det byggas en elithall. För vem?
Utnyttjandegraden i Sundinhallen blir låg. Inomhusfotbollsäsongen är rätt kort. November till och med mars kanske. 5 månader x 30 dagar x 5 utnyttjade timmar om dagen = 750 timmar per år. Låt oss dubbla siffran, 1500 timmar per år (det innebär att hallen utnyttjas mellan 6 - 9 varje morgon och mellan 15 - 23 varje kväll). Timkostnaden blir då 9.000:- kronor. Om hallen bara utnyttjas 750 timmar blir timkostnaden 18.000:- kronor. Vem har råd med det?
Självklart måste kommunen subventionera. Men med vilka pengar? När Sundin och Baastad styr skärs stödet till idrotten ner. Föreningsbidragen urholkas. Det finns ingen långsiktighet. Sannolikt måste Sundin och Baastad omfördela ännu mer pengar för att ha råd med hallen. Det blir alltså breddföreningarna, exempelvis i Vivalla, som får betala Sundinhallen.
Till detta kommer självklart att de föreningar, som ÖSK, som utnyttjar Sundinhallen, inte utnyttjar Behrn Arena. Då minskar intäkterna för denna arena, utan möjligheter för kommunen att kompensera.
Men är det inte bra för integrationen? Svaret ges av Sundin själv. I flera av de möten han deltagit i har han sagt att hallen ska dra fotbollslag från hela Mellansverige. Det är inte en hall för Simon Viva, för Ekers IF, för Syrianska, för Hovsta IF. Det är en hall för ÖSK, för Norrköping, för Degerfors (fast de har ju redan en själv), för AIK... Och på något sätt ska dessa elitspelare lyfta Vivalla när de reser dit för att träna.
Det är rätt orimligt. Vivalla lyfts inte för att en eller ett par politiker över huvudena på Vivallaborna beslutar sig att bygga en arena för andra. Integration handlar inte om att överheten i sin godhet bygger en lyxarena för andra i ett utanförskapsområde. Integration handlar om att ge människor hopp och egenmakt. Vivalla lyfts av Vivallaborna, med rätt stöd och stöttning. Inte genom att Sundin och Baastad tar över.
Och allt tydligare blir Sundins betongdrömmar. Nu riskerar Hjärstaskogen att ryka. De överenskommelser som tidigare funnits mellan alla partier om Örebro som den gröna staden, blir under Sundin till betongsand. Örebro blir allt mer betonggrå och allt mindre grön. En av de gröna lungorna som Hjärstabor, Vivallabor och Baronbackebor använt förstörs för evigt. Skolbarnens skog huggs ner. Spännande natur blir parkeringsplatser, asfalt och betong.
Än finns det möjlighet att göra om och göra rätt. Hellre börja bygga konstgräsplaner än att bara prata om dem. Hellre skapa fler men mindre hallar, enkla hallar som fungerar för sju- eller niomannaspel. Hellre bygga fler inomhushallar för basket (en typisk integrationsidrott) eller gymnastik (genusperspektivet borde lyftas mer) eller anläggningar för ridsporten som förbigåtts i årtionden. Hellre skapa långsiktiga avtal med goda förutsättningar för bidrag till breddidrottsföreningarna.
Folkpartiet drev under hela den förra mandatperioden en idrottspolitik i samklang med idrottsrörelsen. Sundin och Baastad visar gång på gång att de inte förstår idrottsföreningarna, och att de även här menar att de som politiker har rätt att göra det de vill göra, över huvudena på dem det berör. Deras åsikt verkar vara att politiker alltid vet bäst.
Det finns ett annat Örebro, ett liberalt Örebro, ett Örebro där örebroarna själva utvecklar och förändrar sin stad, och där politikernas uppgift är att stötta och stödja men aldrig ta över. Om två år är det möjligt för örebroarna att välja den vägen.
Men enligt socialdemokratisk logik måste Vivallaborna få löften. Det är ju inte för inte som man får ihop 80 % av rösterna (med alla möjliga och omöjliga medel...). Så inför valet 2010 handlade det om en fotbollshall för lagen i Vivalla, tillsammans med lokaler för alla föreningar som finns där. Löften. Löften. Löften.
Men tiden går. Och löftena likaså. Först sveks löftet i och med att uppbyggnationen av gymnastikhallen vid Vivallaskolan inte blev något lyft. Istället för att ta chansen och bygga något spännande för fler, blev gymnastikhallen ungefär som förut.
Och nu sviks också löftet om en hall som ska lyfta Vivalla. Istället driver Björn Sundin nu tanken på att bygga en fullstor fotbollsanläggning i Hjärstaskogen. Halva skogen ska fällas, en gigantisk hall byggas och en massa parkeringsplatser ska fram där skogen nu står. (Obekräftade uppgifter talar också om att resten av skogen hotas. Sundin ska ha planer på fler byggnationer i Hjärstaskogen. Men än så länge är de obekräftade. Jag får gräva vidare.)
Sundinhallen kommer att kosta någonstans mellan 100 och 140 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir minst 13,5 miljoner kronor första året, för att sedan öka.
Men är det inte bra med en fotbollshall? Och i Vivalla?
Det finns en klubb som glädjer sig. Det är ÖSK . Den klubb som är tydligast elitsatsande. Men breddfotbollsklubbarna gör minst sagt tummen ner. Det pågår just nu ett uppror bland flera av klubbarna. De ser sina egna bidrag minska, skötselbidrag försvinna, anläggningar misskötas, konstgräsplaner försenas. Och istället ska det byggas en elithall. För vem?
Utnyttjandegraden i Sundinhallen blir låg. Inomhusfotbollsäsongen är rätt kort. November till och med mars kanske. 5 månader x 30 dagar x 5 utnyttjade timmar om dagen = 750 timmar per år. Låt oss dubbla siffran, 1500 timmar per år (det innebär att hallen utnyttjas mellan 6 - 9 varje morgon och mellan 15 - 23 varje kväll). Timkostnaden blir då 9.000:- kronor. Om hallen bara utnyttjas 750 timmar blir timkostnaden 18.000:- kronor. Vem har råd med det?
Självklart måste kommunen subventionera. Men med vilka pengar? När Sundin och Baastad styr skärs stödet till idrotten ner. Föreningsbidragen urholkas. Det finns ingen långsiktighet. Sannolikt måste Sundin och Baastad omfördela ännu mer pengar för att ha råd med hallen. Det blir alltså breddföreningarna, exempelvis i Vivalla, som får betala Sundinhallen.
Till detta kommer självklart att de föreningar, som ÖSK, som utnyttjar Sundinhallen, inte utnyttjar Behrn Arena. Då minskar intäkterna för denna arena, utan möjligheter för kommunen att kompensera.
Men är det inte bra för integrationen? Svaret ges av Sundin själv. I flera av de möten han deltagit i har han sagt att hallen ska dra fotbollslag från hela Mellansverige. Det är inte en hall för Simon Viva, för Ekers IF, för Syrianska, för Hovsta IF. Det är en hall för ÖSK, för Norrköping, för Degerfors (fast de har ju redan en själv), för AIK... Och på något sätt ska dessa elitspelare lyfta Vivalla när de reser dit för att träna.
Det är rätt orimligt. Vivalla lyfts inte för att en eller ett par politiker över huvudena på Vivallaborna beslutar sig att bygga en arena för andra. Integration handlar inte om att överheten i sin godhet bygger en lyxarena för andra i ett utanförskapsområde. Integration handlar om att ge människor hopp och egenmakt. Vivalla lyfts av Vivallaborna, med rätt stöd och stöttning. Inte genom att Sundin och Baastad tar över.
Och allt tydligare blir Sundins betongdrömmar. Nu riskerar Hjärstaskogen att ryka. De överenskommelser som tidigare funnits mellan alla partier om Örebro som den gröna staden, blir under Sundin till betongsand. Örebro blir allt mer betonggrå och allt mindre grön. En av de gröna lungorna som Hjärstabor, Vivallabor och Baronbackebor använt förstörs för evigt. Skolbarnens skog huggs ner. Spännande natur blir parkeringsplatser, asfalt och betong.
Än finns det möjlighet att göra om och göra rätt. Hellre börja bygga konstgräsplaner än att bara prata om dem. Hellre skapa fler men mindre hallar, enkla hallar som fungerar för sju- eller niomannaspel. Hellre bygga fler inomhushallar för basket (en typisk integrationsidrott) eller gymnastik (genusperspektivet borde lyftas mer) eller anläggningar för ridsporten som förbigåtts i årtionden. Hellre skapa långsiktiga avtal med goda förutsättningar för bidrag till breddidrottsföreningarna.
Folkpartiet drev under hela den förra mandatperioden en idrottspolitik i samklang med idrottsrörelsen. Sundin och Baastad visar gång på gång att de inte förstår idrottsföreningarna, och att de även här menar att de som politiker har rätt att göra det de vill göra, över huvudena på dem det berör. Deras åsikt verkar vara att politiker alltid vet bäst.
Det finns ett annat Örebro, ett liberalt Örebro, ett Örebro där örebroarna själva utvecklar och förändrar sin stad, och där politikernas uppgift är att stötta och stödja men aldrig ta över. Om två år är det möjligt för örebroarna att välja den vägen.
2012-09-18
"Festen är slut – dags att dra"
Varför valdes egentligen Håkan Juholt till ordförande för socialdemokraterna? Och varför fick han gå?
Just nu intensifieras rosornas krig inom socialdemokratin. I går, när Malmö arbetarkommun sammanträdde, fattades beslut om att skicka en motion till kongressen om vinstförbud hos bolag som driver välfärdsverksamheter. Det var nära att mötet gick ännu längre. Med röstsiffrorna 46 mot och 36 för avvisade mötet ett förslag att förbjuda alla privata företag inom kommunala servicetjänster. Men 44 % av de närvarande ombuden ville alltså ha ett förbud för alla privata utförare av kommunala servicetjänster. Det skulle innebära en enorm förändring av det svenska samhället.
Nu sprids på otaliga socialdemokratiska bloggar Malmöbeslutet som om det vore en framgång för socialdemokratin. Nu är det dags att sätta ner foten. Nu ska de ge kapitalet på näsan. Nu stundar en framgångstid för socialdemokraterna.
Eller?
Det doftar valet av Håkan Juholt lång väg. En socialdemokrati som söker fotfäste i en tid man inte känner igen sig i. En socialdemokrati som blivit konservativ, som väljer gårdagens lösningar på framtidens utmaningar.
Håkan Juholt var sannolikt den politiker socialdemokraterna ville ha. Man ville ha en demagog, en som kunde elda massorna, en som kunde peka på skillnaderna mellan de onda kapitalisterna och de goda socialisterna. Men när demagogin krockade med verkligheten, var det verkligheten som gick segrande ur striden.
Och så kom Stefan Löfven.
Under ett drygt halvår har Löfven försökt hitta en väg framåt för det parti han leder. Vägen har hetat tystnad och ickepolitik. Det har handlat om att passa i de frågor som partiet någon gång måste ta i. Löfven har förstått sprängkraften i det han måste göra. Och han tvekar, och tvekar, och tvekar...
På ett halvt år har Stefan Löfvens tystnad lyft socialdemokratiska opinionssiffror med mer än 10 %. Men när politiken behöver bli mer än tystnad, börjar återigen fallet. Och frågan är vad som händer i framtiden.
När drevet mot Juholt pågick som bäst, skrev jag en blogg om framtiden för socialdemokratin. Om att det inte i huvudsak var Juholt som var problemet, utan partiet och politiken. Om de dryga 15 % som i vått och torrt säger sig vara socialdemokrater och som utgör den nuvarande bottnen för partiets opinionssiffror och de problem denna konservativa grupp innebär för förnyelsen av partiet. Jag har inga skäl att idag omvärdera det som då skrevs.
Stefan Löfven är inte ledare för ett parti. Han försöker leda flera. Men den outtalade frågan är vad som kommer att hända när Löfven en gång tvingas göra valet. Valet mellan de konservativa och förnyarna. Valet mellan tillbakablickande socialism och framåtblickande pragmatism. Valet mellan minnet av Erlander och Palme, och arvet efter Sahlin.
Väljer Löfven de konservativa, blir partiet nöjt, men väljarna färre. Väljer han de pragmatiska, riskerar han partisplittring. Och frågan är om de konservativa går till vänsterpartiet, eller bildar eget. Oavsett vilket, innebär det val som Löfven nu gör, en förändringspunkt inte bara för socialdemokraterna, utan för svensk politik.
Media: Sydsvenskan, AB, DN, SVD, Dagens Arena, SVT
Bloggar: S-bloggar
Just nu intensifieras rosornas krig inom socialdemokratin. I går, när Malmö arbetarkommun sammanträdde, fattades beslut om att skicka en motion till kongressen om vinstförbud hos bolag som driver välfärdsverksamheter. Det var nära att mötet gick ännu längre. Med röstsiffrorna 46 mot och 36 för avvisade mötet ett förslag att förbjuda alla privata företag inom kommunala servicetjänster. Men 44 % av de närvarande ombuden ville alltså ha ett förbud för alla privata utförare av kommunala servicetjänster. Det skulle innebära en enorm förändring av det svenska samhället.
Nu sprids på otaliga socialdemokratiska bloggar Malmöbeslutet som om det vore en framgång för socialdemokratin. Nu är det dags att sätta ner foten. Nu ska de ge kapitalet på näsan. Nu stundar en framgångstid för socialdemokraterna.
Eller?
Det doftar valet av Håkan Juholt lång väg. En socialdemokrati som söker fotfäste i en tid man inte känner igen sig i. En socialdemokrati som blivit konservativ, som väljer gårdagens lösningar på framtidens utmaningar.
Håkan Juholt var sannolikt den politiker socialdemokraterna ville ha. Man ville ha en demagog, en som kunde elda massorna, en som kunde peka på skillnaderna mellan de onda kapitalisterna och de goda socialisterna. Men när demagogin krockade med verkligheten, var det verkligheten som gick segrande ur striden.
Och så kom Stefan Löfven.
Under ett drygt halvår har Löfven försökt hitta en väg framåt för det parti han leder. Vägen har hetat tystnad och ickepolitik. Det har handlat om att passa i de frågor som partiet någon gång måste ta i. Löfven har förstått sprängkraften i det han måste göra. Och han tvekar, och tvekar, och tvekar...
På ett halvt år har Stefan Löfvens tystnad lyft socialdemokratiska opinionssiffror med mer än 10 %. Men när politiken behöver bli mer än tystnad, börjar återigen fallet. Och frågan är vad som händer i framtiden.
När drevet mot Juholt pågick som bäst, skrev jag en blogg om framtiden för socialdemokratin. Om att det inte i huvudsak var Juholt som var problemet, utan partiet och politiken. Om de dryga 15 % som i vått och torrt säger sig vara socialdemokrater och som utgör den nuvarande bottnen för partiets opinionssiffror och de problem denna konservativa grupp innebär för förnyelsen av partiet. Jag har inga skäl att idag omvärdera det som då skrevs.
Stefan Löfven är inte ledare för ett parti. Han försöker leda flera. Men den outtalade frågan är vad som kommer att hända när Löfven en gång tvingas göra valet. Valet mellan de konservativa och förnyarna. Valet mellan tillbakablickande socialism och framåtblickande pragmatism. Valet mellan minnet av Erlander och Palme, och arvet efter Sahlin.
Väljer Löfven de konservativa, blir partiet nöjt, men väljarna färre. Väljer han de pragmatiska, riskerar han partisplittring. Och frågan är om de konservativa går till vänsterpartiet, eller bildar eget. Oavsett vilket, innebär det val som Löfven nu gör, en förändringspunkt inte bara för socialdemokraterna, utan för svensk politik.
Media: Sydsvenskan, AB, DN, SVD, Dagens Arena, SVT
Bloggar: S-bloggar
2012-09-15
Lena lånar (del 1)
Vi har haft två budgetgenomgångar de senaste veckorna. En tillsammans med kommunledningen och en tillsammans med oppositionen. Så länge det handlar om de neutrala tjänstemännens dragningar är läget ganska klart.
För det första vill majoriteten mer än vad den kan. Eller vill och vill. Det enda den nuvarande kommunledningen ser som kommunal utveckling är att satsa mer pengar. Så när det handlar om budget är de tillgängliga medlen redan övertecknade. Och då måste man istället spara. Fast det är ju tjänstemännens jobb...
Så är det redan idag. Gå igenom pressklippen ska ni se. De tre partiernas kommunalråd är ute och lovar lite pengar. Sedan kommer tjänstemännen och berättar om besparingsförslagen. Och så fjuttar kommunalråden ut lite pengar, som tjänstemännen måste spara någon annan stans...
Och resultatet blir att verksamheterna går back. Just nu pekar det mot ett underskott på runt 30 miljoner för 2012.
Det naturliga vore att någon i kommunledningen tog ett tydligt ekonomiskt ansvar. Men det finns ingen. Jag känner inte till djupet i Lena Baastads ekonomiska kompetens. Men det är uppenbart att hon inte heller i detta leder kommunen. Skälet är uppenbart. I den personfixerade socialdemokratiska valrörelsen lovade Baastad allt åt alla. Sannolikt räknar de med att hon ska göra samma sak 2014. Och då kan man ju inte ta ansvar för besparingar. Heller...
Skillnaden mellan kraven från förvaltningarna och de tillgängliga medlen är mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och då är ändå inte höjda lärarlöner eller deras löfte om rätt till heltid med...
Frågan är hur SKDC-majoriteten bundit upp sig för dessa satsningar. Och hur de ska kunna hålla ihop och ändå prioritera bort. Blir det Björn Sundin som liksom i fjol bestämmer vad han ska ha, och vad som blir över åt de andra? Hur länge kan Rasmus Persson och hans parti acceptera att sitta i en majoritet där hans huvuduppdrag verkar vara att äta den skit som sossarna vill att han ska äta? Och hur länge accepterar KD som parti att deras enda tillgång i makten är att deras kommunalråd är ute och reser?
Detta är illa nog. Men det blir värre.
2012 kommer kommunkoncernen att behöva låna mer än 500 miljoner kronor externt, av banker och andra långivare. 2013 stiger den summan till nästan 1,3 miljarder. Det beror på en extremt hög investeringsnivå, där kommunledningen sagt åt såväl kommunen själv som de tre kommunala bolagen ÖBO, Örebro Porten och Futurum fastigheter, att investera maximalt.
Det handlar förståss om bostäder, gator och skolor. Men det handlar också om vindkraft, om parkeringsplatser för lastbilar, om landningsbanor och lager, om idrottsanläggningar. Ändå är inte 150-miljonersanläggningen i Vivalla med. Och inte heller några investeringar i det Västerbolag som enligt de socialdemokratiska dogmerna ska lösa segregationen... (Det räcker med att kolla hur det gått i Södertälje, den stad där de hämtat sin inspiration.)
Och det är här den ekonomiska okunskapen hos de ledande politikerna blir övertydlig. De inser vare sig att det krävs starka resultat för att kunna investera mycket, eller att investeringarna får följdverkningar på driftbudgeten.
När vi styrde hamnade Sverige i en av de djupaste internationella kriserna någonsin. Då valde vi att öka investeringarna. Men vi gjorde det med insikten om att det var de goda resultaten som bar investeringarna. Nu investerar man för att man tycker att det är kul...
När vi styrde hade vi många möten kring hur investeringarna påverkade driften. Ingen investering fick ske om vi inte först kunde säkra välfärdens verksamheter. Idag verkar det som om man tror att det inte hör ihop. När man väl investerar, menar Lena Baastad & Co, så har man använt pengarna och då behöver man inte bekymra sig om framtiden.
Men det är just dessa bekymmer som är det viktigaste för en kommunstyrelseordförande. Några frågor man bör ställa sig är:
Har vi råd med räntor och amorteringar idag? Och om räntan om tre år är dubbelt så hög som idag?
Hur stor låneskuld är det rimligt att kommunen har? Noll (som när vi lämnade över) eller en miljard (som risken är 2014)? Och hur mycket är det rimligt att de kommunala bolagen lånar?
Hur påverkar de ökade driftkostnaderna för investeringarna kommunens övriga verksamheter?
Är det rimligt att gömma kostnader i kommunala bolag eller bättre att ta fram dem så att alla kan granska och jämföra?
Men sådant struntar majoriteten i. Deras perspektiv verkar inte sträcka sig längre än till den andra söndagen i september 2014. Deras uppdrag är inte att leda Örebro kommun, utan att skapa en bild av en majoritet som styr.
Och det får till följd att Lena Baastad blir den KSO som återupptar den låneverksamhet som hennes företrädare Mats Sjöström tidigare hanterade. 1995 löste han den kris hans eget parti, socialdemokraterna, skapat genom att sälja Örebro Energi. 2015 finns en risk att Lena Baastad fört Örebro in i samma ekonomiska moras. Men då finns inte längre något Örebro Energi att sälja.
Det borde kännas ganska märkligt. Men Lena Baastads hopp står till moderaten Anders Borg. Det är bara om Alliansregeringen lyckas i sitt uppdrag att öka tillväxten och höja antalet arbetade timmar, som Örebros ekonomi kan klara sig. Det är bara om Borg ordnar så att skattetillväxten blir högre än beräknat som Örebros välfärd kan värnas.
När vi styrde i koalitionen hade vi som mål att bygga Örebro så starkt att vi själva kunde välja vår framtid: väfärdsmässigt som ekonomiskt. Nu vilar åter Örebros framtid i andras händer. Baastad kommer att få gå med mössan i hand till staten, till bankerna och till långivarna. Hon borde lyssnat mer till sin forna partiledare Göran Persson:
"Den som är satt i skuld är inte fri!"
För det första vill majoriteten mer än vad den kan. Eller vill och vill. Det enda den nuvarande kommunledningen ser som kommunal utveckling är att satsa mer pengar. Så när det handlar om budget är de tillgängliga medlen redan övertecknade. Och då måste man istället spara. Fast det är ju tjänstemännens jobb...
Så är det redan idag. Gå igenom pressklippen ska ni se. De tre partiernas kommunalråd är ute och lovar lite pengar. Sedan kommer tjänstemännen och berättar om besparingsförslagen. Och så fjuttar kommunalråden ut lite pengar, som tjänstemännen måste spara någon annan stans...
Och resultatet blir att verksamheterna går back. Just nu pekar det mot ett underskott på runt 30 miljoner för 2012.
Det naturliga vore att någon i kommunledningen tog ett tydligt ekonomiskt ansvar. Men det finns ingen. Jag känner inte till djupet i Lena Baastads ekonomiska kompetens. Men det är uppenbart att hon inte heller i detta leder kommunen. Skälet är uppenbart. I den personfixerade socialdemokratiska valrörelsen lovade Baastad allt åt alla. Sannolikt räknar de med att hon ska göra samma sak 2014. Och då kan man ju inte ta ansvar för besparingar. Heller...
Skillnaden mellan kraven från förvaltningarna och de tillgängliga medlen är mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och då är ändå inte höjda lärarlöner eller deras löfte om rätt till heltid med...
Frågan är hur SKDC-majoriteten bundit upp sig för dessa satsningar. Och hur de ska kunna hålla ihop och ändå prioritera bort. Blir det Björn Sundin som liksom i fjol bestämmer vad han ska ha, och vad som blir över åt de andra? Hur länge kan Rasmus Persson och hans parti acceptera att sitta i en majoritet där hans huvuduppdrag verkar vara att äta den skit som sossarna vill att han ska äta? Och hur länge accepterar KD som parti att deras enda tillgång i makten är att deras kommunalråd är ute och reser?
Detta är illa nog. Men det blir värre.
2012 kommer kommunkoncernen att behöva låna mer än 500 miljoner kronor externt, av banker och andra långivare. 2013 stiger den summan till nästan 1,3 miljarder. Det beror på en extremt hög investeringsnivå, där kommunledningen sagt åt såväl kommunen själv som de tre kommunala bolagen ÖBO, Örebro Porten och Futurum fastigheter, att investera maximalt.
Det handlar förståss om bostäder, gator och skolor. Men det handlar också om vindkraft, om parkeringsplatser för lastbilar, om landningsbanor och lager, om idrottsanläggningar. Ändå är inte 150-miljonersanläggningen i Vivalla med. Och inte heller några investeringar i det Västerbolag som enligt de socialdemokratiska dogmerna ska lösa segregationen... (Det räcker med att kolla hur det gått i Södertälje, den stad där de hämtat sin inspiration.)
Och det är här den ekonomiska okunskapen hos de ledande politikerna blir övertydlig. De inser vare sig att det krävs starka resultat för att kunna investera mycket, eller att investeringarna får följdverkningar på driftbudgeten.
När vi styrde hamnade Sverige i en av de djupaste internationella kriserna någonsin. Då valde vi att öka investeringarna. Men vi gjorde det med insikten om att det var de goda resultaten som bar investeringarna. Nu investerar man för att man tycker att det är kul...
När vi styrde hade vi många möten kring hur investeringarna påverkade driften. Ingen investering fick ske om vi inte först kunde säkra välfärdens verksamheter. Idag verkar det som om man tror att det inte hör ihop. När man väl investerar, menar Lena Baastad & Co, så har man använt pengarna och då behöver man inte bekymra sig om framtiden.
Men det är just dessa bekymmer som är det viktigaste för en kommunstyrelseordförande. Några frågor man bör ställa sig är:
Har vi råd med räntor och amorteringar idag? Och om räntan om tre år är dubbelt så hög som idag?
Hur stor låneskuld är det rimligt att kommunen har? Noll (som när vi lämnade över) eller en miljard (som risken är 2014)? Och hur mycket är det rimligt att de kommunala bolagen lånar?
Hur påverkar de ökade driftkostnaderna för investeringarna kommunens övriga verksamheter?
Är det rimligt att gömma kostnader i kommunala bolag eller bättre att ta fram dem så att alla kan granska och jämföra?
Men sådant struntar majoriteten i. Deras perspektiv verkar inte sträcka sig längre än till den andra söndagen i september 2014. Deras uppdrag är inte att leda Örebro kommun, utan att skapa en bild av en majoritet som styr.
Och det får till följd att Lena Baastad blir den KSO som återupptar den låneverksamhet som hennes företrädare Mats Sjöström tidigare hanterade. 1995 löste han den kris hans eget parti, socialdemokraterna, skapat genom att sälja Örebro Energi. 2015 finns en risk att Lena Baastad fört Örebro in i samma ekonomiska moras. Men då finns inte längre något Örebro Energi att sälja.
Det borde kännas ganska märkligt. Men Lena Baastads hopp står till moderaten Anders Borg. Det är bara om Alliansregeringen lyckas i sitt uppdrag att öka tillväxten och höja antalet arbetade timmar, som Örebros ekonomi kan klara sig. Det är bara om Borg ordnar så att skattetillväxten blir högre än beräknat som Örebros välfärd kan värnas.
När vi styrde i koalitionen hade vi som mål att bygga Örebro så starkt att vi själva kunde välja vår framtid: väfärdsmässigt som ekonomiskt. Nu vilar åter Örebros framtid i andras händer. Baastad kommer att få gå med mössan i hand till staten, till bankerna och till långivarna. Hon borde lyssnat mer till sin forna partiledare Göran Persson:
"Den som är satt i skuld är inte fri!"
2012-09-13
IT - ingen politikers ansvar, heller...
I dagens Nerikes Allehanda kan vi läsa om Örebro kommuns
konsultkostnader för en IT-chef. 197.000:- kronor i månaden blev facit.
Totalkostnaden 1,6 miljoner kronor. Köpet har skett utan upphandling och utan
något formellt politiskt beslut. Ansvaret läggs på tjänstemännen, denna gång på
Åsa Bellander och Staffan Islng.
Det är illa. Dubbelilla.
Kommunen har länge haft bekymmer med IT-avdelningen. Det
gäller både vilken placering den ska ha och hur den ska besättas. När vi var
vid makten jobbade vi för att IT i huvudsak var en fråga för kommunledningen
och kommunstyrelsen. IT är en kommuncentral infrastrukturfråga.
Vi ville också söka vägar att lägga så mycket som möjligt av
skötsel av IT utanför kommunen. Vi ville upphandla. Skälen var flera. Dels handlar det om kompetens. Kommunen
har inte möjligheterna att ligga på topp kring alla de system som vi måste
jobba med. Politiker har sällan ens de grundläggande kunskaperna som krävs för
att kunna styra IT på ett relevant sätt. Och IT kostar rejält.
Också den utvecklingen bröts när socialdemokraterna tog över
makten. Nu är det bara kommunen som gäller.
Under lång tid har de försökt rekrytera en ny IT-chef. Men
det har varit bekymmer. Det finns flera skäl också till detta. Oklar
organisation. Oklart uppdrag. Bättre lönenivåer på den privata marknaden. Så
blev läget akut och tjänstemännen agerade. Man köpte helt enkelt in en chef för
197.000 i månaden i avvaktan på att man skulle rekrytera en egen chef.
Men man gjorde det utan upphandling. Man gjorde det utan formella
politiska beslut. Informationen kring köpet har i princip varit obefintlig.
När sedan media får reda på detta är det tjänstemännen som
åter får stå i skottgluggen. När det borde vara politikerna. Ulrika Sandberg
har visserligen vetat något, men har hon informerat sin nämnd? Icke.
Och man måste verkligen ställa sig frågan om hur relationen
mellan Lena Baastad och Staffan Isling är. Tror någon att det ens är tänkbart
att Lena Baastad som kommunstyrelseordförande inte fått veta något? För mig,
som innehaft den positionen, är det otänkbart. Baastad är huvudansvarig för
organisationen, för personalen, för lönebildningen. Men här är hon osynlig.
Som vanligt.
Annars borde hon funderat av minst fyra anledningar.
För det första kring upphandlingsfrågan. Var detta ett läge
där LOU inte gällde och hur skulle KS informeras om det?
Påverkade detta budget för IT-avdelningen och Tekniska
nämnden och hur skulle KS informeras om det?
Socialdemokraterna har ju som ett vallöfte lovat att minska
konsultkostnaderna, och hur påverkade detta det?
Och hur påverkar köpet den kommunala lönebildningen?
Den högst betalde tjänstemannen, Staffan Isling, har drygt
100.000:- kronor i månaden. Om man lägger på sociala avgifter, och rejält med
OH-kostnader, 30 % plus 40 %, kommer man upp i drygt 180.000:- kronor i
månaden. En mer slimmad organisation får 197.000:- kronor per månad för att
kommunen hyr in en person att göra jobbet som chef. Rejält betalt alltså.
Och samtidigt sparar Baastad på skolan. Samtidigt sparar
Baastad på äldreomsorgen. Samtidigt sparar Baastad på de funktionshindrade.
Man kan tycka vad man vill om personifierade valrörelser.
Men vi har gått från att de flesta väljer parti oberoende av person, till att
man väljer person, ibland oberoende av parti. Och den socialdemokratiska
valkampanjen såväl 2010 som 2011 var nog bland de mest personcentrerade som
skådats.
De personcentrerade valkampanjerna innebär också
förändringar för oss som politiker. Vi blir valda för vilka vi påstår oss vara.
Vi blir valda för att just vi ska leda och ta ansvar.
Då kan man inte, när valet väl är vunnet, krypa bakom
tjänstemän, gömma sig och bli osynlig. Men det är just det som sker i Örebro
idag. Tjänstemännen får ta ansvar för de tuffa besluten, besparingarna och
neddragningarna. Politikerna gör mediala utspel om ”satsningar” samtidigt som
besparingsarbetet pågår…
Den utvecklingen bådar illa, både för örebroarna, för Örebro
kommun som organisation och för demokratin.
2012-09-12
Gud och sexuell läggning
För drygt 100 år sedan, då Folkpartiets föregångare bildades, var det några frågor som stod i fokus. Som alltid var utbildningsfrågorna centrala. Redan under 1800-talets mitt var det engagerade liberaler som drev frågorna om folkskola för alla. Demokratifrågorna var också självklara. Blåklinten, Folkpartiets symbol, var också symbol för rösträttsrörelsen.
En annan fråga som engagerade var religionsfriheten. Konventikelplakatet hade avskaffats knappt 50 år tididgare. Statskyrkan var redan då på väg att släppa banden med staten, även om det tagit nästan 100 år till (och ännu är tyvärr inte alla band klippta). Dåtidens liberaler krävde rätt för alla att få tro på vad de ville.
Religionsfriheten har därefter varit en av svensk liberalisms signum. Denna religionsfrihet har också varit en av den svenska rättsstatens signum. Rätten att tro, antingen att någon gud finns eller att tro att det inte finns någon gud, är självklar. Och den är fortfarande sprängstoff.
I Malmö fick idag rabbinen i den judiska församlingen sin bil förstörd. Människor blir och har blivit, även i Sverige, förföljda för sin tro. Och vi är många som kan vittna om den mobbing som förekom även mot oss som tillhör den kristna "majoriteten" när vi som unga inte var som alla andra. Det finns fortfarande idag en rädsla från många kristna att våga stå för sin tro, om den på något sätt avviker från det som betecknas som samhälleligt acceptabelt.
Vem vill idag stå för en religion som motarbetar kvinnliga präster?
Vem vill idag stå för en religion som menar att Gud kan göra under?
Vem vill idag stå för en religion som bekänner sig till vissa oföränderliga normer?
Och om vi som "majoritetskristna" tycker det är problematiskt, hur ska då andra grupper och andra religioner ha det?
Jag kan inte undvika att tänka på detta när jag får ett mail från en av mina vänner i den församling jag tillhör. Nu är han pastor i en församling i Fellingsbro. Den församlingen har engagerat sig i många av de flyktingar som kommer till Sverige och Fellingsbro. Och nu är han både förtvivlad och ledsen.
Skälet? Ett par av hans församlingsmedlemmar, Amireh och Zeinab, ska utvisas. De kommer från Iran och har flytt till Sverige. De har blivit kristna och riskerar hårda straff om de sänds tillbaka. Men enligt min vän har migrationsverket gjort bedömningen att de inte har tagit tillräckligt avstånd från den islam de tidigare tillhört.
Jag baxnar. Är det verkligen sant? Ska man i Sverige, detta nådens år 2012, bli bedömd om man är tillräckligt mycket kristen, eller tillräckligt lite muslim, för att sedan få ja eller nej till att stanna?
Tänk om det istället hade handlat om sexuell läggning. Om man valt att ställa samma sorts frågor till en homosexuell:
Är du tillräckligt mycket bög?
Men du levde ju heterosexuellt innan, inte har du lämnat heterosexualiteten tillräckligt?
Äsch, du ljuger ju om din homosexualitet bara för att få stanna i Sverige.
Du kan ju strunta i att säga att du är homosexuell när du kommer hem igen så blir allt bra.
Visst är det förnedrande! Visst är det oacceptabelt! Visst är det otänkbart!
I Sverige 2012 verkar det kunna gå till på just detta sätt. Men då handlar det om religion.
Jag vet inte hur det känns att vara homosexuell. Men mina vänner som berättat om det har berättat om något som är odelbart med den övriga personen. På samma sätt är det i vart fall med min tro. Jag kan inte välja att vara kristen, eller välja bort det, bara för att någon stat eller någon myndighet vill det. Min tro är odelbar med mig själv. Den, liksom de dagliga tvivlen, är det som definierar mig som människa.
Men det verkar som om migrationsverket menar att det inte är fallet. Tro är något som man liksom en jacka kan ta av och på. Kristen här. Muslim där. Det är ju ändå samma gud som ändå inte finns...
För 100 år sedan var religionsfriheten en av de liberala grundstenarna i det bygge som skapade välfärdslandet Sverige. Det är den fortfarande. Och insikten om religionens plats och betydelse, för enskilda liksom för samhällen, borde sannolikt vara mycket större hos svenska myndigheter.
Media: NA, Sändaren, Dagen,
Tvärsnytt,
En annan fråga som engagerade var religionsfriheten. Konventikelplakatet hade avskaffats knappt 50 år tididgare. Statskyrkan var redan då på väg att släppa banden med staten, även om det tagit nästan 100 år till (och ännu är tyvärr inte alla band klippta). Dåtidens liberaler krävde rätt för alla att få tro på vad de ville.
Religionsfriheten har därefter varit en av svensk liberalisms signum. Denna religionsfrihet har också varit en av den svenska rättsstatens signum. Rätten att tro, antingen att någon gud finns eller att tro att det inte finns någon gud, är självklar. Och den är fortfarande sprängstoff.
I Malmö fick idag rabbinen i den judiska församlingen sin bil förstörd. Människor blir och har blivit, även i Sverige, förföljda för sin tro. Och vi är många som kan vittna om den mobbing som förekom även mot oss som tillhör den kristna "majoriteten" när vi som unga inte var som alla andra. Det finns fortfarande idag en rädsla från många kristna att våga stå för sin tro, om den på något sätt avviker från det som betecknas som samhälleligt acceptabelt.
Vem vill idag stå för en religion som motarbetar kvinnliga präster?
Vem vill idag stå för en religion som menar att Gud kan göra under?
Vem vill idag stå för en religion som bekänner sig till vissa oföränderliga normer?
Och om vi som "majoritetskristna" tycker det är problematiskt, hur ska då andra grupper och andra religioner ha det?
Jag kan inte undvika att tänka på detta när jag får ett mail från en av mina vänner i den församling jag tillhör. Nu är han pastor i en församling i Fellingsbro. Den församlingen har engagerat sig i många av de flyktingar som kommer till Sverige och Fellingsbro. Och nu är han både förtvivlad och ledsen.
Skälet? Ett par av hans församlingsmedlemmar, Amireh och Zeinab, ska utvisas. De kommer från Iran och har flytt till Sverige. De har blivit kristna och riskerar hårda straff om de sänds tillbaka. Men enligt min vän har migrationsverket gjort bedömningen att de inte har tagit tillräckligt avstånd från den islam de tidigare tillhört.
Jag baxnar. Är det verkligen sant? Ska man i Sverige, detta nådens år 2012, bli bedömd om man är tillräckligt mycket kristen, eller tillräckligt lite muslim, för att sedan få ja eller nej till att stanna?
Tänk om det istället hade handlat om sexuell läggning. Om man valt att ställa samma sorts frågor till en homosexuell:
Är du tillräckligt mycket bög?
Men du levde ju heterosexuellt innan, inte har du lämnat heterosexualiteten tillräckligt?
Äsch, du ljuger ju om din homosexualitet bara för att få stanna i Sverige.
Du kan ju strunta i att säga att du är homosexuell när du kommer hem igen så blir allt bra.
Visst är det förnedrande! Visst är det oacceptabelt! Visst är det otänkbart!
I Sverige 2012 verkar det kunna gå till på just detta sätt. Men då handlar det om religion.
Jag vet inte hur det känns att vara homosexuell. Men mina vänner som berättat om det har berättat om något som är odelbart med den övriga personen. På samma sätt är det i vart fall med min tro. Jag kan inte välja att vara kristen, eller välja bort det, bara för att någon stat eller någon myndighet vill det. Min tro är odelbar med mig själv. Den, liksom de dagliga tvivlen, är det som definierar mig som människa.
Men det verkar som om migrationsverket menar att det inte är fallet. Tro är något som man liksom en jacka kan ta av och på. Kristen här. Muslim där. Det är ju ändå samma gud som ändå inte finns...
För 100 år sedan var religionsfriheten en av de liberala grundstenarna i det bygge som skapade välfärdslandet Sverige. Det är den fortfarande. Och insikten om religionens plats och betydelse, för enskilda liksom för samhällen, borde sannolikt vara mycket större hos svenska myndigheter.
Media: NA, Sändaren, Dagen,
Tvärsnytt,
2012-09-11
Det nya, liberalare, Sverige
Så kom då forskningen med i regeringens höstbudget. Och partiledaren min, utbildningsminister Jan Björklund, har skäl att sträcka på sig. Sverige under Björklund formas snabbt om till ett land med fokus på utbildning och kunskap, forskning och vetenskap. Det är bra.
Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.
Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.
Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.
Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.
Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.
För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.
Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.
På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.
Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.
Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.
Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,
Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.
Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.
Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.
Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.
Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.
För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.
Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.
På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.
Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.
Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.
Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,
2012-09-10
Kommunal vindkraft???
Tankesmedjan Timbro, genom Lydiah Wålsten, skriver idag i tidningen Dagens Samhälle om vindkraft. I huvudsak beskriver artikeln de problem aktiemarknaden ser med de bolag som sysslar med energiproduktion från främst sol, vind och vatten. Aktiekurserna dyker eftersom vinsterna inte kommer. Och vinsterna kommer inte eftersom det är för dyrt att producera alternativel och de subventioner som hållit produktionen under armarna fasas ut.
Timbros frågeställning blir då varför kommunerna idag ska gå in och bilda bolag eller köpa in sig i produktion av främst vindkraft. Så här avslutas artikeln: Det finns ingen anledning att kommunen, med skattebetalarnas pengar som insats, också ska stå för den affärsmässiga risken.
Man kan tycka vad man vill om Timbro. Tankesmedjan har en tydligt liberal prägel och för fram de argument som är i linje med en liberal argumentation. Men alla argument bör hanteras likartat.
Hur ska vi politiker agera kring energiproduktion? Vilka regler ska gälla? Mitt svar är tydligt: Alla energibärare ska hanteras likvärdigt. Staten ska sätta upp ett regelverk där varje energibärare får ta sina egna kostnader. Det gäller att så långt möjligt internalisera även oklara kostnader, kostnader som kan vara olika för olika energibärare.
Kärnkraftens oklara kostnader berör exempelvis avfallet och riskerna för olyckor.
Vattenkraftens oklara kostnader berör exempelvis biologisk mångfald och olyckor.
Vindkraftens oklara kostnader berör exempelvis driftsäkerhet och buller.
Fossilkraftens oklara kostnader är självklart klimatet.
Om man skulle kunna hantera dessa variabler likartat, skulle energiproduktionen på ett sant liberalt sätt fördelas rätt. En marknad där vi kan avgöra vad våra val verkligen innebär skulle allokera resurserna rätt.
Men den marknaden finns inte. Så vad ska man göra?
Just energimarknaden är en av de marknader som istället karaktäriserats av regleringar. Framförallt har de gällt kärnkraften. Tankeförbudslagen, taket för investeringar i kärnkraft och så vidare. Istället för att skapa relevanta regler, giltiga för alla, har staten intagit en mer religiöst filosofisk hållning. Kärnkraft har de facto varit något riktigt ont som vi inte ska befatta oss med. Oljan är ju egentligen ondare, men den har vi ju redan. Och vattenkraften är lite mysig (för alla som inte sett Suorvadammen eller förstörda småvattendrag). Och vindkraften är den sanna goda energin.
Jag delar inte den synen. Alla energibärare har sina problem. All energiproduktion måste hantera sina utmaningar.
Annars kan det gå som i Tyskland.
Efter Fukushima-haveriet drabbades alldeles för många av just någon form av religiöst uppvaknande kring den onda kärnkraften. Nu skulle den bort. Men vad skulle den ersättas av? Vindkraft, eller? Tyvärr verkar det bli "eller" som i detta fall är kol. Klimatfrågan skjuts i bakgrunden eftersom den onda kärnkraften ska bort. Det är inte rimligt.
Samma pseudoreligiösa tankar verkar driva även den nuvarande kommunledningen i Örebro. Här ska man satsa på vindkraft i långa banor. Det handlar om planer på investeringar i tiotals, kanske hundratals miljoner. Det handlar om att bygga på platser som inte är optimala för vindkraft, bara för att visa att man bygger. Och det handlar om att skapa nya kommunala bolag.
Socialdemokraterna, denna gång med benäget stöd från såväl KD, C som MP, väljer att leka med skattebetalarnas pengar. Leken sker med hjälp av kalkyler som redan innan det första verket är byggt kan visa sig vara glädjekalkyler utan någon relevans. Men det spelar ju inte kommunalabolagskramarna i S, KD och C någon roll. De verkar ha en gudagiven rätt att leka med pengar som inte är deras. De leker. Skattebetalarna får stå för notan.
Det rimliga, även för den som liksom jag tror att vindkraften har en roll att spela kortsiktigt i själva omställningen från olja och kol till något nytt, vore att Örebro kommun istället köpte in el av tillverkare som tar riskerna själva. Riskerna för varierande priser. Riskerna för minskande subventioner. Riskerna för att nätet vare sig klarar av storm eller stiltje.
För det får man sannolikt betala en riskpremie till de privata vindkraftbolagen. Det är rätt och riktigt. Då kan också bolagen göra relevanta avvägningar och samla ihop resurser för att antingen bygga ny vindkraft eller forska kring det som ska ersätta vindkraften. Då kan örebroarna, näringslivet och skattebetalarna veta att resurserna fördelas rätt, både på kort och på längre sikt. Då kan också nya jobb skapas, i företag som får betala rätt för den energi man använder, och i de bolag som utvecklar och bygger för framtidens energiproduktion.
Men socialisterna i Örebro, de som tror att de äger örebroarnas pengar, väljer istället att riska skattepengar i nya kommunala bolag. Det är illa.
Media: Dagens Samhälle, DN1, DN2, SVD
Timbros frågeställning blir då varför kommunerna idag ska gå in och bilda bolag eller köpa in sig i produktion av främst vindkraft. Så här avslutas artikeln: Det finns ingen anledning att kommunen, med skattebetalarnas pengar som insats, också ska stå för den affärsmässiga risken.
Man kan tycka vad man vill om Timbro. Tankesmedjan har en tydligt liberal prägel och för fram de argument som är i linje med en liberal argumentation. Men alla argument bör hanteras likartat.
Hur ska vi politiker agera kring energiproduktion? Vilka regler ska gälla? Mitt svar är tydligt: Alla energibärare ska hanteras likvärdigt. Staten ska sätta upp ett regelverk där varje energibärare får ta sina egna kostnader. Det gäller att så långt möjligt internalisera även oklara kostnader, kostnader som kan vara olika för olika energibärare.
Kärnkraftens oklara kostnader berör exempelvis avfallet och riskerna för olyckor.
Vattenkraftens oklara kostnader berör exempelvis biologisk mångfald och olyckor.
Vindkraftens oklara kostnader berör exempelvis driftsäkerhet och buller.
Fossilkraftens oklara kostnader är självklart klimatet.
Om man skulle kunna hantera dessa variabler likartat, skulle energiproduktionen på ett sant liberalt sätt fördelas rätt. En marknad där vi kan avgöra vad våra val verkligen innebär skulle allokera resurserna rätt.
Men den marknaden finns inte. Så vad ska man göra?
Just energimarknaden är en av de marknader som istället karaktäriserats av regleringar. Framförallt har de gällt kärnkraften. Tankeförbudslagen, taket för investeringar i kärnkraft och så vidare. Istället för att skapa relevanta regler, giltiga för alla, har staten intagit en mer religiöst filosofisk hållning. Kärnkraft har de facto varit något riktigt ont som vi inte ska befatta oss med. Oljan är ju egentligen ondare, men den har vi ju redan. Och vattenkraften är lite mysig (för alla som inte sett Suorvadammen eller förstörda småvattendrag). Och vindkraften är den sanna goda energin.
Jag delar inte den synen. Alla energibärare har sina problem. All energiproduktion måste hantera sina utmaningar.
Annars kan det gå som i Tyskland.
Efter Fukushima-haveriet drabbades alldeles för många av just någon form av religiöst uppvaknande kring den onda kärnkraften. Nu skulle den bort. Men vad skulle den ersättas av? Vindkraft, eller? Tyvärr verkar det bli "eller" som i detta fall är kol. Klimatfrågan skjuts i bakgrunden eftersom den onda kärnkraften ska bort. Det är inte rimligt.
Samma pseudoreligiösa tankar verkar driva även den nuvarande kommunledningen i Örebro. Här ska man satsa på vindkraft i långa banor. Det handlar om planer på investeringar i tiotals, kanske hundratals miljoner. Det handlar om att bygga på platser som inte är optimala för vindkraft, bara för att visa att man bygger. Och det handlar om att skapa nya kommunala bolag.
Socialdemokraterna, denna gång med benäget stöd från såväl KD, C som MP, väljer att leka med skattebetalarnas pengar. Leken sker med hjälp av kalkyler som redan innan det första verket är byggt kan visa sig vara glädjekalkyler utan någon relevans. Men det spelar ju inte kommunalabolagskramarna i S, KD och C någon roll. De verkar ha en gudagiven rätt att leka med pengar som inte är deras. De leker. Skattebetalarna får stå för notan.
Det rimliga, även för den som liksom jag tror att vindkraften har en roll att spela kortsiktigt i själva omställningen från olja och kol till något nytt, vore att Örebro kommun istället köpte in el av tillverkare som tar riskerna själva. Riskerna för varierande priser. Riskerna för minskande subventioner. Riskerna för att nätet vare sig klarar av storm eller stiltje.
För det får man sannolikt betala en riskpremie till de privata vindkraftbolagen. Det är rätt och riktigt. Då kan också bolagen göra relevanta avvägningar och samla ihop resurser för att antingen bygga ny vindkraft eller forska kring det som ska ersätta vindkraften. Då kan örebroarna, näringslivet och skattebetalarna veta att resurserna fördelas rätt, både på kort och på längre sikt. Då kan också nya jobb skapas, i företag som får betala rätt för den energi man använder, och i de bolag som utvecklar och bygger för framtidens energiproduktion.
Men socialisterna i Örebro, de som tror att de äger örebroarnas pengar, väljer istället att riska skattepengar i nya kommunala bolag. Det är illa.
Media: Dagens Samhälle, DN1, DN2, SVD
2012-09-08
Hur djupt går splittringen?
I flera bloggar har jag pekat på de märkliga prioriteringar den nuvarande majoriteten gör. De sparar på skolan och äldreomsorgen och slösar på asfalt och betong. Varför?
Jag menar att det finns två huvudskäl. Det första är att det blir allt tydligare vem det är som egentligen bestämmer. När Lena Baastad lämnar KS-beredningssammanträdet och går ut på stan, tar Björn Sundin och Staffan Isling ytterligare en kopp kaffe på Sundins rum. Maktbalansen är klar. Den formella makten är inte den reella.
Men det finns ytterligare ett skäl. De tre partier som nu styr har inte så mycket gemensamt. Den kommunsocialistiska örebrovarianten av socialdemokrati har möjligtvis konservatismen gemensamt med kristdemokratin, men annars... Och var finns centerpartiet? Men de har ingen gemensam bild av utvecklingen av Örebro. När inte sossarna kör över sina stödpartier, så spretar det åt alla håll.
Inom skolområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Kunskap eller flum. Ordning och reda eller lösa tyglar. Tilltro till lärarna eller politik in i klassrummen. Men det är skillnad på sossarnas flumskola och centerns mer liberala kunskapspolitik.
Inom äldreomsorgsområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Det räcker med att säga valfrihet och vinster för att förstå var gränserna går. Hur ska centerns rätt nyliberala teser kunna samarbeta med socialdemokraternas vinstförbud och krav på kommunala monopol?
Och så vidare...
För en koalition utan gemensam politik blir samhällsbyggnadsområdet ventilen. Det finns mycket där som inte handlar om ideologi. Det är knappast ideologiskt att bygga snabbcykelvägar eller fråga örebroarna hur de vill ha Norrcity. Det är lite ideologi i att rita på resecentrum eller busslinjer. Skönt med lite friutrymme.
Men allt mer pekar mot att detta friutrymme inte räcker för att hålla ihop en gemensam fasad. På kommunstyrelsesammanträdena blir det allt tydligare att det är två mot en. Centerpartiets Rasmus Persson ställer frågor, men blir nästan alltid tystade av Sundin, Baastad eller Bondeson. Och nu spricker fasaden än mer.
På senaste programnämnd Barn och Utbildning fanns Esbjörnssons besparingsförslag med. 18 miljoner ska sparas. Men det finns ingen politiker som vill ta ansvar. Det fanns inte ens ett förslag till beslut. Esbjörnsson försöker flytta ansvaret till tjänstemännen. Är det så att han inte är säker på att han har majoriteten bakom sig?
På nästa sammanträde med Kultur (och medborgar)nämnden ska Folkpartiets motion om författarfristad behandlas. Det normala är att förvaltningen, på majoritetens uppdrag, skriver fram ett beslutsförslag som sedan klubbas. Men så här ser nämndhandlingen ut:
Jag menar att det finns två huvudskäl. Det första är att det blir allt tydligare vem det är som egentligen bestämmer. När Lena Baastad lämnar KS-beredningssammanträdet och går ut på stan, tar Björn Sundin och Staffan Isling ytterligare en kopp kaffe på Sundins rum. Maktbalansen är klar. Den formella makten är inte den reella.
Men det finns ytterligare ett skäl. De tre partier som nu styr har inte så mycket gemensamt. Den kommunsocialistiska örebrovarianten av socialdemokrati har möjligtvis konservatismen gemensamt med kristdemokratin, men annars... Och var finns centerpartiet? Men de har ingen gemensam bild av utvecklingen av Örebro. När inte sossarna kör över sina stödpartier, så spretar det åt alla håll.
Inom skolområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Kunskap eller flum. Ordning och reda eller lösa tyglar. Tilltro till lärarna eller politik in i klassrummen. Men det är skillnad på sossarnas flumskola och centerns mer liberala kunskapspolitik.
Inom äldreomsorgsområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Det räcker med att säga valfrihet och vinster för att förstå var gränserna går. Hur ska centerns rätt nyliberala teser kunna samarbeta med socialdemokraternas vinstförbud och krav på kommunala monopol?
Och så vidare...
För en koalition utan gemensam politik blir samhällsbyggnadsområdet ventilen. Det finns mycket där som inte handlar om ideologi. Det är knappast ideologiskt att bygga snabbcykelvägar eller fråga örebroarna hur de vill ha Norrcity. Det är lite ideologi i att rita på resecentrum eller busslinjer. Skönt med lite friutrymme.
Men allt mer pekar mot att detta friutrymme inte räcker för att hålla ihop en gemensam fasad. På kommunstyrelsesammanträdena blir det allt tydligare att det är två mot en. Centerpartiets Rasmus Persson ställer frågor, men blir nästan alltid tystade av Sundin, Baastad eller Bondeson. Och nu spricker fasaden än mer.
På senaste programnämnd Barn och Utbildning fanns Esbjörnssons besparingsförslag med. 18 miljoner ska sparas. Men det finns ingen politiker som vill ta ansvar. Det fanns inte ens ett förslag till beslut. Esbjörnsson försöker flytta ansvaret till tjänstemännen. Är det så att han inte är säker på att han har majoriteten bakom sig?
På nästa sammanträde med Kultur (och medborgar)nämnden ska Folkpartiets motion om författarfristad behandlas. Det normala är att förvaltningen, på majoritetens uppdrag, skriver fram ett beslutsförslag som sedan klubbas. Men så här ser nämndhandlingen ut:
Beslutsunderlag
Motion från Folkpartiet liberalernas fullmäktigegrupp; "Gör Örebro till en författarfristad" bifogas i utskicket.
Förslag till beslut
Förvaltningens förslag till Kultur- och medborgarnämnden
- Förvaltningen överlämnar ärendet till nämnden för övervägande och beslut.
Men stopp här. Inget förslag. Ingen vägledning. När sammanträdet börjar vet inte någon vad majoriteten vill. Detta är något nytt. En majoritet som inte vill ta ansvar är en sak. Men en majoritet som inte vet vad den vill, är ...
Vad betyder detta? Det finns bara en förklaring. Majoriteten är inte ense. Kanske är det Sundins ande som vilar över beslutet. Han vill säga nej. Men Behcet Barsom vill något annat. Och så fastnar det hela.
Just detta ärende har en speciell sprängkraft. Det visar inte bara på splittringen mellan partierna utan också inom partier.
Skälet till att vi har den kommunledning vi har ligger sannolikt mest på det personliga planet och inom KD. Lennart Bondeson hade en tydlig agenda direkt efter omvalet. Samarbete med socialdemokraterna var vägen. Det möjliggjordes sannolikt genom att Bondeson i många frågor sympatiserar med en socialdemokratisk politik. På område efter område ligger han mycket nära socialdemokraterna. Ofta är han närmare socialdemokratin i sakfrågorna än sitt moderparti nationellt.
Personfrågorna är ofta avgörande för hur ett lokalt koalitionssamarbete ska fungera. Och om man dessutom lokalt delar synsätt på centrala politiska områden blir det än lättare.
Men Bondeson måste någon gång förhålla sig till sitt parti. Än så länge har det bara knorrats i korridorerna. Men frågan är hur länge det håller. Hur många kristdemokrater accepterar fortsatta besparingar i äldreomsorgen samtidigt som Bondeson och Sundin reser runt i världen och söker att locka diktaturer till Örebro? Hur många accepterar nödstopp i skolan, samtidigt som Bondeson och Sundin bygger ut kommunkoncernen med nya bolag? Hur många accepterar att Bondeson överger jobbet med civilsamhället och istället står vid Sundins sida när det gäller att kommunen ska göra mer, mer, mer? Borta är subsidiaritetsprincipen. Återkommen är kommunsocialismen.
Håller kristdemokraterna nu på att spricka? Är det som nu sker i såväl Kommunstyrelse som Kultur (och medborgar)nämnden de första tecknen på ett nytt skeende. Det finns mycket som talar för det.
Och vad händer inom Centerpartiet? Partiet som inte längre finns i Örebropolitiken...
Det politiska livet i Örebro är i sanning spännande.
Motion från Folkpartiet liberalernas fullmäktigegrupp; "Gör Örebro till en författarfristad" bifogas i utskicket.
Förslag till beslut
Förvaltningens förslag till Kultur- och medborgarnämnden
- Förvaltningen överlämnar ärendet till nämnden för övervägande och beslut.
Men stopp här. Inget förslag. Ingen vägledning. När sammanträdet börjar vet inte någon vad majoriteten vill. Detta är något nytt. En majoritet som inte vill ta ansvar är en sak. Men en majoritet som inte vet vad den vill, är ...
Vad betyder detta? Det finns bara en förklaring. Majoriteten är inte ense. Kanske är det Sundins ande som vilar över beslutet. Han vill säga nej. Men Behcet Barsom vill något annat. Och så fastnar det hela.
Just detta ärende har en speciell sprängkraft. Det visar inte bara på splittringen mellan partierna utan också inom partier.
Skälet till att vi har den kommunledning vi har ligger sannolikt mest på det personliga planet och inom KD. Lennart Bondeson hade en tydlig agenda direkt efter omvalet. Samarbete med socialdemokraterna var vägen. Det möjliggjordes sannolikt genom att Bondeson i många frågor sympatiserar med en socialdemokratisk politik. På område efter område ligger han mycket nära socialdemokraterna. Ofta är han närmare socialdemokratin i sakfrågorna än sitt moderparti nationellt.
Personfrågorna är ofta avgörande för hur ett lokalt koalitionssamarbete ska fungera. Och om man dessutom lokalt delar synsätt på centrala politiska områden blir det än lättare.
Men Bondeson måste någon gång förhålla sig till sitt parti. Än så länge har det bara knorrats i korridorerna. Men frågan är hur länge det håller. Hur många kristdemokrater accepterar fortsatta besparingar i äldreomsorgen samtidigt som Bondeson och Sundin reser runt i världen och söker att locka diktaturer till Örebro? Hur många accepterar nödstopp i skolan, samtidigt som Bondeson och Sundin bygger ut kommunkoncernen med nya bolag? Hur många accepterar att Bondeson överger jobbet med civilsamhället och istället står vid Sundins sida när det gäller att kommunen ska göra mer, mer, mer? Borta är subsidiaritetsprincipen. Återkommen är kommunsocialismen.
Håller kristdemokraterna nu på att spricka? Är det som nu sker i såväl Kommunstyrelse som Kultur (och medborgar)nämnden de första tecknen på ett nytt skeende. Det finns mycket som talar för det.
Och vad händer inom Centerpartiet? Partiet som inte längre finns i Örebropolitiken...
Det politiska livet i Örebro är i sanning spännande.
2012-09-07
Samhällets ansvar
Hanne Kjöller har i ett par krönikor tagit upp var gränsen
för det offentliga går. Först var det nattis. Idag är det vem och för vad man
ska ha rätt till viss kommunal assistans. Båda frågorna rör både konkreta och
mer filosofiska frågor.
Frågan om nattis är självklart ekonomisk. Både för samhället
och för den enskilde. Är det rimligt att samhället alltid ska ställa upp med
barnomsorg? Till vilken kostnad som helst? Om alla kommuner blir tvungna att ha
nattis, kan en persons nattarbete sysselsätta både personal på natten och
kommande dag.
Men den har också en mer filosofisk sida. Vilket ansvar har
vi för vårt eget liv och för våra barns liv? Är det självklart att en
småbarnsförälder ska jobba kvällar och nätter? Och vad händer om inga andra
jobb finns? Vilka nya krav ställer vi på oss som föräldrar om
24-timmarssamhället än mer genomförs? Vilken plats finns för barn och familj?
Det är enkelt att tänka sig en skiftarbetande ensamstående mamma som jobbar tre nätter i sträck. Innebär det att hennes barn ska tas om hand om det offentliga dessa tre nätter och efterföljande dagar? Är det rimligt att ett barn inte får se sina föräldrar på halva veckor?
Det är enkelt att tänka sig en skiftarbetande ensamstående mamma som jobbar tre nätter i sträck. Innebär det att hennes barn ska tas om hand om det offentliga dessa tre nätter och efterföljande dagar? Är det rimligt att ett barn inte får se sina föräldrar på halva veckor?
Vilket ansvar har båda föräldrarna, och det nätverk som kan
finnas runt? Vilket ansvar har arbetsgivaren att anpassa arbetet efter
familjesituationen? Vilket ansvar har det offentliga?
Ser man bara till ekonomin är det kanske enklare. Men om man
försöker belysa frågan ur ett helhetsperspektiv blir det svårare.
På samma sätt är det med ledsagandet, assistansen från
kommunen. Med den information som ges i krönikan måste man fråga sig vilket
samhälle vi är på väg in i. Hur kompensatoriskt ska samhället vara? Får det
räcka med förskola, skola och försörjningsstöd, eller går gränsen någon annan
stans?
Men den mer filosofiska delen, som Kjöller också berör, är
vad som bygger ett samhälle. Alldeles för ofta i Sverige idag verkar det som om
vi tror att det är den offentliga sektorn som bygger samhället starkt. Jag vill
med eftertryck hävda något annat.
Styrkan i den offentliga sektorn bygger på styrkan i det
civila samhället. Grunden för att den offentliga sektorn ska kunna jobba ligger
i de värderingar, de normer, de etiska överväganden, som finns i det civila
samhället. Det offentliga samhället står sig slätt om det utifrån sitt
överifrånperspektiv ska försöka genomföra allt det goda som välutbildade
tjänstemän och politiker övervägt.
Inte minst visar detta sig i de problem det offentliga
finner i sitt arbete mot utanförskap och segregation. Det hjälper inte hur
många socialsekreterare eller arbetsförmedlare som anställs. Förändringen måste
komma inifrån. Det starka samhället, den goda välfärden, byggs genom de broar
som människor själva bygger mellan varandra. Det offentliga kan bara vara ett
stöd till, eller ett stopp för, sådana broar.
I nästan varje blogg försöker jag göra en lokal återkoppling
till blogginnehållet. Så även här. Under den förra mandatperioden, under
liberal ledning, sökte Örebro kommun att hitta vägar till denna svåra samverkan
med det civila samhället. Den tiden är nu över. Det finns inte längre någon i
kommunledningen som försvarar det synsätt vi försökte genomföra. Nu är det
kommunen som gäller, oavsett om det handlar om arbetsåtgärder i Vivalla,
byggandet av idrottshallar i samma områden (som ingen kommer att ha råd att
använda), eller långsiktigheten i föreningsbidrag. Det offentliga perspektivet
har tagit över.
På kort sikt kan det verka som samhället skulle bli bättre,
ju mer det offentliga tar över. Kommunala politiker och tjänstemän kan ju
vältaligt beskriva de beslut de tar och bevekelsegrunderna för dem. Men
långsiktigt leder det till ett svagare samhälle. När det offentliga övergår
från att vara en stöttande organisation, till det som ansvarar för det mesta i
samhället, vittrar de band som knyter oss människor samman. Vi går från att
vara medskapande, medansvariga, till att bli oansvariga klienter i den mäktiga
patronens hand.
Media: DN
2012-09-06
Världen förändras
På väg mot Stockholm för ännu en timme kring äldreomsorgen. Tågresorna är både en pina och en glädje. Pina - för att det upprepade resandet tröttar. Glädje - för att det skapar tid för tanke och eftertanke.
Jag måste erkänna att jag blir allt mer hemmakär. Jag skulle kunna gå i Fällersta merparten av årets dagar och se naturens skiftningar. Det skapar ro och en annan sorts resande. Jag tror att rätt många av oss reser för att det är ett enkelt sätt att få nya intryck. Men den inre resan, den som kräver stillhet, tid och eftertanke, ger långsammare intryck, men påverkar mer.
I morse gick jag över den gamla bron vid Almbro. För några veckor sedan, när regnen fyllt alla bäckar och åar till bredden, brusade Täljeån som under vårfloden. Nu var det mer av ett stilla strilande. Nere i vattnet såg jag en fisk. Och en till. Och tio till. Och hundra. Hela ån var full av småfisk som vakade, hoppade, lekte. Jag har inte en aning om vad det är för sort. Kanske årets skörd av någon av åns alla fiskarter. Kanske var det en art som sökte sig uppströms för att leka, men som hindrades av flödbordet straxt ovanför.
Fascinerande var det i alla fall.
En ny händelse i naturen får i vart fall mig att fundera över livets och tidens skiften. Naturen är ibland en värdemätare för mer än sig själv. Mänskliga händelser avspeglas i naturen. Ändrade normer och värderingar sätter sina avtryck. Vårt sätt att leva och vilja leva påverkar allt omkring oss.
Man ser det på naturen. Och funderar.
Förr var jag fanatisk fågelskådare. Min enda begränsning var att jag vägrade resa långt. Det var Närke som gällde. Redan då trodde jag att klimatförändringarna var på väg. Hade läst om det på slutet av 1970-talet då jag fjällvandrade och läste allt i de tidningar vi hade som enda lektyr. De flesta tyckte jag var en dåre (då med). Men medan andra jagade arter runt om i Sverige, valde jag att som mål ha att se 300 arter med cykeln som enda tillåtna transportmedel. Jag slutade räkna 1985. Då var jag uppe i 258.
Men fåglarna följer mig. Nu handlar det mest om tomtskådning. Jag följer årstidernas skiftningar från min lilla gård på slätten. Gläds åt vinterns juveler, grönfinkar och gulsparvar. Märker vårens spänning då gässen börjar dra. Hör tranorna ropa från Kvismaren i april. Överöses av vårens alla sångare. Och märker dagen då tystnaden åter lägger sig över hagarna någon gång kring midsommar.
Det finns några fåglar jag har ett speciellt förhållande till. Rödhaken, som med sin sång i april får världen att rämna. Men som i oktober smeker den hel igen med sitt mjukröda bröst. Sädesärlan, som hälsar den riktiga våren välkommen. Samma dag, samma plats varje år. 5 april på lagårdstaket. Tornseglaren, som bjuder in sommaren då den kommer den 18 maj. Och drar in hösten när den lämnar tre månader senare.
Eller gjorde. Tornseglaren är en av de där arterna som visar att något förändras. I år såg jag den sista tornseglaren i månadsskiftet juli/augusti. Ungefär som i fjol. Varför? Visst minskar antalet tornseglare kraftigt, men varför flyttar de tidigare? Jag gissar att det är få som saknar tornseglarnas gäng som skriande drar i formationer tätt över tak och mellan träden för att i nästa ögonblick vara hundratals meter upp i luften. Men jag gör det. Och funderar.
För det finns mer att fundera över. Var finns gräshoppssångaren som alltid sjungit nere vid diket? Var är kornknarren som brukat repa i vart fall någon försommarnatt? Var är stenskvättan? Vad händer?
Å andra sidan. Steglitsen drar som aldrig förr över åkrarna. Och stenknäcken knispar i eken. Är det ett tecken? Insektsätarna har problem? Fröätarna äger?
En del kan säkert förklaras av kortsiktiga händelser. Sommaren 2012 går inte till historien som den bästa. Det kan säkert förklara varför jag bara sett en tistelfjäril i år, i förrgår, och inte en enda amiral hittills. Men är det andra skeenden som också berör oss?
Naturen är en spegel av oss människor. Vårt sätt att behandla vår värld är en yttre spegelbild av det som sker i vårt inre. Vår vilja att leva på vissa sätt. Våra normer. Vår etiska grund. Det spelar roll för världen hur vi själva definierar oss som individer och som människor.
I går lyssnade jag på Johan Rockström och Mattias Klum när de berättade om sin senaste bok: "Vår tid på jorden". Den ska jag nog köpa. Om jag orkar läsa den är en annan fråga.
Samtidigt visar den på de problem vi har i våra försök att leva rätt. Mattias Klum är en av de mest uppburna naturfotograferna. Hans miljöengagemang är äkta. Men om alla jordens människor levde som han, skulle katastrofen redan vara här. Oändliga resor skapar inte förutsättningar för hållbarhet. Även om man dövar samvetet med utsläppsrätter. Frågan blir som så ofta om ändamålet helgar medlen.
Världen förändras. Det har den alltid gjort. Det kommer den alltid att göra. Frågan är bara till vad. Och varför.
Media: SR
Jag måste erkänna att jag blir allt mer hemmakär. Jag skulle kunna gå i Fällersta merparten av årets dagar och se naturens skiftningar. Det skapar ro och en annan sorts resande. Jag tror att rätt många av oss reser för att det är ett enkelt sätt att få nya intryck. Men den inre resan, den som kräver stillhet, tid och eftertanke, ger långsammare intryck, men påverkar mer.
I morse gick jag över den gamla bron vid Almbro. För några veckor sedan, när regnen fyllt alla bäckar och åar till bredden, brusade Täljeån som under vårfloden. Nu var det mer av ett stilla strilande. Nere i vattnet såg jag en fisk. Och en till. Och tio till. Och hundra. Hela ån var full av småfisk som vakade, hoppade, lekte. Jag har inte en aning om vad det är för sort. Kanske årets skörd av någon av åns alla fiskarter. Kanske var det en art som sökte sig uppströms för att leka, men som hindrades av flödbordet straxt ovanför.
Fascinerande var det i alla fall.
En ny händelse i naturen får i vart fall mig att fundera över livets och tidens skiften. Naturen är ibland en värdemätare för mer än sig själv. Mänskliga händelser avspeglas i naturen. Ändrade normer och värderingar sätter sina avtryck. Vårt sätt att leva och vilja leva påverkar allt omkring oss.
Man ser det på naturen. Och funderar.
Förr var jag fanatisk fågelskådare. Min enda begränsning var att jag vägrade resa långt. Det var Närke som gällde. Redan då trodde jag att klimatförändringarna var på väg. Hade läst om det på slutet av 1970-talet då jag fjällvandrade och läste allt i de tidningar vi hade som enda lektyr. De flesta tyckte jag var en dåre (då med). Men medan andra jagade arter runt om i Sverige, valde jag att som mål ha att se 300 arter med cykeln som enda tillåtna transportmedel. Jag slutade räkna 1985. Då var jag uppe i 258.
Men fåglarna följer mig. Nu handlar det mest om tomtskådning. Jag följer årstidernas skiftningar från min lilla gård på slätten. Gläds åt vinterns juveler, grönfinkar och gulsparvar. Märker vårens spänning då gässen börjar dra. Hör tranorna ropa från Kvismaren i april. Överöses av vårens alla sångare. Och märker dagen då tystnaden åter lägger sig över hagarna någon gång kring midsommar.
Det finns några fåglar jag har ett speciellt förhållande till. Rödhaken, som med sin sång i april får världen att rämna. Men som i oktober smeker den hel igen med sitt mjukröda bröst. Sädesärlan, som hälsar den riktiga våren välkommen. Samma dag, samma plats varje år. 5 april på lagårdstaket. Tornseglaren, som bjuder in sommaren då den kommer den 18 maj. Och drar in hösten när den lämnar tre månader senare.
Eller gjorde. Tornseglaren är en av de där arterna som visar att något förändras. I år såg jag den sista tornseglaren i månadsskiftet juli/augusti. Ungefär som i fjol. Varför? Visst minskar antalet tornseglare kraftigt, men varför flyttar de tidigare? Jag gissar att det är få som saknar tornseglarnas gäng som skriande drar i formationer tätt över tak och mellan träden för att i nästa ögonblick vara hundratals meter upp i luften. Men jag gör det. Och funderar.
För det finns mer att fundera över. Var finns gräshoppssångaren som alltid sjungit nere vid diket? Var är kornknarren som brukat repa i vart fall någon försommarnatt? Var är stenskvättan? Vad händer?
Å andra sidan. Steglitsen drar som aldrig förr över åkrarna. Och stenknäcken knispar i eken. Är det ett tecken? Insektsätarna har problem? Fröätarna äger?
En del kan säkert förklaras av kortsiktiga händelser. Sommaren 2012 går inte till historien som den bästa. Det kan säkert förklara varför jag bara sett en tistelfjäril i år, i förrgår, och inte en enda amiral hittills. Men är det andra skeenden som också berör oss?
Naturen är en spegel av oss människor. Vårt sätt att behandla vår värld är en yttre spegelbild av det som sker i vårt inre. Vår vilja att leva på vissa sätt. Våra normer. Vår etiska grund. Det spelar roll för världen hur vi själva definierar oss som individer och som människor.
I går lyssnade jag på Johan Rockström och Mattias Klum när de berättade om sin senaste bok: "Vår tid på jorden". Den ska jag nog köpa. Om jag orkar läsa den är en annan fråga.
Samtidigt visar den på de problem vi har i våra försök att leva rätt. Mattias Klum är en av de mest uppburna naturfotograferna. Hans miljöengagemang är äkta. Men om alla jordens människor levde som han, skulle katastrofen redan vara här. Oändliga resor skapar inte förutsättningar för hållbarhet. Även om man dövar samvetet med utsläppsrätter. Frågan blir som så ofta om ändamålet helgar medlen.
Världen förändras. Det har den alltid gjort. Det kommer den alltid att göra. Frågan är bara till vad. Och varför.
Media: SR
2012-09-04
Att kunna satsa eller inte
Idag var regeringens partiledare i Helsingborg. Jan Björklund och hans vänner presenterade ytterligare en satsning av flera som kommer i höstbudgeten. Idag handlade det om studier och jobb. Fler platser på vuxenutbildning. Fler nystartsjobb. Bättre villkor för lärlingsanordnare. På område efter område agerar nu regeringen kraftfullt. Det är bra.
Från oppositionen hörs mest trista suckar. "De borde gjort ännu mer." är väl det vanligaste. Men det finns så liten trovärdighet kring detta. Vänsterpartiet har ju sin egen sedelpress och behöver aldrig finansiera några förslag. Men även om socialdemokraternas nya ekonomitalesperson, Magdalena Andersson, verkar känna sig obekväm i rollen som "merropare" gör hon ändå som rörelsen alltid gjort. Mer av allt...
I Örebro hade vi idag en halvdag kring budgetförutsättningarna för 2013 och framåt. Det var en märklig förmiddag. Först en utmärkt genomgång av ekonomikontoret kring de ekonomiska fundamenta som rör kommunen. Återkommer till det.
Sedan blev det politiska högtidstal och vackra bildspel på nya bostadsområden när de socialdemokratiska kommunalråden tog över. Jag valde att gå. För mig är det självklart att vi ska få samma grund för våra olika politiskt färgade budgetar och det är väl bra om vi får dem vid ett tillfälle istället för vid flera. Men att få majoritetens partisilade budgetsiffror, eller personalkontorets föredragning som helt byggde på majoritetens budgetförslag, är inte bra ur någon synvinkel. Majoriteten borde jobba med sina siffror och sina överväganden på sitt håll och kontakta oss om de vill förhandla. Tjänstemännen ska serva såväl majoritet som opposition med fakta som inte har någon politisk över- eller underton.
Nåväl. Medan Alliansregeringen kan satsa, har SKDC-regimen i Örebro det svårare. Visserligen växer kakan de kommande åren rejält. Mellan 200 och 275 miljoner per år. Men de har redan intecknat hela den summan och mer därtill. Beräkningarna som visades pekade på besparingskrav i storleksordningen 50 mkr för nästa år. Och det är om budgeten 2012 håller. Och det gör den nog inte.
Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad har tvingat skolorna till inköpsstopp för att försöka lösa problemet med ett underskott i 20-miljonersklassen. I Rasmus Perssons fögderi visar till exempel Nämnden för funktionshindrade ett underskott på drygt 4 mkr. Frågan är när nödstoppen kommer här.
Som vanligt är det bara Björn Sundin som surfar på. Och på dagens dragning blev det övertydligt. Investeringssiffrorna slår i taket. Och nu börjar kommunen låna igen på allvar. Lånebehovet för koncernen (kommunen och bolagen) de kommande åren är svindlande 1,8 miljarder, 1.800.000.000:- kronor. Det är svårt att förstå. Men det är lika mycket som hela grundskolan kostar i kommunen. Kommunkoncernens låneskuld kommer att knäcka 8-miljardersvallen. Och kommunen kommer själv, trots att man sålt bolag till sig själv och gömt skulder i exempelvis Futurum Fastigheter, att behöva låna uppåt en halv miljard. Inte svårt att se hur Sundin gnuggar händerna. Inte svårt att se vem som egentligen styr.
Men kommunen är på väg mot ett mörker a la Mats Sjöström 1995. Och nu finns inget Örebro Energi att sälja. Frågan är kanske när Baastad och Sundin vänder blickarna mot ÖBO för att rädda det som räddas kan...
Men stopp, säger den som kan lite ekonomi, man måste skilja på investeringar och drift. 1,8 miljarder i investeringar kan inte användas för driften av skolan. Och nu är det billigt att låna. Och det har de alldeles rätt i.
Men den som kan lite mer ekonomi börjar sannolikt fundera över vilka räntekostnader 1,8 miljarder innebär. I år, då räntorna är låga, och i framtiden då räntorna sannolikt blir högre. 4 % idag kanske? Det blir drygt 70 miljoner som ska ut från driftpengar varje år. Och varje ny procent i räntehöjning motsvarar 18 miljoner kronor. Och sedan kommer avskrivningar, kanske nedskrivningar, underhåll och drift av allting. Allt måste tas mot resultatet. Allt påverkar skolan, äldreomsorgen och välfärden.
Till skillnad från Alliansregeringen som skött sina finanser, har SKDC inte brytt sig. Det finns allt fler i organisationen som klagar över att det inte finns någon i den politiska ledningen som tar ekonomin på allvar. Det finns helt enkelt ingen att tala med. Ekonomi är för dagens lokala S-ledning något ovidkommande, något som stör skapandet av den mediala bilden av dem som alla goda gåvors givare. Politik är väl att vilja, då ska inte ekonomin få sätta käppar i hjulet...
Alliansregeringen kan möta krisen utifrån en styrkeposition, där det finns en klar politisk ekonomisk ledning, tydliga direktiv, sparade pengar och en långsiktigt hållbar ekonomi. Alliansregeringen är helt enkelt bäst i klassen.
I Örebro är det inte bara elitidrotten som numera harvar i gärdesgårdsserien. Här finns ingen politisk ekonomisk ledning, inga tydliga direktiv. Det är snart slut på pengarna vi som var mer varsamma sparade ihop. Och man kan knappast stava till långsiktigt hållbar. Då blir det heller inga satsningar. Eller det kanske det blir, för lånade pengar...
Det är verkligen dags för en liberal kommunledning. Dagens tre partier i den röda soppan har gjort sitt i Örebropolitiken.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR, SVT,
Från oppositionen hörs mest trista suckar. "De borde gjort ännu mer." är väl det vanligaste. Men det finns så liten trovärdighet kring detta. Vänsterpartiet har ju sin egen sedelpress och behöver aldrig finansiera några förslag. Men även om socialdemokraternas nya ekonomitalesperson, Magdalena Andersson, verkar känna sig obekväm i rollen som "merropare" gör hon ändå som rörelsen alltid gjort. Mer av allt...
I Örebro hade vi idag en halvdag kring budgetförutsättningarna för 2013 och framåt. Det var en märklig förmiddag. Först en utmärkt genomgång av ekonomikontoret kring de ekonomiska fundamenta som rör kommunen. Återkommer till det.
Sedan blev det politiska högtidstal och vackra bildspel på nya bostadsområden när de socialdemokratiska kommunalråden tog över. Jag valde att gå. För mig är det självklart att vi ska få samma grund för våra olika politiskt färgade budgetar och det är väl bra om vi får dem vid ett tillfälle istället för vid flera. Men att få majoritetens partisilade budgetsiffror, eller personalkontorets föredragning som helt byggde på majoritetens budgetförslag, är inte bra ur någon synvinkel. Majoriteten borde jobba med sina siffror och sina överväganden på sitt håll och kontakta oss om de vill förhandla. Tjänstemännen ska serva såväl majoritet som opposition med fakta som inte har någon politisk över- eller underton.
Nåväl. Medan Alliansregeringen kan satsa, har SKDC-regimen i Örebro det svårare. Visserligen växer kakan de kommande åren rejält. Mellan 200 och 275 miljoner per år. Men de har redan intecknat hela den summan och mer därtill. Beräkningarna som visades pekade på besparingskrav i storleksordningen 50 mkr för nästa år. Och det är om budgeten 2012 håller. Och det gör den nog inte.
Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad har tvingat skolorna till inköpsstopp för att försöka lösa problemet med ett underskott i 20-miljonersklassen. I Rasmus Perssons fögderi visar till exempel Nämnden för funktionshindrade ett underskott på drygt 4 mkr. Frågan är när nödstoppen kommer här.
Som vanligt är det bara Björn Sundin som surfar på. Och på dagens dragning blev det övertydligt. Investeringssiffrorna slår i taket. Och nu börjar kommunen låna igen på allvar. Lånebehovet för koncernen (kommunen och bolagen) de kommande åren är svindlande 1,8 miljarder, 1.800.000.000:- kronor. Det är svårt att förstå. Men det är lika mycket som hela grundskolan kostar i kommunen. Kommunkoncernens låneskuld kommer att knäcka 8-miljardersvallen. Och kommunen kommer själv, trots att man sålt bolag till sig själv och gömt skulder i exempelvis Futurum Fastigheter, att behöva låna uppåt en halv miljard. Inte svårt att se hur Sundin gnuggar händerna. Inte svårt att se vem som egentligen styr.
Men kommunen är på väg mot ett mörker a la Mats Sjöström 1995. Och nu finns inget Örebro Energi att sälja. Frågan är kanske när Baastad och Sundin vänder blickarna mot ÖBO för att rädda det som räddas kan...
Men stopp, säger den som kan lite ekonomi, man måste skilja på investeringar och drift. 1,8 miljarder i investeringar kan inte användas för driften av skolan. Och nu är det billigt att låna. Och det har de alldeles rätt i.
Men den som kan lite mer ekonomi börjar sannolikt fundera över vilka räntekostnader 1,8 miljarder innebär. I år, då räntorna är låga, och i framtiden då räntorna sannolikt blir högre. 4 % idag kanske? Det blir drygt 70 miljoner som ska ut från driftpengar varje år. Och varje ny procent i räntehöjning motsvarar 18 miljoner kronor. Och sedan kommer avskrivningar, kanske nedskrivningar, underhåll och drift av allting. Allt måste tas mot resultatet. Allt påverkar skolan, äldreomsorgen och välfärden.
Till skillnad från Alliansregeringen som skött sina finanser, har SKDC inte brytt sig. Det finns allt fler i organisationen som klagar över att det inte finns någon i den politiska ledningen som tar ekonomin på allvar. Det finns helt enkelt ingen att tala med. Ekonomi är för dagens lokala S-ledning något ovidkommande, något som stör skapandet av den mediala bilden av dem som alla goda gåvors givare. Politik är väl att vilja, då ska inte ekonomin få sätta käppar i hjulet...
Alliansregeringen kan möta krisen utifrån en styrkeposition, där det finns en klar politisk ekonomisk ledning, tydliga direktiv, sparade pengar och en långsiktigt hållbar ekonomi. Alliansregeringen är helt enkelt bäst i klassen.
I Örebro är det inte bara elitidrotten som numera harvar i gärdesgårdsserien. Här finns ingen politisk ekonomisk ledning, inga tydliga direktiv. Det är snart slut på pengarna vi som var mer varsamma sparade ihop. Och man kan knappast stava till långsiktigt hållbar. Då blir det heller inga satsningar. Eller det kanske det blir, för lånade pengar...
Det är verkligen dags för en liberal kommunledning. Dagens tre partier i den röda soppan har gjort sitt i Örebropolitiken.
Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SR, SVT,
2012-09-03
Liberal integration
När Erik Ullenhag i söndagens DN går ut med den senaste av regeringens åtgärder för att öka takten i integrationsarbetet, är det inte bara ytterligare ett par åtgärder i en lång radda. Istället är det ytterligare ett åtgärdspaket som förstärker skillnaden mellan den liberala integrationspolitiken och den socialdemokratiska.
Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:
I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.
Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.
Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.
I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.
Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.
Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...
Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.
Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA
Förenklat kan man beskriva skillnaderna så här:
I årtionden har socialdemokraterna passiviserat invandrare. Omhändertagandekulturen har dominerat. Den första en invandrad ny svensk mötte var en socialsekreterare. Sedan gällde bidragslinjen. Och utanförskapet. Man kunde ju inte ställa krav på de stackars invandrarna. Socialdemokratisk "integrationspolitik" byggde på socialbidrag.
Nu sker ett systemskifte. Den liberala integrationspolitiken bygger på arbetslinjen. Den första du möter är inte en socialsekreterare som frågar vilka bidrag du behöver. Den första du möter är en studievägledare eller arbetsförmedlare som frågar vilket bidrag du kan ge till samhället. Liberal integrationspolitik bygger på att den som kommer hit som invandrare vill, kan och ska få bidra till det samhälle man är en del av. Det handlar om krav. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att komma in i samhället, som studerande, som arbetande, som deltagande.
Erik Ullenhag och Folkpartiet tar nu ytterligare ett steg mot att skapa en individcentrerad integrationspolitik. 380 miljoner för praktiskt basår (redan första året räknar regeringen med 1000 platser) för de med kort utbildning. 6000 praktikplatser kompletterar. Regeringen ger fler bättre möjligheter till jobb och deltagande. Samtidigt ökade krav. Man ska flytta dit arbetena finns. Bidrag är en yttersta utväg, inte en långsiktig försörjningsväg.
I Örebro går socialdemokraterna motsatt väg. Det är inte förvånande. Istället för att ställa krav, tydliggöra arbetslinjen och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv, är det Södertäljelinjen som gäller. De allvisa politikerna, som personligen lovade Vivallabo efter Vivallabo jobb om de vann valet, skapar nu bolag som ska anställa. Men problemet är att Södertäljemodellen inte fungerar. I bloggen i fredags relaterade jag till de senaste uppgifterna om bolag på konkursens brant, och en arbetsmarknad som inte fungerar.
Alliansregeringen ställer krav på invandrarna. Integration handlar mer om att man som individ ska ge och prestera, än att samhället ska ställa upp och ta över. Integration handlar om att det finns krav att du ska göra det du kan för att försörja dig själv, skapa din egen framtid, bygga det gemensamma samhället i samverkan med andra. Det är, för att relatera till Robert Putnam, att skapa de horisontella relationer som kan bygga ett samhälle starkt. Det är i relationerna mellan människor, där man själv har kraften och egenmakten att förändra, som verklig förändring också sker.
Socialdemokraterna i Örebro (och på andra platser) gör något annat. Istället för horisontella relationer, skapar de vertikala. Det är (de socialdemokratiska) höjdarna som i sin välvilja hjälper de stackars Vivallaborna. Det är en variant av alla de patron - klientförhållanden som funnits genom århundradena. Och liksom alla sådana förhållanden skapar de mindre egenmakt, mindre utveckling och mindre frihet. Klienterna blir beroende av patronerna. Det gäller att hålla sig väl med den som ger dem jobb...
Om jag fått önska något mer av regeringen och Erik Ullenhag hade det varit satsningar på samverkan med det civila samhället. När Fredrik Reinfeldt för något år sedan lyfte civilsamhället i regeringsförklaringen var det en dörr på glänt. När den gamla partisekreteraren för Folkpartiet, Peter Örn, sedan skapade överenskommelsen om samverkan mellan staten och det civila samhället, öppnades dörren än mer. Men sedan har det inte blivit mer.
Civilsamhälle och stat är en svår fråga. Det är ganska enkelt att förstå, eftersom en av grundstenarna för civilsamhället är att det står fritt från staten. Men för att vi ska klara av integrationen, skapa mer egenmakt och ökad ekonomisk och intellektuell frihet för fler, krävs att det sker ett inifrånarbete. Det är alltid i de civila sammanhangen den långsiktiga utvecklingen tar fart. Staten kan bara skapa förutsättningar. Därför hade de 200 miljonerna till utsatta bostadsområdena sannolikt gjort bättre nytta om de fördelats via de civilsamhällesinstitutioner som finns, än som ett bidrag som gör det möjligt för kommunerna att kortsiktigt frisera siffror.
Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX, NA
2012-08-31
Ta varningarna på allvar
I Länstidningen Södertälje idag kan man läsa om hur den storstilade satsningen på alla möjliga kommunala företag som skulle hjälpa upp arbetslösheten, nu börjar haverera. Just nu är det bolaget Telge Peab som är konkursmässigt. Om inte skattebetalarna pungar ut med ett antal miljoner kommer bolaget att gå i konkurs. Kanske blir det 4 miljoner, kanske blir det mer.
Telge Peab är ett av företagen som det dåvarande kommunalrådet Anders Lago lanserade. Det finns fler. Telge Manpower är ett annat. Telge Tillväxt ett tredje. De har alla olika sätt att nå samma mål: Minskad arbetslöshet i Södertälje.
Socialdemokraterna i Örebro har varit i Södertälje och tittat. Och bländats av den socialistiska drömmen om lokala politiker som tar saken i egna händer. Och fört över tankarna till Örebro. Nu startas nya bolag i Örebro i aldrig skådad omfattning. Holdingbolag, vindkraftbolag, fastighetsbolag. Och det står fler i kö. Avfallsbolag. Bemanningsföretag. Det står fler på kö i Lena Baastads och Björn Sundins socialiseringsiver.
Men innan de båda socialisterna fortsätter sin kamp för mer politisk styrning av Örebros näringsliv borde man väl titta på resultaten från Södertälje. Och fundera en gång till. Det finns ju några frågor man borde ställa, till exempel:
Hur har det gått med arbetslösheten?
Hur har det gått med ungdomsarbetslösheten?
Hur klarar sig bolagen?
Hur klarar sig näringslivet?
Om svaret på merparten av frågorna är att de nya bolagen inte löst de problem de varit satta att lösa, och att de kostat skattebetalarna miljonbelopp till ingen nytta, borde man kanske fundera om. För analysen av det som skett i Södertälje är inte gryningsröd, utan snarare stoppröd. Arbetslösheten är fortfarande hög och utvecklingen är inte bättre än i omgivande kommuner, snarare tvärsom. Bolagen är ingen framgång och idag visar sig att ett av dem omedelbart behöver miljoner i nya kommunala pengar.
Men Baastad och Sundin lyssnar inte. Det är inte verkligheten som styr, det är de socialistiska drömmarna. Nu drar de igång fastighetsbolaget som kallas Västerport och som ska riskera kommunala pengar i Vivalla. Nu drar de igång samägda bolag mellan Örebro Porten (kommunalt bolag) och privata bolag, precis som Telge Peab. Nu drar de igån "utvecklingsbolag" i samverkan med Kumla som inte bara riskerar skattepengar, utan också konkurrerar med befintligt privat näringsliv.
I Södertälje har Folkpartiet varit emot denna bolagisering. Enbart Telge Tillväxt (bolaget som anställer arbetslösa ungdomar) har funnit nåd inför de liberala ögona. (Visst är Telge Tillväxts siffror bra, 72 % av de som slutat har gått till arbete (52%) eller studier (20 %). Men man har inte påverkat arbetslöshetssiffrorna så man måste trots allt analysera vad bolaget betytt egentligen.) Tillsammans med Kristdemokraterna i Södertälje har man stått på barrikaderna mot detta projekt som har udden riktad mot det privata näringslivets frihet.
I Örebro är tyvärr Kristdemokraterna på den andra sidan. Det ansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson, är inte bara en passiv acceptant av de socialistiska bolagen. Snarare är han en aktiv part som vill gå vidare, bolagisera mer, konkurrera mer med det näringsliv han säger sig värna. Det är illa. Än värre är det att han dessutom ständigt söker att minska insynen i bolagen genom att minska styrelsernas storlek och förespråka tjänstemannastyrelser. Demokrati och fritt näringsliv väger lätt i den kristdemokrati som idag finns i Örebro, i vart fall i partiets ledning.
För mig som folkpartist är frågan om människors möjlighet att försörja sig själv central. Men till skillnad från socialisterna i socialdemokratin (och i det lokala kristdemokratiska partiet) tror jag på andra redskap.
Det handlar om att skapa den bästa förskolan och skolan för de uppväxande generationerna. Vi vill öka resurserna för lärarlöner för att kunna rekrytera, behålla och kunna ställa tuffa krav på de allra bästa lärarna. Vi vill öka resurserna till läromedel.
Det handlar om att samverka med universitetet, våga satsa pengar så att Örebro universitet kan bli ett spetsuniversitet inom tydliga forskningsområden. Att tillsammans med universitetet jobba för fler universitetsnära företag med forskningen som grund.
Det handlar om att låta näringslivet vara fritt och växande. Vi politiker ska sätta de ramar som näringslivet ska verka inom, men vi ska inte låtsas vara företagare och leka entreprenörer med kommunala skattepengar i ryggen.
Det handlar om frihet och valfrihet. Örebro kommun skulle må bättre om kommunen var mindre, gjorde mindre, men gjorde rätt saker på rätt sätt. Örebroarna skulle få bättre välfärd om det var deras intressen som vägde tyngst, inte värnandet av den kommunala organisationen.
Södertäljes socialistiska vision är inte framtiden. Örebro behöver lära mer av omvärlden, men man måste lära av de bra och lyckade exemplen. Örebro behöver inte mer socialism.
Örebro behöver en liberal kommunledning.
Media: Länstidningen, Länstidningen debatt, Länstidningen ledare, Svenskt Näringsliv,
Telge Peab är ett av företagen som det dåvarande kommunalrådet Anders Lago lanserade. Det finns fler. Telge Manpower är ett annat. Telge Tillväxt ett tredje. De har alla olika sätt att nå samma mål: Minskad arbetslöshet i Södertälje.
Socialdemokraterna i Örebro har varit i Södertälje och tittat. Och bländats av den socialistiska drömmen om lokala politiker som tar saken i egna händer. Och fört över tankarna till Örebro. Nu startas nya bolag i Örebro i aldrig skådad omfattning. Holdingbolag, vindkraftbolag, fastighetsbolag. Och det står fler i kö. Avfallsbolag. Bemanningsföretag. Det står fler på kö i Lena Baastads och Björn Sundins socialiseringsiver.
Men innan de båda socialisterna fortsätter sin kamp för mer politisk styrning av Örebros näringsliv borde man väl titta på resultaten från Södertälje. Och fundera en gång till. Det finns ju några frågor man borde ställa, till exempel:
Hur har det gått med arbetslösheten?
Hur har det gått med ungdomsarbetslösheten?
Hur klarar sig bolagen?
Hur klarar sig näringslivet?
Om svaret på merparten av frågorna är att de nya bolagen inte löst de problem de varit satta att lösa, och att de kostat skattebetalarna miljonbelopp till ingen nytta, borde man kanske fundera om. För analysen av det som skett i Södertälje är inte gryningsröd, utan snarare stoppröd. Arbetslösheten är fortfarande hög och utvecklingen är inte bättre än i omgivande kommuner, snarare tvärsom. Bolagen är ingen framgång och idag visar sig att ett av dem omedelbart behöver miljoner i nya kommunala pengar.
Men Baastad och Sundin lyssnar inte. Det är inte verkligheten som styr, det är de socialistiska drömmarna. Nu drar de igång fastighetsbolaget som kallas Västerport och som ska riskera kommunala pengar i Vivalla. Nu drar de igång samägda bolag mellan Örebro Porten (kommunalt bolag) och privata bolag, precis som Telge Peab. Nu drar de igån "utvecklingsbolag" i samverkan med Kumla som inte bara riskerar skattepengar, utan också konkurrerar med befintligt privat näringsliv.
I Södertälje har Folkpartiet varit emot denna bolagisering. Enbart Telge Tillväxt (bolaget som anställer arbetslösa ungdomar) har funnit nåd inför de liberala ögona. (Visst är Telge Tillväxts siffror bra, 72 % av de som slutat har gått till arbete (52%) eller studier (20 %). Men man har inte påverkat arbetslöshetssiffrorna så man måste trots allt analysera vad bolaget betytt egentligen.) Tillsammans med Kristdemokraterna i Södertälje har man stått på barrikaderna mot detta projekt som har udden riktad mot det privata näringslivets frihet.
I Örebro är tyvärr Kristdemokraterna på den andra sidan. Det ansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson, är inte bara en passiv acceptant av de socialistiska bolagen. Snarare är han en aktiv part som vill gå vidare, bolagisera mer, konkurrera mer med det näringsliv han säger sig värna. Det är illa. Än värre är det att han dessutom ständigt söker att minska insynen i bolagen genom att minska styrelsernas storlek och förespråka tjänstemannastyrelser. Demokrati och fritt näringsliv väger lätt i den kristdemokrati som idag finns i Örebro, i vart fall i partiets ledning.
För mig som folkpartist är frågan om människors möjlighet att försörja sig själv central. Men till skillnad från socialisterna i socialdemokratin (och i det lokala kristdemokratiska partiet) tror jag på andra redskap.
Det handlar om att skapa den bästa förskolan och skolan för de uppväxande generationerna. Vi vill öka resurserna för lärarlöner för att kunna rekrytera, behålla och kunna ställa tuffa krav på de allra bästa lärarna. Vi vill öka resurserna till läromedel.
Det handlar om att samverka med universitetet, våga satsa pengar så att Örebro universitet kan bli ett spetsuniversitet inom tydliga forskningsområden. Att tillsammans med universitetet jobba för fler universitetsnära företag med forskningen som grund.
Det handlar om att låta näringslivet vara fritt och växande. Vi politiker ska sätta de ramar som näringslivet ska verka inom, men vi ska inte låtsas vara företagare och leka entreprenörer med kommunala skattepengar i ryggen.
Det handlar om frihet och valfrihet. Örebro kommun skulle må bättre om kommunen var mindre, gjorde mindre, men gjorde rätt saker på rätt sätt. Örebroarna skulle få bättre välfärd om det var deras intressen som vägde tyngst, inte värnandet av den kommunala organisationen.
Södertäljes socialistiska vision är inte framtiden. Örebro behöver lära mer av omvärlden, men man måste lära av de bra och lyckade exemplen. Örebro behöver inte mer socialism.
Örebro behöver en liberal kommunledning.
Media: Länstidningen, Länstidningen debatt, Länstidningen ledare, Svenskt Näringsliv,
2012-08-30
Kalkbrott
I dagarna är frågan om kalkbrottet i Bunge riksnyheter. På norra Gotland vill Nordkalk bryta ett gigantiskt kalkbrott och förstöra natur för evärdeliga tider. Det är förvisso inte något nytt. Människan påverkar naturen överallt där vi finns. Vi bygger städer och vägar. Vi odlar mat och bryter jord. Vi spränger gruvor och schaktar berg.
Det som är speciellt med Bunge, Ojnare, är att området har så enorma naturvärden. Ändå har Miljööverdomstolen menat att lagstiftningen ger Nordkalk rätt att bryta mark som staten bara för något år sedan ville göra nationalpark av.
Det känns som något är fel redan här.
Än värre blir det när det verkar som om det inte är helt klart utrett om man kan bygga ett så gigantiskt brott utan att påverka den känsliga grundvattenbalansen. Om man misslyckas riskeras såväl de små sjöar och vätor som finns i området, likväl som vattenförsörjningen till de människor som bor i närheten. Och skadorna är sannolikt irreparabla.
Ändå menar Miljööverdomstolen att det är viktigare att 100 personer får jobb i 25 år än att unik natur bevaras och människors livsmiljö och vattentillgång värnas.
Det känns som något mer är fel.
Naturvårdsverket har överklagat till Högsta Domstolen. Man har dessutom begärt att arbetena inte ska få påbörjas. Enligt DN kommer Naturvårdsverket in med ytterligare en begäran om verkställighetsförbud. Och HD har gått Naturvårdsverket lite till mötes. Man kommer att snabba på beslutet om prövningstillstånd. Men om det inte går snabbare än så, riskerar ändå skogens alla värden att gå till spillo innan HD grunnat färdigt.
En statlig myndighet med ansvar för Naturvården menar att brottet är olagligt. En annan, domstolen, gör en annan tolkning. Frågan är vem som egentligen har mest sakkunskap. Domstolen ska också väga de andra samhällsekonomiska konsekvernserna mot naturvårdsvärden och risk för störningar av vattenförsörjning. Och det är sannolikt där den gordiska knuten sitter.
Sverige har fortfarande lagar som karaktäriseras av människans rätt att exploatera. Vi är ett land där bergen ska brytas, skogen huggas och vattnet tämjas. Nu, med vindkraftens inträde, är inte ens lufthavet fredat. Allt annat är mer eller mindre marginellt.
Inte minst visade Macej Zarembas artiklar i DN i våras, och som jag skrivit om här, hur svensk politik, och svenska politiker, alldeles för ofta inte ser till några andra värden än de som kan mätas i direkta ekonomiska vinster. Det är illa.
Folkpartiet har tagit frågan om skogspolitiken på allvar. Under hela vår aktiva tid har vi varit det parti som slagits för de omätbara värden som finns i alla de ekosystem som bär upp vår egen existens. Och forskarna visar nu allt tydligare att biologisk mångfald inte bara skapar en vackrare och mer hållbar värld, utan en värld som fungerar bättre rent ekonomiskt också. Mer mat. Bättre skogar. Hållbarare samhällen.
Men vår kamp sker mot mäktiga intressen. Vare sig socialdemokrater, moderater, centerpartister eller vänsterpartister har visat något större intresse för biologisk mångfald. De backas upp av den industri som ännu inte insett värdet av såväl social som ekologiskt hållbar produktion. Och lagarna, med rötter i den tid då naturens värde var noll och exploateringens värde allt, styr.
Förhoppningsvis kan Bunge och Ojnare räddas. Förhoppningsvis kan Naturvårdsverket få HD att besluta om verkställighetsförbud, besluta om att förbjuda brottet och sedan tillskapa en nationalpark.
Men när det är klart måste Folkpartiet driva igenom förädringar av lagstiftningen, med ett bättre skydd för biologisk mångfald, och exploateringslagar som tar hänsyn till en utveckling som är såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt hållbar.
Media: DN1, DN2, SR, SR2, SR3,
NA
Det som är speciellt med Bunge, Ojnare, är att området har så enorma naturvärden. Ändå har Miljööverdomstolen menat att lagstiftningen ger Nordkalk rätt att bryta mark som staten bara för något år sedan ville göra nationalpark av.
Det känns som något är fel redan här.
Än värre blir det när det verkar som om det inte är helt klart utrett om man kan bygga ett så gigantiskt brott utan att påverka den känsliga grundvattenbalansen. Om man misslyckas riskeras såväl de små sjöar och vätor som finns i området, likväl som vattenförsörjningen till de människor som bor i närheten. Och skadorna är sannolikt irreparabla.
Ändå menar Miljööverdomstolen att det är viktigare att 100 personer får jobb i 25 år än att unik natur bevaras och människors livsmiljö och vattentillgång värnas.
Det känns som något mer är fel.
Naturvårdsverket har överklagat till Högsta Domstolen. Man har dessutom begärt att arbetena inte ska få påbörjas. Enligt DN kommer Naturvårdsverket in med ytterligare en begäran om verkställighetsförbud. Och HD har gått Naturvårdsverket lite till mötes. Man kommer att snabba på beslutet om prövningstillstånd. Men om det inte går snabbare än så, riskerar ändå skogens alla värden att gå till spillo innan HD grunnat färdigt.
En statlig myndighet med ansvar för Naturvården menar att brottet är olagligt. En annan, domstolen, gör en annan tolkning. Frågan är vem som egentligen har mest sakkunskap. Domstolen ska också väga de andra samhällsekonomiska konsekvernserna mot naturvårdsvärden och risk för störningar av vattenförsörjning. Och det är sannolikt där den gordiska knuten sitter.
Sverige har fortfarande lagar som karaktäriseras av människans rätt att exploatera. Vi är ett land där bergen ska brytas, skogen huggas och vattnet tämjas. Nu, med vindkraftens inträde, är inte ens lufthavet fredat. Allt annat är mer eller mindre marginellt.
Inte minst visade Macej Zarembas artiklar i DN i våras, och som jag skrivit om här, hur svensk politik, och svenska politiker, alldeles för ofta inte ser till några andra värden än de som kan mätas i direkta ekonomiska vinster. Det är illa.
Folkpartiet har tagit frågan om skogspolitiken på allvar. Under hela vår aktiva tid har vi varit det parti som slagits för de omätbara värden som finns i alla de ekosystem som bär upp vår egen existens. Och forskarna visar nu allt tydligare att biologisk mångfald inte bara skapar en vackrare och mer hållbar värld, utan en värld som fungerar bättre rent ekonomiskt också. Mer mat. Bättre skogar. Hållbarare samhällen.
Men vår kamp sker mot mäktiga intressen. Vare sig socialdemokrater, moderater, centerpartister eller vänsterpartister har visat något större intresse för biologisk mångfald. De backas upp av den industri som ännu inte insett värdet av såväl social som ekologiskt hållbar produktion. Och lagarna, med rötter i den tid då naturens värde var noll och exploateringens värde allt, styr.
Förhoppningsvis kan Bunge och Ojnare räddas. Förhoppningsvis kan Naturvårdsverket få HD att besluta om verkställighetsförbud, besluta om att förbjuda brottet och sedan tillskapa en nationalpark.
Men när det är klart måste Folkpartiet driva igenom förädringar av lagstiftningen, med ett bättre skydd för biologisk mångfald, och exploateringslagar som tar hänsyn till en utveckling som är såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt hållbar.
Media: DN1, DN2, SR, SR2, SR3,
NA
2012-08-29
Vad händer med Nerikes Allehanda?
Nerikes Allehandas chefredaktör avgår efter att ha beslagits
med att ha kopierat texter utan att ange källan.
Journalistklubben har hotat med att ha en
förtroendeomröstning, men ställde in den efter beskedet.
Det är uppenbart att Nerikes Allehanda är en tidning i kris.
Jag känner inte Katarina Ekspong. Vi har aldrig samtalat.
Jag kan inte uttala mig om hennes kompetens som journalist. Men det är
uppenbart att hon har begått ett fel. Är felet tillräckligt för att hon ska
tvingas avgå. Kanske är felet så litet, och så omedvetet, att det för de
allra flesta hade räckt med en varning. Men en ansvarig utgivare har ett extra
ansvar för alla journalister på den tidning man chefar för. Och då kan också
ett fel som inte spelat så stor roll för andra ha en avgörande betydelse.
Men det är en fråga i huvudsak mellan Ekspong och hennes
chef.
En annan sak som borde vara en fråga mellan Ekspong, hennes
chef och tidningens ägare är vart Nerikes Allehanda är på väg. Antalet
journalister minskar ständigt. Det innebär att tidningens kvalitet blir allt
lägre. Samtidigt plockar ägaren ut miljonvinster ur tidningen. Än så länge
väger annonsintäkterna över den journalistiska krisen. Men det är ingen
långsiktigt hållbar strategi. Snart övergår NA till att bli ett annonsblad med
lite journalistisk text, och då är det sannolikt inte så många prenumeranter
kvar.
Kanske är det till och med så att Ekspongs misstag hänger
ihop med tidningens besparingar. Hon ska se till så att ägarens spardirektiv
genomförs, samtidigt som hon ska vara en ledare för tidningens innehåll och
journalistik. Har hon ens förutsättningar att klara av det eller är det en för stor uppgift för en
människa? Har besparingarna slagit ända upp i tidningsledningen? Det har helt
enkelt inte funnits tid att göra de granskningar man normalt borde göra. Man
kan ju alltid fundera.
Det går inte att vrida tiden tillbaka, till den tid då NA
hade mer än dubbelt så många journalister som idag. Men en tidning som väljer
bort kvalitet, väljer bort journalistisk kvalitet, har sin framtid bakom sig.
För mig som politiker är det illa. Det demokratiska samtalet förutsätter
gemensamma arenor för gemensamma debatter. Demokratin i de sociala media som är
heterogena och ständigt valbara, går en osäker framtid till mötes. Vi som politiker måste hantera den. Men den som tror att demokratin blir bättre utan den gemensamma arenan som dagstidningarna utgjort, har sannolikt fel. Det är nog inte för inte som utvecklingen av demokratin, och utvecklingen av dagstidningarna går hyfsat hand i hand.
Sen kan jag inte låta bli att fundera över
journalistklubbens omröstningsförfarande. Visst känns det lite rödvänstern -68? De goda arbetarna som
röstar om chefen är en bra eller en dålig chef. 2012 borde det väl finnas andra
vägar. Men oavsett vilket, även en anställd journalist med hjärtat till vänster, är bättre än den journalist som inte har en förutsättning att göra sitt jobb.
2012-08-28
Likhet inför politiken
Idag har Lena Baastad och Björn Sundin beslutat att stödja KIF Örebro med ytterligare 1,3 miljoner kronor. Det var ganska tydligt att det inte fanns någon tydlig gemensam hållning från de tre styrande. Men som vanligt kör Baastad och Sundin över de små stödpartierna utan att blinka. Ibland blir det bara övertydligt.
Det finns rätt många sossar som uttrycker en ilska över beslutet. Det verkar vara en rätt rejäl spricka i både partiet och mellan partiledningen och de (tidigare) väljarna. De allra flesta tycker att det är fel prioritering att ge mer pengar till ett elitfotbollslag, medan samma sossar sparar 18 miljoner på förskolebarnen och eleverna i skolan, minskar bemanningen inom äldreomsorgen och blundar för uppenbara missförhållanden inom socialtjänsten.
Men även om man minskar fokus till idrotten finns det rätt stora skäl att vara irriterad över Baastad och Sundins tilltag. Det finns ett antal huvudskäl:
1) Rätt vänner gäller! Det är bara den som känner Sundin, Baastad och deras närmaste som får stöd. KIF Örebro har rätt ingång. På en vecka har Sundin och Baastad trollat fram miljoner. Men damhandbollen har inte samma ingång. De fick dra sig ur serien när pengarna inte räckte. ECO Örebro basket får minskade bidrag, tillåts inte spela i det nya idrottshuset (som är en förutsättning för att få ekonomin i balans) och får inte ens kontakt med Baastad och Sundin. På samma sätt är det med innebandyn och flera andra sporter.
Den som kan sin historia ser ett mönster. Före valet 2006 var det samma sak. Bara den med rätt ingångar till rätt politiker och tjänstemän fick framgång. Vi ändrade på det förra mandatperioden. Skapade tydliga regler. Lät info-avdelningen ta hand om marknadsföringen. Under hela perioden 2007-2010 krävde då Sundin, Baastad och Karlsson att Örebro Volley skulle få mer pengar. Varför? Det fanns inga reella skäl. Men efter valet 2010 kom tränaren Jonas Håård ut som socialdemokratisk politiker. Rätt ingångar... Rätt kontakter...
2) Kommunakuten har öppnat, eller? KIF Örebro fick 1.000.000:- kronor med skarpa krav så sent som för ett år sedan. Men inget av det som kommunen då krävde har uppfyllts. Snarare tvärs om. Läget är än sämre nu. Och KIF har antingen så dålig koll på ekonomin, eller spelar ett spel där kommunen ställs mot väggen, att man inte kan berätta att man är på väg mot konkurs förrän några dagar före konkursansökan ska skickas in.
Då öppnar Sundin och Baastad plånboken. Vad innebär det?
Förr var vi överens om att vi kunde acceptera att stötta en elitförening en gång, om ekonomin brakade. Men sedan var det upp till föreningen att reda upp sin situation. Hockeyn gjorde den resan, misslyckades. Och återuppstod. ÖSKs herrar gjorde den resan, rensade upp i föreningen, bolagiserade och kom tillbaka.
Men nu gäller andra regler. Om din förening vill spela i eliten men inte har ekonomiska förutsättningar är det bara att ringa Baastad och Sundin. Och inte bara en gång. Du har rätt att missköta dig, strunta i kommunens krav, och ändå komma tillbaka och få mer. Eller gäller olika regler för olika föreningar i socialdemokraternas (och kristdemokraternas och centerns) Örebro?
Hur många miljoner är Baastad beredd att ta från eleverna för att stötta sviktande elitföreningar? Hur många miljoner är Sundin beredd att ta från de gamla för att fylla i elitens oändliga behov?
3) Hur länge räcker pengarna? KIF Örebro får nu ytterligare 1,3 miljoner för att klara året. Sossarna kräver som motprestation att man ska dra in de pengarna i sponsorstöd nästa år. Dessutom kräver man att KIF stärker marknadsavdelningen och ekonomiavdelningen i föreningen. Ytterligare kostnader alltså. Det sannolika är att KIF ska flerdubbla sponsringsintäkterna för att klara säsongen 2013. Är det rimligt?
Enligt en obekräftad uppgift så menar SvFF att det krävs en budget på runt 10 mkr för att klara ett damallsvenskt spel. KIF Örebro ligger på halva den summan. Visst kan man göra en budget som omsätter 10 mkr för nästa år, men hur sannolikt är det att bokslutet blir i enlighet med budget? Och hur stor sannolikhet är det att KIF även nästa år kommer med en ansökan om mer pengar från kommunen?
Jag överlåter funderingarna till dig, läsare, men jag har min egen uppfattning klar.
---
För mig och Folkpartiet är idrotten en av de viktigaste delarna i skapandet av den goda staden. Idrotten är oöverträffad som skapare av goda fritidsvillkor, kan fostra i demokrati, etiska och moraliska överväganden och ge mervärde från barndom till ålderdom.
Därför lade vi ett helt annat förslag idag, i linje med det arbete som vi inledde förra perioden och som Baastad och Sundin nu lagt i malpåse. Tydliga regler. Likhet inför kommunen. Struktur på hur vi vill marknadsföras, av vilka vi vill marknadsföras, hur vi ska uppfattas lokalt och nationellt. En tydlig avgränsad budget. Bättre villkor för eliten som spelar i Idrottshuset genom att namnrättigheten även där säljs.
Om de reglerna följs finns inget utrymme för mer stöd till KIF Örebro. Man behöver inte ens väga elevernas rätt till skolböcker, eller de gamlas rätt till nattsjuksköterskor mot KIF. Det räcker med att väga idrottslag mot idrottslag, eller än mer begränsat, en damelitförening mot en annan. Det som Baastad och Sundin nu gör skadar hela Örebros idrottsrörelse, all elitverksamhet.
Det finns, som jag ser det, endast en liten öppning för KIF. Jag vet att det förekommit diskussioner mellan KIF och ÖSK om en närmare samverkan. Om att KIF helt enkelt skulle bli ÖSK damelit. Om ÖSK och KIF skulle komma överens om en sådan lösning är det sannolikt att det gemensamma marknadsföringsvärdet för Örebro kommun skulle vara större än för ÖSK respektive KIF var för sig. Om föreningarna dessutom kunde komma överens om att samverka kring administration, marknadsföring med mera, finns möjligtvis en öppning för en mer långsiktig lösning kring damelitfotbollen i Örebro.
Därför vill vi se om den möjligheten finns. Fråga såväl ÖSK som KIF om det är en framkomlig väg. Tillsammans med föreningarna se vilka möjligheter det ger för såväl dem som för kommunen.
Men om den vägen är stängd, är det bättre för alla, såväl för KIF som för Örebros andra elitföreningar som för damelitfotbollen nationellt, att låta damelitfotbollen i Örebro starta om. Ekonomisk doping är inte bra, framförallt inte där kommunen, skattebetalarna, skolbarnen och de gamla, står för fiolerna.
Vill du läsa hela förslaget och kanske se på presskonferensen? Titta här.
Vill du se vad media skriver och visar? NA1, NA2, NA3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, TV4
Det finns rätt många sossar som uttrycker en ilska över beslutet. Det verkar vara en rätt rejäl spricka i både partiet och mellan partiledningen och de (tidigare) väljarna. De allra flesta tycker att det är fel prioritering att ge mer pengar till ett elitfotbollslag, medan samma sossar sparar 18 miljoner på förskolebarnen och eleverna i skolan, minskar bemanningen inom äldreomsorgen och blundar för uppenbara missförhållanden inom socialtjänsten.
Men även om man minskar fokus till idrotten finns det rätt stora skäl att vara irriterad över Baastad och Sundins tilltag. Det finns ett antal huvudskäl:
1) Rätt vänner gäller! Det är bara den som känner Sundin, Baastad och deras närmaste som får stöd. KIF Örebro har rätt ingång. På en vecka har Sundin och Baastad trollat fram miljoner. Men damhandbollen har inte samma ingång. De fick dra sig ur serien när pengarna inte räckte. ECO Örebro basket får minskade bidrag, tillåts inte spela i det nya idrottshuset (som är en förutsättning för att få ekonomin i balans) och får inte ens kontakt med Baastad och Sundin. På samma sätt är det med innebandyn och flera andra sporter.
Den som kan sin historia ser ett mönster. Före valet 2006 var det samma sak. Bara den med rätt ingångar till rätt politiker och tjänstemän fick framgång. Vi ändrade på det förra mandatperioden. Skapade tydliga regler. Lät info-avdelningen ta hand om marknadsföringen. Under hela perioden 2007-2010 krävde då Sundin, Baastad och Karlsson att Örebro Volley skulle få mer pengar. Varför? Det fanns inga reella skäl. Men efter valet 2010 kom tränaren Jonas Håård ut som socialdemokratisk politiker. Rätt ingångar... Rätt kontakter...
2) Kommunakuten har öppnat, eller? KIF Örebro fick 1.000.000:- kronor med skarpa krav så sent som för ett år sedan. Men inget av det som kommunen då krävde har uppfyllts. Snarare tvärs om. Läget är än sämre nu. Och KIF har antingen så dålig koll på ekonomin, eller spelar ett spel där kommunen ställs mot väggen, att man inte kan berätta att man är på väg mot konkurs förrän några dagar före konkursansökan ska skickas in.
Då öppnar Sundin och Baastad plånboken. Vad innebär det?
Förr var vi överens om att vi kunde acceptera att stötta en elitförening en gång, om ekonomin brakade. Men sedan var det upp till föreningen att reda upp sin situation. Hockeyn gjorde den resan, misslyckades. Och återuppstod. ÖSKs herrar gjorde den resan, rensade upp i föreningen, bolagiserade och kom tillbaka.
Men nu gäller andra regler. Om din förening vill spela i eliten men inte har ekonomiska förutsättningar är det bara att ringa Baastad och Sundin. Och inte bara en gång. Du har rätt att missköta dig, strunta i kommunens krav, och ändå komma tillbaka och få mer. Eller gäller olika regler för olika föreningar i socialdemokraternas (och kristdemokraternas och centerns) Örebro?
Hur många miljoner är Baastad beredd att ta från eleverna för att stötta sviktande elitföreningar? Hur många miljoner är Sundin beredd att ta från de gamla för att fylla i elitens oändliga behov?
3) Hur länge räcker pengarna? KIF Örebro får nu ytterligare 1,3 miljoner för att klara året. Sossarna kräver som motprestation att man ska dra in de pengarna i sponsorstöd nästa år. Dessutom kräver man att KIF stärker marknadsavdelningen och ekonomiavdelningen i föreningen. Ytterligare kostnader alltså. Det sannolika är att KIF ska flerdubbla sponsringsintäkterna för att klara säsongen 2013. Är det rimligt?
Enligt en obekräftad uppgift så menar SvFF att det krävs en budget på runt 10 mkr för att klara ett damallsvenskt spel. KIF Örebro ligger på halva den summan. Visst kan man göra en budget som omsätter 10 mkr för nästa år, men hur sannolikt är det att bokslutet blir i enlighet med budget? Och hur stor sannolikhet är det att KIF även nästa år kommer med en ansökan om mer pengar från kommunen?
Jag överlåter funderingarna till dig, läsare, men jag har min egen uppfattning klar.
---
För mig och Folkpartiet är idrotten en av de viktigaste delarna i skapandet av den goda staden. Idrotten är oöverträffad som skapare av goda fritidsvillkor, kan fostra i demokrati, etiska och moraliska överväganden och ge mervärde från barndom till ålderdom.
Därför lade vi ett helt annat förslag idag, i linje med det arbete som vi inledde förra perioden och som Baastad och Sundin nu lagt i malpåse. Tydliga regler. Likhet inför kommunen. Struktur på hur vi vill marknadsföras, av vilka vi vill marknadsföras, hur vi ska uppfattas lokalt och nationellt. En tydlig avgränsad budget. Bättre villkor för eliten som spelar i Idrottshuset genom att namnrättigheten även där säljs.
Om de reglerna följs finns inget utrymme för mer stöd till KIF Örebro. Man behöver inte ens väga elevernas rätt till skolböcker, eller de gamlas rätt till nattsjuksköterskor mot KIF. Det räcker med att väga idrottslag mot idrottslag, eller än mer begränsat, en damelitförening mot en annan. Det som Baastad och Sundin nu gör skadar hela Örebros idrottsrörelse, all elitverksamhet.
Det finns, som jag ser det, endast en liten öppning för KIF. Jag vet att det förekommit diskussioner mellan KIF och ÖSK om en närmare samverkan. Om att KIF helt enkelt skulle bli ÖSK damelit. Om ÖSK och KIF skulle komma överens om en sådan lösning är det sannolikt att det gemensamma marknadsföringsvärdet för Örebro kommun skulle vara större än för ÖSK respektive KIF var för sig. Om föreningarna dessutom kunde komma överens om att samverka kring administration, marknadsföring med mera, finns möjligtvis en öppning för en mer långsiktig lösning kring damelitfotbollen i Örebro.
Därför vill vi se om den möjligheten finns. Fråga såväl ÖSK som KIF om det är en framkomlig väg. Tillsammans med föreningarna se vilka möjligheter det ger för såväl dem som för kommunen.
Men om den vägen är stängd, är det bättre för alla, såväl för KIF som för Örebros andra elitföreningar som för damelitfotbollen nationellt, att låta damelitfotbollen i Örebro starta om. Ekonomisk doping är inte bra, framförallt inte där kommunen, skattebetalarna, skolbarnen och de gamla, står för fiolerna.
Vill du läsa hela förslaget och kanske se på presskonferensen? Titta här.
Vill du se vad media skriver och visar? NA1, NA2, NA3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, TV4
2012-08-27
Liberalism, Allians och Löfven
Nästan två månader utan blogg. Det är inte bra. I vart fall
inte för bloggen. Eller i vart fall inte för läsarsiffrorna. En normaldag
pendlar mina läsarsiffror från runt 150 till uppåt 400 när det är något mer
spännande. Men det har tagit tid att få upp siffrorna. Och varje avbrott gör
att man om inte startar på noll i alla fall startar på ruta två.
Så det är väl lika bra att börja.
Tidig måndagmorgon. 06.56 på väg till Stockholm och
Folkpartiets partistyrelse. Idag kommer sannolikt det mesta att kretsa kring
budgeten och utfallet av de förhandlingar som ägt rum. Det är intressant.
Regeringen befinner sig i ett ganska trevligt läge. Sverige går bättre än
väntat. Regeringen kan välja att satsa utifrån hur man vill hantera den
internationella konjunkturens påverkan på svensk arbetsmarknad. Det finns
utrymme.
Den senaste tiden har det varit diskussioner om Alliansens
samarbete. Finns det, som Fredrik Reinfeldt vill mena, ett gemensamt
alliansprojekt som sträcker sig utanför behovet av att någon annan än socialdemokraterna
ska styra Sverige? Eller är just det uppdraget fortfarande giltigt?
Alliansen var en nödvändighet när den tog makten 2006. De
nya moderaterna gjorde detta projekt, som egentligen Lars Leijonborg (fp)
flaggat för redan efter valet 2002, möjligt. Men deras förändring från ett
ideologiskt styrt högerparti, till ett pragmatiskt maktparti, skapade det
nödvändiga förändringsmomentumet.
I Alliansen finns dock rätt skilda åsikter. De mest
egoliberala inom Folkpartiet går inte speciellt bra ihop med de mest
värdekonservativa inom KD. Och Centerpartiets landsbygdsfalang polar inte
alltid med de liberala, vare sig i det egna partiet eller i FP. Moderaterna själv
har en spännvidd mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism.
Det är självklart att det i ett sådant perspektiv inte finns
något gemensamt Alliansprojekt som sträcker sig utanför det behov Sverige hade
att regeras av någon annan än (S), och de behov av grundläggande förändringar i
skola, skattesystem, valfrihetssystem med mera som alliansen nu genomfört.
Visst finns det fortfarande rätt mycket att skruva i, i både stort och smått.
Men det Alliansen gjort de senaste sex åren är att ha förändrat svensk politik
i grunden.
Så är det nog? Finns det behov av en gemensam projektidé fram
till valet 2014, ett Alliansen 2.0 som Annie Lööf sagt? Eller är framtiden åter
en period av tydligare partiprofilering på Alliansens bekostnad? Eller finns
det en tredje väg?
Jag är frisinnad, liberal med djupa rötter i den
värderingstradition som kommer från min kristna tro och det arv denna tro bär
med sig. Min hemvist har hittills varit Folkpartiet. Det finns fortfarande en
plats för frisinnet i detta parti, även om jag oroas över den brist på
funderingar kring vilka värden, vilka normer och vilka etiska och moraliska
fundamenta vår tids liberalism ska vila på. (Mer om detta i kommande bloggar)
Jag är övertygad om att det finns ett behov och ett utrymme
för en starkare liberalism i Sverige. En liberalism som ser till den enskilda
individen, före alla kollektiv, men också en liberalism som inser att ingen
människa är en ensam båt på en öde ocean. En liberalism som vågar stå för en
solidaritet som går utanför både synen på att solidaritet alltid är en
kollektiv rörelse (styrd från de i toppen som vet bäst…) och från de som tror
att solidaritet är att ”jag alltid har rätt att göra det jag vill och jag och
mina kompisar tycker är rätt”. En liberalism som vågar stå upp för ett
människovärde, unikt och odelbart, som är lika för alla oavsett varifrån man kommer
eller vem man är.
Men också en liberalism som vågar prata ekonomisk liberalism
i ena andetaget och socialt ansvarstagande i det andra. En liberalism som vågar
värna den natur och den miljö som vi ärvt av våra föräldrar och ska lämna till
våra barn, och samtidigt jobba för den tillväxt som är en del av att vara
mänsklig. En liberalism som vågar stå upp för människans unika värde och
behovet av trygghet och omsorg ända fram till den sista livsdagen, och
samtidigt vara den tydligaste förespråkaren för den frihet och den valfrihet vi
söker hela livet.
Det är inte säkert, eller ens troligt, att en sådan politik
när den brutits ner i konkreta detaljer, omfattas av alla de andra
Allianspartierna. För att ta två exempel: Jag menar att vi måste se över
skattesystemet så att det lönar sig bättre att utbilda sig och att vara en bra
entreprenör. Höga skatter på höga inkomster är sannolikt inte det bästa för ett
land som vill växa in i framtiden. Och det är självklart att ett värdeförankrat
liberalt parti ska värna de omistliga värden som fortfarande finns i svensk
natur. Höga skatter på miljöstörande konstgödsel och ackumulerande gifter, typ.
Båda dessa frågor, och en massa andra, har ingen gemensam
Alliansplattform.
Så ska då Alliansen upplösas? Mitt svar på den frågan är ett
självklart NEJ. Det finns både ett kort- och ett långsiktigt projekt med
Alliansen.
Det kortsiktiga är att fortsätta att hålla
socialdemokraterna borta från makten och att fortsätta att skruva på de
befintliga parametrarna för att göra systemet bättre. Vi lever fortfarande i
ett samhälle som är byggt på och av socialdemokratiska politiker. Det finns
fortfarande alldeles för många korporativistiska drag i Sverige, med
socialdemokraterna som spindeln i nätet, för att en liberal ens ska våga vilja
diskutera andra lösningar kring makten. Först när dessa är borta, där det
osunda bandet till LO är det viktigaste, och socialdemokraterna blivit ett
vanligt parti med samma begränsningar som andra demokratiska partier, har denna
Alliansuppgift lösts ut.
Det långsiktiga handlar om makt. Alliansen har visat att man
kan klara av att regera. Nu gäller det att visa att man klarar av att göra
Alliansen både starkare och mer flexibel. Alliansen måste tillåta de enskilda
partierna att ta ut svängarna betydligt mer än idag. Man måste tillåta interna
strider kring enskilda sakfrågor. Det krävs att man vågar bryta både
värderingar och ideologiska ståndpunkter för att man sakpolitiskt ska gå
framåt. Och demokratin förutsätter att detta sker i offentlighet.
Men denna flexibilitet måste också innebära att partierna
ger varandra ett långsiktigt löfte om ett fortsatt Allianssamarbete. Allians
för Sverige avslutas inte 2014, eller ens 2018. Men när valet 2018 är vunnet,
bör de partier som ingår i Allians för Sverige sätta sig ner för att på ett
vänligt sätt diskutera Alliansens fortsättning, eller planera för tack- och
avskedsföreställningen.
Politik är makt. Och demokrati förutsätter att makten utövas
av den som har flertalet av de röstande bakom sig. Den som tror att det skulle
vara enklare med ETT Alliansparti med EN åsikt, kan hitta facit i exempelvis
Stefan Löfvens agerande i gårdagens Agenda. Ett stort parti innebär alltid
flera åsikter, oförenliga med varandra. Ett sådant parti måste antingen ledas
av en ordförande som tar makten i egna händer och styr dit han vill, eller av
en ledare som blir så otydlig att alla, och därmed ingen, känner igen sig.
(Det blev en rätt lång blogg. Men så är det ju den första
sen Almedalsveckan också…)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)