Ett tragiskt undantag

Måste skriva en blogg om Saddams avrättning. Tyvärr är den en logisk följd på det ologiska krig mot terrorismen som president Bush inledde. Lika tragisk som avrättningen var, lika tragisk är presidentens gratulationer till den irakiska regeringen för att de fortsätter mördandets traditioner i ett land som borde värnas från våld.

Saddam var grym, en diktator och folkmördare. Han borde fått stå till svars för samtliga sina brott innan hans dagar avslutats med ett livslångt fängelsestraff. Nu bli det tyvärr inte så. Det kommer troligen att innebära än mer våld i den våldsvåg som nytändes efter Bush invasion. Livet i Irak efter invasionen är våldsammare och dödligare än innan, det är den tragiska sanningen.

Demokration kan aldrig långsiktigt försvaras med odemokratiska medel. De oskyldiga civila som dödas av USAs bomber och kulor ropar lika högt på rättvisa domarfrån sina gravar över dem som gett order på våldet som de som diktatorn mördade. Våld och krig måste begränsas, inte uppmuntras.Tyvärr är avrättningen fel väg att gå. 2006 kunde slutat bättre.

God jul och Gott nytt år

Detta blir den sista bloggen i år. Det har varit tunt med bloggandet de senaste dagarna även om det funnits massor att blogga om. Men i bland betyder bloggandet, politiken och arbetet mycket mindre än andra saker.

Under jul och mellandagarna ska det inte bli speciellt mycket jobbande. Det ska bli ledighet med familjen. Skönt.

Vi ses nästa år!

Stark start för bred majoritet

Gårdagens fullmäktige går inte till eftervärlden som ett av de mest fulländade. Inledningsvis vek främst vänsterpartisterna från uppgörelser de redan varit med att träffa. Skälet kan bara stavas: populism! Vänsterpartiets förhandlare på länsnivå godkänner en uppgörelse som ger Sverigedemokraterna den representation de bör ha utifrån de valsiffror de fått i länet. Men när beslutet kommer till fullmäktige, vill inte de kännas vid denna förhandling. Vänsterpartiets kommunalråd deltar i förhandlingar med övriga partier kring arvoden, ersättningar och partiresurser. Ingen gång hörs kraven på lägre nivåer, snarare tvärsom. Lägligt nog finns han inte på plats i fullmäktige förrän efter beslutet. Lägligt - eftersom hans partikamrater inte vill kännas vid hans överenskommelse utan i populismens namn vill ha lägre nivåer.

Trots dessa inledande händelser, karaktäriserades fullmäktige i övrigt av den nya majoritetens budget och arbetssätt. Fem jämlika partier. Många goda företrädare. En majoritet som samtalat på många sätt och på många nivåer långt innan budgetfullmäktige. En majoritet som respekterar både likheter och olikheter hos varandra och söker finna de bästa vägarna framåt. En majoritet som lyssnar och pragmatiskt försöker ta åt sig det bästa även från förslag som kommer från andra. En majoritet där just kommunikation är ledordet.

Politik handlar om att beskriva en möjlig och önskvärd utveckling, prioritera bland olika mål för att nå den utvecklingen och att leda organisationen så att alla presterar så bra man bara kan. Majoritetens budget skapar nya möjligheter för alla dessa tre områden. Det ska bli en stor glädje att få delta i arbetet för ett bättre Örebro de kommande åtta, tio, femton åren.

Ståpäls för Fuglesang?

Måste erkänna: Jag får inte ståpäls av att en svensk är uppe i rymden och far. Kan inte uppamma någon speciell stämning överhuvudtaget. Har kanske för liten vetskap om vad detta enorma steg för mänskligheten egentligen innebär.

Förra resans höjdpunkt verkade vara att en av austronauterna slog världens längsta golfslag. Fuglesang ska tydligen kasta frisbee...

Kanske finns det vetenskapliga förklaringar till varför man lägger ner 5, 6, 7 miljarder kronor på en resa till rymden. Det är kanske rymden som är nästa hållplats för mänskligheten. Om vi inte lyckats ta livet av oss själva och det högre djur och växtlivet på planeten innan dess. Med klimatförändringar eller kemiska föreningar eller allmänt resursutnyttjande...

Kanske vore bättre att satsa kulorna på att utforska djuphaven. De är minst lika okända, kanske än mer möjliga att leva i om jorden pajar och, till skillnad från rymden, de är mer utsatta för de faror som vi som människor just nu levererar vår planet. Rymden finns alltid där ute, opåverkad. Men biosfären förändras varje dag.

Danielsson = systemfel

Lars Danielsson får fortfarande inte jobba under utrikesministern. En del tycker synd om honom. Göran Greider utgöt sig under morgonens EKO-sändningar kring detta. Andra tycker att Bildt gör rätt. Danielsson har ljugit eller i vart fall undanhållit sanningen kring tsunamihanteringen menar dessa och stödjer sig på den mycket kraftiga kritik JO riktade mot Danielsson, en kritik som tyvärr kom bort i valrörelsen eftersom den principiellt riktade sig mot dåvarande statsminsterns sätt att styra landet vid kriser.

Det märkliga är att så få vågar fundera över det system som finns när statsministerns tidigare högra hand, efter ett regeringsskifte överhuvudtaget kan tänkas bli högt uppsatt (neutral) tjänsteman under en ny regering. Det rimliga borde väl vara att dessa politiker hanteras som andra politiker, d.v.s. får ett avgångsvederlag och därefter får hitta ny sysselsättning utanför statsapparaten.

Det finns en risk med detta, att kompetenta höga statstjänstemän inte vill bli politiker, eftersom de då riskerar sin fasta anställning. Jag menar att det är ett val man måste göra. En småföretagare som vill bli politiker, har för det mesta inget småföretag att återvända till. En chef på ett bolag som vill sadla om har troligen inte heller något arbete att återvända till.

Men framförallt handlar det om ordet "oväld". Den svenska offentliga tjänstemannakåren måste vara oväldig, neutral och handlande enbart för den sittande majoritetens bästa. En statssekreterare som varit statsministerns högra hand, är därmed direkt diskvalificerad från en sådan tjänst. Det borde såväl Bildt som Danielsson (och ett antal andra statssekreterare) inse. Det borde regering och riksdag visa genom att förändra arvoderingar och avgångsregler.

Färre mål ger bättre verksamhet

I majoritetsbudgeten för 2007 finns bara 11 mål istället för de 25/133/158/??? mål som tidigare fanns i budgeten. Utöver dessa 11 mål kan nämnderna själva bestämma sig för ytterligare mål. Den friheten finns, men det kanske är bättre att gå andra vägar än att skapa nya mål för att styra verksamheterna.

Fundera över om det inte är bättre att säga så här till en verksamhet(schef): Du ska uppfylla detta mål. Vi som nämnd kommer att följa upp och se om du klarar det. Men förutom målet så måste du också kunna redovisa de processer du beslutat om och som är nödvändiga för att klara målet. En gång i kvartalet ska du komma till nämnden, visa hur nära måluppfyllelse du är, visa vilka processer som är i gång och hur de fungerar, och beskriva variationerna mellan uppfyllt resultat och hur budgeten hålls.

Det är inte alltid kvantiteten som avgör kvaliteten. För Örebro kommun ligger ett stort arbete framför oss där vi måste bli mer medvetna om VAD VI GÖR än VAD VI BORDE, SKULLE VILJA ELLER TROR ATT VI KUNDE GÖRA. Den tydligheten tjänar alla på.

Bra läge

Sverige går mot en rejäl jobbtillväxt nästa år. Det innebär att både regeringen och den tillträdande majoriteten i Örebro får möjlighet att starta regeringstiden utan snabba krav på kraftfulla åtgärder och besparingar. Det är bra.

Örebro kommun kommer att göra ett plus på över 200 miljoner kronor. Det är också bra. Jag tycker också att det känns tillfredsställande att Mats Sjöström får lämna över en kommun i balans till en ny majoritet. Det arbete han drivit de senaste åren med att få rätsida på ekonomin uppväger det som hände de mörkare åren på 90-talet.

Ändå kommer koalitionen i Örebro inte att kunna slå sig ner och rulla tummarna. Alla prognoser visar på att vi nu är på toppen av konjunkturen. Om ett eller ett par år pekar siffrorna mot mer bekymmersamma tider. Så det är inte läge att sätta på sig spenderbyxorna och strunta i boksluten.

Regn i dag igen

Kollade nyss snökartan, denna min födelsedag. I min ungdom var det i princip alltid vinter när man fyllde. Nuförtiden är det mer sällan. Klimatförändringarna är här.

Var alltså inne på SMHIs hemsida. Snökartan är inte så rolig. Men en annan notis blir lite värre. El Nino-fenomenet verkar förstärkas. Det kan innebära att nästa år kommer att kantas av olika naturkatastrofer, främst i de fattiga delarna av världen.

Läste nyligen Expressens ledarsida om TV-programmet Planeten och de vänsterförslag som ständigt blir lösningen på miljöproblemen. Mindre handel. Mindre öppenhet. Mer regleringar. Mer protektionism. Slutnare samhällen. Expressen menade helt riktigt att detta inte är vägen.

Men vi som står för en annan samhällssyn måste fundera över vilka våra lösningar är. Det kanske inte duger att bara hoppas på marknadskrafterna, när det inte är möjligt att skapa ekonomiska modeller som hanterar kostnader i generationsperspektiv.

SVT i blåsväder

I lördags sände SVT hyllningsprogram till en diktator och envåldshärskare. Fidel Castro behåller sitt grepp om en del av de vänsterkrafter inom svensk journalistik som borde haft tid att tänka om. Men på SVT verkar det som om man ser världen genom väl genomfärgade röda linser.

Hur kan det komma sig att den svenska, oberoende, statstelevisionen på bästa sändningstid väljer att ge en diktator PR? Jag förstår det inte. Men jag ser med spänning fram emot kommande lördagar och utsändningarna av:

Lukasjenko, mitt Vitryssland. (Bara mitt)

Saddam och hans familj. Ett porträtt med alla sex (fem) ((fyra)) (((tre))) äsch, ett porträtt av hela familjen.

Eller kanske mer aktuellt:

Chile, en framgångssaga under Augusto.
Pinochet: Hur jag gjorde Chile säkert och skapade tillväxt.

Hur länge får man vänta???

Knäproblem med möjligheter

Opererade knäet i tisdags. Menisken fixades till via ett par hål i knäet. Efter operationen gick jag till kommunstyrelsen.

För 30 år sedan innebar en meniskoperation att man skar upp hela benet. Patienten fick ligga en vecka och gipsades sedan för en lång rehabilitering. Nu är det alltså klart och man får gå(!) därifrån. Sedan bör man i och för sig vara sjukskriven en vecka. Men utvecklingen är enorm.

Ibland får man höra att det inte finns några effektiviseringsvinster inom offentlig sektor. Det tar lika lång tid idag att lära ett barn läsa som det gjorde för 50 år sedan. I många stycken är det så.

Men det får inte bli en oomtvistlig sanning. Alla delar i den offentliga sektorn måste, liksom i den priviata, ständigt vara beredda att förändra sig. Ibland betyder tekniken att förändringar måste ske. Ibland är det andra faktorer som förändras. Våra offentliga verksamheter måste ständigt vara beredda att förändras, effektiviseras, rationaliseras...

Varför? Skälet är enkelt. Vi finns inte till för oss själva. Vårt uppdrag är att hantera de pengar skattebetalarna lämnar till oss för att ordna det gemensamma på allra bästa sätt. Därför måste vi ständigt motivera för medborgarna att det vi gör för deras pengar, gör vi på bästa sätt.

Framtiden för det offentliga ligger inte i att vara trygga i det som finns och som alltid funnits. Framtiden för den offentliga sektorn ligger i att skapa trygghet i (den nödvändiga) förändringen.

Predikan på söndag

På söndag är det domsöndagen. Då har jag fått förmånen att åter predika, eller mer tala, i Betelkyrkan i Örebro. Välkommen.

Det är intressant med domsöndagen. Förr, när människan levde i större armod och mindre välfärd än idag, accepterade man att det fanns utrymme också för domen.

Idag, när ondskan är förbehållen några andra medan vi andra är goda från grunden, behövs inte längre någon dom. Synen på att människan föds god får många intressanta konsekvenser.

Hur ska vi kunna ta ansvar för vårt handlande om det inte kan anses ont, ens i detaljer, om det inte finns en dom över vårt liv och vår livsstil? Hur ska vi kunna ta ansvar för världen om ondskan alltid finns hos någon annan och denna andra alltid i så fall kan göras ansvarig för det onda?

Kan man fundera över det på en kvart i Betel på söndag? Vi får väl se.

Ny budget pekar ut ny riktning

Koalition Örebros nya budget pekar ut en helt ny inriktning för arbetet i Örebro kommun. Istället för att, som den förra majoriteten, arbeta med mängder med mål som aldrig följdes upp och därför inte styrde kommunen, arbetar vi med färre mål och ett tydligt fokus på uppföljning och utvärdering.

Detta arbetssätt får flera konsekvenser. Bland annat att den politiska styrningen faktiskt blir tydligare. I en kommun där målen och målarbetet blir allt och ingen vet vilka mål som faktiskt styr och vilka man kan strunta i, blir kontakten med "rätt" politiker det avgörande. Makten läggs i några få, centralt placerade, politikers händer. Tillsammans med de starkare av tjänstemännen kan de styra fritt, utan hänsyn till mål som ändå aldrig följs upp.

Nu öppnar vi kommunen. Fem partier tillsammans för ett nytt sätt att arbeta. En del (främst inom den nya oppositionen) förstår inte vad det innebär. Risken är att de är så inkörda i de traditionella sätten att styra att de inte kan byta perspektiv. Jag hoppas ändå att de kan göra det.

För oavsett vilket parti vi tillhör borde varje politiker vilja veta att skattepengarna används rätt, effektivt och ger de resultat vi eftersträvar.

Framsynta näringslivsföreträdare bromsas av politiken?

Volvos VD Leif Johansson vill att regeringen höjer bensinskatterna och sänker skatterna på alternativa drivmedel. Skälet är att tillverkaren vill ha fasta regler för att kunna satsa mer på miljöbilar.

Men de ledande politikerna säger nej. Statsministern och miljöministern vill inte diskutera frågan. Miljöpartisterna däremot är positiva. Men i dagens politiska läge på nationell nivå är de marginaliserade.

Jag vill inte ta ställning i frågan kring sänkta bensinskatter för att finansiera exempelvis etanol. Skälet är att jag inte tror att etanol är vare sig en kort eller långsiktig lösning på klimatproblematiken. Det finns tyvärr för lite forskning kring etanolframställningens påverkan på natur, miljö och vilken egentlig nettovinst det är för klimatet.

Men jag blir bekymrad över att nejet kommer så automatiskt och snabbt när frågan om priset på bensin kommer upp. Om vi som politiker menar allvar med att vi ska hantera klimatfrågan, kommer prisdiskussionerna som brev på posten. Vi måste i alla fall våga diskutera vilka prisnivåer som är rimliga för att klara både klimat och tillväxt, klimat och individens rätt till fri rörlighet, klimat och samhällsbyggnad, klimat och livsstil o.s.v.

I dagens riksdagsdebatt valde (s) att angripa regeringen för att inte agera. Men under den tid som regeringen Persson satt, hände mycket litet konkret kring klimatfrågan. Kärnkraftsavvecklingen gick i motsatt riktning. Oljekommissionen gav inga konkreta besked. Det förekom inte någon diskussion om höjda bensinpriser, snarare tvärsom.

Klimatfrågan måste få en lösning som är så långsiktig att den klarar majoritetsskiften. Därför borde regeringen bjuda in oppositionen till överläggningar om hur vi hanterar både tillväxten, välfärden och klimatet.

Ofattbar jämställdhetsdiskussion i LO

LOs olika förbund är oense om hur de ska driva löneförhandlingarna. Vissa av förbundens toppar verkar tycka att alla förbund ska göra gemensam sak. Det innebär att kvinnor ska ha mer i löneökningar än män, att kvinnodominerade förbund ska ha mer generella påslag än mansdominerade.

Visst kan man på goda grunder hävda att kvinnodominerade yrkesgrupper tjänar mindre än mansdominerade och att det därför krävs speciella kvinnosatsningar. Men att tro att det skulle hjälpa kvinnorna i Kommunal om männen i Byggnads kräver mindre är ointellektuellt.

Kvinnorna i Kommunal behöver två saker. Dels en stark privat sektor där kvinnor och män jobbar konkurrenskraftigt och tjänar bra och betalar mycket i skatt. Om man tror att det blir bättre för kvinnor i offentlig sektor om män i den privata sektorn tjänar mindre, är det ohederlig argumentation. Tvärtom. Om männen i den privata sektorn får låga löneökningar, innebär det lägre skatteintäkter och därmed än svårare att höja kvinnolönerna i den offentliga sektorn.

Kvinnorna i Kommunal behöver också en stark privat sektor där kvinnor och män ges möjlighet att arbeta också på områden som traditionellt enbart varit förbehållna kvinnor, typ vård och omsorg. Först när även dessa yrken blir föremål för lönekonkurrens, där olika arbetsgivare konkurrerar om god arbetskraft, kan lönenivåerna långsiktigt höjas.

Det borde LO fundera över, istället för att låtsas som om lägre löner inom Metall skulle kunna innebära högre löner för Kommunal.

SD i fullmäktige

KF hade premiär för mandatperioden i går i ett urkallt badhus. Det största intresset berörde SDs inträde i kommunpolitiken.

Vänsterpartiets Murad Artin gick under punkten "Kommunalskatt" till angrepp på SD. I mitt tycke var hans inlägg ett exempel på hur man inte ska behandla dem. Att angripa partiet i allmänna ordalag, som "rasistiskt", utan att konkretisera det hela och dessutom göra det utifrån en antydd ståndpunkt att väljarna röstat fel, är inte rätt väg att gå. Istället för att göra dem och deras väljare till martyrer, måst man gå på deras sakpolitik.

Redan i valrörelsen försökte jag lyfta upp SDs faktiska politik till ytan. Folkpartiet var det enda parti som gjorde det, lokalt och nationellt. Då fick jag och vi kritik för att vi gav dem plats. Efter valet har det låtit något annorlunda. Och när man ser på VALU-undersökningen visar det sig att Folkpartiet tappat minst väljare till SD, färre än V faktiskt.

Väljarna har aldrig "fel". Demokrati innebär inte att alla röstar "rätt", oavsett om detta rätta är höger eller vänster. Demokrati innebär däremot att vi som står för olika ideologier ska ta debatten med de som har andra bevekelsegrunder för sitt politiska engagemang. Sakpolitiskt, inte med personangrepp.

Kanske hade verkligheten sett annorlunda ut om fler unga vänsterpartister tagit debatten före, istället för att skrika slagord efter.

Nytt ord

Idag skapades ett nytt ord i Folkpartiet i Örebro. Nästa gång du hör det, inse att ordet "att oopsa" kommer från Örebro, och en folkpartistisk kanslifunktion.

Vad det betyder?

Är inte det självklart?!

Det civila samhället

Nedan finns ett tal på engelska som jag höll vid invigningen av en konferens om social ekonomi i Örebro i tisdags. Skälet att publicera det är dels att jag tycker att innehållet är av intresse, dels att visa att man inte behöver kunna engelska perfekt, ens som blivande KS-ordförande, för att våga stå i en talarstol och tala...

Mr County Governor, Participants of the conference on Regional Social Responsibility. Welcome to Örebro, the Swedish Meeting place.
During the last 200 years Sweden has made a remarkable journey. From being one of the poorest countries in Europe to one of the richest. From a country from where people emigrated because of a repressive government, to a country that has a record of being one of the most openhearted towards immigration and refugees. From a country without almost any governmental social responsibility, to a country where safety, security and social responsibility got a name of its own. The 20;th century created the social democratic Swedish "Folkhem" (the secure home of the Swedish people).
The city and region of Örebro has made the same journey. And not only that: During the 19;th century Örebro was one of the starting places, or one of the catalysators, for the processes that started the development of the democratic society and the social sector. And since then leaders from both different political parties, companies, organizations and the society have tried to renew and strengthen both democracy and social welfare systems.
But the last years we have found more and more cracks in the facade of our Folkhem. The social security system shows more and more of its failures. Our social welfare system does not respond to the new challenges the global society let us face. Our pride as citizens in a country with low unemployment rates is also challenged as the global markets find their ways in to our local markets. As politicians we begin to understand that there are no simple ways to solve problems connected to different kinds of social or other incoherence’s.
So for now we try to find other ways to build our strong society. But there seems to be more questions than answers. One of the main challenges I can see meets the subjects of this conference. If the question: "How do we join the different societies, the private society, the public society and the civic society, in the work for a sustainable social society?" can be answered, we will be on our way. If those results can find their ways down to different actors in local societies throughout Örebro, Sweden, Europe maybe the future will come brighter than a dull November-Tuesday predicts.
That is your challenge, and your goal. That is my challenge, as coming mayor of this city with its interesting social and democratic history. Together we can change the world. As people always has been able to do.
Once again: Welcome to Örebro. The meeting place of Sweden.

Moderat miljöuppvaknande!?

Statsministern går i Göran Perssons fotspår och tar upp den klimatutredning som den förre statsministern själv ledde. Reinfeldt pekar på att klimatfrågorna är en ödesfråga för världen och Sverige. Som så ofta tidigare väljer han att vara pragmatisk i förhållande till förslag som tidigare socialdemokrater lanserat. Nu för oljekommissionens förslag ny aktualitet inom alliansens regering.

Det är bra att den nya regeringschefen börjar bekymra sig om klimatfrågorna. Det är ännu bättre att moderaterna för första gången (någonsin) har en partiledare som talar miljö. Klimatfrågorna är egentligen en fråga med större prioritet än jobb, utbildning, terrorism... Missar vi att hantera klimatet kommer jobben att försvinna, terrorismen att öka och utbildningen att bli för de välbeställda. (Ganska dystopiskt men vad gör en pessibilist???)

Nu återstår bara att se de konkreta åtgärderna. Därför är det med glädje man kan se att regeringen beslutat återinföra trängselavgifterna i Stockholm. Ibland händer saker som man nyss trodde var omöjliga.

Bra jobbat, Reinfeldt!

Våld utan slut

Israel begår ett skrämmande brott mot de mänskliga rättigheterna när man bombar familjer, barn och gamla, hus och infrastruktur sönder och samman i Gaza. Varför blir civila offren för denna meningslösa konflikt.

På nätterna skjuter palestinierna robotar mot Israel i försök att skada, främst civila mål. Eftersom de har en sämre teknisk standard än Israel skadar de färre.

Borde inte Israel kunna inse att det krig man kämpar aldrig kan vinnas med vapen? Borde inte Palestinierna kunna inse att den stat man eftersträvar aldrig kommer att kunna vinnas på slagfältet?

En vis man lär ha sagt: Våld är den odugliges sista utväg.

Det verkar finnas många odugliga i Mellanöstern.

Arbetstidsregler

Ibland är EU märkligt. Ganska ofta förresten. I vart fall när man betraktar det hela utifrån.

EU verkar ha beslutat om arbetstidsregler som egentligen ingen vill ha. Men eftersom det inte finns någon majoritet för något annat förslag så gäller det gamla beslutet som inte någon egentligen vill ha. Typ.

Den svenska regeringen tycker inte att arbetstidsreglerna är speciellt vettiga. Jag delar den åsikten. Det finns många skäl. Folkpartisten Carl B Hamilton redogör för en massa av dem i sitt senaste nyhetsbrev.

Jag skulle bara vilja ta upp ytterligare ett: Varför är en reglering av arbetstiderna viktigare än en europeisk agenda mot klimatförändringar, giftspridning, havsmiljö? Till skillnad från arbetstidsregleringar, som mycket väl kan vara nationella, är dessa tre miljöfrågor klart internationella. I det ena fallet orkar inte EU ens fatta beslut om minimiregler. I det andra fattar man så långtgående beslut att egentligen ingen vill acceptera det hela.

Ibland är EU märkligt.

Saddams dödsdom ett misslyckande

Saddam Hussein dömdes som väntat till döden. Det är tragiskt. Inte för att domstolen saknade skäl för att döma diktatorn. Men för att dödsdomar inte löser problemen. Hämnden är aldrig en stark byggsten för en blivande(?) demokrati.

Lyssnade på en företrädare för Amnesty i morse som skulle förklara varför de var emot dödsstraffet. Den enda förklaring han hade var att alla människor har rätt till sitt liv. Annars var det just att vara mot som var grejen, verkade det som.

Tyvärr är det nog så att trenden inte går emot dödsstraff, utan för detsamma, även i de svenska folklagren. Tuffa straff och hårda tag mot de onda, de där andra, gäller inte bara i Bush USA. Alltför ofta fick jag utanför valstugan i somras höra ungefär samma tema.

Därför krävs det en bättre grundad hållning mot dödsstraffet än att bara vara emot. Liberalismens grundläggande hållning, att alla människor har samma, unika och oändliga och okränkbara värde, gäller radikalt nog även en f.d. diktator. Det innebär inte att man inte får straffas. Men det innebär att varje människa har ett värde som inte får kränkas. Dödsstraffet är den ultimata kränkningen.

Samtidigt måste man också inse att om man godkänner dödsstraff för ett brott, så är man ute på det sluttande planet. För varför säga stopp vid ett brott? Hur många ska man dödat, direkt eller indirekt, för att kunna bli dödad av staten? Räcker 10.000, kanske bara 1.000 eller 10? Eller är inte våldtäkt, där offret får leva resten av livet med minnena, värre än mord? Ska inte statens dödande accepteras då? Och hur är det med brott mot barn? Och så vidare.

Dödsstraffet är något för mänsklighetens bakgård. Det har spelat ut den roll det aldrig haft. Tänk om fler människor och fler stater kunde acceptera det Sydafrikanska exemplet. Hämnden bygger inte framtidens samhälle. Bara medvetandet, avståndstagandet och förlåtelsen kan lägga den hörnstenen.

Skadeglädje

Måste erkänna att jag i smyg gladde mig åt att ett lag fick lämna allsvenskan. Ett lag som har hyfsat nära anknytning till en stark man inom fotbollssverige.

Och grattis Elfsborg! Det är roligt att ni lyckades med er offensiva satsning. Hoppas att den erfarenhet svensönerna i laget har kan göra att ni lyckas bättre i europaspelet än de tidigare lagen.

Bättre sent än aldrig

Första gången jag fick rösta var i kärnkraftsomröstningen, då som nybliven 18-åring. Jag valde, trots(?) mitt miljöintresse att först välja bort linje 3. En kärnkraftsavveckling var inte något alternativ.

Redan då gick det nämligen att läsa om att klimatförändringarna var på väg. Redan då gick det att förstå att förbränningen av kol, olja och fossilgas skulle riskera jordens framtid. Redan då gick det, utan några större problem, att inse att det sätt vi lever och framförallt transporterar oss, skapar sådana problem att jorden krisar.

Sedan dess har jag försökt få upp dessa frågor på dagordningen, i Örebropolitiken och i Folkpartiet. Ibland har jag därför kallats tillväxtfientlig. Ibland miljömupp. Ibland andra epitet som inte varit direkt smickrande. Men det har också funnits människor som helhjärtat givit mig sitt stöd.

Nu verkar det som om världen vaknar. 25 år har det tagit. Frågan är vad som kommer att hända? Kommer vi verkligen att våga ta frågor om transporter och livsstil på allvar? När det bränner till i plånboken - börjar vi då inte låtsas som om det ändå kommer att gå, att klimatförändringarna kommer att beröra någon annan än mig och mina barn och barnbarn? Och vad blir konsekvenserna då?

Ännu har ingen världsledare vågat ta tag i frågan på allvar. Ord som de som jag just skrivit leder egentligen ingen vart. Det som krävs är konkreta förslag. Men vem vågar gå ut och kräva högre energipriser, ökade transportkostnader, snabbare omställningar? Hittills ingen.

Värderingar

Vad är politikens uppgift? Är den att peta i dagordningar, sitta i ändlösa sammanträden, detaljstyra? Bara av mitt sätt att skriva kan man ana att jag knappast tycker det. Vad är då politikens uppgift?

Min mening är att politiken i allt större grad i framtiden som uppgift kommer att ha att vara värderingsstyrande. Vad innebär då detta?

Svaret är inte självklart. Men i en organisation som verkar i en värld som allt mer karaktäriseras av snabba förändringar krävs att det finns centrala värden som omfattas av alla.

Vilka värden är då det?

Demokrati, jämställdhet, människovärde, ekologisk hållbarhet?

Fina ord. Men med vilket innehåll? Vad innebär människovärde i en värld där religionerna spelat ut sin politiska roll? Vad innebär demokrati i en värld där pengarna styr allt mer? Vad är ekologisk hållbarhet?

Det tål att fundera på. Skärvor av svar kommer att behövas de kommande åren.

Politikerarvoden

Nerikes Allehanda har skrivit en artikel om politikernas arvoden. Den har resulterat i en insändare som kräver frysta politikerarvoden och ett antal inlägg som vill sänka desamma. Jag har skrivit ett svar till NA som till del beskriver varför jag kommer att slåss för bra arvodering. Denna blogg tänkte jag använda till två andra perspektiv.

Det ena är egenintresset. De allra flesta inläggen på nätet beskriver oss politiker som människor som så fort vi får chansen tar för oss så mycket vi kan. De som får betala är svaga, gamla, sjuka och barnen. Det allra mesta är fel. Men det finns faktiskt sanningar i det hela. Det går aldrig att blunda för egenintresset. Man tycker att det man gör är minst lika viktigt som det någon annan gör, med högre arvode eller högre lön. Då borde väl jag ha minst lika mycket? Och så jämför man med tjänstemännen. Högre löner, bättre trygghet, mindre offentlighet o.s.v. Visst borde väl vi politiker, som är chefstjänstemännens chefer, tjäna mer än vad de gör? Signalsystemet blir väl fel om chefen tjänar mindre än den underställde?

I alla dessa diskussioner finns ändå egenintresset med. Som politiker är det därför extra viktigt att fundera både en och två gånger innan man går till beslut om egna eller parti- eller politikervänners arvoden.

Det andra perspektivet är det demokratiska. Svensk demokrati mår inte perfekt. Det finns många problem som väntar på sin lösning. Visst har vi ett högt valdeltagande. Men på vilka grunder röstar man? Visst har vi många förtroendevalda. Men vilken representativitet utgör basen för deras uppdrag? Visst har vi partier som fortfarande är folkrörelser. Men både folket och rörelsen blir allt mindre. Visst har vi en offentlig sektor som styrs av förtroendevalda. Men frågan är vad man styr över och vilka som egentligen styr.

På punkt efter punkt finns frågetecken kring den svenska demokratin. Ett av de jag brottats med själv de senaste åren är hur vi kommer att kunna rekrytera bra politiker i framtiden. Bra i den meningen att man både kan kommunicera med medborgare och media, och samtidigt ta stort ansvar i styrningen av kommuner med ibland tusentals anställda och omsättningar på många miljarder.

En del av de funderingarna har kretsat kring arvodering. Hur får vi framgångsrika kvinnor och män, företagsledare och organisationsföreträdare, att vilja vara med och skapa framtidens politik, framtidens Örebro och framtidens Sverige? Är svaret att vi enbart ska förtrösta på att de av god vilja väljer bort lön, anställningstrygghet, familj och fritid för att satsa på politiken? Eller kommer framtidens politiker enbart att rekryteras från de grupper som inte får försämrade lönevillkor för att välja fritidspolitikens eller heltidspolitikerns bana? Vad innebär det om vi genom dålig arvodering väljer bort de kvinnor och män som genom ledande poster i privat eller offentlig sektor visat att de kan leda stora organisationer?

Jag har inget svar på detta. Men jag kommer att fortsätta att fundera och föra diskussion om detta. Och jag kommer inte att lägga mig platt för de som säger att politiker inte är värda något och därför inte ska ha något betalt. Demokratin är för viktig för det.

Bättre ministrar?

Välkommen till regeringen, Sten Tolgfors. Det är trevligt att en örebroare nu befinner sig inne i regeringen. Jag tror du kommer att göra ett bra jobb. Alla som har något hum om ditt arbete i riksdagen vet att du är en noggrann och kompetent man som i allt försöker göra sitt bästa. Det är bra.

Välkomme också Lena Liljeroth- Adelsson. Mina kunskaper om din kompetens är betydligt grundare än de om Sten T som ju har kunnat studeras på närmare håll. Men de vitsord som kommit från omgivningen är bara positiva.

Jag tror ni kommer att bli bra ministrar!

Ändå måste man på sin blogg få fundera lite öppet kring regeringar och ministrar, i denna regering liksom i den förra. Är det bara riksdagsledamöter, andra proffspolitiker eller journalister som kan bli ministrar? Var finns de näringslivsföreträdare, forskare, kulturkompetenta o.s.v. människor som kunde komplettera den politiska fingerfärdigheten med annan kompetens? Behövs den inte? Knappast. Vill de inte? Man frågar sig...

Det måste finnas funderingar kring rekryteringen av politiker på alla nivåer, från de små nämnderna i kommunerna till riksdag och regering. Vilka söker sig till politiken? Av vilka anledningar? Vilka söker sig inte till politiken eller bort från densamma? Av vilka anledningar?

De politiska partierna har problem att rekrytera nya medlemmar. Det är ett bekymmer. Om man går djupare in och funderar över vilka kompetenser som saknas i rekryteringsprocessen blir problemet större. För några år sedan, då jag vikarierade för Johan Pehrson i riksdagen, ställde jag en fråga på detta tema till den dåvarande demokratiministern, Britta Lejon. Svaret var att vi måste göra något. Frågan är vad.

Äntligen

ÖSK!

Satt på vallen i lördags och ömsom led och ömsom log. Satt förresten, jag kunde inte sitta sista tredjedelen av matchen. Varför detta offsidemål? Varför spelade de så dåligt?

Och sedan Halilovic!

Det finns bara ett ord. Underbart.

Det är fascinerande att just denna enkelhet, segerns okomplicerade logik, kan betyda minst lika mycket som en politisk seger. Politikens segrar, oavsett de gäller val eller majoritetsförhandlingar, bär alltid med sig komplicerade mångbottnade facetter. Idrottens logik är så enkel och därför så omedelbar. I det korta perspektivet blir man därför gladare åt att ÖSK är med i allsvenskan igen än att alliansen regerar i Stockholm. Men eftersom livet inte bara är yta och okomplicerbarhet, finns i politikens segrar en annan skönhet.

Men visst var det skönt att segern kom. Inte minst för att ÖSK på detta sätt kunde ge Svenska Fotbollsförbundets ledning en känga. Man undrar när nedflyttningsbeslutet för IFK Göteborg kommer???

AVGÅ!

Radiotjänst ordförande och vd, den ena med hyfsat tydlig politisk bakgrund, har enligt uppgift valt att hantera politiker på annat sätt än vanliga människor. Genom att polisanmäla de tre ministrarna i regeringen har de använt sina uppdrag utifrån mycket tydliga politiska grunder. Det är oacceptabelt.

Politiker på olika nivåer ska behandlas som vilka medborgare som helst. Vi ska inte ha andra förmåner än medelsvensson, inte behandlas annorlunda i domstolar, i försäkringskassan eller sjukvården. Men vi ska inte heller behandlas sämre.

Det som nu spelas upp verkar vara ett försök att nedvärdera det politiska ämbetet genom att ställa betydligt högre krav på förtroendevalda än andra. Men det verkar också vara att använda ett statligt bolag som en spel på en politisk spelbräda.

Det är oacceptabelt. Det enda sättet att återupprätta förtroendet för Radiotjänst är att både ordföranden och VDn avgår.

Vem kan vara politiker?

Läser just att Anders Borg anlitat svart städhjälp på 90-talet. Dessutom har han haft barnvakt som han betalat 50 kronor i timmen "direkt i handen".

Suck.

Inte för att jag anlitat vare sig svart städhjälp eller haft barnvakter (tyvärr), men jag tycker att någonstans går en gräns för vad politiker utsätts för. Är Borgs kompetens som finansminister ifrågasatt för att han betalat svart städhjälp för 10 år sedan? Inte vad jag vet. Det är olämpligt, knappast straffbart längre (preskriberat), men det är inte så allvarligt att han ska avgå.

Och när man kommer ner på barnvaktsnivå blir det nästan löjligt. Hur många svenskar använder grannflickan som barnvakt? Ger henne några biobiljetter eller så för att ta hand om barnen? Är det rimligt att ställa det mot kompetensen som finansminister? Knappast.

Om detta fortsätter kommer snart ingen att kunna vara politiker. Man ska vara fullständigt felfri, helt klanderfri moraliskt sett och alltid ha fattat rätt beslut. Vilken människa har den bakgrunden? Ingen! Men dagens svenska journalistik sätter nollgränsen för politikernas rätt att göra fel.

I lördagens Nerikes Allehanda kunde man läsa en artikel med ungefär likalydande innehåll. Jag höll på att baxna. Det skrämmer om politik allt mer börjar likna en såpa. Det viktiga är inte om man är kompetent, eller klarar sitt jobb. Det viktiga är intrigerna, personen, hur uthängd man klarar av att vara.

Därför var det ändå skönt att läsa Karin Pilkvists avslutande krönika. Det måste finnas mer av eftertanke i journalistiken. Media har också ett ansvar för hur demokratin utvecklas och för vem som kan vara förtroendevald. Risken är att vi i framtiden bara får människor som är så hårdhudade, okänsliga eller exhibitionistiska att de inte bryr sig om vad media skriver, bara de skriver.

För ofelbar är ingen.

S i Stockholm

Kommer Annika Billström att sitta kvar i Stadshuset även efter kvällens möte i arbetarkommunen? Knappast troligt. Stockholm är idag en "hyfsat" blå kommun. Moderaterna har övertagit socialdemokraternas roll som stadsbärande(!) parti. Axén-Ohlin regerar. Typ.

Så nu är det dags att hitta syndabockar. Billström har inte varit någon hit, men frågan är om hon ensam är ansvarig för det socialdemokratiska Stockholmsfiaskot. Det var ju inte hennes fel att trängselskatterna behandlades som de gjorde. Oavsett utgången i omröstningen innebar ju överkörningen av partiet centrala krafter (läs Göran Persson) att hennes ledarskap kunde ifrågasättas av alla.

Jag menar inte med detta att jag är rätt man att kommentera hennes eventuella avsättande. Istället måste man ta det som ett exempel på hur politiken fungerar. Tänk om det inte är Billströms fel att det blivit som det blivit. Tänk om det istället är politiken, eller bristen på politik, som är felet.

Det har bara gått några veckor sedan valet. Socialdemokraterna måste fundera över hur de ska komma tillbaka till Rosenbad och Stadshuset. Ett sätt vore ju att börja driva någon form av politik. Gärna ideologiskt grundad. Årets valrörelse lär gå till historien som en av de märkligaste. Regeringspartiet saknade politik och gjorde allt för att få valet att handla om konjunkturer istället för ideologi, visioner och skarpa prioriteringar. Även oppositionen var ofta mer administratörer än visionära ideologer. Men vinnaren behöver inte ändra så mycket som förloraren.

Så nu återstår det att se om socialdemokratin kommer att sparka ut ett antal nyckelpersoner, sätta dit nya, unga och vältaliga broileradministratörer, och tro att just mediaintrycket vinner nästa val. Eller om det kanske kunde bli lite mer ideologi - varför inte lite socialdemokrati för en gångs skull. Gör din plikt - kräv din rätt. Typ.

Men vem tror på något sådant?

Dataintrång

En LUFare har gjort dataintrång i socialdemokraternas bbs efter att ha fått inloggningsuppgifter från en SSUare. Samtidigt har SSUaren fått inloggningsuppgifter till folkpartiets bbs. Men han har inte varit inne och tittat.

Dataintrångsaffären var knepig redan från början. Det har funnits en massa frågor som med rätta ställts till olika folkpartister. Men kanske borde frågorna också ställas till andra partier:

När fick (s) egentligen reda på dataintrånget?
Vilka uppgifter kan ha läckt ut?
Hur många, utöver LUFaren, har varit inne på (s) nätverk?
Andra SSUare?
Från andra partier?
Var inloggningsuppgifterna egentligen en offentlig hemlighet?
Vilken säkerhet har (s) egentligen haft?
Har den datasäkerhetsansvarige fått sparken (vilket han borde fått eftersom han uppenbarligen inte skött sitt jobb)?
Kan (s) garantera att ingen använt LUFarens inloggningsuppgifter?
Är hela historien egentligen en planterad affär för att förändra valresultatet?

Jag kommer aldrig att försvara det dataintrång som LUFaren gjort. Oavsett om det varit brottsligt eller ej, om han varit ensam eller ej, om det sker mellan andra partier eller ej, är det en utveckling av politiken som inte gynnar någon. Politik håller på att förändras från att ha varit en kamp mellan ideologier till ett spel om makt. Och i ett spel är alla medel tillåtna.

Den vägen kommer att leda till ett än mer minskat förtroende för politiker och på sikt också för demokratin. Den nyss genomförda valkampanjen är det hittills tydligaste exemplet på att ideologiernas tid för tillfället är ute. Även om det tydligaste enskilda exemplet på förändringen från ideologisk kamp till maktspel är LUFarnas dataintrång, är Folkpartiet långt ifrån värst när det gäller avideologisering och maktspelande.

Men den diskussionen behöver längre utrymme än en blogg kan innehålla.

Tvär(s)nytt igen!

Den statliga svenska televisionens neutralitet kan åter ifrågasättas, i vart fall när det gäller de regionala nyheterna. I går blev det åter en aha-upplevelse när s-politikern Björn Sundin ensam fick attackera den nya regeringens politik. Sundin fick obesvarad påstå saker om regeringens hanterande av tågtrafiken i Stockholm, utan att det ens fanns någon tillstymmelse till problematisering av de olika förslagen till lösningar. En fråga man borde ställt: Är det bara tunnel för tågen som gäller, eller finns andra lösningar? Det hade inte varit helt omöjligt att få en av allianspartiernas lokala företrädare att få göra en sådan kommentar. Antingen en riksdagsledamot eller någon annan regional företrädare. Men inte såg jag till någon sådan.

Funderar om jag varit med om motsatsen någon gång. Att en borgerlig företrädare fått attackera den gamla s-regeringens politik oemotsagd. Kanske har det hänt. Minnet är selektivt. Men inte är det något som hänt de senaste veckorna...

Trängselskatter

Så har då alliansen kommit överens om att göra det möjligt att införa trängselskatter i Stockholm. Det är bra. Problemet är att motiveringen till accepterandet inte är lika bra.

Ur ett liberalt perspektiv kan trängselavgifter alltid försvaras bara genom att jämföra med en öppen och fri marknad. Tillgång och efterfrågan sätter pris på en vara eller nyttighet. Om inte utrymmet för trafik räcker, är det för billigt att använda "nyttigheten väg". Då måste, enligt förespråkarna av fri prissättning på fria marknader, priset öka. (Nu är det inte så enkelt, men principerna är ganska givna)

På samma sätt är det om man kombinerar miljö och ekonomi. Även miljön har ett pris, eller borde i vart fall ha det. Klimatförändringarna kostar samhället redan idag tiotals, eller hundratals, miljarder kronor per år. I framtiden riskerar vi än större kostnader. Utsläppen av klimatförändrande gaser, där koldioxiden bl.a. från biltrafik är mest framträdande, måste i det perspektivet med bruk av marknadsekonomiska principer bära sina kostnader.

Detta kan också gälla ur ett hälsoperspektiv. Buller och hälsoskadliga utsläpp orsakar både sjukdomar och för tidiga dödsfall.

Tyvärr väljer alliansen bort dessa huvudförklaringsmodeller. Istället säger man att man ska använda avgifterna till att bygga nya motorvägar kring Stockholm. Visst - de kan också behövas. Men det är ett föråldrat argumentationssätt. Världen klarar inte av oljeberoende trafik. Framförallt klarar den inte av de ökningar nya vägar riskerar leda till.

Allians för Sverige har fortfarande mycket att prestera för att skärpa till den gröna profilen. Det finns en risk att man annars blir lika akterseglade som republikanerna och presidenten i USA. Men det verkar som om även dessa krafter nu svänger, i spåren efter orkanen Katrina.

Idag verkar framförallt företagen vara mer medvetna om miljökonsekvenserna av sitt handlande än många partier. Där används marknadsekonomin som en drivkraft för miljöengagemang och ansvar. Det borde i mycket större utsträckning också gälla politiken. Politikerna och politiken får inte bli en bromskloss i miljöarbetet. Oavsett partifärg är det alldeles för ofta så i dagens Sverige.

Våga utmana islam för demokratins skull!

Åter har rädslan för muslimsk fundamentalism fått märkliga konsekvenser. Denna gång är det en tysk opera som ställs in därför att man inte vågar visa Muhammeds avhuggna huvud som en del av en Mozartopera. Att det avhuggna huvudet visas tillsammans med bl.a. Buddhas och Jesus lika avhuggna huvuden är inget man bryr sig om.

Skälet till de inställda föreställningarna sägs denna gång vara rädslan för attentat. Nyligen fick påven på huvudet för han citerade någon medeltida ledare som påstod att muslimer var våldsamma. Tidigare har publiceringen av Muhammedbilderna fått stora delar av den islamska världen att gå i taket.

Hur ska man då förhålla sig till islam och de islamska kraven på särställning? Ska muslimer behandlas annorlunda än andra religiösa för att de befinner sig i underläge? Ska islam som religion hanteras annorlunda därför att motsättningarna mellan den rika kristna västvärlden och den fattiga muslimska arabvärlden riskerar att skapa konflikter i ett allt mer stegrande tempo?

Knappast.

För demokratins skull måste islam vara en religion som andra. Inte särställd. Inte mer eller mindre respekterad än någon annan religion. Det demokratiska samhället måste våga ta striden mot en religion, eller snarare dess religiösa företrädare, som påstår att den har rätt att kräva särbehandling utifrån politiska, kulturella, lagliga eller demokratiska synvinklar. Det gäller i första hand islam därför att den idag är den religion som utmanar just dessa demokratiska fundamenta. Men det gäller i lika stor grad andra religioner som försöker lägga en slöja av krav på rätttrohet över demokratin.

Det måste vara acceptabelt att smäda Muhammed, liksom det är acceptabelt att smäda Jesus. Det måste vara en konstnärlig frihet att ta fotografier av den homosexuelle Muhammed, liksom det är en frihet att göra det med Jesus. Respekten för den troende och religionen bygger lika mycket på att den icke troende får utmana den troende som att den troendes tro utmanar ateistens eventuella otro. Respekten för rätten att tro, vare sig det är på Jesus eller Allah, bygger på rätten att de som inte tror har rätt att inte tro och att också visa denna otro.

Den vackra världen

Ett par dagar utan bloggande. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Eller snarare - jag har prioriterat en del annat.

En av de saker jag prioriterade var att komma senare till jobbet i går. Gick en promenad på morgonen, bort till hästen för att ta av benskydden. Då, på den lilla grusvägen i Fällersta, just då blev världen så vacker som den bara blir när man inte anar det.

Tänk själv. Tiden står stilla. Gruset knastrar under skorna. Morgondimman har lättat och bakat ihop sig till moln, moln som långsamt skingras. I öster solen. Orange, brun, lite rosa. Omöjliga färgkombinationer men oändligt vackra.

Hagarna ligger betade. I kanterna blommar fortfarande rödklöver och höstfibbla. Bortåt Kvismaren sjunger tranorna. Luften är lugn, ljum och behagligt mjuk.

Det är bara att gå och njuta. Ta de där sista sekunderna av svensk sommar och göra dem till minnen att återanvända i vinter. Ibland finns den tiden. Men alldeles för sällan.

Svensk enpartistat = LO+S?

Nästan innan valet är sammanräknat börjar maktapparaten (s) skramla med vapnen för att försvåra livet för alliansregeringen. LO visar musklerna direkt. Wanja Lundby-Wedin väljer att innan ens regeringsförklaringen är skriven går hon ut och indirekt hotar den nya regeringen för att den inte för socialdemokratisk politik. Det är mycket illa.

Sverige och svensk demokrati mår bra av maktväxling. Det demokratiska systemet förutsätter faktiskt att mer än ett parti har rätt och möjlighet att styra. Och det förutsätter också att strukturerna kring partierna och politikerna är så fristående att de inte sätter käppar i hjulet för medborgarna som väljer.

Den gamle LO-basen Stig Malm sade någon gång i ett samtal med en borgerlig partiföreträdare ungefär så här: "Med er vid makten så skulle man ju strejka jämt!" Lundby-Wedin verkar fortsätta den traditionen. Det bådar mycket illa. För svensk demokrati. För LOs medlemmar. För jobben och tillväxten.

Mer miljö i politiken

Läser just aftonbladet.se och deras artikelseriestart om miljötillståndet i världen. Det är inte direkt ljust. Men det finns möjligheter.

Tyvärr handlar miljöpolitiken i alltför många fall om att beskriva en bild av verkligheten som bara är ett hot. Och miljöhoten är förvisso många. Men om det bara finns hot och inga möjligheter kommer vi som människor att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det otäcka blåser över.

Dagens och morgondagens miljöpolitik måste bygga på en blandning av just hoten och möjligheterna. Vi måste våga se hoten i vitögat för att bli varse om att det krävs enorma förändringar. Men vi måste också våga hoppas, tro att det finns möjligheter till en bättre värld för barn och barnbarn.

Det behövs mer miljö i politiken. Både kring hot och möjligheter.

Ska SD isoleras?

En del påstår att SD ska isoleras. Jag håller inte med.

Inget av partierna i Örebro vill samregera med SD. Det är bra. Deras politik ska inte få genomslag i olika konkreta förslag i kommunen. Skulle gissa att deras antiinvandringspolitik överhuvudtaget har väldigt lite med kommunpolitik att göra. Vi har ju inte makten över invandringspolitiken, den är nationell. Och: Vi kan inte sluta undervisa invandrarbarn, sluta vårda äldre invandrare eller vägra kommunalt vatten och avlopp till invandrarbostäder, även om de skulle motionera om det. Så vad kommer de i så fall att göra i kommunen?

Svaret är enkelt - ingen vet. Tror inte ens att de själva vet det.

Vad gör man då med dem? Isolerar dem? Låter deras KF-ledamot sitta ensam och vägrar lyssna eller prata med och till honom? Struntar i att bemöta frågor, interpellationer och motioner?

Knappast. En sådan politik kommer bara att leda till att de kan spela än mer på utanförskapet. Än mer på att de är utanför den politiska nomeklaturan. Att vi därinnanför inte vet hur det är i det riktiga Sverige. Att de står på människornas sida mot politikerna. Det är ingen framkomlig väg. Den kommer att leda till än mer framgångar i nästa val för det parti och den politik som ingen av oss vill ha.

Nej - det krävs två åtgärder för att stoppa SD i framtiden. Den första är att fortsätta ta debatten. Jag och Folkpartiet gjorde det i valrörelsen. Då fick vi kritik, nu stryks vi medhårs. Oavsett detta kommer vi fortsätta att granska deras politik, i KF, i media, i debatter.

Den andra, och viktigaste, åtgärden är att ta bort orsakerna till att SD överhuvudtaget kan få röster. Den socialdemokratiska politik som lett till ökat utanförskap, ökad segregation, ökad arbetslöshet, minskade kunskaper och ökade klyftor måste brytas. Det finns en socialliberal väg både för Sverige och Örebro, för människorna i landet och staden, som kan bryta det ökade utanförskapet. Den vägen måste vi börja gå.

NU.

Lärdomar

Folkpartiet gjorde ett dåligt val. Historiskt sett ingen katastrof, men utifrån förra valets framgång blev nedgången för stor.

Berodde det på fel valfrågor?
Berodde det på dataintrånget?

Om det bara berodde på dataintrånget behöver man inte fundera så mycket längre. Det är bara att än hårdare peka på att politik och etik hör ihop. Men jag tror inte att det är så enkelt.

Vi i Folkpartiet måste fundera över vår politiska profil. Har bilden av partiet blivit den vi ville? Eller är det en annan profil som vi ska visa fram till nästa val?

Sett i backspegeln tycker jag att jag haft rätt i min kritik av den nuvarande politiken. Det är för mycket hårda tag och för lite medkänsla. Bilden förändrades visserligen under sommaren 2006, men omprövningen måste gå vidare.

Nu är det inte tid att göra den omprövningen. Först ska partiet ta ansvar för en regeringsbildning. Men när detta är gjort måste en bas för en återupplivad socialliberalism inom Folkpartiet skapas. Därför är det fel att i detta läge diskutera personfrågor. Politiken, inte personerna, är det viktiga.

Politik eller ledning? Alliansen vinner ändå!

Dagens politik handlar allt mindre om just politik, i vart fall i en ideologisk mening. Allt fler partier hamnar i en sorts mainstreamad liberalism. En del med lite socialdemokratiska vinklingar, andra med socialkonservativa. Vi som alltid varit och är liberaler är kanske just det - bara liberaler.

Därför har ledningsfrågorna blivit allt viktigare. Vem är bäst på att leda Sverige? Vem är bäst på att leda Örebro? Svaret är enkelt - Alliansen. Varför är det enkelt? Därför att det inte finns något egentligt alternativ. Både i riket och lokalt har vi format allianser utifrån synen att fyra olika partier kan samsas om man kommer överens om goda spelregler. Vi kan, vill och vågar styra landet, och kommunen.

Mot detta står - ingenting. Vem vet vilken politik som en annan regering än alliansens kommer att föra? Ingen! Vem vet hur en politik med en annan kommunledning än vår kommer att forma Örebropolitiken? Ingen. Det finns inga samlade politiska teser från vänsterblocket. Det finns ingenting!

Men även politiskt vinner alliansen. Både lokalt och nationellt har vi presenterat grunderna för hur vår politik kommer att föras. Det handlar om en skola för bildning, en trygg äldreomsorg med valfrihet, jobb i den privata sektorn och så vidare. Det kanske inte är de mest ideologiska politiska manifesten. Men det är klar och tydlig politik.

Mot detta står åter - ingenting. Är det sossarnas politik om att göra allt som man inte gjort när man ändå haft makten som gäller? Är det vänsterpartiets överbudspolitik? Är det grönvänsterns antitillväxtpolitik? Ingen vet. Ingen kommer att veta. Förhoppningsvis kommer ingen att behöva veta heller när alliansen segrar.

Korruptiva inslag i valrörelsen.

Idag sitter LO-ombudsmännen på Stortorget och grillar korv. Naturligtvis är det utanför sossarnas valstuga. Trots att inte ens hälften av LOs medlemmar röstar på sossarna tvingas de betala både ombudsmännens arvoden när de kampanjar för det röda partiet, dels säkert också att betala korven.

Idag presenterade professorn och riksdagsledamoten Carl B Hamilton sitt senaste försök att räkna ut LOs stöd till det enda partiet som kan påräkna fackligt stöd. Jag skriver försök därför att LO vägrar att lämna ut några uppgifter. I den demokrati de påstår vilja stärka, är de själva en del av de mest försvagande krafterna.

Nåväl. Carl B Hamilton får inte ut några uppgifter från de slutna styrelserummen där LOs lönemiljonärer sitter. Han försöker räkna ändå. Om man tar med både direkta pengabidrag och dessutom allt arbete ombudsmännen lägger ner, blir summan runt 800 miljoner kronor.

Det finns ingen demokrati där ett liknande system accepteras. LO stöttar sossarna med nästan en miljard och får den lagstiftning man vill ha. LOs pampar kan fortsätta lyfta miljonlöner och statsministern kan bygga mångmiljonslott genom att de kliar varandras ryggar.

I andra länder skulle det troligen kallas korruption. I Sverige kallas det fackligt-politiskt samarbete.

Lejonborg vinner!

Idag var Lars Lejonborg här på en snabbvisit. Stortorget var fullt av folk. Lite skillnad på förmiddagen då LOs ledare pratade för en handfull ditkommenderade partister.

Pratade med några människor som sett alla de stora besöka torget. Deras gissning var att de partier som dragit näst mest människor, (kd) och (mp), dragit ungefär hälften av vad Lars Lejonborg gjorde.

Kul!

Kul tur

I går var det debatt igen. Denna gång om kulturen i lokalsamhället. Roligt att så många kom. Skulle gissa att det var ett 70-tal!

Många fina ord sades om kulturen. Till slut tyckte jag att det var för många. Alla gillar kultur. Alla vill ge mer pengar till kulturen. Mer kultur och kultur överallt.

Typ.

Men pratar man med folk på gatan är det inte direkt kulturen de vill satsa pengar på. Det handlar mer om skola, vård och omsorg. Om fler poliser och fler riktiga jobb.

Typ.

Ska man strunta i kulturen och göra som medborgarna vill? Knappast. Politiker och politiska partier har flera uppgifter. En är att lyssna och ta åt sig av det som medborgarna säger, att ledas i sina tankar och gärningar. Men en annan är att försöka förmedla, berätta och övertyga om den egna ideologin och de konsekvenser den medför. Där kan kulturen tjäna som bild på vad det innebär.

För mig som socialliberal är den fria kulturen en av samhällets många viktiga byggstenar. Jag har ett ansvar, som politiker, att se till så den ickekommersiella kulturen kan finna vägar till liv och överlevnad. Jag har en roll som opinionsbildare - att försöka ge fler en vilja av att engagera sig för, i och genom olika kulturyttringar.

Men om man inte vill inse att samtalen därutanför går i andra riktningar, kommer en sådan opinionsbildning aldrig att bli framgångsrik. Då kommer vi att tala över huvudena på människorna. Och det är ingen politisk uppgift.

Förresten tycker jag att den viktigaste kulturpolitiska gärningen är att se till så att skolan lär alla att läsa, att bli läsförstående. Litteraturen är grunden till nästan all kulturell växt.

Typ.

Gårdagens predikan

Lukas 10: 23-37
Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er; många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det."
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: " Mästare, vad ska jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." För att visa att han var rättfärdig, sade mannen till Jesus: "Och vem är min nästa?" På den frågan svarade Jesus:
En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi.
Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: "Sköt om honom, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen."
Vilken av dessa tre tycker du var mannens nästa?
Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet."
Då sade Jesus: "Gå du och gör som han!"

Igår satt jag vid valstugan igen. Ja – det blev inte så mycket sitta. Fyra timmar mest stående och pratande. Men i sensommarvärmen var det en behaglig arbetsdag, trots att det var ytterligare en lördag som gick till arbete istället för vila.

Man önskar att alla samtal vore lika behagliga. Människor som kom för att prata om skolans framtid, hur man får en trygg äldreomsorg, en bra miljö. Men så är det inte alltid. Och det är ett sådant samtal som får mig att börja fundera över den berättelse som Lukas skrivit. En fundering som leder mig själv i en oväntad, men ändå väntad, riktning.

Vem var mannen?

Jag har läst berättelsen om den barmhärtige samariern ett otal gånger. Funderat över hur man ska tolka den i dag. Vem är präst i dagens samhälle? Vem är levit och vem är samarier? Ofta för mig tankarna mot mitt och andra svenskars, eller européers, ansvar för den uppdelade värld vi lever i. Hur vårt sätt att leva minskar andra människors rätt till goda liv. Vi i väst tar bildligt de fattiga människornas kläder, deras naturresurser, deras arbetskraft, deras miljö, för att ge oss själva större möjligheter. Och när de sedan ligger där halvdöda, väljer vi att vika åt sidan, byta kanal på TVn, inte se det som vi är ansvariga för.

Men under dessa dagar vid valstugan har andra tankar alltså vandrat i mitt sinne när jag haft någon minut över till eftertanke inför söndagen.

Vem var mannen?

Två äldre män står bredvid mig vid på torget.
-Vi kan inte ta in fler invandrare, säger den ene.
-Kasta ut dem, säger den andre.
-De kostar för mycket, säger de båda.

Jag försöker argumentera emot. Men deras åsikter går inte att rubba. Nu ska de gå och förtidsrösta. Den ene mannen visar mig en förberedd valsedel. Sverigedemokraterna står det. En sista gång ber jag dem tänka över vad de vill. Med Örebro. Med Sverige. Med världen. Med människorna.

-De kommer bara hit och förstör, säger den ene.
-De stjäl, jobbar svart och slåss, säger den andre.

Vem var mannen?

Det är så lätt att göra sig bilder av en verklighet som inte finns. Jesus pratar om en man på väg från Jerusalem till Jeriko. Vi ser en vänlig man vandra framåt på den torra grusvägen. Plötsligt blir han angripen av hemska rövare. I nästa scen ser vi den högfärdige prästen och överklassleviten som väljer att gå omvägar om den sårade, halvdöde mannen. Sedan kommer räddningen. Den barmhärtige samariern!

Alla ni som gått i söndagsskola och tittat på bilder i böcker, på flanellografer eller planscher kan nog se bilderna framför er. Men tänk om det inte var så.

Tänk om mannen, på väg från Jerusalem till Jeriko, var en riktig skitstövel. Kanske hade han varit inne i staden för att slåss. Uppenbarligen saknade han ju pengar, eftersom rövarna tog kläderna av honom. Kanske hade han supit eller spelat bort dem. Nu skulle han hem till familjen i Jeriko. Hem till en hustru som varje dag var rädd att få stryk. Hem till barn som ständigt oroade sig för att pappa skulle vara full.

Så kom rövarna. Och prästen och leviten. Kanske kände de igen mannen från staden som en av de värsta busarna. Inte konstigt att de tog vägar runt. Vi skulle väl göra samma sak? Som med invandrarna.

-De kommer bara hit och förstör, säger den ene.
-De stjäl, jobbar svart och slåss, säger den andre.

Visst vill vi att människor ska få komma till Sverige. Men snälla ska de vara. Vänliga. Godhjärtade. De andra, onda, elaka, grymma, de kan stanna utanför.
Eller…

Det pågår en långsam förändring utanför kyrkans väggar. Ja förresten, innanför väggarna också, inuti våra hjärtan. En förändringens vind som förförligt viskar:
Gör skillnad på onda och goda. De där andra, de onda, dom ska du hålla dig ifrån. Dom ska du hålla ifrån dig. De är egentligen inte lika mycket värda som andra människor. Vi, dom goda, vi ska ha ett och samma människovärde. Men dom, de andra, de onda, deras värde måste gå att minska. Naturligtvis bara lite, ibland, i nödfall. Bara lite tortyr. Bara något dödsstraff. Bara lite mindre bistånd. Men rejält tuffa straff förståss, för mördare, våldtäktsmän, misshandlare. De onda ska ta det. Naturligtvis bara för att det goda ska bli starkare.

Så förhärdar vi våra egna hjärtan och låtsas som om vi verkligen är goda, och att det finns människor, dom därutanför, som är onda. Fast vi egentligen vet att vi både kan göra gott och ont, och att vi ständigt gör det; både gott och ont.

Så tänk om mannen, som ligger där på den torra grusvägen mellan Jerusalem och Jeriko, i verkligheten är en misshandlare, en mördare, en kvinnohatande muslim. Vad hade vi gjort då?
Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vill och kan inte heller ge ett enda heltäckande svar på frågor och funderingar kring straff för hemska brott, rätten att använda våld för att försöka nå det goda, eller ens hur samhället ska ställa sig till invandrare som inte alltid är de snälla. Men i min dagliga politiska gärning funderar jag ofta över det: Människans värde. Människans ansvar. Människans ständiga balansgång mellan det onda och det goda.

Tänk om Jesus istället för att säga: En man var på väg… hade sagt: En elak gammal man var på väg… eller: Ett stinkande fyllo var på väg från Jerusalem till Jeriko…

Hade resten av berättelsen blivit likadan? Hade den lärde mannen kunnat eller orkat svara likadant?

Vi kommer aldrig att nå dit. Aldrig att med ett helt ärligt hjärta kunna säga: Ja, för mig har alla människor samma oändliga men lika värde. Alltid kommer någon parentes att finnas, runt en Hitler, en Stalin, en Saddam, en mördare, en våldtäktsman, en … Och det är nog. Det är mänskligt.

Men samtidigt är det en så fantastisk befrielse att veta att det finns en annan makt, en gudomlig makt, som en gång för alla har slagit fast att människan, varenda en av oss, är skapad till Guds avbild. Att vi alla har samma unika, oändliga men lika värde.
Den vetskapen är en vila när man sedan inser att det stinkande fyllot på väg från Jerusalem till Jeriko lika gärna hade kunnat vara jag.


I varje människa finns en skärva av Gud
Krossad
Söndermald
Damm
Och ändå
Som solmjuka strålar glittrar vi
Vid hans beröring
Amen

Natur i Folkpartiet behövs för alliansens skull

Naturfrågorna anses av många ofta som en del av miljöpolitiken. Men det är inte riktigt rätt. Naturvård och värnandet av den biologiska mångfalden är en egen storhet.

Folkpartiet har alltid varit ett parti som slagits för naturvård och biologisk mångfald. Vi var med och startade Naturskyddsföreningen (som numera tyvärr alldeles för ofta är en organisation mot kärnkraft (och därmed för minskad biologisk mångfald?) och för grönvänsterpropaganda). Vi lade grunden för de första nationalparkerna. Vi tog striden för strandskyddet. Vi grundade för arbetet med Naturvårdslagstiftningen. Vi slogs för Nationalälvarna. Under Folkpartiregeringen Ullsten var miljö- och naturvårdsfrågorna prioriterade.

Och under de senaste åren har vi varit pådrivande kring frågor om reservatsbildning, bland annat till havs, och om skyddet av biologisk mångfald, bland annat i små vattendrag.

Alliansen har ingen gemensam syn kring naturvården. Jag är bekymrad över de andra partiernas syn som alldeles för ofta har en markägarvinkling. Markägarens rätt att ta ut så mycket som möjligt ur sin fastighet väger för dem tyngre än det långsiktiga värnandet av biologisk mångfald. Tron på att frivillighet och andra överenskommelser skulle väga upp minskade anslag för naturvård är en tro på något som inte finns.

Därför har Folkpartiet en enormt viktig uppgift i alliansen. Ta striden om naturvården! Ta striden för den biologiska mångfalden. Följ upp en hundraårig politik som står för

skönhet
mångfald
förvaltarskap

JA!

Jag erkänner utan omsvep. Lars Lejonborg golvade mig i går. Trots att jag missade själva utfrågningen... (en av sex upptagna kvällar denna näst sista valvecka)

Men jag hann hem till telefonväkteriet och lyssnade på de första samtalen om dataintrånget och sedan de andra om politiken. Och han var bra. Tydlig. Engagerad. Kunnig. Uppriktig, även när det gällde detaljfrågor som inte fanns i hjärnans databas.

Det kändes så skönt att se en partiledare som både kunde be om ursäkt och dra upp riktlinjerna för det kommande maktskiftet på ett sådant sätt.

Jag har ju knappast varit en av dem som strykit partiledningen mest medhårs de senaste åren. Men trots det som nu hänt, det dataintrång som inte kan accepteras oavsett hur marginellt det påverkat valrörelsen, finns mycket att glädjas över:
De olika rapporterna i somras som rör
psykvård
socialtjänst
funktionshinder.

Arbetet kring integration och mot utanförskap.

Och faktiskt:
Hanteringen av krisen.

För ett parti som säger sig stå för moral är det viktigt att inse två saker.
1) Ingen är ofelbar. Inom alla människor och alla organisationer finns möjligheten att välja godare eller ondare vägar. Vi kommer alla ibland att välja de ondare.
2) Det gäller att ta konsekvenserna. Jag respekterar Johan Jakobsson mer idag än tidigare därför att han tog konsekvenserna av den politik han står för. Det är rakryggat, och trots allt, värdigt de socialliberala idéerna.

Den kämpande liberalismen är på gång!

Dubbelmoralen(s) mästare

OK. Bilden av folkpartiet som det mest högstående moraliska partiet gäller inte längre. Men det finns partier och partiledare som går längre.

Jag har sällan varit så uppretad som idag, efter Göran Perssons utfall mot Lars Lejonborg. Han saknar fullständigt förtroende för honom, skulle inte köpa en bil av honom, han är usel!

Men Göran har en annan kompis som heter Lars. Danielsson i efternamn. Han var Görans högra hand. Han och Göran borde delat alla hemligheter. Lars Danielsson har bevisligen försökt försvåra utredningar om tsunamikatastrofen. Han har bidragit till svenska medborgares ofärd och kanske död. Han har under ett och ett halvt års tid vägrat tala sanning.

Denne Lars har Göran fortfarande förtroende för. Honom vill han behålla. Han sparkas lite snett uppåt, blir ambassadör och får tiotusentals kronor i månadslön.

Sällan har dubbelmoralen blivit så tydlig. Tyvärr gäller det också media. Var finns drevet efter Ulvskog och Persson? Varför kräver inte statvetarna deras avgång eftersom de under lång tid vetat om Danielssons slingerier?

Uselt Persson. Uselt!

Vrede

Jag är arg. Arg på de folkpartister som gått över moraliska gränser för att vinna ett spel. Ett spel om makt istället för en kamp för ideologi.

Men jag är än mer arg på det parti som spelar det smutsigaste politiska spel jag någonsin sett. Ett parti som väljer att gå ut med presskonferenser på natten. Ett parti som låtsas som om alldaglig information är som statshemligheter. Ett parti som med en historia som både innehåller spioneri med hjälp av säkerhetspolisen mot politiska motståndare och valfuskande medlemmar som sedan medaljeras men vars nuvarande ledare väljer brösttoner och äckelspråk. Ett parti vars partisekrererare inte drar sig för att jämföra en annan partiledare med en våldtäktsman.

Ett part som mycket medvetet väljer att inte tala politik utan ständigt väljer att hitta och presentera andra konflikter som drar bort intresset för deras misslyckade skola, deras svikna löften om trygg äldreomsorg, deras skapande av klyftor och barriärer i utanförskapets Sverige, deras arbetslöshetspolitik...

Det får vara nog!

Jag kommer aldrig att acceptera omoraliska eller olagliga metoder som politiska verktyg.

Men jag är stolt över att vara Folkpartist.
Stolt över att vara med i ett parti som ständigt slagits för människans oändliga och lika värde.
Stolt över att vara med i ett parti som slagits för allmän och lika rösträtt.
Stolt över att vara med i ett parti som tagit kampen både mot högerns och vänsterns inhumana samhällsidéer.
Stolt över att vara med i ett parti som tror på människan och vill ge henne förutsättningar att växa - genom utbildning och bildning för alla.
Stolt över att vara med i ett parti som ständigt står i fokus i frågor om mänskliga rättigheter, kamp mot främlingsfientlighet, kamp för jämställdhet.

Jag är stolt över att vara Folkpartist!

ösk?ÖSK?

Match i går igen. Suckarnas dal är ännu inte genomgången. 1-1 mot Åtvid som i och för sig är enda svenska lag i europacuperna i år. Men 1-1 mot ett lag som vare sig kunde eller ville anfalla är underkänt.

Ändå spelar ösk bra bitvis. Kommer fram på kanterna. Trillar boll fint på mittfältet. I går var det både skott i ribban och räddande nickar från östgötar som klarade av det oavgjorda resultatet. Men alldeles för ofta är sista passningen oprecis. Inläggen korta eller luftpastejer.

Och framförallt: Omställningarna går för sakta. I våras var det full fart framåt. Nu är det full fart fram och sedan, när man passerat halva plan, en bakåtpassning och mer bolltrillande.

Ändå hoppas jag och tror att laget ska ta sig ur svackan och komma in i vinnarcirkeln igen. För det är ju så för oss supportrar. Hoppet är det sista som lämnar...

Tonen i debatten

I förra veckan skrev Mats Sjöström, min huvudutmanare om posten som kommunstyrelsens ordförande, en artikel om kommunens ekonomi. I den artikeln var jag "värst" och "så okunnig" samtidigt som jag "inte verkar uppfattat att politik handlar om att prioritera och omfördela resurser". Enligt Sjöström är jag tydligen fullständigt inkompetent, något som går bra att skriva om i tidningen.

Jag har åsikter som skiljer sig tydligt från Sjöström och socialdemokraterna kring hur kommunen ska skötas. Jag har en helt annan syn på ledarskapets betydelse för en modern organisation. Jag tror på ett öppet och kommunikativt ledarskap. Jag är säker på att jag skulle bli en bättre kommunstyrelseordförande än den nuvarande.

Men jag kommer aldrig att påstå att Sjöström är "värst" eller "så okunnig" eller andra personligen nedsättande epitet. Jag respekterar hans detaljkunskaper och ekonomiska kompetens på företagsekonominivå. Men jag kommer att fortsätta att angripa den politik som orsakat en usel skola, en otrygg äldreomsorg, ett samhälle med utanförskap och en kommun utan entreprenörskap. Det räcker med att låta politiken tala.

Varför nu?

En LUF-are har blivit ertappad med att surfa runt på s intranät. Det är ganska uselt. Är det brottsligt ska det straffas.

Men man funderar varför detta är en nyhet nu. Det hela skedde under perioden november 2005 till mars 2006. Det har gått ett halvt år sedan dess. Varför ska s ha en presskonferens vid midnatt, timmarna efter Fredrik Reinfeldts TV-intervju?

För mig stavas det hela med ett ord: valtaktik.

Har man inte någon egen politik att prata om eller märker att det inte fungerar att skälla på andra partiers politik, gäller det att få folk att tycka illa om de andra partierna på andra grunder.

Intressant inblick i TV-journalistik

Fick i går i direktsändning veta att "Staffan Werme gör ett utspel om att vårdnadsbidrag inte ska införas i Örebro". Eftersom jag fortfarande tror att jag är Staffan Werme och inte visste om att jag gjort det utspelet kom det som en fullkomlig överraskning.

Än mer överraskad blev jag när jag efteråt fick höra att TVs journalister ringt till poltiska kolleger och påstått att jag hört av mig till TV med detta utspel under dagen. Då började jag känna mig ordentligt tudelad eftersom den del av mig som jag fortfarande tror är jag satt i ett sammanträde i Stockholm och inte hade kontaktat TV.

Sanningen är att TV kontaktade mig två gånger under veckan: I början av veckan för att höra min åsikt (som fortfarande är att sossarna misskött ekonomin så att utrymmet för reformer är minimalt). I går morse när jag satt på tåget till Stockholm då de först ville intervjua mig under dagen men sedan ville att jag skulle komma till studion.

Det intressanta är att TV väljer att försöka redigera verkligheten till en medial verklighet som passar mediet. Det duger inte att använda det politikerna verkligen säger. Man måste skruva det ytterligare ett antal varv. Om sedan detta innebär att konflikter som inte finns uppstår (i vart fall i sändningen), eller att sanningen egentligen är ointressant verkar vara ett mindre bekymmer.

Problemet är att public service-uppdraget inte är gjort för att redigera verkligheten, utan för att beskriva den.

Främling(s)fientlighet?

I tisdagens Expressen skrev en avhoppad Sd-are om kopplingen mellan de traditionella socialdemokratiska väljargrupperna och värderingarna hos Sd. Jag har flera gånger själv pekat på att Sd bygger sin politik på en orealistisk dröm om ett folkhem, där bara snälla svenskar bor i röda stugor och där omvärlden egentligen inte finns. Folkhemmet kan lika gärna vara ett hem med stängda som med öppna dörrar.

Nu verkar tyvärr (s) tro att man måste närma sig dessa värderingar. Minister Orback får intern kritik för ett tal han höll i helgen. Det är bra.

Under de senaste åren har Folkpartiet fått utstå kritik från framförallt (s) för delar av sin integrationspolitik. Den kritiken slår nu med full kraft tillbaka mot partiet. Och till skillnad från Folkpartiet saknar (s) åtgärder för att minska utanförskapet, det utanförskap som under de senaste 12 åren växt till skrämmande höjder.

Jag delar en del av den kritik som riktats mot mitt parti. Ibland blir kraven alltför enkelriktade. Men samtidigt finns ständigt visionen om det öppna och globala samhället levande hos alla folkpartister. Det är en helt annan vision än den om folkhemmet, hur grönt eller rött det än må vara.

Hedersam förlust

Det är bara att acceptera. Alliansen kördes över av den socialdemokratiska lagmaskinen i gårdagens match. Vi kan försöka bortförklara det med att vår medelålder var runt dubbelt så hög som deras, att knappt något av ansiktena i laget har förekommit i politiska sammanhang i kommunen eller så. Men bortförklaringar får alltid med sig en fadd eftersmak.

Så det är bara att bita i det sura äpplet.

Tyvärr är ju fotboll viktigare än politik så den kommande vinsten i valet väger bara delvis upp denna förlust.

Bistånd eller trygg pension?

Har idag haft ett antal diskussioner med äldre människor som menar att det är bättre att sänka biståndet och höja pensionerna och öka pengarna till äldreomsorgen än att stå fast vid enprocentsmålet. Jag har envist försökt förklara att min inställning är att vi måste våga ta vårt internationella ansvar. Biståndet är ingen regleringspostsfråga. Biståndet är ett sätt att visa solidaritet med de som har det allra svårast i världen.

Man kan mycket väl acceptera att dagens bistånd inte håller ett riktigt kvalitetsmått. Det ges till odemokratiska regimer. Det hamnar alldeles för ofta i byråkrati och i korrupta politikers fickor än hos dem som behöver det.

Då finns två vägar ut. Antingen säger vi att eftersom biståndet inte fungerar så drar vi ner det. Eller så säger vi att eftersom det inte fungerar så förändrar vi det, men behåller nivån. Jag tror på det sistnämnda. Biståndet måste villkoras av en demokratiutveckling, gå till sjukvård, skola, rättssystem. Mer bistånd kan gå genom ideella organisationer.

Det är också fel att ställa behövande grupper mot varandra. Socialdemokraterna har misskött äldreomsorgen under många år. Men det ska inte världens fattiga behöva sota för. Det finns resurser i det svenska samhället som räcker till både bistånd och omsorg.

Demokrati

Igår debatterade jag mot ett parti som är främlingsfientligt och nationalistiskt. Deras idéer är i mitt tycke gräsliga. De riskerar att leda till ett samhälle där människa ställs mot människa och murar reses mellan "oss här inne" och "dom där utanför".

En del tycker inte att man ska ta sådana debatter. Flera av de etablerade partierna menar att det är bättre att låtsas som om de inte finns. Deras politik har bland annat lett till att partiet nu finns i allt fler fullmäktige och att många elever i grund- och gymnasieskolorna säger att de sympatiserar med denna främlingsfientlighet.

Mitt vapen mot denna skrämmande politik är det vapen som alltid varit demokratins enda: Den öppna och fria debatten.

Tyvärr finns det krafter som väljer andra vägar. Debatten i går stördes på flera sätt. Dels genom falska telefonsamtal som berättade om att den skulle inställas. Dels genom att låsen till lokalen manipulerades. Dels genom att brandlarmet saboterades under debatten.

Den som väljer tystnadens och sabotagets väg riskerar långt mer än personliga straff. Den människan sätter demokratin i fara.

Utmaning

Det är synd att inte Göran Persson vågar möta Fredrik Reinfeldt i offentliga debatter. När han har haft chansen, som efter alliansens presentation av valmanifestet, har han backat. Istället har han sänt fram Mona Sahlin. Reinfeldt har naturligtvis vägrat. En presidentkandidat i USA debatterar mot en annan presidentkandidat, inte mot en senator. En statsministerkandidat i Sverige debatterar mot den andre, just för att väljarna ska kunna se skillnader i den politik som kommer att föras.

Nu verkar (s) alltså tycka att det är intressantare med andra debatter. Därför tar jag här och nu chansen att utmana Göran Persson på debatt. Jag, en lokalt förankrad politiker med Örebro kommun som arbetsplats, skulle gärna debattera de viktigaste frågorna i valet, de som berör människornas vardag. Hur blir det med skolan? Kunskap eller ... Hur blir det med äldreomsorgen? Trygghet eller ... Hur blir det med den sociala omsorgen? Fler uteliggare eller ...

Hör av dig Göran. Jag ställer upp.

Hur kan ni?

Ytterligare en ÖSK-förlust mot ett bottenlag. Det börjar bli för många. Hur kan ett lag som spelar fotboll med allsvensk kvalitet (första halvlek mot Degerfors) plöstligt inte ens få ihop det grundläggande spelet mot bottenlag som Qvidin, Falkenberg, Sundsvall???

Idrott är inte politik. Idrott är psykologi. ÖSK kanske inte behöver en ny anfallare. ÖSK behöver en terapeut.

Tonen i politiken

I går var näringsministern i stan. På Stortorget pratade han politik. Eller vad det nu var. Han kallade alliansens politik för "hässkitspolitik" och försökte sedan göra någon slags övergång till hur han egentligen kunde använda ett sådant nedlåtande ord i sitt tal.

Man måste bli bekymrad när socialdemokratiska ministrar hellre använder nedsättande ord som "muppar" och "hästskit" än pratar politik. Hittills har jag inte hört en enda sådan kommentar från någon av de ledande allianspolitikerna.

Tyvärr går språkbruket igen lokalt. Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för hur politiken kommer att utvecklas. Att vara politiska motståndare berättigar inte till personligt nedsättande språkbruk.

Ett räkneexempel

En försiktig beräkning av sossarnas vallöften:
Järnvägsförbindelse 50.000.000
Stadsmiljö 5.000.000
P-platser 500.000
Bussar 5.000.000
Resurscentrum 2.000.000
Sommarjobb 1.000.000
Nyföretagande 5.000.000
Heltid 50.000.000
Läkarutbildning 500.000
Mångfaldsutbildning 15.000.000
Utsatta kvinnor 1.000.000
Medborgarkontor 10.000.000
Handikappanpassning 5.000.000
Handikappbostäder 9.000.000
Förskoleplatser 1.000.000
Lärarutbildning 1.000.000
Fortbildning 2.000.000
Skolombyggnation 50.000.000
Seniorbostäder 100.000.000
Äldreläkare 2.000.000
Äldreinformation 1.000.000
Hemavlastning 5.000.000
Kompetensutveckling 2.000.000
Belysning 1.000.000
Bro vid Oset 1.000.000
Nytt bad 500.000
Vivallahall 30.000.000
Ungdomens hus 1.000.000

SUMMA 365.500.000

Priset för den socialdemokratiska valrörelsen är 365 miljoner femhundratusen kronor. Försiktigt räknat.

Finns det någon som kan tro på en sådan politik?

Engagemang

I går var det åtminstone fyra partier nere vid vallen när ÖSK slog Degerfors med 2-1. Jag är fortfarande hes efter att ha skrikit åt domaren och jublat åt målen. Vet att man inte ska skrika åt domaren, men vad gör man när han dömer fel hela tiden, typ:)

För oss i Folkpartiet är det inte första gången. I våras hade vi en fantastisk kväll när ÖSK slog Norrköping, grillkväll i parken och utdelning av några hundra broschyrer. I går, i regnet, valde vi istället att dela ut "vallotter", små papper som inte blev så blöta. Det gick väl ut dryga tusen innan de vi tryckt tog slut!!!

Såg Björn Sundin vid arenan i går. Jag kan tycka vad jag vill både om hans politik och hans sätt att framföra den. Men han är i alla fall engagerad. Det ska han, alla andra sossar, kristdemokrater, centerpartister och naturligtvis alla glada folkpartister ha en eloge för.

Alliansen presterar, Person abdikerar

Idag presenterade allianspartierna sitt valmanifest. Det handlar om jobben, precis det som socialdemokraternas manifest inte handlade om.

Samtidigt var det meningen att statsministern och moderatledaren skulle debattera manifestet i TV på kvällen. Just nu verkar det som om Persson inte vill eller vågar ta en debatt till mot alliansen. Statsministern har redan abdikerat. Tydligare kan inte det socialdemokratiska moraset beskrivas.

Tonläge i debatter

Läser idag i NA det senaste angreppet på mig som person. Inte ett spår av politik. Bara rena personangrepp.

Det är OK. Det är något man får tåla.

Eller...

I går läste jag Agneta Bloms blogg där hon skriver om debattklimatet i kommunen. Utifrån sitt tidigare uppdrag som handlade om hur förtroendevalda upplever sin situation, ber hon och Torgny Larsson (s), kommunfullmäktiges ordförande, oss som politiker att tänka över vad vi säger och hur vi säger det. Lite längre ner påpekar hon att det inte kanske är så lyckat att kalla folk för lögnare.

Det är enkelt att hålla med henne. Men samtidigt måste man fundera: Var går gränsen mellan ett acceptabelt politiskt angrepp och ett angrepp som blir personligt? Om en politiker ljuger, är det då rätt eller fel att påpeka det? Blir en anklagelse om lögn alltid ett personangrepp?

Man kan fortsätta att fundera: Innebär olika kulturella bakgrunder olika acceptans för konflikt som arbetsredskap? Innebär olika utbildningsbakgrund, eller retorisk kunnighet, olika acceptans för konflikten som arbetsredskap?

Det är inte lätt alla gånger. Jag vågar ändå påstå att jag som person har fått del av fler offentliga angrepp riktade mot mig som person eller personlighet, utan politiska undertoner, än någon annan lokal politiker.

Men det är en del av spelets regler.

Eller...

valspurten i gång. FP i medvind

Valstugorna öppnade så officiellt. Inga hårdare ord mellan partierna nere på torget. Skönt.

Kan säga att intrycket var mycket positivt. Det bärande temat från många människor är att de vill att den nuvarande majoriteten ska ersättas av något nytt. "I år blir det er tur att få min röst" eller "Jag har alltid röstat på sossarna, men inte i år" är ganska vanligt förekommande. Det känns bra.

Varför känns det bra? Därför att mitt och Folkpartiets arbete i Örebro de senaste 8 åren gått ut på att visa att det finns ett bättre alternativ än den nuvarande, ganska trötta majoriteten. Därför att människor verkar inse att det finns ett parti med en vision om Örebro, om skolan, äldreomsorgen, företagandet, som inte bara bygger på mer av samma.

Det ska bli en mycket intressant valrörelse.

Allians i Örebro

"Bättre fyra kalla kastruller på en varm spis än tre varma på en kall!" (gammalt kinesiskt ordspråkstravesti)

Det har funnits frågor varför det inte gått snabbare med allianssamarbetet i Örebro. Svaret från min synvinkel kan läsas ovan. Låt mig förklara:

Vi är fyra olika partier. I Örebro har skillnaderna varit större än på många andra platser. Vi har varit fyra kalla kastruller. Naturligtvis hade vi kunnat göra som vänsterkartellen, rusa in i ett samarbete, skriva 133, 134 eller till och med 135 punkter för Örebro, och sedan inse att den gemenskap som döljer sig bakom orden är lika kall som en kall spis. Vänsterkastrullerna svalnade snabbt. Kaos och kyla följde i kastrullens, ursäkta, kartellens spår.

För vår del har det istället varit viktigt att hitta det vi kan bygga en långsiktig gemenskap kring först. Lika viktigt har det varit att se var vi är oense och finna vägar att lösa konflikter. Vi har fått ett generalrep kring mässan, men gårdagens samtal visar att det finns vägar ut. Min avsikt har under denna tid varit att först få spisen varm, finna hållbara samarbetsformer, och sedan i lugn takt jobba igenom allianssamarbetet.

Nu är vi ytterligare en bit på väg. Vi har ett alliansmanifest som kommer att presenteras de kommande veckorna. Vi har en gemensam organisationssyn som vi slipar vidare på.

På den andra sidan finns .
Just det. Ingenting.

Bodström kallar alliansen muppar

Jag erkänner. På offentlig plats, på denna blogg, har jag kallat två socialdemokrater lögnare. Eller en i alla fall. Den andre skrev en artikel som så att säga gick runt sanningen.

Det är kanske grovt. Men tyvärr är det sant. Även i den politiska debatten måste en lögn få kallas en lögn och en lögnare för det han är.

Det är viss skillnad på detta och det som justitieministern gjorde i TV i måndags. Då valde han att kalla alliansföreträdarna för "muppar". Det har ingenting med något de sagt eller skrivit att göra. Han ville förnedra ledarna för fyra andra partier. Det finns inget försvar för ett sådant agerande. Om det politiska språket enbart ska användas till att klistra nedsättande ord utan innehåll på andra politiker är det bekymmersamt.

Jag kommer att fortsätta att kalla en lögn för en lögn. Men jag kommer aldrig att kalla en motståndare för en mupp.

Lögnarna(s) parti

Idag tror jag rekordet i lågt stående valrörelse slagits. När man slår upp tidningen på morgonen kan man läsa Lars-Erik Sotings svar på Johan Åqvists artikel om den redan låga sossepropagandan om trygghet eller rädsla. Artikeln var tyvärr fylld av svepande felaktigheter om Folkpartiets politik. Det är allvarligt att ett fackförbund väljer att använda medlemmarnas pengar, där merparten inte ens röstar på (s), dels till propaganda som ska skrämma väljarna från ett hot som inte finns, dels på artiklar som målar upp en felaktig bild av ett parti och sedan hotar med bilden och inte verkligheten.

Som om inte detta vore nog går sedan detta partis valledare, Björn Sundin, ut med direkt lögnaktiga påståenden kring arbetet med de gemensamma valstugorna. Folkpartiet var det enda partiet som drev frågan om tidigare öppningsdatum för valstugorna. Flera partier ville ha ännu kortare öppettider än de 4 veckor som nu blev. Socialdemokraterna var, det ska erkännas, det parti som var minst emot vår vilja att öppna tidigare. Men inte förrän vi gav besked om att vi skulle söka eget tillstånd från den 1 augusti valde de andra partierna den kompromiss som sedan avtalades: Rätt att ställa ut stugorna 14 augusti. Rätt att öppna den 21 augusti. Det förekom ingen information om att socialdemokraterna tänkte ha två valstugor, en mobil och en fast. Det förekom ingen information om att de skulle driva kampanj från den mobila valstugan denna vecka.

Så drar Björn Sundin in frågan om Folkpartiets kampanjer på marknadsafton och Örebrofesten i sammanhanget. Vad har det med saken att göra? Vi har sökt egna tillstånd, både för vagn och servering. Vi har gjort egen marknadsföring. Vi har tagit egna initiativ. Det har inget att göra med det avtal som träffades mellan de 7 (eller kanske var det bara 6?) partierna om Stortorget runt valtorget.

Socialdemokraterna är allt mindre sociala, och tyvärr allt mindre demokratiska. Det är den råa makten som gäller.

Prata väder i valet

Det regnar. Idag igen.

Skönt. Men hur länge?

På sex veckor har man knappast sett regn. Sedan i midsomras har fälten i Fällersta bara fått ett par millimeter. Tack vare den blöta och kalla våren har grundvattnet varit högt så träd och grödor har klarat sig. Frågan är vad som hänt om våren varit mer normal.

Nu regnar det. I går kom 30 mm. Idag ytterligare några. Mer väntar. Frågan är hur mycket. Jag har förutspått att hösten 2006 kommer att gå till historien som en av de blötaste. Översvämningar av olika storlek kommer att inträffa, på olika håll i landet.

Det är en ganska enkel spådom byggd på minimal statistik och lite klimatkunskap. Statistiken säger att det är möjligt med mycket regn i år. Klimatkunskapen säger att varm luft kan innehålla mer vatten som gör det möjligt för ökade regnmängder. Samma klimatkunskap säger att klimatförändringarna kommer att innebära ökad risk för extremer. En extremt torr sommar skulle kunna följas av en extremt blöt höst. Typ.

Oavsett om nu min spådom slår in borde vädret vara en av valets viktigaste frågor. Klimatförändringarna kommer att påverka oss. Vi vet inte bara när, hur och hur mycket. Socialdemokraterna har presenterat en "lösning" på problemet. Mer biobränslen från skogar och jordbruksmark. Det kommer att innebära en storskalig socialisering av svenskt jordbrukande och minskad biologisk mångfald.

Folkpartiet menar att kärnkraften är en del i lösningen. Men man orkar ännu inte ta in helheten av alla åtgärder som behövs.

Om jobben och välfärden ska räddas borde vi prata mer väder i valrörelsen.

Värderingar eller detaljer?

Årets valrörelse riskerar att bli en traditionell svensk valrörelse. Tyvärr. Det handlar om att ge olika grupper lite pengar. En skvätt här. En skvätt där. När man sedan summerar ser man att det inte går ihop sig. Huvudmotståndare i denna politik är socialdemokrater och moderater. Det märks extra tydligt efter Reinfeldts valupptaktstal. De båda partierna för ibland varandras politik.

Men: Det finns framförallt ett parti som beter sig något annorlunda. Folkpartiet har faktist denna valrörelse hittills fokuserat mer på värden och värderingar än på detaljpolitik. Det är bra. Jag som så ofta klagar får acceptera att partiet hittills gör rätt enligt mitt sätt att se på politik.

När jag analyserar vad politik är återkommer jag ofta till amerikansk politik och presidenterna Bush och Carter. Jimmy Carter var en fantastisk president som ville väl. Han var kunnig och duglig och fattade massor av bra beslut. Men han gjorde litet avtryck på omvärlden. Varför? Jo - han var en administratör av det rådande systemet.

Georg W Bush kan inte påstås vara den president som kommer att gå till historien som den som kunnat mest, i vart fall om man ska tro på vad man läser om honom. Men han kommer i alla fall att vara en av de presidenter som ändrat det amerikanska samhället mest, eftersom han kommunicerat värderingar, konservativa, kristendomska, traditionellt amerikanska värderingar.

På samma sätt borde det kunna gå att i Sverige driva en kampanj som handlar om visioner och värderingar istället för administration och detaljbudgetar.

(Ja förresten. Även (c) driver i vissa frågor en sådan politik.)
((Och (v) ibland även om deras är så orimlig att den inte kan fungera som förebild))

Israel - Libanon - Hizbollah - Palestina - USA - ...

Ingen bloggare kan väl undvika detta ämne. Jag är inte tillräckligt kunnig, eller omnipotent, för att tro att jag har förslag som skulle kunna lösa konflikten. Jag kan bara peka på två saker:

1) Vapen är inte alltid rätta lösningen till fred. Ibland sår vapen mer vind och skördar mer storm än alldeles för många tänkt sig.

2) Det behövs en nystart för pacifismen. De senaste åren har "fredsskapande" och "fredsframtvingande" militära åtgärder blivit allt populärare. Tron på att det istället är humanitära åtgärder som skulle vara verksamma är vikande. Men den tron behövs. Mer än någonsin.

S på defensiven

Folkpartiet går fram i de opinonsundersökningar som presenterats efter valet. Alliansens försprång ökar. Det verkar finnas oro i de socialdemokratiska leden. Det är bra. Demokrati förutsätter maktskifte. Det är dags att socialdemokraterna får lämna maktens boningar, gärna för 8 - 12 år i ett första skede.

Oron bland (s) märks inte minst på att de triangulerar allt friskare. Nu senast försöker de ta över alliansens fastighetsskatteförslag. Men deras trovärdighet är liten.

Hur går det då i Örebro? Vi ser maktapparatens miljoner rulla i reklambranschen. Med fackets resurser i ryggen kan partiet som inget annat köpa sig plats, om inte politikens innehåll klarar det. Men det kommer inte att hjälpa.

Hittills finns inget annat alternativ i Örebropolitiken än en folkpartiledd allians. Ett försvagat vänsterblock har ingen sammanhållning överhuvudtaget. Det lär knappast gå att sy ihop en majoritet där ett parti har all makt och de andra ska lyda blint en period till. Nej - här ligger vi i alliansen ljusår före. Vi tror på maktdelning också inom en flerpartimajoritet.

Nästa vecka tas nästa steg av alliansen i Örebro. Dagen för förändring närmar sig!

Rätt att ta i med hårdhandskarna mot GD(s)

Det finns ett antal länder som inte har neutrala, eller som det heter - oväldiga, tjänstemän. Sverige är inte ett av dem. Tillsammans med flera odemokratiska länder är det i Sverige regeringen som handplockar exempelvis generaldirektörer (GD). Det har inneburit att det på väldigt många höga stolar sitter rena socialdemokrater, eller socialdemokraterna närstående personer.

Gång efter gång vägrar socialdemokraterna att reformera systemet. Det borde ju vara naturligt att man för dessa viktiga poster utsåg människor efter kompetens och skicklighet istället för partibok och umgänge. Men (s) säger nej. Den mentala enpartistaten har talat.

Nu vill alliansen ta i med hårdare handskar. Det är bra. Efter de tidigare borgerliga valsegrarna har många berättat om ett kompakt motstånd mot förändring från en administrativ ledning som går i (s) ledband. Det var intressant att höra Inga-Britt Ahlenius sommarprogram häromdagen. Den blicken innifrån borde fått fler att få upp ögonen för vad som egentligen sker i Sverige.

EntreprenörskapsSvamp

Varför inte göra Svampen till ett entreprenörskapscentrum? Känns det märkligare att satsa ett par miljoner om året för att ge enskilda människor möjlighet att testa sina affärsidéer än att satsa nästan 500 miljoner på en mäss- och kongressanläggning? Björn Sundin verkar tycka det. Han stället gärna upp på högriskprojektet "Citymässan" som förutom att den inte kommer att bära sina kostnader, också har en mycket osäker framtid. Örebros södra infart kommer att förfulas, genomfartstrafik kommer att tillåtas förbi dagis och skolor, och ett gigantiskt parkeringsgarage breder ut sig över några av de sista 1800-talshusen i centrum. Hur många jobb kommer det att skapa? På sittande kommunstyrelse höftade majoriteten till det och kom till slut fram till ett par hundra. Vad kostar det? 125 miljoner i första svängen. Till detta ska läggas 280 miljoner för kongresshallen och de ytterligare tiotals miljonerna för vägbyggen och kommunala hotell. Vad får kommunen in i externa hyresintäkter? 5 miljoner typ. Den årliga kostnaden för kommunen borde ligga på runt 30 - 50 miljoner. Stadsbiblioteket, som Björn Sundin ansvarar för, får årliga hyreshöjningar och lägger runt 10 miljoner av detta. Återstår alltså 15 - 35 miljoner som skattebetalarna får punga ut med.

Mot detta ställer vi i Folkpartiet upp det som till och med regeringen inser är nödvändigt. En satsning på det småskaliga, de lokala entreprenörerna. Regeringens egen myndighet Nutek har räknat med att det måste startas minst 10 000 fler företag om året för att få en rimlig återväxt av företag och för att kompensera de arbetstillfällen som försvinner från de större industriföretagen. Vi säger att Örebro, från den bottennivå socialdemokraterna har för oss till, borde kunna växa med 100 nya företag om året i tio år.

Och varför inte Svampen? En av Örebros viktigaste symboler kunde också bli symbol för den framtida entreprenörskapsstaden, en stad där inte kommunen och det offentliga är allt.

Men jag lovar: Björn Sundin och alla andra kommer också i fortsättningen att kunna besöka Svampen för en kopp kaffe, en glass och en titt på utsikten. Entreprenörskap är inte i första hand stora och flashiga byggprojekt. Det räcker ofta med ett skrivbord, en telefon och en dator i en inspirerande och skapande miljö.

Den miljön vill vi i Folkpartiet lägga grunden till.